Ambulansförarnas behov av kompetenslyft

Herr talman! Marina Pettersson har frågat mig om jag för det första är beredd att verka för att införa en ny nationell och likvärdig utbildning som ger behörighet att framköra ambulans och som ger ökad behörighet att ge akutvård, för det andra att se till så att ambulansförare med lång erfarenhet ska kunna få validering och för det tredje att verka för att införa ett nationellt körkort för utryckningspersonal. Landstingen ska enligt hälso- och sjukvårdslagen svara för att det finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att transporten utförs med transportmedel som är särskilt inrättade för ändamålet. Under transporten i en ambulans gäller samtliga de övergripande krav på en god och säker vård som följer av hälso- och sjukvårdslagen. Dessutom gäller Socialstyrelsens föreskrifter på hälso- och sjukvårdsområdet, till exempel i fråga om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet och i fråga om läkemedelshantering. Detta innebär att det i dag finns högt ställda krav på patientsäkerhet och kvalitet även när vården ges akut i samband med en ambulansutryckning. Socialstyrelsen kommer under året att meddela nya föreskrifter när det gäller ambulanssjukvården. Avsikten är att det ska vara vårdgivarens ansvar att tillse att den hälso- och sjukvårdspersonal som ingår i ambulanssjukvården har den kompetens som behövs för att kunna utföra kvalificerad prehospital akutsjukvård och behörighet att administrera läkemedel. Utifrån dessa grundläggande krav får varje landsting närmare avgöra hur bemanningen i en ambulans ska se ut. Möjligheten finns alltså för landsting att ha fler ur den legitimerade personalen med i ambulansen om man bedömer att det är nödvändigt. Det kan handla både om sjuksköterskor och läkare. Jag är övertygad om att detta på ett tillfredsställande sätt tillgodoser patientens behov av kvalificerad vård. Att köra under utryckning ställer stora krav på utryckningsförarens omdöme och körprestation. Kännetecknande för goda utryckningsförare är att de inte bara kan manövrera sitt fordon bättre än normalförare utan också förstår, värdesätter och accepterar de värderingar som gäller för god, effektiv och säker utryckningskörning. När det gäller kompetensen hos ambulansförare och annan utryckningspersonal har Vägverket i början av året publicerat ett dokument med förslag på grundläggande kompetensmål för alla utryckningsförare. Dokumentet har utarbetats i samarbete med Arbetsmiljöverket, Räddningsverket, Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen. Syftet är att ge både utbildare av utryckningsförare och de berörda organisationerna incitament att så långt det är möjligt säkerställa att svenska utryckningsförare har god förarkompetens vid utryckningskörning. I dokumentet betonar myndigheterna att det är varje arbetsgivares ansvar att säkerställa en god arbetsmiljö och att se till att arbetstagaren har nödvändig utbildning och kompetens för uppgiften. När det särskilt gäller ambulanssjukvårdarnas förarkompetens är avsikten i Socialstyrelsens kommande föreskrifter att förtydliga att vårdgivaren ansvarar för att föraren av en ambulans efter utbildning har den kompetens som krävs för att på ett säkert och effektivt sätt kunna framföra ambulansen. Jag utgår från att sjukvårdshuvudmännen tar sitt ansvar i den frågan. Mot bakgrund av det nu nämnda arbetet inom berörda myndigheter har jag för närvarande inte för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder.

Herr talman! Jag får tacka socialministern för svaret. Jag ska försöka ge en inblick i hur verkligheten ter sig i Sverige just nu, i denna ljuva sommartid med midsommarhelgen framför oss. Det är en midsommarhelg som tyvärr också innebär att det kan förekomma ett antal trafikolyckor - en del med mycket svårt skadade människor. Jag vill berätta för Göran Hägglund hur det ser ut med ambulansförarnas kompetens. De själva vill ju att patientvården ska bli bättre, att deras erfarenhet bättre ska tas till vara, att de ska kunna få validering och att de ska kunna ge läkemedel. De vill helt enkelt kunna ge en bättre akutsjukvård ute på plats. Jag ska berätta om ett antal ambulansförare. En är från Halland. Han har varit i 29 år på ambulansen. Han har undersköterskeutbildning och vidareutbildning på ambulans just i medicinbiten. På ambulansen i Jönköping finns en person som har varit där i 22 år. Han har en sjuveckorsutbildning, och inget annat. I Jönköping finns också en person med 22 år på ambulansen. Han har undersköterskekompetens, är brandman och är utbildad i hjärt- och lungräddning. I Tranås har en person jobbat sedan 1997. Han är brandman. En person är undersköterska med 25 år på ambulansen, men ingen medicinutbildning. En annan ambulansförare har jobbat i 17 år på ambulansen. Han är mentalskötare och har en 20-veckors ambulanskurs. En annan har sju veckors ambulanskurs från 1974 och tio poäng i farmakologi efter det. Jag kan ta upp fler exempel. Så här ser många gånger kompetensen ut på våra ambulanser i dag. När man kommer fram till en olycka som ambulansförare ligger inte de skadade på rad, utan de kanske finns några hundra meter ifrån varandra. En kanske har livshotande skador och en annan mycket svåra smärtor och dödsångest men kanske bara ett brutet ben. Sjuksköterskan som har kompetens för att ge läkemedel måste rädda liv, och får uppehålla sig vid den livshotande skadan. Ambulansföraren kan sätta en nål, men han kan inte ge något läkemedel. Det här är viktigt. Jag tror att det är en aktuell fråga att se över hela insatsbiten när det gäller akutsjukvården i Sverige.

