Arbetsförmedlingens åtgärder för sjuka arbetssökande

Herr talman! Jasenko Omanovic har frågat mig var jag anser att gränsen går för att Arbetsförmedlingen ska ta emot sjuka arbetssökande och om jag avser att ta något initiativ för att förändra regelverket. Jag vill inledningsvis framhålla att jag är övertygad om att de personer som har varit sjukfrånvarande under lång tid vill få stöd för att komma tillbaka till arbetslivet. Vi har nu skapat en smidig övergång från sjukförsäkringen till arbetsmarknadspolitiken så att tidigare sjukskrivna kan få det stöd de behöver från Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Det är viktigt med ett personligt mottagande och ett bra stöd hos Arbetsförmedlingen för de personer som har varit sjukfrånvarande under mycket lång tid, två och ett halvt år eller längre. Arbetsförmedlingen har därför givits ett tydligt uppdrag att stötta dessa personer för att de ska kunna återvända till arbetslivet. Regeringen har infört ett nytt arbetsmarknadspolitiskt introduktionsprogram, Arbetslivsintroduktion. Syftet med arbetslivsintroduktionen, som ska vara individanpassad, är att ge deltagaren stöd att klargöra sina resurser och förutsättningar för att öka möjligheterna att kunna återgå i arbete. Regeringen har även gjort det möjligt för deltagarna att direkt efter avslutad arbetslivsintroduktion kvalificera sig till jobb- och utvecklingsgarantin eller jobbgarantin för ungdomar, inom vilka deltagaren bland annat kan ta del av arbetslivsinriktad rehabilitering. Vidare har regeringen avsatt mer resurser till lönebidrag, trygghets- och utvecklingsanställningar, som Arbetsförmedlingen kan erbjuda denna grupp. Regeringen avser att noga följa och analysera huruvida redan gjorda satsningar är tillräckliga och effektiva för att möta behovet av insatser för denna grupp. Mot bakgrund av detta har jag för närvarande inte för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Anledningen till att jag ställde frågan till ministern var att jag blev uppringd av en man som berättade för mig att hans syster drabbats av en sjukdom. Det var en kvinnlig civilekonom i 50-årsåldern som blev sjuk i oktober 2006, och hon opererades två gånger för sina ryggbesvär. Sådana operationer är inte enkla, och tiden för att återgå till det normala är inte så kort. Vid årsskiftet blev hon utförsäkrad och skulle till Arbetsförmedlingen. Det fanns ett problem. Hennes läkare sade till henne: Om du inte vill försämra ditt hälsotillstånd måste du åka ambulans till Arbetsförmedlingen. Därför tyckte jag att det var på sin plats att ställa den här frågan till arbetsmarknadsministern. Är det så det är tänkt att man ska få ut folk från sjukförsäkringen, personer som egentligen har behov av att rehabiliteras i den takt de behöver det, och inte att allting är borta när det har gått ett antal dagar? Blir hon friskare av att hon är utan försäkringen? Blir hon friskare av att hon måste åka ambulans till Arbetsförmedlingen? Nu finns det förstås förnuftiga statstjänstemän på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan som i stället åker hem till dessa personer. Det blir mindre lidande för individen och mindre samhällsekonomiska kostnader. Men frågan är fortfarande utformningen av politiken. Vad säger ministern i svaret? Han säger att de som är utförsäkrade erbjuds jobb- och utvecklingsgaranti. Jaha, vad är det för något? Om vi ska tro Riksrevisionens granskning av jobb- och utvecklingsgarantin har man inte mycket att erbjuda människor som egentligen behöver lång rehabilitering och många rehabiliteringsinsatser, som den här civilekonomen. Hon har faktiskt en anställning. Hon har viljan att komma tillbaka. Hon har en arbetsgivare som väntar på henne med öppna armar. Då säger arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin att hon får ingå i jobb- och utvecklingsgarantin efter tre månader. Man borde väl ha förstått att en som inte ens kan ta sig till Arbetsförmedlingen utan ambulans inte heller kan delta i jobb- och utvecklingsgarantin, utan det är andra insatser som man behöver för att komma tillbaka till arbetslivet.

