åtgärder för att stoppa könsstympning

Fru talman! Sten Tolgfors har till socialministern ställt ett antal frågor som rör åtgärder för att stoppa könsstympning av unga flickor. Som ansvarig minis- ter för denna fråga ankommer det på mig att besvara frågorna. Jag delar helt interpellantens uppfattning om all- varet i att unga flickor i världen och i Sverige köns- stympas och att det är synnerligen viktigt att åtgärder vidtas för att skydda de flickor som riskerar att utsät- tas för att stympas. Jag har i ett frågesvar till riksda- gen den 19 september i år (frågorna 2000/01:1671, 1674, 1675 och 1676) redogjort för min och regering- ens syn på de frågor som Sten Tolgfors ställer i inter- pellationen, men upprepar dem gärna en gång till. Lagstiftningen på området är tydlig - könsstymp- ning är förbjuden i Sverige och man kan dömas i Sverige för att ha låtit utföra könsstympning utom- lands, även om det aktuella landet tillåter könsstymp- ning. Även den som på något sätt medverkar till brottet genom försök, förberedelse eller stämpling kan dömas enligt svensk lag. Detta, liksom straffska- lan, visar på hur allvarligt lagstiftaren ser på brottet. Men som interpellanten också framhåller så räck- er det inte med lagstiftning. Könsstympning är ett komplext problem och för att lagstiftningen ska bli effektiv krävs även andra åtgärder inom flera olika politikområden. Interpellanten har nämnt utrikespoli- tiken, biståndspolitiken, flykting- och migrationspoli- tiken, socialpolitiken, skolan, vården och rättsväsen- det. Så går jag över till Sten Tolgfors frågor som jag för enkelhetens skull tar i turordning. Svaret på den första frågan är att regeringens vik- tigaste instrument för att motverka företeelsen är lagstiftning. Att tillämpa lagarna är främst en uppgift för rättsväsendets myndigheter. Det är viktigt att misstänkta fall kommer till polis och åklagares kän- nedom och resulterar i domstolsprövning. Alla som får veta något som kan innebära att soci- alnämnden behöver ingripa för att skydda ett barn bör anmäla detta till nämnden. Det finns även en anmäl- ningsplikt för personal i bl.a. skola, sjukvård och socialtjänst när man misstänker att ett barn behöver socialnämndens skydd, vilket gäller könsstympning liksom alla andra former av barnmisshandel. Lag- stiftningen måste följas. Det förebyggande arbetet är kanske det viktigaste i sammanhanget. Jag återkom- mer till detta om en stund. Svaret på den andra frågan är: Ja, det är viktigt att få en klar bild av omfattningen av könsstympning, inte minst för det förebyggande arbetet. Det är dock säkerligen svårt då mörkertalen antas vara stora i fallen med könsstympning. Den tredje och den fjärde frågan besvaras gemen- samt. Av särskild vikt är naturligtvis det förebyggan- de arbetet och att berörda invandrargrupper nås av det. Socialstyrelsen fick i september 1998 regeringens uppdrag att med ett projekt som drivits sedan 1993 i Göteborg som bas utveckla det förebyggande arbetet mot könsstympning. Medvetenheten måste ökas hos berörda folkgrupper om könsstympningens negativa konsekvenser för flickans och kvinnans psykiska och fysiska hälsa. I uppdraget ligger också att motverka fördomar och utveckla bemötandet hos personal som kommer i kontakt med könsstympade. Socialstyrelsens uppdrag ska redovisas för rege- ringen den 1 december och på basis av det kommer regeringen att ta ställning till vilka ytterligare åtgär- der som behövs för att på ett effektivt sätt få slut på könsstympningen. Jag går nu över till frågorna fem och sex. Jag vill igen hänvisa till Socialstyrelsens uppdrag om köns- stympning som avrapporteras inom kort. Det är gi- vetvis oerhört betydelsefullt att flickorna och kvin- norna vågar söka kontakt med vården och att de där får ett kunnigt bemötande. Nu kommer jag till den sista frågan. Utvecklingen kommer att följas på området då frågan om köns- stympning är så viktig. Lagstiftningen är mycket tydlig vad gäller förbud mot könsstympning oavsett om den utförs i Sverige eller utomlands. Sammanfattningsvis vill jag återigen understryka att arbetet med att informera om de negativa konsek- venserna av könsstympning och att stoppa bruket av denna grymma sedvänja är ett arbete som pågår och som kommer att fortsätta. Det är centralt att de berör- da folkgrupperna nås av dessa informations- och utbildningsinsatser - särskilt kvinnorna själva. Vi har alla ett ansvar för att se till att barnen som drabbats får stöd, och vi måste i våra respektive yrkesutöv- ningar se upp för varningssignaler om att någon flicka har blivit utsatt eller kommer att utsättas för köns- stympning.

