Arbetsmiljöstrategin

Fru talman! Johanna Haraldsson har frågat mig vilka initiativ jag och regeringen tagit som ett resultat av regeringens arbetsmiljöstrategi samt vilka reformer jag menar är nödvändiga för förstärkt förebyggande arbetsmiljöarbete på svenska arbetsplatser.

Jag vill börja med att tacka för frågan och understryka att jag delar Johanna Haraldssons engagemang i arbetsmiljöfrågor.

År 2021 presenterade den dåvarande regeringen i en skrivelse till riksdagen en arbetsmiljöstrategi. Det övergripande målet för strategin överensstämmer med målet för arbetslivspolitiken om goda arbetsvillkor och möjlighet till utveckling i arbetet för både kvinnor och män. Vidare ingår delmålet om en arbetsmiljö som förebygger ohälsa och olycksfall, som motverkar att människor utestängs från arbetet, som tar hänsyn till människors olika förutsättningar och som bidrar till utveckling av både individer och verksamhet.

Strategin innehåller utöver nämnda mål inom arbetslivspolitiken även fyra delmål: ett hållbart arbetsliv, ett hälsosamt arbetsliv, ett tryggt arbetsliv samt en arbetsmarknad utan brott och fusk. Regeringen arbetar målmedvetet för att nå dessa delmål; bland annat finns nu alla sju arbetslivskriminalitetscenter på plats. Dessa center fungerar som nav för myndigheternas arbete mot arbetslivskriminalitet.

Vad avser reformer finns ett tydligt regelverk redan på plats genom arbetsmiljölagen (1977:1160). Lagstiftningen bygger på att arbetsgivaren samverkar med arbetstagarna i syfte att åstadkomma en bra arbetsmiljö. Det är arbetsgivarna, arbetstagarna och deras representanter som tillsammans bedriver det dagliga arbetsmiljöarbetet på de enskilda arbetsplatserna. Det är och kommer fortsatt att vara det systematiska och förebyggande arbetsmiljöarbetet som är grunden till en god arbetsmiljö. Detta måste vara en naturlig del av verksamheten för alla arbetsgivare, såväl stora som små.

Men mot bakgrund av det gångna årets mörka utveckling avseende arbetsrelaterade dödsfall är det tydligt att ansvariga aktörer behöver göra mer för att stärka det förebyggande arbetet. Jag har därför kallat till mig representanter för arbetsmarknadens parter för att lyssna in vilka åtgärder de ser som kan stärka det förebyggande arbetet.

Avslutningsvis, som jag svarade Johanna Haraldsson på en skriftlig fråga den 7 juni 2023, anser jag - och det gäller oförändrat - att Sverige har en ambitiös arbetsmiljöstrategi med en inriktning för arbetsmiljöarbetet på nationell nivå. Den är även väl förankrad såväl hos myndigheterna på området som hos arbetsmarknadens parter. Arbetet med att nå målen i strategin fortsätter.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Vi är i mångt och mycket överens om vad vi behöver göra för att nå målet om att ingen ska behöva sätta livet till på grund av arbetet eller på arbetet.

Den strategi som vi ska debattera i dag är den strategi som den socialdemokratiska regeringen lämnade till riksdagen som en skrivelse i februari 2021. Den är väl förankrad och omfattande och låg då till grund för regeringens arbete med arbetsmiljöfrågorna. Precis som vi just hörde från Paulina Brandberg säger sig också den nuvarande regeringen jobba vidare efter strategin.

Strategin innehåller också en nollvision. Ingen ska behöva dö på grund av jobbet. Givetvis handlar det om att man inte ska behöva dö på jobbet, men också om att man inte ska behöva drabbas av ohälsa och dö i förtid på grund av arbetet.

Strategins mål är ett hållbart arbetsliv som gör att alla kan jobba ett helt arbetsliv, ett hälsosamt och tryggt arbetsliv där man inte ska riskera liv och hälsa på jobbet och en arbetsmarknad utan brott och fusk.

Detta kräver stora insatser från alla aktörer - från regeringen och myndigheter, från arbetsmarknadens parter, från arbetsgivarna och från de anställda och deras skyddsombud. Alla arbetsgivare har skyldighet att tillsammans med de anställda och deras företrädare kartlägga risker och göra allt de kan för att se till att arbetsmiljön är trygg och säker. Detta arbete måste vara ständigt pågående.

