Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

asylskäl

Interpellationsdebatt 17 februari 2005
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Barbro Holmberg (S)

Anf. 121 Barbro Holmberg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Yvonne Ruwaida har frågat mig hur jag avser att agera för att se över utlänningsmyndigheternas beviskrav och för att människor som räddar liv och hotas i hemlandet på grund av detta ska kunna få asyl i Sverige. Frågeställningarna utgår från ett enskilt fall. Som Yvonne Ruwaida vet kan jag som minister inte påverka enskilda ärenden annat än om utlänningsmyndigheterna överlämnar ett ärende till regeringen. Jag vill börja med att slå fast att asylsökande som är i behov av skydd i Sverige i utlänningslagens mening har rätt att få stanna här. Grunderna för den svenska asylrätten är 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning. Sveriges definition av flyktingbegreppet, som återfinns i utlänningslagen, överensstämmer med den i flyktingkonventionen. Utöver flyktingskapet finns i utlänningslagen en ytterligare skyddsform, skyddsbehövande i övrigt, som ger personer rätt till uppehållstillstånd bland annat om de känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Alla asylansökningar bedöms individuellt av Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Myndigheterna gör bedömningen i enlighet med de regler som jag redogjort för ovan, och det är också myndigheterna som har kännedom om alla omständigheter som har framkommit i det enskilda ärendet. Allmänt kan sägas att det är den som söker skydd som har bevisbördan när det gäller att visa att han eller hon är flykting eller skyddsbehövande i övrigt. Detta är en internationellt accepterad princip som återspeglas i till exempel UNHCR:s handbok om förfarandet för fastställande av flyktingskap. Det förväntas av den sökande att hon eller han ska lägga fram alla relevanta fakta och samarbeta med myndigheterna för att få fram all tillgänglig bevisning som kan styrka ansökan. Samtidigt är det i praktiken i många fall svårt för en sökande att styrka sin berättelse med någon form av handlingar eller vittnesmål. Ett alltför strikt beviskrav bör därför inte tillämpas, utan hänsyn måste tas till den speciella situation som föreligger i asylärenden. Detta innebär ibland att enbart sökandens egna uppgifter får läggas till grund för bedömningen och att sökandens berättelse får godtas om den är sannolik och trovärdig. En förutsättning för att man ska kunna tillämpa dessa lättnader i beviskraven är dock att den sökandes berättelse verkligen är trovärdig och sannolik. Reglerna om bevisbörda och beviskrav inom asylrätten är väl etablerade. Principerna återfinns som nämnts i UNHCR:s handbok och i flera vägledande beslut i svensk rättspraxis. De svenska asylmyndigheterna har att följa dessa principer. Utöver detta har frågan behandlats i förarbetena till utlänningslagens nuvarande skyddsbestämmelser. Även i det så kallade skyddsgrundsdirektivet, som ska vara genomfört i EU:s medlemsstater nästa höst, regleras beviskraven i asylärenden ingående utifrån de vedertagna principer som jag redogjort för. Även om avvägningen i praktiken kan vara mycket svår att göra styrs alltså bevisvärderingen i asylärenden av internationellt och nationellt väl utarbetade regler. Mot den bakgrunden anser jag inte att det finns behov av att i nuläget vidta några särskilda åtgärder i denna fråga.
Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 122 Yvonne Ruwaida (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Iranskan Kobra Kordbache gjorde sin plikt som sjuksköterska och vårdade en oppositionell. Det här gjorde hon i enlighet med de regler och den hederskodex som omfattar sjuksköterskor över hela världen. Kobra är specialistsjuksköterska i onkologi. Om hon hade velat lämna landet hade hon inte behövt ta ett så drastiskt steg som att fly. Hennes kompetens är efterfrågad i hela Mellanöstern, i Kanada, på Åland och i Norge. Hon hade lätt kunnat få en flygbiljett, en lägenhet och ett arbete utomlands. Hon valde att fly tillsammans med sina barn därför att det fanns ett reellt hot och därför att hon var förföljd. Hon gjorde detta med två barn som vid den tidpunkten var 14 och 11 år. Hon hade inte behövt ta ett så drastiskt steg. Det är också beviset för att hon är trovärdig. Hon sitter här i dag tillsammans med sina kolleger på Stockholms Sjukhem. Efter bara knappt ett år i Sverige har hon fått fast anställning därför att hennes kompetens är så eftertraktad. Firozes, Kobra Kordbaches, skyddsbehov har ökat. Hon har blivit omskriven i iranska medier, bland annat på en iransk sajt som iranska säpo ligger bakom. Om man tittar på UD:s hemsida vad man anser om Iran, är det uppenbart att Firoze har ett skyddsbehov. Så här står det i regeringens rapport om MR-situationen i Iran: MR-läget fortsätter att inge djup oro. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran är omfattande och har pågått under lång tid. En försämring av MR-läget synes i flera avseenden ha skett efter parlamentsvalen i februari 2004, inte minst vad gäller yttrandefriheten. Det är till och med så att sedan parlamentsvalen har ett stort antal reformvänliga tidigare parlamentsledamöter och journalister ställts inför rätta, anklagade för olika typer av förtal mot regimen. Rätten att hysa och uttrycka åsikter respekteras inte i Iran, trots skydd i grundlagen. Regimkritiker och personer som återger obekväma åsikter riskerar att fängslas eller straffas på annat sätt. I iranska medier har Firoze anklagats för grova anklagelser mot den iranska regimen. Hon har anklagats för att förtala den iranska islamiska regimen. Trots detta har Utlänningsnämnden avvisat hennes nya ansökan, där man har bifogat de här artiklarna i iransk press. Jag anser att Firoze Kobra Kordbache är trovärdig, och jag anser också att hennes skyddsbehov är stort. Jag förstår inte hur både Migrationsverket och Utlänningsnämnden kan göra en annan bedömning, speciellt med tanke på regeringens egen rapport om MR-läget i Iran. Jag har just frågat hur ministern ser på bevisbördan. I Firozes fall är det så att hon inte hade behövt ta ett så drastiskt steg som att fly landet med tanke på den kompetens hon har. Hon hade kunnat lämna landet i lugn och ro och få ett jobb i hela Mellanöstern, men även i Europa. Hon valde detta och ansågs ändå inte trovärdig av Migrationsverket. Man har ställt en bevisbörda på henne som är orimlig.
Barbro Holmberg (S)

