arbetslöshetsförsäkringens inträdesvillkor

Herr talman! Yvonne Andersson tar i själva verket upp flera olika problemställningar. Låt mig först säga att diskussionen om specialistindelning och specia- listkompetens är en fråga som inte i något avseende är enbart en svensk frågeställning. Den diskussionen pågår i hela den internationella sjukvården. Fråge- ställningen är, kort sagt, följande: Hur långt ska spe- cialiseringen och subspecialiseringen i sjukvården gå? Om den går för långt finns det en risk att man möter specialister som är specialister på en del av den diagnos som är ställd och att de inte kan ge råd eller hjälp ifall den inte faller precis inom deras specialitet. Det är den frågeställningen som diskuteras över hela världen. Socialstyrelsens uppgift har varit att se över hur vi ska dela in specialistkompetensen i Sverige. Det är möjligt att de har dragit fel gränser. Det är möjligt att deras förslag inte tillgodoser kraven på en bra specia- listsjukvård i Sverige. Men det handlar inte ett ögon- blick om att undanhålla kompetens eller kunskap för patienten utan om att diskutera hur många specialite- ter vi ska ha och hur de ska utvecklas. Den frågan är nu ute på remiss. En del patientor- ganisationer har uppfattat det som att det allmänt sett handlar om att rusta ned tillgången till adekvat läkar- vård. Det gör det inte. Det är inte avsikten. Förslagen skulle inte heller, såvitt jag kan se, leda till det. Nu ska vi lyssna till remissopinionen och se hur vi ska hantera Socialstyrelsens förslag. Men det har egentligen ingenting att göra med den specifika ut- vecklingen i svensk sjukvård utan det är en debatt som förs om de medicinska specialiteterna runtom i hela den utvecklade världen. Den andra frågan handlar om utbildning av speci- alister, om sjukvårdshuvudmännens ansvar för att se till att man utbildar tillräckligt många specialister för de behov som finns i framtiden. Där har vi nu infört ett system där Socialstyrelsen ger stöd för rekrytering och också för utbildning. Det är ganska nytt. I början på året fick vi den första resultatrapporten från deras arbete. Det är spännande att se vad det betyder som stöd för huvudmännen. Det är landstingen och sjukvårdshuvudmännen som ska ansvara för verksamheten. Vad vi ska göra från statens sida är att ge tillräckligt underlag för att de ska kunna anpassa sina resurser så att de verkligen motsvarar de framtida behoven. Jag tror att vi är på väg att få ett ganska bra sy- stem med ett bra samspel mellan den centrala nivån - företrädare för Socialstyrelsen - och sjukvårdshu- vudmännen, så att vi slipper uppleva en situation där vi har en uppenbar brist på specialister på några om- råden. Socialstyrelsens arbete är ett sätt att komma till rätta med det. Det har nu påbörjats på riktigt allvar.

Herr talman! Det är inte riktigt så enkelt, Camilla Sköld Jansson, som att ändra bara lite grann på en komponent när det gäller villkoren i a-kassan. Jag är därför lite ödmjuk inför den här frågan. Jag är oerhört angelägen om att upprätthålla en robust arbetslöshets- försäkring som administreras av de fackliga organi- sationerna, såsom nu sker på ett bra sätt. Den regel som vi nu diskuterar kan kanske verka lite obegriplig för dem som inte är alldeles insatta, men det handlar om att de fackliga organisationerna vill ta bort den regel som säger att man ska ha jobbat i genomsnitt 17 timmar under fyra veckor av fem veckor som man räknar. De 17 timmarna korrespon- derar sedan med arbetsvillkoret i försäkringen, och det gör att om man ändrar på det ena stället så får det konsekvenser på det andra stället. De 17 timmarna syftar också till att vara en tröskel på så sätt att man inte ska förledas att tro att man automatiskt får en inkomstrelaterad ersättning bara för att man uppfyller inträdesvillkoret, om det skulle vara lägre än 17 tim- mar till exempel. Det sitter ihop. Därför behöver man tänka igenom hela komplexet, och jag avser att dis- kutera med de fackliga organisationerna hur de ser på helheten innan jag och regeringen tar ställning till att ge de fackliga organisationerna ett svar.

Fru talman! Jag känner mycket väl till Vänster- partiets ståndpunkter i den här frågan. För ganska precis ett år sedan tillskrev två fackliga organisationer regeringen i det här ärendet. De fick då ett svar från regeringen där beskedet var att regeringen inte avsåg att ändra inträdesvillkoren. Nu kommer en ny framställning, denna gång från alla de tre huvudorganisationerna, och då tycker jag att det är rimligt att sammanträffa med de fackliga organisationerna för att få deras syn mera utvecklad. Därför är jag inte beredd att här göra något nytt ställ- ningstagande utan jag tycker att det är rimligt att det är de fackliga organisationerna som ska få regering- ens svar efter det att vi har samtalat. Jag är därmed inte beredd att problematisera denna fråga ytterligare, utan vill avvakta mitt sammanträffande med de fack- liga organisationerna. Det är ju de tre huvudorganisa- tioneras medlemsförbund som är bärare av arbetslös- hetskassorna, och de är därvidlag naturligtvis viktiga. Camilla Sköld Jansson! Jag inser att olika grupper har olika villkor på arbetsmarknaden och även har skiftande förmåga beroende på vilken kategori de tillhör. Förutsättningarna är olika för de grupper som Camilla Sköld Jansson räknar upp i sin interpellation. Detta ska emellertid vägas av mot nödvändigheten av att ha så enhetliga regler som möjligt i arbetslöshets- försäkringen och även av att upprätthålla det försäk- ringsmässiga inslaget i arbetslöshetsförsäkringen, det vill säga kravet på att man arbetar sig in i försäkring- en och därmed också så småningom kvalificerar sig för rätten till en inkomstrelaterad ersättning.

Fru talman! Det låter ju som om det går åt rätt håll om regeringen för ett år sedan bara avfärdade de fackliga organisationernas förslag men nu åtminstone sätter sig ned för samtal. Jag kan också hålla med om att de fackliga organisationerna är viktiga i det här arbetet, men det är riksdagen som fattar lagstiftnings- besluten och som har det sammanhållna ansvaret för politiken över huvud taget när det gäller jämställdhet och integration, som det här faktiskt handlar om. Jag noterar att Hans Karlsson instämmer i upp- fattningen att man har olika förutsättningar och att reglerna ger olika grupper på arbetsmarknaden skif- tande förutsättningar att få rätt till a-kasseersättning. När det gäller försäkringsmässigheten vill jag säga att man inte kan ha ett system som ger olika förutsätt- ningar för de enskilda oavsett om de satsar till hundra procent för att få ett arbete, en anställning och en trygghet på arbetsmarknaden. Det är inte acceptabelt att enbart det faktum att den som det gäller är kvinna kan ge sämre förutsättningar än de som gäller för en man. Det handlar här också om att tydliggöra problem. Gör man ingenting åt dem blir de inte synliga. De människor som inte kvalificerar sig finns inte med i statistiken. De hanteras inte i a-kassorna, de möts inte av arbetsförmedlare och så vidare. Jag menar att trycket från samhället att faktiskt göra något åt inte minst de otrygga visstidsanställningarna därmed blir mindre. Man lämnar de här individerna därhän och får en ökad tudelning på arbetsmarknaden. Jag välkomnar återigen diskussionerna med de fackliga organisationerna, men jag menar att bara det faktum att det här problemet ligger på bordet på det sätt som nu är fallet talar för att det minsta som man kan kräva av regeringen är att den via en utredning eller på annat sätt ska belysa hur reglerna slår för olika grupper. Man bör då precisera vilka som gynnas och vilka som missgynnas liksom hur de här reglerna kan förändras. Kravet på enkelhet kan ligge i linje med det som de fackliga organisationerna faktiskt föreslår. Att ta bort de nuvarande villkoren för inträde är en enkel och rättvis åtgärd som inte är diskriminerande. I nästa steg, när arbetstagaren väl har kommit in och ska kunna uppbära en inkomstrelaterad ersättning, har vi ett bra system för uppföljning och ställande av krav. Det är inte så att skyldigheterna för den enskilde minskar. Inte heller bör arbetslöshetsersättningens karaktär av försäkring förändras i och med detta. De krav som ställs för att ersättning ska kunna betalas ut ligger fast och ska följas upp.

Herr talman! Det är inte riktigt så enkelt, Camilla Sköld Jansson, som att ändra bara lite grann på en komponent när det gäller villkoren i a-kassan. Jag är därför lite ödmjuk inför den här frågan. Jag är oerhört angelägen om att upprätthålla en robust arbetslöshets- försäkring som administreras av de fackliga organi- sationerna, såsom nu sker på ett bra sätt. Den regel som vi nu diskuterar kan kanske verka lite obegriplig för dem som inte är alldeles insatta, men det handlar om att de fackliga organisationerna vill ta bort den regel som säger att man ska ha jobbat i genomsnitt 17 timmar under fyra veckor av fem veckor som man räknar. De 17 timmarna korrespon- derar sedan med arbetsvillkoret i försäkringen, och det gör att om man ändrar på det ena stället så får det konsekvenser på det andra stället. De 17 timmarna syftar också till att vara en tröskel på så sätt att man inte ska förledas att tro att man automatiskt får en inkomstrelaterad ersättning bara för att man uppfyller inträdesvillkoret, om det skulle vara lägre än 17 tim- mar till exempel. Det sitter ihop. Därför behöver man tänka igenom hela komplexet, och jag avser att dis- kutera med de fackliga organisationerna hur de ser på helheten innan jag och regeringen tar ställning till att ge de fackliga organisationerna ett svar.

Herr talman! Alla vill vi ha en robust försäkring som är enkel, tydlig och rättvis. Men återigen: Pro- blemet i dag är att de här reglerna gör att tröskeln för inträdet blir olika hög. För vissa grupper är tröskeln så hög att det går år ut och år in utan att man kan kravla sig över den därför att arbetsgivarna diskrimi- nerar vissa grupper på arbetsmarknaden och inte ger dem tillträde till fasta anställningar. Jag har full respekt för att man behöver tänka ige- nom det här noga. Jag har också full respekt för vik- ten av att inte hasta sig fram till någonting som gör att man skulle rubba försäkringens grundstomme så att säga, hävdande av arbetslinje och försäkringsmässig kvalitet och så vidare. Vi får väl se de här samtalen med de fackliga or- ganisationerna som ett första steg, och sedan tycker jag att vi i riksdagen har rätt att förvänta oss någon form av respons eller vad man ska säga från regering- ens sida, till exempel funderingar om och närmare preciseringar av hur reglerna ser ut och lite tankar om hur man skulle kunna gå vidare med detta. Det här är ett problem som måste åtgärdas. I vanliga fall är det ganska komplext när det handlar om diskriminering. Här har vi ett tydligt exempel där vi ser att vi har regler som i och för sig har ett syfte men som resulte- rar så tydligt i att vissa grupper diskrimineras. Det ska vi självfallet göra någonting åt, och det förstår jag att vi är överens om.