Statsministerns frågestund

Herr talman! Jag är övertygad om att våra väljare förväntar sig största möjliga öppenhet från oss politiker. Människor blir med rätta upprörda när misstankar kommer fram att politiker styrts av dolda ekonomiska intressen eller att företag får specialbehandling efter att ha bjudit på exempelvis resor eller andra förmåner till politiker. I stort sett i alla europeiska demokratier har politikerna gemensamt dragit konsekvenserna av detta och reglerat villkoren för bidrag till politiska partier. Sverige är ett av de få länder där vi ännu inte har sådana regler trots att vi vet att flera partier får stora bidrag från anonyma bidragsgivare, inte minst i valrörelser. Min fråga till statsministern blir därför: Är det inte dags att vi sätter oss ned och gör upp om det här och att också Sverige kan visa att vi faktiskt öppet kan redovisa vilka bidrag som lämnas till de svenska partierna, inte minst i samband med valrörelser, och på så sätt få en ökad öppenhet?

Herr talman! Det är viktigt att påpeka att Sverige har en avvikande och högre grad av skattefinansiering av vårt partiväsen och vårt partisystem, något jag i grunden tycker är bra givet att väldigt många länder får diskussioner om kopplingar till olika former av intressen. Vi har också sedan tidigare en sjupartiöverenskommelse som dåvarande riksdagspartier ingått om hur vi ska redovisa de resurser som vi får i form av donationer och till vilken samlad mängd vi får den här typen av bidrag. Moderaterna har invänt mot att lagreglera på ett sätt som gör att vi röjer valhemligheten, det vill säga att vi får veta vilka de enskilda personerna är. Vi har också ställt en del andra frågor tillbaka till Socialdemokraterna eftersom det ju finns andra typer av kopplingar, till exempel till fackföreningar och till ombudsmän länkade till fackföreningar, om hur man ska värdera den typen av stöd som - tror jag - är högst betydelsefullt och väsentligt åtminstone för Socialdemokraterna.

Herr talman! Trots att vi har ett högt skattefinansierat partistöd till partierna och till riksdagsledamöter för service och så vidare vet vi ändå att det förekommer stora privata bidrag. Det är naturligtvis ingen hemlighet att fackföreningsrörelsen har stött det socialdemokratiska partiet och att näringslivet och Svenskt Näringsliv har stött det parti som statsministern representerar. Men vore det inte lämpligt att öppna upp och kunna redovisa det här? Det är ett svepskäl när statsministern säger att man röjer valhemligheten. Man kan ju reglera det på det sättet att man inte redovisar under en viss nivå, för privatpersoner som vill ge några tusenlappar för att stödja sitt parti. Så har man gjort i andra länder, och på så sätt är det fritt fram att visa sympati utan att för den skull bli upphängd på att man har gett pengar till ett parti. Här handlar det om betydligt större belopp. Vad är det statsministern är rädd att visa när han inte vill ta det här steget? Är det något besvärande som statsministern vill dölja i det här?

Herr talman! Det är viktigt att vi är försiktiga med orden. Moderaterna har sedan 1975 eller 1976 ett beslut på att inte motta något stöd från juridiska personer eller företag. Så kan man inte beskriva det. Vi talar om bidrag från enskilda bidragsgivare. Det parti som avviker där är Socialdemokraterna som har mer av ett stöd från fackföreningsrörelsen. Det är inte fråga om huruvida den ekonomiska delen av den är helt öppen, utan att det inte anges hur man ska värdera det omfattande stöd som ges av anställda i fackförbund som i realiteten jobbar åt Socialdemokraterna under valrörelser. Det visar bara att ska man föra en sådan här diskussion måste man föra den med mycket större bredd, och sedan får man argumentera från sina olika utgångspunkter. Vi menar att det vore felaktigt att röja valhemligheten, och det har vi använt. Vi anser i stället att den sjupartiöverenskommelse vi har varit med om att ingå på ett bra sätt möter de krav som finns på öppenhet och på att kunna följa hur stora sådana här bidrag det är fråga om.

Herr talman! Jag bjuder in till att vi ska sätta oss ned och diskutera helheten. Jag förstår precis det statsministern säger, men vore det då inte rimligt att vi diskuterar helheten? Hittills har det varit locket på. Man vill inte diskutera detta.

Herr talman! Vi har ju fört diskussioner om detta vid flera tillfällen, och vår invändning förblir att det inte ska röja valhemligheten. Men vi har varit öppna för att föra diskussioner. Det är bland annat så vi har kunnat ingå överenskommelser mellan våra partier. Vi får väl se om det kommer att vara aktuellt att föra några nya sådana samtal. I så fall måste det föras på ett bredare sätt, ungefär såsom jag nu har angett.

