ambassadörers roll

Fru talman! Tobias Krantz frågar om vilka åtgärder statsministern är beredd att vidta i syfte att se till att principerna för regeringens utnämningspolitik står i bättre samklang med grundlagens bestämmelser. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande. Erik Ullenhag frågar mig om jag avser att vidta några åtgärder för att se till att nyutnämnda svenska ambassadörer utan diplomatbakgrund får en grundläggande utbildning i vad som är deras roll som utsända. Erik Ullenhag har också frågat mig om jag verkar för eller avser att verka för en förändring av den svenska Kubapolitiken. Jag har valt att besvara dessa frågor i ett sammanhang. Vår värld genomgår ständigt omfattande förändringar. För att kunna möta dessa förändringar på ett sätt som främjar och stärker Sveriges roll på den internationella arenan har kraven på våra företrädare inom utrikesförvaltningen alltid varit högt ställda. Utnämningar av utlandsmyndighetschefer sker på sakliga grunder och föregås av ett gediget förberedelsearbete där avseende fästs vid förtjänst och skicklighet. Urvalet görs bland annat med stöd i utrikesförvaltningens chefspolicy, i vilken kraven och förväntningarna på cheferna klargörs. Det är självklart viktigt att alla myndighetschefer förbereds för det ansvar som följer med uppdraget att vara chef för en svensk utlandsmyndighet. Varje nyutnämnd chef får därför före tillträdet ett individuellt introduktionsprogram utformat utifrån hans eller hennes tidigare kunskaper och erfarenheter. Introduktionsprogrammet syftar till att förbereda den tillträdande chefen på de krav och förväntningar som ställs och att ge de verktyg som är nödvändiga för att kunna utföra uppdraget. I introduktionsprogrammet ingår bland annat möten med berörda enheter inom Utrikesdepartementet och övriga Regeringskansliet, studiebesök på relevanta myndigheter och institutioner, besök hos näringslivsrepresentanter, språkutbildning samt chefs- och ledarskapsutbildning. Den tillträdande chefen får numera även ett tydligt formulerat uppdrag från den politiska ledningen. Utrikesförvaltningen fäster stor vikt vid att även erbjuda cheferna utvecklingsmöjligheter och systematisk återföring under pågående uppdragsperiod. Denna återföring sker fortlöpande både från kolleger och från överordnade. Vad beträffar Erik Ullenhags fråga om den svenska Kubapolitiken vill jag framhålla att denna ligger fast i enlighet med den gemensamma ståndpunkt som EU:s medlemsstater tillsammans har utformat. Det innebär fortsatta krav på respekt för mänskliga rättigheter och friheter, samt uppmuntran till transition mot ett pluralistiskt demokratiskt samhälle med syftet att förbättra levnadsvillkoren för den kubanska befolkningen. Detta är den Kubapolitik som jag avser att verka för.

