Värdigt liv i äldreomsorgen

Debatt om förslag 24 maj 2010
Hoppa över anförandelistan

Anförandelista

  1. Hoppa till i videospelarenLars-Axel Nordell (Kd)
  2. Hoppa till i videospelarenCatharina Bråkenhielm (S)
  3. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  4. Hoppa till i videospelarenThomas Nihlén (Mp)
  5. Hoppa till i videospelarenKenneth Johansson (C)
  6. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  7. Hoppa till i videospelarenKenneth Johansson (C)
  8. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  9. Hoppa till i videospelarenKenneth Johansson (C)
  10. Hoppa till i videospelarenCatharina Bråkenhielm (S)
  11. Hoppa till i videospelarenKenneth Johansson (C)
  12. Hoppa till i videospelarenCatharina Bråkenhielm (S)
  13. Hoppa till i videospelarenKenneth Johansson (C)
  14. Hoppa till i videospelarenMargareta B Kjellin (M)
  15. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  16. Hoppa till i videospelarenMargareta B Kjellin (M)
  17. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  18. Hoppa till i videospelarenMargareta B Kjellin (M)
  19. Hoppa till i videospelarenCatharina Bråkenhielm (S)
  20. Hoppa till i videospelarenMargareta B Kjellin (M)
  21. Hoppa till i videospelarenCatharina Bråkenhielm (S)
  22. Hoppa till i videospelarenMargareta B Kjellin (M)
  23. Hoppa till i videospelarenBarbro Westerholm (Fp)
  24. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  25. Hoppa till i videospelarenBarbro Westerholm (Fp)
  26. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  27. Hoppa till i videospelarenBarbro Westerholm (Fp)
  28. Hoppa till i videospelarenAnders Andersson (Kd)
  29. Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
  30. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  31. Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
  32. Hoppa till i videospelarenEva Olofsson (V)
  33. Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
  34. Hoppa till i videospelarenThomas Nihlén (Mp)
  35. Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
  36. Hoppa till i videospelarenThomas Nihlén (Mp)
  37. Hoppa till i videospelarenMaria Larsson (Kd)
  38. Hoppa till i videospelarenGöran Thingwall (-)
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 38

Anf. 27 Lars-Axel Nordell (Kd)

Fru talman! I socialutskottets betänkande SoU18 behandlas regeringens proposition Värdigt liv i äldreomsorgen . En gemensam följdmotion från s, v och mp har med anledning av betänkandet väckts med sammanlagt tio reservationer, en för var och en av de tio avsnitt som behandlas i betänkandet. Regeringen föreslår i propositionen att det införs en bestämmelse i socialtjänstlagen om en nationell värdegrund för äldreomsorg som syftar till att äldre personer ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Ambitionen är tydlig i förslaget, att en äldre person så långt det är möjligt ska kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges. Propositionen innehåller också förslag om en lagändring som gör det möjligt för kommuner att lämna ekonomisk kompensation till enskild person som inte fått bistånd enligt socialtjänstlagen inom skälig tid eller i enlighet med beslut av socialnämnd eller ett avgörande av domstol. Förslaget ger också en kommun rätt att ge kompensation till enskild i det fall socialnämnden inte fullgjort den garanti som lämnats att inom en viss tid eller på ett visst sätt tillhandahålla biståndet. För att tydliggöra en verksamhetskvalitet på området föreslås ett frivilligt system med värdegrundsmärkning av äldreomsorg i såväl kommunalt som enskild bedriven äldreomsorg. Betänkandet innehåller även förslag till stöd till en fortsatt primärkommunalisering av hemsjukvården, där det kan bli aktuellt att ge kommunerna rätt att anställa läkare, samt insatser för att främja ökad mångfald av utförare inom vård och omsorg. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. Fru talman! Med denna inledande presentation av betänkandet om värdigt liv i äldreomsorgen överlämnar jag härmed detta för debatt och beslut i kammaren.

Anf. 28 Catharina Bråkenhielm (S)

Fru talman! I dag ska vi debattera något som berör väldigt många, nämligen de en och en halv miljoner människor som är över 65 år i vårt land. På bara 100 år har medellivslängden ökat med 25 år, och man har fått många fler friska år. Det bygger egentligen på den generella välfärdspolitik som vi har haft i vårt land, och den har gällt oss alla. Det är det som har varit så bra. Propositionen som vi ska debattera i dag innehåller många försök till förbättringar. Man ska nu skriva in i socialtjänstlagen att äldre ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Egentligen är det en självklar sak som redan finns inskriven, men som man nu väljer att kalla en nationell värdegrund inom äldreomsorgen. När gruppen äldre ökar kraftigt måste det till en mycket bättre organisation inom sjukvården och äldreomsorgen. När behov av vård och omsorg uppstår ska det inte råda någon tvekan om att det är samhället som ska bistå med detta. Man ska inte behöva känna oro eller behöva ta till privata försäkringslösningar för att känna sig trygg. Alla ska kunna lita på att samhället finns där. Den gamla ska mötas av respekt. Man ska också kunna styra över sin vardag och ha inflytande över vilka insatser man får. Det är något som vi som sitter här anser som helt självklart. Den tidigare socialdemokratiska regeringen inledde 2006 ett långsiktigt och brett investeringsprogram för att utveckla och stärka vården och omsorgen om våra äldre. Till det knöt vi 1,4 miljarder kronor per år och även ett investeringsstöd för att öka antalet platser i särskilt boende. Dagens proposition innebär att begreppet "värdegrund" skrivs in i socialtjänstlagen. Socialstyrelsen har dock avstyrkt förslaget med motiveringen att det till stora delar blir en upprepning av de mål och principer som redan finns i SoL. De brister som finns inom äldreomsorgen beror inte på att det saknas lagstiftning, utan de beror på att man inte har någon uppföljning och inga bestämmelser som följs. SKL avstyrker också förslaget på samma grunder som Socialstyrelsen. De invändningar som framförts av flera remissinstanser är viktiga, och de pekar på svårigheterna med denna typ av lagstiftning. Vi ser samtidigt ett behov av detta för att öka de äldres inflytande som det är ganska dåligt med i dag. Det krävs dock en lång rad förändringar för att de äldre ska kunna vara med och styra sin vardag även när kroppen behöver omsorg. Äldre måste få besluta om sina egna liv, precis som alla andra vuxna människor. De måste visas respekt och ha rätt till den hjälp de behöver för att leva ett bra liv. Den här propositionen kommer inte att förbättra äldreomsorgen. Det finns områden som det är helt nödvändigt att göra förändringar på för att uppnå ett värdigt liv inom äldreomsorgen. Det handlar till stor del om utbildning av personalen. Det är en viktig del. Fortfarande saknar många anställda i äldreomsorgen grundläggande utbildning för yrket. Det är helt oacceptabelt, och det bara fortgår. Anser man att det är lika viktigt med utbildad personal i äldreomsorgen som tar hand om våra gamla som det är med utbildad personal som tar hand om våra barn, alltså lärare, är det mycket negativt att den borgerliga regeringen valt att inte fortsätta den statliga satsningen Kompetensstegen som startades av vår regering. Det satsades 1 miljard, och över 100 000 personer fick möjlighet till kompetenshöjning. Det var i alla fall en bra början. Regeringen har dess värre inte tagit några nya initiativ eller fortsatt på vår väg. En annan viktig del är personalens rätt att yttra sig om sin verksamhet. I dag omfattas alla av rätten att meddela uppgifter för publicering, meddelarfrihet. Man är också garanterad anonymitet. Offentliga arbetsgivare får inte efterforska vem som har lämnat meddelandet. En ökad andel av offentlig verksamhet utförs dock i dag av privata företag, och insynen där är obefintlig eftersom det betraktas som företagshemlighet. Så kan det inte få vara. Riksrevisionen har i en rapport kritiserat bristen på kontroll av äldreomsorgen och menar att regeringen har ett ansvar för att förvissa sig om att äldreomsorgsmarknaden fungerar som saknas i dag. Regeringen har dock inte gjort något åt detta. Dagens huvudmannaregler i hemsjukvården är ett stort problem. I hälften av landets kommuner är det fortfarande två olika organisationer för vården och omsorgen om de äldre som vårdas hemma. Det betyder att det först kommer en bil från hemtjänsten och sedan en bil från landstingets omvårdnadsteam. Det blir många personer som besöker den gamla. Dessutom blir det många bilar, vilket inte är särskilt bra för miljön. De äldre drabbas bara för att man inte komma överens mellan huvudmännen. Det är ganska sorgligt att man inte gör något mer kraftfullt. I den nationella utvecklingsplanen från våren 2006 redovisade vi att huvudansvaret för hemsjukvården absolut borde överföras till kommunerna och att regeringen skulle återkomma med ett förslag om detta. Omedelbart efter regeringsskiftet redovisade dock den borgerliga regeringen att man inte skulle genomföra den förändring som vi föreslog. Det visade sig dock ganska snabbt att det inte var något klokt beslut, för nu har regeringen ändrat sig - flera år för sent - och redovisar att man tillsätter en nationell samordnare med uppgift att stödja landsting och kommuner och fortsätta processen med att överföra ansvaret för hemsjukvården från landstinget till kommunen. Det är bra, men det är alldeles för klent att tillsätta en organisationsstödjare. Det är dags att sätta ned foten ordentligt så att det blir någon verkstad av det hela. Regeringen redovisar också i propositionen att det tyvärr inte blir någon lagreglering av yrkeskrav för äldreomsorgen - detta trots att det är den viktigaste åtgärden för att höja kvaliteten inom äldreomsorgen. Det är helt uppåt väggarna att över 30 procent av personalen inte har någon yrkesutbildning för sitt jobb - något som man har i nästan alla andra yrken. Varför är det så? Socialstyrelsen har också i sin granskning av äldreomsorgen kritiserat just detta. Att det är ett viktigt jobb måste man visa genom att införa nationella kompetenskrav för att kunna få arbeta inom äldreomsorgen. Maten är ett annat bekymmer inom äldreomsorgen. Maten är en självklar del av vår vardag. Många av oss sitter kanske och funderar på vad vi ska välja att äta till lunch. De äldre inom omsorgen får dock inte välja själva, och de borde de få göra i mycket större utsträckning. Maten är något som vi alla ser fram emot. Det är inte bara vad som ligger på tallriken utan hur hela matsituationen ser ut som räknas. Att få känna doften av nylagad mat då och då är en rättighet och även att få äta i gemenskap med andra om man vill. Alltför många äldres enda matupplevelse är att få långt i förväg tillagad mat. Oftast har den transporterats långt och serveras i en plastlåda, och lådorna körs ut för flera dagar i taget. Många gamla klarar inte ens av att få upp plastfilmen på förpackningen, än mindre att värma maten i mikron. Personalen får ändå köra ut och ordna detta. Att sedan äta maten ensam varje dag livet ut är inte förenat med god kvalitet i äldreomsorgen. Där behöver man absolut göra något. Uppdrag till Socialstyrelsen och övriga aktörer bör kompletteras med ett uppdrag till Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet att se över reglerna för en god matkultur i äldreomsorgen. Det gäller även möjligheten att kunna laga mat på plats. Regeringen föreslår en ändring i lagen som ger kommunen rätt att lämna ekonomisk kompensation till en enskild när en person inte fått bistånd inom skälig tid efter beslut av socialnämnd eller domstol. Socialstyrelsen och SKL avstyrker förslaget och anser att det är tveksamt att man ska kunna köpa sig fri från de skyldigheter man har. Vad hjälper det tant Agda som behöver en plats på äldreboendet om hon får en slant i stället för platsen? Inte ett enda dugg. Nej, socialnämndens beslut ska gälla; inget annat är acceptabelt. Man pekar också på att det kan bli en ganska lönande affär att skjuta upp besluten, ge en slant i kompensation och i stället låta anhöriga göra kommunens jobb. Skadestånd i denna form är ett nytt sätt att bedriva lagstiftningsarbete när det gäller äldreomsorg. Det känns inte värdigt svensk äldreomsorg. Äldreomsorgen ser väldigt olika ut i landets kommuner. Regeringen vill införa ett frivilligt system för värdegrundsmärkning av all äldreomsorg. Det är ett alldeles för vagt begrepp och ett kraftlöst initiativ. Man bör snabbt återkomma till riksdagen med ett förslag om kvalitetsmärkning av äldreomsorgen där viktiga aspekter som läkemedelsanvändning och personalens kompetens tillförs. Regeringen redogör också i propositionen för sin avsikt att uppdra åt berörda myndigheter att skapa en nationell handlings- och åtgärdsplan för säkerhetsfrämjande arbete för äldre. Det är mycket bra och viktigt. Vi stöder verkligen detta initiativ, men vi skulle också vilja ha in den viktiga frågan om våld mot äldre och mäns våld mot äldre kvinnor i uppdraget. För äldre personer som är i behov av omsorg av någon annan är ju otroligt sårbara och utsatta. Våldet är ett dolt brott som sker i hemmet eller på en vårdinrättning. Det är övergrepp i olika former som inte sällan utförs av anhörig eller anställd personal. Det gör utsattheten dubbel, eftersom offret är beroende av förövaren för att klara sin vardag. Ofta är förövaren den ende som står för kommunikationen. Den äldre kan inte ens meddela att det pågår något där hemma. Därför måste både vårdpersonal och chefer självklart ha utbildning för det här. Propositionen innehåller många bra idéer och uppslag, men de är alltför kraftlösa. De flesta förslag bygger på frivillighet. I de här tiderna, när dagens regering har delat ut 100 miljarder kronor till Sveriges allra rikaste personer i stället för att stärka den svenska äldreomsorgen, känns det inte särskilt hoppfullt att det här förslaget heller blir verklighet. Jag yrkar bifall till reservation nr 6 och reservation nr 10.

