Vuxenutbildning

Herr talman! Så här mot slutet av mandatperioden börjar man kunna förutse huvuddragen i vuxenutbildningsdebatten. Vi säger: Skär inte ned på vuxenutbildningen. De borgerliga säger: Det gjorde ni också efter Kunskapslyftet, och dessutom satsar vi nu. Då säger vi: Inte lika mycket som vi skulle ha gjort. Och så tjafsar vi om det en stund. Jag tänkte att den här debatten inte ska bli riktigt sådan, inte för att dimensioneringen inte är viktig. Att inte komma in på komvux eller yrkeshögskola innebär för varje enskild individ en oanvänd biljett till framtiden, en stängd dörr. Jag tror att de flesta vid det här laget uppfattat att vi vill ha 24 000 fler komvuxplatser än regeringen, förutom alla platser i lärlingsutbildning, kvalificerad yrkesutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Jag vill hellre tala om skillnaden i synen på vuxenutbildning och livslångt lärande. Jag vill tala om det som de vuxenstuderande själva valde att lyfta fram när jag och Mats Gerdau träffade dem i SFS regi i eftermiddags. Varför är vuxenutbildningen så osynlig i dagens debatt? Varför hamnar vuxenstuderande i ett B-lag när de ska ta sig vidare till högskolan? Hur skapar vi reella, inte bara formella, möjligheter för vuxna i hela landet att studera? Dagordningen i debatten styrs i hög grad av majoriteten. Om man menar att vuxenutbildningen är något nödvändigt ont som man får ta till för att lappa och laga något som de studerande har misskött tidigare i livet får det konsekvenser för hur mycket fokus man lägger på frågan. På Utbildningsdepartementets hemsida får man bläddra ganska långt mellan de pressmeddelanden som berör vuxenstuderande. Bland dem där vuxenutbildningen berörs trillar man främst på sådana där man talar om försämringar av möjligheterna för vuxenstuderande att söka vidare till högskolan eller om skollagen som förbjuder studerande att läsa upp betyg på komvux för att kunna söka vidare, eller för den delen om borttagandet av rekryteringsbidraget, det riktade statsbidraget, 25:4-regeln eller studerandevillkoret i a-kassan och så vidare. Då får man bläddra rätt så långt bakåt, för det var bland det första som den borgerliga regeringen gjorde. Om man i stället menar att livslångt lärande är värdefullt i sig, att det är det viktiga smörjmedel i samhällsmaskineriet som gör vår arbetskraft så flexibel och vårt land så konkurrenskraftigt och som dessutom ger oss aktivare och mer engagerade samhällsmedborgare med bättre hälsa, tar vuxnas lärande större plats. Jag kan faktiskt lova att det kommer att göra det från och med i höst, om vi får en ny regering. En annan fråga som de studerande själva valde att lyfta fram gällde just vuxenstuderandes möjlighet att ta sig vidare. Den stora skiljelinjen i svensk skolpolitik handlar inte om huruvida människor vill ha ordning och reda eller lugn och ro i skolan, som man ibland låter påskina. Det vill alla. Den stora skillnaden ligger i om vi ska sortera elever och döma ut dem som inte går den spikraka vägen från förskolan till högskolan eller om vi ska ha en sammanhållen skola som hela tiden ger en andra chans. Med dagens skolpolitik måste valen göras allt tidigare, och de får allt större betydelse. Elever får färre möjligheter att gå vidare om de inte väljer rätt från början. Det här kan förändras med politiska beslut, beslut som vi kommer att fatta så snart vi får chansen. Herr talman! Ett annat område som de vuxenstuderande ville diskutera var de studiesociala frågorna. Hur får man tag på en lägenhet när antalet hyresrätter minskar och inget nytt byggs? Hur finansierar man sina studier om man är 18 år och går på folkhögskola eller om man har många år kvar till något slags examen och redan har ett försörjningsansvar? Hur ska man kunna studera om man bor i glesbygd och inte kan flytta till ett lokalt