Äldres psykiska ohälsa

Herr talman! Erik Ullenhag har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att regeringen ger tilläggsdirektiv till den nationella psykiatrisamordnaren att särskilt beakta de psykiskt sjuka äldre och deras livsvillkor. Det har under de senaste åren varit en viktig fråga för regeringen att förbättra livsvillkoren för personer med psykisk sjukdom eller psykiska funktionshinder. Regeringen har vidtagit flera åtgärder av betydelse generellt för hela målgruppen men också specifikt för äldre med psykisk ohälsa. År 2003 tillkallades den nationella psykiatrisamordnaren med uppdrag att formulera strategier för kvalitetsutveckling samt att samordna och stärka utvecklingsarbetet för personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder. Psykiatrisamordnarens uppdrag är inte begränsat till eller inriktat mot någon särskild åldersgrupp. Däremot är uppdraget främst inriktat mot personer som har allvarliga psykiska besvär. Jag ser i nuläget inte någon anledning att genom tilläggsdirektiv eller på annat sätt ändra denna inriktning. Mot bakgrund av psykiatrisamordnarens förslag har regeringen genom psykiatrisatsningen avsatt totalt 700 miljoner kronor under åren 2005-2006 för riktade satsningar på bland annat vård av personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder. Inom ramen för satsningen genomförs ett antal projekt med särskild inriktning på äldre med psykiska funktionshinder. Vidare har regeringen, genom den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården 2001-2004, tillfört huvudmännen totalt ca 9 miljarder kronor i syfte att stimulera utvecklingen inom bland annat primärvård, vård och omsorg om äldre samt psykisk ohälsa. En prioriterad satsning inom ramen för handlingsplanen var att äldre med psykiatriska vårdbehov ska identifieras och erbjudas behandling. Socialstyrelsens uppföljning av handlingsplanen visar att det fortfarande finns utvecklingsbehov inom vissa områden, till exempel när det gäller äldre med psykisk ohälsa. Regeringen har mot denna bakgrund träffat överenskommelser med Sveriges Kommuner och Landsting om fortsatt utveckling av primärvård, vård och omsorg om äldre samt psykiatri under åren 2005-2007. Åtagandena i den ursprungliga handlingsplanen kvarstår, bland annat vad gäller psykisk ohälsa hos äldre. För detta ändamål har regeringen avsatt ca 500 miljoner kronor per år 2005-2007 för satsningar på psykiatrins område. Jag förutsätter att huvudmännen nu fortsätter att utveckla sina insatser på bland annat detta område. Det kommer Socialstyrelsens fortsatta uppföljning att utvisa. Utöver satsningarna på psykiatrins område bör nämnas att jag har för avsikt att under våren överlämna en proposition om en nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre. I utvecklingsplanen kommer jag att presentera regeringens ambitioner när det gäller vården och omsorgen om äldre. En rad åtgärder och satsningar kommer att föreslås inom flera utvecklingsområden. Jag tror att utvecklingsplanen, vid sidan av genomförda satsningar inom psykiatrin, kommer att ha stor betydelse för äldres livsvillkor, trygghet och fysiska och psykiska hälsa under de kommande åren.

Herr talman! Ett av de områden inom välfärden som fungerar allra sämst i Sverige är psykiatrin. Vi ser alla resultatet på gatorna med ungefär 9 000 hemlösa människor som den här natten ska fundera på vilken trappuppgång de ska sova i. Vi känner till resultatet i barn- och ungdomspsykiatrin, där unga tjejer som skär sig inte får vård i tid. Vi vet också att människor som knackar på dörren och söker vård inte får adekvat vård. Tyvärr var det ett antal våldsdåd som ledde till en moralpanik i samhället som gjorde att psykiatrin verkligen kom i centrum. Det är i och för sig bra att psykiatrin har varit i centrum, men det är tråkigt att det var det som var anledningen - till och med tragiskt. Det område inom psykiatrin som kanske har allra störst problem är omsorgen om de äldre och den psykiatriska vården av äldre. En fjärdedel av dem som är över 75 år har psykiatriska problem som de behöver vård för. 30 % av dem som är multisjuka uppvisar depressiva symtom. De här äldre människorna får sällan adekvat behandling i Ylva Johanssons och socialdemokratins Sverige. Självmord är ofta vanligare bland äldre än bland yngre, tvärtemot vad vi oftast säger i den allmänna debatten, och sannolikt är en av förklaringarna att man inte tidigt kan komma in och lindra depressioner. Det saknas lämpliga boendeformer där man