Anf. 29 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 6 om nationell yrkeskompetens och reservation nr 7 om trygghetsboende. I förra veckan var jag på anhörigriksdagen i Varberg tillsammans med ungefär 900 andra. Det var personal, politiker och främst anhörigvårdare. När anhörigriksdagen startade intervjuade man och frågade två anhörigvårdare, en kvinna och en man, vad de tyckte var viktigt att tänka på för framtiden. Kvinnan lyfte fram att hon trodde att det kommer att förändras mycket i hela samhället. Det är nog inte alls säkert, sade hon, att vi anhöriga kommer att kunna ställa upp på det sätt som vi gör i dag. Man måste tänka på det när man utvecklar äldreomsorgen och stödet till anhöriga. Mannen sade lite tvärtom. Han sade: Jag tror inte att samhället kommer att ha råd att ta hand om de gamla framöver när de blir fler. Jag tror att det är vi som får ta hand om alltihop. Redan i dag gör anhöriga väldigt mycket, 70 procent av insatserna. Vi kan också konstatera att när det gäller anhöriga som gör insatser ser det olika ut. Det är i högre grad döttrar och svärdöttrar än söner och svärsöner. För de äldre som själva har en ekonomi som är dålig och anhöriga som inte har höga inkomster får döttrarna rycka in och ta tag i det som kanske inte äldreomsorgen klarar av tillräckligt bra. När man har en bättre ekonomi som äldre eller anhöriga som har det kan man komplettera med privata köpta tjänster. På så sätt riskerar vi att få ett tudelat samhälle för de äldre. Jag skulle vilja säga till mannen på anhörigriksdagen att vi har råd. Vi har råd i dag, och vi har råd framöver. De nedskärningar som flera pratade med mig om på anhörigriksdagen och som äger rum runt om i landet i dag hade inte behövt ske med en regering som satte välfärdsjobb i kommuner och landsting framför skattesänkningar. Det är därför som minst 12 miljarder mer till kommuner och landsting 2011 och 2012 är ett viktigt rödgrönt krav. I min hemstad Göteborg skulle det innebära 340 miljoner. Jag skulle vilja säga till den kvinna som var väldigt bekymrad över läget i Jönköping att Jönköping skulle ha fått 85 miljoner mer. Vi har råd också i framtiden. Det handlar om hur vi prioriterar: världens bästa välfärd utan vinstintressen, jobb, grön omställning och en rättvis fördelningspolitik eller skattesänkningar och en ensidig ökning av den privata konsumtionen. Från Vänsterpartiets sida tycker vi att det är självklart att människor ska ha stöd utifrån sina behov och att vi solidariskt ska bidra till vår gemensamma välfärd. Vi ska få hjälp och stöd efter behov och betala efter bärkraft. Du ska betala mer skatt om du tjänar mer men absolut inte mer skatt än andra för att du är pensionär, arbetslös eller sjukskriven. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i. Det har sagts tidigare vad den här propositionen handlar om. De konkreta förslag som ligger är ändringar i socialtjänstlagen och i lagen om kommunala befogenheter. Vi från Vänsterpartiet och De rödgröna yrkar inte avslag på någon av de ändringarna. Som sades tidigare här av Catharina Bråkenhielm skriver man in en värdegrund, rätten att bemötas med respekt och känna välbefinnande. Det är vi absolut inte emot. Däremot undrar vi vad det blir för direkt förbättring av att skriva in ungefär samma saker en gång till. För det står redan vackra ord i socialtjänstlagen som man kan hänvisa till. Vi tror det behövs mer handfasta saker för att utveckla äldreomsorgen. Att kommunerna frivilligt ska kunna ge ersättning för att man inte får den hjälp man ska ha tycker vi är ett något konstigt sätt att prioritera förändringar i lagstiftningen inom äldreomsorgen. Det viktiga är att alla ska ha den hjälp som de behöver. Vi tycker att det är bra att det tydligt framgår att äldre ska kunna påverka de timmar och det bistånd de får. Det är något som vi själva har motionerat om i flera år. Men det behövs mer handfasta förslag om det här ska bli verklighet ute i äldreomsorgen. Då handlar det om att kommunerna har långsiktiga ekonomiska förutsättningar. Vi är mycket tydliga där. Vi ska inte bara satsa på ökat stöd nu så att vi stoppar nedskärningar och besparingar. Vi ska satsa på ökad kvalitet och mer anställda i hemtjänsten och på äldreboendena framöver, för det behövs. Det behövs också närvarande chefer som har utrymme att vara med och utveckla äldreomsorgen. Det tror vi är betydligt mycket viktigare nu än att vi får en bra ledarutbildning. Vi har inget emot det, men utan möjligheten att cheferna har utrymme för att göra sitt jobb gör det inte den nytta det skulle kunna göra. Att arbeta med sköra äldre människor är ett mycket viktigt arbete. De som gör det ska ha bra arbetsförhållanden och möjligheter att utveckla sig i arbetet. Många saknar grundläggande utbildning för sitt jobb och tillräckliga möjligheter till fortbildning. Regeringen valde att inte fortsätta den kompetensutvecklingssatsning, Kompetensstegen, som startades av oss rödgröna. Det var 1 miljard mellan 2005 och 2008. Jag vet att det drog i gång många kompetenshöjande och kvalitetshöjande verksamheter i äldreomsorgen. Vi vill återuppta en satsning på Kompetensstegen. Den skulle aldrig ha avbrutits. Det behövs också tydligt sägas att det ska vara en långsiktig satsning på att höja kompetensen och utbildningsnivån i äldreomsorgen. I vår budget i Vänsterpartiet hade vi förslag på en tioårig kompetenssatsning med 400 miljoner om året. Det kan inte vara så att så många som upp till 30 procent - och i en del kommuner oändligt mycket mer, för det ser olika ut - inte ens har den grundläggande utbildning de ska ha. Ska äldreomsorgen bli attraktiv och människor vilja jobba där och fortsätta att jobba där måste man kunna leva på sin lön. Därför är rätten till heltid så viktig. Vi rödgröna gör en gemensam heltidssatsning med 1 heltidsmiljard till kommunerna på två år för att heltid ska bli en rättighet och deltid en frivillig möjlighet. Vi är beredda att lagstifta om inte det hjälper. Fru talman! Vänsterpartiet har, som jag sade tidigare, krävt valfrihet i vardagen för äldre människor under flera år. Det handlar om rätten att så långt som möjligt själv bestämma vad de timmar man får i hemtjänsten ska användas till, när man får hjälpen, hur den utförs och att vara med och påverka under biståndsbedömningen. Det handlar om att kunna påverka det liv som jag lever på ett äldreboende, om jag får komma ut, hur många gånger jag får duscha och att få hjälp och stöd att göra det som är viktigt för mig. Men för att det som skrivs in i socialtjänstlagen ska bli verklighet måste det finnas tillräckligt med personal. Det här handlar om ett flerårigt utvecklingsarbete, om hur vi organiserar och utvecklar äldreomsorgen och bemötandet. Vi har en annan politik än den borgerliga regeringen. Vi säger nej från Vänsterpartiets sida till marknadsanpassning och vinstintressen i äldreomsorgen. Vi säger nej till att stora vårdbolag som Carema, Aleris och Attendo Care, som i dag driver 70 procent av de äldreboenden som har privata utförare, ska vara med och i allt högre grad påverka den äldreomsorg vi ska ha i Sverige. Deras primära mål som privata bolag är vinstintresset. Vi i Vänsterpartiet har ett alternativ som handlar om verklig valfrihet, rätten att ha ett inflytande över sin vardag, tillräckligt med personal så att man kan se hela människan och få kontinuitet i verksamheten, bra arbetsförhållanden och bra utvecklingsmöjligheter. Det handlar också om en äldreomsorg som aldrig får utestänga någon av ekonomiska skäl. Det finns anledning att ifrågasätta höga hemtjänsttaxor. När man börjar behöva ha hjälp tar många kommuner ut en avgift per timme som ligger långt utöver vad hushållsnära tjänster kostar. Det är helt orimligt att stänga ute människor. Det innebär att vi får en äldreomsorg där fattiga pensionärer hänvisas till kommunen och andra väljer hushållsnära tjänster när man har råd att betala det. Vi tycker också att det är självklart att man som par ska ha rätt att bo tillsammans. Lika självklart är det att vi behöver utveckla och se över matsituationen. Det ska inte behöva vara pulversåser. Det ska inte behöva vara halvfabrikat. Flera har visat att man kan satsa på en nylagad, närproducerad mat och göra måltiden till den högtid den ska vara. Jag ska känna mig trygg och veta att jag kan bo bra och självständigt när jag inte klarar att bo i mitt hus längre eller om jag bor på tredje våning och inte längre kan ta trapporna utan måste bo i ett hus med hiss. Då måste vi se till att detta inte bara finns i form av moderna lägenheter och trygghetsboenden utan också att de fattigaste pensionärerna har råd att flytta in i de bra boenden som skapas. Det gäller alltså att satsa på både fysisk tillgänglighet och ekonomisk tillgänglighet. Det finns olika alternativ när det gäller äldreomsorgen. De alternativen ska vi utveckla och diskutera i valrörelsen framöver. Med detta vill jag tacka för mig och säga att det viktigaste för oss är en äldreomsorg efter behov och att välfärden finansieras solidariskt efter bärkraft.

Anf. 30 Thomas Nihlén (Mp)

Fru talman! I det här betänkandet om ett värdigt liv i äldreomsorgen behandlas en gemensam motion från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Vi har också tio gemensamma reservationer som vi naturligtvis står bakom, men för att vinna tid yrkar jag bifall bara till reservation nr 8, som handlar om särskilt boende enligt socialtjänstlagen. Förslaget om en nationell värdegrund för äldreomsorgen innebär att det skrivs in i socialtjänstlagen att socialtjänstens verksamhet som rör omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande samt att den äldre personen, så långt det är möjligt, ska kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges. Vi i De rödgröna har gemensamt ställt oss bakom det här förslaget, men vi är samtidigt tveksamma till om man genom detaljerad lagstiftning kan förbättra sådana saker som människosyn och bemötande inom äldreomsorgen. De brister som i dag finns inom äldreomsorgen beror enligt vår uppfattning inte på att det saknas lagstiftning, föreskrifter, nationella mål och riktlinjer för äldreomsorgen. Problemet är i stället att mål, riktlinjer och aktuell lagstiftning inte följs. Ett annat problem med förslaget till nationell värdegrund för äldreomsorgen är att man med förslaget särbehandlar gruppen äldre i socialtjänstlagen. Rimligen borde alla grupper omfattas av den nya lagstiftningen. Vi i De rödgröna anser i stället att den enskilt viktigaste åtgärden för att höja kvaliteten inom äldreomsorgen är att satsa på personalen. Det är helt oacceptabelt att ca 30 procent av personalen i dag inte har yrkesutbildning för jobb inom äldreomsorgen. Att den alltför låga andelen yrkeskompetent omvårdnadspersonal inverkar negativt på kvalitetsutvecklingen är för oss en självklarhet. Därför vill vi genomföra kraftfulla åtgärder för att öka andelen kompetent omvårdnadspersonal. Vi vill att det införs nationella kompetenskrav för att arbeta i äldreomsorgen. Det är personalens kunskap, erfarenhet, empati, människokännedom, humor och kreativitet som skapar förutsättningar för en förbättrad kvalitet inom äldreomsorgen. Men även med en fullgod kompetens hos personalen är bemanningssituationen helt avgörande. På många håll inom äldreomsorgen är bemanningen alldeles för låg, vilket innebär att trots att personalen har tillräcklig kompetens och vet hur man ska genomföra arbetet med hög kvalitet och säkerhet blir det i princip omöjligt eftersom bemanningen är för låg i förhållande till arbetsuppgifternas storlek. Fru talman! Under resten av mitt anförande tänker jag uppehålla mig vid en kvalitets- och patientsäkerhetsfråga inom äldreomsorgen som vi tycker att det talas alltför lite om, nämligen de äldres matsituation. Maten och måltiden är grundläggande för vårt välbefinnande. Alla människor borde ha möjlighet att få känna doften av nylagad, god mat och sedan få den serverad i en trevlig och lugn miljö. God mat är en avgörande livskvalitetsfråga för de äldre. Inom dagens äldreomsorg är plastlådorna med färdiglagad mat vanligt förekommande. Att det enda vi erbjuder våra gamla är en många gånger smaklös, uppvärmd mat visar på dålig förståelse för matens betydelse för trivsel och hälsa. Vi tycker att det är respektlöst att ge våra äldre i äldreomsorgen mat som många gånger inte smakar gott, inte ser god ut och inte luktar gott. Detta leder till att en stor andel äldre inom äldreomsorgen i dag är undernärda eller riskerar att bli undernärda och till att många svälter ihjäl. Maten och näringsinnehållet behöver anpassas efter de äldres behov, och de ska alltid erbjudas god mat som smakar och doftar gott! Hälsa och mat hänger ihop. För de gamla är måltiden ofta den viktigaste stunden på dagen. Bra mat kan bidra till en förbättrad livskvalitet och ett friskare liv. God och näringsrik mat är en nyckelfråga för en fungerande äldreomsorg och en effektiv vård. Många av de äldre som bor kvar hemma och får hjälp av hemtjänsten har många gånger svårt att motivera sig att äta tillräckligt och har dålig matlust. Detta riskerar att leda till undernäring. De flesta äldre upplever måltidsupplevelsen av att äta uppvärmd mat ur en plastlåda som väsentligt sämre än att äta mat som har lagats på plats. Därför behövs det stora satsningar inom framför allt hemtjänsten så att man till exempel får trevligt sällskap vid måltiderna och att maten både doftar och smakar bra. Det bör också vara fullt möjligt att välja bort plastlådan till förmån för att få maten lagad hemma av hemtjänstpersonalen. För Miljöpartiet handlar maten i stor utsträckning om värdegrund, välbefinnande och värdighet. Mat som lagas centralt och körs ut inom kommunen och ibland mellan kommuner genererar många onödiga transporter med trängsel och miljöpåverkande utsläpp som följd. En matlagning där maten först tillagas och sedan kyls ned för att åter värmas upp använder väsentligt mer energi än den som serveras direkt efter tillagning. Förpackningarna och matrester som slängs ger också upphov till stora volymer sopor som ofta eldas upp. Den portionsförpackade maten ger heller inget utrymme för att anpassa portionsstorleken eller att använda rester följande dagar. Den goda maten är viktig för hälsa, klimat och miljö. Fru talman! Att många äldre lider av undernäring inom äldreomsorgen är ett faktum som har bekräftats av många studier och forskning. Forskning som utförts av Anja Saletti vid Karolinska Institutet visar att ca 70 procent av alla äldre inom äldreomsorg och hemtjänst är i riskzonen för undernäring. Enligt Yngve Gustafson, professor i geriatrik, är undernäring en bidragande orsak till att var tredje patient läggs in på geriatriska kliniken i Umeå. Sjukdomsrelaterad undernäring hos äldre är mycket vanligt, undervärderat och underbehandlat. Tillståndet kan obehandlat vara livshotande och leda till minskad funktion och livskvalitet samt till ökad sjuklighet och dödlighet. För att undvika undernäring hos våra äldre behöver problemet uppmärksammas på alla nivåer, och det behövs vidareutbildning av personal och bättre utnyttjande av dietisternas kompetens samt fler tillagningskök. Vi vill ge i uppdrag till Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet att se över regler för byggande i syfte att underlätta och främja en god matkultur i äldreomsorgen genom att underlätta för byggande av fler tillagningskök. Vi måste våga satsa på god mat inom äldreomsorgen. Det är också viktigt att ge måltidspersonalen tid, kompetens och resurser att laga mat från bra råvaror. Bra mat ska naturligtvis ha ett bra näringsinnehåll och vara fri från oönskade mikroorganismer, gifter och andra skadliga substanser. Men mat till människor är inte bara en fråga om hur många gram den innehåller av olika näringsämnen och vitaminer. Bra mat måste också ha smak, doft, och utseende som väcker glädje och lust att äta och ger god aptit. Vad spelar det för roll om maten är näringsriktig om de äldre inte äter den?

