Agerande från EU mot Polens HBT-fientliga regering

Fru talman! Jan Lindholm har frågat mig om jag kommer att verka för att Sverige ska uppmana EU-kommissionen att vidta åtgärder mot Polen med anledning av uppgifter om att Polen motarbetar de europeiska värderingarna och försvårar genomslag för FN:s mänskliga rättigheter i Polen. I stora delar av världen utsätts HBT-personer för ett brutalt förtryck, vilket naturligtvis är oacceptabelt. Diskriminering av människor på grund av sexuell läggning eller könsidentitet står helt i strid med den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter och är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Fördomar mot HBT-personer förekommer tyvärr även i Europa. I Polen ger lagstiftningen inte heller något skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Polen har godkänt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Inom EU finns också bestämmelser till skydd för principen om lika behandling av alla människor i arbetslivet, bland annat ett förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning, och medlemsstaterna i EU har att följa detta. Alliansregeringen kommer att fortsätta att driva den svenska linjen i HBT-frågor i internationella sammanhang. Inom EU arbetar Sverige aktivt med att utöka skyddet mot diskriminering. Den svenska regeringen anser att skyddet mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning bör omfatta så många samhällsområden som möjligt. Sverige driver också på i Europarådet för att öka respekten för de mänskliga rättigheterna och för att situationen för HBT-personer ägnas fortsatt uppmärksamhet. Vi avser att stödja Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter i hans arbete mot diskriminering på grund av sexuell läggning, vilket är ett av de områden som MR-kommissarien har valt att prioritera. Sverige driver även HBT-frågor inom ramen för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Vid ett möte som hölls i Warszawa för två veckor sedan ordnade Sverige ett seminarium om ett rättighetsperspektiv på HBT-frågor bland annat med medverkan av HomO. Alliansregeringen kommer slutligen att verka för att stärka FN:s arbete mot diskriminering av människor på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Respekten för de mänskliga rättigheterna ska vara universell.

Fru talman! Först vill jag tacka vår EU-minister för det här, som jag tycker, väldigt positiva svaret. I svaret framgår det nämligen tydligt att ministern har förstått själva problematiken. Det framgår även tydligt att regeringen förbinder sig att aktivt arbeta för ett utökat skydd mot diskriminering. Ministern slår även fast att regeringen har för avsikt att fortsätta arbeta för att respekten för de mänskliga rättigheterna ska öka inom EU. Och vi får även veta att man tänker jobba med att stärka FN:s arbete mot diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Allt det här låter ju väldigt bra. Det är klart att den första frågan som man skulle vilja ställa är: Sätter ni munkavle på Kristdemokraterna under regeringssammanträdena när ni behandlar den här typen av frågor, eller har ni hela regeringen med er? Men det är väl en fråga som är mer av kvällstidningskaraktär, så vi kanske ska hoppa över den den här gången. Det viktiga är ju liksom inte vad vi säger i kammaren och i vackra dokument, utan det viktiga är ju det som man kan kalla för verkstan. Då undrar jag: Vad konkret kan vi förvänta oss? Den händelse som föranledde min interpellation var att det polska EVS-kontoret, som är en del av EU:s ungdomsprogram, avslog en ansökan om ett projekt som hade till syfte att utveckla tolerans och motverka fördomar kring HBT-frågor i Polen. För mig är det naturligtvis en självklarhet att varje enskilt land självt ska avgöra vilka av EU:s alla olika projekt som man väljer att delta i, men när det gäller Polen anser jag att det handlar om ett systematiskt val att avstå från att delta i arbetet med de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det tycker jag inte att ett EU-land kan göra. Vi har många exempel på det. Då undrar jag: Hur ser ministern på det? Det som skrämmer mig mest är egentligen själva motiveringen till avslaget. Man säger rakt på sak att mänskliga rättigheter inte överensstämmer med Polens utbildningspolitik. Man hänvisar också till utbildningsministerns policy som inte stöder att man informerar om HBT-frågor bland ungdomar. Den policy som ministern har har föranlett stora protester bland annat från internationella utbildningsfederationen som representerar 29 miljoner lärare i 166 länder. De pekar på artikel 13 i Amsterdamfördraget där man till exempel helt tydligt motsätter sig diskriminering på alla de grunder som man brukar räkna upp i den här typen av internationella dokument, och däribland finns självklart frågor kring sexuell identitet. De tar upp fallet, som jag tidigare har tagit upp, med den avskedade direktören från det nationella lärarutbildningscentret i Warszawa. Han blev avskedad för att han spred en lärobok, Compass, som EU har tagit fram, som också är till för att lyfta upp de här frågorna inom området mänskliga rättigheter. Så här kan man fortsätta, och då blir man ganska mörkrädd. När vi nu har en särskild EU-minister undrar jag: Vad planerar man för åtgärder från svenskt håll? Vilka maktmedel ser man att EU kan använda? Ministern säger själv i sitt svar att det inte finns några lagliga rättigheter till skydd för de här människorna i Polen. Vilka maktmedel ser man att man från EU:s sida kan använda för att se till att Polen verkligen följer de fördragsfästa åtaganden som man faktiskt har, som Polen har tagit på sig? Polen borde åtminstone ha intentionen att följa dem och inte fortsätta att så, som jag tycker, flagrant och obstruerande nonchalera dem som man gör i dag.