Herr talman! I dag läser vi i tidningen att Anders Borg kallar politik för en trial-and-error-process. Det är naturligtvis i vissa avseenden riktigt att man kan behöva göra saker utan att vara hundra procent säker på vad de kommer att få för resultat. Men en av alla de förändringar som den här regeringen har gjort i sjukförsäkringen är att avskaffa den så kallade tidsbegränsade sjukersättningen. Det handlar om människor som har gjort allt som regeringen vill - varit på arbetslivsintroduktion och Arbetsförmedlingen, fått läkarutlåtanden och tvingats försvara sin sjukdom framför en handläggare på Försäkringskassan. En del av de här människorna är nu förvisade till försörjningsstöd hos kommunerna, alltså det vi vanligtvis kallar socialbidrag, för att de saknar sjukpenninggrundande inkomst. Det handlar om 1 500 personer, och den siffran kommer antagligen att öka. Vissa får inte en krona därför att man bor i ett hus eller har en sparad slant eller råkar bo med den som man är kär i. Trial and error kan man säga, men hur många fel behöver vi i form av människor som hamnar i den här situationen innan regeringen tycker att vi har försökt nog?

Herr talman! På det sätt som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson beskriver i dag i en debattartikel i Dagens Nyheter är detta en stor och viktig reform som har brutit mot tidigare passivitet. Den lägger förhoppningsvis grund för en utveckling där ohälsotalen sjunker i Sverige och där offentliga resurser mer kan gå till sjukvård och skola och inte till att i grunden finansiera att vi har dolt vår arbetslöshet i att fullt arbetsföra människor faktiskt har varit sjukskrivna. Ulf Kristersson anger också att sådana stora reformer alltid kommer att vara behäftade med följddiskussioner om de har fått exakt avsedd effekt. Han indikerar en vilja att se över och rätta till sådana eventuella brister. Men det finns en tendens att beskriva detta som att allt är kopplat till sjukförsäkringsreformen. Här finns förhållanden - bland annat att vara beroende av försörjningsstöd - som är välkända och har funnits sedan lång tid tillbaka. Att det har funnits grupper som på olika sätt inte har varit inne i olika former av ersättningssystem var inte en nyhet som följde med de förändringar som gjordes till följd av sjukförsäkringsreformen. Det tror jag att Maria Wetterstrand är medveten om.

Herr talman! Det är naturligtvis inte så att allt var perfekt förut. Men när förändringarna skulle genomföras påpekades risken för effekterna av en mängd remissinstanser. Ändå var regeringen ivrig att genomföra reformen så fort som möjligt. Det är därför sjukförsäkringen nu har hamnat i en situation där den är ett slags lapptäcke, som också Moderaterna med rätta anklagade det gamla systemet för att vara. Det blir snarare sämre än bättre med förändringarna. Statsministern säger att Ulf Kristersson indikerar en vilja att se över sjukförsäkringen. När ska det göras, och när ska det vara klart? Hur många fel måste begås för att ni ska tycka att ni har försökt nog med sjukförsäkringen?

Herr talman! Diskussionen om ohälsan i Sverige och utformningen av en reformerad sjukförsäkring har pågått sedan 1980-talet och framåt. Det har ständigt varit en diskussion som har utgått från att vi har haft växande ohälsotal och systemen i sig inte har fungerat som avsett. Det här har utretts gång efter annan. Utredningen av Anna Hedborg var en av grunderna för den reform regeringen genomförde. Den genomfördes redan den 1 juli 2008. Det är en diskussion som har pågått under längre tid. Jag tycker att Ulf Kristersson på ett tydligt sätt markerar viljan att låta reformen få verka på avsett sätt så att ohälsotalet kan sjunka och resurser kan koncentreras till sjukvård och skola samt en vilja att se över och rätta till om reformen har fått icke avsedda effekter. Jag tror att Maria Wetterstrands och ibland De rödgrönas utgångspunkt är snarare att försöka reversera och få bort hela reformen. Det är en helt annan utgångspunkt. Då blundar man för de problem som reformen trots allt har försökt att lösa.

Herr talman! Regeringens syfte med de nya reglerna för arbetskraftsinvandring var att lösa företags brist på kompetent personal. I stället ser vi nu att lagen inbjuder till en ny chans att få stanna för sådana som tidigare har fått avslag av olika skäl. Det är också inte sällan fråga om kraftigt undermåliga villkor för dem som är här för att arbeta på riktigt. Många är beredda att betala dyrt för ett svenskt arbetstillstånd eller utnyttjas av samvetslösa oseriösa företagare som erbjuder en enkel väg in i Sverige i utbyte mot till exempel en stor summa pengar. Vi har läst om fall av utbyte av sexuella tjänster och liknande. Inte nog med att systemet utnyttjas av många, de nya reglerna har framför allt gjort det enklare att arbetsinvandra för dem inom yrken där vi redan har ett överutbud av arbetskraft. Man kan förstås ställa sig frågan om det finns någon poäng med att ytterligare öka arbetslösheten inom vissa sektorer genom arbetskraftsinvandring. Är statsministern beredd att omvärdera och reformera reglerna för arbetskraftsinvandring så att de mer fyller det uttalade syftet?

