Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

AMS och utländska akademiker

Interpellationsdebatt 18 maj 2004
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 6

Hans Karlsson (S)

Anf. 29 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Ana Maria Narti har frågat mig om jag avser att, i samarbete med AMS, ta initiativ till satsningar på kompletterande högskoleutbildning för akademiker med utländsk bakgrund. Jag är helt ense med Ana Maria Narti om att kompletterande utbildning för personer med utländsk högskoleutbildning är angelägen. Arbetslösheten för personer födda utomlands är oacceptabelt hög. Det är viktigt att ta till vara dessa personers kompetens i arbetslivet. AMS har under perioden 2001-2003 haft regeringens uppdrag att anordna kompletterande utbildningar för personer med utländsk högskoleutbildning. Detta projekt förefaller ha haft den inriktning som Ana Maria Narti efterfrågar. AMS skriver i slutrapporten att regeringens uppdrag har drivit på utvecklingen både inom verket och hos utbildningsanordnare. Sammanlagt har nästan 3 400 personer deltagit i olika utbildningar. Resultaten är i linje med regeringens mål för arbetsmarknadsutbildningen. 90 dagar efter avslutad utbildning hade 70 % arbete. AMS bedömer att det även efter projekttidens slut kommer att finnas starka arbetsmarknadspolitiska motiv för AMS till fortsatta insatser för arbetssökande med utländsk högskoleutbildning inom bristyrken. Även detta är i linje med regeringens mål. I budgetpropositionen för 2004 anges att andelen utrikes födda med högskoleutbildning, som arbetar inom sitt kompetensområde, ska öka. Jag vill i detta sammanhang också påminna om den försöksverksamhet med bristyrkesutbildning inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen som pågår för personer som redan har en anställning. I denna försöksverksamhet - som pågår under tiden den 1 juli 2003-31 december 2005 - ska personer med utländsk högskoleexamen, som inte arbetar i utbildningsyrket, vara en prioriterad grupp. Behovet av kompletterande utbildning för personer med utländsk högskoleutbildning har uppmärksammats också inom utbildningspolitiken. Jag vet att Ana Maria Narti för två månader sedan här i kammaren hade en diskussion med utbildningsminister Thomas Östros om den så kallade aspirantutbildningen för invandrare med utländsk högskoleutbildning som, på uppdrag av regeringen, under 2002-2004 bedrivs vid Linköpings universitet och Malmö högskola. Regeringen har också sedan 1999 anvisat särskilda medel till Sveriges lantbruksuniversitet för anordnande av en kompletterande utbildning för utländska veterinärer. Sammanfattningsvis, fru talman, menar jag att förutsättningarna är goda för att personer med utländsk högskoleutbildning, som har behov av kompletterande högskoleutbildning, ska kunna få sina behov tillgodosedda. De arbetsmarknadspolitiska programmen har utökats med 15 000 platser i år. Volymerna ska höjas även 2005. Regeringen återkommer i budgetpropositionen med en bedömning av hur omfattande den höjningen ska vara. Den öppna arbetslösheten ska pressas tillbaka mot 4 %. Sysselsättningsmålet ligger fast. För utrikesfödda är regeringens mål att sysselsättningsgraden ska öka och successivt närma sig 80-procentsmålet under mandatperioden. Regeringen har även genomfört vissa temporära regeländringar som gör det möjligt för arbetsförmedlingen att försöksvis vidga målgruppen för arbetsmarknadsutbildning. AMS har som ansvarig myndighet givit uttryck för att fortsatta satsningar kommer att ske. Några särskilda initiativ från min sida bedömer jag därför för närvarande inte som nödvändiga.
Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 30 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tack arbetslivsministern! Det förekommer en intressant effekt av våra upprepade dialoger. Jag har en känsla av att vi lever på två olika planeter. Enligt arbetslivsministern är allt bra med de utlandsfödda akademikerna och deras chanser har ökat avsevärt. Jag ska återge vad som står i en mycket känd offentlig rapport, Integrationsrapport 2003 , men jag skulle också kunna citera den från 2002. Det är rapporter som egentligen borde ha som rubrik Segregationsrapporter. De är alltid mycket mörka, och de visar på ständiga försämringar för invandrarbefolkningen. Här och där finns en liten ljusglimt, men absolut inte när det gäller de utländska akademikerna. På s. 100 i Integrationsrapport 2003 står det att 30 000 felsysselsatta eller icke-sysselsatta utrikesfödda akademiker befinner sig i landet - 30 000! Om man nu tar det som står i AMS dokumentation för en säker siffra har kanske 3 000 fått en förbättrad yrkesposition den senaste tiden. Det betyder att vi behöver så där tio år innan frågan löses. Det finns också andra mycket dystra slutsatser i de analyser som vetenskapsmännen har gjort angående den invandrade befolkningen och de som har en hög utbildning bland dem. Det är alltså mycket långa perioder som akademiker födda utanför Sverige och med examina från andra länder måste kämpa för att närma sig yrket. Ibland är det 9-10 år. Har Sverige råd med detta? Det kostar inte bara i diskvalifikationseffekt. När en människa som har höga kunskaper inte får använda sig av sina kunskaper, förlorar människan långsamt delar av sin kvalifikation. Men det är också så att de här människorna som skulle kunna jobba, och som då skulle betala skatt, skulle tillföra Sverige en del kunskaper som kanske inte finns här. Jag har ett sådant exempel som jag ofta brukar ta upp, en läkare från Somalia, utbildad i före detta Sovjetunionen. Man försökte på arbetsförmedlingen tvinga henne att stanna kvar i en sjukvårdsbiträdessituation, för det var mycket bättre för arbetsförmedlingen då personen inte längre fanns bland de arbetslösa. Statistiken var fin. Men den personen gör ett fantastiskt jobb på frivillig basis i dag genom att informera somalier om hiv/aids och om sexualhälsa. Varför använder man sig inte av denna persons vilja att bidra till förbättringar i hälsoläget hos invandrarbefolkningen?
Hans Karlsson (S)