lärcentrum och om distansutbildningar läggs ned, eftersom myndigheter som har haft ansvar för utvecklingen av dem läggs ned? Herr talman! Det börjar bli tröttsamt att sitta på läktaren och lyssna på de vuxenstuderandes skriande behov, se sorteringsskolan växa fram och se den sociala snedrekryteringen öka. Jag längtar verkligen efter det som de vuxenstuderande efterfrågade, ett större fokus på det livslånga lärandet. Vi vill ha ett nytt kunskapslyft. Det är helt rätt tid för det nu. Vi vill ha öppna dörrar och inga återvändsgränder, inga tidiga val som gör det omöjligt att ändra sig eller på något vis misslyckas. Vi vill ha utvecklade lokala lärcentrum och strategier som peppar dem som står längst från arbetsmarknaden att studera. Det handlar till exempel om ett utbildningsbidrag som ersätter rekryteringsstödet och ett nytt korttidsstudiestöd. Vi vill värdera arbetslivserfarenhet igen och införa kvoter som ökar möjligheterna att ta sig in på högskolan även om man inte har tagit den snörräta vägen genom utbildningssystemet. Sfi-elever ska ha rätt till individualiserad utbildning, flexibla studieformer och utbildade lärare. Detta vill vi inte bara för att ge fler enskilda individer chansen att lära mer och att förverkliga sina drömmar, även om de inte fötts av rätt föräldrar i rätt stadsdel, utan också för att det gynnar vårt land och vår konkurrenskraft och för att det ökar utbildningens kvalitet när studerande från olika miljöer och med olika erfarenheter möts. Jag yrkar bifall till reservation 1 och 3, även om jag naturligtvis står bakom innehållet i alla våra reservationer. I detta anförande instämde Göran Persson i Simrishamn (s).

Herr talman! Att ge kunskap är ett av samhällets absolut viktigaste uppdrag. Det är en förutsättning för att alla människor, oavsett bakgrund, ska ha de verktyg som behövs för att de ska kunna förverkliga sina drömmar. Men det är också en förutsättning för att Sverige ska klara framtidens utmaningar. Vi kan inte konkurrera med låga löner eller med höga bidrag, utan vi behöver en kvalificerad arbetskraft som också jobbar. Med en kunskapsinriktad utbildningspolitik lägger vi också grunden för den självständiga individen i stället för att skapa ett samhälle av bidragsberoende. Ger man en människa bidrag kan man föda honom för en dag, men ger man en människa kunskap kan man faktiskt se till att han föder sig själv hela sitt liv. Kunskap är också någonting som man aldrig kan ta ifrån människan, utan den finns där och ger en inre trygghet och ett oberoende som är en viktig garant för frihet och demokrati. Nu debatterar vi vuxenutbildning. På grund av den sena timmen är jag den enda från alliansen som kommer att tala i det här ämnet. Å andra sidan är det bara en debattör från de rödgröna. Jag ska passa på att säga att jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet, så att jag inte glömmer det. Men även om det specifikt är vuxenutbildningen som vi ska debattera i dag tror jag att det är viktigt att man faktiskt ser helheten i utbildningspolitiken, att vuxenutbildningen sätts i ett viktigt sammanhang. Utbildningspolitiken är i dag en av de viktigaste skiljelinjerna i svensk politik. Det har inte alltid varit så. Man kan blicka tillbaka historiskt. Då kan man konstatera att det har funnits en ganska stor konsensus kring utbildningspolitiken. Det skulle finnas tydliga incitament för att plugga vidare. Man skulle ställa höga krav på kunskap, och man skulle erkänna att alla barn faktiskt var olika, att de hade olika förutsättningar, olika ambitioner och olika talanger. Men någon gång under 60-talet ändrades den här inriktningen. Socialdemokratin vände på skutan och bestämde sig för att, i sin strävan efter jämlikhet, göra precis vad som helst för att åstadkomma sina mål. Man minskade och tog nästan bort betygen i