Herr talman! Vi är alltid beredda att se över så att avsedda reformer får tänkt effekt och att reglerna efterlevs. Jag vill samtidigt påpeka att Sverigedemokraterna ibland beskrivs som ett parti som skulle vara bekymrat över att människor kommer till Sverige och här lever på bidrag av olika former. Jimmie Åkesson är bekymrad över att människor kommer till Sverige för att jobba. Det är ett problem. Vi har skilda synsätt på detta. Arbetskraftsinvandringen öppnade en dörr som inte fanns in till Sverige förut. På den enda dörr som förr fanns stod asyl. Det gjorde att många människor försökte ta sig in även om de inte hade asylskäl. Genom att skriva arbete på ytterligare en dörr får vi en bättre ordning, en tydligare signal till omvärlden, att i det här landet finns en arbetslinje som vi försöker följa. Ja, det finns exempel på arbetsgivare som missbrukar den här reformen, precis som det finns arbetsgivare som missbrukar även andra reformer. Men det är glasklart att vi har skilda syften med vad vi vill med samhället. För mig är det i grunden bra att det kommer fler som arbetar i Sverige och på det sättet säkrar vår välfärd nu och för framtiden.

Herr talman! Det är förvisso intressant att statsministern nu erkänner att det här är en ny väg för dem som inte har haft asylskäl att ändå ta sig in i Sverige. I fråga om utnyttjandet är åtminstone inte jag förvånad. Reglerna är utformade för att utnyttjas. Det är lite konstigt om man sedan blir förvånad när det sker. I praktiken var det inga problem för den högkvalificerade kompetensen att få arbetstillstånd i Sverige med de tidigare reglerna - om kompetensen behövdes. I dag är det knappt en fjärdedel av arbetskraftsinvandrarna som har den specialistkompetensen som det pratas om, medan ungefär hälften, 8 000 förra året, går in i kategorin utan krav på särskild yrkesutbildning. Samtidigt finns 30 000 som söker jobb inom städbranschen. Arbetslösheten inom restaurangbranschen är uppåt 9 procent. Behovet finns inte. Det här är ännu ett led i regeringens strävan efter att skapa ett överutbud av arbetskraft, ännu ett led i strävan efter en lönedumpningspolitik.

Herr talman! För mig finns inte ett visst antal jobb i en hink att dela ut - sedan är det slut. Det går att föra ekonomisk politik med hjälp av drivkrafter så att jobben kan bli fler. Ett av de allvarligaste samhällsproblemen Sverige har haft är att ha en tydlig arbetslinje gentemot människor som av olika skäl kommer till Sverige från andra länder. I ett replikskifte jag hade med Jimmie Åkesson under partiledardebatten påpekade jag att om Sverige gentemot asylsökande som kommer till Sverige inför ett arbetsförbud ska vi sedan inte vara förvånade över att de inte jobbar. Vi har ju förbjudit dem att arbeta. Det är klart att de sedan inte jobbar. Då försvarar jag en ordning där vi både möjliggör för asylsökande att arbeta under asylansökningsprocess och öppnar Sverige för arbetskraftsinvandring. I grunden tror jag att Sverige, i övrigt också Europa, behöver detta. Jag noterar att vi har skilda synsätt. Jimmie Åkesson tycker att detta ska hållas borta från Sverige och Europa. Jag menar att ni kommer att se stora problem att klara välfärdsutmaningar och demografiska förändringar av Sverige för de år som nu kommer. Det är ett viktigt vägval för Sverige. Mer välfärd och fler jobb - eller inte.

Herr talman! I veckan har det uppdagats att övervakning har skett av svenska medborgare. Den amerikanska ambassaden har ägnat sig åt sådant inte bara i Sverige utan också i våra nordiska grannländer. Eventuellt har också registrering av deltagande i politiska manifestationer skett. Det här reser frågan om hur detta har kunnat hända. Antingen har USA gjort detta på eget bevåg utan att över huvud taget samarbeta med några svenska myndigheter. Då bör det rimligtvis utlösa en kris i relationerna mellan våra länder. Eller också har USA agerat med regeringens medgivande. Då har regeringar - både nuvarande och tidigare regeringar - överträtt sina befogenheter. Eller också har USA agerat i samarbete med myndigheter utan att regeringen har informerats. Då har vi en kris i statsförvaltningen. Jag skulle vilja att statsministern svarar på följande fråga: Kan statsministern garantera att regeringen sedan valet 2006 inte varit informerad om den övervakning som USA har bedrivit?

Herr talman! Jag har angivit, liksom justitieministern, att detta inte har varit känt för regeringen. Jag har noterat att det inte heller har varit känt för tidigare regeringar. Dessa enheter som upprättades i flera länder under Clintons sista år som president har funnits på plats från 1999 och framåt. Det täcker in en längre tid. Det här är handlar om två frågor. I den ena frågan beskriver Lars Ohly detta som färdigt och har konstaterat vad som har skett. Jag är lite mer försiktig, och jag noterar att en åklagare har inlett en förundersökning för att belägga vad som har varit och huruvida detta är lagenligt. Låt oss se vad detta ger. Den andra frågan gäller hur vi har blivit informerade. Det har framgått, vilket bland annat Säpochefen angav i en intervju i Dagens Nyheter, att det förmodligen har framförts signaler om detta till delar av den öppna polisen. Men Säpochefen anger att det inte är till fyllest i hur man ska informera om den typen av verksamhet. Svaret är att regeringen inte har känt till detta. Det har förmodligen informationsmässigt framförts på det sätt som Säpochefen i det här fallet har angivit.