Anf. 124 Barbro Holmberg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det var också så jag hade tänkt inleda. Det är inte så att jag inte vill diskutera enskilda ärenden. Det är inte heller så att jag så att säga försöker komma undan genom att inte diskutera enskilda ärenden, utan det är faktiskt så att jag inte får och heller inte kan diskutera enskilda ärenden. Det handlar faktiskt om rättssäkerhet också för den enskilde individen. Det är myndigheterna, Migrationsverket och Utlänningsnämnden, som har alla fakta i just det enskilda ärende som Yvonne Ruwaida tar upp, och det är också sakkunniga som ska fatta beslut utifrån den lagstiftning och den praxis som finns. Det jag kan göra är att försöka se vad det är för principiella frågeställningar som Yvonne Ruwaida tar upp. Det gäller som jag ser det dels skyddsgrunderna, det vill säga att få skydd i Sverige, dels beviskraven i asylärenden. När det gäller skyddsgrunderna har vi ju en lagstiftning som jag redogjorde för inledningsvis som säger att människor som förföljs eller riskerar sitt liv på olika sätt har rätt till skydd i Sverige. Det betyder att det är en individuell rättighet att få skydd. Det myndigheterna då tittar på är inte vad man har för yrke eller sådana saker, utan det är egentligen bara en enda sak, nämligen: Vad händer och vad riskerar den här personen om den personen skulle återsändas? Visar det sig då att den personen riskerar dödsstraff, tortyr, förnedrande behandling eller förföljelse av olika slag så har personen rätt till skydd. Sedan tittar man på av vilket skäl denna person förföljs. Förföljs man då på grund av ras, nationalitet, politisk uppfattning och så vidare så kan man få flyktingklassning, och annars kan man, som jag sade tidigare, få stanna av övriga skyddsskäl. Det är det som myndigheterna bedömer. När man gör de bedömningarna använder man sig naturligtvis av den rapportering som finns om situationen generellt i landet i fråga. Jag ifrågasätter inte att MR-situationen är under all kritik i Iran. Det är många människor, kvinnor till exempel, som är i en mycket svår situation i Iran. MR-situationen är inte tillfredsställande. Men det betyder inte att alla kvinnor eller alla människor i Iran riskerar förföljelse, och det är av precis det skälet som det är så oerhört viktigt att myndigheterna gör individuella bedömningar och tittar på varje enskild individ i relation till den situation som finns i Iran. Där använder Migrationsverket och Utlänningsnämnden precis det som Yvonne Ruwaida tog upp här, nämligen de rapporteringar som finns om Iran, till exempel regeringens egen rapportering. Men man använder också rapportering från till exempel Amnesty, UNHCR, och andra internationella organisationer som är närvarande i Iran. Man har alltså ett ganska brett underlag om situationen, men sedan måste man göra en bedömning i varje enskilt ärende.
Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 125 Yvonne Ruwaida (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vet att ministern inte kan svara på frågor om enskilda fall, och jag begär inte det. Men jag måste ändå utgå från ett fall för att kunna beskriva vilken praxis som Migrationsverket och Utlänningsnämnden har. När det gäller den bevisbörda som man har ställt i processen mot Firoze Kordbache anser jag att den har varit orimlig. Jag anser också att professionen i det här fallet är av betydelse. Den bevisar att Firoze är trovärdig. Hon har ett yrke där hon lätt, med sina två barn och som ensamstående kvinna .
Barbro Holmberg (S)

