Utgiftsområde 8 Migration

Herr talman! Vi ska nu debattera socialförsäkringsutskottets betänkande om utgiftsområde 8 och migration. Även om utgiftsområdet inte utgör den största merparten av utskottets ansvarsområde utgör det ett viktigt och för många angeläget politikområde. Det visas inte minst i de många motioner som alltid väcks till de migrationspolitiska debatterna. Även utanför den formella riksdagsbehandlingen har migrationspolitiken stor betydelse. Det handlar i första hand om de många människor som kommer till vårt land för att söka skydd men också om många andra grupper som inryms i begreppet migration. Också bland medborgarna i Sverige ges migrationspolitiken stor betydelse. Jag tänker i första hand på de många människor som engagerar sig till stöd för de människor som kommer till Sverige. Detta engagemang såväl individuellt som genom olika frivilligorganisationer är av stort värde. Det gäller inte minst integrationsinsatser som behövs vid beviljade uppehållstillstånd. Vi vet att det också i landet finns en grupp som oroas av utvecklingen med en ökad global rörlighet bland människor. Rädslan för människor med andra livserfarenheter skapar hos vissa individer en främlingsfientlighet som vi som riksdagsledamöter måste påverka för att undanröja. Jag vill inledningsvis konstatera att vi i den svenska riksdagen tycks ha en stor samsyn om migrationens betydelse för såväl individers som nationers positiva utveckling kopplad till möjligheten att röra sig över nationsgränser. Varje nation på vår jord är i dag att betrakta som vårt grannland. Genom möjligheten att på några timmar förflytta sig över snart sagt hela jordklotet är det viktigt att vi har en politik som gör att vi kan förhålla oss till detta. Herr talman! Utskottsbetänkandet visar på en viss nationell samling runt migrationspolitiken, men det visar också på viljan från oppositionen att utveckla och förstärka. Jag vill därför inledningsvis instämma i alla de reservationer som vi socialdemokrater fogat till betänkandet, men jag vill för tids vinnande yrka bifall till endast reservationerna 1, 5 och 6. Herr talman! Vi kan konstatera att migration är starkt förknippad med oroligheter i världen, liksom människors möjligheter att fly från krig och oroshärdar. Åren som har gått har visat på en fortsatt negativ utveckling i många länder, trots att försök görs att skapa stabilitet genom insatser från bland annat Förenta nationerna. Vi kan också konstatera att fredssträvanden inte har fått genomslag i många oroshärdar. Det finns säkert skäl att räkna upp många problemområden, men situationen i Somalia är kanske den just nu svåraste. Människors försök att fly liksom vår skyldighet att ge skydd ska ses i skenet av de hemskheter som beskrivs i alltför många delar av vår värld. Vårt nationella arbete att i tre instanser pröva människors rätt till skydd och uppehållstillstånd inom ramen för en reglerad invandring har stora fördelar och en del brister. Den gällande instans- och processordningen har nu varit i bruk ett antal år och i delar utvärderats av en särskild utredare. Väl medveten om att denna utvärdering nu bereds inom regeringen anser jag att det finns skäl att markera för att påskynda detta arbete. Jag tänker bland annat på utredarens egna påtalanden om hanteringen av det centrala begreppet "synnerligen ömmande omständigheter" och dess juridiska konsekvenser. Jag har i skriftlig fråga till ministern lyft upp problematiken, då jag sett hur en helt skiljaktig överdomstol skapat familjesplittring i en familj med en mycket svårt sjuk son som fått uppehållstillstånd medan familjen i övrigt ska avvisas. Domen kan i sig ses som humanitärt förkastlig, men den juridiska bedömningen i domstolen visar på problematiken vad gäller tolkningen av begreppet "synnerligen ömmande omständigheter". Ett annat begrepp som vi från oppositionen tidigare lyft fram är synen på "inre väpnad konflikt". Att "inre väpnad konflikt" inte är tillämpligt i Irak eller stora delar av Afghanistan är för många svårförståeligt. Jag kan förstå domstolens tankar men kan likväl se hur krigszoner ständigt utvecklas liksom krigsherrars förändrade beteenden. Begreppet "inre väpnad konflikt" har i dag en annan betydelse än för bara några år sedan. Ministern antydde i sitt frågesvar att regeringen kan tänkas återkomma om en analys ger skäl att lyfta upp frågan. Bland annat det nyligen fastställda utslaget med familjesplittring borde utgöra grund för en snabb handläggning från regeringens sida. Förutsägbarhet är ett viktigt inslag i lagstiftningen. Den nyligen avgjorda domen pekar på problematiken. Herr talman! Ett viktigt inslag inför den så kallade NIPU-reformen var att skapa kompetens och att tillse att tvåpartsförfarandet skapade balans. Såväl i Översynsutredningen som via andra kanaler kommer nu krav på kompetensutveckling. Detta gäller såväl inom Migrationsverket och domstolar som hos de juridiska ombuden. Det är viktigt att kompetens finns hos de berörda för att skapa den stabilitet i processen som riksdagen eftersträvat. Vissa åtgärder har vidtagits, men problembilder kvarstår som måste täckas upp. Regeringen har i sin egen budgetprocess uppmärksammat problematiken, men vi ser ytterligare behov av insatser, vilket kan utläsas i vårt särskilda yttrande. Därför yrkar jag bifall till reservation 1. Boendefrågan med de olika begreppen ABO och EBO, anläggningsboende och eget boende, har under många år varit en fråga som berört framför allt storstadskommunerna men också andra delar av landet. Kommunerna har påtalat svårigheter att strukturera integrationsarbetet samtidigt som Migrationsverket emellanåt påtalat problem i handläggningen av prövning i enskilda ärenden. Vi har alla skäl att vara lyhörda mot den kommunala instansen och följa upp de problembilder som åberopas. Boendefrågan bör därför utredas för att finna formerna som gagnar alla parter. Därför yrkar jag bifall till reservation 5. Regeringen har under många år, på frågor från oss socialdemokrater, sagt att frågan om alla barns möjligheter till skola och sjukvård är under beredning och snart får en lösning. Vi har under hand förstått att utfästelserna inte varit fullt ut förankrade inom hela regeringen. Vi beklagar den långbänk som frågan hamnat i men ser behovet av ett snart tillsättande av en utredning för att skapa trygghet för de många barn som ofrivilligt hamnat i den uppkomna situationen och som drabbats av avsaknad av utbildning och sjukvård. Därför yrkar jag bifall till reservation 6. Herr talman! Migrationspolitik är, som jag inledde med, i stora stycken en konsekvens av vad som händer i vår omvärld. Migrationsfrågor berör också många människor. Många hyser stor medkänsla med de människor som tvingas fly till vårt land medan andra, om än några få, har en inställning som tyder på främlingsfientlighet mot dessa människor som är på flykt från förtryck. Jag vill gärna se en kraftfull samling inom de i riksdagen förekommande partierna för att stå upp för den svenska traditionen om en human migrationspolitik. Ett initiativ från det största regeringspartiet skulle kanske vara en möjlighet när migrationsministern inte har mött upp inviten från oss socialdemokrater under tiden sedan valet 2006. Herr talman! Migrationspolitik är viktig och berör oss alla. Jag känner att vi har ett stort behov av en ökad samsyn i riksdagen för att stå emot de främlingsfientliga krafter som finns ute i samhället.

Herr talman! Utvisa inte till Sverige! Så lyder den braskande rubriken på en veckotidning denna vecka. Vad handlar det om? Jo, en tysk domstol har sagt att man inte anser att de bör avvisa irakier till Sverige därför att Sverige inte är ett säkert land. Herr talman! Det är en ny bild av Sverige som nu träder fram, en bild av Sverige som inte uppfyller de många gånger vackra ord som uttalas från talarstolen här i riksdagen. Jag tänker inte påstå att Sverige är bland de värsta i klassen, men den tiden då Sverige kunde berömma sig självt av att vara bland de bästa i klassen kanske också är över. Låt mig ta ett annat exempel. Kanada har vid flera tillfällen gett flyktingstatus åt personer som har avvisats från Sverige - flyktingstatus, enligt 1951 års Genèvekonvention. Det är alltså personer som Sverige har avvisat. Det är ytterligare ett exempel på att Sverige inte längre fullt ut uppfyller de internationella åtaganden som vi har undertecknat. Det här är någonting som har pågått under en längre tid men som vi alltid härifrån kammaren måste våga lyfta fram, kritisera och förändra. Jag har nu i över tio år här i kammaren bevittnat den flyktingpolitiska debatten, och jag har möjlighet att åtminstone dra några slutsatser av vad jag har sett. De inledande åren handlade i första hand om en järnaxel i svensk flyktingpolitik mellan socialdemokrater och moderater. Det är ingen anklagelse - det är en faktabeskrivning. Vi var då fem partier, tre på den borgerliga sidan och Miljöpartiet och Vänstern, som gemensamt drev en annan riktning på svensk politik. Efter det senaste valet förändrades den bilden. Då tystnade de tre tidigare flyktingvänliga borgerliga partierna och, som jag tidigare har sagt från talarstolen, lade sig platt för den moderata flyktingpolitiken. Socialdemokraterna å andra sidan vaknade, började fundera och var benägna att självkritiskt granska vad man själv hade bidragit till. Nu, de allra senaste månaderna, är det ytterligare en ny situation som framträder. Nu, strax före ett valår, börjar de tidigare flyktingvänliga borgerliga partierna att återigen låta höra om sig och sina åsikter. Jag välkomnar det - det är värdefullt om än senkommet. Det man skulle vilja åstadkomma, för att parafrasera Göte Wahlström tidigare, är gärna en samsyn bland partierna, men en samsyn runt en politik som går i rätt riktning. Vi har nämligen sett alltför många exempel genom åren där partier har slutit sig samman om en politik som drar åt fel håll, som inskränker asylrätten, som gör det svårare för människor som flyr undan förföljelse att få rätt att få skydd undan denna förföljelse här i vårt land. Herr talman! I nästa debatt kommer vi att återkomma till betydelsen av EU-dimensionen i hela den här utvecklingen. När jag hade den första kammardebatten i dessa frågor för över tio år sedan hade vi en svensk flagga på ena sidan och ingen flagga på den andra. Nu är vi i en situation där de två flaggorna hänger jämnhögt. Risken är stor, herr talman, att vi om några år kommer att ha en diskussion här i kammaren där det i allt väsentligt saknar betydelse vad Sverige fattar för beslut på det flyktingpolitiska området. Då hänger EU-flaggan långt högre än den svenska. Den här utvecklingen välkomnas av många. På ett principiellt plan går det förstås att resonera kring den bästa av alla världar, där vi kanske till och med på global nivå skulle kunna bestämma att de mänskliga rättigheterna skulle gälla lika för alla överallt hela tiden. Men i praktiken har EU-dimensionen i flyktingpolitiken inneburit hårdare regler, snävare tidsgränser och tuffare tag. Det är den här regeringen i allt väsentligt medveten om och ansvarig för. Herr talman! Det finns en rad olika punkter - Göte Wahlström har identifierat några - där det inte har blivit som vi hade tänkt att det skulle bli. Vi är i det här fallet den lagstiftande församlingen, samtliga partier här i kammaren. Jag tror att vi är överens - motsäg mig gärna om ni inte håller med - om att en så tuff hantering av begreppet "synnerligen ömmande omständigheter" som utfallet har blivit inte var avsikten när lagen skrevs. Vi tyckte att vi skrev det tydligt, och det gjorde vi. Ändå har vi fått en hårdare politik och praxis på den här punkten än vad avsikten var. Det var inte meningen att människor skulle avvisas till länder där det råder krig och väpnad konflikt, och ändå sker detta. Jag tror att vi här i kammaren har en samsyn om att så ska icke ske. Kvinnors särskilda asylskäl och hbt-flyktingars särskilda asylskäl har den här kammaren upprepade gånger sagt ska ha en större tyngd och betydelse än vad de i praktiken i dag har. Ändå får det ingen effekt. Herr talman! Kanske blir det allra mest uppenbart när det gäller barns egna asylskäl. Om det var någonting som var tydligt och är tydligt i den gällande utlänningslagen är att det i fråga om barns asylskäl skulle bli en humanare bedömning än vad fallet var enligt den gamla lagen. Ändå ser vi i dag, herr talman, hur barn avvisas trots att de inte fått sina egna asylskäl utredda ordentligt, trots att de befinner sig i en situation då de i många fall har en svår sjukdom. Apatiska barn avvisades för några år sedan och avvisas fortfarande från Sverige. Vi har sett de vägledande besluten. De drar i rätt riktning, men faktum kvarstår. Det vi trodde att vi hade gjort upp med - att barn som är så sjuka att de inte kan gå, så sjuka att de inte längre kan upprätthålla livsviktiga funktioner bärs ombord på plan för att avvisas från vårt land - sker igen trots att vi - här är jag helt säker - alla sju partier i denna kammare ansåg att så inte skulle ske. Det är därför helt nödvändigt att göra om den lagstiftning som gäller. Om myndigheten inte klarar av att använda den som det var tänkt - må de skylla på oklara skrivningar, på att de inte har förstått lagstiftarens intentioner, de må skylla på vad de vill - och inte förstått vår avsikt, låt oss då göra den tydligare. Jag har noterat att regeringen har öppnat för att man kanske eventuellt ska göra någonting. Jag vill ha klarspråk i dag. Jag vill veta var regeringspartierna står. Vad har ni för uppfattning? Vi kommer inte att låta er komma undan med: Låt oss se om det har blivit tuffare och göra något i så fall. Ni vet att lagen är tuffare använd än vad avsikten var. Är ni beredda att göra någonting åt detta och utreda hur det ska gå till, inte bara om? Herr talman! Det finns en annan väg att välja än att försöka bekämpa främlingsfientlighet genom att successivt gå den till mötes. Det är att föra en politik som inte ger legitimitet åt främlingsfientliga uppfattningar. Vi lägger fram en rad förslag i dagens betänkande i den riktningen. Vi vill avvisa inskärpningarna. Alla de tiotals miljoner extra som läggs på avvisningar och på förvarstagande av människor fastän de inte har begått några brott vill vi dra tillbaka, spara pengar och hellre använda dem för utbildning av personal på Migrationsverket och för andra insatser än att bygga murarna högre. Vi vill öppna lagliga vägar för asylsökande. Asylviseringar är ett verktyg för detta. Vi föreslår i vår budgetmotion en amnesti, en regularisering för människor som varaktigt levt och inte gjort sig skyldiga till brottslighet här i vårt land. Skälet till det är att vi inte accepterar att vi bygger upp ett samhälle där vi har ett A-lag av lagliga och ett B-lag av irreguljära. Tvärtom, det är dags att göra någonting åt det. Det har gjorts förut, och det måste göras igen. När migrationsministern nu försiktigt till sina medarbetare viskar "precis" ska det bli spännande att höra om han med detta "precis" avser det jag tror, nämligen att det är dags att göra någonting åt det och kasta ut dem ur landet. Eller är migrationsministern beredd att göra någonting åt alla de människoliv som just nu går till spillo i skuggsamhället, vid sidan av det som du och jag lever i? Vi kräver rättigheter på arbetsmarknaden för papperslösa, rätt för barnen att gå i skola och rätt till vård på lika villkor. Det borde vara en självklarhet att mänskliga rättigheter gäller för alla människor, inte bara för dem som är medborgare. Jag vill i det sammanhanget meddela att jag står bakom samtliga reservationer men yrkar bifall till reservation 8. Herr talman! Det är lätt att tala men verkar vara betydligt svårare att handla. På en rad olika områden har vi nu åstadkommit en press på regeringen. Tobias Billström har tagit initiativ till en rad utredningar i olika frågor som han inte har kommit på själv men som är initierade av andra partier i alliansen och som blivit möjliga genom den press och det tryck som vi gemensamt lagt på regeringen. Det är välkommet. Det är välkommet att man utreder skolgång för papperslösas barn, att man funderar kring frågan om vård för barn som är papperslösa och hur den ska bli möjlig på lika villkor som för andra barn. Vi välkomnar förstås också utredningar om att göra lagstiftningen mindre tuff än vad den är i dag. En sak bör stå klar: Vi kommer icke att nöja oss med utredningar allena. De tio år som jag har befunnit mig i riksdagen, kanske inte i sträck men ändå från och till, har lärt mig i vart fall en sak, och det är att bakom de fina ord som alla här uttalar måste man söka de verkliga handlingarna. Bakom de fina orden som talar om asylrätt och mänskliga rättigheter måste man se verkligheten, förmå att i praktiken förändra hur människors livsöden artar sig. Det är dags, herr talman, att svensk flyktingpolitik ändrar inriktning så att vi lever upp till de vackra ord som ofta uttalas, så att vi lever upp till den bild som åtminstone tidigare har haft ett visst fog för att Sverige är ett av de mer humana länderna i världen. Den bilden har vi sett krackelera framför våra ögon varje gång de brutala avvisningarna av människor som behöver skydd har skett. Det är dags att återupprätta humaniteten i svensk flyktingpolitik. Det är dags för handling och inte bara ord. Det tänker vi fortsätta att se till.