Anf. 31 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Många av er som lyssnar på den här debatten har liksom jag följt en åldrig moder genom hemtjänsten, genom särskilt boende och till livets slut. Vi vet vad det betyder när bemötandet, vården och servicen fungerar. Men vi vet också vad det betyder när det inte fungerar, som för det gamla paret som inte får sluta sina dagar tillsammans trots att de så önskar. En träffande rubrik i Expressen i lördags löd: "I nöd och lust tills kommunen skiljer er åt!" Så ska vi inte ha det med ensamhet, otrygghet och svårigheter att få ambitionerna när det gäller de ökade behoven och resurserna att gå ihop. Vi står inför stora utmaningar men också inför stora möjligheter. Vi måste klara av att säkra kvaliteten i äldreomsorgen för gamla mor och far så att de gamla, och så småningom också vi, ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande och fortsätta få bestämma över våra liv även på äldre dar. Det är det här som propositionen Värdigt liv i äldreomsorgen handlar om, nämligen att få fortsätta att vara den unika person jag varit och är under hela livet ända fram till livets slut. I dag kan vi ta ställning till konkreta lagförslag om tillägg till socialtjänstlagen. Det handlar om värdegrunden. I propositionen står det: "Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande." Därtill handlar det om valfriheten, och det står vidare i propositionen att den äldre personen så långt det är möjligt ska kunna välja när och hur stöd och hjälp i boende och annan lättåtkomlig service ska ges. Vidare föreslås ändringar i lagen om vissa kommunala befogenheter som ger kommunerna möjligheter, befogenhet, att lämna kompensation till en enskild person. Med dessa och övriga förslag i propositionen utvecklar vi äldreomsorgen ytterligare. Vi går från ord till handling, och det känns tillfredställande. Jag yrkar bifall till socialutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. Fru talman! Centerpartiet har tillsammans med övriga allianspartier och med statsrådet Maria Larsson i spetsen inlett ett omfattande arbete för att utveckla äldreomsorgen utifrån den enskilda människan. Vi har infört lagen om valfrihetssystem, LOV, som gör det möjligt för äldre att välja hemtjänst och omsorg med mera i de kommuner som använder sig av denna än så länge frivilliga lag. Vi har ökat valfriheten i boendet genom att få fram flera intressanta alternativ för boendelösningar - kommunala, privata och kooperativa. Vi har avsatt pengar, en halv miljard, i fyra år för att stimulera byggandet av trygghetsbostäder för äldre. Investeringsstöd lämnas både för nybyggnad och för ombyggnad. Vi har gjort det lättare för anhöriga som vårdar närstående att få avlastning och stöd. Kommunerna är nu skyldiga att erbjuda anhöriga det stödet. Vi har tillfört 1,35 miljarder varje år under mandatperioden för att stimulera och utveckla äldreomsorgen i kommunerna. Det är pengar som används till att utveckla läkemedelsgenomgångar, bra mat, demensvård, samverkan och så vidare. Vi har genomfört en tillsynsreform för att skärpa tillsynen över äldreomsorgen. Stora och nödvändiga satsningar har gjorts för att rusta och utveckla äldreomsorgen. Förslagen i dagens proposition har också täckning i årets budget med särskilda medel för att stödja införandet av en nationell värdegrund och värdegrundsmärkning, medel för program för en god äldreomsorg, medel för att utveckla ledarskapet i äldreomsorgen och det psykiatriska stödet, riktade medel till anhörigstöd, teknikstöd, forskning och stöd till pensionärs- och anhörigorganisationer. Det finns budgeterat. Varför är det så viktigt att Centerpartiet och alliansregeringen får fortsätta och att vi undviker en vänstersväng i höst? Jo, därför att vi inte är klara. Vi har kommit en bra bit på väg, och det känns tydligt att inriktningen är rätt. Men mycket återstår. Och vad är vänsterpartiernas alternativ? Avskaffande av den uppskattade lagen om valfrihetssystem, LOV, som ger människor makt över sitt liv och därtill käppar i hjulen för den positiva utvecklingen av det ökade intresset för privata och kooperativa alternativ till den offentligt drivna äldreomsorgen. Det är vad det finns farhågor om. När jag analyserar vänsterpartiernas reservationer i dagens betänkande ser jag att de är ganska många numerärt, men när man går igenom dem är innehållet ganska begränsat. Det är lite krusningar på ytan. Man slår in öppna dörrar och begär utvärderingar, precis som om vi inte gör sådana kontinuerligt. Hit räknar jag alla reservationer utom nr 3. Beträffande reservation nr 3, Kommunalisering av hemsjukvården , är det från Centerpartiet en absolut vilja och ambition att vi ska uppnå detta. Det finns så mycket i dag som talar för att det har ett stort värde. Två tredjedelar av kommunerna har genomfört det, och här kan man välja strategi - med piska och tvång eller att stimulera och stödja. Vi har valt den senare, men målet från vår sida är klart, nämligen en kommunalisering av hemsjukvården. I reservation 5 har vi just de ideologiska låsningarna. De förslag som vi har, vi vill riva hinder och ha neutralitet mellan dem som driver verksamheter, får nobben av vänsterpartierna. Reservation 10 gäller meddelarskyddet och ett ja till öppenheten och inriktningen. Nuvarande opposition klarade det inte när de var i majoritet. Vi tar nu ett steg genom att markera vad vi vill, men inte heller vi kan redovisa förslag till en lagstiftning. Fru talman! Från Centerpartiet har vi föreslagit att LOV ska bli obligatorisk så att det blir valfrihet i hela Sverige, även i de röda kommunerna. Vi har föreslagit att fler ska kunna påverka innehållet i hemtjänsten. Vi har stärkt det hälsofrämjande och fallolycksförebyggande arbetet. Vi ser tydligt att mat är hälsa. Vi har påbörjat satsningen på småskalighet, närproducerat och hög kvalitet. Det är ganska mycket. Mat ska dofta och smaka. Från Centerpartiet har vi även föreslagit att diskutera ett lex Sparring utifrån en medarbetare i vår Herres hage som heter Camilla Sparring, ledare för Matupproret. Vi jobbar för ökad valfrihet i boendet, för att utveckla demensvården, förstärka geriatriken och satsa på de mest sjuka äldre. Vi vill släppa fram entreprenörskapet och ser behovet av kompetent personal som någonting mycket viktigt. Fru talman! Jag vill avsluta med att noga poängtera att vi ska ha respekt för våra gamla. Vi ska ha mer självbestämmande samt högre kvalitet och därmed bättre användning av resurserna. Centerpartiet och övriga allianspartier medverkar till att gamla mor och far ska kunna njuta frukterna av att ha varit med och byggt upp välfärdslandet Sverige och att vi själva kan känna trygghet inför vårt eget och våra medmänniskors åldrande. (Applåder)

Anf. 32 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Det passar bra att fortsätta diskutera maten. Jag vet att Kenneth Johansson har diskuterat mat i radion. Det gällde närproducerad mat från en lantbruksskola i Dalarna. De tyckte att man inte skulle binda avtalen till kommunerna. Jag var helt nyligen i Lund i Skåne där man ska ta ställning till eget kök. Det finns ett storkök som inte fungerar längre. Det kanske kommer att avskaffas, jag vet inte. Många äldreboenden har inte kök så att de själva kan laga mat. Många väljer att gå över till Dafgårds vakuumförpackningar som värms upp eller använder sig av plastlådor eller dylikt som ofta transporteras långa vägar. Jag har sett två väldigt lyckade exempel när det gäller mat. Det ena var Lyckåsens demensboende utanför Hässleholm. Där finns en kock-Niklas som satsar på bra närproducerade råvaror, beställer hem vinkartonger och gör vitvinssås, inga pulversåser där inte, bakar brödet själv. Jag har också sett Tre Stiftelsers Vegahusen i Göteborg där man gör likadant. Jag kan säga att båda dessa kockar och ansvariga för maten fått ta en ganska hård strid vad gäller inköpsregler och halvfabrikat samt fått utbilda personalen så att de vant sig vid att inte värma mat utan i stället laga riktigt god och näringsrik mat. Därför skulle jag vilja fråga Kenneth Johansson varför ni avstyrker vårt förslag att titta på hur man ska kunna laga mat i äldreomsorgen. Ni nöjer er med frågan hur man ska kunna använda tid till egna aktiviteter och frågan om arbetsmiljön. Maten tas inte med. Om vi inte får med maten kommer det att bli dyrt.

Anf. 33 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Eva Olofsson pratar så att man blir hungrig. Det är precis det som är poängen - det ska vara lockande, det ska vara inbjudande, det ska dofta och smaka väl. En stor del av kvaliteten vi kan skapa gäller just maten, att den har hög kvalitet. Från Centerpartiets och alliansregeringens sida har vi jobbat mycket med det goda matlandet. Vi satsar väldigt mycket. Inte minst ligger jordbruksministern och statsrådet Maria Larsson bakom mycket av de stora satsningar som nu görs för att Sverige ska bli det goda matlandet och gå i bräschen. Inom äldreomsorgen är det jätteviktigt. Även jag har många goda exempel på vad vi kan göra. Det måste dock slås fast att det är kommunerna, vårdföretaget, den som driver en verksamhet som har ett ansvar. Här finns stora möjligheter att genom lagen om valfrihet få fram olika alternativ, och då kan Eva Olofsson och jag själva göra ett val. Vi kan välja ett boende som erbjuder hemlagad mat som doftar gott och där kocken ser kunden. Det vill jag välja. Det vill jag ha. Jag vet att man runt om i landet börjar få upp ögonen för att stordriftsfördelarna, som enligt mig under alltför lång tid påtalats, inte håller, utan man börjar ta fram kvaliteterna. Regeringen och riksdagens majoritet har anslagit särskilda stimulanspengar, kvalitetspengar, som jag vet att flera kommuner använder för att se hur man löser frågan om god matkvalitet. Kocken ska se kunden, det är viktigt för oss.

Anf. 34 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Vi är helt eniga om att satsa de 1,35 miljarderna. De fanns redan 2006, innan vi bytte regering, i den utvecklingsplan för äldreomsorgen som s, v och mp antog. Där har vi aldrig skilt oss åt. Det som oroar mig när man inte tar med maten och köken då man tittar på hur äldreboendena ska utvecklas framöver är att om man gör sig av med egna kök och därmed möjligheten att laga mat innebär det stora investeringar för kommunerna att göra det i efterhand, om man inte lagt in dessa möjligheter i äldreboendena. Då finns det ingen valfrihet. Det finns inte ett överskott på platser så att jag kan välja bort allt utom det egna hemmet eller Lyckåsens demenscentrum, som har växelvård. I nästan alla kommuner får man ta de platser som finns lediga. Vi vill ha bra kvalitet i hela äldreomsorgen. Vi behöver satsa på bra mat oberoende av vilket boende vi får plats på. Risken är dock att man gör sig av med möjligheten, att man skapar äldreboenden där detta inte kan göras på ett bra sätt. Har man väl tagit bort möjligheten är det jättedyrt att göra det i efterhand. Jag skulle gärna vilja veta vad lex Sparring skulle innebära. Skulle det innebära att man måste se till att det finns förutsättningar att kunna laga mat? Jag är glad att vi är överens om att par ska kunna bo tillsammans. Där är vi helt överens. Nu får vi se till att det blir verklighet hela vägen. Om kommunerna inte ser till det måste vi, anser jag, fundera på lagstiftning. Däremot blir jag bekymrad om vi ska tvingas till fri etableringsrätt inom den äldreomsorg som finns inom primärvården. Jag hör hur man inte kommer överens i Stockholm mellan olika utförare för att på bästa sätt ta hand om multisjuka äldre. Det är ingen bra utveckling. Det krävs helhetssyn och samarbete i stället.