Förra årets många dödsolyckor på svenska arbetsplatser och det faktum att tusentals varje år dör i förtid på grund av arbetsrelaterad ohälsa visar att det förebyggande arbetet måste prioriteras ännu mer på våra arbetsplatser. Enligt Arbetsmiljöverket skulle de flesta arbetsplatsolyckor aldrig ha hänt om man hade gjort det man ska enligt lagen. Om man hade gjort riskbedömningar, satt in de åtgärder som krävts för att minimera de risker man upptäckt och jobbat systematiskt med arbetsmiljön hade olyckorna aldrig hänt.

Det kan också antas att färre hade blivit drabbade av ohälsa om man jobbat förebyggande och systematiskt med arbetsmiljön.

De här mest grundläggande reglerna om att man ska jobba systematiskt och förebyggande med arbetsmiljön har dock uppenbarligen inte tillräcklig tyngd hos arbetsgivarna. Kopplat till fysiska risker i arbetsmiljön kan arbetsgivaren få sanktionsavgifter utdömda om man inte uppfyller kraven. Gör man inte det man ska så ska man bli straffad ekonomiskt.

Detta vill vi socialdemokrater ändra på, men jag undrar om regeringen vill det. Det finns färdiga förslag som skulle öka motivationen hos arbetsgivare att faktiskt jobba systematiskt och förebyggande med arbetsmiljön. Statsrådet och jag är överens om att det är tydligt att ansvariga aktörer behöver göra mer för att stärka det förebyggande arbetet, precis som statsrådet sa alldeles nyss. En av de aktörerna är ju regeringen.

Vad är regeringen beredd att göra för att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet? Vad är regeringen beredd att göra för att se till att riskbedömningarna blir bättre och att de som i dag inte blir gjorda faktiskt blir av?

(Applåder)

Fru talman! I går hade vi en debatt här i kammaren om dödsolyckor. Jag hamnade då i en diskussion med statsrådet Paulina Brandberg som jag upplever att vi inte riktigt blev klara med, så jag tänkte ta chansen i dag. Det hon ville prata lite mer med mig om var skyddsombuden, som ju är väldigt viktiga för arbetsmiljöarbetet, både för att förebygga faror och för att upptäcka dem.

Jag fick frågan hur jag såg på skyddsombud som inte var valda av facket. Då måste jag ställa frågan tillbaka till statsrådet. Om skyddsombuden utses av fackliga organisationer och representanter omfattas de av förtroendemannalagen, som ger dem ett skydd. Det finns anledningar till det, som att skyddsombuden ska få en bra utbildning och ledig tid till den och att de inte ska halka efter lönemässigt på jobbet på grund av uppdraget. De ska också skyddas rent rättsligt - man ska inte kunna bli omplacerad och så vidare. Det är väldigt många saker som är listiga med att man omfattas av en skyddande lag.

Nu har ju Paulina Brandberg och regeringen inte kommit fram med något förslag, och vi ska inte föregripa någonting. Men rent hypotetiskt, hur skulle det se ut om vi skulle ha fler skyddsombud som inte var valda av en facklig organisation och inte omfattades av förtroendemannalagen? Hur tror statsrådet att de skyddsombuden skulle våga ställa krav på arbetsgivare utan att riskera repressalier? Vem ger dem stöd för att hindra att de omplaceras om de är lite "besvärliga"? Om det blir en tvist, ska de då själva betala sina rättegångskostnader, eller är det någonting som staten ska göra?

De frågorna skulle jag jättegärna vilja ha svar på.

Fru talman! Jag vill först kommentera den del i statsrådets svar som beskriver den mörka utvecklingen i slutet av förra året angående antalet dödsolyckor, som då var väldigt stort. Även detta år har börjat mörkt i och med att vi redan har dödsolyckor på våra arbetsplatser. Statsrådet anger att hon därför har kallat till sig arbetsmarknadens parter för att lyssna in vilka åtgärder de ser behövs för att stärka det förebyggande arbetet.