Fru talman! Jag vill tacka Jan Lindholm för att den här debatten kommer upp. Det är en oerhört viktig fråga. Jan Lindholm kanske vet att jag i mitt förra liv har engagerat mig ganska mycket i den här typen av frågor. Engagemanget finns naturligtvis fortfarande hos mig, även om jag har bytt jobb. Jan Lindholm har säkert sett att det i regeringsförklaringen faktiskt står väldigt tydligt - och alla fyra allianspartierna står bakom det - att HBT-frågor är viktiga och kommer att vara viktiga för Sverige att driva i all utrikespolitik. Såvitt jag förstår är det den enda regeringsförklaringen i världen där detta står uttryckligt. Jag är väldigt stolt över det, och det är naturligtvis ett åtagande som vi alla står bakom. Sedan gäller det den aktuella händelse som du nämner om EVS-programmet. Vi har fått information från svenska ambassaden i Warszawa. Det som sägs här stämmer, och det är naturligtvis väldigt oroväckande. Vi fortsätter att bevaka frågan med hjälp av ambassaden. Det är, precis som du säger, svårt att hitta konkreta verktyg för att påverka ett annat lands regering. Man får försöka väcka debatt och försöka resa frågan i de här sammanhangen. Man kan bidra, som vi har gjort, med utbildning och med stöd på olika sätt, till exempel det här studentutbytesprogrammet. Sverige kan ju inte - och inte heller EU-kommissionen - på egen hand vidta åtgärder gentemot Polen. Däremot kan man skapa debatt, och man kan försöka hitta olika sätt att resa frågan. När ett land väl har blivit medlem i EU förlorar man ju lite grann det påtryckningsmedel som man har i en förhandlingsprocess för kommande medlemsländer. När de väl är medlemmar finns inte det. Där pågår det försök att hitta olika sätt när det gäller att se till att alla länder lever upp till villkoren. Tyvärr är det, som interpellanten naturligtvis vet, inte bara i Polen som detta förekommer utan också i flera andra länder. Och det är ju extra allvarligt när personer i mycket hög myndighetsställning, eller ministrar till och med, uttalar den här typen av väldigt kränkande formuleringar eller på olika sätt aktivt motarbetar den gemensamma lagstiftning om diskriminering som finns inom EU. Men vi får väl på olika sätt hjälpa till - både regeringen och riksdagen via sina kontakter och genom Europarådet, till exempel, och OSSE - att lyfta fram den här frågan och visa att vi inte tycker att det är acceptabelt att fortsätta diskriminera människor på det här sättet. Men det är svårt att hitta de konkreta verktygen. Så är det tyvärr.