Fru talman! Icke en - icke en enda liten tjej ska könsstympas eller riskera att könsstympas i detta land! Att så fortfarande är fallet är ett fundamentalt misslyckande för regeringen och för det svenska samhället. År 1994 fanns i Sverige 16 000 kvinnor och flick- or från länder där könsstympning praktiseras. 1999 uppskattade man att ca 2 000 tjejer under två år löpte risk att bli stympade. Trots att frågan rör så många har den inte tagits på tillräckligt allvar. Tvärtom har vi sett hur myndigheter och politiker flyr från ansvar eftersom frågan är svår och uppfattas som känslig. Resultatet är att barn sviks. Jag har i dag ställt sju frågor till statsrådet, och i våras ställde jag ett antal skriftliga frågor. Jag tycker dessvärre inte att svaren är tillräckligt tydliga. Ingen vet hur många flickor och kvinnor som kommit till Sverige och som har stympats. Ingen vet heller hur vanligt det är att flickor som är födda i Sverige stym- pas. Statsrådet konstaterar att ingen vet. Men min fråga var: Är hon beredd att ta reda på det? Redan ett enda utsatt barn är ett barn för mycket. Det är alldeles klart att gamla sedvänjor är svåra att bryta, särskilt om inte tillräckligt görs. Det har nu dokumenterats att svenska flickor verkligen drabbas - både genom att flygas utomlands för att stympas och genom att utländska omskärerskor flygs hit för att begå övergreppet här. Minst nio svenska flickor ska enligt det reportage som vi har sett i TV ha utsatts för övergreppet. Det ligger ett gott journalistiskt arbete bakom ett sådant avslöjande, men det är samtidigt ett svart underbetyg för svenska myndigheter. Det har också demonstrerats en oac- ceptabel slapphet i svenska myndigheters agerande, inte minst hos Barnombudsmannen. Könsstympning är förbjudet, och det är även för- bjudet att föra flickor utomlands för att stympas. Om det kommer uppgifter som pekar på att ett barn stym- pats i Sverige eller utomlands måste detta ovillkorli- gen leda till reaktioner i form av polisanmälan av den som utför stympningen och berörda föräldrar samt sociala stödinsatser för flickorna. Socialtjänsten har mycket riktigt anmälningsplikt till polisen om de får reda på att någon planerar eller har utfört könsstympning. Det är därför jätteviktigt att socialtjänsten har en god kontakt med familjer där detta kan tänkas förekomma och ett bra samarbete med andra instanser som barnavårdscentraler, barn- omsorg och skola. Frågan är ju hur regeringen ska se till att anmäl- ningsplikten verkligen efterlevs. Skam, grupptryck, vilja att skydda föräldrar och en känsla av att vara annorlunda gör ju att tjejer som blivit utsatta eller riskerar att utsättas för könsstympning inte gärna pratar om situationen. Tala om att befinna sig i en utsatt situation! Därför är uppsökande och förebyg- gande verksamhet så absolut nödvändig. I flyktingmottagning, svenskundervisning, social- tjänst, skola, sjukhus, mödravård och barnhälsovård, i alla verksamheter som kommer i kontakt med barn och familjer i farozonen, måste entydiga signaler sändas och största receptivitet finnas för flickors och barns varningssignaler. Tjejer som riskerar att stym- pas kan inte bara lämnas kvar i en miljö där de riske- rar att skadas för livet. Det är så dags att i efterhand misstänka och upptäcka. När svenska myndigheter vet, förstår eller känner till att en liten flicka riskerar att drabbas men inte agerar, utsätts den flickan för ett dubbelt svek - först av sina egna föräldrar och sedan av den svenska staten. Vem ska hon kunna lita på? Icke en enda liten tjej ska riskera att stympas i Sverige, Ingela Thalén. Det krävs nya åtgärder på en rad olika politikområden som jag och min kollega kommer att återkomma till under den här debatten för att garantera att så inte blir fallet.