Anf. 31 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Nej, Ana Maria Narti, jag säger inte att allt är bra. Det var inte det jag sade. Jag redovisade vad regeringen gör och att jag i anledning av den här interpellationen inte avser att vidta några ytterligare åtgärder nu. Det betyder inte att jag tycker att det är bra som vi har det. Det betyder inte att vi inte ska öka resurserna när vi kan. Nu är det i det här livet en gång för alla så att behoven nästan alltid tenderar att överstiga de medel som vi har till förfogande, särskilt när vi har fallande sysselsättning och lågkonjunktur. Jag avser att komma tillbaka i budgetpropositionen i höst när det gäller programvolymer för 2005. Den inriktning som vi har när det gäller arbetsmarknadspolitiken, som jag nu diskuterar i anledning av interpellationen, är att ge utrymme för kompletterande utbildning inom högskolan som gör det möjligt att under två terminer på heltid komplettera sin akademiska utbildning med de kunskaper man behöver. Vi har infört - visserligen i begränsad omfattning, men dock - en möjlighet för redan anställda som inte arbetar inom sitt kompetensområde att med bristyrkesutbildning få en möjlighet att läsa upp sig, förbättra sina möjligheter att söka och få jobb inom sitt yrkesområde. Det finns också, vilket egentligen kommer före, en möjlighet genom särskilda regler för personer med utländsk bakgrund att gå grundskole- och gymnasiekurser för att komplettera och därmed ha möjlighet att ta sig in i högre utbildning. Vi har, som jag sade, nu satsat ytterligare 15 000 platser i arbetsmarknadspolitiken. Det gör att vi nu har en volym på ungefär 100 000 som dessutom kommer att utvidgas nästa år. Sammanfattningsvis: Jag är inte nöjd. Jag känner oro för att det går långsamt med sysselsättningsökningen för utlandsfödda. Jag känner därför ett behov av att intensifiera satsningarna på de grupperna - prioriteringen måste vi göra tillsammans med allting annat, som vi alltid måste göra - så att de kan stå väl rustade för att ta arbete när konjunkturen vänder och vi därmed får upp sysselsättningen också för personer födda utomlands. Det är den grupp som vi har de svagaste resultaten för; det medger jag gärna. Sverige ligger bra till jämfört med andra länder när det gäller total sysselsättning, för ungdomar och för äldre, men vi behöver bli bättre när det gäller utlandsfödda. Vi har ingen anledning att inte satsa på personer med akademisk utbildning så att de verkligen får använda den resurs som de besitter och kan bidra med den i det arbete som behöver utföras i det här landet.
Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 32 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tack, arbetslivsministern! I min interpellation lyfter jag fram också mycket konkreta aspekter. Det finns akademiker från andra länder som har passerat 50. De har inte rätt till studiestödsmedel enligt regelsystemet. Varför släppa fram dem med AMS hjälp, med utbildningsbidrag eller aktivitetsstöd eller vad det nu är för något, en termin eller två terminer och lämna dem mitt i vägen? De kanske bara behöver några månader till. Man kan inte ha så oerhört stela bestämmelser när det gäller en befolkning som är så otroligt varierad. Vissa är mycket duktiga på vissa områden men saknar vissa kunskaper. Vissa är bra på data men inte på engelska. Om man gör modeller för utbildning som är oerhört stela och om också pengarna delas ut på ett så otroligt stelbent sätt riskerar man just detta som jag har sett i Linköping och i Borås: Folk påbörjar en kompletterande utbildning med stöd från arbetsförmedlingen och lämnas mitt i utbildningen, vind för våg. De har ingenting att leva på. De kan inte ta studiestödsmedel, för de är för gamla. Men en person, en akademiker, som börjar jobba och tjäna pengar i början på 50-årsåldern kan fortfarande producera väldigt mycket bra för Sverige under nästan 20 år. Gäller det läkare är det i dag 20 år - mellan 50 och 70. Den personen skulle i sig vara en vinst för Sverige om hon eller han fick genomföra sin utbildning. Det här upprepas på olika ställen. Det finns olika bestämmelser i olika delar av landet. Vissa arbetsförmedlingar och vissa länsarbetsnämnder accepterar tre terminer. Vissa accepterar bara två terminer, och vissa vill ha bara en termin. Det kan absolut inte fungera på det här sättet. Människorna är olika. De har gått genom olika svårigheter. Vissa är mycket skuldbelagda därför att de behövde ta utrustningslån när de började leva i Sverige. Vissa kommuner lägger ansvaret för vidareutbildning på individen, och då måste människan ha pengar och ta lån för att komplettera till exempel studierna i svenska. Därför kan de inte längre skuldsätta sig. Vi måste komma ihåg att de här människorna redan har en utbildning. Vi kräver inte att svenska studenter som har avslutat sina utbildningar ska göra om dem. Men det kräver vi av många akademiker från andra länder. Då måste vi också skapa praktiska förutsättningar för att detta ska bli möjligt.
Hans Karlsson (S)