Herr talman! Övervakningen har skett. Så mycket vet vi eftersom den också har erkänts av den amerikanska ambassaden. Vi vet mer om hur det är i Norge. Där har även norska myndighetspersoner varit inblandade i övervakningen. Vi vet inte om så har varit fallet i Sverige. I och med att övervakningen har skett och en förundersökning har inletts måste man resa frågan om hur detta har kunnat ske. Jag noterar att det statsministern säger här är en garanti för att nuvarande och tidigare regeringar inte har varit informerade, vilket gör att ett av två alternativ återstår. Antingen har USA agerat självt utan att samverka med myndigheter, eller så har myndigheter medgivit denna övervakning utan att meddela regeringen. Oavsett vilket av dem är det oerhört allvarligt, och det borde också statsministern notera.

Herr talman! Det är väl ändå viktigt att först konstatera huruvida det som sägs ha skett är förenligt med svensk lagstiftning. Det måste vara vår utgångspunkt. I Sverige gäller svensk lag. Den gäller också för utländska beskickningar som är verksamma här. Låt oss konstatera om detta har varit lagenligt eller inte. Jag noterar också att den amerikanske ambassadören i Sverige har uttryckt beredvillighet att vara behjälplig och säkerställa att detta ska ske helt i enlighet med myndigheter och svensk lagstiftning. Jag tycker att vi har all anledning att välkomna det. Vi får återkomma när förundersökning och vidare information har klarlagt vad som egentligen har skett.

Herr talman! I början av denna vecka hade vi det första större snöovädret för terminen. Det finns mycket gott att säga om snö, men för tågpendlare eller pendeltågspendlare är det ganska jobbigt med alla inställda tåg, alla försenade tåg och framför allt kanske den väldigt konstiga information som man ofta får i samband med förseningarna. Det är till stor del staten som via SJ och Banverket har ett huvudansvar för det här. Efter förra årets - jag ska inte kalla det tågkaos - väldigt stora förseningar, som har kostat mycket stora belopp för det svenska samhället blir min fråga: Vilka lärdomar har man från statens sida hittills dragit när det gäller att förbättra både framkomligheten på spåren och informationen till resenärerna?

Herr talman! Jag tror att många kan dra sig till minnes de ganska betydande trafikproblemen i vintras till följd av snö och kyla. Vi tillsatte landshövding Per Unckel för att gå igenom vad som hade skett och vad som eventuellt kunde göras för att komma åt detta. Han har kommit fram med ett omfattande åtgärdsförslag som vi nu ber myndigheter och ansvariga att titta på. Det används också i olika övningar, bland annat i en övning som genomförs just i dag och som går under namnet Spårsnö, för att förebygga den här typen av störningar i framtiden. Jag vet också att infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd i går var just i Hallsberg - denna rangerbangård som var väldigt mycket under diskussion här tidigare i våras - för att försöka säkerställa att vi har lärt av det som skett. Samtidigt ska sägas att det har varit ett eftersatt underhåll och att det är en del av förklaringen. Nu har vi höjt anslagen, och det går en bit över 5 miljarder i årligt anslag till underhållssidan. Det kommer också att krävas för att undanröja riskerna med detta för framtiden. Förhoppningsvis har vi lärt en del. Men det ser ut att kunna bli en sträng vinter även i år, och det finns risk för att prövningar återkommer.

Herr talman! Centerpartiets och Alliansens engagemang i klimatfrågorna innebär bland annat en storsatsning på förnybar energi. Vindkraften spelar här en stor roll, och det är viktigt att kunna utnyttja de goda vindlägen som finns för att etablera nya verk. I Östergötland har ett hundratal vindkraftverk byggts de senaste åren, och ytterligare ett femtiotal är under planering. Försvarsmakten har accepterat dessa verk, och flygverksamheten pågår för fullt. Plötsligt har nu Försvarsmakten bytt fot och inrättat mycket stora zoner runt tio militära flygplatser i Sverige på upp till fyra mils radie. Där ska inga nya vindkraftverk få uppföras, och även befintliga verk ifrågasätts till en del. Miljöbalken ger försvarets intressen en mycket stark ställning av närmast vetokaraktär. Och visst, herr statsminister, ska försvarets intressen och flygets säkerhet väga tungt i avvägningen mellan olika riksintressen, men detta lägger också ett ansvar på försvaret att utnyttja sin ställning på ett omdömesgillt sätt. Min fråga är: Hur ser statsministern på Försvarsmaktens ansvar att agera ansvarsfullt, långsiktigt och utan tvära omsvängningar i dessa viktiga frågor?

Herr talman! Först kan jag konstatera, precis som Staffan Danielsson påpekar, att det nu sker en mycket kraftig utbyggnad av vindkraft i Sverige. Olika utredningar har visat att Sverige har osedvanligt goda förutsättningar för vindkraft: Vi är glest befolkade och har goda vindförhållanden. I stora delar av landet kommer detta att vara en utmärkt förnybar energiform. Men vi har faktiskt fler exempel på myndigheter och även privatpersoner som trots allt detta försöker förhindra, stoppa och bromsa vindkraftsutbyggnaden. Det har bland annat gjort att vi har sett över möjligheterna att snabba på dessa planärenden för att trots allt få fram vindkraftsutbyggnaden. Hur försvaret har resonerat i det enskilda fallet ska jag vara försiktig med att uttala mig om - jag känner inte exakt till detaljerna. Vi får följa upp och se hur man har resonerat. Men jag försvarar naturligtvis att vår klimat- och energiöverenskommelse bygger bland annat på att just detta förnybara ben ska förstärkas och att det i Sverige kommer att handla väldigt mycket om vindkraft.