Anf. 128 Barbro Holmberg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! När det gäller beviskrav och bevisvärdering så ser det, om man tittar generellt, olika ut. Om det gäller straffrätt, till exempel, ställer man oerhört höga krav på bevisning: Det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel. Men det ser annorlunda ut i andra mål, och i asylmål vet man ju att människor som flyr kanske inte har med sig handlingar, inte kan kalla in ett vittne och så vidare. Därför har man betydligt lägre ställda beviskrav. Det enda krav som man egentligen ställer är att den asylsökande ska kunna presentera en asylberättelse som är sannolik och som är trovärdig. Om man inte kan det, om datum och en rad olika saker kanske motsäger varandra, eller vad det nu kan vara, då ställs krav på att man har någonting som visar att det man säger är sannolikt. Den här internationella principen brukar kallas the benefit of the doubt , alltså att tvivlet ska vara till den sökandes fördel. Det betyder att beviskraven är ganska lågt ställda i just asylärenden. Jag får många interpellationer som just handlar om vilka bedömningar myndigheterna gör och hur de kan göra sådana bedömningar utifrån, som Yvonne Ruwaida också sade, regeringens egen rapportering om hur det ser ut i det aktuella landet. Mycket av detta tror jag kommer att förbättras när vi får en större öppenhet i asylprocessen. Vi arbetar nu på en ny reform där Utlänningsnämnden ska läggas ned och ärendena föras över till domstol. Då blir det en större öppenhet. Det kommer att bli muntlighet i en större del av ärendena, där dels Migrationsverket får presentera det underlag det har, dels den asylsökande får presentera den berättelse och den eventuella bevisning som han eller hon har. Och detta sker i en dialog. Vi har från regeringens sida också sett till att öka öppenheten vid Migrationsverket. Jag tror nämligen att det är viktigt att den information som Migrationsverket har är tillgänglig för människor. Den ska vara tillgänglig för ombuden men också för den sökande, så att de ser vad det är för länderinformation som utgör fond för det beslut som fattas. För ungefär ett år sedan gav regeringen Migrationsverket ett uppdrag, ett så kallat rättssäkerhetspaket. Där tog vi upp en rad sådana frågor, och de håller nu på att förbättras. Jag tror alltså att större öppenhet, där man möts i en dialog, också kommer att leda till en större förståelse för de beslut som fattas.
Yvonne Ruwaida (Mp)