skolan. Man luckrade upp kunskapskraven. Man tog inte hänsyn till alla elevers unika behov och individuella talanger, utan alla skulle gå på högskolan och tvingas läsa teoretiska ämnen även om de inte var intresserade av det. De skulle kanske hellre vilja ha en yrkesutbildning och bli anställningsbara, men det negligerades. Elever kunde gå nästan hela grundskolan utan att lära sig läsa, skriva och räkna. Vi kan konstatera att ett resultat av detta är att nästan en fjärdedel av de elever som går i grundskolan lämnar grundskolan med ofullständiga betyg. Motsvarande siffra i gymnasiet är en tredjedel. Det är alltså ännu värre. Vi kan också konstatera att den svenska skolan har blivit sämre över tiden. Jämför man en åttondeklassare i dag med en åttondeklassare för tio år sedan ser man att mattekunskaperna nu är sämre. Vi kan också konstatera att resultaten har blivit sämre i förhållande till andra länder. Det var ganska chockerande att läsa en rapport från Skolverket där man konstaterade att Armeniens skolelever, trots avsevärt mindre resurser, faktiskt är bättre på fysik än vad svenska elever är. I svenska skolan läser man i dag mindre och färre språk, vilket också är en oroväckande utveckling. Då är det inte så konstigt, herr talman, att ungdomsarbetslösheten under lång tid har bitit sig fast runt 25 procent. Det är en direkt konsekvens av den dåliga utbildningspolitik som man har fört. De stora förlorarna i allt detta är faktiskt barn till låginkomsttagare. Akademiker investerar mycket tid i att hjälpa sina barn i deras skolgång. De hjälper dem med läxläsning och har höga förväntningar på dem. Det är arbetarklassens barn som har fått lida värst av sviterna av kunskapsneddragningen i den svenska skolan. Jag tror att samhället måste ha höga förväntningar på dem som inte har några förväntningar alls på sig. Detta är det som ligger till grund för de problem som vi nu ser i vuxenutbildningen. Det är tillkortakommanden i grund- och gymnasieskolan som har gjort att man hela tiden har skjutit problemen på framtiden. Det som inte har funkat i grundskolan har man låtit gymnasiet ta hand om, och det gymnasiet inte har klarat av har man skjutit på framtiden i komvux. Det är inte en acceptabel utveckling. Det har resulterat i att man går längre tid i skolan, att kunskapsnivån försämras och att inträdet på arbetsmarknaden dröjer. När man inrättade komvux 1968 var det inte detta man tänkte sig. Det man tänkte var att det skulle innebära ett kunskapslyft för personer som till exempel min morfar och mormor. Båda jobbade som säljare, min morfar på Ahlsell och min mormor i en butik. De hade bara gått grundskolan. Komvux inrättades för personer som dem, som inte hade haft chansen och möjligheten att läsa och bli studenter. Jag kommer ihåg när jag tog studenten. Min mormor var väldigt stolt över mig och sade: Åh, nu är första barnbarnet i familjen kandidat. Jag försökte då förklara för mormor: Det är faktiskt inte så speciellt. I dag tar alla studenten, eller, rättare sagt, alla avslutar tredje ring i gymnasiet, och så åker man runt på ett flak. Poängen är att förändringen är tydlig. Det är inte längre en institution för ett livslångt lärande för dem som inte fått chansen, utan det har blivit en förlängning av gymnasieskolan. Det här är det stora misslyckandet, som vi måste adressera. De som nu höjer sina kritiska röster har haft sin chans. Socialdemokratin har haft tolv år vid makten på sig. Det vi kan se är en skola i moras som 30 000 elever varje år lämnar utan godkända resultat. De slås ut och hamnar i utanförskap. Utbildningspolitikens tillkortakommanden under de rödgrönas tid är en viktig del i alliansens valseger 2006. Vi har nu påbörjat arbetet för att vända den utvecklingen. Det handlar om att sätta in kunskapsavstämningar tidigare, att satsa tidigt på läsa, skriva