Fru talman! Jag tillhör dem som fick svar av stats- rådet den 19 september. Jag var inte riktigt nöjd med det svaret. Då skickade jag ungefär samma frågor till justitieministern. Jag fick praktiskt taget samma svar från justitieministern som jag tidigare hade fått från statsrådet. Därav följer att jag är precis lika missnöjd i dag. När jag läste svaren från statsrådet och justitiemi- nistern fick jag det starka intrycket att statsrådet och justitieministern delar min uppfattning att köns- stympning är ett brott, att det är gravt kränkande och att det är ett stort ingrepp när det gäller barns hälsa. I svaret redovisas också det som vi har hört här och som vi vet, nämligen att Sverige sedan länge har en lagstiftning på området och att riksdagen har tyckt att detta är ett sådant viktigt område att man vid två tillfällen har skärpt lagen. Vidare står det i de båda svaren att det främst är en uppgift för rättsväsendets myndigheter att tillämpa lagen. Statsrådet framhåller också att vi måste fordra att gällande lagstiftning följs, framför allt därför att det är en allvarlig kränk- ning som dessa barn utsätts för. Det rör sig om små människor med ett stort skyddsbehov. Det står inte i svaret, men jag tror att vi är överens om det. Därför är kränkningen särskilt allvarlig. Sammanfattningsvis har riksdagen stiftat lagar när det gäller könsstympning. Vi vet att överträdelser sker. Det är en uppgift för de rättsvårdande myndig- heterna och för de sociala myndigheterna att tillämpa dessa lagar. Däremot har jag ingenstans fått svar på mina frå- gor om vilka åtgärder som regeringen avser att vidta för att verkligen beivra dessa brott, eftersom de nu är en så allvarlig kränkning av barn och ett så allvarligt ingrepp i barns hälsa. Vi vet att dessa överträdelser sker. Nu svarar statsrådet att vi ska vänta på Socialstyrelsens rapport. Är det verkligen nödvändigt? Vi vet att dessa brott äger rum i dag. Unga flickor stympas på ett sätt som för alltid inskränker deras möjligheter att leva ett fullgott helt liv som vuxna kvinnor. Därför upprepar jag min fråga. Jag tycker inte att ord hjälper, hur vackra och välmenande de än är. Jag skulle vilja veta vad regeringen tänker vidta för att se till att denna lag följs också i verkligheten.

Fru talman! I grunden är vi helt överens. Denna överensstämmelse finns uttryckt i det som Sten Tolgfors och Inger René har sagt samt i det som jag själv har sagt i mitt svar. Det gäller lagstiftningen och uppdragen till olika kommunala myndigheter och centrala myndigheter, främst representerade av Soci- alstyrelsen. Det faktum att jag säger att vi ska vänta in rap- porten från Socialstyrelsen är inte ett uttryck för att ingenting gjorts fram till i dag. Socialtjänsten, läkar- na, hälso- och sjukvårdens övriga personal, förskole- personal och skolpersonal har i dag anmälningsplikt. Detta är barnmisshandel. Det är en mycket grov form av barnmisshandel. Därför har man redan i dag ett tydligt ansvar. Men, och det säger inte Sten Tolgfors och Inger René mer än lite antydningsvis, det finns naturligtvis en stor svårighet som gör frågan ännu besvärligare. I vanliga fall av barnmisshandel är det ofta så att någon annan tar barnet i försvar. Man ser tydligt att någon- ting har hänt. I de här fallen syns det inte. Dessutom är det så att inte bara föräldrarna utan omgivningen, och oftast kanske mor- och farföräldrar och andra släktingar, har drivit på själva könsstympningen där- för att det är någonting som man dessvärre uppfattar som riktigt i just denna familj. Det gör naturligtvis att svårigheten är ännu större. Det jag ser som viktiga möjligheter - jag nämner det också i mitt svar - är att arbeta tillsammans med de invandrarföreningar vi har. Det handlar om att arbeta tillsammans ännu mer i olika former av projekt och i uppsökande verksamhet i barngrupper och för- skolegrupper. Jag tror Sten Tolgfors nämnde det också. Det gäller att än tydligare beskriva vår upp- fattning och de effekter som en könsstympning får för flickans uppväxt. Man måste klargöra för mödrar och fäder att den grymma sedvänja som man har med sig är byggd på okunskap och kanske också en föreställ- ning om att man kan leva med en sådan här köns- stympning. Man kan inte leva ett gott liv med effek- terna av en sådan svår misshandel. Rapporten från Socialstyrelsen kommer förhopp- ningsvis att innebära att vi hittar några nya infalls- vinklar som vare sig Sten Tolgfors, Inger René eller jag i dag har funnit. Det finns en stor öppenhet här. Jag kan säga nu att det skulle ha varit glädjande att höra de idéer som både Sten Tolgfors och Inger René har, förutom de jag redan nämnt, som skulle kunna bidra till att minska mörkertalet, öka vaksamheten och stärka kompetensen.