Herr talman! Sedan 2003 har hundratusentals människor som tillhör den kristna minoriteten tvingats lämna hemlandet Irak. Bland dem som stannat kvar i Irak pågår vad som närmast kan liknas vid en etnisk rensning, som innebär att människor förföljs och mördas på grund av sin kristna tro. Vi ser tyvärr också att situationen för de kristna irakierna blir allt värre. Blodbadet i den syrisk-katolska kyrkan i Bagdad för cirka tio dagar sedan, där två präster och över 50 andra kyrkomedlemmar blev mördade av terrorister, har knappast undgått någon av oss här inne. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har skrivit brev till Europas regeringar om att stoppa avvisningarna av kristna irakier. Den holländska regeringen valde att omedelbart efter detta brev stoppa alla avvisningar till Irak. Herr talman! Min fråga till vår statsminister är: Kommer även Sverige att stoppa avvisningar av kristna irakier till Irak?

Herr talman! Vi kan konstatera att en mycket stor andel av den svenska befolkningen ursprungligen kommer från Irak. Jag tror att man brukar tala om drygt en procent av vår befolkning. Detta är naturligtvis mycket kopplat till krig och till förtryck, inte minst av kristna grupper, som här påpekas. Vi har noterat just Europadomstolens uppmaning till länder att i enskilda ärenden stoppa utvisningar till Irak. Migrationsverket har upplyst oss om att de för närvarande inte har de rättsliga förutsättningarna att följa detta i detalj. Jag säger Migrationsverket, för vi har numera den ordningen att det är den myndighet i Sverige som ansvarar för att följa den typen av uppmaningar. Vi vet att det är ett prekärt läge, och Migrationsverket följer säkert denna fråga. Vi får återkomma och återge vilka bedömningar de gör.

Herr talman! Den sittande regeringen benämns ofta som en jobbregering, där jobbpolitiken är den huvudsakliga uppgiften. Jag konstaterar att efter fyra år är nu arbetslösheten högre än vid regeringens tillträde 2006. Man beräknar att efter åtta års regerande kommer arbetslösheten att vara förhoppningsvis ungefär i den nivå som den var när man tillträdde för åtta år sedan. Det är ett gigantiskt misslyckande. Men det regeringen lyckats med är att skapa klyftor mellan dem som har jobb och dem som saknar jobb och dessutom föra människor ut från a-kassa och sjukförsäkring till försörjningsstöd. Min fråga är: Tycker du, Fredrik Reinfeldt, att det är lyckosamt att 100 000 människor har förts över från a-kassa till försörjningsstöd? Tror du att det gagnar människors återinträde på arbetsmarknaden? Tycker du att det är rimligt att kommunerna har fått ta över den ekonomiska bördan?

Herr talman! Vår poäng i valrörelsen 2006 var att hävda att arbetslösheten var fingerad, alltså inte korrekt angiven. Det berodde på att stora grupper av arbetsföra människor - vi hade 750 000 - var antingen långtidssjukskrivna eller i förtidspension, alltså med sjuk- och aktivitetsersättning, trots att de var arbetsföra. Sverige visade inte upp sin arbetslöshet. Den siffran är väldigt svår att utgå ifrån. Vi har sett en sysselsättning som har vuxit sedan dess, och detta trots finanskris och ekonomisk nedgång under 2008 - någonting som drabbade Sverige liksom övriga världen. Jag tror att vi ska ha respekt för att det i lågkonjunkturer handlar väldigt mycket om att hålla emot i nedgång för att sedan i uppgång försöka sänka trösklar och möjliggöra att jobben kan växa till. Det har varit regeringens ambition. Jag delar inte uppfattningen att vi har klarlagda analyser som visar det direkta samband mellan a-kassa och försörjningsstöd som frågeställaren här anger. Jag tror att det är andra och tydliga effekter kopplade till den ekonomiska nedgång vi har lidit som snarare är en förklaring till detta.

Herr talman! Ulf Kristersson, socialförsäkringsministern, säger i dag på DN Debatt att det måste få ta tid att göra förändringar i sjukförsäkringen för att det ska bli rätt. Så lät det inte när reformen genomfördes. På en fråga tidigare i dag sade statsministern inget om någon tidsplan för att rätta till de uppenbara skevheterna, även om det verkar finnas en ambition. Vilken ambition har statsministern i fråga om tidsplan? Är statsministern beredd att införa ett stopp för utförsäkringar till dess vi har hunnit se över reformen, där till exempel vi rödgröna har sträckt ut en hand för att se över förändringarna?