Herr talman! Jag lägger mig i den här debatten därför att jag tycker att ministern inte tar utbildningen för ambulansförare på allvar. I dag behöver en ambulansförare bara ha ett vanligt B-körkort för att köra en ambulans som ibland väger upp till tre ton. Det är inte som att köra en vanlig personbil, en Volvo till exempel. Det ska gå fort, och det ställer stora krav på förarna. Det är riktigt att Vägverket har tagit fram kompetensmål, som ministern säger i svaret. Problemet med det är att dessa mål är till intet förpliktande. Det är inte heller någon som följer upp dem. I dag har vi många olika ägare till ambulanser och därmed också många olika arbetsgivare. Det är upp till dem att se till att ambulansförarna har adekvat utbildning, men det kan man inte göra på något annat sätt än att förlita sig på att så är fallet. Vi hörde Marina Pettersson läsa upp hur länge folk hade varit anställda inom ambulansvården. Av det ser vi också att det kommer en stor generationsväxling. Det betyder att det kommer många som har nya B-körkort och ska framföra dessa fordon väldigt fort utan att ens ha gått någon särskild halkbaneutbildning eller något annat med just den typen av fordon. Vägverket saknar i dag möjligheter att föreskriva särskilda kompetenskrav. För att de skulle ha dessa möjligheter krävs det alltså en lagändring. Man skulle behöva ha kompetenskrav och ett prov. Jag tycker att det vore i nollvisionens anda att ha denna typ av utbildning för ambulansförare. Jag vill fråga ministern om inte ministern vill verka för att vi också ska få en sådan lagändring till stånd som kräver att ambulansförare också behöver ha en särskild utbildning.

Herr talman! Det här är egentligen två olika delar. Det handlar dels om sjukvårdskunnandet hos personalen på ambulanserna, dels om förarskickligheten, om vi uttrycker det på det viset. Båda de här delarna är av väldigt stor betydelse. När det gäller sjukvårdskunnandet och frågan om läkemedel har det under lång tid funnits ett arbete med sikte på att uppgradera kunnandet hos personalen på ambulanserna. Om vi går tillbaka till 80- och 90-talen hade ambulanssjukvårdarna möjlighet att under vissa omständigheter ge läkemedel. Sedan bestämde sig Socialstyrelsen för att strama upp detta och inskränka möjligheterna för läkarna att delegera hantering av läkemedel till ambulanssjukvårdarna. Man sade att här skulle vi ha en övergångsperiod som skulle sträcka sig ända fram till slutet av 2005. Efter den tidpunkten skulle det inte längre vara möjligt för läkarna att delegera bedömning och administrering av läkemedel till ambulanssjukvårdare. Tanken med detta var att man under de här sex åren skulle göra det möjligt för ambulanssjukvårdarna att utbilda sig till sjuksköterskor och att landstingen skulle få gott om tid att omorganisera sin ambulanssjukvård. Min grundläggande hållning är fortsatt att det är en sak för arbetsgivaren, landstinget, att organisera sin verksamhet när det gäller sjukvården på ett sätt som leder till bästa möjliga resultat. När det gäller förarskickligheten nämnde jag tidigare att Vägverket har tagit fram ett förslag till grundläggande kompetensmål som ska gälla för alla utryckningsförare. I det dokumentet från Vägverket betonas väldigt tydligt att det är varje arbetsgivares ansvar att säkerställa en god arbetsmiljö och se till att arbetstagaren, alltså ambulansföraren, har nödvändig utbildning och kompetens för att kunna sköta sin uppgift. Här är det väl rimligt att man får en möjlighet att se vad det här leder till, eftersom det här är förhållandevis nytt, och att man kan se effekterna av de här nya kompetensmålen innan man bestämmer sig för eller vill överväga om ett nationellt körkort eller kompetensbevis ska införas för ambulansförare och utryckningsförare. Jag vet i dag inte på vilket sätt den här uppföljningen ska ske. Den frågan ligger hos Vägverket. Jag tror att vi alla är överens om att det är bra att vi har så skickliga förare som man över huvud taget kan tänka sig så att de kan framföra sitt fordon säkert och att vi har duktig personal på ambulanserna. Men det bör vara upp till landstingen och regionerna själva att avgöra hur man bemannar de här fordonen.

