Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Arbetsskador av kvicksilver

Interpellationsdebatt 12 juni 2006
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 6

Hans Karlsson (S)

Anf. 86 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Anita Brodén har frågat mig följande. Varför har skyddsbladet om kvicksilver inte funnits tillgängligt för alla och varför har statsrådet inte sett till att föreskrifter utarbetats? Vilka åtgärder har ministern vidtagit för att ta reda på om det kan finnas ett samband mellan kvicksilverexponering och sjukdom? Är ministern beredd att vidta åtgärder som kan leda till att många tandsköterskors problem tas på allvar? Är ministern beredd att se över möjligheterna för tandsköterskor att få förnyad prövning för arbetsskadeersättning? De regler och råd som gäller har meddelats av Arbetsmiljöverket. Min uppfattning är att dessa regler och råd är tydliga och ändamålsenliga. Förändringar kan inte åstadkommas enbart genom regler, utan reglerna måste följas upp med tillsyn och informationsinsatser. Detta är ett långsiktigt arbete. Det är Arbetsmiljöverkets ansvar att, inom ramen för tillgängliga resurser, utföra detta arbete. De regler och råd som har meddelats av verket finns lättillgängliga via nätet sedan åtskilliga år tillbaka. Sambandet mellan kvicksilverexponering och sjukdom är välkänt sedan många år. Den uppmärksamhet som fanns kring frågan omkring 1990 ledde till noggranna utredningar, skärpta regler och prioriteringar inom tillsynen. Om man följer de regler och råd som finns löper de som nu arbetar med amalgam i praktiken ingen risk. I individuella fall kan det finnas osäkerhet om sambandet mellan kvicksilverexponering och symtom, särskilt om exponeringen ligger flera år tillbaka i tiden. Denna osäkerhet kan troligen aldrig helt försvinna, men med nya forskningsrön kan den minska. Även detta fordrar snarare långsiktigt arbete inom ramen för tillgängliga resurser än tillfälliga åtgärder som en särskild kommission eller liknande. Det är viktigt att både arbetsskador på grund av kvicksilverexponering och oro för skador tas på stort allvar. Oron kan i sig naturligtvis vara en källa till ohälsa. De insatser, till exempel forskning, tillsynsåtgärder och utredningar, som har gjorts i Sverige, visar att man ser allvarligt på dessa problem. Jag kommer att fortsätta att följa denna fråga noga. Som jag tidigare framfört avgörs frågan om ersättning från arbetsskadeförsäkringen av domstol med utgångspunkt i rådande forskningsläge. En omprövning av tidigare beslut om avslag kan alltid göras om nya forskningsrön visar att övervägande skäl talar för ett samband mellan exponeringen och de aktuella symtomen.
Anita Brodén (Fp)

Anf. 87 Anita Brodén (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill börja med att tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Bakgrunden till min interpellation är det faktum att ett antal tandsköterskor under lång tid bedrivit en kamp för att visa på sambandet mellan deras kvicksilverexponering och ohälsa. I tv-programmet Uppdrag granskning under våren fick den här frågan förnyad aktualitet då de norska och danska tanksköterskorna kraftfullt agerat och samlat sig. Den norska och den danska staten tycks också ta det här på djupaste allvar. Jag har i denna interpellation ställt några mycket konkreta frågor till ministern, frågor som jag här och nu kommer att upprepa för att om möjligt få något tydligare svar. Min första fråga handlade om det nämnda arbetarskyddsbladet. Redan 1929 slog Kungl. Maj:t fast att "arbete med bland annat kvicksilver och amalgam skulle omfattas av föreskrifter". 1956 antogs föreskrifter om bly som förbjöd kvinnor i fertil ålder att till och med vistas inom de speciella arbetsområden där bly hanterades. Det gällde exempelvis i mitt länsförbund vid Tudor i Nol. 1989 fick vi det som ministern också beskriver, råd och anvisningar. Där finns tydligare råd och anvisningar om hur man ska agera vid kvicksilverhantering. Men det visade sig att det inte var någon föreskrift. Anvisningar har som bekant inte samma tyngd och är inte tvingande. Arbetarskyddsbladet, nr 68 för att vara precis, var tidigare under åren svårtillgängligt. Det fanns inte på kliniker, det fanns inte tillgängligt vid utbildningar och det fanns heller inte tillgängligt för alla skyddsombud eller all personal. Det är det som har ställt till många problem, för det har inneburit att arbete med kvicksilver har skett utan skyddsutrustning. Om man hade haft arbetarskyddsbladen tillgängliga hade man kunnat läsa i föreskrifterna att man ska använda skyddsutrustning. Det har också inneburit bristande information till och med vad gäller utbildningar. Tandvårdspersonal har i decennier utbildats utan att problematiken med kvicksilverhantering tagits upp och vad man ska tänka på. Den problemställning som jag lyfter fram här i dag handlar inte om den situation som råder i dagsläget, för nu känner vi till allvaret med att hantera kvicksilver. Dessutom är amalgam från 2007 inte tillåtet. Det är de som har varit anställda under ett stort antal år och har hanterat kvicksilver som har utsatts för kvicksilverångor. De har till och med bearbetat kvicksilver i sina händer. Jag har två konkreta frågor till ministern: Delar ministern min uppfattning att samhället bär ett ansvar för denna brist på information och att föreskrifter inte utarbetats? Delar ministern min uppfattning att det har varit en allvarlig brist att man inte i utbildningar undervisat om kvicksilver och dess hantering som det är viktigt att man beaktar?
Hans Karlsson (S)