Anf. 35 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Min erfarenhet är att många kommuner förbyggt sig. Många kommuner har med ett tidigare synsätt haft stora enheter och stora produktionskök. Jag tycker att vi ska stimulera kommunerna till att ha ett synsätt som innebär att det blir mer överskådligt, småskaligt, närproducerat - att producera på lokal nivå. Jag tror att det är en bra lösning för kvaliteten. Men det är de som driver verksamheten som fattar besluten. Ytterst är det vi som framtida konsumenter inom äldreomsorgen som, i det samhälle som jag vill vara med och bygga upp, ges möjligheter att göra de egna valen och bedöma om vi får den kvalitet vi vill ha på den ena eller andra platsen och boendet. Jag får göra det valet själv och behöver inte låta ett kommunalråd eller en socialnämndsordförande bestämma. Jag får bestämma var jag vill ha mitt boende. Det är därför vi lyfter fram frågan om att göra LOV obligatorisk. Det finns ett antal röda kommuner som nekar personer att få göra de här valen. Bor man i till exempel Borlänge ska man av ideologiska skäl inte få göra det. Makt till folket är någonting som vi borde kunna enas om, Eva Olofsson. Men jag står upp för det i praktisk handling. När det gäller lex Sparring är idén att utveckla en metod som gör att man om det finns brister kompletterar tillsynsuppgiften med en möjlighet att anmäla och på det sättet kvalitetssäkra ytterligare.

Anf. 36 Catharina Bråkenhielm (S)

Fru talman! Jag lyssnade nogsamt på Kenneths anförande, och det var fantastiskt fint. Men jag kan känna att Kenneth svävar ut lite grann i det blå. Jag kan hålla med om väldigt mycket som Kenneth sade, men jag hittar dess värre ingenting av det konkret i propositionen. Jag har en fråga om kompetensutveckling hos personalen. Åtminstone från vår sida anser vi att det är viktigt att man är utbildad när man tar hand om våra äldre sköra människor. Det finns ingenting i propositionen som styrker att man vill ha utbildad personal. Är det viktigt att det är utbildad personal som tar hand om våra äldre? Vi vet att lärarna ska vara utbildade. Det är viktigt, tycker vi. Men vi tycker att det är minst lika viktigt att den personal som ska ta hand om dem som kommit till livets slutskede och behöver omsorg är utbildad för att ta hand om dementa äldre och äldre som har andra behov. Vad anser Kenneth Johansson om det? Varför har ingenting hänt genom den här propositionen? Man hade verkligen chansen.

Anf. 37 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Jag tror inte att Catharina Bråkenhielm har läst betänkandet riktigt. Det är bara att slå upp s. 17 och läsa innantill. Där står det om ett antal olika initiativ som regeringen har tagit, som uppdrag till Socialstyrelsen att utveckla den goda kvaliteten för att se vad det är för behov av framtida kompetens som vi behöver. Där kan man se väldigt tydligt att det finns uppdrag som vi väntar in svar på. Det finns inte någon skillnad mellan oss i synen på hur viktigt det är att vi har personal med kompetens och utbildning som har fått förutsättningar för ett bra bemötande. Det finns ingenting där som gör att vi skulle stå emot varandra. Vi kan också konstatera att de tidigare satsningarna tyvärr inte har lett till att vi har särskilt många fler utbildade. Vi ligger fortfarande på en alldeles för låg nivå. Det är en uppgift för kommunerna - eller det företag som driver verksamheten - att se till att få en personalförsörjning som fungerar med kompetent personal. Det kravet tycker jag att vi ska ställa. Vi har via Socialstyrelsen möjlighet att följa att det verkligen blir så. Återigen: Här ger vi möjligheter till enskilda att göra egna val. Man kommer i framtiden att kunna kolla upp vad det finns för personal och vad den har för kompetens. Man kan göra det redan i dag på vissa ställen. Är jag nöjd kanske jag väljer det boendet. Är jag inte nöjd väljer jag ett annat. Så ser det ut i vårt samhälle.

Anf. 38 Catharina Bråkenhielm (S)

Fru talman! Jag tror inte att verkligheten är så enkel när man börjar bli gammal och är i behov av vård. Då kanske man inte orkar gå in och välja mellan olika boenden och ta reda på vilken grad av utbildning den personalen har. Jag tror inte att det är så enkelt. Då får man ha väldigt starka anhöriga som gör det. Det är samhället som ska se till att våra äldre, oavsett vilken kondition de är i, ska tas om hand av rätt utbildad personal. Det är också ett sätt att stärka yrket och få upp lönerna. Det är en markering av att det är ett viktigt yrke att vårda våra äldre. Jag kommer från Bohuslän. Kenneth började med att visa upp en artikel om att en kommun skilt ett par åt. Tyvärr ser det ut så på samma ställen. Sotenäs kommun är en borgerligt styrd kommun som har varit mycket omskriven i tidningarna för att man inte lät ett par som hade levt ihop sedan de var unga fortsätta leva tillsammans utan skilde dem åt. Först när massmedier grep in fick de ett ja till att mannen skulle få följa sin fru till äldreboendet. Det är ganska skrämmande. Man kan inte tro att vi har kommunpolitiker som agerar på det viset. Man kan väl säga att det inte räcker med det som finns i den här propositionen - det är löst, man utreder, man förväntas och så vidare - utan det behövs lagstiftning på väldigt många områden, och det saknar jag lite grann. Jag har läst det här och kunde inte se några konkreta förslag av det slag som vi debatterade förut. Däremot tycker jag att det är jättebra inriktning på många av förslagen. Jag skulle bara önska att man gick lite längre.

Anf. 39 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Jag börjar med det sista. Oavsett vem som är i majoritet i en kommun tycker jag att det är bedrövligt om man skiljer ett par åt som vill bo tillsammans. Det har markerats mycket tydligt från alliansföreträdare i riksdag och regering. Vi kommer inom kort, tror jag, att kunna ha ett förslag om en form av parboendegaranti att ta ställning till. Vi har från allianspartierna uttalat att vi vill ha det i lagstiftningen. Jag har inte sett det från oppositionens sida. Nu har inte Catharina Bråkenhielm någon replik kvar, men någon gång kan ni kanske framföra att även ni vill ha en sådan lagstiftning. Jag har inte sett det hittills. När det gäller utbildning: Ja, det behövs kompetent personal. Jag menar att vi här både kan ställa krav och välja det som fungerar bäst. Jag tror inte att privata och kooperativa alternativ behöver skämmas i jämförelse om man har utbildad kompetent personal. Jag tror inte att man behöver skämmas i jämförelse när det gäller lönenivåer och liknande. Det är det som är själva poängen: Vi har flera alternativ, och de stimulerar varandra. Vad har ni gjort som har varit bra? Vad har ni gjort som gör att ni lyckas? Vad kan vi ta efter? Det kan vara åt båda hållen. Oavsett vad vi väljer för boendeformer och oavsett vem som driver det ska vi ha en värdig vård med hög kvalitet. Det gäller omvårdnaden, omsorgen, maten och helheten. Det är våra äldre värda.

Anf. 40 Margareta B Kjellin (M)

Fru talman! Jag ska börja med att läsa upp en kort historia. Fredagen den 12 februari kl. 14.30 besökte jag min mor vid hennes äldreboende. Jag fann henne då vilande i sin säng, som sig bör. Runt hennes mun, haka och hals fanns fullt med intorkade matrester. Matresterna hade runnit ned på halsen. Hon låg på rygg iklädd en kortärmad topp och ovanpå den en cardigan i sweatshirtkvalitet. Plaggen var högt uppdragna i tjocka veck bakom ryggen och upp till nacken. Axelsömmarna hade dragits långt fram på bröstet och ärmsömmarna var hårt vridna. Allt satt hårt och vridet. Mamma hade fått en särskild sportbehå för att det skulle bli mer luftigt under bysten. Även behån var högt uppdragen och satt mitt över bysten. Halva brösten var alltså utanför behån. På grund av att tröjorna dragits upp baktill blev urringningen vid halsen långt neddragen, och mamma låg och nöp sig själv i "hals- och bröstskinn" så att hon var illröd. Byxorna var även de uppdragna och veckade högt upp. Mamma kan inte "snurra" eller vrida sig själv i sängen, och hon grabbar tag i något att hålla i hela tiden. Hon är mycket stark i fingrarna, och det är lätt att hon gör sig själv illa. Detta är en alldeles sann berättelse från ett kommunalt äldreboende. Utifrån dagens debatt kan jag säga att detta kommunala äldreboende har jobbat med värdegrund enligt Kompetensstegen och etikutbildning. Detta är inte den första berättelsen om den här kvinnan, och tyvärr inte den sista. Detta visar på behovet av en lagstiftning för ett värdigt liv inom äldreomsorgen. Det är ett tydliggörande av ett förhållningssätt att de äldre upplever att de har ett värdigt liv och känner välbefinnande. Handlar det inte enbart om utbildning? Det är säkert en viktig del. Men det är också en ledarskapsfråga och framför allt en prioriteringsfråga. Varje person som arbetar inom äldreomsorgen ska känna ansvaret av att skapa ett värdigt liv med respekt för individen. Det gäller allt från att få sina kroppsliga behov tillgodosedda men också rätt till ett fortsatt självbestämmande. Det gäller till exempel att få välja utförare av vården och när och hur den ska ske. Det gäller allt från handläggning av ärendet till själva utförandet. En lagstiftning om värdegrundsmärkning - man kan kalla det kvalitetsgarantier, om man tycker att det är bättre - ger underlag för den enskilda att välja rätt och kunna påverka. Jag undrar ibland: Vad är det i vår kultur som gör att människor som har fyllt 65 år och har ett vårdbehov helt plötsligt saknar förmågan till självbestämmande? Catharina Bråkenhielm sade nyss: De orkar inte. I varje fall verkar Socialdemokraterna tro att den lokala politikern alltid gör det bättre än den enskilda äldre. Det är min erfarenhet utifrån att ha bott i en socialdemokratiskt styrd kommun i många år. När jag läste vänsterkartellens motion trodde jag för ett ögonblick att regeringens text kommit in fel i motionen. Där står följande: De äldre ska bemötas med respekt, kunna styra över sin vardag och ha inflytande över vilka insatser de får. De anhöriga ska kunna känna sig trygga i vetskapen om att de närstående har det bra. Det skriver vänsterkartellen, och ändå reserverar man sig mot nästan alla förslag som leder till det man vill ha. Det räcker inte med bara vackra ord. Man måste visa i handling att man menar allvar. Det gör man om man medverkar till att det finns alternativa utförare och skapar reella möjligheter att välja och påverka sin vardag. Det är vad vänsterkartellen säger nej till. Regeringen öppnar också i detta sammanhang möjligheten till ekonomisk kompensation till den enskilda. I stället för att pengarna ska gå runt som i dag mellan kommunala och statliga instanser skapas det möjligheter för den enskilda att själv ordna sin omsorg i väntan på att kommunen blir klar med sina bekymmer eller när den inte klarar av sitt uppdrag. Det viktiga här är den tydliga signalen till kommunerna att ta det fulla ansvaret att verkställa de beslut som man fattar. Det säger vänsterkartellen nej till. Regeringen föreslår i propositionen en frivillig lokal värdegrundsmärkning för att ytterligare skapa underlag och stimulans till högre kvalitet i vården. Förhållningssätt som skapar ett värdigt liv finns inte i dag i dagens kvalitetsregister och öppna jämförelser. Detta är ytterligare ett steg för att skapa en tydlighet i vad som är ett värdigt liv. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att tillsammans SKL, Famna och vårdföretagarna utveckla kriterier för denna värdegrundsmärkning. Det tycker vänsterkartellen är flummigt. Jag beklagar verkligen att de så saknar förståelse för vikten av ett värdigt liv inom äldreomsorgen. Fru talman! En annan gammal fråga som än en gång söker en lösning är vem som ska ha ansvar för hemsjukvården. I dagsläget ser det väldigt olika ut. Mellan många kommuner och landsting har det tecknats avtal, och i andra är det strikta linjer i ansvarsfördelningen. Där kommer i många fall den enskilda i kläm. Här är det viktigt med en långsiktig lösning. Den nationella samordnaren behövs för att stimulera och framför allt kartlägga hinder som finns för ett kommunalt övertagande. Det har så många år stått still och utvecklats så många olikheter mellan kommuner. I mitt hemlän är snart allt som hemsjukvården gör egenvård. Jag vet inte vad som kunna skatteväxlas där. Det är kanske så att man redan när man gjorde det kommunala övertagandet av äldreomsorgen i början på 90-talet skulle ha tänkt vidare och lite längre. En viktig nyhet finns här. Kommunen får rätt att anställa läkare. Det har jag efterlyst i alla år. Men naturligtvis menar vänsterkartellen att detta med hemsjukvården ska göras direkt utan lokal anpassning. Det är vad man inte lyckas göra själv under alla år vid makten. Slutligen ska jag ta upp frågan om meddelarskyddet. Det är en viktig del inom offentlig verksamhet men också svår att lagstifta om inom privat verksamhet. Det var en verklighet när socialdemokraterna satt i regeringen, och det är en verklighet i dag. Det är bara i opposition som det är lätt att säga: Så här gör vi snabbt, och så går det bra. Den här propositionen är ett steg på vägen. När man har en offentligt finansierad verksamhet är det kommunen som har möjlighet att skriva in i avtalet om sådana delar. Den nya skrivningen i lex Sarah kommer också att göra det lättare för de enskilda att anmäla eftersom det bara behöver vara misstänkt missförhållande. När det gäller lagen om ett valfrihetssystem kommer det att visa sig att när man sätter kvalitetskriterierna i varje verksamhet måste man granska både den privata och den egna utförda verksamheten i kommunal regi. Jag är glad för den proposition som ligger på bordet som stärker den enskildes rätt till ett värdigt liv inom äldreomsorgen. Men jag är djupt bekymrad över vänsterkartellens förhållningssätt till propositionen. Det handlar mer om principen att säga nej till regeringens förslag, och det känns inte trovärdigt. Allt är fel. Det är för fort, för sent, för mycket eller för lite, men det är fel. Den här propositionen innehåller betydligt mer än vad den socialdemokratiska regeringen åstadkommit för att stärka den enskilda äldres rätt. Alliansregeringen stärker den enskilda, ökar kvaliteten och sätter människan i centrum till skillnad från oppositionen som vill begränsa, hämma utvecklingen och sätta det politiska systemet i centrum. Jag blir lite förvånad när jag hör diskussionen om maten. Det är nästan så att jag tror att oppositionen har läst det moderata partiprogrammet som arbetsgruppen har arbetat fram. Där talar vi om matens betydelse, tar upp middagssällskap på recept och att man ska kunna känna doften av nylagad mat. Det de socialdemokratiskt styrda kommunerna har gått före i är cook and chill, eller cook and kill, som jag brukar kalla det. Ni ska veta att om man har ett cook and chill-kök behövs det bara ett stekbord för att det ska vara ett fullständigt kök. Det är ganska enkelt att gå vidare i den delen. Där jag kommer ifrån säger socialdemokraterna nej. När jag lyssnade på Eva Olofsson funderade jag ett tag om det var samma debatt. Jag tyckte att det mer var en allmänpolitisk debatt än en debatt om den proposition som ligger på bordet. Sänkt skatt för en undersköterska ger också mer i plånboken och inte bara heltid. När jag lyssnar på Socialdemokraterna tycker jag att det verkar som om ni aldrig har suttit i makten. Ni kan ju göra allting i opposition, men gjorde så lite i majoritet. Eva Olofsson pratar om att det sker nedskärningar i kommunerna. Det har varit en finansiell kris. Regeringen har satt av 12 miljarder extra till det, och sätter fortsättningsvis av 5 miljarder. Vi får väl avvakta och se hur krisen utvecklar sig. I dagsläget ser vi att sysselsättningen ökar. Ni vet att det är 70 000 fler i sysselsättning nu än det var 2006. Då kanske man inte behöver ha de där 12 miljarderna extra, utan kan lägga dem på andra kvalitetssäkringar inom många av de områden vi har. Fru talman! Jag yrkar återigen bifall till propositionen och till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Anf. 41 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag blir alltid lika förvånad när det är privatisering och marknadsanpassning som ska stå för inflytandet för den äldre. Vi har inte kopierat regeringens text. Gå tillbaka och läs Vänsterpartiets motioner under många år så kan du se att vi har satt den äldre i centrum, Margareta B Kjellin! Vi har sagt att man ska titta på individen och att alla ska ha verklig valfrihet. Det innebär dels att vi ska ha en äldreomsorg som kan se hela människan och har tillräckligt med resurser och personal, dels att man i mycket större utsträckning får besluta till vad man vill använda den biståndstid man får. Man ska få bestämma när man får hjälpen och hur den ska utföras. Vi har tydligt sagt att man ska kunna bestämma över sitt eget liv på äldreboendet och att detta kräver utveckling av organisation, av hur man jobbar och av hur personalen tänker. Men det kräver också tillräckliga resurser. Jag kan ta ett exempel - Serafens äldreboende på Kungsholmen, som jag har besökt. Det har gått mellan två privata utförare och är nu återkommunaliserat. Den borgerligt styrda stadsdelsnämnden bestämde en utförare. Man sade: Det går inte ihop med det pris vi har fått att gå ut på upphandling. Man tog i stället en utförare som begärde ett pris som var 10 procent lägre än det som inte gick ihop. Det fick som resultat att man i princip sänkte sysselsättningsgraden för samtliga anställda. När man återkommunaliserade boendet hade man i stället för ca 200 anställda 70 vakanta tjänster. Detta ska då vara äldre människors valfrihet. Alla de 170 som bodde på Serafen kunde inte välja att flytta någon annanstans. Det fanns inte 170 tomma platser att flytta till. De fick i stället protestera så högljutt att man fick återkommunalisera verksamheten. Är detta den valfrihet Margareta B Kjellin tycker är så bra?

