anmälningsskyldighet

den 17 mars

Interpellation 2003/04:358

av Solveig Hellquist (fp) till statsrådet Morgan Johansson om anmälningsskyldighet

Regelbundet kommer rapporter om att personal som misstänker att barn far illa eller utvecklas ogynnsamt inte fullgör sin anmälningsskyldighet. Det gäller skolan och förskolan, men också mödra- och barnavårdscentralerna där professionella ser vilka barn @ och ännu inte födda @ som är i riskzonen.

Komplicerade förhållanden ligger bakom det faktum att vuxna inte reagerar när de borde göra det. Man vågar kanske inte lita på att man sett det man sett. Många är rädda att åsamka skada genom sin anmälan. En del är rädda för repressalier. Andra är oroliga att barn ska tas ifrån sina föräldrar utan att man säkert vet att det är den bästa lösningen.

Oron är inte obefogad. För många barn saknas i dag reella möjligheter till stöd @ antingen händer ingenting eller så tas barnen om hand enligt lagen om vård av unga. Ett problem är att föräldrar kan avvisa erbjudande om stöd då socialtjänstlagen bygger på frivillighet och samtycke. Ett annat problem är att barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar inte kan ta emot barn vars föräldrar motsätter sig detta. Ett större problem är dock att köerna till barnpsykiatrin är alldeles för långa.

Socialtjänsten behöver fler verktyg att arbeta med. Att öppna en utredning är inte detsamma som att barnet får stöd. Samtal med socialtjänsten är naturligtvis bra, men är ofta en otillräcklig åtgärd, inte minst för familjer som har stora problem. Dessutom är det inte ovanligt att samtalen hålls av en oerfaren och tidspressad socialsekreterare utan särskilda kunskaper om barn.

Förbättringar behöver göras på en lång rad områden. Kompetensen när det gäller stödet till barn och familjer måste öka. Socionomutbildningen måste förbättras och fler karriärvägar behöver införas för socionomer. Äldre och erfarna socionomer behöver stödja de nyutexaminerade i svåra barnavårdsärenden.

Vi måste finna vägar att nå de barn vars föräldrar säger nej till att barnen och familjen får hjälp. Samtidigt måste vi stärka både föräldrarollen och föräldraansvaret. Avlastningsfamiljer kan ibland vara en bra resurs, men vad som framför allt är nödvändigt är att underlätta för föräldrar att stärka sina nätverk och att få mer tid till sina barn.

Kommunerna bör få incitament att stärka samverkan mellan olika myndigheter som arbetar med barn. En del kommuner har för detta ändamål inrättat tjänster som barnombud, för att lyfta fram barnkonventionen och barnperspektivet. Att fritidshemmen har en bra verksamhet @ som leds av utbildad personal @ är också något som behöver understrykas. I skollagen måste eleverna ges rätt till hjälp av psykolog eller psykoterapeut om de så behöver.

Folkpartiet välkomnar att regeringen nu avser utvidga anmälningsskyldigheten enligt socialtjänstlagen. Regeringen överväger enligt uppgift en vidare utredning av möjligheten att införa något slags påföljd för den som underlåter att anmäla. Dessa intentioner är utmärkta, då det handlar om brott mot barn (till exempel sexuella övergrepp, misshandel, hedersrelaterat våld). Det är angeläget att de inom kort omsätts i praktisk handling. I andra fall bör det finnas möjligheter att ge familjer stöd utan föregående anmälan och utan att behöva hamna i socialtjänstens rullar. Genom samverkan och genom större öppenhet hos socialtjänsten skulle troligen fler familjer då söka stöd och hjälp i ett tidigare skede.

Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1.Ämnar statsrådet påskynda översynen av socialtjänstlagen och anmälningsskyldigheten?

2.Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidta för att socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin får ytterligare redskap att hjälpa utsatta barn om föräldrar är motvilliga till att ta emot hjälp?

3.Vilka åtgärder ämnar statsrådet att vidta för att se till att de som arbetar inom socialtjänsten med barnavårdsärenden har erforderlig kompetens för detta?