Anf. 88 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag är inte alldeles tvärsäker på att jag kan svara på frågan på annat sätt än på det sätt som jag har formulerat det i interpellationssvaret när det gäller information och vilket ansvar som finns från samhällets sida, i synnerhet inte när det gäller lång tid tillbaka. Men grunden för den moderna arbetsmiljölagstiftningen är att arbetsgivaren har ansvaret för både all kunskap och all information och är ansvarig för att varje arbetstagare som utsätts för risk eller fara blir medvetandegjord om risken. Detta är klockrent arbetsgivarens ansvar. Sedan finns det förstås en mängd olika situationer där det brister och olika förklaringar till det. Arbetarskyddsbladet kan jag inte uttala mig närmare om. När jag läste Anita Brodéns interpellation utgick jag från att det i grunden är en arbetsgivarskyldighet att se till att kunskap finns om risker. Sedan är det förstås en samhällsangelägenhet och ett ansvar för samhället att initiera forskning och på olika sätt ta initiativ så att kunskap bringas i dagen, om det finns sådan, och att det också påverkar lagstiftningen. Jag samtalar gärna en stund till om detta, därför att jag har i grunden en väldigt stark förståelse för den här frågeställningen. Jag har i familjen personliga tragiska erfarenheter av förgiftningar i samband med arbete. Och jag har ägnat ett halvt liv i måleribranschen åt kemiska hälsorisker och vet hur kolossalt förödande och förrädiska dessa risker är. Det är risker man utsätts för som inte märks, som inte syns och inte luktar och som det är nästan omöjligt att utan djup kunskap skydda sig mot. Jag har många gånger sett framför mig människors arbetsliv, där man går till jobbet med yrkesstolthet, är glad och vill göra sitt bästa. Men i detta arbete exponeras man år efter år för någonting som är så farligt att man kan dö av det. Det är förfärligt! Därför är det alldeles nödvändigt att vi hela tiden letar och jagar kunskap. När jag har sökt kunskap åt mig själv kring detta historiskt har jag förstått att vi har bedrivit forskning i Sverige och egentligen forskat så mycket att vi i dag inte riktigt vet vad vi mer kan forska om. Därför har inställningen från vår sida varit att vi nu hakar på och ser vad Danmark och Norge gör, som i ett senare skede har uppmärksammat detta. Vi gjorde det tidigare på 90-talet och kanske ännu tidigare. Nu är Danmark och Norge i gång, och då ska vi ta till oss det som de eventuellt hittar. Jag ser poängen i det som Anita Brodén tar upp, nämligen inte bara skyddet för exponering som man kan utsättas för just i dag utan också hur man med bättre kunskap kan få möjlighet att reparera sådant som har blivit fel tidigare, inte minst när det gäller ersättningar och sådana saker. Jag följer också vad SKTF gör. De håller också min kunskap uppe på detta område under den här processen.
Anita Brodén (Fp)