och räkna och att inte låta problemen få fortsätta upp till det individuella programmet, i förlängningen också vuxenutbildningen. Man måste förstå grundproblemet. Vi kan inte låta komvux vara en förlängning, ett fjärde, femte och ett sjätte år på gymnasiet. Ett bra exempel på det är att man tidigare har låtit elever som faktiskt har klarat av gymnasiet med godkända resultat gå om samma kurser igen för att få högre betyg. De har tagit plats från resurssvagare elever. Vi tycker inte att det är en acceptabel politik att låta övre medelklassens barn få göra det för att få komma in på Handels och ta plats från dem som verkligen behöver det. Men det är den politik som socialdemokratin har stått för. Det är självklart att komvux ska vara en inrättning för att ge alla en andra chans och för att i lågkonjunktur också bereda möjlighet för människor att sadla om när arbetslösheten träffar dem. Det är en viktig anledning till att vi nu satsar stort på att förstärka komvux. Vi satsar 2 miljarder på att ge 10 000 fler platser till komvux. Vi satsar 2 miljarder på högskolan för 10 000 platser där. Vi har inrättat en yrkeshögskola och gett en halv miljard för att få 3 000 fler platser där. Vi har förstärkt med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har gjort den kanske största utbildningspolitiska satsningen för att möta lågkonjunkturen. Frågan är då, herr talman: Vad gör oppositionen? De gör som de alltid har gjort. De kräver mer, mer, mer. Det gör de inte för att vi har varit otillräckliga. Som jag sade har vi gjort den kanske största satsningen i hela världen. Det gör de för att de alltid kräver mer utbildningsplatser. De kräver mer utbildningsplatser i lågkonjunktur, och de kräver mer utbildningsplatser i högkonjunktur. Vi gör aldrig tillräckligt. De ska alltid ha mer. Säger vi korv med bröd säger de bostongurka och räksallad. Alltid mer. De lovar alltid mer trots att resurserna inte finns där. Men, herr talman, jag ska erkänna. Jag har många gånger under den här mandatperioden lämnat kammaren och promenerat hem. Längs Drottninggatan har jag stannat någonstans i mitten från Sergels torg sett vid korvmojen och beställt just korv med bröd, bostongurka och räksallad. Jag ska berätta vad utvecklingen har varit. Det har varit i sin peak en volymökning på 15 kilo. Nu efter hårt arbete är jag nästan tillbaka där jag började. Vad är läxan som jag vill kommunicera till de rödgröna? Jo, det kan faktiskt bli för mycket av det goda. Det är något ni borde ta till er. Det vi ser nu är ett utbildningspolitiskt frosseri. Det tycks inte finnas några gränser för hur många utbildningsplatser ni kan kräva. Jag skulle vilja fråga vad ni egentligen har för grund för att påstå att det vi gör inte är tillräckligt. Vad är det för siffror, statistik och forskning ni vill referera till? Ironiskt nog kan vi konstatera att det inte alltid har varit så i socialdemokratin. Även om riksdagsledamöter har krävt att man ska ha mer utbildningsplatser har det funnits ett ansvarstagande ledarskap i Göran Persson och Pär Nuder som har insett att verkligheten är som den är. I lågkonjunktur måste man satsa mer, medan man i högkonjunktur satsar mindre. Mellan 2000 och 2006 var den totala besparingen på komvux 2 miljarder. Göran Persson tog trots sina många brister ansvaret för den ekonomiska politiken. Han tog hand om svensk ekonomi som om det vore hans egen. Måhända är det kanske just den principen som är problemet med den nuvarande ledningen i socialdemokratin. Jag tror på komvux. Jag vill att alla ska få en andra chans. Det är vi alla överens om. Men det är inte Sveriges problem och brist. Sveriges problem och brist är att vi har slussat vidare elever från grund- och gymnasieskolan som inte når målen och låtit komvux vara en förlängning av det. Då kräver man mer utbildningsplatser från socialdemokratin. 15 000 fler platser kräver man, 15 000 fler platser mer än Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Då lyckas man med konststycket att inte bara överbjuda regeringen utan också att överbjuda Lars Ohly. Jag trodde inte att det var möjligt, men nu har vi sett beviset på det. Herr talman! Exakt hur många jobb som man kom överens om i oppositionen återstår att se. Det är 2 miljarder som skiljer partierna emellan. Man ska komma ihåg att 1 miljard hit och 1 miljard dit faktiskt blir lite pengar. Slutsumman av det hela blir att det blir satsningar som man inte kan effektuera. Det man däremot är överens om i oppositionen är att riksdagen ska berätta och planera för till exempel Yrkeshögskolan när det gäller vad det är för typ av inriktningar på utbildningarna som den ska tillhandahålla. Det är ett fullständigt bisarrt förhållningssätt. Det ska självklart arbetsmarknaden avgöra. Det ska självklart de som jobbar på Yrkeshögskolan och som har profession för det göra. Men jag antar att om olyckan är framme är det Rossana Dinamarca med sin förkärlek för planering av ekonomi som kommer att få den uppgiften. Jag säger som Pär Nuder sade för ett par år sedan: Det duger inte. Det håller inte måttet. Det är inte tillräckligt för en ansvarsfull regeringsbärande politik. Därför är det tydligt att det starka och enda trovärdiga regeringsalternativet i den här kammaren är den borgerliga alliansen. Vi ska ha ett starkt utbildningsväsen. Vi ska ha ett utbildningsväsen som fokuserar på att ge människor en andra chans, som erbjuder dem som inte klarar sig i grund- och gymnasieskolan att få den andra chansen, att få en chans att sadla om. Vi ska erbjuda en vuxenutbildning som möter behovet efter konjunkturen. Men framför allt måste vi lägga grunden till en bättre fungerande grund- och gymnasieskola och inte låta problemen skickas vidare på framtiden. Med de orden vill jag återigen yrka bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Mats Gerdau och Margareta Pålsson (båda m), Per Lodenius (c), Tina Acketoft (fp) samt Eva Johnsson (kd).

Herr talman! Då kan vi konstatera att Fredrik började med att förvanska historien ganska kraftigt. Det var knappast konsensus när man för länge sedan skulle sprida bildning till folket. Sedan höll han ett allmänpolitiskt inlägg med massor av strunt och falsarier kring vår politik. Men det bevisar väl bara att det inte finns några visioner eller funderingar kring vuxenutbildningen eller en tro på att vuxenutbildningen har något värde i sig. Det handlar om att lappa och laga. Dessutom gjorde han det på ett ganska raljant sätt i rejäl Muf-anda. Men jag ska försöka bortse från det och i stället ta fasta på något som han sade som jag tycker var bra. Han började med att prata om kunskapens betydelse. Den är en förutsättning för demokrati. Kunskap är makt. Då undrar man varför ni inte vill att alla ska få del av den kunskapen och makten. För ett par år sedan gjorde jag och din partikollega Littorin ett studiebesök i Norrköping på en folkhögskola. Det var elever där som var lite bekymrade över att rekryteringsbidraget skulle försvinna. Det satt inte ett gäng lata slarvar där. Det var verkligen sådana som hade haft skäl att hoppa av gymnasiet. En hade varit så kraftigt mobbad att hon inte kunde fortsätta. Någon hade blivit gravid tidigt. Just den gruppen var en grupp som också arbetsmarknadsministern tyckte var viktig, de som står längst från arbetsmarknaden och har svårt att motiveras till studier. Han ville hitta strategier för att nå dem, underlätta för dem och ge dem en gräddfil. Han ville gynna den gruppen. Nu undrar jag om ni har funderat mer på det här och i så fall om ni har några sådana strategier på lut som handlar om att locka just den här gruppen lite extra för att de ska ta del av studier.

Herr talman! Om vi börjar med rekryteringsbidraget var Riksrevisionen sylvass i sin kritik mot det. Man konstaterade att det inte träffade rätt målgrupper. Det var väl inte så konstigt att vi tog bort det. Det är ganska symtomatiskt hur Louise Malmström väljer att förhålla sig till debatten om utbildningspolitiken. Man låtsas som att de 30 000 eleverna som slås ut varje år, som har gjort det under så lång tid, inte finns. Man ser inte, man hör inte, och man vill inte prata om dem. I stället pratar man ständigt om fler platser till komvux, fler utbildningsplatser, och så vidare. För att vi ska komma till rätta med problemen i svensk utbildningspolitik måste vi se till att i grunden förändra den utbildning som finns i grund- och gymnasieskolan. Det är den stora återvändsgränden i vuxenutbildningspolitiken att man inte har gjort det, att man låter problemen få fortsätta ända till komvux. Det är här som jag faktiskt tycker att Louise Malmström och socialdemokratin borde be om ursäkt för den utbildningspolitik som man har fört. Ni borde faktiskt erkänna att det är väldigt många elever som under er tid vid makten har drabbats och inte fått komma till sin rätt. Där lägger vi grunden genom att förändra politiken för att komma till rätta med de problem som finns. Sedan är det så att komvux fyller en viktig funktion för dem som vill sadla om och göra någonting annat, för dem som blir arbetslösa och i väntan på att högkonjunkturen kommer tillbaka inte bara ska vänta på bättre tider utan förkovra sig och fila till sin kompetens. Men utgångspunkten måste ändå vara att vi ger människor en första chans, inte fokuserar på den andra chansen.

Herr talman! Du har verkligen gått en grundkurs i något slags retorik för att vilseleda och börja prata om andra saker. Upplysningsvis: Det här är inte en allmänpolitisk utbildningsdebatt. Den här debatten handlar om vuxenutbildningen. Det är därför jag pratar om vuxenutbildningen. Rekryteringsbidraget hade sina för- och nackdelar. Det var inte alls sågat jäms med fotknölarna. Det fanns vissa saker som man kunde rätta till. Det hade man kunnat göra i stället för att ta bort det. Nu hittar vi ett annat sätt att stötta de här grupperna. Vi hade också andra strategier för det, till exempel 25:4-reglerna, korttidsstudiestöd och så vidare. Men jag undrar vad ni har för strategier. Det var det jag frågade om i mitt förra inlägg och som jag förväntar mig att få ett svar på. Vad har ni för strategier för att locka de här grupperna, eller tycker ni inte att de som står allra längst från arbetsmarknaden och som verkligen har haft skäl att avbryta sina studier när de gjorde det borde lockas till utbildning, att de borde få hjälp och stöd? Tycker inte ni att de borde ha något slags gräddfil för att ta sig in i utbildningssystemet igen, vilket borde gynna hela vårt lands utveckling? Eller tycker ni att de ska leva på försörjningsstöd? Vad är er strategi?

Herr talman! Jag ser inget egenvärde i att locka in människor i utbildning, Louise Malmström. Utgångspunkten måste vara att man känner ett behov av att förkovra sig och bredda sin kunskap. Det kan inte vara så att vuxenutbildningen ska vara en del i den politik som Socialdemokraterna så framgångsrikt har fört för att försöka dölja arbetslösheten. Det viktiga är ändå att människor är i jobb och att man försörjer sig själv. Sedan är det självklart så att vuxenutbildningen och hela utbildningsväsendet fyller en otroligt viktig funktion. Jag ägnade en stor del av mitt inledningsanförande åt att lyfta fram betydelsen av utbildning, men det är fortfarande så att man måste se det större sammanhanget. Vi debatterar vuxenutbildningen, men vi gör det också utifrån en situation där vi kan konstatera att den svenska grund- och gymnasieskolan inte har fungerat. Min utgångspunkt när det gäller att hantera det samhällsproblemet är fortfarande att lösa problemen där de uppstår. Du blundar för de problemen och försöker i stället hitta en massa sidolösningar som i grunden inte tillrättalägger det som är det fundamentala felet. Sedan kan du raljera över att du tycker att jag försöker leda in debatten på allmänpolitik och inte diskuterar det specifika betänkande som vi har framför oss att debattera om i dag. Vi måste ändå se det större utbildningspolitiska sammanhanget, och det är att man ständigt har skjutit problemen på framtiden. Där vill vi se till att komma till rätta med problemen tidigare. Sedan ska komvux fungera som en andra chans. Vi vill locka och uppmuntra människor som i dag befinner sig i utanförskap att delta i de olika utbildningssatsningar vi gör. Vi har en stor bredd av olika typer av program, alltifrån arbetsmarknadsåtgärder till komvux för att åtgärda detta. Men man måste se det större sammanhanget, Louise. Det är det ni försöker blunda för och det är det som också är problemet med er skolpolitik.