åtgärder för anhörigvårdare

Anf. 99 Ylva Johansson (S)

Herr talman! Rosita Runegrund har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder dels med anledning av den "anhörigprövning" som förekommer vid biståndsbedömning, dels så att riktlinjer tas fram för hur anhörigstöd bör utformas, dels så att tjänstledighet för vård av anhörig blir möjlig. Det är väl känt att anhöriga och närstående till personer med behov av vård och omsorg utför betydande insatser. Anhörigvårdare kan många gånger uppleva att rollen som vårdare är en belastning. Det är därför av största vikt att det finns fungerande stödformer. Anhörigstöd är ett kommunalt åtagande men regeringen har, genom de medel som avsatts för utvecklingsarbete, ansett att det är angeläget att anhörigas situation uppmärksammas och att deras insatser värdesätts. Enligt svensk lagstiftning finns det inte någon skyldighet för makar eller registrerade partner att vårda den part som är i behov av vård. Det finns inte heller någon skyldighet för barn att ta hand om sina föräldrar. Hjälp från anhöriga måste alltid betraktas som ett frivilligt åtagande. Om den anhörige inte förmår eller av annan orsak inte tillgodoser sin närståendes hela omvårdnadsbehov är kommunen alltid skyldig att bistå med hemtjänstinsatser. Den stora gruppen anhörigvårdare är ofta själv äldre och det är oftast makan som vårdar sin make eller sammanboende. Därefter är det dotter eller svärdotter som är de vanligaste anhörigvårdarna. Att utvidga tjänstledigheten för närståendevård till personer i yrkesverksam ålder skulle innebära att man endast når ett mindre antal anhörigvårdare. De ekonomiska beräkningar som Socialdepartementet redovisar i budgetpropositionen för 2005 ( PM Stöd till anhöriga som hjälper och vårdar närstående - alternativa lagändringar samt analys av de ekonomiska konsekvenserna Dnr S2004/6120/ST), av en eventuell ändring i socialtjänstlagen så att kommunernas stöd till anhörigvårdare skulle bli tvingande visar på stora ekonomiska åtaganden. I budgetpropositionen för 2005 gör regeringen bedömningen att det saknas ekonomiskt utrymme för ett statligt ekonomiskt åtagande utan att man samtidigt gör avsevärda omfördelningar inom andra delar av det sociala välfärdssystemet. I och med de stimulansbidrag som utgick till kommunerna under åren 1999-2001, Anhörig 300, startade ett omfattande och delvis nytt utvecklingsarbete tillsammans med anhöriga och frivilligorganisationer. Detta arbete har därefter fortgått i många kommuner. Genom den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården 2002-2004 slöts ett utvecklingsavtal mellan regeringen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet om att stödet till anhöriga ska utgå under de kommande åren. Socialstyrelsen har ett fortsatt uppdrag att följa upp utvecklingen under dessa år. Under detta år pågår också diskussioner mellan Socialdepartementet, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet bland annat om hur stödet till anhöriga ska fortsätta att vidareutvecklas. Min bedömning är att arbetet med att utveckla stödformer i kommunerna behöver fortsätta eftersom tre år är en mycket kort tid för utvecklingsarbete. I budgeten för 2005 avsätter vi därför 25 miljoner kronor per år under åren 2005 till 2007 för att utvecklingsarbetet ska fortsätta.