Herr talman! Det är lätt att komma efter Kalle Larsson i debatten när den handlar om de här frågorna, för vi har väldigt likartad uppfattning. Även i årets budgetmotion föreslår Miljöpartiet en stor sänkning av kostnaderna för avvisningar och utvisningar. Utgångspunkten är att vi anser att utlänningslagen tolkas mycket striktare än vad som var lagstiftarens mening och att därför fler egentligen borde ha fått stanna här i landet och därmed inte utvisats. Vi anser att det råder brister i prövningen av ärenden, bland annat eftersom ombuden inte får betalt för allt det arbete som läggs ned till exempel vad gäller landinformation. Det leder till att många advokater också väljer bort utlänningsärenden. Landinformationen kan vara av avgörande betydelse för utgången av målet. Vi anser också att regeringens återvändandesatsning i alltför hög grad tillåts sätta dagordningen för asylpolitiken och att utgångspunkten i dag i allt högre grad utgår från en omvänd ordning, det vill säga att först ser man om det finns några som helst möjligheter att skicka tillbaka personen i fråga till hemlandet eller till något annat land och om det är omöjligt ser man till möjligheten att få uppehållstillstånd av något slag i Sverige. I vissa fall står det till och med redan från början på handlingarna "ärende om eventuell utvisning" i stället för "ärende om uppehållstillstånd". Det här såg jag för första gången för några dagar sedan när en person kom och visade mig det papper han hade fått från Migrationsverket. Men jag hade hört talas om det redan tidigare av en av våra nämndemän som talade om att så här står det faktiskt, och det är onekligen märkligt. Under rubriken Avvisade och utvisade skriver utskottet att återsändandet alltid ska genomföras under humana och värdiga former. Det förtjänar att upprepas om och om igen eftersom det inte alltid är så det går till. Jag kommer att ta upp ett exempel senare, som jag redan tidigare diskuterat med migrationsministern, och berätta hur fortsättningen har varit i det ärendet. Miljöpartiet vill minska kostnaderna för förvaren. Det är inte rimligt att vi fortsätter att låsa in människor som inte har begått brott under flera månader och upp till två år, som var det senaste jag hörde att en person har suttit där. Ibland handlar det till och med om människor som skulle få lov att få ett uppehållstillstånd här i Sverige på grund av anknytning men som tvingas att söka uppehållstillstånd hemifrån. Men hur ska de kunna göra det när inte ens våra annars så uppfinningsrika svenska myndigheter lyckas skaffa dem de resehandlingar som behövs för att ta sig hem. Även om kostnaderna per dygn och per person har minskat enligt regeringen, beror det bara på att beläggningen på förvaren varit högre - effektivare anser kanske regeringen, ovärdigt anser jag. Det är inte humant och det är inte värdigt att sitta fängslad om man inte är en brottsling, oavsett hur billigt det blir för svenska staten. Herr talman! Jag tänker berätta vilka konsekvenser vår lagstiftning kan få. I går kväll ringde en kille som heter Joseph. Han befinner sig nu i Uganda tillsammans med Danella, Bienvenu och Patience. De är fyra av sex burundier som deporterades från Sverige i ett chartrat plan den 20 oktober efter att ha tillbringat månader på förvar i Sverige. Marie-Antoinette beviljades inhibition i sista stund eftersom Europadomstolen ska titta på hennes ärende. Hon är nu tillbaka i Sundsvall. Två av de burundier som skickades i väg vet jag inte hur det har gått för. Man kan då fråga sig vad de gör i Uganda när de deporterades till Burundi. Enligt våra svenska myndigheter har de inget skyddsbehov och löper ingen fara för förföljelse om de återvänder och kan därför skickas tillbaka utan problem. Då borde ju allt vara frid och fröjd och de återvändande borde inte ha behövt sitta fjättrade med hand- och fotfängsel plus midjebälte på flyget under 22 timmar utan mat och med vatten som hade bästföredatum för över ett år sedan. Det borde inte heller ha varit något problem och dessutom varit mycket billigare om de hade rest reguljärt i stället för med ett chartrat plan tillsammans med några poliser. Och sist men inte minst skulle de inte ha hamnat i situationen att man glömde att begära landningstillstånd. Om de hade rest reguljärt hade burundiska myndigheter åtminstone fått vetskap om att det skulle komma ett plan. Enligt uppgift var planet på vippen att bli nedskjutet, och burundierna möttes av ett stort uppbåd av poliser på flygplatsen, medan den svenska personalen lyckades ta sig därifrån och flög vidare till det säkrare Kenya. Är det ett värdigt och humant återvändande, och är det enligt regelboken? Jag tror inte det. Om burundierna inte hade fruktat för att resa tillbaka hade det inte heller varit några problem att skaffa resehandlingar utan att begära att en burundisk diplomat skulle komma till förvaren för att där visa upp de berördas asylhandlingar för att identifiera dem. Det är något som inte borde vara möjligt och som förnekats när jag har frågat om det, men så gick det faktiskt till. Även om asylhandlingarna inte hade visats upp går det självklart inte att ta miste på att det handlar om asylsökande när man befinner sig på ett förvar. Att röja en asylsökandes identitet för ambassadpersonal från det land de flytt ifrån kan inte vara annat än ett brott mot sekretessen och dessutom ett nytt flyktingskäl att beakta, det vill säga en ny omständighet i ärendet som skulle kunna ge uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. Vid ankomsten till Burundi flydde de direkt vidare och lyckades finna varandra i Rwanda. De uppsökte UNHCR som hänvisade dem vidare till UNHCR i Uganda. Efter mycket om och men lyckades de ta sig dit och är nu registrerade där. De säger att de kommer att få vänta i två tre år. Jag har inte läst deras ärende och vet inte på vilka grunder de har fått avslag. Men med vetskap om att de motsatt sig ett frivilligt återvändande och att de så fort det bara gick tog sig vidare från landet igen och dessutom uppsökte UNHCR för att bli uttagna på flyktingkvoten, är det inte så svårt att förstå att de känner välgrundad fruktan för att vistas i sitt hemland. Då kan man fråga sig om Migrationsverket och domstolarna har gjort en korrekt bedömning i deras ärenden. Var den landinformation man använde tillräcklig? Och såg de verkligen till de individuella skälen eller till att det just nu i teorin är fred i Burundi? Vi hörde tidigare Kalle Larsson berätta om människor som har kommit till Kanada och fått flyktingstatus där efter att ha blivit utvisade från Sverige. Herr talman! För några veckor sedan blossade det upp en debatt om var ensamkommande barn ska bo efter det att Vellinge kommuns starke man gjort sig till talesman för kommuninvånarna - trodde han åtminstone. Att så inte var fallet visade det sig sedan när det plötsligt fanns fler som anmälde sitt intresse för att vara god man till barnen än det fanns barn att vara god man för. Frågan om var människor ska bo som kommer till Sverige har diskuterats under hela den här mandatperioden, eftersom det är många som har flyttat till vissa kommuner och under mycket kort tid. Det har kommit förslag om att fördela de asylsökande över hela landet för att undvika trångboddhet i bland annat Södertälje. Jag har förståelse för att man i Södertälje upplever att till exempel skola och hälsovård inte räcker till eller att man inte klarar att bygga ut i den takt som skulle behövas när många kommer på kort tid. Och visst skulle det vara bra om människor valde att bo även på andra platser i landet, men vi löser inte problemet genom att gå tillbaka till något som vi en gång har lämnat för att det inte fungerade. Det fungerar inte att lösa problem genom att skapa ett nytt. Häromdagen kom en ny utredning som visar att integrationen inte blir bättre av att människor nekas att bo där de vill utan tvärtom. Miljöpartiet har hela tiden hävdat att vi inte löser integrationsproblem eller trångboddhet med att tvinga människor att bosätta sig på annan ort. Samtidigt bör naturligtvis ingen kommun få lov att neka någon som vill bosätta sig i en kommun att faktiskt göra det. Vi tror snarare att problemen med trångboddhet kan minskas genom att återinföra bidraget till dem som väljer eget boende. Vi avsätter därför medel för det i vårt budgetförslag. Herr talman! Det är ett oerhört slöseri med mänskligt kapital och ekonomiska resurser att inte ge de papperslösa i Sverige en möjlighet att fortsätta att bidra till vårt samhälle. Vi i Miljöpartiet har under flera år i vårt budgetförslag haft med resurser för att genomföra en så kallad regularisering eller legalisering - man kan kalla det vad man vill. Tidigare utgick vi enbart från den grupp som fortfarande befinner sig i landet och som prövats enligt den gamla utlänningslagen. I januari 2009 fanns ca 3 000 personer kvar i den gruppen. Men de är inte de enda som lever gömda och utan papper i Sverige. Under den tid som har gått sedan den nya utlänningslagen trädde i kraft och den nya lagen om arbetskraftsinvandring trädde i kraft 2008 har många fått sina ärenden avgjorda. Det är under samma tid som vi har sett en allt striktare tillämpning av utlänningslagen. Det har skapat fler papperslösa. Det här är en tillämpning som vi ledamöter inte alltid känner igen oss i, och det tog också Kalle Larsson upp i sitt tidigare inlägg. De papperslösa finns här i landet och jobbar många gånger vitt, ibland svart. De har ofta befunnit sig många år i Sverige och deltar i samhällslivet precis som alla andra. De konsumerar, har barn i skolan etcetera. Att legalisera gruppen är bättre rent mänskligt för dem. Dessutom är det mindre kostsamt för skattebetalarna än om vi först skickar i väg dem till hemlandet så att de där kan söka arbetstillstånd för att återkomma till Sverige. Många av dem som har fått avslagsbeslut på sina ansökningar har valt att hellre leva gömda i Sverige än att leva gömda i sina hemländer. Ofta låter det i diskussionen som att det handlar om brottslingar. Har man fått ett avslagsbeslut ska man lämna landet. Annars bryter man mot lagen och är därmed en olaglig invandrare. I fallet med burundierna är de faktiskt fortfarande på flykt, men de befinner sig i ett annat land. De kommer kanske att få flyktingstatus i ett annat land så småningom, trots den bedömning de svenska myndigheterna har gjort. Jag kan inte för mitt liv hålla med om att det skulle vara brottsligt att leva gömd i Sverige. Det kan faktiskt handla om överlevnad. Herr talman! Miljöpartiet anser att en pott pengar som landstingen kan söka medel från måste anvisas för att ge hälso- och sjukvård till de gömda. Vi kan inte vänta in den utredning som regeringen utlovat. Människor blir inte mindre sjuka av att inte ha tillgång till läkare. I stället riskerar vi att både öka ohälsan och kostnaderna om vi inte erbjuder hälsovård på ett tidigt stadium. En anledning till att många inte vågar uppsöka hälso- och sjukvården är att de är rädda för att personalen ska avslöja för Migrationsverket att de är där genom att till exempel ringa och fråga vem som betalar för vården. Det händer nämligen ibland. Personalen är också skyldig att på polisens begäran tala om att man har en gömd flykting hos sig. Det är inte förenat med straffansvar, såvitt jag vet. Vi menar att det inte ska vara möjligt för polisen att ingripa mot människor som lever gömda när de besöker vårdinrättningar, inte heller när de är på skolor eller i kyrkor. Kalle Larsson har redan yrkat bifall till reservation 8. Jag yrkar bifall också till reservationerna 4 och 7.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner och reservationer. Jag tänkte ta min utgångspunkt i den nya instans- och processordningen - som naturligtvis blir mindre och mindre ny för varje debatt vi har. Den är ändå en klar förbättring. Den ger möjlighet till en tvåpartsförhandling, rätt till offentligt biträde och möjlighet att överklaga framför allt Migrationsverkets beslut. Vi har fått en första utvärdering i Utvärderingsutredningen som tydligt och klart fastställer att det har blivit mycket bättre och rättssäkrare. Samtidigt hör vi i samhällsdebatten och här i talarstolen att det har blivit hårdare. Låt oss stanna upp här lite grann. Hur var det förr? Det var rena lotteriet. Hur många löpsedlar hade man? Hur många starka opinionsbildare fick man med sig? Ingen visste riktigt hur beslutsunderlaget såg ut. Det var det vi gick ifrån när vi gick in i den nya instans- och processordningen. Det är inte hårdare nu; det är tydligare. Vi har en generös men reglerad invandring. För att hyfsa debatten måste man nog ibland ställa frågan: Vad utgår era resonemang från, reglerad invandring eller fri invandring? Är det fri invandring kommer vi aldrig att nå varandra i debatten. Vi har en reglerad invandring. Då blir det nej ibland. Och nej måste vara nej. Det verkar precis som att när det blir nej ifrågasätter man domstolarnas beslut. Men gör man det måste man också göra tydligt och klart vem som ska besluta. Ska det vara statsrådet Billström? Eller Lars Ohly? Eller chefredaktören på Expressen? Vi måste våga stå upp för den nya instans- och processordningen, för den är mycket bättre än det vi hade förut. Det blåser ibland när man står upp för något, men de som är seriösa och vill ta ansvar måste göra det. Vi är samtidigt öppna för förändring om det finns ett gediget beslutsunderlag. Vi har fått lite av det i Utvärderingsutredningen. Vi är observanta på "synnerligen ömmande omständigheter", inte minst vad gäller barn. Vi kommer att följa det. Det var en enad riksdag som tog beslutet om den nya instans- och processordningen. Här i kammaren har vi dock två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som motionerar om amnesti. Amnesti undergräver trovärdigheten och respekten för den nuvarande ordningen. Den riskerar att utöka och cementera ett skuggsamhälle där utsatta utnyttjas till underbetalda jobb i dåliga arbetsmiljöer, ibland så bedrövligt som till prostitution. Amnesti ger signalen: Med amnesti följer fler amnestier. Amnesti slår bort grunden för den nya instans- och processordningen. Den är en fara för dem som utsätts för den. Vi vet att Vänsterpartiet gick i opposition så fort man hade fattat beslutet här i riksdagen. Jag måste dock vända mig till socialdemokratin som bjuder in Vänstern och Miljöpartiet i regeringen. Är ni socialdemokrater för amnesti? Moderaterna och alliansen vill stå upp för den nya instans- och processordningen där ett nej är ett nej. Det är därför vi lägger lite krut på att man ska lämna landet när man har fått ett nej. Vi har ingått återtagandeavtal så att det ska kunna ske under ordnade former. Eftersom vi har en frivillighet i grunden har vi inrättat ett återetableringsstöd. Under 2008 var det 1 071 personer som fick det. Det var en kostnad på 12 miljoner kronor. Men mediantiden för hur lång tid det tog att frivilligt lämna landet sänktes med en månad, vilket sänkte kostnaderna med 50 miljoner. Vi ger också Migrationsverket och myndigheterna mer pengar i budgeten för att kunna göra detta på ett bättre och mer kvalitativt sätt. Denna kammare beslutade också om en lag som trädde i kraft den 1 juni 2006. Det var lagen om ensamkommande barn. Beslutet föregicks av en diskussion med Sveriges Kommuner och Landsting. Man var överens om att barn är mest utsatta, och utifrån det fördelade man ansvaret. Staten var bäst på prövning och ekonomiskt ansvar. Kommuner och landsting var bäst på utbildning, vård och omsorg. Det var sant för fyra år sedan. Sedan har vi under resans gång haft problem på detta område, framför allt beroende på att det har kommit många fler barn än vad man först trodde. Regeringen har följt detta noga. Man har höjt ersättningarna och tagit ansvar för vårdkostnader upp till 21 år. Man har nyss utsett en koordinator. Man är öppen för och beredd att se över saken. Migrationsverket kommer att öka antalet ankomstboenden. Man är uppe i sex i dagsläget men säger att man vill komma upp i tio för att fördela bördan och för att kanske också inleda asylprövningen redan i ankomstkommunerna. Det är viktigt att inte falla för att syssla med panikåtgärder. Jag tror att frivilligheten, som var en samling för att göra ett bra jobb för fyra år sedan, fortfarande står sig. Jag besökte Alingsås, och där sade kommunstyrelsens moderate ordförande Daniel Filipsson angående kommunernas ansvar: Vi har ett moraliskt ansvar att vara medmänskliga. Det är sådana kommuner som ska ta hand om de ensamkommande barnen! Arbetslinjen genomsyrar migrationsområdet. Vi kommer snart att fira ettårsjubileet av arbetskraftsinvandringen. Det är en framsynt och bra lag. Den ger möjlighet för pengar att flyttas från välbärgade länder till fattiga länder. Det är företagarens behov som styr var arbeten kan skapas. Vi har i asylprocessen också möjlighet till ett så kallat spårbyte. Under vissa premisser två veckor efter lagakraftvunnen dom kan man byta och slippa lämna landet för att söka arbetstillstånd. Vi har en tänkt regeringskoalition med Vänsterpartiet som säger: Nej, den här lagen vill vi inte ha. Ska man arbeta i Sverige ska man helst göra det svart. Miljöpartiet är väldigt klokt i den här frågan och tycker att detta är bra. Socialdemokraterna agerar på något vis som: Härtill är jag nödd och tvungen. Vi skapar en aktivitetsbonus för att motivera människor att vara aktiva under processen. Vi tror att aktivitet är tillfredsställande. Vi tror att det skapar större möjligheter och snabbare integritet. Vi lägger också pengar på att kartlägga utbildning och yrkesbakgrund. Det är en proposition i vardande vad gäller anhöriginvandring. Vi tror att det är bra att människor får morötter för att söka arbete och en lämplig bostad när man får hit sina anhöriga. Det är bättre att komma till innanförskap än utanförskap. Under mandatperioden har regeringen och alliansen ökat sina kunskaper och skaffat sig ett gediget beslutsunderlag. Jag nämnde Utvärderingsutredningen tidigare. Vi har också Asylmottagningsutredningen. Där förs ett resonemang om ett eventuellt särskilt ankomstboende. Utredningens resonemang gäller att man då snabbt skulle kunna få i gång en asylprövning men också att man skulle höja kvaliteten. Det finns ett resonemang om bostads- och dagersättningar. Utredningen om skolgång har kompletterats för att man ska se om det eventuellt finns fler barn än de så kallade gömda som ska ingå. Utredningsdirektiv för hur sjukvården ska hanteras bereds. Harmonisering inom EU är beslutad sedan 1999. Det är något som vi tycker är väldigt viktigt. Det är inte minst påtagligt nu under Stockholmsprogrammet. Framför allt gäller det mottagarvillkoren, att få bättre ordning på Dublin och stödet via Eurodoc. Vi har vidarebosättningsprogrammet som är en av de mest angelägna åtgärder vi kan syssla med. Jag har nämnt det förut, men om alla 27 medlemsländerna skulle ta emot lika många som Sverige i förhållande till sin befolkning skulle vi snabbt kunna ge skydd för över 100 000 människor varje år - människor som inte själva klarar av att ta sig till Sverige eller EU. Vi har också enighet när det gäller att bilda ett stödkontor. Hur man än harmoniserar lagar är det ändå praxis som styr i slutänden. Det är framför allt stödkontorets uppgift. De här frågorna har förts framåt trots en mycket besvärlig förhandlingssituation. Jag vill här från talarstolen ge vårt statsråd Tobias Billström en eloge för att han har fört frågorna framåt. Jag har ännu en fråga till socialdemokratin. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ju inte att vi ska harmonisera. Jag tror mig veta att Socialdemokraterna vill det. Hur gör ni om ni kommer i samma regering? Herr talman! Migrationsområdet kantas och kännetecknas av ordning och reda och stor aktivitet. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen. (Applåder)

