Allvarliga arbetsmiljöbrott

Fru talman! Torbjörn Björlund har frågat mig om jag är beredd att verka för skärpta sanktioner och straff och om jag är beredd att verka för tillgång till bättre utredningskapacitet vid överträdelser av arbetsmiljöregler och vid arbetsmiljöbrott. Arbetsmiljön kan påverkas genom olika styrmedel. Det handlar om ett samspel mellan information, tillsyn av Arbetsmiljöverket, straffrätt och andra styrmedel. Det arbete som pågår med en förnyad arbetsmiljöpolitik har som utgångspunkt dels att stödja åtgärderna mot utanförskap, dels att nyttja arbetsmiljöns potential för ökad konkurrenskraft. Som en del i detta arbete föreslår regeringen i budgetpropositionen en satsning för de närmaste tre åren med 125 miljoner kronor för att förstärka Arbetsmiljöverkets insatser. Detta syftar bland annat till att skärpa verkets information och kunskapsspridande insatser. Jag har vidare tillsatt en utredning för att utreda frågan om sådana styrmedel som innebär att arbetsmiljöstandarden på olika verksamheter bedöms och att verksamheter med ett bra arbetsmiljöarbete eller en god arbetsmiljö pekas ut. I fråga om byggnadsarbete har regeringen nyligen framlagt en proposition som på sikt kommer att ge bättre grund för arbetsmiljöarbetet. När det gäller skogs- och jordbruk har regeringen initierat en omfattande informationssatsning för att motverka arbetsskadorna. Jag anser att vid sidan av andra styrmedel har fortfarande ingripande med tvångsmedel av Arbetsmiljöverket liksom straffrättsliga sanktioner en viktig roll att fylla. När det gäller de straffrättsliga sanktionerna har ett mångårigt arbete bedrivits för att stärka insatserna. Bland annat har i allt större omfattning särskilda åklagare och utredare avsatts för arbetsmiljöbrott. Arbetsmiljöbrott kan bestraffas med fängelse i upp till sex år. Straffskalan ger alltså redan utrymme för stränga straff. Ansvarsbilden vid arbetsmiljöbrott är ofta komplicerad med många inblandade. Det är därför väsentligt att regler om företagsbot ger möjligheter att rikta sanktioner mot det företag som svarar för verksamheten. Mot denna bakgrund avser jag inte att ta något särskilt initiativ när det gäller lagföring av arbetsmiljöbrott.

Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Svaret gör mig inte särskilt förvånad. Jag hade faktiskt hoppats att jag någon gång skulle bli åtminstone lite överraskad av ministern, men det blev inte så. Det är lite tråkigt, men så är det. Det kan faktiskt bli ett problem att man inte kan bli överraskad. I min interpellation tar jag upp det ökande antalet olyckor på arbetsplatserna. Vi ser i dag en oroväckande utveckling. I den hearing som genomfördes för ett tag sedan konstaterades att det vardagliga seriösa arbetsmiljöarbetet är centralt för en bra arbetsmiljö. Problemet är att många står utanför denna typ av seriöst arbetsmiljöarbete. Det finns alltså inte kunskap om problemen. Arbetsmiljöolyckor är också överrepresenterade på arbetsplatser utan kollektivavtal. Det visar hur viktigt det är med ordning och reda på arbetsmarknaden för att undvika ohälsa och olyckor. Det finns ett antal exempel på att kurvan går åt fel håll. I tidningen Arbetarskydd nr 11 och 12 det här året - jag tror att det också har varit infört i andra fackliga tidningar också - kan man läsa att allt fler byggarbetare dör i fallolyckor från tak. Det är en specifik uppgift som finns, och det går att verifiera. Enligt Arbetsmiljöverket är det ofta samma arbetsgivare som brister i säkerheten. Regeringen har i ett antal beslut nedvärderat arbetsmiljöarbetet, både direkt genom nedskärningar på Arbetsmiljöverket men också indirekt genom olika åtgärder som framför allt har försvagat facket och minskat möjligheterna att arbeta seriöst med arbetsmiljö och följa upp de brister som finns. De pengar som nu förs till i budgetar och så vidare räcker inte på långa vägar. I svaret på min interpellation tar arbetsmarknadsministern återigen upp detta att belöna de goda arbetsgivarna. Om det är de berömda smileymärkena som är på tapeten igen vet jag inte, men jag tror att det är rätt säkert att det inte räcker till. Det är en bra sak att uppmuntra. Jag tycker att man ska ha något slags uppmuntran för människor som gör bra saker, men det leder tyvärr inte till bättre arbetsmiljöarbete. Det som behövs är just mer resurser för att fånga upp dem som inte