Anf. 100 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag har suttit och lyssnat på alla debatterna, och jag beundrar statsrådet för hennes engagemang. Själv har jag lärt mig mycket, och jag hoppas att detta visar på Kristdemokraternas stora intresse i frågorna. Det är där vi har basen i vårt engagemang. Vi vet att det görs vårdinsatser i det tysta som skulle få hela Vård-Sverige att kollapsa om de inte utfördes år ut och år in, dygnet runt och oftast utan att någon avlastning ges. I förlängningen skulle detta riskera att utvecklingen leder till ett ifrågasättande av den solidariska finansieringen av vård och omsorg. Vi menar att det avgörande rimligen är hur samhällets stöd till anhörigvårdarna utformas. Den självklara utgångspunkten borde vara att se och erkänna familjens och de närståendes roll och funktion i vården av äldre, sjuka eller funktionshindrade. När någon drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning får det konsekvenser för alla som står den sjuke nära. Känslor av oro, nedstämdhet och vanmakt drabbar oftast den anhöriga, speciellt det första året. Viljan att hjälpa och göra något för att underlätta för den sjuke är stark. De anhöriga utgör en mycket betydelsefull resurs för att den sjuke ska återfå bästa möjliga hälsa och livskvalitet. Det är de anhöriga som oftast har kunskapen om hur vården sköts med värdighet. Ylva Johansson tog tidigare upp att det inte bara behövs händer i vården utan även hjärta, empati och humor. Allt detta finns oftast hos dem som är anhörigvårdare. De har påhittighet när det gäller hur man ska lösa situationer som uppstår. Ingenting är självklart! Herr talman! Det är ingen nyhet att familjen och anhöriga i alla tider har fungerat som främsta vård- och omsorgsgivare till äldre, sjuka och funktionshindrade. Men det är långt ifrån någonting som är erkänt. Den vård och omsorg som närstående svarar för har inte uppmärksammats, kanske beroende på att den svenska välfärdsmodellen bygger på att det är samhället som har förstahandsansvar för att tillgodose den enskildes behov av vård och omsorg. Men vi vet att Anhörig 300 blev en vändpunkt. Insikten har ökat om omfattningen, funktionen och betydelsen de anhörigas insatser. Denna insikt måste nu omsättas i vård- och omsorgsarbetet till ett annat bemötande och till stöd både till gagn för den sjuke och för den anhörige. I ett mer långsiktigt perspektiv måste arbetet med att synliggöra familjens och anhörigas situation kontinuerligt förstärkas och arbetas in som en självklar del av vården och omsorgen över huvud taget. Jag har fört ett antal interpellationsdebatter med Ylva Johanssons företrädare här när det gäller anhörigvården. Det gällde bland annat ett nationellt resurscenter. Därför vill jag ställa en fråga till Ylva Johansson. Är hon beredd på att inrätta ett nationellt resurscenter? Jag återkommer i nästa inlägg om hur ett sådant resurscenter skulle kunna arbeta.

Anf. 100 Rosita Runegrund (Kd)

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 101 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! I torsdags i förra veckan fattade riksdagen ett enhälligt beslut om ett tillkännagivande till regeringen när det gäller just anhörigsidan. Det är ett tillkännagivande som socialutskottet gör för tredje gången. Det handlar om att vi skulle få tillbaka förslag där man kan se och få en rapport om hur man ska kunna stödja anhöriga både när det gäller den ekonomiska biten och andra lagregleringar. Det är inte det nuvarande statsrådets fel att det inte har hänt tidigare, men jag hoppas att statsrådet hörsammar det som socialutskottet och riksdagen nu för tredje gången har framfört. Vi är lite otåliga nu i socialutskottet; vi vill verkligen få tillbaka det här och se att det händer någonting. Jag vet att det har hänt mycket under de senare åren just på anhörigsidan. Jag är glad för att regeringen nu tar initiativ till överläggningar med Kommunförbundet och Landstingsförbundet för att se vad man kan göra. Det är någonting som vi från Folkpartiet har efterlyst i förfärligt många år nu. Jag vill ställa ett par frågor till statsrådet - eller göra ett par medskick, kanske. Vi får se vad det blir av det. Det här med att vara anhörigvårdare kan vara på lite olika sätt. Det är inte bara äldre människor som vårdas, utan det finns också ett antal yngre som vårdas av sina anhöriga. Den anhöriga har kanske också ett förvärvsarbete. Det kan vara viktigt att få behålla förvärvsarbetet för att ha den sociala kontakten. För många, inte minst för kvinnor, kan det också vara helt nödvändigt att arbeta fram till pensionen för att se till att ha pengar kvar så att man kan överleva. Därför tycker jag att man borde se över den biten. Det kan vara svårt i dag att bara få göra detta på deltid. När det gäller att få ersättning från försäkringskassan är det 60 dagar som gäller i dag förutom i vissa fall då det är 120 dagar. Jag tycker att man borde kunna se över möjligheterna att öka detta för vissa personer till 120 dagar. Man bör också titta på begreppet anhörig. Om man är alltför strikt där så kan det kanske bli lite fel. Jag tycker att närstående är ett bättre ord. Det finns människor i ens omgivning som man inte är släkt med men som kanske är dem som står en närmast och som man vill bli vårdad av. När det gäller stödet till dem som vårdar anhöriga är hjälpen man får från kommunen med avlastning och så vidare tyvärr begränsad. Jag hoppas att vi kan komma lite längre med vad man kan få för typ av avlastning. Det kan vara ett par timmar för att göra någonting, men det kan också handla om att man behöver rekreationstid. Det kan gälla den som vårdar, och kanske också tillsammans med den som man vårdar. Då kan man resa bort och få den hjälp och det stöd som man vill ha. Man borde lite mer än i dag utgå från både den vårdade och den som vårdar och deras önskemål om avlastning så att det inte bara handlar om själva omvårdnaden. Man måste se till en helhet, och tala med båda parter och fråga: Vad är det för någonting som ni behöver för att ni ska kunna orka fortsätta det här arbetet?