Fru talman! En fråga att fundera över för social- försäkringsministern tycker jag kan vara: Hur kan det komma sig att en journalist kan klara det som Sveri- ges myndigheter misslyckats med i ett decennium? Vi har spekulerat om det förekommer eller inte. Ingen vet. Vi har konkret frågat ministern om hon är beredd att ta till särskilda åtgärder för att utreda hur vanligt det är, i vilka grupper det förekommer osv. Jag tycker dessvärre att vi har fått ett otydligt svar. Det är klart att det är svårt att veta detta. Det är därför förebyggande och uppsökande verksamhet är så oer- hört viktig. Könsstympning är ju straffbart i Sverige även om den skett i ett land där det är tillåtet, dvs. att man har fört ut en svensk tjej för att omskäras någon annan- stans. Men trots vår skärpta lagstiftning i Sverige och trots uppgifter som har förekommit under flera år om att könsstympning ändå görs här, har inget fall hittills upptäckts eller rests i domstol. Vad hjälper då en tandlös lag barnen? Jag menar att lagen borde utvärderas, en översyn som borde omfatta lagen som sådan, om den är for- mulerad på bästa tänkbara sätt, men kanske särskilt det sätt som den har tillämpats på och kunskapen om lagen bland berörda myndigheter och organisationer. Jag vill därför fråga statsrådet en gång till för tyd- lighets vinnande om hon är beredd att se till att lagen ses över och att stödet för utsatta flickor stärks. Vi vet också att många flickor och kvinnor är i behov av specialistvård för att hjälpligt komma till rätta med de problem som stympningen orsakar. Det kan behövas operationer. Det kan också vara fråga om att de behöver hjälp att bearbeta ett övergrepp psykologiskt. Många drar sig för att gå till ungdomsmottagning- ar och andra vårdinrättningar. En orsak till att de undviker att söka hjälp kan vara att de känner sig annorlunda, att de inte vet om de kan få hjälp eller förståelse där de söker hjälp. Det kan vara jobbigt att för en oförberedd eller kanske okunnig svensk sjuk- syster eller läkare förklara varför de har blivit om- skurna. Jag tror att vi behöver hjälp från kvinnor med samma bakgrund som de berörda tjejerna för att de ska ges stöd och möjlighet att söka hjälp. Det är också viktigt att de som arbetar inom vår- den har den kunskap, medvetenhet, beredskap och respekt som frågan kräver. De som kanske varit duk- tigast på detta är sjuksystrar på mycket invandrartäta skolor som tidigt har tvingats att skaffa sig kunskaper om detta. Barnmorskor, dagispersonal, skolpersonal och skolsköterskor måste vara välutbildade, både om företeelsen som sådan och om hur man bemöter be- rörda tjejer på ett bra sätt. Och jag tror att vi kan vara överens om att den kunskapen är alldeles för liten i dag. Det finns en betydande osäkerhet hos många inom vården och inom socialtjänsten om hur man ska närma sig detta känsliga problem. I detta sammanhang ställde jag också en konkret fråga till ministern om hur hon är beredd att bidra till att ändra på detta och sprida kunskapen. Könsstymp- ning är ju någonting som väcker oerhört starka reak- tioner. Och jag menar att det är berättigade reaktio- ner. Det är en av de grövsta kränkningar som ett barn över huvud taget kan råka ut för. Men samtidigt som vi tar avstånd från företeelsen måste vi ta till oss de människor som har drabbats av företeelsen. Av- ståndstagandet får alltså inte bli så urskillningslöst och gå så långt att de kvinnor som är utsatta känner sig personligen stigmatiserade. Då skapar vi nämligen bara ett större avstånd och större problem i frågan. Det är viktigt med en lika respektfull som tydlig dia- log om könsstympning med människor som kommer till Sverige från länder där könsstympning förekom- mer. Då måste vi tidigt påverka attityder och tydlig- göra svensk lag för att motverka traditionen. Trycket att följa gamla seder kan ju vara mycket starkt. Därför tror jag att ett avståndstagande som riktar sig mot människor är direkt kontraproduktivt. Det är företeel- sen som vi måste föra debatten kring tillsammans med de människor som kommer från länder där köns- stympning fortfarande tyvärr är vanlig.