Anf. 42 Margareta B Kjellin (M)

Fru talman! Det är en sak att säga att man sätter den äldre i centrum. Det är en annan sak att faktiskt göra det. Det handlar hela tiden om att ni till exempel säger nej till lagen om ett valfrihetssystem där det inte är konkurrens mellan de stora bolagen utan där man kan titta på den enskilda utföraren. Man sätter kvalitetskriterier. De måste uppfyllas och detta till det pris som kommunen avgör är lämpligt. Det blir alltså inte priset som är avgörande. Jag gillar verkligen lagen om ett valfrihetssystem. Jag ser med spänning fram emot den dag när alla kommunalt drivna verksamheter måste kvalitetssäkras på samma sätt som man gör när det är alternativa utförare. Jag har aldrig hört talas om att Eva Olofsson när hon säger att hon sätter människan, och hela människan, i centrum verkligen låter människorna få en reell valfrihet. Vilken valfrihet har dina äldre när det alltid är kommunen och kommunalpolitikerna som ska bestämma över dem? Vi har aldrig sett att det ger någon större valfrihet.

Anf. 43 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag kan bara säga att det är flera kommuner som politiskt har beslutat att äldre ska få bestämma inom den biståndsbedömda ram som de får hjälp med. Sedan är det bara att hoppas att man också skickar med så mycket pengar att ramen blir tillräckligt stor. När jag var på besök här i Stockholm visade det sig att man hade dragit ned på tiden för promenader från en timme till en halvtimme därför att pengarna inte räckte till i det borgerligt styrda Stockholm. Det är väl ingen vidare valfrihet att inte få komma ut och gå mer än en väldigt kort tid. Det som skiljer oss åt handlar om att se människor som medborgare med rättigheter och skyldigheter. Vi ser att man påverkar politiken och ger uttryck för hur man vill ha det. Medborgarna är inte kunder. Detta är inte att vara kund; man flyttar inte från Serafen runt till andra äldreboenden. I stället ska vi ha en bra äldreomsorg överallt med tillräckligt med personal, med långsiktiga satsningar på personalutveckling och utveckling och med tillsyn, kontroll och öppenhet. De äldre ska självfallet vara i centrum och påverka livet där. Det ska vi jobba för. Men bara för att vi har lagen om valfrihet finns det inget som säger att man därför får påverka de insatser man får. Jag har varit nere i Lund, och funderade då på det här med maten. Carema hade infört Dafgårds vakuumförpackade mat. Lunds kommun ska titta över sin matsituation. Om de också skulle bestämma sig för Dafgårds vakuumförpackade storförpackningar som man värmer upp - vart ska jag då flytta om jag bor på ett äldreboende i Lund och vill flytta in på ett boende där de lagar maten själva? Jag bara undrar. Det är helt andra saker som måste till för äldres valfrihet. Det är inte vi politiker som ska bestämma. Vi ska ge förutsättningar för människor att påverka sitt vardagsliv. Det handlar inte om företagen. Det är de stora företagen som har 70 procent av äldreboendena. Det är inte efter deras intresse äldreomsorgen och sjukvården ska organiseras; det är efter människors behov.

Anf. 44 Margareta B Kjellin (M)

Fru talman! Merparten av de äldre lever inte på ett äldreboende, utan de har hemtjänst. Om man bara får bestämma om innehållet i biståndet men inte om vem som utföra det - var är då valfriheten? Om jag inte är nöjd med utföraren - vilka möjligheter har jag då att påverka den situation som jag befinner mig i? Det finns många exempel på dem som inte får promenader alls. För inte så länge sedan läste jag i tidningen om ett kommunalt demensboende där man inte hade fått duscha på ett halvår. Då kan man fundera. På vilket sätt är det en bättre kvalitet än när man får möjligheter att påverka genom att välja utförare? Återigen kommer Eva Olofsson tillbaka till maten. Jag säger samma sak som jag har sagt tidigare: Det är den socialdemokratiska ledningen i kommuner och landsting som har drivit fram mycket av det som kallas för cook and chill, där man snabbkyler mat och levererar den i lådor. Jag skulle vilja se hur många av de kommunalt styrda verksamheterna som verkligen lagar mat själva och som ger de äldre de promenader som de har rätt till. Det är det propositionen lägger grunden för. Eva Olofsson har inte förstått att vi lägger fram en proposition om ett värdigt liv i äldreomsorgen där man faktiskt ska kunna påverka detta. Vi lägger fram det i lagstiftning och i föreskrifter. Men ni vill inte göra någonting av det här. Ni säger nej till det och menar att det är för lite och att det är fel. Ni borde i stället säga: Halleluja, det här är jättebra och det här stöder vi verkligen! Varför säger ni inte det? Egentligen kanske ni stöder det, men ni måste ju säga nej av principskäl. När ska ni lägga principerna åt sidan och se hela människan och de äldre? Det är det som vi gör. Välkommen till verkligheten! (Applåder)

Anf. 45 Catharina Bråkenhielm (S)

Fru talman! Det här var en kraftfull, bitter och nedvärderande kritik av det Margareta B Kjellin kallar för vänsterkartellen. När hon talar om regeringens förslag finns inte ordet regering med, utan det är jag, jag och jag. Jag vill, jag har erfarenhet och jag tycker - så säger Margareta B Kjellin. Jag tycker att det är en konstig kontrast och ett dåligt sätt att sköta en debatt. Det som har hänt på Margareta B Kjellins mammas boende, som väl måste vara offentligt eftersom det är så oerhört dåligt, har jag svårt att koppla ihop med att man på det boendet hade fått en utbildning. Jag tror att det finns lika bra och dålig vård oberoende av om det är privat eller offentlig omsorg. Det viktiga är att man har rätt kompetens och rätt utbildning och att det finns en insyn. Det måste finnas en kontroll om det skulle vara så att det är fel person på fel plats. Det kan väl ändå inte vara så att Margareta B Kjellin och regeringen tycker att utbildning och kompetens är det som ger det som anförandet började med. I så fall är det bedrövligt. Är det verkligen så, Margareta B Kjellin?

Anf. 46 Margareta B Kjellin (M)

Fru talman! Först och främst: Jag läste talet innantill och nämnde regeringen ett antal gånger. Det här var inte min mammas äldreboende. Det är en anmälan som har gått till Socialstyrelsen. Jag kommenterade bara därför att ni i era anföranden hela tiden framhöll kompetensstegen som det viktiga ledet för att man skulle ha en kvalitetssäker äldreomsorg. Därför lade jag till den delen i mitt anförande. Trots att den här personalen hade gått de här utbildningarna kan detta hända. Kompetensstegen var minsann ingen garanti för att det skulle bli bättre. Det behövs mer. Vi måste vara tydliga och visa att det här är en viktig prioritering. Det gör vi genom den här lagstiftningen. Vi säger att vi kräver en värdighet inom äldreomsorgen. Och det är ju det som vi står upp för i hela den här propositionen. Vi försöker inte att prata bort vare sig meddelarfrihet, kompetensutveckling eller någonting annat. Det finns många vägar att nå en värdighet inom äldreomsorgen. Det vi säger här är att målet ska vara tydligt. Varje äldre människa ska känna att han eller hon har ett värdigt liv som man själv kan påverka i. Det är det som är det viktiga här. Vi ska inte lägga in någonting annat. Det här var bara ett exempel på vad som händer i vårt land. Trots att det är kommunalt styrt, trots att man har gått utbildning har det inte räckt. Vi måste göra mer, och det är det vi gör.

Anf. 47 Catharina Bråkenhielm (S)

Fru talman! Jag håller till fullo med om att det inte har räckt. Vi har aldrig sagt att det har räckt. Men regeringspartierna slår ju till bromsen och stoppar utbildningen. Ingen har heller sagt att det inte ska finnas någon värdighet när vi tar hand om våra äldre. Jag tror ingen kan ställa sig upp och säga att det ska vara ett ovärdigt omhändertagande. Men det handlar om att man behöver stärka upp och få en utbildning av den personal som tar hand om våra äldre. Vi vill ha mer resurser till kompetensutveckling och utbildning av personalen som tar hand om våra äldre. Hur den ska se ut om regeringen utformar den må så vara, men det finns inte något initiativ. I utskottets ställningstagande rapar man upp att man lämnar uppdrag till Socialstyrelsen. Det är olika uppdrag hit och dit att se över, men det finns ingenting som gör att det blir någon verklighet i det här. Hur ska äldre multisjuka och kanske dementa personer kunna välja? Hur ska de kunna veta att de får ett värdigt liv om det inte finns någon som kan tala om om det råder missförhållanden? Varför, Margareta B Kjellin får det inte vara samma spelregler för privata och offentliga aktörer? Vi har sagt att det är helt okej från vår sida att det finns privata aktörer på det här området, men samma spelregler ska gälla, samma insyn och samma meddelarskydd. Varför är det så känsligt för regeringspartierna?

Anf. 48 Margareta B Kjellin (M)

Fru talman! Känsligt var det tydligen också för den gamla regeringen eftersom ni inte klarade att leverera något beslut om meddelarskyddet. I lagen om ett valfrihetssystem ska det också finnas ett icke-valssystem om man inte kan eller vill välja. Det ingår i den delen. Vi har 30 procent outbildad personal och det tror jag till stora delar beror på att det är timanställda som blir inlasade utan att ha en utbildning. När jag har diskuterat det i olika sammanhang har det sagts att har man jobbat i så många år har man säkert kompetens. Som vårdlärare tycker inte jag det. Jag tycker att man ska ha en utbildning. Och den frågan jobbar vi med. Om man nu ger Socialstyrelsen i uppdrag att se över hur kompetensen fortsatt ska se ut inom äldreomsorgen, tror ni att vi gör det och sedan struntar i vad de säger? Det är alldeles självklart att det finns en plan framåt. Den plan ni hade var kompetensstegen till och med 2008. Vi genomförde allt det som ni hade satsat, men ni hade ingen plan längre än till 2008. Det var den tid ni satte av till den. Det var ju väldigt många timmar. Jag var med på de där timmarna när alla satt i olika grupparbeten och använda massor av kompetensstegspengar till det som inte gav någon mer kompetens. Det som ger ett värdigt liv i äldreomsorgen har vi startat i och med den här propositionen. Vi sätter den äldre i centrum. Vi sätter kompetensen som en viktig del. Vi har gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda. Det är alltid människan och inte systemen som är det viktiga i regeringens politik.