Herr talman! Väl medveten om kammarens regler ska jag uttrycka mig försiktigt. Mikael Cederbratt far med osanning när han påstår att vi skulle vara motståndare till arbetskraftsinvandring. Jag tänker inte låta det bli huvuddelen i det här replikskiftet. Mikael Cederbratt vet mycket väl att vi vill se andra regler för arbetskraftsinvandring. Det vill Socialdemokraterna också. Vi är i allt väsentligt överens i den frågan. Det är ganska underhållande att lyssna på Mikael Cederbratts hårda försvar av den nya instans- och processordningen. Alla som har följt diskussionen ett antal år vet att det är lite nyväckt. Moderaterna var ju ett av de sista partierna som anslöt sig till uppfattningen att vi behövde en ny instans- och processordning över huvud taget. Att man nu försvarar den är välkommet. Jag tycker också - låt det stå tydligt och klart i kammarens protokoll - att den nya instans- och processordningen är mer rättssäker, mer transparent och bättre än den tidigare ordningen. Den förutsätter att vi kan föra en politisk diskussion om hur politiken ska utformas. Även den nya instans- och processordningen grundar sig på lagstiftning och förarbete som vi i denna kammare är ansvariga för. Därför måste vi - Mikael Cederbratt och jag och andra som har tillträde till kammarens talarstol - kunna föra en diskussion om vilken lag som vi tycker är den rimligaste och bästa. Det går inte att försvara hållningen att man inte vill ändra lagen med att det finns en ny instans- och processordning som man måste luta sig emot. Min skarpa fråga till Mikael Cederbratt är denna: Med vilka argument försvarar Moderaterna att vård till vuxna papperslösa inte ska ske på samma villkor som för andra människor?

Herr talman! Det går ju att säga att man står upp för den nya instans- och processordningen och att den är bättre, men man kritiserar den gång på gång så fort det blir ett nej. Ni föreslår amnesti, vilket verkligen är ett hugg i ryggen på den nya instans- och processordningen. Jag förstår att Kalle Larsson inte bryr sig om att ni skapar ett skuggsamhälle där människor verkligen inte har möjlighet att få sina rättigheter tillgodosedda. Det är ett ansvar som är ganska stort och vilar tungt på Kalle Larsson. När det gäller vårdfrågan har alla rätt till akut sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagens 4 §. Det är diskussion om vilka som ska ha subventionerad vård. Det är inte riktigt den fråga som Kalle Larsson ställde.

Herr talman! Mikael Cederbratt vill ha en kort debatt, och det ska han få. Det är ju inte mycket svar han egentligen kan prestera: Det är så det är, och så ska det vara. Vi har en diskussion om detta. Visst kan man diskutera de mänskliga rättigheterna, eller också kan man säga att de ska gälla. Vård på lika villkor är en av de mänskliga rättigheterna. Notera: på lika villkor. Mikael Cederbratt säger att jag dömer människor till att leva i ett skuggsamhälle. Det är mer än lovligt märkligt. Det är inte en kniv i ryggen på den nya instans- och processordningen att säga att människor som är dömda enligt den gamla bör regulariseras. Jag är förvånad över den inställningen. Om vi är överens om att den gamla instans- och processordningen, som den såg ut, inte var tillräckligt bra, hur vill Mikael Cederbratt att de människor som fick avslag i den processen ska behandlas? Ska de finna sig i att de blev dömda i en rättsosäker ordning? Jag tycker inte det. Det är lätt att försvara en politik som den som förs i dag om man inte ser till hur verkligheten ser ut. I det Sverige som Mikael Cederbratts parti gör anspråk på att leda och vill fortsätta att leda lever i dag tiotusentals människor utan rättigheter på arbetsmarknaden, utan rätt till vård på lika villkor och utan alla de rättigheter som vi tar för självklara. Mikael Cederbratt tycker att vi ska utreda något av det men i allt väsentligt göra ingenting. Jag föreslår en annan väg. Det är ingen överraskning att vi inte är överens.

Herr talman! Det sista Kalle Larsson sade är något som jag kan hålla med om. Kalle Larsson kan inte svara, men det är väl ändå en reglerad invandring vi talar om? I min värld innebär det att ett nej är ett nej. Vi vet också att det är signaler om hur myndigheter och länder hanterar detta som får människor att vidta vissa åtgärder. En amnesti ger signalen att det kommer fler amnestier. Jag tycker inte att vi ska ge den signalen. Jag tror inte att det är bra att man ger människor falska förhoppningar och låter dem leva under mycket dåliga omständigheter. Jag tycker att det är ansvarsfullt att säga att ett nej är ett nej och att vidta åtgärder för att nejet ska efterföljas.