Anf. 33 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag menar nog att vi i allt väsentligt har de praktiska förutsättningar som de här personerna behöver. Jag är naturligtvis medveten om - och det är Ana Maria Narti också - att om vi ska ha något slags generella regelverk, vilket man måste, så hamnar vi i gränsdragningar. Jag tänker inte ge mig in i en diskussion om studiestödsmedlen. Det är inte mitt kompetensområde, och jag tror inte heller att det var det som Ana Maria Narti menade. Frågan gällde väl främst hur man inom arbetsmarknadspolitiken och med arbetsmarknadsutbildningen kan få smidigare anordningar för att personer inte ska hamna mitt i en utbildning eller i ett slutskede och sedan inte kunna fullfölja den, som Ana Maria Narti säger. Den gränsdragningen kommer naturligtvis alltid att vara problematisk i vissa enskilda fall. I det stora hela menar jag att de personer som det handlar om i allt väsentligt är de som behöver komplettera med någon kurs. De har också möjlighet inom det reguljära systemet att göra det. Jag vill inte gå in närmare på här och svara på huruvida länsarbetsnämnderna har möjlighet att göra olika bedömningar från fall till fall. Det kan jag inte göra. Jag är angelägen om att vi samtidigt som vi har en generös inställning till invandrares möjlighet att komplettera sin utbildning måste ha legitima system som accepteras av människor. Många kan göra anspråk på och tycka att det vore rimligt att få läsa ytterligare någon termin och kanske ytterligare någon till i arbetsmarknadsutbildning. Då kommer det i kollision med vad de allra flesta får göra, nämligen studera för egna medel. Jag tänker inte kategoriskt säga att det är omöjligt att göra någonting åt det som Ana Maria Narti pekar på. Men just nu, för dagen och med anledning av den här interpellationsdebatten, tänker jag inte ta några ytterligare initiativ. Jag följer detta noga, och jag tror att vi i grunden inte är oense om nödvändigheten av att skapa förutsättningar för alla, och då också för den här kategorin personer, att bidra med sina kunskaper fullt ut på den svenska arbetsmarknaden.
Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 34 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är uppenbart att vi behöver en analys - vi som jobbar inom politiken. Vi behöver en analys av finansieringen av studietiden när det gäller de kompletterande utbildningarna. Jag upprepar: Vi kräver inte att svenska studenter som har avslutad studiegång och har tagit sin examen ska göra om mycket stora delar av sin utbildning. Men det kräver vi av akademiker från andra länder. Det går alltså inte att jämföra. De här människorna ställs inför en situation som inte existerar för vanliga studenter i Sverige. Därför skulle stödfinansiering under utbildningstiden från AMS lösa problemet. Det gäller att komma in i yrket, och ingenting annat. Det gäller att inte hålla människorna passiva och isolerade utanför arbetslivet. Det gäller att ge dem en möjlighet att lära känna arbetsmiljön och yrkesvillkoren i Sverige och komma in i yrkesrollen. Just detta - att människorna är väldigt olika, har olika kunskaper, olika nivåer och olika behov - gör det näst intill omöjligt att lösa problem med massprogram.