Herr talman! Jag tycker att vi ska vara tydliga beträffande skillnaden. Jag tror att De rödgrönas ambition är att stoppa och ta bort en reform som vi tycker är oerhört grundläggande och väsentlig. Vi är mer av uppfattningen att man ska försöka lägga till rätta icke avsedda effekter och vårda det som har varit reformens ambition, nämligen att bryta passivitet i förhållande till långtidssjukskrivna och människor som lever med sjuk- och aktivitetsersättning samt sättet att dölja arbetslöshet, vilket var omfattande i Sverige före 2006. Därför ser vi hur ohälsotalen sjunker. Vi har halverat antalet långtidssjukskrivna. Vi har snart uppemot 100 000 färre förtidspensionerade jämfört med när regeringen tillträdde 2006. Det är väsentliga förbättringar som är fördelar med den här reformen. Men det finns också exempel på icke avsedda effekter. Ulf Kristersson har sagt att det är bättre att använda tiden för att se till att det ska bli rätt, just för att komma åt de avsedda effekterna och i så fall svara på frågan hur man gör det. Avsikten är inte att gå tillbaka när det gäller reformen.

Herr talman! Som Per Bill sade: Trafikkaos. I 83 000 timmar fick tågresenärerna vänta på försenade tåg i vintras. Beredskapen uppvisade enorma brister, allt från för få snöplogslok till bristande kommunikation mellan järnvägsaktörerna. Nu har regeringens utredare Per Unckel, som statsministern nyss talade om, lämnat förslag på åtgärder på både kort och lång sikt. Han föreslår bland annat att Trafikverket årligen ska redovisa ett samlat åtgärdsprogram för järnvägens vinterberedskap till regeringen. Det absolut primära enligt Per Unckel är att öka anslagen till järnvägen för att minska sårbarheten i systemet. Men det budgetförslag som regeringen har lagt fram går stick i stäv med den ambitionen. De kommande fyra åren minskar anslagen både till investeringar och till drift och underhåll. Jag undrar därför om statsministern anser att regeringen har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att minska sårbarheten inom järnvägssystemet.

Herr talman! Precis som jag nämnde till en annan frågeställare fanns det som en påverkan ett kraftigt eftersatt underhåll under längre tid. Jag har tittat på siffrorna. År 2006 låg anslaget för drift och underhåll på 3,8 miljarder. Mellan 2007 och 2010 har det ökat successivt, först från 4 upp till 5 miljarder, och nu uppgår anslaget till 5,3 miljarder årligen under perioden från 2010 fram till 2021. Jag har dock noterat att flera socialdemokrater ibland försöker ta en poäng genom att säga att när man tar bort en närtidssatsning som var en stor del av krishanteringen och som i realiteten gav resurser till allt som var planmässigt färdigt och som aktivt skulle motverka en kraftigt ökad arbetslöshet - tar bort en tillfällig, konjunkturstimulerande åtgärd - då ska man se det som att något har tappats. Det var dock en konjunkturberoende satsning som var bra där och då men som samtidigt lutar sig mot kraftigt ökade anslag över tid oavsett konjunktur, vilket jag nu har redogjort för.

Herr talman! I dag hade finansutskottet en öppen utfrågning med riksbankschefen Stefan Ingves. Riksbanken har nyligen återigen reviderat sina prognoser för den svenska ekonomin. Det ser ut som om vi återhämtar oss ganska bra från krisen, bättre än många andra europeiska länder. Vi är bland de bästa inom EU på att hålla statsfinanserna i balans. Det är också fler som arbetar. Även om man tittar på prognoser över arbetslösheten ser det ut att ljusna mer för oss än för många andra jämförbara länder. Men det är fortfarande många som inte kommer in på arbetsmarknaden, samtidigt som vissa arbetsgivare säger att de inte får tag på rätt folk. Detta med matchning - att få in folk på rätt jobb - verkar alltså vara ett problem. Jag vet att statsministern i går var i Sundsvall och besökte bland annat arbetsgivare som hjälper dem som har haft det riktigt svårt att få jobb. Jag vill fråga statsministern hur vi kan göra det lättare för dem som inte kommer in på arbetsmarknaden trots att ekonomin går så mycket bättre.

Herr talman! Jag vill understryka att jag anser att detta är en av de svåraste samhällsprövningar som vi har. I diskussionen säger man ofta att om bara efterfrågan växer får folk jobb, och sedan tror man att det räcker. Men det svåra är att även när efterfrågan är god har vi stora grupper som saknar anställningsbarhet eller har mycket svårt att hävda sig i konkurrensen på arbetsmarknaden. Det är därför vi kan ha stor arbetslöshet och samtidigt brist på arbetskraft där företagare säger: Vi hittar ingen att anställa. Därför måste man göra stora ansträngningar med både utbildningsinsatser, matchningsstöd och ökad sökaktivitet men också med mycket av det jag tittade på i Sundsvall i går: socialt företagande, att företagare med ekonomiskt bärkraftig verksamhet har som idé att anställa människor som långvarigt har varit arbetslösa eller utanför arbetsmarknaden. Det är en god gärning som samtidigt är ekonomiskt bärkraftig. En sådan företagare är en modern hjälte. Fler av dem kommer att behövas i Sverige om vi ska kunna bryta med det som är en av våra absolut svåraste utmaningar, att hjälpa människor som länge har varit utanför arbetslivet att komma in i det. Det jag såg i går var hoppfullt. Vi kommer att behöva mycket mer av det.