kan få vård och en dräglig tillvaro för äldre med psykisk ohälsa. Sanningen är väl den att allmänpsykiatrin prioriterar andra grupper än äldre. Det som tidigare har varit vanligt vad gäller fysiska sjukdomar, det vill säga att man från vårdens sida har upplevt att vid en viss dag eller vid en viss ålder så behöver inte längre vårdens fulla insatser sättas in - i den utvecklingen har vi fått ett brott. Det är bra. Det gäller väl lite grann inom psykiatrin. Man orkar inte ta hand om de äldres psykiska sjukdomar. Från Folkpartiets sida har vi insett att vi behöver specialistkompetens på det här området. Vi behöver specialiserade vårdenheter, psykogeriatriska vårdenheter, som är specialiserade just på äldres psykiska sjukdomar, eftersom de kan vara mer komplicerade i den meningen att de samverkar med fysiska sjukdomar och med en hel del andra problem som den enskilde äldre har. På de här specialiserade vårdenheterna ska det också finnas tillgång till sluten vård. Vi måste också hitta vägar för att bygga ut samarbete mellan geriatrik, psykiatri och kommunal äldreomsorg, för i dag faller dessa äldre mellan stolarna. Bristerna är också så alarmerande att vi från Folkpartiets sida har sagt att när vi nu har en nationell samordnare för psykiatrin - varför får han då inte ta ett samlat grepp om äldrepsykiatrin? Det är här vi ser de riktigt stora problemen: ensamma, deprimerade äldre som inte får vård. Det är inte värdigt Sverige. Ylva Johanssons svar blir ungefär detsamma som allt på äldreområdet just nu. Det sägs att man har på gång något som numera heter - det byter namn ibland - Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg av äldre. Detta ska Ylva Johansson presentera. Det där låter ju väldigt kraftfullt. Ibland när man lyssnar på Ylva Johansson kan det också vara så att det verkar som om hon är i opposition mot sin egen verklighet. Det är brister i äldreomsorgen. Det finns inte särskilda boenden. Äldresjukvården fungerar inte. Vi har samma verklighetsbeskrivning. Problemet är att de verktyg som Ylva Johansson levererar är desamma som man har försökt med tidigare. Det som 2006 heter Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg av äldre hette 1998 Nationell utvecklingsplan för äldreomsorgen. Samma parti satt i regeringen och samma problem talade man om, men man har misslyckats med att åtgärda problemet gång på gång. Jag har en konkret fråga till Ylva Johansson. Du ville ju inte hänga på idén om att ge tilläggsdirektiv till psykiatrisamordnaren. Om Socialdemokraterna vinner valet i höst: När kan Ylva Johansson säga att det finns en värdig psykiatrisk vård för landets äldre med en socialdemokratisk regering i detta land?

Herr talman! Det är ett mycket allvarligt problem som Erik Ullenhag tar upp med den psykiska ohälsan hos äldre. Vi vet att det är väldigt vanligt. Vi vet också att den vanligaste orsaken till psykisk ohälsa hos äldre är depression. Det här är ett mycket allvarligt problem, och trots att vi har gjort flera stora insatser kvarstår stora problem på det här området. Socialstyrelsen konstaterar också i sin rapport att det här är ett av de områden där man har sett minst effekt av de satsningar som vi hittills har gjort. Det betyder naturligtvis att man måste gå fram på andra sätt än vi hittills har gjort, och det är också min avsikt. Jag håller också med Erik Ullenhag om att psykiatrin är ett viktigt utvecklingsområde, men i det här sammanhanget tror jag att vi kan nå snabbare resultat på andra vägar än att gå via tilläggsdirektiv till psykiatrisamordnaren. När vi tittar på hur problemen ser ut kan man säga att det Socialstyrelsen pekar på är utbildningssatsningar för personalen. Man pekar på allmän kunskap om äldres psykiska ohälsa, men också specifik kunskap. Man pekar framför allt på primärvårdens resurser, inte minst hemsjukvårdens resurser i detta. Jag tror att man ska ta fasta på de delarna. När det gäller hur man ska behandlas vid depression vet vi ju alltmer om detta. SBU har gjort en rapport om detta, bland annat om ångestsyndrom, och Socialstyrelsen arbetar nu bland annat på bas av detta med riktlinjer för behandling av depression och ångestsjukdomar. Kunskapen börjar alltså finnas, och vi kommer alltså att få fram riktlinjer om det, vilket är en bra förutsättning. Men vi måste också se till att det finns resurser ute i verksamheten för att faktiskt omsätta detta, bland annat i konkreta utbildningssatsningar. Där har vi en stor utbildningssatsning som redan är i gång och rullar