ansvaret för det nationella stamvägnätet

Fru talman! Bengt-Anders Johansson har frågat mig, med utgångspunkt från exemplet riksväg 26 mellan Gislaved och Halmstad, på vilket sätt avvägning görs och hur man undanröjer multigränsers betydelse för nationella beslut. Jag delar rent allmänt Bengt-Anders Johanssons uppfattning att administrativa gränser inte ska skapa problem när naturliga arbetsmarknadsregioner ska knytas samman eller när långväga transportstråk ska byggas ut. Under hösten 2003 bad regeringen Sveriges alla län att komma in med synpunkter på de förslag till infrastrukturplaner som berörda myndigheter arbetat fram. Två saker betonades, dels att länen skulle arbeta för att nå gemensamma prioriteringar mellan kommunerna i de enskilda länen, dels att länen skulle se över den egna länsgränsen för att också peka på projekt i andra län som har betydelse för det egna länet - allt för att undvika att de administrativa gränserna skulle skapa onödiga problem. När det gäller den nationella väghållningsplanen finns till skillnad från när det gäller länsplanerna inga administrativa gränser. Avgörande för en väginvestering är i stället samhällsekonomisk lönsamhet och hur den bidrar till att uppfylla de transportpolitiska målen, som riksdagen tidigare har slagit fast. Det är mycket riktigt så att riksväg 26 förbi Smålandsstenar mot Gislaved inte finns med i den beslutade planen för kommande väginvesteringar. Jag har full förståelse för att de som bor och verkar kring den aktuella vägsträckan vill ha den utbyggd. Även om historiskt mycket pengar satsas på infrastruktur de kommande tolv åren måste ändock prioriteringar göras.

Fru talman! Tack så mycket för svaret! Jag tänker inledningsvis ta fasta på att det är glädjande att vi har precis samma uppfattning när det gäller att de administrativa gränserna inte ska få påverka de här investeringarna. När jag däremot läser resten av svaret tycker jag - statsrådet får ursäkta - att det mer är en beskrivning av hur det borde vara, och i så måtto är vi också överens. Nissastigen, som den kallas i dagligt tal i våra trakter, har följt Nissan historiskt, först som vattenväg och numera som både järnvägsstråk och väg. Den har alltså alltid utgjort en navelsträng för smålänningarna när det gäller att komma ut till västkusten och till hamnar etcetera. Den norra infarten vid Gislaved korsas av riksväg 27, och det gör att där är någon form av delningspunkt för den trafik som går söderut mot Halmstad och vice versa. Norr om den punkten är det alltså Jönköping som drar. Jag tycker att det är intressant att man drar någon form av skiljelinje där. Jag lät RUT titta lite grann på hur investeringarna har varit under en tioårsperiod, från 1996 till och med 2005. Det är totalt sju och en halv mil som vi talar om, varav fem mil ligger i Hallands län och två och en halv mil ligger i Jönköpings län. Jag kan då konstatera att man under den här perioden kommer att lägga 6 ½ miljon i Jönköpings län utanför tätort - det är det vi talar om nu - och 234 miljoner på den resterande delen i Halland. Märk väl, statsrådet, att detta är samma väg. Men det finns en skiljelinje, och det är den här multiadministrativa gränsen, som jag har valt att kalla den, eftersom det är ett flertal administrativa gränser som går just där. Statsrådets svar ökar mina funderingar på vad det egentligen är som styr de här besluten. Jag vet att Vägverket tar fram underlag med i förväg beslutade kriterier som bland annat grundar sig på kommunernas och länsstyrelsernas beskrivningar och bedömningar. Jag vet också att det finns olika sätt att beskriva saker och ting beroende på vad det är för kultur som gäller i den ena eller andra kommunen eller i det ena eller andra länet. Och när man hade gjort den här uppvaktningen hos Näringsdepartementet vet jag att man från Jönköpings län prioriterade riksväg 26 mycket högt. Sedan har regeringen skickat ut ett beslut, och det ökar ytterligare min förundran när det gäller vem det egentligen är som fäller avgörandet. Ja, det behöver jag inte fundera på, för det är naturligtvis regeringen. Men jag undrar på vilka grunder det görs. Jag utgår nämligen från att Vägverket gör en samhällsekonomisk bedömning. Man gör alltså en kostnadsberäkning och tittar på avkastningen på insatt kapital. Ändå underkänner man i den skrivelse som statsrådet själv har skrivit under Vägverkets prioritering på ett antal punkter. Det är vissa objekt som man inte har tagit med som regeringen tycker att man skulle ta med. Sedan underkänner man andra som har tagits med och säger att de inte medför de samhällsekonomiska vinster som man räknar med. Dessutom sägs i skrivelsen att man underkänner Vägverkets ekonomiska beräkningar på ett antal punkter. De har befunnits variera. Det är väl ett fint uttryck för att man inte riktigt litar på dem. Min fråga till statsrådet är då: Vad är det i Vägverkets bedömning som gör att den, när det gäller riksväg 26, skulle vara korrekt, att den faller utanför när regeringen ändå överprövar?