Dokument

den 29 april

Interpellation 2003/04:458

 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Hans Karlsson om AMS och utländska akademiker

I sitt anförande under partiledardebatten den 21 januari talade statsminister Göran Persson om den växande arbetslösheten och om en ökning av volymerna i arbetsmarknadsåtgärder. Statsministern sade att uppgången i den öppna arbetslösheten överraskade regeringen. Tidigare ville man inte bevilja många och långvariga arbetsmarknadsåtgärder, eftersom man trodde på en bättre konjunktur och i en sådan situation skulle en låsning av arbetskraften i omfattande arbetsmarknadspolitiska program ha varit ett misstag.

"Konjunkturuppgången har låtit vänta på sig. I takt med att den har väntat på att komma har arbetslösheten stigit. Detta kan vi inte acceptera. Därför lägger vi tillsammans med våra samarbetspartier fram en satsning på 2 miljarder kronor som innebär 15 000 nya platser i arbetsmarknadspolitiken, i huvudsak riktad mot kommuner och landsting. Där vet vi nämligen att en för tidig nedgång i arbetskraften snart kommer att mötas av ett växande behov av nyrekrytering."

Med dessa ord signalerade Göran Persson en kursändring i arbetsmarknadspolitiken: från ett läge då man hade stramat åt olika utbildningsinsatser och projekt till en fas med intensifierade program avsedda att förbättra de arbetslösas kompetens.

Sedan dess har arbetslösheten ständigt ökat. Det är alltså brådskande att på nytt diskutera hur arbetsmarknadsåtgärderna planeras och genomförs och på vilket sätt deras resultat kan förbättras. Därför vänder jag mig nu till arbetslivsministern.

Under en tid @ alltså mellan 2000 och 2004 @ har samarbetet mellan de långvarigt arbetslösa arbetsgrupperna och arbetsförmedlingarna varit strängt begränsat. Om nu hela arbetsmarknadspolitiken ändrar inriktning är det troligt att det nämnda samarbetet bör och måste uppmuntras och intensifieras @ både i form av uppköp av kurser och i form av projekt.

Det är mycket som talar för en levande dialog mellan de arbetslösa och hela AMS-systemet. AMS har fått och får ofta kritik @ framför allt från invandrarorganisationernas och de invandrade arbetslösas sida, en kritik som speglas i flera rapporter och undersökningar från IFAU, Statskontoret och Riksdagens revisorer. Om samarbetet återupptas kan kritik, missförstånd och konflikter ersättas av ett klimat av samförstånd och ömsesidig stimulans. Det är också oerhört viktigt att undanröja alla anledningar till en diskussion om diskriminering i en eller annan form utövad av arbetsförmedlingar.