inom äldreomsorgens område, nämligen Kompetensstegen. Vi kan också bemanna på ett annat sätt. Jag ska återkomma till det senare i nästa inlägg. Jag tror alltså att vi har mycket kunskap på det här området redan. Vi vet också att det finns många som inte blir diagnostiserade och som inte blir behandlade. Nu kan man säga att det har blivit något bättre, och det beror bland annat på de nya läkemedlen. På 80-talet var det oerhört få personer som alls fick någon behandling för sin depression bland de äldre. Jag tror att det var ungefär 1 % på 80-talet som fick läkemedel mot depression - mycket på grund av att läkemedlen då hade väldigt allvarliga biverkningar. Som tur är har vi i dag tillgång till bättre läkemedel, de så kallade SSRI-preparaten. Det har inneburit att fler har blivit diagnostiserade och att också fler blir behandlade. Det är bra. Men trots att det har blivit en positiv utveckling så kvarstår många obehandlade depressioner. Risksituationer för depression har också med kroppsliga sjukdomar att göra. Det har även med livskriser att göra. Att förlora en make eller maka eller någon annan nära anhörig är naturligtvis ett risktillstånd för depression. Därför är det viktigt att vi behandlar frågan om äldres psykiska hälsa och risk för ohälsa i ett sammanhang som finns nära det normala åldrandet och de olika saker som ofta inträffar, till exempel kroppsliga sjukdomar och anhörigas bortgång, och att den kompetensen finns hos den personal som jobbar nära med detta. Det ska inte nödvändigtvis behöva gå till en allvarlig permanent depression.

Herr talman! Jag noterade att vi inte fick svar på frågan när Ylva Johansson tror att vi kan se till att skapa en värdig psykiatrisk vård för äldre människor i Sverige med en socialdemokratisk regering. Däremot har vi återigen samma problembeskrivning på några områden. Jag delar Ylva Johanssons övertygelse om att vi måste stärka primärvården. Vi måste se till att man inom ramen för primärvården kan få vård för psykiska sjukdomar precis som fysiska sjukdomar. Det måste bli betydligt naturligare än i dag. Men vad har hänt sedan ni tog över regeringsmakten 1994? Vårdministrar har kommit och gått. Varenda en har sagt att vi behöver flera allmänläkare, att vi behöver stärka primärvården. Det har inte kommit några fler allmänläkare. Det är verkligheten. Sanningen är den att om man hade fortsatt det som ni rev upp, det vill säga ett fungerande husläkar- eller familjeläkarsystem, hade man helt plötsligt byggt upp en organisation som är anpassad efter den enskilde äldre i stället för att den enskilde äldre ska anpassa sig efter organisationen. Ylva Johansson känner till att äldre människor kan möta 55 olika personer inom vården på ett år. De kan slussas mellan olika vårdgivare och hamna mellan stolar. Det vi saknar i det svenska sjukvårdssystemet är en person som tar helhetsansvaret för den enskilde äldre, som finns med i det läge då man behöver specialiserad vård och som också har en helhetskunskap om den äldre och den äldres sjukdom. Vi kan titta ut över andra länder. Det är inte så svårt. Vad har Norge gjort som nyligen har stärkt sin primärvård kraftigt? Man har infört ett fastelege -system med ett motsvarande familjeläkarsystem. På ett par års tid har man sett till att 98 % av norrmännen har en egen läkare. Det vore bra för mig att ha det. Det skulle inte spela så väldigt stor roll ifall jag då och då skadar en vad när jag spelar squash och behöver träffa en läkare vartannat år. Men för den äldre multisjuka människan, Ylva Johansson, skulle det betyda oerhört mycket av trygghet att ha en egen läkare som man visste tog helhetsansvaret och fanns med genom hela vårdkedjan. Det är en konkret fråga. Det vore spännande om Ylva Johansson kunde reflektera lite över vilka lärdomar Ylva Johansson drar från Norge eller Storbritannien som har haft ett familjeläkarsystem sedan länge, eller från Nederländerna och de länder i Europa som faktiskt har en fungerande primärvård. Ylva Johansson beskriver att vi måste ta tag i hela livssituationen. Ja, just det. Det är det vi behöver göra. I Ylva Johanssons svar sägs det att psykiatrisamordnarens uppdrag inte är begränsat eller inriktat till någon särskild åldersgrupp. Det är sant. Psykiatrisamordnaren skulle kunna lägga fram ett antal förslag om att stärka äldrepsykiatrin. Kan Ylva Johansson berätta vad psykiatrisamordnaren har gjort på äldrepsykiatrins område? Det står att det bara är begränsat till allvarliga psykiatriska sjukdomar. För mig