Herr talman! Jag tar upp tråden om den reglerade invandringen. Om jag förstår Mikael Cederbratt rätt innebär en reglerad invandring att ett nej är ett nej. Jag tycker att det är en dålig förklaring på vad reglerad invandring egentligen innebär. I många fall är tolkningen snarare att invandringen ska vara begränsad, ingenting annat. Den reglerade invandringen är en princip som man använder sig av i utlänningsrätten. Den står inte inskriven i en lagtext eller liknande. Jag skulle vilja veta vad den reglerade invandringen innebär för Mikael Cederbratt förutom att ett nej är ett nej. Jag vill också ta upp den nya instans- och processordningen. Det är ingen som ifrågasätter den nya instans- och processordningen. Däremot har tolkningen av den nya lagen blivit föremål för diskussion här i kammaren vid ett flertal tillfällen då vi från många håll har sagt att vi inte känner igen oss i den tolkning som domstolarna gör. Domstolarna och Migrationsverket har själva talat om för oss att vi inte har varit tillräckligt tydliga i lagstiftningen som de sedan ska tillämpa. Det är där problemet är. Det är inte den nya instans- och processordningen i sig som är problemet, utan det är tolkningen av lagen. När vi kommer till den punkt att vi känner oss nöjda med hur domstolarna faktiskt tolkar lagen kan vi sätta oss ned. Då kanske vi inte behöver föreslå fler regulariseringar etcetera för då är det överflödigt. Men i nuläget är det inte överflödigt att föreslå att människor ska legaliseras här i landet eftersom tillämpningen av lagstiftningen inte är som vi hade tänkt oss.

Herr talman! En reglerad invandring innebär att det finns vissa regler för när man ska få stanna eller inte stanna. Det ska alltså vara skillnad på ett ja och ett nej. Om ett nej inte innebär att man lämnar landet är det ingen skillnad på ett ja och ett nej. Då kan vi lägga ned Migrationsverket och slopa utlänningslag och så vidare. Det svenska folket vill ha en reglerad invandring, och då är det skillnad på ett ja och ett nej. Jag ser i reservationstexterna från Miljöpartiet att man ifrågasätter domstolarnas beslut. Har man den ingången är det klart att man slår undan benen och trovärdigheten i fråga om en reglerad invandring och att ett nej är ett nej. Jag vidhåller lite grann denna skillnad. Bodil Ceballos bör tala om för mig om det ska vara en skillnad mellan ett ja och ett nej.

Herr talman! Självklart kan man tolka att den reglerade invandringen innebär att det ska finnas lagar och regler för hur invandringen ska gå till. Då kan jag ställa mig bakom en sådan formulering. Självklart ska det finnas lagar och regler som talar om hur saker och ting ska gå till. Men när den reglerade invandringen används som en princip för att begränsa, oavsett lagar och regler, står jag inte bakom den formuleringen. Jag har läst många avslagsbeslut under årens lopp, och där står det många gånger att den reglerade invandringen får anses stå över till exempel barnkonventionen. Vi har en barnportalparagraf i vår utlänningslag för att tillvarata barnens intressen. En sådan formulering som brukar finnas i avslagsbesluten strider både mot barnportalparagrafen och mot barnkonventionen. Då följer vi inte de lagar och regler som finns när vi fattar beslut, utan då är det principen om den begränsade invandringen som får råda i stället. Självklart kommer det alltid att vara så att alla inte kommer att få ett ja på sina ansökningar. Alla har inte asylskäl eller skyddsbehov, och då kommer det att bli ett nej. Men om lagen anses rättvis är det inte heller ett stort problem. Redan i dag är det så att många av dem som får avslag faktiskt återvänder. De som upplever att de har fått ett rättvist beslut återvänder utan några större protester. Det är de som upplever orättvisa i besluten som faktiskt stannar kvar.

Herr talman! Jag tror inte att det är speciellt ovanligt att de som får ett nej inte tycker att det är rätt. Det brukar vara så i många andra fall också. Men vad Bodil Ceballos faktiskt säger är att domstolarna inte följer lagen. Det är faktiskt vad hon säger. Det står också i er reservationstext att ni ifrågasätter domstolarna. Från regeringen och alliansen följer vi praxisbildningen. Detta har varit i gång ganska kort tid. I det första svaret som vi har fått om hur det har fungerat har det sagts att det fungerar väl och att det har blivit mycket rättssäkrare. Jag känner mig trygg i denna process. Men jag kan också konstatera att Miljöpartiet står för amnesti. Jag tycker att det är ett stort och svårt ansvar att ta att skapa möjligheter för ett skuggsamhälle.

Herr talman! Utan att med ett ord beröra min utsträckta hand fortsätter Mikael Cederbratt i stället att försöka ifrågasätta socialdemokratins hållning i migrationspolitiken. Jag kan säga till Mikael Cederbratt att vi står fast vid vår syn på både den reglerade invandringen och den problematik som inryms i en diskussion om amnesti eller regularisering, därav min utsträckta hand till att föra en diskussion. Jag tror att det finns skäl att vi för den diskussionen bredare bland riksdagens alla partier för att hitta en konsensus att stå emot de krafter ute i samhället som i dagsläget har helt andra uppfattningar. Jag tror att det finns förutsättningar att föra en bredare diskussion. I stället för Mikael Cederbratt in ett resonemang om den splittring som skulle förekomma inom den rödgröna alliansen. Hos oss pågår precis den diskussion som har pågått också inom era partier i regeringsalliansen inför regeringsbildandet 2006. Många här minns, vilket Kalle Larsson redovisade, vad Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet stod och sade i denna kammare före valet 2006. Vad var deras uppfattning om regularisering och alla de saker som Mikael Cederbratt nu försöker lägga i famnen på oss i oppositionen? Jag tror att det finns skäl att fundera över den utsträckta handen. Det finns ett värde i att inom politiken på detta område finna en bredare majoritet för att stå emot de krafter som finns ute i samhället därför att riksdagen på detta område har ett ansvar utifrån vår historik att verka för en human flyktingpolitik i Sverige.

Herr talman! Jag försöker inte så någon split utan jag försöker utröna vad en rödgrön regering skulle fatta för beslut, och det är inte lätt att se. Det är skälet till att jag vill ta upp och klarlägga detta. I GP den 8 december skrev Kalle Larsson och Lars Ohly en artikel. Där står det: "Det är ingen hemlighet att vi sedan länge varit djupt oense med Socialdemokraterna om flyktingpolitiken." Lite längre ned skriver de: "Vi kräver därför att papperslösa och gömda genom ett engångsbeslut skall få möjlighet att stanna i Sverige." Då är min fråga till Göte Wahlström: Kommer du att acceptera en amnesti?

Herr talman! Mikael Cederbratt var inte ledamot av riksdagen före 2006 och minns kanske inte den diskussion som förekom här i kammaren. Men det går att läsa i protokollen om hur också Moderaterna fick ta strid mot de nuvarande kamraterna i regeringsalliansen i frågeställningar. Men likväl finns det skäl att försöka titta på om det går att finna en bredare majoritet i Sveriges riksdag därför att detta politikområde har en sådan betydelse och ett sådant värde när det gäller just att se på människor som är på flykt från krigszoner och oroshärdar ute i världen och behöver känna det skydd som man kan få i Sverige. Min fråga kvarstår. Men efter ett par replikskiften har jag inga stora förväntningar på att regeringsalliansen är beredd att försöka bredda samsynen i fråga om de stora greppen kring Sveriges historia som ett land som står för en stor humanitet när det gäller migrations- och flyktingpolitik. Bodil Ceballos tog upp olika frågeställningar här. Det var ett replikskifte mellan Miljöpartiet och Moderaterna. Men jag har i frågesvar från ministern också fått sådana signaler som Mikael Cederbratt nu lyfter fram när det gäller synen på "synnerligen ömmande omständigheter" i praxisbildningen. Men vi har också domare, och det är det som är problemet just nu. En helt oenig överdomstol har tre olika uppfattningar om utslaget i en dom som ska vara praxisbildande för det fortsatta arbetet. Detta borde vara en signal om att det finns skäl att göra denna översyn av begreppet "synnerligen ömmande omständigheter" i utlänningslagen så snart som möjligt. Tydligen fungerar praxisbildningen inte när man landar i detta slutresultat.

Herr talman! I mitt anförande lyfte jag upp att det är viktigt att titta på detta med "särskilt ömmande omständigheter". Göte Wahlström svarar dock inte på min fråga, så jag vet ännu inte om en rödgrön regering kommer att ge amnesti. Det finns tre grundpelare på migrationsområdet. En är instans- och processordningen, och jag hävdar att en amnesti raserar respekten för denna. En annan är att vi har arbetskraftsinvandring, och jag har fortfarande inte fått något svar på hur en eventuell rödgrön regering kommer att arbeta på det området. Vi vet att två av de partier som vill bilda regering tillsammans med socialdemokratin inte är för harmonisering. Med andra ord: Vi har inga besked om vad som händer efter valet om Göte Wahlströms parti får bilda regering.