Fru talman! Det hör till artigheten att tacka för svaret. Den här gången har jag tyvärr inte fått något svar att tacka för. Utrikesministern berör inte med ett ord det som är min fråga när hon får chansen att ta till orda här i kammaren. På liknande sätt är det med den nonchalans som jag upplever från utrikesministern när det gäller att statsministern, som är den högst ansvarige för regeringens utnämningspolitik och den som jag har ställt interpellationen till, inte vågar sig hit till kammaren när denna viktiga fråga ska diskuteras. Utnämningen av Margareta Winberg är tyvärr bara det senaste exemplet på en, som jag upplever det, utnämningspolitik i förfall. Det första exemplet, som vi redan berört här, är Carl Tham, som upprepade gånger har visat sig olämplig för sitt uppdrag som ambassadör i Berlin, bland annat genom sina uttalanden om euron och Israel. I februari i år utnämndes Maj-Inger Klingvall till ambassadör i Moçambique. Det är, åtminstone för en utomstående, svårt att se hur en av dem som var minst lyckade i den dåvarande regeringen helt plötsligt kunde bli den mest lämpade för att bli ambassadör i ett av våra absolut viktigaste biståndsländer på den afrikanska kontinenten. Nu har vi alltså också utnämningen av Margareta Winberg, som öppet hyllar Castroregimens Kuba i en artikel i Dagens Nyheter. Detta visar inte bara i vad mån de här tre personerna är lämpliga för sina uppdrag och vilket omdöme de har, utan det är också en fråga som ytterst faller tillbaka på regeringen. Det är ju regeringen som har utnämnt alla dessa personer. Den svenska grundlagen är tydlig i fråga om hur utnämningar ska gå till. Regeringsformen 11 kap. 9 § säger: "Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet." Jag tycker att det är uppenbart att regeringens nuvarande utnämningspolitik strider mot både bokstav och anda i den svenska grundlagen. Regeringen missbrukar utnämningsmakten. Den använder utnämningsmakten till att utnämna gamla avdankade socialdemokratiska ministrar och ordna reträttposter till människor som man inte längre tycker passar i regeringen. Vi har sett Maj-Inger Klingvall. Vi har sett Carl Tham. Vi har sett utnämningen av Margareta Winberg. Den fråga jag vill ha svar på av Laila Freivalds här i dag, i statsministerns frånvaro, är den fråga jag ställde i min interpellation: Hur ska vi få en utnämningspolitik från regeringen som står i bättre samklang med de regler och bestämmelser som faktiskt står i grundlagen - att avseende ska fästas enbart vid sakliga grunder som förtjänst och skicklighet? Eller menar Laila Freivalds att dessa tre utnämningar faktiskt står i överensstämmelse med detta, att det är de tre mest lämpliga personerna till de här uppdragen som regeringen har utnämnt? Kan inte Laila Freivalds nu i efterhand inse och förstå att det i åtminstone två av de här fallen har skett allvarliga fel? Hur tänker i så fall Laila Freivalds och regeringen se till att de här misstagen inte upprepas i framtiden? Jag kan leva med att den svenska regeringen och Socialdemokraterna hamnar illa till i opinionen och får skämmas. Men jag har som svensk väldigt svårt att acceptera att Sverige ska behöva skämmas utomlands för ambassadörer som den svenska regeringen har utnämnt. Det är nämligen det vi får göra nu. Vi får skämmas för Carl Tham och för Margareta Winberg eftersom de fläckar ned Sveriges rykte. Vad tänker regeringen göra för att se till att det inte händer igen?

Fru talman! Det sker naturligtvis en gedigen förberedelse innan vi utser nya ambassadörer på våra utlandsmyndigheter. Det sker en utlysning av kommande lediga tjänster året innan, och sedan bereds frågan i särskild ordning. Det finns fastslaget i vilken ordning det ska ske. Det blir till slut en kortlista där man för upp olika namn, och den bedömningen sker naturligtvis på sakliga grunder och med hänsyn till just förtjänst och skicklighet. På den listan förekommer inte sällan personer som har politisk verksamhet bakom sig. Framstående personer från alla partier förekommer. När det slutliga beslutet tas är det helt och hållet utifrån bedömningen av förtjänst och skicklighet som utnämningen sker. Ett hänsynstagande som också görs i sammanhanget är att vi eftersträvar en balans vad gäller kön i utnämningarna. För närvarande har vi inte balans. Vi har 26 % kvinnor på våra ambassader. Allt detta är naturligtvis helt i överensstämmelse med de regler som finns i grundlagen om hur utnämnandet bör ske. När det gäller den svenska synen på Kuba kommer detta naturligtvis att ingå i uppdraget till nytillträdda ambassadörer. Ingen ändring i den svenska Kubapolitiken har avsetts.