Att det krävdes denna utveckling för att biträdande arbetsmarknadsministern skulle kalla till sig parterna, att man inte har gjort det tidigare - hela strategin bygger ju väldigt mycket på de här delarna - och att det är på grund av denna utveckling man nu väljer att vilja samtala med parterna tycker jag är rätt anmärkningsvärt. Att man gör det är dock bra. Jag tycker att det ska vara en stående punkt i schemat och på dagordningen om man är statsråd på departementet för arbetsmarknad.

Fru talman! I går hade vi en partiledardebatt i kammaren där statsrådets statsrådskollega på samma departement, Johan Pehrson, i replikskiftet med Magdalena Andersson kom in på den strategi vi har i dag. Statsrådet har här i dag själv sagt att den är bra och att man tänker fortsätta jobba efter den, vilket vi har sett som jättebra. Johan Pehrson hävdade dock i gårdagens partiledardebatt att denna strategi med anledning av den utveckling vi sett den senaste tiden behöver revideras kraftigt.

Min fråga till statsrådet är: Är det strategin som är felet, eller är det att man inte jobbar tillräckligt hårt med att genomföra de åtgärder som måste till för att man ska leva upp till strategin? Ska fokus ligga på åtgärder för det förebyggande arbetet för att förbättra arbetsmiljön och leva upp till arbetsmiljöstrategin eller på själva strategin? Tycker statsrådet att strategin är bra och att man ska arbeta vidare med den efter 2025, eller tycker hon att strategin inte är tillräckligt bra?

Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för inläggen. Jag är glad att vi även denna sena eftermiddag kan diskutera dessa viktiga frågor.

Jag vill ta avstamp i en viktig aspekt. Den senaste månaden har vi på förekommen anledning pratat mycket om dödsolyckorna. Det är viktigt att vi gör det eftersom vi ser en hemsk utveckling. Men det är viktigt att vi inte glömmer det breda perspektivet, vilket också har lyfts fram av ledamöterna. Dödsolyckorna på arbetet är en del av tragedin. Men vi har också alltför många som skadas och blir sjuka och dör av arbetet.

Detta är också en viktig jämställdhetsfråga. Det finns stora könsskillnader. Det är män som dör på jobbet och i huvudsak kvinnor som blir sjuka av jobbet. Det är alltså viktigt att vi har den aspekten med oss när vi pratar om dessa frågor. När det gäller dessa frågor måste vi såklart ha en arbetsmiljöstrategi, en lagstiftning och ett arbete som hanterar problematiken i sin helhet.

Vad är regeringen beredd att göra? Vi måste såklart ha ett fungerande, systematiskt arbetsmiljöarbete, vilket precis har lyfts fram här. Då måste vi jobba bland annat med att göra det lätt att göra rätt, för dem som vill göra rätt. Där har regeringen bland annat utvecklat arbetet med skyddsombud, som nämndes här. Vi har också adresserat att vi måste gå på dem som inte vill göra rätt. Vi måste höja ambitionsnivån när det gäller att komma åt arbetslivskriminaliteten. Vi måste jobba inom båda områdena.

Jag tar gärna vid lite extra i fråga om skyddsombuden, som ledamoten Weidby tog upp och som vi pratade om i går. Som jag sa i går är det korrekt att det finns olika lagstiftningar som ger dem som är fackligt anslutna och dem som inte är det olika skydd. Förtroendemannalagen gäller de fackliga skyddsombuden och ger ett bättre skydd.

Problemet är att vi har för få skyddsombud. Regeringen anser att skyddsombuden fyller en viktig funktion på våra svenska arbetsplatser. Det är ett problem att allt fler arbetsplatser saknar skyddsombud. Mot den bakgrunden har regeringen gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att titta på hur vi kan få fler skyddsombud generellt. Det gäller både de fackliga och de icke-fackliga skyddsombuden. Vi tycker att alla skyddsombud behövs.

I debatten i går frågade jag ledamoten Weidby om Vänsterpartiet vill ändra dagens lagstiftning och ta bort de icke-fackliga skyddsombuden och hur man i så fall ser på konsekvensen att vi får ännu fler arbetsplatser som står utan lokala skyddsombud. I dag vill jag bolla den frågan vidare till interpellanten Haraldsson.