Herr talman! Socialförsäkringsutskottet har två ärenden att diskutera i dag. Jag tänker lägga mitt huvudfokus på den här diskussionen, som är mer övergripande och, tror jag, mer intressant än den ganska tekniska diskussion som följer. Jag kommer såklart att gå upp även i nästa debatt och yrka bifall - jag anar också att det finns ett antal frågor från oppositionen - men jag kommer inte att ägna mycket tid åt det anförandet. En sak tycker jag har varit ganska tydlig den senaste tiden: Trots att vi har varit inne i den svåraste lågkonjunktur vi sett i Sverige på sju decennier har det inte funnits strömningar, generellt i Sverige eller i denna kammare, som krävt att vi ska strypa migrationen till Sverige. Det tycker jag är en styrka som säger en hel del om den grundläggande svenska inställningen till migration och de grundläggande svenska värderingarna när det kommer till att ha en öppen och human migrationspolitik. Till syvende och sist uttalas ett samhälles grundläggande värderingar ganska mycket av vilken migrationspolitik som förs. Väljer man att föra en migrationspolitisk linje där man stänger gränserna och gör det svårare för människor att komma till landet säger det en del om slutenheten hos de människor som bor och verkar där. Det säger också en hel del om den politiska majoriteten. Sanningen är dock att vi oavsett partifärg i kammaren har den grundläggande värderingen att vi ska ha en öppen och generös migrationspolitik. För mig har det varit tydligt att vi måste försöka få lite ordning och reda på migrationspolitiken, något vi inte har haft på väldigt länge. Grunden för att få ett system där vi kan ha ordning och reda och veta varför och på vilken grund man kommer är att vi måste ha tydligare kategoriseringar och en mer rättssäker process. Därför har vi välkomnat den nya instans- och processordningen, som har skapat en betydligt större rättssäkerhet än vi någonsin har haft i migrationspolitiken, skapat ett tvåpartsförfarande och i allt väsentligt dömt som ett bra system. Det betyder dock inte att allting är komplett. Vi kommer att återvända till ett antal saker, som redan har varit uppe i diskussionen och som kommer att diskuteras framöver, som vi kan komma att behöva se över. Det gäller att ha det grundläggande fundamentet - en lagstiftningsmodell som vi fattar beslut om och ett rättssäkert domstolsprövande som sedan avgör huruvida man får stanna eller inte, om man uppfyller asylskälen eller om man kommer hit som arbetskraftsinvandrare. Vi pratar huvudsakligen om tre linjer i migrationspolitiken. En är att man kommer hit som arbetskraftsinvandrare, något som inte var möjligt fram till bara för ganska precis ett år sedan i nästa vecka. Den 15 december förra året trädde arbetskraftsinvandringsreformen i kraft, en reform som har varit oerhört god för landet. Den har också visat att trots att vi befinner oss i en av de djupaste lågkonjunkturerna på länge är det inte alla företag eller alla branscher som befinner sig i en svacka. Många behöver fortfarande utvidga och expandera sin verksamhet och hade inte kunnat göra det på ett bra sätt om vi inte hade haft möjligheten till arbetskraftsinvandring. Jag kan inte den exakta siffran, men någonstans över 5 000 människor har kunnat komma och fylla hål på den svenska arbetsmarknaden som annars inte hade kunnat fyllas. Därmed har de företagen och de arbetsplatserna kunnat fungera och utvecklas bättre än vad de annars hade kunnat göra. Det andra är asylpolitiken, där vi här inne tar fram den grundläggande lagstiftning som sedan bedöms av den nya instans- och processordningen. Det tredje handlar om dem som inte kan söka sig till Sverige men som behöver komma hit, de som oftast befinner sig i den absolut svåraste situationen. Det är de som befinner sig inom ramen för vidarebosättningsprogrammen, en grupp som vi i Sverige alldeles för ofta glömmer att diskutera. Vi vet att det bara i Jordanien finns uppemot två miljoner irakier i flyktingläger utan medel att kunna ta sig därifrån. Här har vi ett jättestort ansvar att med de värderingar vi har i Sverige hjälpa till att öka kvoten av människor som kommer hit på vidarebosättningsprogrammen. Ska vi ha det här systemet, som börjar få tydliga gränser och konturer så att människor vet på vilka skäl de får komma hit, innebär det att man inte kan nagga det i kanterna. Med det menar jag inte att vi ska göra livet jäkligt för den som är här och söker asyl. Det ska vi underlätta så långt det går. Vad jag menar är att man inte får rubba fundamenten för systemet. Där har oppositionen ganska tydliga problem. Det har ställts frågor, bland annat nyss till Moderaternas Mikael Cederbratt, om den diskussion som fördes i kammaren innan den nya instans- och processordningen trädde i kraft där bland annat mitt parti, Folkpartiet och Kristdemokraterna, som i dag ingår i regeringsalliansen, var förespråkare för en allmän amnesti. Varför var vi det då, och varför är vi inte det i dag? Jo, det beror på att vi då befann oss i ett läge där vi skulle gå ifrån ett system som inte var rättssäkert in i ett nytt skede med en rättssäker process, den nya instans- och processordningen. I det läget hade det varit rimligt att göra en nollställning av systemet och ge en allmän amnesti. Att ge en allmän amnesti i dag, efter att den nya instans- och processordningen har börjat verka, skulle innebära att vi säger: Vi litar inte på den nya instans- och processordning som vi själva har förordat och som sju partier gemensamt i denna kammare har röstat för. Vad skulle skälen för den som får nej vara att åka hem? Om man inte uppfyller de grundläggande kraven för att bli arbetskraftsinvandrare eller för att komma hit på asylskäl enligt utlänningslagen utan får avslag, vad skulle skälen vara att åka hem när vi samtidigt säger att man ska ha rätt till skola, sjukvård och allt annat som detta land erbjuder svenska medborgare? Mitt parti, Centerpartiet, förordar skolgång för de barn som är här, även barn till gömda och odokumenterade migranter. Mitt parti förordar också vård på lika villkor. Vård på lika villkor är dock inte oproblematiskt, och det krävs att vi har en diskussion om detta. En fråga är vilka det är man ska ha lika villkor som. Är det som oss svenska medborgare? Vi får ju så kallad gratis eller subventionerad sjukvård därför att vi är med och betalar skatt. Genom vårt "medlemskap" i staten Sverige får vi denna förmån. Om våra vänner från Frankrike är här och skadar sig är det franska staten som betalar via den franska statliga försäkringen. Om en amerikansk medborgare skadar sig i Sverige ser man ifall delstaten i fråga har en försäkring. Har inte delstaten en försäkring ser man om individen i fråga har en privat försäkring. Har individen i fråga inte en privat försäkring får man ett inbetalningskort för den vård man fått. Vilka är det alltså vi ska erbjuda lika villkor som? Ja, uppenbarligen inte någon av de här grupperna. Vad vi då indirekt säger är att man utan att vara "medlem" i landet, utan att befinna sig här på lagliga grunder, utan att betala skatt och utan att behöva blanda in sin egen eller hemlandets försäkring ska erbjudas gratis vård. Det är egentligen att säga att vi ska erbjuda vård på helt andra grunder än vad vi erbjuder någon annan. Det här måste man kunna problematisera. Migrationspolitiken är ett område som ständigt kommer att vara föremål för debatt och diskussion. Det hänger i grund och botten samman med att det för att vi ska få ett rättssäkert system måste finnas principer som är giltiga i alla tider och vid alla tidpunkter. Problemet är att människoöden sällan är skapta för fyrkantiga system. Vi försöker skapa fyrkantiga system som är rättssäkra och hållbara, men vi har runda människor som ska passa in i dessa. Det är därför det blir en märklig situation när det uppstår nya saker som vi inte har kunnat förutse, och det sker hela tiden på jorden. Därför måste vi ha en fortsatt diskussion om hur vi ska fortsätta att utveckla migrationspolitiken framöver. Vi kan också se att till exempel diskussionen om "synnerligen ömmande skäl" är en sådan sak där samtliga partier har sagt att vi vill se en annan inriktning. När vi nu har fått den första utvärderingen kan vi ana att det inte blev riktigt så som vi hade tänkt, och därför gör vi en översyn av detta. Det har vi tidigare deklarerat bland annat via Svenska Dagbladet. Det finns en rad frågor som kan diskuteras, men det som har varit tydligt under det senaste året och framför allt denna höst är vilka möjligheter som har kommit att öppna sig genom att vi har ett tätare samarbete i Europa. Genom att vi gemensamt i Europa får rättsakter som harmoniserar våra sätt att se på migrationspolitiken får vi en rättslig grund för att på ett bättre sätt kunna diskutera med Grekland, Italien och Spanien om de förhållanden de har i sin migrationspolitik. Häromåret när det var en stor diskussion om Greklands förehavanden vad gällde immigranter fanns det inte mycket vi kunde göra. Migrationsministern kunde uppvakta Greklands ambassad och säga att vi inte tycker att man ska bete sig så. Vi fyra företrädare för allianspartierna i kammaren uppvaktade Greklands ambassad för att diskutera utifrån de värderingar vi har med oss, och så vidare. Mycket mer kunde vi dock inte göra. Gemensamma spelregler inom Europeiska unionen ska inte innebära att vi sänker vår standard eller ambition, utan det ska innebära ett grundläggande rättsskydd för den enskilde. Då kan vi också ställa de stater vi inte tycker uppfyller de grundläggande värderingarna till svars. Därför välkomnar vi från Centerpartiets sida Stockholmsprogrammet, som jämfört med det förra femårsprogrammet innebär en milsvid skillnad. Det kanske inte är riktigt på topp och precis så som det skulle vara om vi hade fått skriva det helt själva, men jämfört med det förra programmet ligger det flera mil i framkant. Det är som Mikael Cederbratt sade mycket tack vare migrationsministerns aktiva insats men också tack vare ett brett stöd i denna kammare, vilket har gjort det möjligt för ministern att agera. En sista sak jag tänkte ta upp innan vi går in på de repliker som säkert kommer är frågan om ensamkommande barn. För tre år sedan fick vi ett nytt system, som fungerade väl till en början. Vi upplevde en kris där det inte fanns tillräckligt med platser och där vi tillsammans vädjade till kommunerna att ta det ansvar de hade blivit ålagda och som de faktiskt hade varit beredda att acceptera. Vi ser nu att vi befinner oss i en akut situation där 500 barn saknar en plats att få stanna på. Det är inte på något sätt värdigt Sverige, och vi har alla försökt att på olika sätt - genom utmaningar mellan majoritet och opposition och genom att vända oss till våra egna politiker - få ett skifte. Oavsett vilken översyn för hur systemet ska se ut vi kommer att göra i det längre perspektivet är det nämligen en akut situation för de 500 barn som i dag behöver någonstans att ta vägen.

Herr talman! Fredrick Federley och jag är aktiva på olika kanter av den svenska politiska arenan, och jag tror att vi möjligen också är aktiva av olika skäl. Jag hörde Fredrick Federley säga att man inte får rubba fundamenten för systemet. Låt mig konstatera att vi inte är ense om detta. En av mina politiska drivkrafter är att rubba systemet, utmana gränserna för hur samhällssystemet fungerar och i grunden förändra det. Det gäller också migrationspolitiken. Jag är inte politiskt aktiv för att ändra en lagparagraf här och där eller en skattesats upp eller ned, även om jag ska erkänna att jag oftast vill att den går upp lite. Jag är politiskt aktiv för att göra större förändringar än så. Jag vill få klargöranden av Fredrick Federley på två punkter. Han är för övrigt en företrädare för Centerpartiet som personligen varit för fri invandring men nu har blivit så pass statsmannamässig att han till och med vill problematisera frågan om vård på lika villkor. Det förvånar mig ändå lite. Fredrick Federley säger att hans parti är för vård på lika villkor men ägnar sedan en stor del av sin talartid till att i praktiken argumentera emot den ståndpunkten eller i alla fall, som han själv säger, problematisera den. Skulle du, Fredrick Federley, kunna svara skarpt på frågan: Vill Centerpartiet ha vård på lika villkor för alla? Argumentet om andra länders medborgare som kommer hit på semester är lite ovidkommande. Skillnaden är att de personer som lever som gömda och papperslösa i Sverige inte har något land att återvända till. Det är i alla fall bedömningen de själva har gjort, och jag tror att både Fredrick Federley och jag skulle göra samma bedömning i alla fall i många av de fallen. Det andra klargörandet jag skulle vilja ha handlar om det Fredrick Federley sade om att man ska ändra lagen när det gäller synnerligen ömmande omständigheter. Är detta det uppdrag som regeringen åtagit sig, eller är det bara att utreda om det ska ske eller inte?

Herr talman! Tack, Kalle! Jag kan säga att jag fortfarande är för fri invandring precis som jag i grunden är för att vi ska ha privata försäkringslösningar på socialförsäkringsområdet och så vidare. Men så länge vi inte har kommit så långt i det här landet innebär det ju att vi inte kommer att klara det, utan vi kommer att ha en reglerad invandring. Kalle Larsson vet också mycket väl att vi inte är här för att föra bara vår egen talan, utan vi är här för att föra vårt partis talan. Kalle Larsson vet även att man har minst mandat att agera i de frågor man är satt av partiet att hantera. Tro mig, jag kommer att fortsätta arbeta för att vi ska få mer av privata försäkringslösningar. Vi kommer att möjliggöra för en betydligt friare invandring än vi har haft, men där är vi inte i dag. Ja, Centerpartiet är för vård på lika villkor. Vi har dock fortfarande inte kommit fram till vilka det är man ska ha samma villkor som - är det våra europeiska vänner i Europeiska unionen, eller är det som amerikanska, australiensiska eller kinesiska medborgare? Vilka är det man ska ha samma villkor som? Är det som Sveriges medborgare innebär det att man också bör vara en del av systemet. Jag tror alltså att det är Kalle som blir svaret skyldig. När det kommer till "synnerligen ömmande skäl" handlar det om att se över hur man ska hantera detta framöver. Jag vet inte vad som är den exakta formuleringen. Du och jag har ju vårt fredagsmys antingen i P1, här eller i något annat debattforum där vi för dessa diskussioner. Denna diskussion har vi haft tidigare, och vi kommer säkert att ha den igen. Kalle Larsson är kanske beredd att kasta ur sig en exakt formulering om hur detta ska se ut, men det är inte jag. Det är klart att vi måste göra en översyn. Kalle, det finns en annan fråga som du gärna undviker att svara på. Du är väldigt duktig på att kritisera olika saker som är fel. Det är välkommet, för det ska vi göra. Det är vårt uppdrag i kammaren. Men det innebär också att man måste komma med konkreta lösningar och föreställa sig vad det blir i stället. Jag har full respekt för att människor inte vill återvända även om de får avslag. Men om vi hade ditt system där man har tillgång till sjukvård och så vidare, hur skulle det se ut? Kommer vi inte att få en ganska stor del människor som inte är medborgare men ändå lever otryggt här i landet?

Herr talman! Jag tackar för berömmet att jag är duktig. När jag får beröm av Fredrick Federley är jag alltid lite osäker på om jag ska ta det positivt eller inte, men jag får väl göra det och lita på att det är något han menar. Låt mig svara på frågan som ställs. Jag tror inte att någon som kan göra ett annat val vill leva som papperslös i det här landet, även om man får vissa grundläggande rättigheter. Det är lite grann det som blir problemet. Jag tror helt enkelt att människor som lever här som papperslösa gör det därför att alternativet är så mycket sämre för dem, och det skulle det vara även om de hade vissa grundläggande mänskliga rättigheter. Man skulle fortfarande leva utanför väldigt mycket av det vi andra tar som självklart för att ett värdigt och vettigt liv ska bli möjligt. Men det är möjligt att vi där gör olika bedömningar. När det gäller vård på lika villkor är det nog ärligt talat en lek med ord Fredrick Federley håller på med. Vård på lika villkor måste vara vård på samma villkor som andra människor som lever i samma land. Att jämföra med australiensare, engelsmän eller rymdvarelser blir på något vis lite befängt. Det måste ju vara människor som lever i samma samhälle man jämför med. Vård på lika villkor för papperslösa är därför vård på samma villkor som vi andra som bor i det här landet. Det är den tolkning vi har, och jag tror också att det är den gängse tolkningen.

Herr talman! Jag vill återigen tacka Kalle Larsson för det jag tycker blev ett tydligt svar. När det gäller vårdfrågan är nästa fråga vad det egentligen skulle innebära. Jag tror att vi skulle behöva ha en särskild debatt om detta när vi har mer tid. Om vi har accepterat att en viss grupp människor i samhället inte behöver betala skatt men ändå har samma fullvärdiga rättigheter som andra medborgare kommer nämligen nästa fråga: Vilka här inne ska kunna slippa betala skatt men ändå kräva samma förutsättningar? Det är alltså en oerhört intressant diskussion och absolut inte så enkel som man först tror. Hade den varit så enkel hade de tre oppositionspartierna sett till att genomföra detta redan innan, när vi hade den stora förändring som beslutades. Jag minns de tumultartade sista nätterna när den tillfälliga lagen skrevs. Alla följde tv-inslagen intresserat. Det var olika bud hela tiden och debattartiklar här och där. Man glömde dock bort denna grupp, och det kanske var för att också oppositionen vet att detta inte är en så enkel fråga. Den svenska välfärdsmodellen har nämligen ett oerhört starkt stöd som bygger på att vi som medborgare är med och betalar skatt utifrån vår bärkraft och därmed får tillgång till de försäkringssystem och trygghetssystem vi har. Det är oerhört intressant. En annan fråga som jag också måste få komma tillbaka till och som jag inte tycker att jag fick svar på är: Om man inte är här som arbetskraftsinvandrare, om man inte är här och får asyl, om man inte är kvotflykting, vilka skäl har man då att vara här? Domstolen har uppenbarligen sagt nej eftersom man har fått ett avslag. Det kan också vara så att man inte ger sig till känna, vilket är situationen för en hel del av dem som kallas papperslösa eller dem som är odokumenterade. Är det en grund för att få stanna? Det är också någonting som jag är intresserad av. Då har vi ett fjärde spår i migrationspolitiken. Jag tror att vi behöver föra en stor diskussion om detta framöver. Det innebär att vi rubbar grundfundamentet som handlar om rättssäkerheten och utlänningslagen i grund och botten.