Fru talman! Utrikesministern säger att det sker ett gediget förberedelsearbete. Jag känner till hur kortlistan upprättas. Ingen ska dock få mig att tro, inte heller utrikesministern, att Margareta Winberg fanns med på kortlistan för tre utlandsmyndigheter när hon fick frågan av Göran Persson. Det var väl så, precis som Margareta Winberg säger, att hon ville sitta kvar i regeringen. Men hon fick sparken, och så tittade Göran Persson efter: Vilka utlandsmyndigheter har vi lediga? Vilka jobb har vi lediga så att vi kan ordna en reträttpost till Margareta Winberg? Att Margareta Winberg i maj eller juni i år skulle ha funnits med på listan för Sydafrika och Brasilien - nu minns jag inte det tredje viktiga land hon blev erbjuden - har jag mycket svårt att tänka mig. Jag har inget emot politiska utnämningar. De kan vara mycket bra. Det kan vara alldeles utmärkt att en före detta vice statsminister blir ambassadör i ett land. Men det gäller då att se till vilka man utser och att de personer man utser faktiskt vet vad det innebär att gå från rollen att vara politiker till rollen att vara tjänsteman. Jag ber om ursäkt, utrikesministern, men just i den här delen tror jag faktiskt inte att det var ett gediget förberedelsearbete som ledde till att Margareta Winberg blev ambassadör i Brasilien. Det berodde helt enkelt på att Göran Persson ville sparka en minister. Så enkelt var det nog. Vi tar ju som riksdagsledamöter ofta emot utländska delegationer - ett intressant och spännande uppdrag. En sak jag brukar berätta för delegationer från länder i transition, till exempel länder på Balkan, länder som har gått från diktatur till demokrati, är att jag är tjänstledig från Utrikesdepartementet. Trots att jag är medlem i Folkpartiet och aktiv i Folkpartiet har jag alltså arbetat för en socialdemokratisk regering. Detta tycker många utländska delegationer är ganska konstigt. Då för vi en diskussion om vikten av att skilja på rollen som tjänsteman och rollen som politiker. Ibland kan det bli ganska bra samtal där man funderar kring om man klarar detta som individ eller om man inte klarar det. Det gäller alltså att klara av detta. Det är det som bekymrar mig med Margareta Winberg, och det är det som bekymrar mig med Carl Tham. Uttalanden om att man äntligen får säga vad man vill när man lämnar politiken efter 30 år och att man känner att man har munkavle när man är vice statsminister i Sverige men att man kan vara allmän proffstyckare när man är ambassadör och ska representera svenska intressen är ändå rätt häpnadsväckande. Jag fick ett par goda svar från Laila Freivalds. Jag hoppas att Margareta Winberg kommer att följa den instruktion hon får för sitt uppdrag i Brasilien. Vad jag inte fick svar på var ifall utrikesministern tänker vidta några åtgärder mot bakgrund av Margareta Winbergs uttalande. Brasilien är ju ett mycket viktigt land för Castroregimen. Lula är en av de få personer som fortfarande stöder Castroregimen. Det var i det sammanhanget Margareta Winberg sade att hon personligen gärna också skulle vilja träffa Castro då hon inte tror att den bild av Kuba som förmedlas i svenska medier är sann. Jag kan hålla med om det. Ofta är den osann i den meningen att man hyllar Che Guevara, som arkebuserade människor på borggården i Havanna. Ofta är den osann därför att man ger ett allmänt romantiskt porträtt av Fidel Castro, som fängslar människor för deras åsikters skull. Har utrikesministern några planer på att vidta åtgärder mot bakgrund av vad den nytillträdande ambassadören i Brasilien har uttalat om sina åsikter om Kuba?

Fru talman! Utrikesministern undviker den diskussion som jag vill föra här i riksdagens kammare. Hon svarar inte på mina frågor om de övergripande linjerna i regeringens utnämningspolitik. Utrikesministern säger att det är klart att man ska kunna utnämna också politiker till den här typen av tjänster och att det sker på sakliga grunder som förtjänst och skicklighet. Men hur kommer sig då den otroligt kraftiga övervikten av utnämningar av människor med socialdemokratisk partibok? Utrikesministern kan läsa ett kommande betänkande från konstitutionsutskottet som påvisar just detta: Det finns en tydlig övervikt för människor med socialdemokratisk partibok på tjänster i den statliga förvaltningen, både i utrikesförvaltningen och i den förvaltning som vi har i Sverige. När vi tittar på de uttalanden som Margareta Winberg och Carl Tham har gjort, kan då inte utrikesministern åtminstone nu i efterhand erkänna att det är rätt pinsamt? Det är rätt pinsamt att vi har en ambassadör i Brasilien som hyllar Castroregimens Kuba. Det är rätt pinsamt att vi har en ambassadör i Berlin som kräver bojkott av israeliska varor, som kräver att EU:s handelsavtal med Israel ska sägas upp. Kan inte åtminstone utrikesministern erkänna i efterhand att detta är pinsamt och bidrar till att svärta ned Sveriges anseende i omvärlden? Och bör i så fall inte utrikesministern fundera på om de procedurer, regler, bestämmelser och interna rutiner som regeringen har behöver förändras? När Carl Tham kräver att handelsavtalet med Israel ska sägas upp, eller när Margareta Winberg uttalar sig positivt om Castroregimens Kuba, stämmer det inte överens med regeringens politik. Då måste det uppenbarligen vara något fel i det sätt som regeringen bereder sina utnämningar på. Det måste vara uppenbart. Då är frågan vad vi ska göra för att se till att vi får en utnämningspolitik i Sverige som stämmer överens med det som står i grundlagen, att vi ska ha de mest kompetenta personerna på de tjänster som ska tillsättas, så att vi slipper den här typen av pinsamma utnämningar och andra pinsamheter för Sverige? Där har jag ett konkret förslag till utrikesministern. Låt oss se till att alla personer som föreslås till viktiga utnämningar i den statliga förvaltningen, det gäller statliga myndighetschefer i Sverige och myndighetschefer som ska vara chefer på våra utländska ambassader, får komma till riksdagen, får komma till sina respektive fackutskott och tala om: Det här står jag för. Det här är min roll. Sedan kan olika riksdagsledamöter faktiskt ställa frågor till de tilltänkta ambassadörerna, de tilltänkta myndighetscheferna. Då kan exempelvis riksdagsledamöter fråga om det som både jag och Erik Ullenhag nu i efterhand kritiserar Margareta Winberg och Carl Tham för. Man kan ställa frågan i förväg: Inser Carl Tham vad det innebär att vara ambassadör i stället för att vara minister eller proffstyckare? Inser Margareta Winberg vad det innebär att vara ambassadör i stället för att vara minister eller proffstyckare? Då kan man reda ut detta i förväg. Det slipper bli de här pinsamheterna i hur Sverige, som i de här fallen, representeras utomlands. Mina frågor till utrikesministern, som jag vill ställa återigen, är för det första: Kan inte utrikesministern åtminstone i efterhand erkänna att de två uttalanden som Margareta Winberg och Carl Tham har gjort är pinsamma och att de måste leda till någon förändring i regeringens utnämningspolitik? Och för det andra: Kan inte utrikesministern tänka sig, kan inte regeringen tänka sig, att vi får ett annat utnämningsförfarande med ökad öppenhet innan ambassadörer och andra myndighetschefer utnämns?