är depression som leder till självmord en mycket allvarlig psykiatrisk sjukdom, så jag tycker att psykiatrisamordnaren borde ha gjort något. Om nu inte psykiatrisamordnaren har prioriterat äldres psykiska ohälsa är det rimligt att lämna tilläggsdirektiv till psykiatrisamordnaren. Vi får väl se om vi får svar. Det kan inte vara så, Ylva Johansson, att varje gång vi diskuterar frågor om äldres situation eller äldres psykiska ohälsa så pratar du om förslag som ska komma. Det är gott nog, så att säga. Men det är samma planer som ni har prövat ett par gånger. Den nationella planen prövade ni 1998. Ändå är tillståndet i äldrevården så allvarligt att socialdemokratin behöver gå i opposition mot sin egen verklighet. Ni kanske borde söka några fler nya verktyg. Och ni kanske borde berätta för väljarna vad som händer. Är det så att ni nästa mandatperiod klarar att lyfta fram den psykiatriska vården för äldre? Är det så att ni lyckas få fram boendeplatser för äldre med psykisk ohälsa? Är det så att ni klarar att se till att människor i vårt land slipper oroa sig för att det inte finns ett boende för dem den dag de inte klarar sig själva, så att de slipper oroa sig för att bli fångar i sitt eget hem, vilket många upplever i dag när de i princip har en vårdinrättning i sitt eget hem? När, Ylva Johansson, kommer en socialdemokratisk regering att ha sett till att den psykiatriska vården för äldre fungerar?

Herr talman! I den nationella utvecklingsplanen för äldreomsorgen som jag presenterar inom kort för riksdagen och som är en proposition som innehåller satsningar för de kommande åren på äldreomsorgen kommer jag att ta upp flera frågor som är relevanta i det sammanhanget. Vi kanske ska vänta tills jag har lagt fram propositionen innan vi recenserar dess innehåll och jämför den med andra propositioner eller planer som har lagts fram tidigare. Jag återkommer gärna till den debatten, men jag tror att vi ska vänta tills vi har propositionen på bordet. Då kan Erik Ullenhag och jag diskutera detta. Min bedömning är att en av de viktigaste frågorna att prioritera inom äldreomsorgen är insatser för de mest sjuka och dem med de största behoven. Vi har upprepade rapporter som visar att när äldreomsorgen fallerar handlar det just om de människor som har de största behoven. Det är min slutsats att när vi ska stärka äldreomsorgen är det också där vi ska satsa. Det handlar om insatser inom hemsjukvården, inom rehabilitering och insatser för dem som har mycket stora vård- och omsorgsbehov. Det är viktigt, tror jag, att vi inte bara ser äldres psykiska hälsa och risk för ohälsa som ett psykiatriskt problem. Ofta uppstår ohälsan ur situationer som kan vara relativt vanliga, till exempel kroppsliga sjukdomar eller den svåra kris man kan genomgå när man förlorar en nära anhörig, kanske sin livskamrat. Att få hjälp i det skedet är ofta det som kan förhindra att man går in i en kronisk depression. Därför är det viktigt, tror jag, att ha fokus på hela äldreomsorgen och inte bara på psykiatrin. Vi behöver naturligtvis också förstärkningar på psykiatrin. Jag har talat en del om det i mitt svar. Men jag tror att för den stora breda gruppen - depression bland äldre är ju en folksjukdom - handlar det om insatser inom äldreomsorgen samlat. Det är också så jag lägger upp satsningarna. Jag hade förmånen i morse att träffa Sveriges Psykologförbund som kunde berätta att man nu har särskilda geropsykologer. Det var en nyhet för mig faktiskt att man har specialutbildade psykologer som arbetar inom äldreområdet och med äldre personer. Jag tror att vi utöver de breda satsningarna på kompetensutveckling och ökad bemanning brett i personalgrupperna inom äldreomsorgen också behöver specialiserad kompetens. Jag är väldigt glad att höra det. Jag håller med om att det är viktigt att man kan ha en fast läkarkontakt, och vi behöver fler familjeläkare på våra vårdcentraler. Samtidigt tror jag att man måste inse att Folkpartiets husläkarsystem inte kan vara lösningen på alla problem. Det krävs också andra insatser, Erik Ullenhag. Allt kan inte lösas. Det är inte som något trollerispö som löser alla problem, utan sjukvårdens och omsorgens utmaningar är komplexa. Det är nog så att vi också måste ha ganska komplexa åtgärder för att komma till rätta med detta. Jag tror inte på att en folkpartistisk husläkarreform är svaret på hur vi ska handskas med det folkhälsoproblem som äldres psykiska ohälsa faktiskt är. Där måste vi nog gå in med insatser också inom äldreomsorgen.