Fru talman! Som Cecilia Malmström säger är det här inte ett problem som är isolerat vare sig till Polen eller just till området homosexuell, bisexuell eller transsexuell - eller HBT-området. Det här är ett större komplex i många länder, framför allt i de nyare EU-länderna. Men inte enbart i de länderna, utan det här förekommer i många av våra EU-länder och är ett stort problem. Jag tycker att det hänger väldigt tydligt ihop, förtrycket mot HBT-grupperna och det ganska tydliga förtryck som finns av minoriteter i de här länderna, minoriteter av olika slag. Vi är ju inte heller helt befriade från det själva i Sverige. Man tillåter inte den fria möjligheten att uttrycka sin identitet vare sig det handlar om etniska eller kulturella eller andra former av avvikande eller annorlunda mönster som man vill utveckla. När vi nu har en regering som har varit ganska skarp i sin regeringsförklaring på det här området - och vi har en EU-minister - trodde jag att vi också skulle få lite förslag på vad vi konkret kan göra. Jag har konstaterat att det i artikel 7 i EU-fördraget finns möjligheter att vidta straffåtgärder mot de medlemsstater som bryter mot artikel 6.1. Och den här möjligheten har använts en gång, som jag förstår det, mot Österrike. Vad jag har förstått kan det tydligen även inbegripa en så pass grav åtgärd som att man till och med kan ta ifrån länderna rösträtten. Jag har inte alls förväntat mig att vi skulle få besked här om några svenska åtgärder, utan det handlar ju om att agera i EU för att få EU-systemet att stå upp för sina värderingar. Om ministrar och regeringar tillåter att polisen i flera länder inom EU inte agerar när mänskliga rättigheter sätts åsido är det ju risk att vi får en boll som börjar rulla. Det finns väldigt fina värderingar i EU:s traktater, så att säga, när det gäller de här sakerna, som jag tror att det är viktigt att man försvarar från början. Om det här får pågå finns det en stor risk att även fler företrädare för myndighetsnivåer - inte bara ministrar utan andra i många länder - kommer att fortsätta på den här banan. Jag har läst fler intervjuer med andra biträdande ministrar och tjänstemän i Polen som uttalar sig så att man blir mörkrädd. Att de värderingarna kan finnas så högt upp i samhällsapparaten! Jag skulle ändå väldigt gärna se att man från svensk sida åtminstone övervägde att titta på vad det finns för - maktmedel sade jag förut, jag gillar inte det ordet egentligen men vet inte hur man ska uttrycka det - metoder som man skulle kunna använda. Jag tycker att Sverige ska lägga ned mycket krut på att försöka hitta en hel arsenal av åtgärder, från den fina minsta trevliga åtgärden, som man ju börjar med när man träffar ambassaden och får information där, till att vara beredd att ifrågasätta om ett land verkligen kan vara ett fullvärdigt land i EU om man inte lever upp till de åtaganden man har gjort när det gäller de här grundläggande värderingarna.

Fru talman! Jag delar Jan Lindholms analys i mycket och den frustration han uttrycker över att inte kunna göra mer i det här fallet. Att det står i regeringsförklaringen att vi har lyft fram frågan är en första signal att sända. Det finns ju olika medel på olika nivåer som man kan använda. Det har naturligtvis rapporterats i alla EU:s medlemsländer att det är en fråga som den svenska regeringen prioriterar. Det gäller HBT-personer men också arbetet mot diskriminering generellt. Det är en viktig fråga i alla utrikesrelationer och med medlemsländerna. Vi följer frågan noga och kommer fortsatt att göra det. Jag kan konstatera att i den rättighetsstadga som ingår som första del i det konstitutionella fördrag som just nu ligger i frysen, som vi diskuterade tidigare, finns det ett ytterligare stärkt skydd när det gäller rättighets- och antidiskrimineringsfrågorna. Även om det fördraget inte har trätt i kraft och kanske aldrig kommer att träda i kraft i den formen så använder man sig av den typen av formuleringar i domstolen. Det hade varit ett sätt att ytterligare kunna hänvisa till juridik när det gäller övergrepp och diskriminering av den här typen. Låt oss, gärna tillsammans, följa frågan noga, bevaka vad som händer i Polen och i andra länder i det här avseendet och resa frågan i alla forum där det är möjligt att göra det, både på hög och låg nivå. Låt oss fortsätta att bevaka det. Artikel 6 är det ju, som interpellanten också säger, väldigt dramatiskt att ta till. Den har använts en gång, i Österrikes fall, och det finns delade meningar om hur lyckat det var att använda den just då. Jag vet att det också finns diskussioner i Europaparlamentet kring detta. De bedriver också en väldigt viktig opinionsbildning. Det kommer vi naturligtvis också att följa. Så låt oss avvakta innan vi använder oss av den typen av medel och tills vidare följa frågan i alla forum, påpeka och på olika sätt försöka hjälpa och stötta de personer som arbetar mot diskriminering av HBT-personer, i det här fallet, men också allmän diskriminering i alla EU:s medlemsländer.

Fru talman! Jag tror inte att vi ska ta så mycket mer tid i kväll till det här. Jag förväntar mig att Sverige driver den här frågan, och jag hoppas att vi ska få se ett kraftigare agerande från EU:s sida. Jag hoppas att Sverige ligger bakom det.

Fru talman! Jag vill också tacka för den här debatten i en väldigt viktig och angelägen fråga som naturligtvis går helt över partigränserna. Regeringen har bara suttit i två och en halv vecka. Vi får kanske anledning att återkomma till just de här frågorna och diskussionen.