antalet unga personer med sjukersättning

Herr talman! Gabriel Romanus har frågat mig om jag kommer att låta göra en noggrann undersökning av orsakerna till ökningen av antalet förhållandevis unga personer med sjukersättning och redovisa resultatet till riksdagen. Frågan ställs mot bakgrund av att Riksförsäkringsverket (RFV) nyligen redovisat att av dem som under 2003 beviljades sjuk- eller aktivitetsersättning var hela 19 % under 40 år - motsvarande drygt 13 000 personer - och 40 % under 50 år, motsvarande drygt 28 000 personer. Vidare framgår av verkets statistik att av alla personer som hade sjuk- eller aktivitetsersättning vid slutet av 2003 var 12 % yngre än 30 år och 31 % yngre än 40 år, vilket visar att skillnaden mot åldersfördelningen för nybeviljade ersättningar är stor. Gabriel Romanus framhåller att detta innebär en avsevärd och oroväckande förändring i förhållande till vad som gällde tidigare och anser att det bakom den dramatiska utvecklingen av det totala antalet långtidssjukskrivna och "sjukpensionerade" verkar dölja sig även en annan tendens, som inte uppmärksammats lika mycket, att utslagningen från arbetslivet sker tidigare. Enligt Romanus verkar det än så länge inte ha gjorts några närmare undersökningar av vilka sjukdomar eller andra orsakssammanhang som ligger bakom den stora andelen av de nya "sjukpensionärerna" som är unga eller i den yngre medelåldern. Romanus pekar på att flera olika och samverkande orsaker ligger nära till hands som förklaringar till den oroväckande utvecklingen och anser att det är mycket angeläget att kunskapsläget förbättras när det gäller bakgrunden till denna utveckling. Jag vill inledningsvis instämma i att utvecklingen är både oroande och otillfredsställande. Sedan har vi trott att det har framkommit att uppgifter från RFV som Gabriel Romanus åberopar innehåller vissa felaktigheter när det gäller antalet personer under 30 år med aktivitetsersättning. Enligt RFV:s tidigare uppgifter skulle det felet bestå i att de som under 2003 beviljats fortsatt aktivitetsersättning efter att tidigare ha haft tidsbegränsad sjukersättning har kommit att redovisas som nytillkomna i statistiken. Dessa skulle enligt den uppgiften således inte ha varit med i redovisningen, och i så fall hade jag förutsatt att RFV justerar dessa siffror. Enligt RFV visar en jämförelse av antalet personer med aktivitets- och sjukersättning mellan december 2002 och 2003 att endast två åldersgrupper ökat sin andel. Det är gruppen 60-64 år samt gruppen 20-24 år. Den senare gruppen har ökat med 11 %, och det är angeläget att orsaken till detta analyseras närmare av RFV. Sedan har RFV så sent som i går funnit att den här uppgivna dubbelredovisningen av vissa unga förmånstagare inte är den korrekta orsaken till de höga siffrorna för nytillkomna. Det betyder alltså att det fel som RFV trodde var orsaken till den förändring som redovisas i mitt interpellationssvar egentligen inte stämmer. Därför har vi nu förvissat oss om att arbete pågår inom RFV för att klargöra hur det nu förhåller sig. Under våren kommer Riksförsäkringsverket att lämna en första redovisning av dels vilka effekter införandet av det reformerade förtidspensionssystemet med förändrade beräkningsregler har haft för de försäkrade, dels den kostnadsutveckling som kan hänföras till regeländringarna. Vidare kommer Riksförsäkringsverket inom kort att lämna en första redovisning av hur försäkringskassans ansvar för aktiviteter för försäkrade med aktivitetsersättning har implementerats. Jag utgår dessutom från att Riksförsäkringsverket i sin årsredovisning för socialförsäkringen för budgetåret 2003 - vilken ska lämnas till regeringen om ungefär en månad - kommer att lämna en beskrivning av utvecklingen inom både sjukpenning och sjuk- och aktivitetsersättningar under 2003. Jag hoppas att det, om möjligt, även innehåller information om ökningen i nybeviljandet av dessa förmåner för yngre personer. Om det visar sig att nämnda redovisningar inte ger tillräcklig information om de huvudsakliga orsakerna bakom ökningen är jag beredd att ta initiativ till en särskild undersökning av denna. Inriktningen är att riksdagen ska kunna informeras i frågan i budgetpropositionen för 2005. Möjligen blev det, herr talman, en lite rörig redovisning men det beror på att nya uppgifter inkom så sent som i går.