Hur ser Socialdemokraterna på det, med tanke på den kritik som har riktats mot regeringen utifrån det uppdrag som vi har gett Arbetsmiljöverket? Vill Socialdemokraterna ta bort de icke-fackliga skyddsombuden? Hur ser man då på konsekvensen att vi kommer att få ännu fler arbetsplatser som står utan lokala skyddsombud?

Fru talman! Jag börjar med att svara på frågorna, även om jag tycker att det är märkligt att statsrådet ställer frågor till interpellanterna. Men så får man givetvis göra.

Först och främst kom inte kritiken mot att regeringen gav Arbetsmiljöverket uppdraget från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller några andra politiker. Det var inom den samlade fackföreningsrörelsen som man blev enormt orolig och drog slutsatsen att det är första steget mot att vilja skilja alla skyddsombud från fackföreningsrörelsen och därmed göra dem svagare. Det skulle i förlängningen resultera i att arbetsmiljöarbetet på våra arbetsplatser skulle bli lidande. Det är upp till bevis för regeringen att visa att man inte tänker att man ska skilja skyddsombuden från fackföreningsrörelsen. Vi får avvakta och se vad regeringen kommer att göra i frågan.

Socialdemokraterna vill inte ändra på regelverket för skyddsombuden, men vi vill att man tittar på hur skyddsombuden på arbetsplatserna kan stärkas så att vi får bra skyddsombud som har stöd från en fackföreningsrörelse och som har den kunskap som krävs för uppdraget.

Statsrådet talar också om att höja ambitionerna i arbetet mot arbetslivskriminaliteten. Problemet är att man inte tillför resurser i den utsträckning som krävs för att kunna höja ambitionerna och växla upp arbetet. Det är positivt att man tog arbetet vidare med att inrätta a-krimcentren som vi påbörjade under vår regeringstid. Men det är upp till bevis. Om man pratar om höjda ambitioner måste man kanske också titta på hur man ska se till att det verkligen går att inspektera fler arbetsplatser och växla upp arbetet mot arbetslivskriminaliteten.

Som ett resultat av arbetsmiljöstrategin, som interpellationen handlar om, såg vi socialdemokrater under vår regeringsperiod till att utreda och titta på en hel del frågor. Det gäller bland annat det som statsrådet själv lyfter upp: hur man ur ett jämställdhetsperspektiv skulle kunna förändra och stärka reglerna för att se till att skyddet är lika starkt för män och kvinnor på arbetsmarknaden.

Nu har en mängd underlag och förslag från utredningarna presenterats. Dem skulle regeringen kunna gå vidare med och kunna stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Det handlar om utökade möjligheter till sanktioner, som jag har talat om tidigare. De företag som inte sköter det systematiska, förebyggande arbetsmiljöarbetet och som inte jobbar med att förhindra att människor stressar och har hög arbetsbelastning på arbetsplatsen ska straffas för det och få ta konsekvenserna av att de inte sköter det de ska.

Vi vill också förstärka lagen om företagshälsovård. Det finns förslag på utökat rådighetsansvar. Det ska inte vara någon tvekan om vem som har ansvar för att skapa en trygg och säker arbetsplats. Det finns också förslag på sekretessbrytande regel, för att myndigheterna ska kunna samverka mycket bättre. Vi har också föreslagit utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud.

Förslag är det inte brist på. Men frågan är varför inte ett enda av dessa förslag finns med på listan över de lagförslag som regeringen planerar att lägga fram under året. Det kan givetvis vara så att man tycker att förslagen är dåliga. Men vad vill då regeringen göra?

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår inte varför Paulina Brandberg börjar tala om att ändra i vad som sägs i arbetsmiljölagen om skyddsombud. I arbetsmiljölagen står det att de vanligen utses av den fackliga organisationen men att det inte är ett krav. Eventuellt får Paulina Brandberg läsa lite mer där.

Återigen: Det finns inga hinder för att ett skyddsombud skulle kunna utses ändå. Men det absolut vanligaste är givetvis att det är den fackliga organisationen på arbetsplatsen som utser ett skyddsombud, därför att det är det enklaste sättet att göra det på. Då har man förtroendet från sina arbetskamrater, och det är de som rapporterar in. Det är också de partsgemensamma organisationerna som gör utbildningarna i bättre arbetsmiljö, bam, och så vidare.