Fru talman! När vi tog beslut om infrastrukturplanerna för vägar och järnvägar skulle vi utgå från sex delmål. Dessa delmål har riksdagen själv satt upp. De handlar om de regionala skillnaderna, om miljömålet, om det transportpolitiska målet, om jämställdhetsmålet och ytterligare några andra. Det är klart att det i slutändan alltid handlar om att hitta en balans mellan dessa sex mål, där alla sex är lika viktiga, och att också i slutändan göra en prioritering. Trots de 381 miljarder kronor som vi nu har avsatt för investeringar på vägsidan och på järnvägssidan finns det naturligtvis fler önskemål från Banverket, Vägverket och från alla landets kommuner och län än vad vi har haft möjlighet att rymma i denna tolvårsplan. Det är ändå väldigt många vägar och järnvägar som kommer att byggas och som kommer att förbättras, en del av dem i slutet av perioden och några i början. Jag är väl medveten om att alla aktörer helst skulle vilja se väldigt mycket större satsningar under de första åren. Det är klart att de kommuner och län som har sett sina objekt flyttas utanför denna planeringsperiod tycker att det är väldigt tråkigt. Men det är i slutändan fråga om en prioritering där alla objekt tyvärr inte kunde vara med. Vi har tittat på alla de underlag som vi har fått och som våra myndigheter och verk har hjälpt oss att ta fram, men också de underlag som vi fick vid den uppvaktning som kommunerna och länen hade hos oss på Näringsdepartementet. Vad som är samhällsekonomiskt lönsamt är en svår avvägningsfråga därför att konjunkturer och näringsliv ändras. Och då ändras även arbetsmarknaden. Skälet till att vi reviderar planerna två gånger under denna tolvårsperiod är just att vi ska försöka fånga upp ändringar i regionala skillnader, i befolkningsutveckling men också i konjunkturer och på arbetsmarknaden som vi måste försöka ta hänsyn till. Flera av de objekt som ligger inom ramarna anses ha svag ekonomisk lönsamhet. Ett exempel är när det nu byggs järnvägsräls från Landvetter in mot Göteborg och vidare mot Borås. Ändå kan man, utifrån det näringsliv som finns där och den befolkningsutveckling som vi ser där, vara ganska säker på att den investeringen kommer att löna sig och kommer att knyta ihop regionen på ett väldigt positivt sätt. Den typen av bedömningar kan inte våra myndigheter och verk göra, utan den typen av bedömningar, när det handlar om regional hänsyn, kan vi bara göra på politisk nivå när vi sedan gör en överenskommelse om prioriteringarna. De kalkyler som myndigheterna och verken använder sig av när de hjälper oss med underlag är enhetliga över hela landet. Och det är oerhört viktigt att försöka sudda ut gränser mellan län och kommuner så att infrastrukturen inte skiljer sig för mycket åt. Men man måste ändå rusta en väg eller bygga en ny väg i olika etapper. Och då kan det också där skilja sig i tempo under några år eftersom vi också måste försöka fördela pengarna mellan olika objekt. Därför kan inte allt som är viktigt göras på en gång. Men de diskussioner som förs mellan myndigheter och kommuner leder ändå oftast till att vi hamnar på en bra planering som är till nytta för enskilda personer och till nytta för de företag som finns i regionen.