Anf. 89 Anita Brodén (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är positivt att höra ministerns engagemang och förståelse för problematiken och att arbetsgivaren har ett informationsansvar, som ministern sade. Det visar att det åligger samhället ett mycket, mycket tungt och stort ansvar. De frågor som jag inte i dag har möjlighet att få direkt besvarade ber jag att få återkomma till i skriftliga frågor framöver. Ministern menar i sitt svar att långsiktigt arbete inom ramen för tillgängliga resurser är att föredra framför en kommission. Då vill jag lyfta fram att inom EU har man arbetat väldigt mycket med de här frågorna, bland annat i EU:s kvicksilverstrategi men också i Reach. Jag plockade fram EU:s kvicksilverstrategi häromdagen och skulle vilja citera ett utdrag därur som är oerhört starkt. Så här står det: Höga doser kan vara skadliga för människan, men även relativt låga doser kan få allvarliga följder för nervsystemets utveckling, och nyligen har låga doser kopplats till skadliga effekter på hjärt- och kärlsystem samt immun- och fortplantningssystemen. Kvicksilvret är svårnedbrytbart och kan i miljön ändra form till metylkvicksilver. Och metylkvicksilver är, precis som ministern var inne på, luktfritt och oerhört förrädiskt på så sätt. Metylkvicksilver är den giftigaste formen av kvicksilver. Den tar sig lätt in i moderkakan och genom blod- och hjärnbarriären och kan på så sätt hindra den mentala utvecklingen även hos foster. Följaktligen, står det, måste problemet att kvinnor i fruktsam ålder och barn exponeras för kvicksilver tas på största allvar. Den största källan till kvicksilverexponering är för de flesta människor inandning av kvicksilverångor från amalgamfyllningar. Anser ministern att EU:s kvicksilverstrategi är av sådan dignitet att dess slutsatser visar på kvicksilvrets skadliga påverkan på människan? Ministern var inne på de svenska utredningar och forskningsrapporter som vi har genomfört. I ett antal av utredningarna finns ett sidodirektiv om att man också ska titta på människor som är anställda som har hanterat detta, men det har man alltså inte gjort. Så man har inte fullföljt direktiven. Det handlar om LEK-utredningen. Det handlar om utredningen Kontroll och tillsyn av dentala material från 1986. Men inte heller dentalmaterialutredningen har tagit med den här delen. Därför skulle jag vilja ställa frågan till ministern om ministern är beredd att faktiskt titta på vad som har brustit och om man i så fall skulle kunna förtydliga och förnya direktivet. Jag är glad att ministern pratar om Danmark och Norge och att man vill haka på. Jag hoppas att vi är aktiva i den processen och medverkar i det nordiska arbetet. Men det finns också annan internationell forskning från Kanada, Nya Zeeland, Japan, Holland och Kina som belyser sambandet. Det här är också viktigt. En fråga till ministern är om ministern är beredd att ta in den internationella forskning som faktiskt påvisar att det finns ett samband mellan en exponering och ohälsa.
Hans Karlsson (S)

Anf. 90 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag har av erfarenhet lärt mig att inte göra för starka utfästelser från riksdagens talarstol innan man har tänkt igenom allt. Jag kommer att göra ett par deklarationer. Jag är beredd att följa och titta på det som är viktigt i de här sammanhangen. När vi på 70-talet i måleribranschen - då var jag aktiv målare och så småningom företrädare för målarna - försökte påvisa sambandet mellan hjärnskador och lösningsmedel i arbetet kom det inte från himlen. Det trillade inte ned över oss. Den kunskapen var vi tvungna att jaga fram. Vi var tvungna att leta, bråka, böka och stöka för att få i gång forskning, hitta kunskap och visa på samband. Det är ett gigantiskt opinionsarbete som måste göras parallellt med adekvat forskningsarbete. Jag välkomnar därför den här debatten. Tidigare i våras uppmärksammade SKTF mig på att man letar bland sina medlemmar för att hitta exempel på fall där sambandet kan påvisas. Då blev jag uppmärksammad på problemet mer konkret. Jag förstår att det pågår en debatt bland berörda i den här frågan. Jag är glad för ditt engagemang, Anita Brodén. Jag kommer, hoppas jag, att svara upp mot de krav som finns för att pröva vilka vägar vi kan ta oss fram för att förbättra situationen, både för att förebygga och för att upptäcka samband. Om det finns ny kunskap som tidigare inte har varit känd kommer jag att finnas där för att ta till mig den.
Anita Brodén (Fp)

Anf. 91 Anita Brodén (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka ministern för det positiva svaret. Även om det inte är konkret i detalj känner jag att ministern är engagerad och vill ta den här frågan på djupaste allvar. Det är något enormt för väldigt många - hundratals - tandsköterskor att höra. Många av dem har för mig berättat att de inte har blivit hörda på 20 år. Att få det här beskedet tror jag upplevs mycket positivt. Fyra tandsköterskor har genom sina socialförsäkringsnämnder fått sin ohälsa klassad som arbetsskada. Flera tandsköterskor är i färd med att överklaga. Det kanske kan vara en ytterligare uppmuntran till dem att ministern tar det här på allvar och att man tittar ordentligt på det. Min förhoppning är att ministern tar tag i detta lika kraftfullt som man gjorde på den tiden när asbest var aktuellt. Det blev en oerhört kraftig manifestation. Människor fick möjlighet till hälsokontroll och man visade att man tog situationen på allvar. Man kan aldrig få tillbaka ett friskt liv, men vi politiker kan ändå ge människor upprättelse där samhället har brustit på ett eller annat sätt och där människor har exponerats för exempelvis kvicksilver. Jag tror att den här debatten har kunnat bidra till det i någon mån.