Men om vi nu ska prata om lagstiftning är jag nyfiken på om statsrådet Paulina Brandberg vill ändra förtroendemannalagen så att även de skyddsombud som inte tillhör en facklig organisation också ska utses enligt förtroendemannalagen. Kan man ens det? Om man inte är utsedd i förtroende av en facklig organisation eller sina arbetskamrater - hur kan man då omfattas av förtroendemannalagen?

Jag ser att statsrådet har pannan i jättedjupa veck. Vi får se vad hon svarar på detta.

Fru talman! Vi har fått till oss att det finns en rad färdiga förslag som den socialdemokratiska regeringen lämnade över till den här regeringen på Arbetsmarknadsdepartementet. De är färdigutredda. Det finns en rad förslag att börja agera på. Strategin finns, liksom en rad åtgärder och utredningar, precis som interpellanten redovisade tidigare. Ändå är det enda vi hör från statsrådet att man med full kraft ska göra någonting åt detta.

Jag undrar vad man menar när man säger "med full kraft". Vi ser ju inga förslag på riksdagens bord. Det kom en propositionslista där regeringen annonserar vad man ska göra under året och den här terminen. Där finns inte något av de här förslagen med.

Tar regeringen itu med både det förebyggande och det mer akuta arbetet med full kraft, med tanke på hur många som dör ute på Sveriges arbetsplatser? Tusentals människor blir sjuka av jobbet. Regeringen tar itu med det genom att lägga fram tomma propositions- och förslagslistor. Jag tycker att det verkar ganska lamslaget.

Vet regeringen vad de vill göra i de här frågorna? Vet statsrådet vad hon vill? Det är väldigt okonkret. Jag tycker att det är dags för regeringen och statsrådet att bli konkret. Vad ska göras? Vad vill hon? När händer det?

(Applåder)

Fru talman! Till att börja med kan jag säga att regeringen rent konkret just nu bygger ut och förbättrar det myndighetsöverskridande samarbetet. Att lösa de här problemen, och framför allt komma åt de aktörer som tjänar pengar på bekostnad av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och som skär ned på säkerhetsarbetet för att öka vinsten medan arbetstagarna får betala priset, är otroligt högt prioriterat från regeringens sida.

För att få till detta behövs ett bättre myndighetsöverskridande samarbete. Vi behöver framför allt riva sekretesshindren. Det hoppas regeringen snart kunna få igenom i Sveriges riksdag, för att det ska kunna ske ett fungerande informationsutbyte mellan myndigheter.

Ledamoten Weidby konstaterade att jag lade pannan i djupa veck under hennes anförande. Det var för att jag inte kände igen det hon sa utifrån mitt förra anförande. Jag har inte påstått att regeringen vill förändra arbetsmiljölagen eller förtroendemannalagen när det gäller skyddsombuden och hur de utses. Tvärtom är uppdraget till Arbetsmiljöverket formulerat så att det ska ske inom gällande regelverk. Det står uttryckligen i uppdraget att Arbetsmiljöverket inte ska komma med några förslag på författningsändringar.

Jag är nyfiken och ställer även den här frågan till Socialdemokraterna och interpellanten. Det stämmer att det har kommit påståenden om att regeringen vill klippa banden mellan facken och skyddsombuden. Men om man läser innantill i regeringens beslut ser man att det inte är frågan om det. Vi har sagt att vi vill titta förutsättningslöst på hur de lokala skyddsombuden kan bli fler - både de fackliga och de icke-fackliga.

Socialdemokraterna tog inget initiativ för att åtgärda problemet med att fler och fler arbetsplatser står utan lokala skyddsombud, men jag skulle ändå vilja fråga. Jag undrar om Socialdemokraterna tycker att det var en dålig idé att ge ett sådant uppdrag, men om de hade gjort det - hade de då formulerat det så att man uteslutit de icke-fackliga skyddsombuden från sådana uppdrag? Varför hade man i så fall gjort det? Är det inte bättre att titta på hur skyddsombuden kan bli fler, generellt?

Vi pratar ju såklart här om vårt ansvar som politiker. Vi har ett jättestort ansvar. Men jag vill ta tillfället i akt och säga att för att det här arbetet ska fungera måste många aktörer ta sitt ansvar.

Jag pratade häromdagen med en representant för Eskilstunas kommunala fastighetsbolag. De arbetar med att själva göra oanmälda inspektioner på sina egna byggen. Jag menar att det behövs flera sådana initiativ och fler arbetsgivare som också tar större ansvar för att öka säkerheten på svenska arbetsplatser. Jag vill inte på något sätt förminska mitt eget ansvar, men vi måste vara flera i samhället som delar på det.

Fru talman! Statsrådet säger att regeringen konkret jobbar med att skärpa arbetet mot arbetslivskriminalitet och stärka det myndighetsgemensamma arbetet. Man vill lägga fram frågan om sekretesshinder. Men vad hindrar statsrådet och regeringen från att skriva upp det förslaget på listan? Det är färdigberett. Det finns ju ett förslag som man skulle kunna lägga på riksdagens bord.

När det kommer till skyddsombuden lade vi faktiskt fram förslag om utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud som en del av lösningen för arbetsplatser som står utan skyddsombud. Det är ett sätt att lösa problemet.

Jag är positivt inställd om man kan se till att fler kan bli skyddsombud och att fler vill stanna som skyddsombud. Men jag tror att det handlar om att stärka skyddsombuden.

Regeringen och statsrådet hade kanske kunnat stävja kritiken som kom i samband med att man lade fram uppdraget till Arbetsmiljöverket genom att prata med parterna innan man lade fram ett sådant här förslag. Då hade man kunnat lugna dem och förklara vad det är man vill göra. Historien säger ju att det här är vad flera av regeringspartierna faktiskt vill göra. Det har man uttalat här i riksdagens kammare tidigare.

Jag hade givetvis önskat att jag hade mer tid och att vi hade haft en socialdemokratisk regering som kunnat fortsätta arbetet med strategin och de förslag som nu finns på bordet, men så är det inte. Det är jag den första att beklaga, men eftersom vi socialdemokrater menar att det är uppenbart att mer behöver göras för att förbättra arbetsmiljön på arbetsplatserna kommer vi förstås att fortsätta driva på regeringen. Det blir förmodligen fler sådana här debatter. Vi kommer att fortsätta kräva att regeringen agerar och att de lägger förslag på riksdagens bord. Svenska löntagare förtjänar en regering som tar problemet på allvar.

Fru talman! Vi är överens om en hel del i den här debatten, men jag kommer inte att instämma i att det är att beklaga att vi inte har en socialdemokratisk regering.

Den här regeringen tar dessa frågor på stort allvar. Jag kan tycka att det känns lite magstarkt när den här regeringen anklagas för att inte resurssätta tillräckligt. Mycket av den problematik som vi har på arbetsmarknaden beror på att ett skuggsamhälle tillåtits breda ut sig på den svenska arbetsmarknaden i och med att det varit straffritt att bedriva sådan verksamhet. Alltför många oseriösa företag har kunnat konkurrera ut de seriösa företagen genom att begå brott mot svensk lagstiftning på ett sätt som de borde straffas för och som våra myndigheter borde ha bättre förutsättningar att beivra. Den här regeringen har inte gjort någon hemlighet av att vi går fram med att krossa den kriminalitet som har brett ut sig i vårt samhälle och få bort skuggsamhället. Vi ser vilka effekter det får inom vårt arbetsliv.

När det gäller parterna är vår svenska modell sådan att det är många som har pusselbitar i det här arbetet. Den svenska regeringen för absolut samtal, inte bara med anledning av en hissolycka utan kontinuerligt under arbetet. Jag kan lugna samtliga inblandade i den här debatten med att den typen av samtal förs kontinuerligt i flera olika forum, och så kommer såklart att fortsätta ske. Dock menar den här regeringen att det är viktigt att särskilt lyssna in den senaste månadens problematik.

Svar på interpellationer

Jag tackar för debatten. Jag hoppas och tror att vi kommer att fortsätta diskutera de här frågorna i kammaren framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.