Herr talman! För en tid sedan fick vi alarmerande uppgifter från Riksförsäkringsverket som pekade på en ökning av andelen yngre bland dem som under förra året beviljades sjuk- eller aktivitetsersättning. Det var naturligt för mig att fråga om regeringen tänker ta reda på orsakerna till detta. Nu får vi veta att det var fel i siffrorna, att de kanske inte är fullt så allvarliga som vi från början hörde. Det är naturligtvis inte bra att felaktiga uppgifter lämnas ut. Men jag vet att Riksförsäkringsverket, precis som ministern sade, intensivt arbetar på att få fram riktiga uppgifter så jag ska inte strö mer salt i det såret. Jag tror inte att jag övertolkar skeendet om jag ändå säger att det är möjligt att det var en energisk medarbetare i Folkpartiets riksdagskansli som när vi i går fick svaret satte ytterligare fart på tänkandet hos Riksförsäkringsverket så att vi nu inte behöver utgå från nya felaktiga uppgifter. Dock är jag, herr talman, positivt lagd så jag ska ta fasta på det positiva: dels att felen korrigeras, dels att det möjligen inte är fullt så illa som det först verkade, dels - och framför allt - att arbetsmarknadsministern utlovar både mer information och information särskilt om orsakerna till den här utvecklingen. Jag tackar alltså för svaret och ser det som positivt. Statsrådet kan vara säker på att vi kommer att påminna för den händelse att information dröjer. Tyvärr är det så att verkligheten är ganska måttligt positiv. För det första har vi drygt en halv miljon människor med förtidspension eller sjuk- eller aktivitetsersättning, som vi ju numera ska säga. Det rör sig om rätt många människor. För det andra ökade antalet med 19 000 - nästan 4 % - under förra året, och den siffran har inte ifrågasatts. Vidare tycks det vara klart att ökningen är större än 4 % hos den yngsta gruppen. Kanske är ökningen så stor som 11 %. Nu ligger det ju lite grann i sakens natur att de som blir äldre hamnar i en äldre åldersgrupp. Men att det tillkommer så många nya unga, att gruppen alltså ökar, är naturligtvis allvarligt. Dessutom talar vi här om en nettoökning på 4 %. Bruttoökningen ligger kanske på 70 000 i stället för på 19 000. Å andra sidan går en del naturligtvis i arbete. En del blir ålderspensionärer. Andra återgår i arbete, och det är bra. Men trots allt är 70 000 nya i sjuk- eller aktivitetsersättning eller ålderspension allvarligt. För att kunna förebygga att människor slås ut måste vi naturligtvis veta orsakerna. Jag begär inte att ministern nu ska spekulera, utan det är bättre om vi vet . Men om vi vet för lite måste vi satsa både på analys hos myndigheterna och på en bra och oberoende forskning. Det här är ju inget nytt problem, även om det tyvärr ser ut att förvärras. I en tidning ser jag att arbetsmarknadsministern jublar över att utvecklingen har vänt, som man säger, när det gäller de allmänna sjuktalen. Man ska, som sagt, ta fasta på det som är positivt. Men tyvärr har utvecklingen inte vänt när det gäller förtidspensioneringen av unga - det kan vi inte säga. Därför måste man nog säga att vi än så länge måste betrakta vår politik på detta område som ett misslyckande. Jag vill inte säga att det är ett misslyckande bara för den nuvarande regeringen, utan som alltid finns det fler som delar på ansvaret. Men inte är det här något som vi behöver jubla över.

Herr talman! Gabriel Romanus och jag tycks i allt väsentligt vara överens när det gäller nödvändigheten av att vi får korrekta underlag och riktiga fakta för att kunna göra korrekta bedömningar och vidta relevanta åtgärder. Jag uppskattar att Folkpartiets riksdagsledamöter engagerar sig i de här frågorna och hjälper till att ha ett tryck på Riksförsäkringsverket. Vidare håller jag med Gabriel Romanus om att det möjligen inte är fullt så illa som det i förstone tedde sig. Men det är sant att det är illa nog att det sker en ökning - hur stor den nu är - bland yngre som permanent i stort sett lämnar arbetsmarknaden eller riskerar att göra det. Jag oroar mig för det i allra högsta grad. På en punkt kan jag kanske få korrigera Gabriel Romanus. Det är sant att jag var stolt men inte nöjd över att vi fått ett trendbrott när det gäller kortare sjukskrivningar - inflödet minskar. Men jag jublade verkligen inte över att de långa sjukskrivningarna i varje fall inte ser ut att minska utan planar ut. Det är klart att det någonstans finns ett samband mellan de långa sjukskrivningstiderna och risken för att också på grund av tid i sjukskrivning slås ut från arbetsmarknaden. Därför är det väldigt angeläget att vi också kan bryta utvecklingen när det gäller de långa sjukskrivningarna. De åtgärder som regeringen har vidtagit och avser att vidta kommer att innebära ett kraftfullt bidrag till att ändra tingens ordning. Jag hoppas att jag om ett år också kan vara om inte nöjd så i varje fall stolt över utvecklingen när det gäller de långtidssjukskrivna.