Dokument

den 19 maj

Interpellation 2005/06:438 av Anita Brodén (fp) till statsrådet Hans Karlsson (s)

Arbetsskador av kvicksilver

Återigen har kvicksilver- och amalgamdebatten blossat upp inte minst genom tv-programmet Uppdrag gransknings skildring av tandsköterskors hälsopåverkan efter mångårig exponering av kvicksilver.

Det har gjorts ett antal utredningar om amalgamets påverkan på patienter. Dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen utfärdade 1989 allmänna råd om kvicksilver och amalgam inom tandvården för personalen. De direktiv som funnits i olika amalgamutredningar har också haft till uppgift att titta på tandvårdens personal; det har däremot inte fullföljts.

Redan 1929 slog Kungl. Maj:t fast att ”arbete med bland annat kvicksilver och amalgam skulle omfattas av föreskrifter”. Föreskrift för kvicksilver har ännu inte utarbetats. Dock har det funnits ett skyddsblad om kvicksilver. Detta skyddsblad, nr 68, har dock varit svårtillgängligt då det varken funnits på kliniker, utbildningar eller tillgängligt för skyddsombuden och personalen. Det har inneburit att arbete med kvicksilver har skett utan den skyddsutrustning som föreskrivs i skyddsbladet.

1956 antogs föreskrifter om bly vilket förbjöd kvinnor i fertil ålder att vistas inom fabriksområdet. En fråga som många ställer sig är varför informationen varit så bristfällig under alla år om kvicksilvrets skadeverkningar.

Hans Karlsson har i ett skriftligt frågesvar till mig 2005/06:1337 ansett att exponeringsproblemet för kvicksilver på arbetsplatsen nu är under kontroll i Sverige. Mycket har skett vad gäller minskning av amalgamfyllningar men faktum kvarstår att det fortfarande finns många personer vars fyllningar måste bearbetas och bytas ut. Fortfarande finns det alltså ett exponeringsproblem, även om det råder ökad kunskap kring hanteringen.

Man kan dock inte säga att problemet för drabbade tandsköterskor är löst då många fortfarande inte fått samhällets stöd och bekräftelse på sambandet mellan kvicksilverexponeringen och nedsatt hälsa.

I Sverige har drygt 400 tandsköterskor redovisat till SKTF, ett tjugotal till HTF och ytterligare 200 har redovisat till TF (tandvårdsskadeförbundet) de hälsoproblem som de under årens lopp fått. Detta har skett efter programmet Uppdrag granskning.

Många symtom har klassats som depressioner och kronisk trötthet. Anmärkningsvärt är att ett antal inrapporterade fall beskrivit neurologiska skador och cancerförekomster. Något som borde föranleda kraftiga åtgärder.

Endast ett fåtal tandsköterskor har fått sin sjukdom klassad som arbetsskada. Många upplever att man inte på ett korrekt sätt utrett sambandet mellan sjukdomen och arbetsuppgifterna. Med den kunskap som finns i dag borde tidigare prejudikat ha omprövats och de tandsköterskor som nekats arbetsskadeersättning få förnyad prövning.

Det är hög tid att denna grupp kvinnor tas på verkligt allvar varför det borde finnas anledning för Hans Karlsson att vidta ytterligare åtgärder.

Det är gott och väl att vi följer de danska och norska myndigheternas undersökningar och forskningar. Det vore, för hundratals kvinnor som lidit i åratal, en upprättelse från samhällets sida om utökade möjligheter ges för dem att få sina besvär klassade som arbetsskada. Min förhoppning är att Sverige i likhet med våra nordiska grannländer ska ta denna fråga på yttersta allvar.

Mina frågor till statsrådet är:

Varför har skyddsbladet om kvicksilver inte funnits tillgängligt för alla och varför har statsrådet inte sett till att föreskrifter utarbetats?

Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit för att ta reda på om det kan finnas ett samband mellan kvicksilverexponering och sjukdom?

Är statsrådet beredd att vidta åtgärder som kan leda till att många tandsköterskors problem tas på allvar?

Är statsrådet beredd att se över möjligheterna för tandsköterskor att få förnyad prövning för arbetsskadeersättning?