Herr talman! Hot och våld mot förtroendevalda är en brottslighet som inte bara drabbar offret och dennes familj utan också hotar vårt demokratiska samhällssystem i dess grundvalar. I en enkätundersökning från Göteborgs universitet förra året uppgav var femte heltidspolitiker att man hade utsatts för hot under det senaste året. I samband med den senaste valrörelsen har vi tvingats bevittna en serie grova våldsdåd och till och med mordförsök riktade mot politiker. Det är uppenbart att hittillsvarande åtgärder inte har givit ett acceptabelt resultat. Sverigedemokraterna har i likhet med SKL och den parlamentariska kommitté som år 2006 utredde frågan framfört krav på bland annat skärpt lagstiftning i kampen mot denna antidemokratiska brottslighet. Detta har dock avvisats av regeringen. Under de gångna månaderna har också statsministern själv på direkta frågor vid åtminstone två tillfällen vägrat att fördöma våld som har riktats mot meningsmotståndare. Allt detta är naturligtvis mycket oroande. Jag vill därför fråga statsministern vilka nya åtgärder som regeringen är beredd att vidta för att stävja hot och våld mot förtroendevalda och politiskt aktiva under de kommande åren.

Herr talman! Jag har i alla sammanhang fördömt varje form av våldsanvändning också när den riktas eller hotar att riktas mot förtroendevalda av olika slag. Det är riktigt att det förekommer både vänster- och högerextrem våldsutövning eller hot om våldsutövning gentemot förtroendevalda och politiska meningsmotståndare. Det finns också andra typer av hot som uttalas och ibland får konsekvenser gentemot olika förtroendevalda. Det finns särskilda enheter hos säkerhetspolisen och även den öppna polisen som arbetar med att försöka stärka skyddet. De resurserna har byggts ut mycket på senare år, bland annat just när det gäller personskydd och våra kunskaper kring detta. Det försvarar jag, även om jag beklagar att det är den utveckling som finns i Sverige. När vi förr knappt hade någon form av personskydd för någon har vi nu mycket omfattande personskydd och utbyggd verksamhet som prickar brett ledande företrädare men också många av dem som är aktiva i denna riksdag.

Herr talman! Med några veckor kvar till det stora klimattoppmötet i Cancún vill jag att statsministern ger besked om uppköpen av utsläppskrediter i andra länder. Att köpa upp billiga utsläppskrediter är den bärande delen i Fredrik Reinfeldts regerings klimatpolitik. Merparten köps upp i världens största diktatur, Kina. Från många forskare och från många utvecklingsländer uttalas farhågor om att de rika länderna investerar mer och mer pengar i billiga utsläppskrediter i stället för att ta tag i klimatproblemen på hemmaplan. I de borgerliga partiernas manifest inför valet sade man att de uppköpen ska öka. Nu vill jag fråga statsministern: Hur mycket anser statsministern att uppköpen av billiga utsläppskrediter ska öka? Det vore väldigt bra om jag kunde få ett klart besked om det före mötet i Cancún, som börjar om några veckor.

Herr talman! Detta är inte regeringens idé, utan det är ett av de viktigaste svar som det globala världssamfundet har att ange i fråga om en marknadsekonomisk lösning för att komma åt klimathotet. Vad är då tanken? Det som oftast kräver 5 kronor eller i Sverige i en del fall till och med 50 kronor i marginalkostnad för att minska utsläppen kan i ett utvecklingsland som saknar dessa resurser ibland handla om 1, 2 eller 5 öre. Världen har inte oändligt med resurser. En smart värld riktar därför resurserna till fattigare delar eller till utvecklingsländer. Jag är den förste att påpeka att det i Kina finns fattigdom och rikedom sida vid sida. Det finns ibland en ovilja att göra mer själv, och därför drar man absolut fördel av utsläppsrättssystemet. Men det sätter å andra sidan in en klimatpolitik i ett land som är i stort behov av det, världens största utsläppsland, som utan den här typen av insatser inte kommer att göra tillräckligt för klimatet. Jag tror att vi måste inse att det globala hotet måste nå globala svar. Det här är en del av vårt globala svar som regeringen tror på.

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsministern inför klimatförhandlingarna i Cancún. Det gäller finansieringen av klimatinvesteringar i andra delar av världen. Dessa investeringar är enligt mig och Socialdemokraterna något som ska komplettera och inte ersätta åtaganden om att ställa om Sverige. Det är också viktigt att det inte påverkar stödet till fattigdomsbekämpningen. Det som nu sker är att pengar tas från den ordinarie biståndsbudgeten och läggs i så kallat klimatbistånd. Detta strider mot de internationella överenskommelserna. Vi har också fått erfara att en del av dessa pengar finansierar byggnation av kolkraftverk i Sydafrika. Detta sätt att hantera klimatfrågan internationellt är anmärkningsvärt för ett land som Sverige, ett rikt land med goda förutsättningar att ställa om och ett land som gjort sig känt som en ledande biståndsnation. Min fråga till statsministern är därför om han och hans regering avser att fortsätta på den inslagna vägen.