Anf. 49 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! Förra veckan fick jag ett mejl som lyder så här: Vi som är omvårdnadspersonal ställs dagligen inför etiska dilemman. Vi har flera fall där vi i personalen är oense om vad som är etiskt rätt. Till exempel: Får man bända upp munnen på en av de boende för att ge medicin och mat? Finns det några allmänna riktlinjer som vi kan använda oss av? Var hittar man i så fall dem? Det här kom förra veckan, och det är ju förfärligt att det inte skulle vara självklart att bejaka den äldres självbestämmande så som det här uttrycks kroppsligen. Det är ju därför som vi behöver den här propositionen, Värdigt liv i äldreomsorgen . Jag tyckte länge att det väl måste räcka med socialtjänstlagens allmänt hållna välvilliga mål och likadant i hälso- och sjukvårdslagen. Men det här och många andra exempel är tydliga bevis på att vi behöver ett förtydligande och att vi behöver den här propositionen som lyfter fram att man intill livets sista dag har rätt att få leva ett värdigt liv, ett liv med självbestämmande, med valfrihet och att man blir bemött på ett bra sätt. Den här propositionen vill jag också påminna om är en av många saker som vi har gjort under den här mandatperioden inom äldreområden. Kenneth Johansson redovisade det så jag kommer inte att gå in närmare på det och upprepa vad han sade. En sak som tas upp här är hur man gör värdegrundsmärkningen. Det har givits ett uppdrag till Socialstyrelsen att utreda hur det ska ske. Som jag ser det, med erfarenhet från andra områden, ska man visa hur man lokalt kan utforma en bra värdegrund att arbeta vidare från. Om man lokalt i boendena får ta fram att så här ska vi se till att våra äldre får leva ett värdigt liv är det en lärandeprocess som är väldigt viktig för att man sedan ska följa det som är skrivet på papper. Kommer det uppifrån tas det inte emot på samma sätt som när man själv har varit med och utvecklat det. Det behövs också ett bra ledarskap i äldreomsorgen där man ger utrymme för begrundan, att i hela personalgruppen fundera över vad vi har gjort bra och vad vi har gjort mindre bra under den senaste veckan, tvåveckorsperioden eller något sådant. Man ska göra det i en förlåtande miljö: Vi kan alla göra fel, men om vi diskuterar vad felen berodde på och hur vi kan arbeta på ett bättre sätt blir det bra för alla. Det blir bra för de äldre i boendena, men det blir också bättre för personalen som känner en arbetstillfredsställelse när de har fått diskutera vad som gick bra och vad som gick dåligt och hur man kan bli bättre. Det här är en lärandeprocess som är väl så viktig som att gå på kurser och studera vidare. Jag ska inte förringa det heller, men det behövs ett både-och. Jag är väldigt stolt och glad över att just självbestämmandet, att se människor som individer, är så tydligt här. Det är ju en viktig liberal, folkpartistisk grund som vi står på inom alla politikområden. Flera har nämnt parboendet. Det är bra att alla nu ställer upp på detta. Folkpartiet gjorde i vintras en undersökning av hur det ser ut i kommunerna. 44 kommuner sade ja, självklart, 45 kommuner sade nej och 118 kommuner sade ja, i vissa fall. Vilka argument hade de som sade nej? För dyrt, det går inte att hitta bostad och vad gör vi med den friska äldre när den sjuka har gått bort? Ja-kommunerna sade: Marginella kostnader. Det går att hitta boenden om man vill. Situationen med den kvarlevande maken eller makan går också att ordna om man diskuterar det i förväg och ser till att det finns en annan bostad att flytta till. Det går att både hitta boenden och få råd med att lösa situationen för den som överlever. Det har också talats lite grann om boenden. Jag vill lyfta fram att här står tydligt att vi ska satsa vidare på trygghetsboenden. Vi ska satsa på att öka antalet platser i vård- och omsorgsboenden, särskilda boenden som det heter i lagtexten, med investeringsstöd. Jag har åkt till alla möjliga olika ändar av landet och besökt många boenden och konferenser om äldreboenden. Jag ser att här finns ett mycket stort intresse att skapa ett varierat utbud av boenden. Här kommer maten in i bilden vid både de stora konferenserna och besöken i äldreboenden. Den första fråga vi diskuterar är hur det är med maten. Socialstyrelsen och Livsmedelsverket har tydliggjort att man får laga mat i boendena om man iakttar en god kökshygien. Det ska inte behöva vara så att det ska finnas restaurangkök på de små enheterna. Det är ett budskap som måste gå ut överallt. Vi upplever att i andra beslutsfattande organ, miljö-, hälso- och skyddsnämnder, och allt vad de heter, finns inte kunskapen. Det här måste alla trumma in: man får laga mat. Det ska också göras möjligt. Här är en sak som jag också tycker man ska lyfta fram. Vi ger ofta en eländesbild av hur det är i framför allt vård- och omsorgsboenden och för dem som bor kvar hemma. Det finns mycket som vi måste förbättra, men vi måste också bli bättre på att lyfta fram de goda exemplen. De finns. Det kan inte vara så roligt för vare sig boende eller personal i de bra boendena att det alltid beskrivs hur eländigt det är. Vi måste lyfta fram de bra boendena. De kan sedan dra utvecklingen vidare. Det är möjligt att som i Göteborg för 82 kronor per dag per person laga fantastiskt bra mat. Jag känner mig just nu, när klockan är nästan halv tre, jättehungrig på den maten. Då måste väl andra kunna göra det också. Jag är stolt över allt som Alliansen har gjort så här långt när det gäller att förbättra situationen för äldre, att människor ska våga bli gamla. Men det finns en hel del kvar att göra. På Folkpartiets landsmöte i höstas fattade vi beslut om att äldre inte får diskrimineras, att äldre inte ska utsättas för våld och övergrepp, att utveckla de hushållsnära tjänsterna så att de blir ännu billigare för mycket gamla personer. Där har jag fått reaktionen tillbaka att det är bra om det kan bli så låga kostnader, för då behöver man inte besvära biståndshandläggaren om hemtjänst eftersom man kan klara det själv. Med detta vill jag avrunda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. (Applåder)

Anf. 50 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Det är alltid roligt att lyssna på Barbro. Vi håller med varandra i mycket, om än inte i allt. Vi har ätit samma mat på Tre Stiftelsers äldreboende i Göteborg. Jag har varit på ett annat ställe som jag ska skicka dig till, Barbro, nämligen Lyckåsens demenscentrum utanför Hässleholm. Kocken Nicklas och vårdhundar låter som något för dig. Jag är glad över att vi är överens om parboendet. Jag frågade Göteborgs kommun i samband med att man fattade beslut där. Man säger att man numera inte har de ledsna äldre människorna som ska skiljas åt. Det är inte fråga om många, omkring tio i en stor stad i Sverige - Göteborg. Det är fråga om att tänka till och vara humanist. Jag håller med dig om lärandeprocesserna. Vi har aldrig sagt nej till de värdegarantierna. Däremot har vi undrat om de kommer att göra så stor skillnad om de inte kopplas ihop med annat - med tillräckligt med personal, långsiktig satsning på kompetenshöjning och tydligare kvalitetskriterier. Det jag har sett vid de äldreboenden jag har besökt är att man har jobbat fram värdegrunder. Det handlar mycket om det finns en pågående utvecklingsprocess där värdegrunden hålls levande, till exempel den lärandeprocess som du pratade om. Kompetensstegen handlade mycket om verksamhetsutveckling. Man jobbade med genombrottsmetoden, tänkte till och reflekterade över hur verksamheten skulle förbättras för dem man jobbar med. Det handlar också om närvarande chefer. Hur ser du, Barbro, på frågan om att lyfta fram en långsiktig kompetenssatsning för dem som jobbar i äldreomsorgen? Den frågan ser vi inte i propositionen.

Anf. 51 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! Det är flera saker som behöver göras. I utbildningarna av sjuksköterskor, sjukgymnaster, läkare och så vidare måste vi ge större utrymme åt geriatriken. Vi måste ge högre status till området. Det för över till forskning inom området. I primärvården är det fråga om att arbeta i team med multisjuka patienter med alla yrkesgrupper tillsammans. Det ska vara läkare, sjuksköterskor, apotekare, sjukgymnaster, undersköterskor och så vidare. Då blir det lärande i vardagen, som jag ser som väsentligt. Det har vi inte i dag. Under 2004 var jag lobbyist. Jag är glad att som före detta lobbyist kunna se allt som har hänt. Vi tog fram ett manifest där vi sade att det finns resurser i äldreomsorgen men de används inte tillräckligt väl eftersom det inte finns en dirigent. Det behövs en dirigent som samordnar insatserna runt den äldre. Vem ska denna dirigent vara? Det kan vara en sjukgymnast, kurator, sjuksköterska eller en läkare. Det beror på omständigheterna. I det här kommer en lärandeprocess in.

Anf. 52 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag håller med vad Barbro Westerholm säger om att teamarbete och lärandeprocess är viktigt. Hur gör vi med situationen i vissa stadsdelar i Stockholm i dag? Där är helt enkelt för rörigt med olika utförare inom primärvården och äldreomsorgen. Man kommer inte överens om att skriva avtal om ett samarbete med helhetssyn för de äldre. Det är ett problem som måste tas på allvar. När jag ställer frågor om detta får jag veta att det är så det ser ut i delar av Stockholm. De får inte ihop det hela runt de multisjuka äldre. Det är för spretigt och för många, och helhetssyn och samarbete gäller inte. Jag funderar på frågan om hushållsnära tjänster. Jag vet att de betyder mycket för äldre. Vi har sagt att vi inte tycker att vi ska skattesubventionera friska människor som har råd att köpa dessa tjänster. De pengarna ska satsas där de behövs, för till exempel äldre människor. Det som oroar mig är att om du är en pensionär med låga inkomster får du gratis hemtjänst. Om det ska vara hushållsnära tjänster blir det fråga om att betala, det vill säga en tudelning mellan fattiga och rika pensionärer som tidigare har funnits i samma organisation. För en person som finns med i hemtjänsten finns det någon som rapporterar att Anna Johansson inte äter som hon ska. Det finns i äldreomsorgen ett ansvar att rapportera och prata med biståndsbedömaren om fler insatser. Inom området hushållsnära tjänster finns inte ett sådant ansvar. Där finns inte en apparat som har ett samhälleligt ansvar att på bästa sätt stötta de gamla. Jag skulle gärna vilja höra hur du tänker hantera de här två frågorna, uppdelningen av de äldre efter inkomst och detta att man missar att se när de behöver mer hjälp - inte minst viktigt för dem som inte har anhöriga som kan ge hals.

Anf. 53 Barbro Westerholm (Fp)

Fru talman! När det gäller Stockholmssituationen är det klart att det är komplext. Man kan då lära mycket av det projekt i Norrtälje som kallas Tiohundra. Där har man lagt ihop de kommunala och landstingskommunala pengarna. Man har gjort just detta team av läkare som arbetar i slutenvård, öppenvård och primärvård, övriga personalgrupper och även de som arbetar i hemtjänsten. Det här flyter väldigt väl. Nu kopplar man också in privata entreprenörer i systemet. Det går att lösa. Om Stockholm tittar på hur man kan göra i den lilla kommunen borde det inte vara omöjligt att överföra erfarenheterna därifrån till den stora kommunen. Om jag sedan tar de hushållsnära tjänsterna ska man komma ihåg: Människor är olika, tycker, känner och vill olika och är individer. En del kommer säkert med den plånbok de har att föredra att gå till biståndshandläggaren och få hemtjänst den vägen. Andra känner: Nej, jag vill bestämma själv. Man vill klara sig själv på den kanske ganska svaga ekonomi man har och gå till ett företag som kan garantera hemtjänst och att samma person kommer tillbaka gång efter annan. I områden där det finns många utförare är det en stor fördel att man kan få samma person som kommer vecka ut och vecka in.

Anf. 54 Anders Andersson (Kd)