Herr talman! Låt oss först säga att det är självklart att den som är sjuk och inte har någon arbetsförmåga ska ha fortsatt rätt till sjukpenning, precis som tidigare. Men samtidigt var utgångspunkten för den här förändringen att det finns en stor grupp på arbetsmarknaden som har varit borta 30 månader eller mer och ingen enda person från våra myndigheter har hört av sig till dem och frågat: Vad kan vi göra för dig för att du ska få den hjälp du behöver? Precis som den dam som Jasenko Omanovic tar upp har de inte fått den hjälpen, och det har inte varit någon som har hört av sig till dem. Då är det klart att vi måste hitta system och sätt att sätta press på våra myndigheter att göra det som jag tror att vi båda vill, nämligen se till att man får den rätt till rehabilitering som man har förvägrats under så många år. Jag kan naturligtvis inte kommentera enskilda fall, men låt oss försöka se detta lite övergripande. Om en person har varit borta från arbetsmarknaden i 900 dagar, två och ett halvt år, och ingen har brytt sig om dem är det väl inte fel att man via Arbetsförmedlingen får en bedömning och så småningom också hjälp av de minst 700 experter på just arbetslivsinriktad rehabilitering som finns där, naturligtvis också tillsammans med den arbetsgivare som personen har. Det är det rimliga och viktiga. Det man kan undra i just det här exemplet är varför den här personen inte har fått den hjälpen tidigare. Det hade ju varit det allra rimligaste att arbetsgivaren tillsammans med relevanta myndigheter hade inlett en rehabilitering för att på det sättet hjälpa henna att komma tillbaka. Men jag kan naturligtvis inte det här fallet i dess detaljer. Tanken har inte varit att förändringarna ska sätta press på den enskilde utan i första hand på våra myndigheter, så att de gör det som vi nog gemensamt tycker borde göras, alltså att man tar kontakt med personen i fråga och frågar: Vad kan vi göra för dig? Vilken typ av insats kan du behöva för att kunna komma tillbaka? Nu kan jag förstås inte svära på att det blir så i varje enskilt fall, med perfekt resultat från första dagen. Det är jag ärlig nog att säga. Men vi måste hitta verktyg för att försöka få de strukturerna på plats, så att det sker. I det exempel som Jasenko Omanovic tar upp och i alla andra exempel som finns är det ett oerhört slöseri med alla dessa människor som vill tillbaka. Har man tur har man en anställning i grunden som man kan återvända till när arbetsförmågan återvänder. Men den svages väg tillbaka får inte hindras av vårt sätt att organisera den offentliga sektorn och systemen. Det är inte rimligt. Vi måste göra det vi kan för att se till att myndigheter och andra gör det de behöver för att erbjuda den hjälp man behöver för att komma tillbaka. Återigen: Det blir förmodligen inte rätt i varje enskilt fall. Då är naturligtvis vår uppgift att tillsammans med våra myndigheter se till att göra det bättre och annorlunda. Jag tycker att det exempel som Jasenko Omanovic tog upp, där man åker hem till den person det gäller i stället för att be henne komma in, visar på ett alldeles utmärkt sätt att försöka hantera ett problem. Givetvis ska vi inte genom våra förändringar tvinga en person som inte ens kan ta sig till Arbetsförmedlingen för egen maskin tillbaka ut på arbetsmarknaden. Men vi ska tvinga oss själva att se till att hon och andra i hennes situation får rätt hjälp och stöd för att själva kunna ta sig till arbetet och kunna göra en bra insats för sig och sin familj och därmed också för samhället i stort.

Herr talman! Nu fick vi återigen bekräftat det som statsministern, socialförsäkringsministern och arbetsmarknadsministern upprepade gånger har berättat om kraftlösa statstjänstemän som är ointresserade av sina arbetsuppgifter. Vi har så många statstjänstemän i det här landet som inte gör någonting enligt regeringen! Den här gången påpekar man återigen att man måste piska myndigheterna och statstjänstemännen för att de ska göra sin uppgift. Jag har inte riktigt bilden att vi har så många statstjänstemän som drar benen efter sig, men du har den visst, Littorin, och även statsministern har gett uttryck för den när han sade att det var Försäkringskassan som gjorde fel. Samtidigt säger arbetsmarknadsministern att de som är sjuka självklart ska fortsätta vara sjukskrivna. Förklara nu för oss, Littorin, hur det ska gå till när försäkringen upphör. Det finns ju ett bästföredatum i försäkringen. Hur kan man vara fortsatt sjukskriven när försäkringen upphör? Då ska Arbetsförmedlingen ta vid och fortsätta jobbet. Då är det återigen de där lata arbetsförmedlarna som det hänger på, enligt Littorin. 60 procent av dem jobbar faktiskt övertid. Detta fick man höra i arbetsmarknadsutskottet när Arbetsförmedlingen var på besök. Och nu ska de få ytterligare en arbetsuppgift, nämligen att hantera människor som inte ens orkar ta sig dit. Då ska man köra ut och besöka de personer det handlar om - det är inte bara fallet med den här civilekonomen, utan det finns flera personer ute i landet som har behov av detta - och erbjuda dem jobb- och utvecklingsgaranti. Riksrevisionen säger att det finns risk för inlåsningseffekter. Ska den som är sjuk och behöver all hjälp att komma tillbaka till arbetsmarknaden hamna i ett system där det finns risk för rundgång och inlåsning? Detta är lite grann att ta sig vatten över huvudet, Littorin. Riksrevisionen påpekar också att arbetsmarknadsministern brister i sin styrning av jobb- och utvecklingsgarantin. Det är just det man erbjuder. Jag undrar vilken rehabilitering det blir av det.

Herr talman! Nu måste jag reagera riktigt skarpt. Inte vid något enda tillfälle har jag framfört kritik mot enskilda tjänstemän. Jag rasar mot Jasenko Omanovic anklagelsepunkter när det gäller den saken. Jag tycker att det är förfärligt att vi ska få höra detta i den här kammaren. Men inte kan Jasenko Omanovic vara nöjd när han och hans parti och hans koalition lämnade efter sig ett läge där 70 procent av alla sjukskrivna efter ett år var kvar i det första steget av sju i den gamla rehabiliteringskedjan? Är Jasenko Omanovic nöjd med detta? Är han nöjd med att människor har gått sjukskrivna år ut och år in utan att ens få ett samtal från våra myndigheter? Nej, det kan han rimligen inte vara nöjd med. Det är också därför Jasenko Omanovic och hans parti vill förändra i sjukförsäkringen, och man initierade just det arbete som vi har fullföljt, byggt på Anna Hedborgs utredningar. Jag måste vända mig skarpt mot anklagelserna om att jag skulle skylla på enskilda tjänstemän. Det tycker jag är lögn och förbannad dikt. Sedan är det trots allt så att man efter 87 dagar utanför sjukförsäkringen, när man har funnits i arbetslivsintroduktionen och fått en individuell hantering och en individuell bedömning och det har varit en individuell utgångspunkt, naturligtvis har rätt att återinträda i sjukförsäkringen om man är sjuk och inte har någon arbetsförmåga kvar. Detta vet Jasenko Omanovic. Varför står han här och låtsas som om det inte finns, som om man inte kan återinträda om man är sjuk och inte har arbetsförmåga kvar? Den möjligheten finns. Det ska vara rätt person i rätt system, men vi måste se till att få personer som kan hjälpa till och erbjuda den rehabilitering som man har rätt till, det som ni har förvägrat de långtidssjukskrivna under alla år när ni hade möjlighet. Ni lämnade efter er en rehabiliteringskedja i totalt sönderfall. Enskilda människor fick gå in i långtidssjukskrivning för att sedan bli förtidspensionärer. De fick gå ut från arbetsmarknaden och ut från statistiken till arbetsmarknadens soptipp. Det är det ni lämnar efter er. Det är där vi städar upp.

Herr talman! Okej, jag har kanske missförstått det som statsrådet sade om att man måste piska myndigheter. Då är det inte statstjänstemännen som det gäller, utan då får vi kanske nästa vecka se en ny generaldirektör på Arbetsförmedlingen för att ministern är missnöjd med hur myndigheten jobbar med det här. Okej, då får vi säga så. Men frågan återstår. Om man nu saknar arbetsförmåga ska man återinträda. Blir man friskare av att man flyttas från sjukförsäkringen till arbetslöshetsförsäkringen och efter tre månader upptäcker att man faktiskt inte ska höra dit utan ska tillbaka till sjukförsäkringen? Blir man friskare av det? Nej, det tror jag faktiskt inte, utan man kanske blir ännu sjukare av det. Och arbetslöshetsersättningen och de insatser som man gör för att hjälpa arbetslösa blir bara försämrade, eftersom arbetsförmedlare måste ägna tid åt de personer som inte hör till Arbetsförmedlingen. 60 procent på Arbetsförmedlingen jobbar i dag övertid. Och insatser, som jobb- och utvecklingsgarantin, håller inte det mått som de borde hålla för att ge hjälp till dem som behöver det. Det är klart och tydligt en kritik från Riksrevisionen. Det är det, Littorin, vi pratar om. Det talas om att återinträda om man redan är sjuk. Då borde man inte ha funnits där.

Herr talman! Den här interpellationen handlar om arbetslivsintroduktionen. Det var den vi skulle prata om. Då gör vi det. Ni lämnade efter er, efter åratal av misskötsel, ett system och en rehabiliteringskedja som hade brutit samman. 70 procent av dem som hade varit sjukskrivna i ett år befann sig i första steget av sju. Då kan man inte på något sätt påstå att det är ett system man kan vara nöjd med. Då måste man göra någonting. Det vi då har gjort, efter de långa utredningar som har genomförts av Anna Hedborg med flera under många år, har handlat om att få ordning på den här rehabiliteringskedjan. Ett sätt att få ordning på den kedjan är att se till att erbjuda dem som har varit borta i två och ett halvt år eller mer, som har gått helt passiva i totalpassiva sjukskrivningssystem, en möjlighet att få en individuell bedömning, en individuell hjälp och ett individuellt stöd för att ta sig tillbaka, genom hela den arsenal av resurser som finns på Arbetsförmedlingen och som våra duktiga arbetsförmedlare jobbar med varje år. De här insinuationerna om att jag skulle racka ned på enskilda tjänstemän, vare sig de finns på Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen, tycker jag med förlov sagt att Jasenko Omanovic kan hålla sig för god för. Här ska vi diskutera hur vi ska hantera det faktum att ni lämnade efter er tiotusentals personer, totalt passiva, utan någon hjälp, utan något stöd, utan någon kontakt och utan att någon över huvud taget brydde sig om dem. Det är ett stort slöseri, och det är ett mänskligt förfall som ni tyvärr lämnade efter er och som vi måste hantera. Vi gör det för att försöka hjälpa var och en av de personer ni lämnade efter er, så att de har möjlighet att komma tillbaka. Vi behöver nämligen dem på svensk arbetsmarknad. Vi behöver dem i samhället. Vi behöver se till att de har möjlighet att hjälpa oss att bidra till tillväxt och välfärd framöver, så att vi har råd med pensioner, skola, barnomsorg och vad ni nu vill under de år som kommer. Då kan vi inte bygga vidare på det gamla system som totalhavererade och som ni lämnade efter er, utan då måste vi göra någonting bättre.