Anf. 129 Yvonne Ruwaida (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Om en person inte är politiskt aktiv utan grunden för förföljelse är att den personen vårdat en annan person i enlighet med sin yrkesetik, vilka krav kan man då ställa på den personen att bevisa att han eller hon är förföljd? Om personen dessutom har ett sådant yrke att han eller hon lätt hade kunnat lämna landet under ordnade former, och inte behövt ta ett så drastiskt steg att man tvingats fly med sina två barn, är inte det en del i den bevisbörda och den trovärdighetsfrågeställning som Migrationsverket och Utlänningsnämnden borde ta hänsyn till? Att ha vårdat en regimkritiker är inte att vara politiskt aktiv. Du kan inte visa att du varit med i ett parti, att du skrivit tal, att du agerat. Du kan inte visa hur dina kolleger blir behandlade. Du har vårdat en person därför att du är sjuksköterska eller läkare, därför att du räddar liv, därför att det är din yrkeskodex. Om du dessutom har en profession där du lätt hade kunnat få jobb utomlands då förstår jag inte hur man agerar när det gäller bevisbördan i den här typen av fall. Vi vet att de som kritiserar regimen kan råka illa ut - de kan vara parlamentsledamöter eller advokater. Det står i regeringens rapport på dess egen hemsida. När en person anklagas för att ha förstört den iranska islamiska regimens anseende förstår jag inte hur en sådan sak inte utgör skyddsbehov. Jag anser att det föreligger ett skyddsbehov. Jag vet att vi har en del processer på gång när det gäller att förbättra asylprocessen, vilket är bra, men jag tycker att vi kanske borde göra lite mer även innan vi fått den nya processen.
Barbro Holmberg (S)

Anf. 130 Barbro Holmberg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Återigen: Egentligen handlar det bara om en sak, och den är grundläggande, nämligen vad som händer om en person skulle återvända. Om personen riskerar förföljelse, om personen riskerar dödsstraff, då har han eller hon rätt till skydd. Det är så lagstiftningen ser ut, och det är det som myndigheterna har att avgöra. Det viktiga är att det görs en individuell bedömning. Man ser på lagstiftningen, man har hela materialet om hur det ser ut i det land det gäller, och utifrån detta ser man på situationen för just den personen. Det är det som är myndigheternas roll och ansvar, alltså att göra de bedömningarna.

Dokument

den 9 februari

Interpellation 2004/05:373

 av Yvonne Ruwaida (mp) till statsrådet Barbro Holmberg om asylskäl

Iranskan Kobra Kordbache gjorde sin plikt som sjuksköterska och vårdade en oppositionell. Därför blev hon efterlyst av den iranska regimen och tvingades fly till Sverige. I dag jobbar Firoze som undersköterska på ett sjukhem i Stockholm. Nu hotas hon och hennes två barn av utvisning från Sverige inom några veckor för att hon inte kan bevisa att hon är efterlyst.

Firoze Kordbache, specialistsjuksköterska på Mehrab-sjukhuset i Teheran, blev 2002 kontaktad av en vän som hade en kompis som var svårt skadad. Firoze kontaktade sin sjukhuschef som sade till Firoze att denna person skulle råka illa ut om han kom till akuten. Akuten kontrolleras regelbundet av säkerhetspolisen. Firoze fick medicin och utrustning och vårdade mannen i en lägenhet, i enlighet med de regler och hederskodex som omfattar sjuksköterskor över hela världen (International Council of Nurses Code of Ethics).