sköter sig. De medlen måste i dag tillföras för att det ska räcka till. Enligt den statistik jag har tagit del av är det fortfarande ingen som har dömts till fängelse för arbetsmiljöbrott. Vi har också den senaste tiden kunnat konstatera att polisen är alldeles för dålig på att utreda arbetsmiljöbrott. Det måste alltså till en förändring. Då är min fråga igen: Varför inte skjuta till ordentliga resurser, ge arbetsgivarna incitament via hårdare sanktioner och se till att man följer upp mer och bättre för att komma till rätta med det här? Någonstans måste vi vända trenden och kurvorna. Det är min fråga. Varför kan inte detta vara ett sätt att göra det på? I svaret på min interpellation tycker jag inte att jag har fått något bra svar på min fråga.

Fru talman! Torbjörn Björlund och jag kan säkert vara överens om att ingen ska behöva gå till jobbet och riskera liv, lem eller hälsa. Det förefaller rimligt att man har den utgångspunkten. Därför är det glädjande med några trender som ser fortsatt bra ut. När det gäller arbetsrelaterade sjukdomar har antalet sjukdomsfall inte varit så lågt sedan det nuvarande statistiksystemet infördes 1979. Antalet arbetsplatsolyckor med frånvaro som följd har minskat med en tiondel sedan 2003, och en stor del av minskningen har skett under det senaste året. Det är naturligtvis glädjande siffror. Samtidigt finns det en tendens till ökning av antalet dödsfall som är arbetsplatsrelaterade. Därför tycker jag att det var mycket bra att Arbetsmiljöverket tog initiativ till en genomgång av de arbetsplatsolyckor som har skett, vad det finns för samband och vilka orsaker som finns bakom. Den redovisades den 1 september i år. Arbetsmiljöverket pekar framför allt på två branscher. Dels är det jord- och skogsbruk, dels är det byggsektorn. Man konstaterar samtidigt att den som löper störst risk på svensk arbetsmarknad för att råka ut för dödsfall i arbetet är en äldre ensamarbetande man. Det ligger rätt mycket i linje med det som Torbjörn Björlund säger, nämligen att det oftast är fråga om arbetsplatser utan kollektivavtal, för det handlar inte sällan om enmansföretag eller om väldigt små företag i just jord- och skogsbruket. Där ser man också en åldersfördelning som ligger i linje med den statistik som Arbetsmiljöverket redovisar. Det är just många äldre män som arbetar där. Därför är det där vi har satt in huvuddelen av de resurser som vi nu tillför. Det är resurser i två delar. Dels är det beslutet från den 1 februari förra året, nämligen att man från Jordbruksdepartementet tillförde 10 miljoner kronor under 2008 och 2009 för att minska olycksfallen inom just lantbruket - 5 miljoner kronor att användas i år för att stärka rådgivning gentemot lantbrukare i syfte att minska olycksfallen, 3 miljoner kronor som betalas till Sveriges lantbruksuniversitet för att utbilda rådgivare och 2 miljoner som utbetalas till Institutet för jordbruks- och miljöteknik för att stödja den utbildningssatsning som SLU ska genomföra på det här området. Det är ett viktigt bidrag för att informera bättre till de enmans- eller fåmansföretag som det handlar om inom jord- och skogsbruket. När det gäller byggsektorn är det klart att propositionen om att införa byggplatsdirektivet i svensk lagstiftning, med ett tydligare arbetsmiljöansvar på våra byggarbetsplatser, är en viktig dimension för att komma till rätta med en del av de problem vi har sett i byggsektorn. Tydligt ansvar gör också att Arbetsmiljöverkets insatser blir lättare att följa upp och genomföra. När de 125 miljonerna tillfördes i den budget som presenterades för någon månad sedan var det också i syfte att underlätta informationsgivning, inte minst till de mindre företagen i de båda branscher som vi nu pratar om. Vi kan då återgå till det som var Torbjörn Björlunds utgångspunkt i interpellationen. Torbjörn Björlund kräver skärpta sanktioner och straff. Då vill jag påminna om att det på senare tid har gjorts en rad förändringar. Bland annat har Åklagarmyndigheten beslutat att samla miljöåklagarna till en nationell åklagarkammare för bekämpning av både miljö- och arbetsmiljöbrott. Det är en ganska nyligen genomförd förändring. Den bygger på en omfattande samverkan mellan polis och åklagare och Arbetsmiljöverket. År 2006 ändrades dessutom reglerna om företagsbot. Maximibeloppet höjdes från 3 miljoner kronor till 10 miljoner kronor.