Herr talman! Vi ska kanske inte förlänga det här meningsutbytet så mycket mer. Vi är rörande överens både om att man ska ha riktiga siffror och om att det är viktigt att analysera orsaken till den här ogynnsamma utvecklingen - det är illa nog, även om det kanske är något bättre än vad de första alarmerande siffrorna visade. Vidare är jag glad över att arbetsmarknadsministern inte är nöjd. Det hade ju varit hemskt om han hade varit nöjd med en utveckling där antalet förtidspensionerade eller antalet personer i sjuk- eller aktivitetsersättning - som det med ett finare språkbruk heter - ökar och de långa sjukskrivningarna dessutom ökar. Att, som Hans Karlsson säger, vara långvarigt sjukskriven är farligt därför att risken att bli utslagen från arbetsmarknaden kraftigt ökar. Den här debatten skulle, som sagt, inte handla om åtgärderna utan mer om att få fram en analys av orsaken till utvecklingen. Jag tar fasta på att det stegvis under våren, och senast i budgetpropositionen, kommer en analys. Då räknar jag med att regeringen har förslag om hur man ska göra för att förebygga en fortsatt utveckling åt samma håll. Om inte det finns ska jag återkomma; det lovar jag.

Herr talman! Kalle Larsson har frågat mig om jag kommer att verka för att synpunkter från FN:s flyktingkommissarie beaktas vid förhandlingarna om EU:s direktiv om asylprocedurer, och om jag kommer att verka för att direktivförslaget inte kränker vedertagna internationella skyddsregler. I arbetet med att harmonisera asylpolitiken inom EU är samverkan med UNHCR, FN:s flyktingkommissarie, en naturlig del. Såväl EU-kommissionen som medlemsstaterna har kontinuerliga kontakter med UNHCR. I de omfattande förhandlingar som förs och har förts om det här förslaget har Sverige tydligt framhållit att vedertagna internationella skyddsregler måste vara utgångspunkten. Det är min bestämda uppfattning att så också är fallet. Här vill jag också hänvisa till det skriftliga svar som jag lämnat på Kalle Larssons fråga i samma ämne i december i fjol. Vad beträffar reglerna om säkra tredjeländer ställer direktivet som det nu är formulerat upp strikta och detaljerade kriterier för när ett land ska kunna betraktas som säkert. Ett av kriterierna är att individen tillförsäkras en individuell prövning. Landet ska vidare följa reglerna om förbud mot vidaresändande och ha en fungerande asylprocess, och naturligtvis måste tredjelandet respektera mänskliga rättigheter. Det stämmer att direktivförslaget som det ser ut nu ger möjligheter till förenklade asylförfaranden vid gränsen i förhållande till vissa länder. Men tvärtemot vad som anförs i kritiken är även dessa förfaranden noggrant reglerade med minimiprinciper och garantier. Sverige har dessutom verkat för att förfarandena endast kan tillämpas gentemot ett fåtal länder. Det är en missuppfattning att direktivet skulle sakna regler om rätten för den asylsökande att stanna i landet vid ett överklagande. Direktivförslaget slår uttryckligen fast huvudregeln att den asylsökande har rätt att stanna under tiden. Den asylsökande har som alternativ alltid rätt att begära hos högre instans att få stanna. I undantagssituationer - till exempel vid uppenbart ogrundade ansökningar - har en stat dock möjlighet att verkställa en avvisning trots att den asylsökande har överklagat. Denna regel har funnits länge i svensk rätt och stöds också av UNHCR. Direktivet är ett viktigt led i harmoniseringsarbetet, och genom det här förslaget kommer vi att ta ett första steg mot gemensamma asylprocedurer.