Polisen genomförde en razzia i lägenheten och grep Firozes patient och andra. Minst två av dem som var inblandade i hjälpinsatsen har dött i fängelset. Firoze fick information om detta genom ett telefonsamtal från en okänd person. Firoze och hennes två barn gömde sig. Hennes lägenhet blev plomberad och hon blev efterlyst av säkerhetspolisen hos sina släktingar och valde då att fly landet. Via Turkiet kom hon till Sverige och sökte asyl.

Migrationsverket har avslagit hennes ansökan och kräver bland annat att hon ska visa upp den häktningsorder som utfärdats på henne, trots att det var för att undvika att få just det dokumentet i handen och bli gripen som fick Firoze att gå under jorden och fly landet. Beslutsfattaren på Migrationsverket finner hennes historia "märklig och osannolik", utan vidare motivering. Migrationsverket kräver orimliga bevis av asylsökande, så även i familjen Kordbaches fall. Bevis som i stort sett aldrig kan förmedlas från hemlandet då den asylsökande är rädd att anhöriga ska drabbas av repressalier från myndigheterna om kontakten upptäcks. Utlänningsnämnden går på Migrationsverkets linje och har avslagit familjens ansökan.

I Sverige har Firoze arbetat som undersköterska, ibland dubbla pass, för att försörja familjen. De har egen bostad, barnen går i skola och alla talar svenska. Firoze är en mycket uppskattad kollega på Stiftelsen Stockholms sjukhem, där hon är fast anställd. Hon har en unik kompetens med bland annat specialistutbildning inom onkologi, något som gör att hon kan tillföra mycket kunskap på den avdelning för palliativ vård där hon arbetar.

Den långa tiden av ovisshet i väntan på Migrationsverkets och Utlänningsnämndens beslut har varit svår för familjen som flera gånger har tvingats söka vård akut. Om familjen Kordbache trots allt kommer att avvisas till Iran vet ingen vilket öde som väntar dem. Iran är ingen demokrati och oppositionen slås ned med våldsamma metoder. Det finns ingen rättssäkerhet i landet och Firozes fall har mycket liten chans att få en rättvis granskning. Hon riskerar att gripas, torteras eller värre. Hon är fortfarande eftersökt och polisen kallar henne terrorist.

Enligt Amnesty International och Human Rights Watch fängslas människor utan rättegång och många försvinner. Enligt Amnestys årsrapport för 2004 skedde 108 av dem kända avrättningar under förra året, många av dem offentliga. Fyra människor stenades till döds och 197 personer dömdes till prygelstraff eller fick olika kroppsdelar amputerade. Iran har dessutom vägrat organisationer som Amnesty att resa in i landet, så från Sverige skulle det vara omöjligt att få veta deras öde om de "försvann".

Inom några veckor kan avvisningen vara verkställd. Det borde vara självklart att familjen ska ges asyl i Sverige! Firoze riskerar sitt liv om hon tvingas återvända till Iran och barnen riskerar att förlora sin mamma. Sverige ska fortfarande vara ett land som hjälper utsatta människor i behov av skydd.

Sammanfattningsvis:

  1. Firoze har själv aldrig jobbat politiskt.
  2. Firoze har följt sin yrkeskodex och vårdat en sjuk människa, i det här fallet en oppositionell till den iranska regimen.
  3. Iran är inte någon rättsstat. Folk försvinner, mördas och torteras.
  4. Bevisbördan som Migrationsverket och Utlänningsnämnden ställer är orimlig.
  5. Vårdpersonal måste kunna följa sin hederskodex och rädda liv och sedan få asyl om de av regimer förföljs på grund av det.

Med anledning av det som anförts ovan undrar jag:

Hur avser statsrådet att agera för att se över om de krav på bevisbörda som Migrationsverket och Utlänningsnämnden kräver är rimliga?

Hur avser statsrådet att agera för att människor som räddar liv, men hotas i hemlandet på grund av detta ska kunna få asyl i Sverige?