Anf. 102 Ylva Johansson (S)

Herr talman! Tack, Rosita Runegrund, för de uppskattande orden. Det värmer efter en sådan här lång interpellationsrunda som jag har haft. Vi är överens om att det är ett otroligt viktigt arbete som anhörigvårdarna utför. Eller man kanske borde säga närståendevårdare. Det kanske är ett bättre ord som Kerstin Heinemann föreslår. Man räknar med att det i dag är ungefär 570 000 personer som har behov av hjälp av någon närstående person. Av dem är över 400 000 över 65 år. Det är en väldigt stor grupp som på ett eller annat sätt är beroende av att närstående vårdar. Av dessa är det ungefär 200 000 personer som har en svår eller måttligt svår ohälsa och som behöver daglig hjälp med mera grundläggande saker av sina anhöriga för att fungera. Det är en väldigt stor grupp vi talar om. Det har gjorts studier som visar att anhöriga gärna vill hjälpa och vårda en närstående. Det är ju så vi har det med våra nära relationer. Det är framför allt kvinnor, makor, döttrar och svärdöttrar, som gör de här insatserna. Det är klart att det är en viktig uppgift för samhället att stödja det här arbetet, och det görs en hel del ute i kommunerna. Som Rosita Runegrund sade blev Anhörig 300 en vändpunkt. Det åstadkoms väldigt stora förändringar. Innan Anhörig 300 startade var de 5 % av kommunerna som hade en särskild tjänst som anhörigstödjare i kommunen. Direkt efter Anhörig 300 var det 79 % av kommunerna som hade det. Men även nu efter projektet är det 68 % av kommunerna som har någon form av anhörigstödjare. Vi har sett en liknande utveckling när det gäller en träffpunkt för anhöriga. Innan Anhörig 300 startade fanns det i 7 % av kommunerna. I dag finns det i 56 % av kommunerna. Det har hänt väldigt mycket med hjälp av detta, och det bådar ju gott. Det betyder att vi kan göra ytterligare insatser. Om man skulle gå in för en stor avlastning för alla personer som gör det här viktiga arbete blir det också en väldigt dyr reform. Det redogjorde regeringen för i budgetpropositionen. Man har gjort beräkningar som visar att det skulle kosta uppemot 9 miljarder kronor med den typen av avlastning. Men vi ska inte förskräckas av detta. Det finns också andra insatser man kan göra. Jag är självfallet inte stolt över att riksdagen har känt sig nödgad att en tredje gång komma med ett tillkännagivande till regeringen. Det är bara för mig att ta till mig det och återkomma så snart som möjligt med andra förslag på hur vi kan utveckla anhörigstödet.

Anf. 103 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Jag fick inget svar på hur Ylva Johansson ser på detta med ett nationellt resurscenter. Jag ser det som oerhört viktigt. I interpellationsdebatt efter interpellationsdebatt har Lars Engqvist sagt att Landstingsförbundet, Kommunförbundet och regeringen arbetar tillsammans. Jag vet att det finns förslag på hur det skulle kunna se ut. Om man kallar det resurscenter, akademi eller vad som helst är av mindre betydelse, men det behövs. Det är otroligt viktigt att det som händer ute i kommunerna i dag tillvaratas och att de som arbetar ute i kommunerna som anhörigsamordnare och konsulenter får det stöd som de behöver. Det finns lite forskning om hur samhällets stöd till anhöriga och närstående bäst bör utformas. Det handlar om alltifrån hur anhöriga bemöts och blir delaktiga i vård och omsorg, som jag nämnde tidigare, till det praktiska och psykologiska stödet till anhöriga. Ett sådant underlag skulle ge beslutsunderlag till förtroendevalda och andra beslutsfattare inom vård och omsorg. Här har Ylva Johansson och jag ett stort ansvar för att även utbilda politikerna. Det är trots allt så att kunskapen fortfarande är väldigt liten om vad en anhörigvårdare är. Jag kan inte bara se de här stora kostnaderna. Låt oss se det som ett förebyggande arbete att vara anhörigvårdare, och det är oftast någon som är äldre. Ofta arbetar man och stöttar sin käresta eller käre så länge man orkar och sedan brakar man ihop. Då får vården ta hand om två personer. Om man kan stödja den som vårdar en sjuk sparar det pengar. En plats i ett särskilt boende kostar 425 000 om året i en kommun i mitt område. En anhörigsamordnare kostar 300 000 om året. Jag vill tala om för Ylva Johansson att jag har fått synpunkter i dag när kommunerna drar in. Det finns många kommuner som har dålig ekonomi. Det är s-kommuner såväl som andra. Där funderar man på att dra in detta. De säger att de inte är tvungna att ha den här verksamheten. Det har blivit något positivt utifrån Anhörig 300, och det första som man drar in är just detta. Man har inte kunskap om vilka besparingar det ger i längden för kommunerna. Detta var ett inlägg om detta med kostnader och resurscenter. I nästa inlägg hinner jag kanske helt kort tala om vilka möjligheter det ger. Det finns ett nätverk i Västra Götaland, och det finns ett nationellt nätverk av konsulenter. Det finns alla möjligheter för oss politiker att på marknivå ta reda hur det ser ut ute i kommunerna. Det är lite av det som jag vill förmedla till Ylva Johansson.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 104 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Jag snuddade också lite grann vid Anhörig 300. Man hade en uppföljning, en konferens, om detta med olika seminarier. Jag var med där och gick runt. Egentligen var det fantastiskt att se vad som hade hänt ute i kommunerna. Nu är jag lite rädd för att det inte fortsätter. Alla de fantastiska aktiviteter som ägde rum både bland personal och bland anhöriga borde ju kunna vara en jättebra uppslagsbok på vad man kan göra. Man borde samla alla de här fantastiska grejerna som kom fram och se till att de fortsätter. Det här handlar väldigt mycket om ekonomi. Vad har kommunen råd med? Problemet är väl också, som så ofta annars, att det är olika som betalar för den vård som ges. Det är olika vem som belastas med kostnaderna. Hälso- och sjukvårdsutredningen, HSU 2000, gjorde en beräkning av vad det kostade när en anhörig vårdar och får stöd och jämförde med vad det kostade när någon med exakt samma vårdbehov vårdades enbart av någon annan. Det kostade mer än dubbelt så mycket. Kommunerna kan spara ganska mycket pengar om de satsar på att ge de anhöriga det stöd som de behöver i stället för att satsa på den hjälp eller den vårdplats som kommunen måste ställa upp med om inte den anhöriga ställer upp och gör detta. Det är väldigt stora pengar som kommunerna kan spara med sådana här insatser som gör att de anhöriga orkar. De slipper också få anhöriga som senare också blir ett vårdfall och behöver hjälp därför att de här slitit ut sig.

Anf. 105 Ylva Johansson (S)

Herr talman! Det är min uppfattning att de viktiga insatser som anhörigvårdarna gör för det första inte går att värdera i pengar, men om man försöker att göra det hamnar man på väldigt höga belopp. Självfallet är det samhällsekonomiskt bra att satsa på stöd, avlastning, utbildning och utveckling för anhörigvårdarna. Vad gäller lagändringar vet interpellanten lika väl som jag att vi har finansieringsproblem som vi måste handskas med i förhållande till andra utgifter, och det är inte alldeles enkelt i den storleksordningen. Men självklart behöver vi göra fler insatser. Jag är absolut beredd att följa upp och se till att den positiva utveckling som vi fick efter det som sattes i gång av projektet Anhörig 300 verkligen fortsätter. Det är ett av skälen till att vi nu har anslagit utvecklingspengar för de kommande tre åren. Socialstyrelsen rapporterade år 2002 att 90 % av kommunerna fortsatte utvecklingsarbetet med stöd till anhöriga. Det var ju väldigt positivt, men det gäller att se till att detta arbete inte avstannar. Jag kommer att följa detta och eventuellt återkomma med andra insatser. Jag vill också säga att i den stora satsning som regeringen gör på kompetensutveckling av personalen inom äldreomsorgen, den så kallade Kompetensstegen, har vi trots att det är en satsning som främst riktar sig till den personal som arbetar nära vårdtagarna också tagit med anhörigvården och utgått från att det också kan handla om kompetensutvecklingsprojekt inriktade på samverkan mellan anhörigvården och den ordinarie personalen. Det kan handla om avlastning eller gemensam kunskapsuppbyggnad kring vårdtagaren. Vad gäller ett nationellt resurscentrum vill jag också säga att jag tror att det är en intressant tanke, och jag är absolut beredd att pröva den frågan tillsammans med andra när vi nu ska titta på hur vi kan återkomma med förslag som på ett kraftfullt sätt kan stärka och utveckla stödet till anhörigvårdarna.

Anf. 106 Rosita Runegrund (Kd)

Herr talman! Jag tycker att det sista som Ylva Johansson här sade bådar gott. Det finns i dag oerhörda resurser på nationell nivå, och det finns förslag. Eftersom jag inte har så lång tid på mig i det här inlägget kan jag inte göra så som jag lovade och redogöra för allt det goda som ett nationellt resurscentrum skulle kunna utföra. Vad jag tog fasta på i Ylva Johanssons svar var att hon beklagade att tre år var en för kort tid. Det var så skönt att läsa det, för jag har hela tiden hävdat att tre år är för kort tid. Vissa kommuner kom liksom inte med på tåget förrän år 3 i Anhörig 300. Jag känner till kommuner som utnyttjade de sista bidragspengarna förra året. Det allra bästa hade egentligen varit att man hade fått fem år till förfogande från projektets början. Det var synd att det blev ett uppehåll. Regeringen säger nu att den satsar 25 miljoner på detta. Vi kristdemokrater har utöver dessa 25 miljoner från regeringen satsat 50 miljoner, alltså 100 miljoner under de här två åren. Vi anser att den här injektionen till att utveckla arbetet och även att få in frivilliga organisationers hjälp fortsatt behövs. Men jag är faktiskt ganska förnöjd med svaret. Ylva Johansson ger mig hopp. Jag var många gånger väldigt irriterad över den förre socialministern och tyckte att jag kom in i ett bakvatten i den här frågan. Detta är första gången som jag känner att jag äntligen ser fram emot de förslag som ska komma hit till riksdagen. Jag har nu inte berört frågan om anhöriganställningar och sådant, men jag kan återkomma till det. Tack så mycket! Jag vill önska en god jul.

Anf. 107 Ylva Johansson (S)