Fru talman! Statsrådet frågade efter tips på åtgär- der. Det är väl inte världens lättaste fråga. Det inser jag också. Men som en tydlig markering från det svenska samhället så skulle jag gärna se att man gjor- de försök att lagföra de personer som i detta reportage som Sten Tolgfors talar om och i andra sammanhang faktiskt har suttit i TV-rutan och i radion och talat om att de har medverkat till att svenska småflickor har blivit omskurna, antingen här eller i Etiopien. Det har också varit föräldrar som i TV och på annat sätt har talat om att de tänker omskära sina små döttrar. Jag tycker att det vore en bra markering om regeringen försökte lagföra dem. Jag vet inte hur lätt eller svårt det är. Men man kan ändå försöka. Det är alldeles självklart att detta inte är en lätt fråga. Ibland brukar man säga att detta är en religiös fråga. Men det är nog alldeles klart att det inte är det. Det finns inget skrivet i Koranen, som de brukar anföra som sakkälla, om att könsstympning skulle vara någonting som ligger i linje med Koranen. I Bibeln sägs det inte heller att detta är en åtgärd som man ska vidta för att behaga Gud. Det handlar alltså inte om någonting annat än att okunniga och själviska män kräver och befrämjar detta, därför att de vill försäkra sig om att de äger rätten till sina kvinnors sexualitet. Det här är dessvärre en utveckling som accelere- rar. Det är fler och fler flickor som omskärs i dag. I FN:s rapport uppges att det är ungefär 6 000 små- flickor som varje dag omskärs. Vi vet inte hur många det är som omskärs i Sverige. Men det spelar ingen roll om det är 1 000 eller 1. Detta är ett brott som måste beivras och det med kraft. Jag vill sluta med att nämna en bok som jag tyck- er har gett mig väldigt mycket ökade kunskaper på detta område. Den är skriven av en flicka från Soma- lia som heter Waris Dirie. Hon är numera stjärnman- nekäng i New York, och hennes bok heter En blomma i Afrikas öken.

Fru talman! Jag ska först ta upp Sten Tolgfors frå- ga om hur det kan föras ut barn ur landet och att man måste göra något åt det. Om någon i förväg vet om att avsikten med att åka i väg med familjen är att flickan ska könsstympas så kan denna person, oavsett om det är en förälder eller någon annan, lagföras när och om man får kän- nedom om detta. Det är just precis detta som är di- lemmat. Vem berättar för myndigheterna just detta? När den här insikten om att man faktiskt ska anmäla blir tillräckligt stark så att detta kommer i gång or- dentligt, då kommer vi också åt väldigt mycket av det förebyggande, dvs. att man kan förhindra detta. Vi vet att detta förekommer, och vi vet ungefär i vilka grupper. Dilemmat ligger i, som jag tidigare sade, att det finns en slutenhet i familjerna. Då åter- kommer jag till det som jag sade tidigare, att det handlar om kunskap, att kommunicera med kulturfö- reningar, med invandrargrupper, med familjer och i bostadsområden. Och jag delar uppfattningen att vi måste ha god kunskap och välutbildade människor på detta område inom alla dessa sektorer, som jag inte behöver räkna upp igen. Och ett av de uppdrag som Socialstyrelsen har är att på olika sätt sprida den kunskapen. Det kan man göra genom föredrag, semi- narier och olika typer av kontinuerlig kompetensut- veckling inom alla dessa områden. I går hade vi en hearing i ett annat ämne. Men då framkom det att man på de gynekologmottagningar som en del av våra frivilligorganisationer har också har mycket god kontakt också med kvinnor som har drabbats av könsstympning. Och den vägen kan vi också se till att komma åt det som Sten Tolgfors nämnde senast, nämligen hur vi kan stötta dem som ändå har drabbats och se till att de får adekvat vård, stöd och behandling och kanske kommer att bli ope- rerade för att kunna leva ett drägligt liv. När det gäller att lagföra dem som var föremål för det här reportaget så utgår jag ifrån att de åklagare och den del av rättsväsendet som har ansvar för denna fråga gör det de ska. Regeringen kan inte gå in i han- teringen, utan det har vi myndigheter, åklagare och andra till. Och jag utgår från att de gör det som de ska i de sammanhang då man upptäcker detta. Jag delar nämligen uppfattningen att det är en mycket besvärlig fråga. Och det som Inger René sade på slutet är vik- tigt, att detta inte är en fråga om religiositet utan att det är en fråga om makt över kvinnor.