Fru talman! De här ansvarsfrågorna är intressanta. I morgon kommer vi att diskutera betänkandet om EG-direktivet. Det finns faktiskt saker där också som vi inte är överens om. Det gäller kryphål och olika saker. Det handlar just om att man inte har ett samlat arbetsmiljöansvar, vilket är en kärna i det seriösa arbetsmiljöarbete som vi lyfter fram. För att få det här att fungera ska man ha ett tryck på den som är ansvarig. Man ska ha ett tydligt ansvar hos en arbetsgivare eller hos en person för att det ska fungera på ett riktigt bra sätt. När det gäller pengar och resurser har den här regeringen hoppat fram och tillbaka. Man har dragit undan väldigt mycket pengar från själva arbetsmiljöarbetet, från Arbetsmiljöverkets arbete, från fackföreningar när det gäller utbildning och sådana saker. Man har också tagit bort forskning och sådana saker. Man har dessutom slopat kravet på att skriftligt redovisa incidenter och sådant. Allt det som på något sätt har haft en betydelse för statusen för arbetsmiljöarbetet är borttaget. Det här tycker jag kanske är det mest allvarliga, att man faktiskt ger signaler om att det här inte är så viktigt. Man kan alltså ta det på mindre allvar. Det är just den biten som kanske är den springande punkten i det här, framför allt i min interpellation. Vad ska man göra för att få det här att bli något som man verkligen tar på allvar? Då handlar det kanske just om olika straffsatser eller möjligheter att markera med sanktioner mot arbetsgivare som inte sköter sig. Jag vet att vi i ett antal interpellationsdebatter och andra debatter har lyft upp arbetsmiljöns betydelse för konkurrenskraften, att företagen på något sätt skulle se det som en tillgång ur konkurrenssynpunkt. Men det finns faktiskt inga siffror som visar att det är så, i alla fall inte vad jag har sett. Det är tvärtom så att man, när man har en chans att spara pengar, gärna gör det på arbetsmiljön. Det är ett dilemma. Det hjälper tyvärr inte att på något sätt lyfta upp goda exempel. Jag önskar att det vore så, för det vore mycket enklare, men så är det inte. Det här handlar om kunskap hos arbetsgivarna. Det finns alldeles för dålig kunskap. Det är de som har ansvaret. Kan man hjälpa dem genom att ge fackföreningarna mer pengar, utbilda skyddsombud och få ett samarbete mellan arbetstagare och arbetsgivare så att man faktiskt får ett bra arbetsmiljöarbete och får statusen att höjas kommer också de här kurvorna att sjunka. Dödsolyckorna tycker jag är ett bra exempel på att det faktiskt går illa när man inte har tillräckligt tryck på att det ska finnas förebyggande arbete så att folk vet vad som gäller. Byggplatsolyckor syns naturligtvis väldigt tydligt. Det gäller även skogs- och jordbruk, där det är hårt utsatta miljöer. Men det finns även andra exempel på ställen där man upplever sådana här saker. Där borde man ha ett mycket hårdare tryck på att arbetsgivaren ska ta ett stort ansvar och så vidare. Jag tror att samspelet mellan skyddsombud, arbetsgivare och arbetsmiljöverk är centralt. Då måste det till resurser. Det måste läggas mer pengar på det här. 125 miljoner kommer inte att räcka långt i det här arbetet när man har tagit bort ett antal hundra miljoner, inte minst från Arbetsmiljöverket. Jag tror att det här kommer att vara det som är framöver, under kommande år. Jag tänker på lågkonjunktur, finanskris och allt det som kommer att slå hårt mot delar av arbetsmarknaden, där företagen faktiskt måste titta på sina tillgångar och sina pengar mycket mer. Det kommer att vara en tydlig markering under 2009 när det gäller vart vi tar vägen. Då kommer inte de här pengarna som läggs in, 125 miljoner, att räcka speciellt långt. Jag tror också att den här sanktionsvägen är det som vi nu behöver sätta i gång för att få det att bli bra. Vore det så att man kunde klistra på smileys på företagens dörrar och allting sedan skulle lösa sig vore ingen gladare än jag. Men så fungerar det inte, utan det måste till sanktioner.