Herr talman! Nej, jag tror inte heller att Folkpartiets husläkar- eller familjeläkarsystem löser vårdens alla problem, men det löser ganska många. Det är slutsatsen från Norge. Det är slutsatsen för äldre människor i Storbritannien som har en family doctor som de känner en trygghet med. Det är slutsatsen även för specialiserad vård där man i England, Norge och Nederländerna känner att man har en koppling och ett helhetsgrepp om patienten. Det tror jag är bra. Redan inledningsvis i frågeställningen lägger Folkpartiet fram ett förslag om geropsykiatriska kliniker. Det var bra att Ylva Johansson träffade Psykologförbundet och lärde sig att den kompetensen finns i vårt land. Det behövs. Redan i min frågeställning lägger vi fram förslag om en ökad samordning mellan kommunen, psykiatrin och äldrevården så att man samlar kunskap kring den enskilde. Vi talar också om en stärkt primärvård. Det löser som sagt inte alla problem, Ylva Johansson, men det vore intressant att höra: Om nu Norge lyckas med att stärka primärvården, något Socialdemokraterna har misslyckats med sedan man tog över makten, varför kan vi då inte få lära oss lite grann av Norge? Det är för mig obegripligt. Fortfarande står också frågan obesvarad, Ylva Johansson - jag har nu försökt två gånger; jag försöker en tredje gång: Om en majoritet av väljarna den tredje söndagen i september ytterligare en gång lägger sin röst på Socialdemokraterna och era stödpartier och ni får makten, när blir det ordning på den psykiatriska vården för äldre? Det får vi inget svar på. Vi får en ny plan. Anledningen till att jag tjatar om tidigare planer är att detta lite grann är löften i repris. 1998 sade man i den nationella planen för äldreomsorgen att det finns för få äldreboenden i Sverige. Margot Wallström lovade väljarna: Vi ska bygga fler. Åtta år senare är det 14 000 färre. 1998 sade man att man skulle förbättra mat och medicinering ifall Socialdemokraterna vann valet. En stor andel av de människor som bor på våra gruppboenden i dag är undernärda. Jag ber om ursäkt att jag plågar dig med dina företrädare, Ylva Johansson, men socialdemokratin ska inte detta val komma undan så lätt att man bara byter minister och sedan ger samma löften en gång till. Jag tror tyvärr, Ylva Johansson, att mycket av den problembeskrivning du har behövs det en ny regering för att ändra på.

Herr talman! När det gäller att stärka primärvården är det självklart viktigt med allmänläkare, men det är också viktigt med annan kompetens. I de stora regioner och landsting där vi socialdemokrater styr - ibland också tillsammans med Folkpartiet, som i exempelvis Västra Götaland - inrättar vi nu psykosocial kompetens på alla vårdcentraler. Det är också insatser som behövs för att man ska kunna stärka primärvården. Det behövs insatser i flera olika led, och det gör vi också på de ställen där vi har möjlighet att påverka och styra. Vi har inte en ovärdig vård. Det är fel att ställa frågan när vi har en värdig vård som om den vore ovärdig i dag. Däremot har vi en verklighet som vi inte har någon anledning att vara nöjda med. Det är ju därför vi arbetar politiskt. Det vore väldigt märkligt att ha en socialdemokratisk minister som var nöjd med tillståndet. Då vore ju mitt uppdrag slutfört. Självklart är det så: Så länge det finns orättvisor, så länge det finns människor som lider, är i nöd eller inte får de insatser de har behov av, behöver vi en socialdemokratisk reformpolitik för att åtgärda det. Det är så vi har byggt stora delar av välfärden i det här landet, många gånger också i samarbete med exempelvis er liberaler. Socialdemokratin och arbetarrörelsen har varit en viktig kraft i hela det bygget, och det tänker vi fortsätta att vara också i framtiden. Det som nu står högst på agendan handlar om äldreomsorgen, äldres vård och omsorg. Erik Ullenhag har svårt att skilja på plan och proposition. Jag kommer med en proposition. Den innehåller, som propositioner brukar, lagförslag och konkreta satsningar inom äldreområdet som vi vill genomföra det kommande året. Sedan har vi för avsikt att återkomma årligen under en tioårsperiod med satsningar på äldreomsorgen. Jag tror nämligen att den uthålligheten behövs för att vi ska klara de stora utmaningar som vi har i dag och som vi kommer att möta när en allt större andel av vår befolkning blir äldre med allt vad det kommer att kräva av vårt välfärdssamhälle.