Fru talman! Det här är intressant egentligen. Det är ofta ett ganska effektivt grepp att tiga och låtsas som att nu är allt sagt. Men lite grann tror jag det beror på att det finns en brist, att utrikesministern faktiskt har svårt att svara på de här frågorna. Det är klart att det för de allra flesta måste ses som ganska märkligt att Margareta Winberg när hon är vice statsminister säger att hon inte får uttala sig om eurofrågan, för hon har munkavle. Det kan man förstå. Det finns kollektivt beslutsfattande i regeringen och man ska vara lojal. Men de allra flesta säger: Jag röstar på Margareta Winberg, jag röstar på Lars Leijonborg eller jag röstar på Laila Freivalds och jag inbillar mig ändå att de säger vad de tycker. Kontrastera det mot en ambassadör i Berlin som heter Carl Tham! Han tycker som ambassadör och svensk utsänd att det är helt okej att skriva artiklar mot euron. Han tycker att det är helt okej att engagera sig mot Sveriges Israelpolitik. Han tycker att det är helt rimligt att inte ha munkavle. Någonstans hoppas jag, trots utrikesministerns tystnad, ibland finns det ju tyst diplomati, att den här debatten tas med till Utrikesdepartementet, att man funderar över vilken skada det kan ställa till om Margareta Winberg fortsätter att driva en politik som går stick i stäv med svensk Kubapolitik och att man funderar över på vilket sätt Castroregimen riskerar att använda en Margareta Winberg som åker dit och blir charmad av Fidel Castro. Det sade hon i tidningen att hon ville göra, alltså resa till Kuba. Sedan är det så, återigen, att jag inte har något emot politiska utnämningar. Vad jag däremot är mycket bekymrad över är när man gör politiska utnämningar och det inte fungerar. Gör man det innebär det ett ringaktande av hela den professionella diplomatkåren. Man säger: Ja, den här personen som vi sparkade och som inte riktigt fungerade, henne eller honom skickar vi till en av de viktigaste amabassadörsposterna. Dessutom innebär det att svenska folket i förlängningen inte kommer att lita på någon av dem som är politiskt utnämnda eftersom man gjort felaktiga val.

Fru talman! Återigen vill jag för protokollet peka på att jag har ställt två avgörande frågor till utrikesministern. Dels gäller det om inte utrikesministern i efterhand kan erkänna att de två utnämningar som har skett, av Carl Tham och Margareta Winberg, är pinsamma och har skadat Sveriges anseende utomlands. Jag noterar att jag inte har fått ett svar på den frågan. Dels har jag också ställt en fråga mer generellt till utrikesministern i hennes egenskap av representant för regeringen gällande om inte regeringen kan tänka sig ett nytt system för hur utnämningar av statliga toppchefer ska gå till, det vill säga att det ska vara ett öppet förfarande så att de här frågorna kan redas ut i förhand så att det inte behöver bli pinsamheter i efterhand. Det ska vara öppna utskottsutfrågningar, öppna utskottsförhör. Jag noterar att jag inte heller har fått svar på den frågan. Precis som Erik Ullenhag säger är tystnaden från utrikesministerns sida talande. Man brukar ju säga "att tala är silver men att tiga är guld". Jag skulle önska att utrikesministern kastade om den ordningen och talade i stället för att tiga - åtminstone när hon är i riksdagens kammare.