Fru talman! Jag tror delvis att vi får problem med den här typen av frågor därför att vi är ovana vid frågor som rör grundläggande mänskliga rättigheter i Sverige. Men det är ändå precis vad det handlar om, och i detta fall om unga tjejers mänskliga rättigheter. Ett grundproblem är att vi ofta känner en alltför stor rädsla och osäkerhet inför känsliga frågor och kulturkrockar som gör att vi inte tar tag i dem. Det tycker jag gör att barn sviks på grund av myndighe- ters och politikers passivitet. Det har varit för lätt att titta åt andra hållet och att inget veta. Vi kommer med intresse att följa vad som över- lämnas till regeringen från Socialstyrelsen den 1 december. Och det är alldeles självklart så att det är svårt att forska och söka kunskap hos dolda popula- tioner, men det går, eftersom det går hos andra dolda populationer. Jag tror att det behövs en förändrad helhetspolitik inom åtminstone sju åtta olika politiska områden som börjar med utrikespolitiken, att vi försöker se till att FN-rekommendationen från 1994, i vilken det sägs till länderna att de ska förbjuda könsstympning, upp- fylls och att de länder som inte uppfyller de förbud som de ska uppfylla gör det. Vidare handlar det om biståndspolitiken och om fler insatser i andra länder för att hjälpa kvinnor som drabbas - t.ex. det sjukhus som vi drivit i Addis Abe- ba. I flykting- och integrationspolitiken gäller det att tidigt, omedelbart vid ankomsten till Sverige, ha en diskussion kring attityder, mänskliga rättigheter, synen på kvinnan osv. I fråga om socialpolitiken behöver den uppsökan- de verksamheten och receptiviteten bli starkare. Vad gäller skolan och vården handlar det mycket om kunskapsfrågor bland t.ex. lärare, rektorer och skolsköterskor. Det gäller också kunskapen inom vården, hur man förstår och hur man bemöter. Dessutom handlar det om rättsväsendet. Hittills har vi inget fall där någon dömts för att ha begått den här typen av brott, men i både Frankrike och England finns det rättsfall där personer ställts till ansvar, t.ex. för misshandel. Jag tror att medvetenheten måste öka och hoppas att debatten kan tjäna i den riktningen.

Fru talman! När det gäller de politikområden som Sten Tolgfors nämnde i sitt senaste inlägg vill jag påminna om ett väldigt viktigt perspektiv som gäller alla de här politikområdena, nämligen FN:s barnkon- vention som Sverige har ratificerat och som handlar om att vi ska lägga ett barnrättsperspektiv på alla olika samhällsområden. Då ingår naturligtvis inte minst de som Sten Tolgfors nyss räknade upp. Jag har ingen annan uppfattning än Sten Tolgfors om att denna debatt i bästa fall kan leda till att man lyfter upp frågan om barnens rätt i sammanhanget och om flickornas rätt att leva ett värdigt liv. I mitt förra inlägg glömde jag att svara på frågan om jag anser att vi ska utvärdera den lag som nu gäller. Själva lagstiftningen finns det ingen anledning att utvärdera. Det är en alldeles utmärkt lag. Den är klar, tydlig och skarp, och den säger allt som behöver sägas i det här sammanhanget. Vad vi behöver följa upp, och det har vi diskuterat, är på vilket sätt man kan utveckla, skärpa, uppföljningen av lagen inom olika områden.