Fru talman! Man kan konstatera att en utredning för åtta år sedan visade att den samhällsekonomiska kostnaden för en dålig arbetsmiljö var ungefär 50 miljarder i Sverige. Den är säkert mer vid det här laget. Det är kostnader direkt för sjukskrivningar. Det är också kostnader för produktionsbortfall. Det är naturligtvis en summa som vi inte kan acceptera. Det är ett misslyckande för den tidigare förda arbetsmiljöpolitiken att vi uppenbarligen aldrig kan se en högkonjunktur utan att till exempel dödsolyckorna i byggsektorn ökar. Det är ett traditionellt konjunkturmönster som vi ser. Naturligtvis är utgångspunkten att den som begår ett lagbrott ska lagföras. Vi kan utgå från interpellationen. Den handlar ju om sanktionsmöjligheterna och straffrättsligt ansvar. Där menar jag ändå att vi har en god grund att stå på. De här reglerna är skärpta. Reglerna för företagsbot är skärpta, och det finns utrymme att göra mer. Åklagarmyndigheten har, som sagt, samlat både miljö- och arbetsmiljöbrotten i en nationell åklagarkammare, vilket borde stärka möjligheterna att lagföra den som begår lagbrott. Sedan är det så att resurserna ska gå dit där de behövs bäst. Vi kan då konstatera att antalet arbetssjukdomar inte har varit så här lågt sedan 1979 när statistiken började föras och att arbetsolyckorna med frånvaro som följd har minskat med en tiondel sedan 2003, och en stor del av denna minskning har skett under det senaste året. Det är just när det gäller dödsfallen som statistiken hittills i år ser mörk ut. Då är det inte onaturligt att vi fokuserar på just de områden där de största problemen finns. Det är de mindre företagen. Det är jord- och skogsbruk, och det är byggbranschen. Certifieringsutredningen har tillsatts. Det är Bertil Remaeus som är överdirektör för Arbetsmiljöverket som kommer att arbeta med detta. Hans uppdrag, som det står formulerat i direktiven, är att försöka hitta styrmedel, att visa att det faktiskt är lönsamt också för arbetsgivarna att erbjuda en god arbetsmiljö. Det är därför bra, tycker jag, att Torbjörn Björlund indirekt, eller nästan direkt, erkänner att dagens styrmedel tydligen inte är tillräckligt goda. Den bedömningen delar jag. Jag tror att det är bra om vi tydligare kan visa för arbetsgivare att det är en god idé att erbjuda en bra arbetsmiljö. Det är naturligtvis en god idé för den enskilde som ska kunna känna trygghet i att gå till jobbet utan att behöva råka illa ut. Det är naturligtvis en samhällsekonomisk vinst, men det är också en företagsekonomisk vinst. Det inträffar säkert att man gör den bedömning som Torbjörn Björlund pekar på, att man tycker att man kan tjäna på att cut some corners , ta några genvägar. Man erbjuder en sämre arbetsmiljö för att man tjänar på det kortsiktigt. Det ska inte gå att göra på det sättet. Vi ska visa att det också kortsiktigt faktiskt innebär en vinst att erbjuda en god arbetsmiljö. Certifieringsutredningen har nu ett tag på sig att gå igenom detta och se vad vi kan lära av andra länder. Finns det några sätt att tydligare visa detta? Det har ju diskuterats, och då har man fått höra det här om de gröna klistermärkena. Jag menar inte att man omedelbart ska införa det danska systemet, men det finns en del att lära av Danmark. Det handlar nämligen om just det faktum att det har blivit ett konkurrensmedel när man ska rekrytera nya medarbetare, att man kan visa att man erbjuder en god arbetsmiljö. Kan vi på något sätt hitta motsvarande styrmedel som fungerar på den svenska arbetsmarknaden kan det på ett positivt sätt bidra till att vi får se ett minskat antal dödsolyckor och en godare och bättre arbetsmiljö på svensk arbetsmarknad.