Herr talman! Nu är det ju så att landstingen inte har uppfyllt våra intentioner. De här ambulansförarna finns ju kvar i verksamheten. Jag undrar om ministern inte skulle kunna tänka sig att se över den här frågan. I svaret står det att Socialstyrelsen kommer att meddela nya föreskrifter när det gäller ambulanssjukvården under det här året. Avsikten är att det ska vara vårdgivarens ansvar att tillse att den hälso- och sjukvårdspersonal som ingår i ambulanssjukvården har den kompetens som behövs för att kunna utföra kvalificerad prehospital akutsjukvård och behörighet att administrera läkemedel. Det som står här är jätteviktigt. Jag ser positivt på detta och skulle gärna vilja ha ett förtydligande av socialministern angående detta.

Herr talman! Ministern säger att det är rimligt att se vad den här målsättningen och dokumentet från Vägverket leder till. Men ministern säger samtidigt att han inte vet vem som ska göra uppföljningen och hur den ska ske. Jag tycker att det är lite anmärkningsvärt. Det är viktigt att vi ser till att förarna av utryckningsfordonen har den kunskap och kompetens som de behöver ha för att framföra de här tunga fordonen. Ministern, som är socialminister, måste väl ändå känna att det är viktigt ur folkhälsosynpunkt att ambulansförare och andra utryckningsförare har en ordentlig utbildning. Jag vill uppmana ministern att ta upp den här angelägna frågan inom regeringen och föra upp den på bordet och se till att det händer någonting mer än att man säger: Nu har de kommit med ett dokument. Nu får vi se vad det blir av det. Jag tror att det är en angelägen fråga att göra något innan det händer något. Det är en stor generationsväxling på gång. Det kommer många unga förare, och med ett godkänt B-körkort är man också berättigad till att köra en ambulans, och det tycker inte vi socialdemokrater är bra. Jag hade hoppats att ministern skulle ha något annat svar att ge på den här frågan än vad ministern just har presterat. I övrigt ber jag att få önska en trevlig sommar.

Herr talman! Det är väldigt många problem som jag ska lösa på kort tid som Socialdemokraterna inte har löst under sina tolv år. Jag tackar för det förtroendet. Låt oss ta en fråga i taget igen. När det gäller sjukvårdsdelen kommer Socialstyrelsen med nya föreskrifter. Fortfarande kommer det att ligga ett ansvar på landstingen. Jag tror att Marina Pettersson gör klokt i att avvakta de föreskrifterna, och om hon inte är nöjd med dem återkommer med en ny fråga eller interpellation så får vi ta en diskussion utifrån det. Det är nog oklokt av mig att nu precisera hur det kommer att se ut. Christina Axelsson hade hoppats att jag skulle lämna tydligare besked. Men det tydliga besked som jag kan lämna är att vi nyligen har fått ett dokument som handlar om grundläggande kompetensmål för utryckningsförare, och jag vill se hur det kommer att fungera i praktiken, vad det kommer att leda till och att det är fortsatt tydligt när det gäller vem som har ansvaret, nämligen arbetsgivaren. Sedan säger jag att det här behöver följas upp. Det är Vägverket som äger frågan, och jag kan inte i detalj redogöra för i vilken form och när uppföljning kommer att ske. Men det är självklart så att det ska följas upp, för ambulanssjukvården är en oerhört betydelsefull del. För en del olyckligt lottade, som har drabbats av en olycka, är det här första mötet med sjukvården. Vi vet att snabba insatser och korrekta insatser kan vara en fråga om liv och död. Därför handlar det både om sjukvårdskunnandet och om förarskickligheten när den här personen ska föras till sjukhus eller läkare eller att det i samband med andra transporter fungerar så väl som det någonsin kan. Jag vill förstås återgälda önskan om en trevlig midsommar.

Herr talman! Det handlar inte bara om liv och död. Det handlar också om chansen att återgå till ett normalt liv, minskat lidande och en snabbare rehabilitering. Man kan se att vi kan göra mycket mer när det gäller akuta insatser och hur vårdkedjan ser ut. Jag tänker återkomma med flera interpellationer i detta ämne, för det är ändå så att vi dels kan rädda många fler liv, dels kan få människor att återgå till ett normalt liv. Många blir faktiskt väldigt krävande vårdpaket som behöver mycket stora insatser just på grund av att de inte fick rätt insats i rätt tid eller att hjälpen kom för sent. Så jag tänker återkomma med flera interpellationer i det här ämnet. Sedan vill jag önska er alla i kammaren en riktigt bra, härlig och ljuvlig sommar.

Herr talman! Jag tror inte att vi har olika uppfattningar vare sig när det gäller önskan om en trevlig sommar eller om de mål som vi har när det gäller ambulansverksamheten. Vad det delvis handlar om är om vi tror att det är bättre att vi reglerar fullt ut vilken kompetens som personalen i ambulanserna ska ha eller om vi ska lägga ansvaret för att göra det på arbetsgivaren. Christina Axelsson pratar om det generationsskifte som sker på många håll. Det ger också en möjlighet att gradera upp sig kompetensmässigt. När man rekryterar kan man rekrytera personer med båda de viktiga egenskaperna som vi har talat om, alltså personer som säkert kan framföra fordon men också personer som kanske själva har en sjuksköterskeutbildning. Därmed höjer vi kompetensen och ökar möjligheten att göra en ännu bättre första insats för de personer som har drabbats av en olycka eller sjukdom.