Herr talman! I mitt förra replikskifte slängde Mikael Cederbratt ur sig en fråga till mig när jag inte längre kunde svara. Nu gjorde Fredrik samma sak med Kalle. Därför svarar jag först på Mikaels fråga. Den handlade om detta att vi säger att domstolens beslut inte är korrekt. Vi säger inte att domstolarna inte följer lagen, utan det handlar om att praxis har bildats på ett sätt som vi inte har med i lagstiftningen. När vi antog den nya instans- och processordningen sade vi också att vi skulle ha en ny praxis. Domstolen skulle utgå från den nya lagstiftningen och inte från gammal praxis men har ändå använt sig av gammal praxis. Det har blivit ett glapp i den här övergången mellan den gamla lagen och den nya som vi inte riktigt känner oss bekväma med. När vi antog den nya lagen under den förra mandatperioden var alla partier överens om det. Vi sade också att vi skulle följa upp den. Vi flyttade egentligen bara över den gamla rakt av men den fick en ny instans- och processordning. Den översynen har gjorts, men den har tagit väldigt lång tid. Den kommer inte med några skarpa förslag. Redan på ett tidigt stadium såg vi att det fanns saker som vi inte kände igen. Det borde ha gått mycket fortare att komma fram till att det inte ska stå "synnerligen ömmande skäl" utan "särskilt ömmande skäl" till exempel. Det borde vi ha kunnat komma fram till mycket tidigare. Sedan vill jag också säga något till Fredrick. Det är inte så att vi skapar en skuggekonomi någonstans där de fortsätter att leva här och tjäna pengar svart. Vi vill att de ska komma in i det vanliga samhället och betala skatt för att också ha rätt till sjukvård etcetera. Nu hann jag inte ställa mina frågor. Du får väl prata lite.

Herr talman! Jag pratar så gärna här i kammaren. Det har varit väldigt få ärenden från oss här i höst. Det är lite synd, men det blir väl fler diskussioner framöver. Jag kan passa på att slänga ut några frågor till Bodil Ceballos. Jag lyssnade på ditt anförande. Mycket av det du lade kraft på var bedömningar som man gör i rättsapparaten utifrån den lagstiftning vi har. Vi kan inte direkt påverka de rättsvårdande myndigheternas tolkningar, utan det vi kan göra är att diskutera vilka förändringar vi behöver göra i lagen. Vi är hyfsat överens i dag om att något har blivit fel med "synnerligen ömmande skäl", och därför gör vi en översyn. Om vi ska vara konstruktiva i diskussionen och inte bara påpeka de felaktigheter som har begåtts utan också försöka stoppa kommande felaktigheter måste vi bli mer konkreta i diskussionen om vad som måste ändras för att det ska bli tydligare för rättsvårdande myndigheter, det vill säga domstolar och Migrationsverket, hur de ska hantera detta. "Synnerligen ömmande skäl" är en sak som vi har kunnat identifiera. Finns det fler frågor som Miljöpartiet vill ta upp på ett konkret plan? Jag känner stor sympati när vi lyfter upp enskilda ärenden där vi tycker att det har gått fel. Vi tycker kanske att det har varit någon vansinnighet eller något sådant, men vi måste bli konkreta i hur vi ska hantera det. Emellanåt förtjänar Migrationsverket att bli jagat av oss, men vi kan inte bara göra det, utan vi måste ta itu med vår bit här i kammaren. Bodil får gärna konkretisera det på ett antal punkter.

Herr talman! Det gör jag så gärna. Jag kan tala om för Fredrick Federley att vi har skrivit många motioner under de här åren just för att påtala vilka konkreta förändringar i lagstiftningen vi vill se. Det kanske inte är så konstigt att jag utgår ifrån ett juridiskt perspektiv eftersom jag själv är jurist, precis som andra utgår från andra perspektiv på grund av sina bakgrunder. Översynen är faktiskt inte en proposition ännu. Vi vet inte om det blir någon heller. Vi skrev en lång och väldigt omfattande motion med utgångspunkt i översynen. Där finns många förslag på förändringar som vi vill se. Dem får ni gärna rösta bifall till när de olika yrkandena kommer till utskottet och hit till kammaren. Så har det inte varit hittills med de förslag som vi har lagt fram. Vi har lagt fram väldigt många olika förslag, och det gör vi nu också när det gäller skyddsgrunddirektivet. Där kommer också många förslag för att vi ska vara tydliga och inte luddiga och inte ge Migrationsverket och domstolarna den osäkerhet i tolkningen av lagen som de upplever. De talar hela tiden om för oss att vi inte är tydliga nog. Då ska vi inte fortsätta att vara otydliga, utan vi ska vara tydliga i vår framtida lagstiftning så att vi inte hamnar i de här situationerna. Jag vill ställa en fråga till dig om förvaren och kostnaderna för förvaren. I dag har vi i Sverige inte någon gräns för hur länge människor får sitta i förvar. Jag hörde häromdagen om en person som har suttit i förvar i två år. Enligt återvändandedirektivet ska det vara kort tid. Det är sex månader, och sedan kan det vara en förlängning på sex månader och ytterligare sex månader. Men vi har alltså personer som har suttit där ännu längre tid. Vad anser du om det?

Herr talman! Jag kan svara rakt på Bodil Ceballos fråga. Jag tycker att det är djupt allvarligt att vi inte har fått några tidsbegränsande regler. Tanken har varit att om man misstänker att en person kommer att avvika efter ett negativt beslut är det förvar som gäller fram till att man ska lämna landet. Jag är inte sen att kritisera detta. Jag har själv varit med om, bland annat i Märsta, att hjälpa människor ut som har suttit där månad in och månad ut helt utan skäl. Jag hjälpte själv en vietnamesisk kille som befann sig i trassel. Det gick inte att sända honom hem till Vietnam, och han satt tre månader i Märsta. Det hände otroligt tragiska saker under tiden som vi kanske inte ska ta till dokumentationen, men de finns att läsa på Medborgarnas flyktingombudsmans hemsida. Jag tycker att det är bra. Med tanke på den grundläggande inställning som vi har i det här landet när det gäller rättsrespekten och när det gäller att man ska ha skäl att sätta någon bakom lås och bom tycker jag att det är synd att vi inte tidigare har fått de här tidsgränserna. Nu är det ju egentligen EU som har varit den drivande kraften här. Jag välkomnar de gränser som kommer i direktiven, men jag tycker att vi borde ha haft dem tidigare. Det finns inga som helst skäl till att det inte har skett tidigare. Jag tror inte att det finns något parti här som har förordat det. Det här är någonting som jag är beredd att ta med mig direkt från den här diskussionen och fortsätta det arbetet. Har man fått beslut om att man inte får stanna i landet ska man avvisas med det snaraste. Man ska inte sitta månad in och månad ut eller, som i det fall du tog upp, flera år i förvar i Sverige. Då har Sverige i mina ögon gjort sig skyldigt till ett ganska gravt frihetsberövande och ett brott mot den enskildes rättssäkerhet, trygghet och så vidare. Där kan vi nog vara helt överens. Vi kanske kan göra en överenskommelse med er. Miljöpartiet brukar vara en konstruktiv kraft i dessa och en del andra frågor.

Herr talman! Som vi vet rör sig många människor mellan länder och världsdelar i dag och kanske mer än vad man någonsin har gjort. I alla tider har det visat sig vara väldigt svårt eller i det närmaste omöjligt att beräkna eller detaljstyra hur strömmar av människor rör sig. Det har också visat sig katastrofalt genom historien att försöka isolera länder och bedriva en extremt nationalistisk politik. Invandring och utvandring hör ihop med ekonomisk utveckling, och de hör också ihop med frihet och demokrati. Därför har vi som är liberaler i alla tider velat ha öppna samhällen som inte stänger in människor och inte heller stänger ute. Människor som kommer till Europa gör det av olika anledningar. Det är människor som har drabbats av förföljelse och fruktansvärda lidanden som kommer. Det är ensamma barn som någon skickat iväg från fattigdom eller krig. Det är kvinnor som hotats till livet för att de vill studera eller arbeta. Människor kommer också för att de vill förbättra sina liv och få ett jobb som de kan få en inkomst av. Alliansen står verkligen till hundra procent för att Sverige ska följa Genèvekonventionens regler som säger att människor har rätt att få sina asylskäl prövade på ett rättssäkert sätt. Dessutom har Sverige en generösare definition av personligt skyddsbehov än vad de flesta andra länder har. Sverige ligger i topp bland EU-länderna när det gäller antalet asylgodkännanden även i absoluta tal och alltså inte bara i förhållande till vår befolkning. Det är ingenting att skryta om, för jag tycker att det är självklart att Sverige ska driva den politiken. Men alliansens regering har också tagit fasta på migrationens möjligheter i övrigt. Vi har ökat de lagliga möjligheterna att komma in i Sverige. Sverige har EU:s mest öppna och generösa regelverk för att avgöra vem som ska ges uppehållstillstånd i landet. Vi hade i utarbetandet av den lagen hjälp av Miljöpartiet medan däremot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet röstade emot att öka de lagliga möjligheterna att komma in i Sverige. Trots lågkonjunkturen har det nu kommit flera tusen människor som har fått ett arbete i Sverige. De har inte, som en del kanske tror, tagit jobb från svenskar, utan de har fått jobb där det saknas arbetskraft. Tvärtom har de räddat jobb för människor som bor i Sverige genom att deras insatser bidragit till ekonomisk utveckling. Herr talman! Den utlänningslag som riksdagen antog 2006 som flera har hänvisat till här bygger på ett rättssäkert system med beslut i domstol och rätt till överklagande. Den första utvärdering av den nya lagen som kom i somras visar att den nya ordningen har lett till ökad öppenhet, stärkt rättssäkerhet och ett större förtroende för asylprocessen. Nu finns det alltså tillräckligt underlag för att konstatera att reformen i stort varit framgångsrik. Samtidigt är vi många som ändå varit bekymrade när man har hört talas om en del enskilda fall. Många av oss som generellt vill ha en human flyktingpolitik menar att det även finns inslag i den här processordningen och i lagstiftningen som kan utvecklas. Därför tycker jag som tillhör ett parti som är mycket engagerat i de här frågorna att det är glädjande att vi i alliansen redan har kommit överens om att göra vissa förändringar. Till exempel bör reglerna om det som kallas "synnerligen ömmande skäl" ses över, särskilt när det gäller barnen och barnens asylskäl. Jag brukar alltid säga att jag respekterar att det är domstol och inte politiker som ska avgöra beslut i de här frågorna, men jag tror att det är bra att vilja se närmare på vad lagen har lett till för praxis, om det har blivit annorlunda än tidigare och om det har blivit annorlunda än vad riksdagen har avsett. Jag har blivit alltmer övertygad om att det finns fall där besluten inte stämmer med vad i alla fall jag tänkte mig med den här lagen, så jag är glad att vi får den här genomgången. Men jag ska vänta med att ge facit tills den är klar. Det blir alltså ett uppdrag att gå igenom detta. Vi är också överens om att om det visar sig att reglerna kring "synnerligen ömmande skäl" inte fungerar på det sätt som vi har tänkt oss ska det följas av ett uppdrag att ändra reglerna. Det är redan beslutat att det kommer att bli lättare för personer som fått avslag på sin asylansökan men har barn i Sverige att slippa göra långa resor för att åka hem till farliga länder och vara borta i månader för att få uppehållstillstånd. Den lagändringen genomförs nästa år. Vi är också överens om att diskutera och hänskjuta till en utredning om huruvida möjligheten att överklaga beslut i asylärenden ska öka. Utredningen menade att det var en intressant tanke, och vi har kommit överens om att ge i uppdrag till en utredning att se om Migrationsöverdomstolen ska få möjlighet att ändra i domslut och inte bara vara prejudicerande. Många klagar över att det går långsamt. Och det är klart att om det bara var ett parti som bestämde skulle det kanske gå fortare, men å andra sidan skulle det kanske inte bli lika bra och heltäckande, för vi har olika angreppspunkter på det hela. Men de här sakerna som jag har nämnt nu har diskuterats länge, och det var inga förändringar inom de tre områdena som jag nämnde nu - "synnerligen ömmande skäl", personer som behöver åka hem för att söka uppehållstillstånd och ökad möjlighet att överklaga - under den socialdemokratiska regeringen. Det här med människor som måste åka hem för att söka uppehållstillstånd har gällt i tolv år, så det är skönt att vi försöker göra en ändring på det nu. Ofta talar vi i debatten, och det har naturligtvis varit uppe i dag också, om människor som är gömda eller papperslösa. Det handlar om människor som vistas i Sverige utan tillstånd. Det är människor som håller sig undan utvisning eller avvisning eller helt enkelt har kommit in i landet utan att någonsin ha ansökt om uppehållstillstånd. För mig och för Folkpartiet är det en självklar utgångspunkt att i en lagreglerad migrationspolitik måste man också respektera ett nej. Annars är det ju rätt meningslöst att ha en lag. Den som inte har ett arbetstillstånd och den som inte har beviljats asyl ska lämna landet, och det ska naturligtvis ske på ett värdigt och respektfullt sätt från myndigheternas sida. Migrationsverket måste pröva om det dyker upp hinder i form av hot, krig eller andra omständigheter och naturligtvis alltid vara öppet för att ställa in en utresa om situationen i mottagarlandet, hemlandet, ändras. Jag tycker att vi behöver följa det arbetet, men jag uppfattar att Migrationsverket verkligen hela tiden försöker utveckla sina rutiner för att få den kunskap de behöver. Det är jag engagerad i och tänker följa. Jag tror att vi har ett ansvar att verkligen följa att migrationsverk och myndigheter skaffar sig den information de behöver. De som stannar utan tillstånd i Sverige kan av naturliga skäl inte få alla rättigheter som en person som bor i Sverige har. Det har vi ju sagt här, och jag tycker att det är så. Är man här utan tillstånd kan man naturligtvis inte ta ett vanligt arbete och betala skatt. Man finns ju inte i den meningen. Men man finns ju som människa, och därför finns vissa grundläggande mänskliga rättigheter som man ska ha. Rätt till svensk subventionerad vård tillhör de rättigheterna. Rätt till skolgång för barn, som verkligen inte kan hjälpa vad deras föräldrar har fattat för beslut, är en annan. En utredning om det senare pågår redan. Det pågår däremot ingen utredning om rätt till vård, men glädjande nog har vi tagit ett steg som den socialdemokratiska regeringen inte tog på tolv år, nämligen att vi har bestämt att en utredning ska tillsättas. Det tycker jag är bra, men naturligtvis tycker jag att det vore ännu bättre om den utredningen nu tillsattes. Jag väntar på den. Jag tror inte att rätten till vård skulle göra att folk blir mer benägna att komma hit och gömma sig och jobba svart och så vidare. Det finns bland annat FN-utredare som har menat att det inte alls leder till att fler människor invandrar illegalt. Om man däremot i övrigt gav alla tänkbara rättigheter som att rösta i kommunalval och det ena och det andra skulle det bli lite konstigt. Men rätten till vård för alla människor och rätten till skolgång för barn tror jag inte påverkar. Det är inget migrationspolitiskt instrument, enligt min uppfattning. Debatten om ensamkommande barn, för att byta ämne, satte fokus på att alla kommuner i Sverige måste hjälpa till för att ge barn och ungdomar som kommer ett tryggt boende i väntan på asylprövning och naturligtvis efter ett eventuellt uppehållstillstånd. Det satte också fingret på en öm punkt. Även om vi alla är vänner av det kommunala självstyret blev det uppenbart att det i längden är oacceptabelt att vissa kommuner inte tar det ansvar som andra tar. Nu vände debatten. I den kommun som var aktuell, Vellinge, dök det upp en väldig massa människor och grupper som inte alls delade kommunledningens uppfattning i den här frågan. I första hand är det naturligtvis bäst både när det gäller ensamkommande barn och när det gäller flyktingar i övrigt att man kommer överens och diskuterar utifrån kommunens förutsättningar. Men allra viktigast, tycker jag och Folkpartiet, är att kommunerna måste veta att det inte går att bara säga nej hela tiden. I dag råder ingen brist på platser när det gäller flyktingar i övrigt. Beträffande ensamstående barn har regeringen, glädjande nog, även där tillsatt en utredning som bland annat ska titta på de lagliga möjligheterna att på sikt, och i sista hand, kunna vidta någon form av tvingande åtgärder mot kommunerna. Herr talman! Länderna i Europa måste naturligtvis samarbeta för att få en gemensam flyktingpolitik. På det sättet kan fler människor få asyl, och det kan bli rättssäkra prövningar av ansökningar om uppehållstillstånd. Det så kallade Stockholmsprogrammet som regeringen i egenskap av ordförande för EU under detta halvår förhandlar om ser ut att bli framgångsrikt. Det är ett framtidsprogram som sätter upp en plan för vilka olika beslut man ska fatta under de närmaste åren. Viktiga inslag i det programmet är ett gemensamt system för asyl, så att människor blir bedömda på samma sätt, oberoende av var de söker asyl. Det handlar om solidaritet mellan EU-länderna, också i form av ekonomisk kompensation till länder som av en eller annan anledning tagit större ansvar eller har ett större tryck av inflyttning, och solidaritet med länder utanför EU. Vidare handlar det om ett gemensamt program om att länderna genom FN:s förmedling ska ta emot kvotflyktingar från flyktingläger. Folkpartiet stöder verkligen regeringens arbete i den delen. Det är, som vi hörde tidigare, fråga om människor som inte har någon möjlighet att på egen hand ta sig till länder där de kan söka asyl. De lever i eländiga flyktingläger på olika håll i världen. Att få fler länder att samarbeta med FN för att hjälpa flyktingar till en säker situation i Europa är något verkligen eftersträvansvärt. Ett gemensamt program för detta föreslås nu i Stockholmsprogrammet. Det senaste halvåret har allt fler länder anslutit sig till det så kallade vidarebosättningsprogrammet, vilket är mycket glädjande. I Stockholmprogrammet talas också om en gemensam gränsbevakning, vilket inte är så konstigt eftersom vi har en gemensam gräns och en gemensam viseringspolitik. Det är dock viktigt att påpeka att asylrätten och frågan om mänskliga rättigheter har tydliggjorts på ett helt annat sätt än tidigare i motsvarande program. Vi kan tacka det svenska ordförandeskapet för att ha drivit de frågorna. När vi talar om migrationspolitik och olika svårigheter med den är det, som jag sade inledningsvis, lätt att glömma bort att migration mellan länder i grunden är någonting mycket positivt. Det är positivt eftersom det öppnar för nytänkande och utveckling. För Europa och Sverige är det dessutom positivt för att vi kommer att sakna arbetskraft framöver. Därför har alliansen öppnat fler lagliga vägar in till Sverige, och därför driver regeringen frågan om att EU ska bli öppnare mot omvärlden. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag blir lite fundersam, eller snarare nyfiken, när jag hör Ulf Nilsson tala om "synnerligen ömmande skäl". En utredning ska titta på om praxis har förändrats sedan den tidigare lagstiftningen, och om den har förändrats ska vi ändra formuleringen till "särskilt ömmande skäl". När man går tillbaka till hur det var innan den nya lagen kom fanns redan då mycket kritik mot att de humanitära skälen tolkades oerhört snävt och strikt. Det hade blivit praxis. Det var inte lagstiftarna som direkt gett ett sådant uppdrag. De hade inte ändrat lagen för att den skulle bli striktare, men i praktiken hade den blivit väldigt strikt. Om det visar sig att det inte är striktare nu än tidigare undrar jag: Kommer det då inte att bli någon förändring? Tycker vi, utifrån de fall vi ser, att det är okej att människor utvisas, trots att vi egentligen tycker att de har starka skäl att stanna? Vi borde alltså ändra lagstiftningen ifall vi tycker att det är för strikt enligt den nya lagen, men egentligen också enligt den gamla, för det var strikt även enligt den. Det är det lagstiftaren vill se framöver som ska vara grunden för den lagstiftning vi har, inte om den överensstämmer med något som bestämdes för många år sedan. Det är framtiden vi ska se till. Hur ser det ut för människor framöver? Är vi överens om den tolkning som blivit, dels av humanitära skäl, dels på grund av "synnerligen ömmande omständigheter"?