Det är alltså lämpligt att analysera de insatser som väsentligt kan förbättra de långtidsarbetslösas chanser att få inträde i arbetslivet. Lovande insatser består i kompletterande utbildningar för utländska akademiker som bedrivs vid Linköpings universitet, Malmö högskola, Invandrarakademien i Borås och Lärarhögskolan i Stockholm.

Akademiker som har varit arbetslösa eller arbetat med mycket lågt kvalificerade uppgifter har fått en chans att komplettera sina kunskaper från hemlandet samtidigt som de praktiserar på många arbetsplatser och skaffar sig nätverk inom sina yrken. Reaktioner och omdöme från både lärare och arbetskamrater vid praktikplatserna är positiva. Många av dessa studenter arbetar mera intensivt och tar flera poäng per termin än vanliga studenter. Men många av dem behöver en längre studietid än ett år @ för att helt övervinna svårigheter orsakade av den långa arbetslösheten och av den isolering som vardagen utanför yrkeslivet gav upphov till.

Många aspiranter har få möjligheter att kommande terminer finansiera fortsatta studier via CSN. En del av dem har passerat 50-årsgränsen men kan självklart arbeta 10 eller 15 år efter avslutad utbildning. Andra betalar i dag ur sitt blygsamma aktivitetsstöd skulder från tidigare försök att etablera sig i arbetslivet, hemutrustningslån, studielån för fördjupade kurser i svenska och andra lån tagna för att finansiera AMS-utbildningar som kommunerna inte betalade för. Att försöka få banklån i en sådan situation är orealistiskt, bankerna granskar de blivande låntagarnas inkomst innan de beviljar lån och de personer det gäller saknar egen inkomst sedan flera år.

Arbetet med kompletterande utbildningar, som de vid Malmö högskola, Linköpings universitet, Invandrarakademien i Borås och Lärarhögskolan i Stockholm, behöver fortsätta och utvecklas vidare. Det är viktigt inte bara för att varje invandrad akademiker som får inträde i det svenska yrkeslivet är en direkt social, ekonomisk och politisk vinst för hela samhället, utan också därför att dessa kurser utgör en förebild, en symbol för lyckad integration av människor som bär med sig kultur från hela världen. I Malmö har högskolan fått löfte från länsarbetsnämnden om finansiering av 80 studieveckor men aspiranterna i Linköping vet fortfarande inte hur de ska få ekonomi för höstterminen 2004. Liknande oklarhet drabbar också de studerande samlade kring de mycket positiva erfarenheterna från Invandrarakademien vid Borås högskola.

Det gäller människor som efter många motgångar håller på att få tillbaka tron på det svenska samhället. Att ta ifrån dem möjligheten att fullfölja sina studier och börja arbeta inom sina yrken betyder en enorm social och psykologisk förlust för alla @ samtidigt som detta innebär att Utbildningsdepartementet förgäves satsade tiotals miljoner på till exempel utbildningarna i Linköping.

I de fall länsarbetsnämnderna hittills har kategoriskt vägrat förlängningar av stödet för arbetslösa akademiker motiveras besluten med påståendet att dessa personer inte får erhålla bättre ekonomiska villkor för sina studier än vanliga studenter. Men detta argument övertygar inte @ eftersom de berörda akademikerna redan har både studier och yrkeserfarenhet från hemländerna. De svenska högskolorna och universiteten kräver inte att akademiker med examen och yrkeserfarenhet från Sverige ska komplettera sina utbildningar under flera terminer.

Enligt Integrationsverkets rapport 2003 har vi i dag 30 000 akademiker från länder som antingen är arbetslösa eller arbetar med uppdrag långt under deras kvalifikationer. Bara några tiotal av dessa akademiker har i dag en chans att komma ut ur sin svaga position i arbetslivet via kompletterande utbildningar.

Därför vänder jag mig till arbetslivsministern med följande fråga:

Avser statsrådet i samarbete med integrationsministern och AMS att ta initiativ till satsningar på kompletterande högskoleutbildning för akademiker med utländsk bakgrund?