Fru talman! Den här debatten har inneburit att nästan alla har givit olika exempel från sina hemorter. Jag ska inte berätta hur det är i Hultsfred - framför allt i matfrågan skulle vänstergänget få rysningar i så fall, tror och hoppas jag. Jag ska i stället säga att jag från min hemort har ett levande exempel - precis som Barbro antydde finns det goda sådana. Det är äldreboendet i Hjorted i Västerviks kommun som lokalt har utvecklat en nära service som verkligen inkluderar både den som har ett ganska aktivt liv och den som har stora äldre- och omvårdnadsbehov. Så här inledningsvis kan jag inte låta bli att säga att Götene kommun, när vi nu talar om olika kommuner som leder verksamheter, blev årets seniorkommun. Jag känner ju lite extra för det, eftersom vi som parti i ledningen under mandatperiod efter mandatperiod har varit med och sett till att jobba målmedvetet. Det vi nu har att diskutera är en viktig proposition, som sätter fokus på att de goda exempel vi har inte får bli enstaka öar runt om i landet. Det är viktigt att värdighet och värdigt liv i äldreomsorgen är något som kan gälla från Ystad till Haparanda, något som omfattar alla äldre människor i vårt land. Värdighet, respekt och bemötande är viktiga delar i vården och framför allt inom äldreomsorgen. Som kristdemokrat gläder jag mig åt att vi efter många debatter och en lång kamp för värdighet och en värdighetsgaranti inom äldreomsorgen nu äntligen kan se att vi når målet. I dag har vi en proposition på riksdagens bord som är ett viktigt regeringsförslag där fokus är på värdighet för alla äldre. Jag ser fram mot riksdagens beslut som innebär att den 1 januari 2011 ändras socialtjänstlagen för att därefter markera att det även i lagstiftningen finns inskrivet att det är en rättighet för äldre personer att få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Denna lagstiftning kommer nu äntligen på plats. Egentligen är det anmärkningsvärt att tidigare regeringar, där vi under hela tolv år i sträck hade olika socialdemokratiska ministrar med ansvar för dessa frågor, inte vågade eller ville se vikten av att markera en gemensam värdegrund för vården av våra äldre. Det är ju lika självklart att vi har en värdegrund för våra äldre som att vi har en värdegrund för den skola som vi har gemensamt i vårt land. Nu föreslår regeringen och vår äldreminister Maria Larsson en nationell värdegrund för äldreomsorgen. När detta förslag läggs fram inför riksdagen i dag kan vi höra från vänsteroppositionen att man inte ska yrka avslag, som någon uttryckte det. Det är ju välkommet. Men man har inte haft förmåga att tidigarelägga egna förslag som markerar en värdegrund för äldreomsorgen som är lika självklar som en värdegrund för skolan. Det är att beklaga. Regeringen har sett till att vi i dag har denna proposition på bordet, och det är alliansregeringen som ligger bakom att den faktiskt lyfts fram. I regeringens proposition markeras de äldres rätt att så långt som möjligt kunna välja när och hur hjälp och stöd i boende och annan lättåtkomlig service ska kunna ges. Detta stärker möjligheterna att följa upp med lokala värdighetsgarantier som kan användas av både kommunen och enskilda verksamheter. Fru talman! Jag har som företrädare för Kristdemokraterna tillsammans med övriga allianspartier varit med om att bedriva en opinionsbildning för en äldrepolitik som syftar till att skapa möjlighet för ett åldrande med värdighet. Vi anser att det behövs ett perspektivskifte i synen på äldre personer och i synen på åldrandet. Äldre kvinnor och äldre män ska inte behöva ge avkall på sin personlighet eller identitet när det uppstår behov av vård och omsorg. Det är viktigt att äldreomsorgen tar hänsyn till individens behov att få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande hela livet. Det är därför som denna proposition från regeringen är så viktig. Nu införs en nationell värdegrund för äldreomsorgen som förtydligar den befintliga lagstiftningen, som helt uppenbart på många håll inte har varit tillräcklig. Fru talman! Jag vill också framhålla den del i lagstiftningen som innebär att kommunerna ska kunna kompensera enskilda personer som inte får garanterade tjänster utförda inom en rimlig tid. Många äldre som är i behov av äldreomsorg har av olika skäl svårt att framföra kritik och hävda sin rätt. Jag hoppas att individens rätt stärks och synliggörs genom denna förändring. Jag noterar med glädje, i likhet med ställningstagandet från oss i socialutskottet, att äldre personers fria val och inflytande över det stöd och den hjälp som äldreomsorgen ger måste förstärkas. En förutsättning för ökad valfrihet är att det finns flera utförare att välja bland. Valfrihetsreformen är en del och ett viktigt steg i ambitionen att sätta brukaren och den enskilde pensionären i centrum. När jag lyssnade till Eva Olofsson från Vänsterpartiet avslöjades var skillnaden i våra synsätt finns. Från Vänsterpartiet säger man nej till Carema och andra vårdbolag. Man har inte tilltro till att människor själva kan svara ja eller nej när det gäller vilken utförare man vill ha. I det avseendet ska det finnas en överrock i form av ett vänsterparti, en stat eller en kommun som gör detta val. Vi tror att det är viktigt att myndigförklara alla generationer, också den äldre generationen. Med en formulerad värdegrund för äldreomsorgen får vi en inriktning där värdegrunden omfattar både handläggning av ärenden och utförande av insatserna. Jag är övertygad om att vi kommer att påverka både bemötande och agerande. Jag är också övertygad om att en nationell värdegrund inom äldreomsorgen förbättrar förutsättningarna för att äldreomsorgen ska tillgodose äldre människors olika behov, önskemål och intressen. Det är viktigt att äldres rätt och möjligheter att göra sin röst hörd på olika områden tas till vara. Detta tar vi som en självklarhet. Vi var ett antal företrädare från socialutskottet som hade ett samråd med PRO, SPF, RPG och SPRF. Dessa fyra pensionärsorganisationer, som representerar en stor del av landets pensionärer, lyfte på nytt fram vikten av äldres rätt och möjlighet att göra sin röst hörd. Denna påverkansmöjlighet är en grundläggande del, och den markeras i den lagstiftning som nu läggs fram. Jag är övertygad om att man på det sättet också markerar vikten av att individen har ett eget och unikt värde. Det ska vi hela tiden markera. Och det ska slås vakt om det i lagstiftningen men också i tillämpningen inom äldreomsorgen. Fru talman! Vi vill se en äldreomsorg som kan erbjuda trygghet, värdighet och en meningsfull tillvaro. För mig, som kristdemokrat, handlar trygghet, värdighet och en meningsfull tillvaro om att vi inom äldreomsorgen självklart ska ha kompetent personal för både grundläggande och specifika arbetsuppgifter. Vi ska inom äldreomsorgen ha personal som samverkar med geriatriker. Och vi ska utveckla samverkan mellan äldreomsorgen och sjukvården och ta till vara geriatrikens kompetens. Vi ska, för att skapa trygghet, värdighet och meningsfullhet, bejaka en valfrihet där vi tilltror människor att fatta egna beslut. Vi ska inte sätta en åldersspärr för valfriheten. Den ska gälla hela livet för alla. Och detta gäller alla pensionärer i vårt land. Sedan handlar det om maten, mat som ger doft och smaker och mat som ger hälsa. Detta är oerhört viktiga delar i den trygghet, värdighet och meningsfullhet som vi vill skapa. Jag vill säga att den proposition som vi nu har att behandla i riksdagen är en bra grund. Vi välkomnar och ser fram emot riksdagens beslut som innebär att vi manifesterar ett värdigt liv i äldreomsorgen. Fru talman! Jag vill med de här kommentarerna yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande i den här delen och bifall till propositionen från regeringen. (Applåder)

Anf. 55 Maria Larsson (Kd)

Fru talman! Jag förstår att alla nu är hungriga efter allt tal om mat. Det har nästan varit lite orgier över det. Och ni har suttit här länge. Ändå vill jag ta de här minuterna i anspråk för att tala om en proposition som jag är stolt över och som jag känner en väldig glädje över att kunna överlämna till riksdagen för beslut. Det är den sista äldrepolitiska propositionen den här mandatperioden. Jag vill också ta tillfället i akt och blicka tillbaka lite på vad vi har gjort. Vi har infört lagen om valfrihetssystem och därmed flyttat beslutsmakt från oss som är politiker till de äldre själva. Vänstersidan har sagt nej till den självbestämmanderätten. Äldre ska inte, i vänsterkartellens värld, få bestämma själva. Vi har förtydligat lagen när det gäller anhörigvård och därmed erkänt anhörigvårdares viktiga betydelse. Vi har satsat på byggande av fler boenden för äldre. 18 000 platser försvann mellan 2000 och 2006. Vi har försökt skjuta på i byggandet av fler boenden. Vi har ökat anslagen till äldreforskning och till utveckling av teknik för äldre. Vi har utvecklat kvaliteten på vården och omsorgen genom betydande stimulansbidrag. Totalt har faktiskt 8,7 miljarder kronor avsatts i riktade satsningar på vård och omsorg om äldre. Det kan jämföras med 1,5 miljarder de tidigare fyra åren, under socialdemokratisk ledning. Vi har genomfört en stor tillsynsreform som handlar om att man kan titta på hela vårdkedjan för äldre. Vi har sänkt skatten för pensionärer två gånger och aviserat det ytterligare en gång. Vi har gjort väldigt mycket på äldreomsorgens område. Propositionen i dag, Värdigt liv i äldreomsorgen , avslutar mandatperiodens insatser för äldreomsorgen. Men den är samtidigt början på ett tankeskifte - ja, ett paradigmskifte. I politiken och debatten betonas nästan alltid konkreta beslut. Inte sällan missar man normernas betydelse. Men genom att arbeta med och införliva värderingar kan företag, organisationer och offentliga verksamheter utvecklas. Tankeskiftet innebär att äldreomsorgen helt ska inriktas på att äldre personer ska få leva ett värdigt liv och att de ska kunna känna välbefinnande. Välbefinnande är ett nyckelord. Kvalitet i vård och omsorg om äldre personer handlar inte bara om omvårdnad och medicinskt omhändertagande. Människan är inte bara kropp. Det har enligt min uppfattning länge saknats ett perspektiv där äldreomsorgen på allvar ställer frågan till varje person, till varje äldre: Vad vill och behöver du för att du ska kunna känna välbefinnande? Här finns inga kollektiva lösningar som fungerar. Välbefinnandet är olika för dig och för mig. Därför måste frågan ställas till var och en av de äldre. Och hela äldreomsorgen måste inriktas på att åstadkomma just det välbefinnandet för den enskilde. Man kan tycka att det handlar om en självklar individuell anpassning av insatserna, och man kan se det som en motpol till det kollektiva och standardiserade sätt som välfärden använt sig av under lång tid. Men man ska inte behöva göra avkall på sin identitet eller sin personlighet när det uppstår behov av omsorg. Man ska få fortsätta att vara den person man har varit tidigare i livet också när stöd och hjälp behövs, därav vårt tillägg i socialtjänstlagen, att man ska ha inflytande över hur och när omsorg ges i det egna hemmet. Är jag morgontrött kan jag önska mig att hemtjänsten kommer kl. 8.30 i stället för kl. 7 på morgonen. Det är den valfrihet som vänstersidan så länge har talat om men aldrig gjort någonting åt i lagstiftning. Vi gör det. Vi stärker den äldres rätt i väldigt många avseenden. Vi behöver inte krama systemen. Vi har inte byggt upp dem. Vårt enda fokus är den äldres självbestämmande, den äldres välbefinnande och möjligheten till ett värdigt liv. Fru talman! Arbetet med äldre ställer stora krav på personalen. De måste vara lyhörda. De måste ha förmåga att tolka signaler. Många situationer i äldreomsorgen kräver en god förmåga hos medarbetarna att ge ett gott bemötande och att visa empati. Därför är värdegrund, förhållningssätt, bemötande och etik viktiga kompetensfrågor. Kunskaperna i de här frågorna behöver självklart underhållas och successivt förstärkas genom möjlighet till samtal och reflexion på arbetsplatsen. Vi vet också att det finns en stor efterfrågan bland äldreomsorgens personal när det gäller att arbeta med värdegrundsfrågor. Chefer och medarbetare måste naturligtvis känna till och arbeta efter värderingarna, som vi nu lägger fast i värdegrunden. Därför har vi avsatt 90 miljoner kronor 2010, och därefter 80 miljoner kronor, för utbildning för att implementera värdegrunden i äldreomsorgen via personalen. Vi har också stärkt äldreomsorgens personal. Undersköterskor har fått mer i lönekuvertet under den här mandatperioden. Det är de värda. Det är nästan en månadslön till per år. Det är klart att det gör skillnad. Fru talman! Äldreomsorgen styrs av lagar som ger stor frihet för kommunerna vid bedömningen av behov och vilka insatser som ska ges. Det skapar ett flexibelt system och en möjlighet att anpassa äldreomsorgen efter lokala förutsättningar. Men här finns också en uppenbar baksida. Personer som får äldreomsorg upplever det ibland som svårt att veta vad som konkret utlovas av verksamheten. Det finns ingen tydlig beskrivning av vad äldre och deras anhöriga kan förvänta sig av den äldreomsorg som erbjuds. Det är inte bra, eftersom tydlighet och förutsebarhet är lika med trygghet för den äldre personen. Värdighetsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande att värdighetsgarantier ska utformas lokalt. Skälet är naturligtvis att kommunerna har ett huvudansvar för utförandet av omsorgen och vården. Regeringen gör samma bedömning. De kvalitetsnivåer som behöver finnas inom äldreomsorgen är varje kommuns ansvar. En nationell värdighetsgaranti skulle innebära att staten garanterar en verksamhet för vilken kommunen är ansvarig. Det blir naturligtvis orimligt. Fru talman! Regeringen har ett mycket starkt intresse av att värdighetsgarantier upprättas. Under kommande år kommer regeringen i samarbete med SKL att skapa ekonomiska incitament för kommunerna att upprätta lokala värdighetsgarantier. Vad kan då en sådan innehålla? Garantin bör innehålla en konkret beskrivning av vad den äldre personen, de anhöriga och övriga kommuninvånare kan förvänta sig av de tjänster som kommunen erbjuder inom äldreomsorgen. Man bör till exempel konkretisera vilka möjligheter som finns till promenad varje dag. Garantin kan innehålla förtydliganden och konkretisering av hur kommunen arbetar med lagreglerade nationella krav och hur man arbetar med Socialstyrelsens föreskrifter men också sådant som promenader, utevistelser, mat och så vidare. Lokala värdighetsgarantier ska alltså ge en ökad tydlighet om vilken service man kan förvänta sig. Men det finns också en annan konsekvens, nämligen att kvalitetsutvecklingen inom äldreomsorgen kan ta fart med hjälp av värdighetsgarantier, inte minst på grund av att medarbetare kommer att få en tydligare bild av sina arbetsuppgifter och vilka prioriteringar man ska göra. Jag noterar att oppositionen uttrycker en viss skepsis över lagändringen som ger kommunerna befogenhet att lämna kompensation till enskild person. Självklart ska lagstiftningen följas, men jag vill säga att det är ett mycket viktigt förslag som har en alldeles särskild avsikt. Det ger nämligen incitament att åtgärda innan brister vid utförande av äldreomsorg har uppstått. Vem är vinnare på det, om inte de äldre? Det ska levereras rätt och bra från början. Många äldre personer som är i behov av insatser inom äldreomsorgen har av olika skäl svårt att framföra kritik och hävda sin rätt. För de kommuner som så önskar kommer det nu att finnas ett instrument för att tydliggöra för brukare och övriga medborgare att individens behov ska respekteras. Några kommuner har redan detta. Man kallar det servicegarantier eller tjänstegarantier. Det kan till exempel handla om mat som ska levereras varm, men är kall vid framkomsten. Då säger kommunen att maten inte behöver betalas. Jag vill vara med och bygga ett system där tilliten mellan människor - medborgare och politiker - kan öka. Då måste man jobba med en tydlighet i vad man kan förvänta sig och kompensera när det brister. Den här lagstiftningen stärker alltså genomslagskraften för lokala värdighetsgarantier. Alla våra förslag bildar en genomtänkt helhet där den äldre hela tiden är i centrum. Incitament för kommunerna i form av ekonomiska system, uppföljning och tillsyn ska vi ha på plats för att se till att detta blir en värdegrund som blir ett verksamt dokument tillsammans med de övriga ingredienserna. Fru talman! Den här regeringen står för ett nytt tänkande med nya perspektiv på kvalitetsutveckling. Min uppfattning är att politiken inte riktigt på alla nivåer har vågat befatta sig med de perspektiv som faktiskt återfinns i den här propositionen, att den äldre är huvudperson. Det handlar visserligen om ibland svårfångade och subjektiva begrepp vars betydelse är beroende av den enskildes uppfattning, men det behöver inte bli vare sig flummigt eller till intet förpliktande honnörsord. När krafterna avtar och behov uppstår måste samhället kunna hantera det och samtidigt ta de individuella olikheterna i beaktande. Därför är det så centralt att den äldre alltid kan vara delaktig i besluten, ha inflytande över sin vardag och få uppleva en känsla av sammanhang och mening genom hela livet. Min och regeringens drivkraft är att stärka den äldres rätt att få fortsätta att vara den person man har varit tidigare också när man behöver vård och omsorg. Det vill jag att min mamma och pappa ska få uppleva när de nu åldras. Det vill jag att alla äldre i det här landet ska få uppleva. Till det syftar hela den proposition som vi nu vill stärka äldreomsorgen och de äldre med. (Applåder)