Herr talman! Det finns ännu inga direktiv eller formuleringar till hur ett sådant arbete ska se ut. Vi fyra i alliansen skrev en artikel om att vi var överens om att se över frågan. Där framhåller vi att man dels ska se hur praxis har utvecklats, och om den har utvecklats på annat sätt än vad riksdagen tyckt ska man föreslå förändringar, dels ska man särskilt se hur exempelvis barns egna asylskäl tillvaratas. Där gäller samma sak; då är vi i gränslandet mellan om det stämmer med riksdagens ursprungliga mening eller om vi på annat sätt anser att det fungerar dåligt. Jag hoppas att det ska bli en genomlysning av ifall det är nödvändigt, vilket jag är ganska övertygad om att det är. Hur det än är kommer vi att vidta åtgärder om det visar sig att det brister enligt det sätt som jag sade.

Herr talman! Jag tolkar det som att man kommer att titta framåt och se hur lagen ska vara utformad framöver, inte hur den såg ut för ett antal år sedan. Redan i samband med utredningen, som jag, Göte och Kalle satt med i, togs frågan om humanitära skäl för att lagfästa praxis upp och vi talade om att barns egna asylskäl skulle lyftas upp. Det är därför bra att den frågan återkommer. Kalle och jag menade att det skulle stå "särskilt ömmande skäl" eftersom vi var rädda för att det vi gjorde skulle bli ännu striktare än tidigare. Det är bra att inför framtiden ha historiebeskrivningen klar för sig. Låt mig även ta upp det som handlar om värdigt och respektfullt. Också Ulf Nilsson menar att återvändandet måste ske värdigt och respektfullt. I en tidigare diskussion med migrationsministern, eller möjligen var det svar på en skriftlig fråga, sades att det finns en handbok för hur det ska gå till, att det ska ske värdigt och respektfullt. Ändå agerar man inte så. Hur ska vi komma till rätta med den praxis som har bildats på området återvändande? Vilka förslag har Ulf Nilsson? Hur går vi vidare för att återvändandet verkligen ska bli värdigt och respektfullt så att vi slipper se utvisningar som den till exempelvis Burundi eller till Irak för inte så väldigt länge sedan?

Herr talman! Det är ett arbete som hela tiden pågår. Jag uppfattar det så att Migrationsverket lägger ned mycket tid och kraft dels på att ha kontakt med landet dit personen ska återvända just för att se att ett överlämnande kan göras på ett tryggt sätt, dels på att ge olika typer av stöd, även rent ekonomiskt, för att den som lämnar Sverige ska klara den första tiden. Sedan har vi en del fall där människor inte vill återvända utan försöker gömma sig och blir till sist, kanske mot sin vilja, utvisade. Det är alltid svårt, men även det ska naturligtvis ske på ett så humant sätt som möjligt och med kunskap om vad som kan riskera att hända med personen som utlämnas. Vi kommer emellertid till en punkt där personen i fråga måste resa i väg trots att han eller hon inte vill. Om vi gav efter på den punkten skulle vi visserligen spara mycket pengar i budgeten, åtminstone tillfälligt, genom att avskaffa Migrationsverket och slänga lagen i papperskorgen, men det är de flesta av oss inte beredda att göra. Jag var inte nöjd med det svar som Bodil Ceballos gav i den förra repliken. Jag väntar fortfarande på att få höra vilka människor Miljöpartiet anser trots allt måste lämna Sverige enligt den lagstiftning vi nu har. Vilka grupper gäller det? Är det över huvud taget någon som måste lämna Sverige efter ett negativt beslut om asyl? Bodil Ceballos har inte möjlighet att svara på det, men det kanske är möjligt att ta det i samband med något annat replikskifte.