Fru talman! Jag måste fråga statsrådet om hon ändå inte tycker att det är anmärkningsvärt att det är en så dramatisk skillnad på en sådan här sträcka. Det har talats om en gemensam väg, men det råkar uppenbarligen vara så att bedömningarna trots allt skiljer sig så dramatiskt åt. Med ledning av just den delen tycker jag att det skulle vara intressant om statsrådet, inte bara i fråga om detta objekt utan som principiellt fall eftersom vi ändå i botten är fullständigt överens om att dessa administrativa gränser inte får spela någon roll, skulle kunna lova att låta genomlysa om denna administrativa gräns kan ha haft någon betydelse i fråga om den bedömning som Vägverket har gjort. Det skulle kunna skapa kunskap både hos departementet och naturligtvis hos oss övriga som är betraktare av det som sker. Det är också mot bakgrund av att regeringen konstaterar att Vägverkets beräkningar har befunnits variera. Och jag upprepar att regeringens räknesticka uppenbarligen inte är riktigt lika kalibrerad som Vägverkets. Jag förstår att det kan bli en diskrepans när man ska lägga in regionalpolitiska hänsyn och så vidare, typ Landvetter. Men här handlar det alltså om rena beräkningar av vad det kommer att kosta. Jag tycker ändå att det är positivt att regeringen har lagt in en form av avstämningsnivå - om ett kostnadsprojekt beräknas överstiga 10 % av de beräknade kostnaderna måste man ompröva den planen. Jag tycker att det är en klok ekonomisk hantering. Det är nämligen viktigt att man som beslutsfattare har ett så bra underlag som möjligt när man väl ska fatta ett beslut, så att man inte går på någon form av glädjekalkyl så att man sedan sitter i klistret och får ösa in pengar. Det har vi ju sett prov på många gånger. Sedan undrar jag om statsrådet under det kommande året har möjlighet att komma ned till Gnosjöregionen eftersom det är en positiv del inte minst för Sverige, eftersom det har visat sig att oavsett hur djupt en lågkonjunktur dyker tuffar det och går på något sätt i dessa trakter. Därför skulle det vara intressant om statsrådet kommer ned och får se den puls som finns där, men också, naturligtvis, i det sammanhanget på ort och ställe kan få lite mer information när det gäller infrastrukturfrågorna. Det skulle vara intressant att få ta emot statsrådet nere i våra krokar.

Fru talman! Det är klart att opinioner lokalt ibland kan spela roll för de prioriteringar som man gör. Det kan vara så att en del av vägsträckan är extra dålig ur ett trafiksäkerhetsperspektiv och att det därför finns skäl att flytta fram den investeringen eller den ombyggnaden betydligt fortare än den på andra sidan kommungränsen eller länsgränsen. Det kan handla om farliga korsningar och så vidare. Den typen av opinioner har jag stor respekt för eftersom trafiksäkerhetsperspektivet också är angeläget. Men självklart är det önskvärt om vi inte ser på vägstandarden när vi byter länsgräns. Därför ska vi alltid försöka undvika dramatiska skillnader. Det är också ett viktigt sätt att hålla ihop vårt land. I de arbeten som vi i regeringen och våra samarbetspartier har gjort med den nationella planen och med de länsplaner där vi har fördelat pengar ut till länen och till regionerna finns det ett antal utpekade projekt där länen själva har lyft fram ett förslag till prioritering och talat om i vilken ordning man har bestämt sig för att bygga olika vägar. Den prioriteringen utgår regeringen från att man håller, alldeles särskilt om länen själva har önskat extra pengar för ett viktigt objekt som det kanske både från trafiksäkerhetssynpunkt och från arbetsmarknadsperspektiv finns starka skäl att bygga i början av perioden. Om regeringen då har sagt ja till det kommer vi också att följa länsplanerna för att vara säkra på att man bygger de vägar som vi har skickat med extra pengar för. Om man inte gör det kommer vi att ta tillbaka dessa pengar och prioritera om dem. Nu måste vi nämligen bygga det som vi har sagt i både länsplanerna och de nationella planerna. Utgångspunkten för det är nämligen de sex delmål som vi har i transportpolitiken. Vi kommer alltså att följa både det nationella arbetet och länsarbetet för att vara säkra på det. Sedan får jag ta med mig Bengt-Anders Johanssons inbjudan till Gnosjö och se vilka resor som vi ska göra under hösten.

Fru talman! Jag tackar så mycket för att statsrådet tar med sig denna inbjudan. Jag undrade om statsrådet ska skaffa sig kunskap om huruvida den administrativa gränsen har spelat någon roll eller inte eller låta departementet göra det. Det skulle glädja mig om statsrådet kunde bejaka den lilla genomlysningsefterfrågan.

Fru talman! Jag ska titta på det också.