Anf. 56 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag börjar med att instämma i en del av det som Maria Larsson sade, nämligen att man ska få fortsätta att vara den man är, att man ska få frågan vad man behöver och hur man vill ha det och att man ska kunna påverka vad man får hjälp med, hur det utförs och när man får hjälp. Det är vi helt eniga om. Jag vill ta upp en fråga som statsrådet inte nämnde och som jag ofta har träffat på den senaste tiden. Det gäller ett bra, tillgängligt och tryggt boende. Jag har varit på flera pensionärsutfrågningar där frågan har kommit upp. I propositionen står det att de flesta kommer att bo kvar i ordinarie bostäder. Det står också att man inte kommer att lägga några pengar på att göra dem mer tillgängliga. Det är svårt att bo utan hiss och inte kunna komma ut och in själv. Självständigheten och valfriheten begränsas då mycket. Regeringen har ett ROT-avdrag för egna hus, och vi föreslår ett för flerfamiljshus. Det skulle vara ett sätt att påverka tillgängligheten. Det måste byggas nya moderna hyresrätter för dem som inte har pengar eller vill binda upp pengar i en bostadsrätt. I dag är det brist på bostäder, inte minst på bostäder som passar för äldre. Det har Boverket sagt, och det säger pensionärerna. Det andra problemet är att många pensionärer inte har råd med hyran för nya hyresrätter. Vi har förslag om ett statligt investeringsstöd på 500 miljoner, 900 miljoner om två år och därefter permanent kopplat till förhandlad hyra så att hyran ska bli lägre. Vad vill regeringen göra för att äldre ska ha råd att bo i tillgängliga moderna lägenheter?

Anf. 57 Maria Larsson (Kd)

Fru talman! Eva Olofsson började med att säga att vi är eniga om mycket. Vi gör en hel del som ni aldrig gjorde, som ni aldrig kom till skott med. Vi genomför en kraftfull lagstiftning. Det är synd att ni inte lyckades påverka när ni tidigare satt i regeringssamarbete. Det har varit många vackra ord från Vänsterpartiet genom åren, men inte särskilt inte mycket handling när det gäller äldreomsorgen. Vi har självklart gjort saker när det gäller boende. Vi har avsatt 500 miljoner kronor per år sedan 2007 för att fler boenden ska byggas och för att kostnaden ska bli lägre så att man har råd att bo också i det som är nyproducerat. Det är stor brist på bra boenden för äldre, för dem som vill sälja sin villa eller vill flytta från en lägenhet och byta till något som är mer lättillgängligt. Det behövs investeringar. Fastighetsägare måste göra den typen av investeringar. Det är möjligt att det kan komma något ytterligare som skjuter på i den riktningen. Vi har verkligen tagit ansvar för boendet. Något investeringsstöd för att bygga äldrebostäder har inte funnits tidigare. Vi har infört det. Vi var i EU och notifierade stödet när vi tillträdde som regering. Jag är intresserad av något som Eva Olofsson kanske kan svara på. Eva Olofsson sade i sitt anförande att hon vill förbjuda vinstdrivande bolag i äldreomsorgen och nämnde ett par vid namn. Är det hela vänsterkartellens mening att så bör ske, och kan vi vänta oss ett sådant förslag? Innebär det också att man kommer att riva upp LOV som lagstiftning? Det tror jag att många äldre är intresserade av att veta.

Anf. 58 Eva Olofsson (V)

Fru talman! Jag tar mina frågor först. Visst gjordes det en hel del. Vi har kompetensstegen, Anhörig 300, pengar till kommunerna och utvecklingsplanen för framtidens äldreomsorg. Maria Larsson och regeringen har ju fortsatt med de 1,4 miljarderna och de satsningar som skissades där. Där låg också förslag på investeringsstöd till äldreboende. Jag frågade nu om det som är viktigt för många äldre, nämligen att kunna flytta till en modern lägenhet. Man kanske inte vill bo i ett separat äldreboende, utan man vill bo bland andra i en hyresrätt med bra tillgänglighet, där man kan klara sig fast man behöver rullator. Jag har också mött en oro över vad det kommer att bli av trygghetsboendena. Kommer jag att ha råd om jag inte klarar en hyra på 5 000 kronor i månaden? Om jag har lägsta pensionen och bostadstillägg för pensionärer, kommer jag då att ha råd att flytta in i dem? Om jag inte har råd att köpa dem som blir bostadsrätter utan måste efterfråga en hyresrätt, har jag råd då? Kommer avgifterna och hyran för gemensamhetslokalerna att läggas på mig som person eller kommer någon annan att stå för detta? Det är därför vi har lyft upp frågan om att det är så oändligt viktigt att boende för äldre inte bara får bli bra boende för de pensionärer som har mycket pengar, utan att det måste bli bra boende också för dem som har den lägsta pensionen, också för de kvinnor som har jobbat deltid i äldreomsorgen i hela sitt liv och behöver bo någon annanstans när de blir 80-85 år. De frågorna vill jag ställa till Maria Larsson. Det är självklart så att jag tycker att styrning av skattepengar ska ske av kommuner och politiskt valda människor. De äldre ska ha stort inflytande över den hjälp de får. Gärna kommunala, gärna kooperativ, gärna ideella organisationer, men varför ska skattepengarna gå till stora riskkapitalbolag och koncerner som har sina kontor på Jersey eller Guernsey?

Anf. 59 Maria Larsson (Kd)

Fru talman! Vi har som sagt försökt få fart på byggandet av äldrebostäder, och det handlar inte bara om särskilt boende utan också om trygghetsboende som det nu finns investeringsstöd för från den 1 januari i år. Där finns det ett väldigt efterfrågetryck, och enligt mina uppgifter är det 90 kommuner som nu planerar för den här typen av byggnation, vilket är väldigt glädjande och mycket välbehövligt. Investeringsstödet finns just för att få ned produktionskostnaden så att också hyresnivåerna kan bli möjliga för alla att klara av. Det är naturligtvis någonting som vi följer väldigt noga och som vi är angelägna om. Jag tolkar Eva Olofssons svar när det gäller LOV så att privata äldreboenden kommer att förbjudas om Vänsterpartiet får bestämma i vänsterkartellen vid ett eventuellt regeringsskifte. Får jag då bara upplysa Eva Olofsson om att en liten undersökning som vi gjorde via Tillväxtverket som har studerat hur LOV har fungerat i sex kommuner visar att antalet företag inom hemtjänsten har ökat med drygt 30 procent. Ungefär 80 procent av dem är fristående och inte dotterbolag eller på annat sätt knutna till en koncern. Det är alltså vårdens medarbetare - personalen - som både Eva Olofsson och jag värnar om som startar eget, som prövar vingarna på egen hand, som står på egna ben och tycker att det är roligt att utveckla verksamheten. Det är det här som Eva Olofsson vill förbjuda. Det var ett bra besked - tack för det!

Anf. 60 Thomas Nihlén (Mp)

Fru talman! Jag tänkte ställa några frågor till statsrådet Maria Larsson som handlar om mat. En av målsättningarna med den aktuella propositionen är att ge våra äldre en större valfrihet och ett ökat välbefinnande. Min fråga är: Gäller utökad valmöjlighet och utökat inflytande även mat och matsituationen för de äldre? Det är välkänt att utvecklingen inom framför allt hemtjänsten går mot att allt fler äldre får sin mat i plastlådor som sedan ska värmas i mikron. Min fråga till statsrådet Maria Larsson är: Kommer fler äldre inom hemtjänsten att kunna välja bort plastlådorna och i stället kunna välja hemlagad och nylagad mat, med hänvisning till värdegrundslagstiftningen och större valmöjligheter, större inflytande och bättre välbefinnande för våra äldre? Blir det någon skillnad?

Anf. 61 Maria Larsson (Kd)

Fru talman! Det hoppas jag verkligen, för just ordet "välbefinnande" handlar om att vårdens personal ställer frågan: Vad är välbefinnande för dig? Om jag skulle bo på ett äldreboende skulle jag till exempel önska mig kroppkakor då och då, för det tycker jag är så fantastiskt gott. Den möjligheten att framställa sina egna önskemål och att kanske ha olika alternativ att välja mellan är något som nu händer i många kommuner i de här undersökningarna vi gör och där det har funnits stimulanspengar för att utveckla just maten och måltidsinnehållet. Det har gjorts ett utvecklingsarbete. Det finns inte på plats överallt, men det här stärker möjligheten och rätten för individen att framställa sina önskemål. I lagstiftningen står det att så långt det är möjligt ska detta efterlevas och efterkommas av kommunen. Problematiken är dock att för en del av de här sakerna, exempelvis när det gäller hemtjänsten, kan det behövas olika leverantörer så att man får lite olika saker att välja mellan. Thomas Nihlén skulle gärna få avleverera ett svar här om hur det blir med LOV-lagstiftningen. Håller Thomas Nihlén med Eva Olofsson om att det som är privat företagsamhet ska förbjudas och inte få finnas till i äldreomsorgen, trots att vi vet att detta skapar konkurrenskraft och utvecklar verksamheten och trots att Miljöpartiet alltid har talat sig varma för valfrihet tidigare? Jag tror att väljarna och de äldre vill ha besked på den här punkten.

Anf. 62 Thomas Nihlén (Mp)

Fru talman! Jag tänkte fortsätta hålla mig till matfrågan. I mitt anförande tog jag upp frågan om det faktum att många äldre inom äldreomsorgen lider av undernäring. Jag hänvisade då till forskning som visar att ca 70 procent av alla äldre inom äldreomsorgen är i riskzonen för undernäring. Jag påstod också att sjukdomsrelaterad undernäring är ett vanligt undervärderat och underbehandlat problem. Min fråga till statsrådet Maria Larsson är om hon delar den uppfattningen. Jag hoppas att jag får ett jakande svar på den frågan, och i så fall vill jag ge statsrådet Maria Larsson möjlighet att redovisa vilka åtgärder hon avser att vidta för att minska risken för att våra äldre ska vara undernärda inom äldreomsorgen.

Anf. 63 Maria Larsson (Kd)

Fru talman! Jag håller till stor del med om att maten och måltiden är en kvalitetsfaktor där det i dag sker mycket av arbete som måste utvecklas till en helt annan nivå. Maten och det sociala innehållet är de två områden där de äldre själva är minst nöjda. Det betyder att här finns en jättepotential. Ett sätt är att vi har försökt skjuta på med stimulanspengar, och det händer en hel del spännande saker i Sverige. Tre Stiftelser har nämnts här, men jag har besökt ganska många äldreboenden där det händer spännande saker. Man börjar laga mer ute på de enskilda enheterna, och de äldre är med i matlagningen. Problemet har varit de som bor kvar hemma och får sin mat hemlevererad. Där sker det alldeles för lite. Jag ser några goda exempel som jag hoppas kan växa, där man med en hemtjänstpersonal eller med någon från väntjänsten lagar mat ett par gånger i veckan i ett matlag. Då får man både sällskap och trevligt. Det här är ett jätteproblem, och här vill jag se väldigt mycket mer av kreativitet. Därför kommer vi att fortsätta att stimulera den här sektorn på olika sätt. Min fråga står dock obesvarad, Thomas Nihlén, och jag tycker att väljarna och också kammaren måste få ett svar från Miljöpartiet på den frågan. Jag upprepar inte hela frågan, men jag förväntar mig ett svar.

Anf. 64 Göran Thingwall (-)

Fru talman! Värdigt liv i äldreomsorgen är en blocköverskridande, icke partipolitisk självklarhet. Jag upprepar: Värdigt liv i äldreomsorgen är en blocköverskridande, icke partipolitisk självklarhet.

Beslut

En värdegrund för äldreomsorgen (SoU18)

Äldre personer ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Det är innehållet i en ny nationell värdegrund för äldreomsorgen, som regeringen har föreslagit. Med begreppet värdighet menas att en person även vid hög ålder ska ha rätt att leva sitt liv utifrån sin identitet och personlighet. Hon eller han bör få stöd i att behålla sina intressen och vanor, men även i vissa fall bryta ett mönster av vanor. Välbefinnande tar sikte på den subjektivt upplevda känslan av välbefinnande. Det handlar om upplevelsen av den egna livssituationen. Värdegrunden ska skrivas in i socialtjänstlagen. Det ska också stå i socialtjänstlagen att äldre ska så långt det är möjligt få vara med och bestämma om när och hur hemtjänsten ska ges. Vidare ska kommunerna få befogenhet att kompensera äldre som inte fått det ekonomiska bistånd som de har rätt till. Lagändringarna börjar att gälla den 1 januari 2011. Riksdagen sa ja till förslaget.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionen.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag