Åtgärder beträffande polisens nykterhetskontroller

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av en rapport från polisavdelningen vid Rikspolisstyrelsen där det hävdas att polisen inte arbetar effektivt för att bekämpa rattfylleribrotten. Han har också frågat mig när i tid dessa åtgärder kommer att genomföras och om jag har för avsikt att göra några förändringar i syfte att skapa effektivare rutiner för kontroll och uppföljning av polisens verksamhet. Det är Rikspolisstyrelsen som utvecklar och preciserar de mål för polisverksamheten som regering och riksdag har lagt fast. Polismyndigheterna beslutar i frågor om den lokala verksamheten. Det är den ordning vi har i Sverige med myndigheter som agerar självständigt inom de ramar som regering och riksdag beslutat. Polisens trafiksäkerhetsarbete är en viktig del i ansträngningarna för att minska antalet skadade och döda i trafiken. Som ett led i arbetet med att utveckla och precisera mål för verksamheten har Rikspolisstyrelsen tagit fram en strategi för polismyndigheternas trafiksäkerhetsarbete. Av den framgår att hastighet, säkerhetsbältesanvändning, nykterhet och beteendeövervakning är prioriterade områden. Strategin baseras på bedömningar av trafiksäkerhetsforskare att per 100 000 nykterhetskontroller räddas fyra personer från att omkomma i trafiken. Jag tycker att det är mycket. Jag följer polisens resultat noga. Trafiknykterhetskontroller bör polisen självfallet utföra såväl på platser och tider där det finns en ökad risk för rattfylleribrott som på tider då man inte förväntar sig att bli stoppad. Om det förekommer att polisen utför nykterhetskontroller med enda syfte att plocka pinnar är det naturligtvis inget bra polisarbete. Min bedömning är i grund och botten att polisen bedriver ett seriöst trafiksäkerhetsarbete men att det i likhet med mycket annat kan och behöver utvecklas ytterligare. Kvalitet och kvantitet behöver inte vara motsatser. En ökning av antalet trafikkontroller har en brottsförebyggande effekt genom att polisen syns mer och att risken för upptäckt därmed ökar. Det ökar trafiksäkerheten, vilket vi alla har glädje av. Jag vill också påminna om att polisens trafiksäkerhetsarbete utgör en integrerad del i det brottsbekämpande arbetet. Vid trafikkontroller upptäcker man regelmässigt också annan brottslighet och efterlysta personer. Ett exempel på det är att under en vecka i november genomfördes trafikkontroller i syfte att upptäcka också annan brottslighet än trafikrelaterad. Man utförde 30 000 utandningsprov, varvid 224 personer rapporterades för rattfylleri. Men dessutom upptäckte man 111 fall av stölder och 156 fall av narkotikabrott. Det är några exempel på att detta är en integrerad verksamhet som är oerhört viktig också för brottsbekämpningen.

Fru talman! Tack för svaret, justitieministern! Jag har inte gett mig in i en debatt om polisens arbete och exakt vad som är bra att göra eller inte. Jag tror att Beatrice Ask och jag är ganska överens om att poliskontroller har ett preventivt syfte i många olika fall. Det är inte det som är min poäng. Jag har ingen annan uppfattning om detta. Anledningen till att jag ställer interpellation är de synnerligen uppmärksammade, och till och med upprörande, fakta som kommer fram där man tydligen ger gratifikationer för att man är effektiv genom att göra så många blåskontroller som möjligt. Systemet har anpassat sig på så sätt att man tycker att det viktigaste är att tillräckligt många blåser i den där påsen så att man kan pricka av dem. Sedan kan man redovisa till sin chef eller till sin myndighet att så här duktig har man varit. Man får indikationen att det är så det har fungerat. Som skattebetalare, svensk medborgare och boende i detta land tycker jag att det är ganska upprörande att man har en myndighet som agerar på detta sätt. De samlar tydligen gratifikationer i den interna kontrollen av hur effektiv man är efter en målbeskrivning som ur samhällets synpunkt inte har något värde över huvud taget. Om man inte bryr sig om att se till att nykterheten är god utan anser att det viktigaste är antalet nyktra som blåser i påsen tror jag inte att man är särskilt effektiv på andra områden heller. Jag delar justitieministerns uppfattning att man även kan fånga annan brottslighet. Men man har väl inte varit särskilt uppmärksam på det i de här fallen eftersom det tydligen bara har varit en sak som har varit viktig här. Jag tycker att det är väldigt upprörande. Det är väldigt beklämmande för polisen själv att det här kommer fram. Det är Polishögskolan som gör den här utredningen. Frågan man ställer sig är naturligtvis: Hur mycket mer sådant här finns det inom poliskåren med diverse olika system, belöningssystem och utvärderingssystem som fungerar så att man kan manipulera så att man får ett resultat? Jag tror inte för ett ögonblick att rikspolischefen eller ledningen tycker att det här är bra eller att syftet har varit det. Syftet har naturligtvis varit ett helt annat. Men så här reagerar organisationen längre ned. Jag tycker att det är i högsta grad beklämmande, inte minst för skattebetalarna i detta land. Vad betalar man för polisen, och vad gör den i det här fallet? Då är min fråga till statsrådet, som är ytterst ansvarig för polisen: På vilket sätt är justitieministern beredd att gå in och rätta till det här? Jag utgår ifrån att justitieministern och jag har samma uppfattning, nämligen att det är beklämmande för polisen när något sådant här sker. Då är frågan: Vad gör man åt detta, och vad är justitieministern beredd att göra som högsta ansvarig för polismyndigheten i detta land, så att man kommer till rätta med det här? Och vad är justitieministern beredd att göra för att se till att det inte förekommer ytterligare sådana här saker som inte har uppmärksammats? Det kanske är en slump att det här kommer fram och att man kontrollerar det som har hänt. Detta gör mig orolig, och jag vill höra justitieministerns synpunkter på det.

Fru talman! Först vill jag säga att det inte är någon slump att det här har kommit fram. Den avdelning inom polisen som har ett nationellt ansvar för metodutveckling har varit med och beställt den här rapporten. Att man dessutom har gått till forskare som brukar vara kritiska tycker jag är bra, för man vill få fram exempel i sitt arbete med att utveckla verksamheten. Det jag framför allt gör för att förändra ålderdomliga strukturer och attityder är att se till att vi driver på metodutvecklingen och att vi också försöker få rapporter av olika slag. Är det då så - det är väl den frågan man ska ställa sig - att polisen bara räknar pinnar och för statistik? Nej, så är det naturligtvis inte. Jag tror att upprördheten kring den här rapporten har varit allra störst inom polisen. Vi har väldigt många som arbetar seriöst med de här frågorna. Däremot förekommer det, och det är illa nog. Men skälet är, skulle jag vilja påstå, delvis att man stängde polischefsutbildningarna under ett par år, vilket gör att vi har haft en dålig utveckling av ledare. Det har vi rättat till, och det är bra. Man måste ha ett bra ledarskap inom polisen. Det andra är att man i den här verksamheten inte har varit riktigt van vid detta att sätta upp mål och mäta vad man får för resultat. Det är svårt ibland att åstadkomma kvalitativa mål i verksamheter. Där har det uppkommit en diskussion där man ibland lite grann vänder sig emot detta att mäta effektiviteten därför att det aldrig mäter helheten. Här skickar vi väldigt tydliga direktiv och riktlinjer till myndigheterna om att utveckla uppföljningen och utvärderingen av verksamheten i förhållande till målen för att vi ska bli duktigare, men det sitter naturligtvis kvar mellan varven ändå på en del håll. Men jag vågar påstå att det inte är generellt så att man gör det. När ska man då arbeta med polisverksamhet? Jo, naturligtvis på tider och platser där det är relevant. Det är också på det sättet, vilket jag tycker är viktigt att berätta här i riksdagen, att Rikspolisstyrelsen naturligtvis inte har gett myndigheterna i uppdrag att ha ett visst antal blås, som man säger inom polisen, utan vad man anger i planeringsförutsättningarna är att andelen ertappade rattfyllerister ska öka. Då begriper även jag som inte är polis att man rimligen bör arbeta på platser och tider och på ett sådant sätt att man faktiskt försöker uppnå målet. Genom att få tag i dem som kör berusade kan vi minska antalet dödade i trafiken, och det är ju det som är huvuduppgiften. Det är alltså väldigt tydligt att riktlinjerna är rätt, och jag påstår nog att det blir bättre och bättre. Vad kan jag göra ytterligare? Ja, jag tror att vägen framåt är att göra som Rikspolisstyrelsen har gjort - beställa fram bra rapporter, göra olika nedslag i verksamheten och få synpunkter, både sådana som är kritiska och andra - för att hela tiden försöka förbättra utbildningen på Polishögskolan men också fortbildningen av poliser. Vi ska fortsätta med en chefsutbildning - vi har nu byggt upp en ganska bra sådan - därför att man måste ha bra ledare om man ska få genomslag för de viktiga nationella mål som finns för den här verksamheten. Vi behöver också arbeta för att se hur man effektivare och bättre arbetar ute på markplanet, om man får uttrycka sig så. Där kommer naturligtvis regeringens satsning på fler poliser att betyda mycket. Dessutom måste vi arbeta för att förlägga arbetstiden mer utifrån verksamheten och kanske mindre utifrån traditioner. Det är ju med polisen som med andra verksamheter: De flesta vill egentligen arbeta på dagarna och helst inte på fredagskvällar. Men vi vet ju när poliser behövs väldigt väl.

Fru talman! Ja, det senaste, när poliser jobbar och när de inte jobbar, har jag sett på min egen ort. Det har ju också fått genomslag i praktiken. Det är väl inte så märkvärdigt. Om vi frågar alla svenskar när de vill jobba finns det nog en ganska tydlig indikation på när man vill göra det och när man vill vara ledig. Men dessvärre är inte detta alla förunnat, utan vi har verksamheter som måste bedrivas på annan tid. Det är inte bara polisen som har det så här, utan det gäller hela vår sjukvård och hela vår servicenäring för övrigt. Det finns inget utrymme att välja när det har varit så här. Däremot har väl kutymen inom polisen varit att man har drivit det här väldigt starkt under många år i en viss riktning, som jag tycker att det kan finnas åsikter om och som kanske borde hanteras tuffare på olika sätt. Om det här inte var en slump utan det fanns en planerad undersökning tycker jag att det skulle ge anledning till lite skarpare svar från justitieministern om vad man tänker göra åt det här. Det är som jag sade tidigare: Jag tycker att det är beklämmande att det kommer fram. Inte minst måste det vara fruktansvärt beklämmande för polisen själv när det ser ut på det här sättet och man har gjort så här. Jag hör vad justitieministern säger, att det inte är Rikspolisstyrelsens mening att man ska ha ett belöningssystem som fungerar på det här sättet, men tydligen måste det väl ändå vara så formulerat att man har trott att man skulle bli gratifierad om man hade tillräckligt många blås i stället för att se till att man hade en preventiv insats mot just dem som körde med alkohol i blodet - att det belönades om man hade tillräckligt många undersökningar. Där finns det väl anledning att diskutera med Rikspolisstyrelsen och rikspolischefen om hur man faktiskt utformar de här målen om det ute i praktiken kan bli så att man tror att man gör rätt. Jag tror inte att polisen tror att man gör rätt när man gör så här, men man tror att om man gör på det här sättet har man agerat på ett sätt som man bör bli belönad för när man visar upp att man har gjort detta tillräckligt många gånger, fast det i sak är förödande. Det där finns det anledning att fördjupa sig i ordentligt. Jag ska inte ha synpunkter på antalet poliser. Det har debatterats tidigare. Jag är inte tillräckligt insatt i det där, men däremot har jag sett att polismyndigheterna - jag har också träffat poliser från mitt eget län - just nu är uppfångade av de stora budgetunderskott som man lägger ned ett väldigt stort arbete på. På många håll upplever man det också som väldigt orättvist att de som har hållit sin budget nu får vara med och skrapa ihop till andras budgetunderskott. Det där kan man ha olika uppfattning om. Jag har jobbat länge i olika kommunala förvaltningar och sådant. Det finns alltid synpunkter på att om man har klarat sig inom sin egen ram har man gjort det på ett bra sätt. Men det kan ju finnas andra omfördelningsfaktorer. Det där ska jag inte lägga mig i. Men det är klart att det där tar mycket kraft just nu inom poliskåren. Jag skulle till sist vilja fråga om en sak. Justitieministern har sagt vad hon är beredd att göra för att gå vidare med det här. Jag tycker att det här är en trovärdighetsfråga, inte minst för polisen själv och för polisens högste ansvarige chef. Man måste sätta klackarna i golvet och säga att det är absolut omöjligt att bedriva verksamheten på det här sättet så att man får sådana här utfall av tendenser där man agerar på det här sättet inom myndigheten. Det finns ju möjligheter. Justitieministern behöver väl inte vara så rädd för ministerstyre. Det går ju att prata med rikspolischefen - det kanske justitieministern har gjort - och tala om att den svenska politiska ledningen inte accepterar att det går till på det här sättet. Man får ta ordentligt tag i det. Jag skulle vilja höra en lite skärpt ton från justitieministern.

Fru talman! Skärpt ton och skärpt ton - det har stått i en del tidningar att jag skriker. Det vet jag inte om jag gör, men jag kan säga att jag har träffat alla länspolismästare och tagit upp det här. Jag träffade dem ganska snabbt efter att den här rapporten kom. Jag kan säga att när jag läste den gick jag i taket, naturligtvis. Dock ska man ha klart för sig att rapporten är gjord på ett ganska litet underlag. En del uppgifter är från ett par år tillbaka. Med en ny rikspolischef och med det omtag som ändå har gjorts tycker jag att man har tagit tag i en del av det som kan vara skälen till det som finns i rapporten. Man kan se att det har hänt en del. När det gäller de värsta uttalandena kan man inte veta vem som har gjort dem och med vilka förutsättningar. Den reaktion jag har mött hos poliser som arbetar med trafiksäkerhet säger mig att man har ett seriöst anslag och vill göra ett bra jobb. Man ser det som något mycket viktigare än att bidra till den officiella statistiken hos Rikspolisstyrelsen. Det tycker jag är bra. Det är klart att jag har pratat med länspolismästarna om detta och om den attityd som måste prägla arbetet. Jag har vid tidigare tillfällen också haft många samtal om hur vi formulerar mål och hur vi mäter. Det är något som hela tiden måste utvecklas i en verksamhet där detta inte har varit vanligt. Alla som har sysslat med olika verksamheter vet ju att det ibland är svårt att fånga in både kvantitet och kvalitet och hur man använder det hela. Det finns ibland en ovana vid att jobba med detta i polisverksamheten, men man har blivit mycket bättre. Det är otroligt viktigt. Den diskussionen har vi också. Jag har träffat poliser som säger att det bara är statistiken som räknas och att det inte syns när man till exempel pratar med någon människa eller gjort något annat som tar tid. Då har jag sagt att om det inte går att markera sådant på rapportlapparna, så vänd på bladet och skriv det du gjorde. Jag är säker på att den chef som får en rapport och ser att man inte har gjort allt det som man skulle pricka i rutorna utan av olika skäl har gjort en annan bedömning kommer att tycka att det var klokt. Kvalitet får man ju annars oftast inte med. Skälet till att jag inte går tuffare fram och kräver att man ska avskaffa målen är att det skulle innebära att man lätt skickar signaler till dem som inte vill att vi ska mäta effektivitet. På något sätt måste jag ändå driva på här. Jag tror att det inte bara är Sven-Erik Österberg och många socialdemokrater utan medborgare i gemen som kräver att vi kan visa att de satsningar vi gör på polisen faktiskt ger resultat och att polisen jobbar seriöst. Då måste det också finnas olika sätt att mäta och se att man gör skillnad. Det som är viktigt att se med statistiken över trafikkontroller är ju skillnaden mellan olika myndigheter. Man kan bryta ned statistiken i förhållande till struktur, befolkning och så vidare och se att en del gör mer och andra mindre. En del gör bättre insatser och en del kanske är lite sämre. Detta är naturligtvis ett viktigt underlag för Rikspolisstyrelsen i att leda olika polismyndigheter och att försöka få till stånd att man delar med sig av best practice , så att vi får en verksamhet som utvecklas. Det finns andra typer av statistik som jag inte ska dra in i det här. Det gäller utredningsverksamheten. Där ser vi tydligt att en del är mycket duktigare än en del andra. Det är klart att man då bör lära sig av dem som uppnår bättre resultat. Detta är alltså skälet till att jag inte ifrågasätter detta med att man mäter resultat utan i stället försöker peka på att det måste utvecklas så att fler ser nyttan av det och att vi faktiskt också mäter det som det är rätt att mäta.

Fru talman! Tack, justitieministern, för det senaste inlägget! Där kände jag att också hon faktiskt var upprörd över detta, och det gläder mig. Det var ungefär så jag och de som har vänt sig till mig kände när vi läste om detta. Vi var mycket upprörda. Då står vi på samma bok. Det tycker jag är ett friskhetstecken som jag tackar särskilt för. När det gäller all organisation och myndighetsledning gäller väl att i den bästa av världar ska ledarskapet vara så tydligt att medarbetare vet mot vilket mål de ska jobba utan att behöva fylla i en massa statistik. Så är det i den bästa av världar, men vi vet att det naturligtvis finns grader i det hela där man inte alltid når detta mål. I alla sammanhang där man ska rapportera vad man har gjort och sedan ska bedömas finns alltid en uppenbar risk för att det blir en anpassning till vad man väntar sig att svaret ska vara. Då kanske man också missar en del. Just detta är viktigt att jobba med. Man får väl se på den undersökning som låg till grund för interpellationen som en illustration av hur snett det kan bli om man inte är uppmärksam på detta och när medarbetare inte förstår vad som egentligen är syftet med det arbete man gör. Man manipulerar systemet, och så får man ett resultat som blir häpnadsväckande. Vi får ta detta som en allvarlig signal om hur det kan bli. Det får väl ligga till grund för att alla måste skärpa sig, så att man får en myndighet. Ytterst bedöms ju myndigheten utifrån hur allmänheten, skattebetalarna, ser att den fungerar när man har behov av dess hjälp. Det är denna yttersta bedömning som är viktig. Jag tackar för den här interpellationsdebatten.

Fru talman! Sven-Erik Österberg och jag är nog rätt överens om just detta som vi har talat om i dag. Jag delar uppfattningen att ledarskapet måste vara tydligt. Därför lyfte jag också fram det. Vi har en del att hantera när det gäller polisverksamheten eftersom man under lång tid inte har bedrivit den typ av rekrytering och chefsutbildning som man rimligen behöver i den typen av organisation, vilket har gjort att man får brister i ledarskap, vilket skapar otydligheter. Att man dessutom saknade effektiv uppföljning av verksamheten gjorde naturligtvis att man inte träffade rätt från början. Jag vill inte lägga sten på börda för dem som har arbetat med detta tidigare, men jag menar ändå att man de senaste fem åren har lärt sig en del och att det har blivit bra mycket bättre. Sedan har vi faktiskt ökat antalet nykterhetskontroller rätt ordentligt det senaste året. Det har vi gjort därför att vi har höjt målsättningarna. Skälet till det är att Rikspolisstyrelsen i forskningen om trafiksäkerhet har sett att nykterhetskontroller har oerhört stor betydelse för att rädda liv. Risken för upptäckt och att man faktiskt lyfter bort folk som inte ska vara på vägarna betyder väldigt mycket. Jag var tidigare ordförande för polisen i Stockholms city i ett par år. När vi gör trafikkontroller i Stockholm kan folk bli väldigt irriterade och ifrågasätta det. Om de bara visste hur många människor som inte borde sitta bakom ratten och som man får bort med den verksamheten och hur mycket kriminalitet vi åtgärdar bara genom att kontrollera trafiken vid vissa tider skulle de vara väldigt glada över den verksamheten. Men vi har mycket att göra för att förbättra detta. Jag tackar så mycket för interpellationen.