Herr talman! Får jag påpeka att Sverige tillhör en mycket exklusiv liten skara i världen som har 1 procent av bni i bistånd till fattiga delar av världen, det vill säga vi ligger över den 0,7-procentiga bni-nivå som FN har definierat och som väldigt många rika länder inte är i närheten av att nå upp till. Jag menar att denna lilla exklusiva krets på tre fyra länder har rätt att friare använda resurserna över 0,7, bland annat till klimatriktiga investeringar, som jag definitivt tycker är ett sätt att hjälpa utvecklingsländer att komma till en bättre utveckling. Nu har De rödgröna haft en gemensam motion. Får jag bara skicka tillbaka en sak. Eftersom jag med stor noggrannhet har följt de socialdemokratiska partimotionerna vill jag påpeka att ni inte har avsatt några resurser för additionella resurser på biståndssidan. Det har Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjort. Det har ni själva inte gjort. Det är väldigt ofta så att det beskrivs saker man vill ha som ni själva inte har täckning för i era egna förslag.

Herr talman! På söndag kommer en del pappor att firas med en teckning som barnen har gjort i förskolan, en förskola som vi ofta är väldigt stolta över. Men vi socialdemokrater tycker att barngrupperna är för stora, och personalen upplever att arbetsmiljön är alldeles för tuff och att den inte är bra. Regeringen såg till att förskolepersonalen fick extra arbetsuppgifter, trots en tuff arbetsmiljö, med de så kallade VAB-intygen. För snart tre år sedan ställde jag en fråga angående detta just till statsministern. Då sade statsministern att uppemot 650 miljoner fuskades bort av föräldrar, och de pengarna skulle gå till förskolepersonalen. Nu undrar jag: Hur mycket var det som fuskades bort, och hur mycket pengar har gått till förskolepersonalen? Personalen säger att de inte har fått några pengar. De har bara fått större barngrupper och mer stress.

Herr talman! Jag har också suttit ned med personalen i förskolan runt om i Sverige. De anser att de har fått större barngrupper och mindre resurser i 30 år. Man träffar väldigt ofta personal som har varit anställd så länge. Och de tycker inte att det spelar någon roll vem som styr, om det är rött eller blått eller om det skedde på 80-, 90- eller på 00-talet. Det är förmodligen en känsla som delvis är sann, men det går också att påvisa i många fall att resurserna visst har byggts ut. Möjligen får vi liksom föra en diskussion om hur resurserna används på ett bra sätt. Vi har försökt se hur vi kan skapa bättre utvecklingsmöjligheter för personalen i förskolan och hur vi kan säkerställa att kommunerna har en god egen ekonomi och dessutom säkra att de inte drabbas genom finanskris och lågkonjunktur, så att vi kan säkra kärnan i välfärdsuppdraget. Så har vi agerat genom finanskris. Så blir det om fler får jobb. Då förstärks också kommunens kassor för att ge bra förskoleverksamhet med mindre barngrupper.

Herr talman! Efter en lång nedgång och djup kris sker nu en positiv utveckling på arbetsmarknaden med minskad arbetslöshet och ökad sysselsättning och fler arbetade timmar. Men vi är fortfarande i en återhämtningsfas, och mycket återstår att göra. Det är alltför många som är långtidsarbetslösa och många som aldrig har fått komma in på arbetsmarknaden. I debatten hörs ofta att det är arbetsmarknadsutbildningar som är lösningen på problemet. Men när det gäller exempelvis invandrare som har svårt att få fäste och ungdomar som saknar utbildning är det något annat som krävs. Därför är min fråga till statsministern: Hur ser statsministern på det aktuella läget på arbetsmarknaden, och vilka åtgärder vidtar regeringen för att få in just dessa grupper på arbetsmarknaden?

Herr talman! Efter en kraftig nedgång är det nu en tydligt ökad efterfrågan på arbetskraft, framför allt på den privata sidan. Det är glädjande, för det gör att många av våra åtgärder, där vi ger rabatter när det gäller att anställa dem som långvarigt varit utanför arbetsmarknaden, fungerar allt bättre. Nystartsjobben, som innebär en kraftig subvention till en arbetsgivare som anställer någon som varit långvarigt arbetslös, har nu passerat över 40 000. Det är så många som får hjälp av den åtgärden allena. Det är ett exempel. Lärdomen efter att ha suttit ned och pratat med många som står utanför arbetsmarknaden är att det inte finns ett enhetligt svar. Vi har byggt ut utbildningssystemet för att man ska kunna komplettera och förkovra sig. Vi har byggt ut arbetsmarknadspolitiken när det gäller att finnas till stöd i fråga om att lära sig att söka jobb. När jag var i Sundsvall i går påpekades detta ännu en gång. Väldigt många har brister i sitt sätt att söka. Det handlar om hur man skriver ansökningar, hur man vågar ta kontakt med arbetsgivare och hur vi arbetar med att öka självkänslan hos grupper som inte tror att de kan få jobb. Åtgärder av detta slag har jag sett över hela Sverige. Det finns inte ett svar. Det finns många svar. Alla behövs, och nu är tiderna bättre för att de också ska kunna nå fram.