Fru talman! Jag ska börja i slutet. Danmark är ett intressant exempel. Där har man lyckats på något sätt. Det som Danmark har lyckats med handlar om att de har fler arbetsmiljöinspektörer. De har bättre kontroll. De har bättre sanktioner. Det är ett bra exempel på hur man borde arbeta med mer resurser också i Sverige. Sedan gällde det styrmedel och att försöka hitta saker som ska visa arbetsgivarna att det är bra för företagets ekonomi och sådana saker. Det är säkert jättebra, men man kan titta på det som har kommit fram. Vi hade en arbetsmiljöriksdag här för några veckor sedan där vi hade en rätt bra debatt med ett antal intresserade människor som diskuterade det här. Det kom där fram ett antal kommentarer. En kommentar från en forskare var att den här regeringen ägnar sig åt mycket snack och lite verkstad. Det är sådana där uttryck som man brukar köra med. Och så är det. Det är bra retorik. Det är mycket goda intentioner. I ord och skrift kan det vara saker som är jättebra, men i praktisk handling blir det faktiskt tvärtom på grund av att man i stället har dragit ned på resurserna. Det haltar. Det här är någonting som den här regeringen kommer att få leva med, speciellt nu när vi kommer in i en lågkonjunktur. Det kommer att hända mer saker. Det kommer att vara svårare för företagen att se denna förmåga. De kommer att kapa hörnen mycket mer. Vi kommer att få fler olyckor, men också en sämre arbetsmiljö över huvud taget hos våra företag. Det är en farlig utveckling som vi måste motverka. Att både uppmuntra och sätta hårt tryck genom bättre sanktioner mot företagen är den väg vi måste gå. Man ska inte tro att alla är goda. De flesta har en reell verklighet att leva upp till när det gäller företagsekonomi. Det är tyvärr så att många kommer att välja de kapade hörnen.

Fru talman! Det hårda trycket finns genom lagen. Det är egentligen svaret på interpellationen. Det som saknas är de goda incitamenten och stödet för att visa att det är en bra idé att göra rätt. Jag noterar att Torbjörn Björlund ger den borgerliga regeringen i Danmark beröm. Jag har varit i Danmark och tittat på deras arbete och är precis som Torbjörn Björlund imponerad av det. De jobbar just på det här sättet: De försöker hitta de goda incitamenten. Jag kan inte utesluta att vi går en motsvarande väg och möjliggör instruktioner och diskussioner mellan Arbetsmiljöverket och de mindre företagen, och då menar jag alla mindre företag. Det tror jag hade kunnat vara en bra idé. Jag hör Torbjörn Björlund säga att det är mycket snack och lite mindre verkstad. Men först och främst måste man ta reda på var problemet egentligen ligger. Därefter måste man fokusera på att hitta de lösningar man tror fungerar bäst. I tredje steget ska man fokusera resurserna på att leverera det som efterlyses och som man tror ger bäst resultat. Problemet är som jag ser det att den hittills förda arbetsmiljöpolitiken nästan uteslutande har varit fokuserad på kontroll och inspektioner, på lagregler för att jaga de dåliga, men har varit sämre på att uppmuntra de goda och framför allt dem som borde vara goda - det är en lönsam affär att erbjuda en god arbetsmiljö. Mycket snack och lite verkstad? Vi är inne i verkstaden just nu. Vi jobbar med certifieringsutredningar, det arbetsmiljöpolitiska kunskapsrådet och en nationell arbetsmiljöstrategi som jag hoppas kunna återkomma till inom kort.