Herr talman! I går hade vi en vacker luciakör som sjöng för oss nere i bankhallen. Men i den här debatten har inte julens budskap kommit in så mycket som man kunde ha hoppats med tanke på att migrationsfrågorna tangerar lite av detta - tycker jag i alla fall. Men är jag väl lite en avvikare jag med, gissar jag. De som har lyssnat på mina tidigare inlägg kommer inte att bli besvikna. Jag kommer att fortsätta i samma tråkiga ton från Halland. Nåväl! Jag hade avvikande uppfattning gentemot min historielärare när jag gick på folkhögskolan i Markaryd. Han sade att historien inte upprepar sig. Jag har fortfarande en annan uppfattning än han har, för jag kan känna hur saker återkommer, omformade och i lite modernare tappning. Kristdemokraterna har alltid värnat barn- och familjeperspektivet inom alla politiska områden. Migrationen är inget undantag. Det finns få områden där det så tydligt framträder vilken människosyn ett land och dess invånare har som inom flykting- och migrationspolitiken. Ofta är de mest utsatta vid flyktingsituationer barn och familjer. När en liten människa rycks upp från sin trygghet och närmiljö i familjen lämnas barnet till en tillvaro av osäkerhet och vilsenhet som kan ge bestående upplevelser och skador för livet. Dessa behöver inte alltid visa sig till det yttre, men upplevelserna kommer tyvärr alltid att finnas kvar. I ett nyhetsprogram för en tid sedan intervjuades en ung man - ja, en pojke var det kanske - som flytt från Mogadishu i Somalia. Det gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag kan fortfarande uppleva vad jag kände när jag lyssnade på inslaget. När reportern tillfrågade pojken hur situationen var i hans hemstad blev svaret: Jag kunde inte gå utanför dörren och hitta min familj, för det låg döda människor överallt på vår gata. Jag vet inte var min mamma är eller var mina syskon är. Jag tror att vi alla kan ana vilket emotionellt bagage som han bär på och kommer att ha med sig genom livet. Detta kan utgöra en bakgrund till varför vi har en självklar skyldighet att hjälpa dessa barn, som sökt tillflykt i vårt land och äger rätt att stanna här - tills vidare i alla fall. Det är min förhoppning att fler, ja, att alla Sveriges kommuner ställer upp för dessa minsta, särskilt som man får mycket god ersättning från staten för att göra detta. När föräldrar får uppehållstillstånd i vårt land måste självklart dessa få återförenas med sina barn och sin make eller maka. Det kan finnas några synnerliga omständigheter eller situationer där det skulle vara negativt med en återförening, men dessa utgör undantag. Herr talman! Alliansregeringen har genomfört många viktiga insatser under mandatperioden på migrationsområdet. Jag vill nämna arbetskraftsinvandringen, som gjort att flera tusen personer fler än tidigare år har fått möjlighet att arbeta i Sverige. Denna möjlighet är något som övriga EU borde införa. Kvotflyktinguppräkning är ett annat exempel. Jag kan också nämna aktivitetsbonusen, som jag stöder. Oavsett om man får stanna eller inte är den bra för introduktionen i Sverige. Jag skulle gärna se att vi kunde "koppla ihop" arbetstillfällen ytterligare för personer under processen. Därför har jag också uppmärksammat frågan om att färre får arbetstillstånd, eller AT-UND som det heter. Men jag har fått en försäkran om att man har ändrat skrivningarna från Migrationsverket. Det hände någon gång i somras. Ännu finns det ingen statistik som kan ge besked om huruvida det har skett någon förändring. Migrationsverket har genomgått en omorganisation och har lyckats förbättra ärendehanteringen och korta handläggningstiderna, trots stor arbetsbelastning och en ansamling av gamla och komplexa ärenden. Migrationsverkets insatser är avgörande för en fungerande asylprocess, samtidigt som det måste fungera rättssäkert i alla delar. Att man förbättrat rättssäkerheten och att besluten blir mer rätt kan avläsas på den låga frekvensen av överklaganden, som ger ett nytt utslag vid migrationsdomstolarna. Då talar jag utifrån den ordning och lagstiftning som finns. Det finns anledning att kommentera några andra migrationsfrågor. En i mitt tycke viktig materiell förändring är den nya vidare tolkningen av begreppet "inre väpnad konflikt". Ett mål i Migrationsöverdomstolen som handlar om situationen i Mogadishu har resulterat i en utvidgning av begreppet, där bland annat territoriell kontroll inte längre anses ha samma betydelse. Jag tycker att detta är bra. Landinformationen är ofta på tapeten i diskussionerna. Den är ett viktigt och ofta avgörande instrument i bedömningen av situationen i ett land och delar av ett land. Detta måste också väga tungt när bedömningen av möjligheten att återvända för en person ska ske. I ett tidigare inlägg diskuterades huruvida man skulle kunna förbättra processen för att säkra detta. Man skulle kunna göra en genomgång av vad det i enskilda fall, speciellt i trängda situationer, har resulterat i när en person kommit tillbaka till sitt land. Jag tror att det skulle ge en bättre bild av underlaget för beslut i framtiden. Herr talman! Det är ingen hemlighet - statshemlighet höll jag på att säga - att Kristdemokraterna anser att vård ska ges till alla. Den utlovade utredningen borde ha varit tillsatt. Jag är övertygad om att en utredning som kartlägger hur lagstiftningen bör ser ut kommer till stånd inom en snar framtid. Alliansregeringen har konstruktivt kunnat presentera det ena förslaget efter det andra och kan göra så även på detta område. Det är min övertygelse. Utredningen om gömdas och papperslösas skolgång är redan i gång, vilket är ett bra exempel på detta. Jag tänker avrunda på samma tema som jag inledde med. Världen och människan är sig synnerligen lik. För 2 000 år sedan fick en familj lämna sitt hem på grund av ett påbud från den ockuperande regimen, ett krav på att alla skulle registrera sig. På vägen kom ett barn till världen, långt ifrån sitt hem. En kort tid efter födelsen måste familjen fly hals över huvud till ett annat land när den ockuperande makten kände sig hotad av ryktet om att ett litet barn i framtiden skulle gripa makten och köra ut ockupationsmakten. Detta ledde till historiens mest omtalade barnamord, iscensatt av en despotisk statsmakt. Familjen fick uppehållstillstånd i det främmande landet och kunde efter ett antal år återvända till sitt eget land. Historien går väl igen. Allt verkar alltså vara sig synnerligen likt. I dagens värld fortgår människans till synes outgrundliga inbyggda drivkraft att välja ofredens väg. Flyende barn och familjer har både särskilda och synnerliga skäl att lämna sina hemländer. De synnerligen ömmande omständigheterna passar inte alltid in i den juridiska terminologin, men väl inom ramen för begreppet i enlighet med allmän uppfattning. Sverige har, trots brister, varit synnerligen öppet för människor från andra länder som befinner sig i utsatta situationer. Detta ska vi fortsätta att vara, med en human och ordnad migrationspolitik. Den nya instans- och processordningen har även efter utvärdering visat sig vara en bra ordning för en rättssäker asylprocess. Det finns dock inget i denna värld som är så bra att det inte kan bli bättre. Därför välkomnar vi kristdemokrater regeringens beslut att utreda och utvärdera utfallet av begreppet "synnerligen ömmande omständigheter". Resultatet av utredningen kommer att visa vilka åtgärder som ska vidtas. Det finns enligt vår och min absoluta mening exempel på att tolkningen av lagen har resulterat i ett mer restriktivt utfall i enskilda ärenden än vad vi i kammaren avsett. Nyligen var en tresits totalt oenig om hur den skulle besluta. Det behöver inte sägas mycket mer. Här har jag och några andra experter en annan uppfattning än utredaren i Utvärderingsutredningen. Det finns redan exempel. Jag tänker inte förlänga debatten. Jag yrkar härmed bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr talman! Jag vill säga något om det som Lars Gustafsson tog upp om AT-UND och att det har blivit så många färre som får det nu än tidigare. Det kan vara av olika skäl. Ett av de skälen är att man ställer högre krav på att människor bevisar sin identitet än vad man gjorde tidigare. Fredrick Federley efterlyste tidigare konstruktiva förslag för att ändra lagstiftningen där vi ser att den brister. Jag kan tala om för Lars Gustafsson att jag har lämnat in ett sådant förslag just för att ändra reglerna för AT-UND. Man kan läsa sig till att på de olika nivåerna har lagtexten så att säga förändrats. I handboken är det en mycket skarpare skrivning än vad det är både i lagtexten och i förordningstexten. Det kan Lars Gustafsson gärna ta till sig. När frågan kommer till utskottet kan ni bevaka den. Det är ett konstruktivt förslag om en förändring. De problem som finns med AT-UND är att ett beslut att inte ge AT-UND inte kan överklagas. Det kallas inte ens ett beslut, utan det står att det är en tjänsteanteckning. Tjänsteanteckningar kan man inte överklaga. Det är också en sådan sak som man borde kunna förändra. Sedan tog Lars också upp den nya domen om inre väpnad konflikt. När vi har haft diskussioner med generaldirektören men också rättschefen visar det sig att man anser att den i varje fall gäller bara Mogadishu och inte i andra länder. Jag skulle vilja höra om det också är Lars Gustafssons mening att den inskränker sig till bara Mogadishu.

Herr talman! Jag har förmånen att tillsammans med Göte Wahlström sitta i insynsrådet i Migrationsverket. Jag fick begära att få detta redovisat. Det visade sig att man har gett ny handledning från den 29 maj i år där man klart talar om för dem som ska handlägga ärendena att det inte finns något absolut krav att människor ska presentera några ID-handlingar. Egentligen handlar det om att de aktivt medverkar till att försöka redovisa vilka de är. Genom den snabba handläggningstiden hinner tiden löpa ut. Därför blir det färre som faller ut. Från det datumet i juni kunde vi inte få redovisat vilken förändring gentemot tidigare år som det varit. Jag lät mig nöja med det och låta året verka ut så att jag får se resultatet. Det var egentligen orsaken till detta. När det gäller inre väpnad konflikt har man prejudicerande domar. Man har en tidigare dom i Iraksituationen, och nu har man denna. Det får alltid vägas. Det är klart att det måste bli på det viset. Jag ser det ändå som en klar signal. Man säger dock att det inte längre handlar om att man måste ha territoriell kontroll och en del andra parametrar. Jag kommer inte riktigt ihåg alla. Men det var ett antal parametrar som förändrades och försköts. Man har insett att en situation i ett land kan vara så hemsk att den inte passar in i den första definitionen. Jag lutar åt att den tolkningen kommer att gälla även på andra ställen där det råder en sådan situation. Det kommer säkert fler domar som ska avgöras. Men detta var ett mycket bra steg i rätt riktning mot folkrätten, som man kanske ska jämföra det med.

Herr talman! Jag tänkte ta upp AT-UND. För väldigt många av dem som kommer från till exempel Afghanistan är det fortfarande långa handläggningstider om jag har förstått saken rätt. De får inte alltid ett AT-UND, och det kan de heller inte överklaga. Om det nu har skett en förändring sedan den 29 maj är det väldigt positivt. Frågan är i dag: Vad händer med alla dem som redan har fått denna tjänsteanteckning och som inte kan överklaga det? Det går inte heller att få ett AT-UND i efterhand. Ta med er den frågan till insynsrådet för att ta reda på hur det ska vara framöver så att ni inte glömmer bort frågan! Det var inte meningen att det skulle bli så att färre får jobba. Det är jobblinjen som gäller enligt regeringen. Det borde även gälla de asylsökande. Också jag blev väldigt glad att domen som gäller Mogadishu kom. Den hade en annan inriktning än de tidigare domarna. Då blir man i stället beklämd när man får höra att det bara gäller Mogadishu. Jag ser det nämligen precis som Lars Gustafsson - att den är vidare och kan användas även i andra fall. Det kanske är så att vi måste ha många fler rättsfall som går hela vägen upp till Migrationsöverdomstolen. Men det känns också väldigt tröstlöst att man från Migrationsverkets sida hela tiden ska försöka lägga sig på den lägsta nivån, hitta sätt att slippa ge uppehållstillstånd och sedan driva processen vidare ända till Migrationsöverdomstolen. Det kanske inte är så, men det är den känsla jag får. Jag hoppas också på den här domen. Det är också en sådan sak som Lars Gustafsson får ta med sig till insynsrådet.

Herr talman! Vi ska snart i ett annat ärende debattera ordet synnerligen, som har fått synnerliga tolkningar när det gäller synnerliga skäl. Det är mycket märkligt. Jag vet inte var man lägger ribban någonstans. Jag fick reda på det av Dan Eliasson själv, och jag tror att det är ganska offentligt. Han sade: Vi sänkte ribban den 29 maj. Det sade han faktiskt. Vi låg lite för högt, sade han. Då tycker jag att vi ska få chansen att se hur detta blir. Jag vet inte om man kan ansöka en gång till om man inte överklagar. Det vet jag inte. Det kan vara en viss skillnad på det. Jag kan inte den detaljen. Men jag tror att Bodil Ceballos förstår det. Jag tycker att man ska kunna ansöka på nytt utan att göra någon överklagan. Det är bra att handläggningstiderna i ärendena är snabba med tanke på den enskildes situation. I de fall de blir långa ska man efter fyra månader få besked enligt den uppgift jag fick. Jag får nöja mig med det tills vidare. När det gäller "inre väpnad konflikt" måste domar vara vägledande även i andra situationer. Det kan inte vara så att om det i Solna är på ett vis gäller inte det i Hammarby Sjöstad. Det är lika med att det i halva Baghdad är fred medan det i andra halvan av Baghdad är krig. Ni förstår vad jag menar. Jag tror ändå att man vägar in detta. Jag har uppfattat att man kommer att väga in detta. Jag är glad att man har närmat sig den tolkning som man upplever ska gälla folkrättsligt. Krig och ofred är i dag inte på det vis som det var för 50 år sedan. Man kanske också skulle uppdatera definitionerna internationellt. Det är min uppfattning. Vi behöver se att situationen är annorlunda. Somalia är tre olika länder i ett land. Det är ingen som hade tänkt sig det för 50 år sedan när man hade mer definitiva gränser.

Herr talman! De migrationspolitiska spörsmålen är om möjligt än mer aktuella i dag än vid tidigare budgetdebatter. Migrationspolitikens kärna har debatterats flitigt under året, och glädjande nog har diskussionerna handlar om de grundläggande principerna om solidaritet, omtanke och omfattningen av ansvarstagande samtidigt som jordnära frågor av praktisk natur har avhandlats. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt för att tacka er alla närvarande för att vi gemensamt höjt nivån på diskussionerna. Migrationsfrågor är till sin natur internationella. Det behövs därför ett väl fungerande samarbete med både ursprungs- och transitländer kring dessa frågor. Regeringens utgångspunkt är att väl hanterad migration, till exempel genom väl fungerande regler för laglig invandring, kan vara till nytta för alla berörda, såväl för den enskilde som för avsändar- och mottagarländerna. Herr talman! Under det svenska ordförandeskapet i EU har vi haft förmånen att leda arbetet med den europeiska migrations- och asylpolitiken. Det har bland annat inneburit att stats- och regeringscheferna i dag har antagit det så kallade Stockholmsprogrammet, som tar ut kursen för EU:s arbete med de här frågorna under de kommande fem åren. Regeringens utgångspunkt har varit att slå fast att utgångspunkten för det fortsatta arbetet ska vara att väl hanterad migration kan vara positivt för samtliga berörda parter. Det innebär bland annat att vi ska skapa flexibla system för arbetskraftsinvandring till den europeiska unionen. Det har också varit viktigt att i programmet understryka behovet av balans mellan säkerhetsinriktade åtgärder och enskildas rättigheter, till exempel att se till att asylsökandes tillgång till asylprocessen inte försvåras. I programmet anges också att EU:s samarbete med ursprungs- och transitländer ska utökas, bland annat inom ramen för migration och utveckling. Herr talman! Sedan regeringen tillträdde har vi haft högt ställda krav på Migrationsverket. Vi har också gett verket bättre förutsättningar att lyckas sedan tidigare genom att ge verket och asylprocessen de resurser som behövs för att nå de mål som ni här i kammaren ställer upp och genom att stå upp för den migrationspolitik som riksdagen har fastslagit. Tack vare dessa åtgärder har vi ett migrationsverk som går i rätt riktning med bättre bemötande, mer rättssäker ordning och kortare väntan än tidigare. Värdet av att snabbt få besked i asylprocessen kan inte nog understrykas. För att komma till rätta med de långa handläggningstider som under åratal, för att inte säga decennier, har tyngt hela migrationspolitiken har Migrationsverket inlett ett nytt arbetssätt under rubriken Kortare väntan. I och med detta nya arbetssätt kraftsamlas i början av processen personal med hög kompetens. Ytterligare komponenter är bättre samverkan mellan prövnings-, mottagnings- och förvaltningsprocessenheterna - allt för att handläggningen ska bli mer funktionell och mer förnuftig. Jag tycker att det är oerhört glädjande att se hur Migrationsverket nu gör verklighet av det som så länge har varit efterlyst i den politiska debatten, nämligen en asylprocess som är effektiv och som inte förlänger oron hos den enskilde längre än absolut nödvändigt. Herr talman! Den reglerade invandringen förutsätter också att vi har ett väl fungerande system för återvändande. Den som har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd måste återvända till hemlandet. Annars hotas i längden hållbarheten i Sveriges asylsystem. Myndigheter och domstolars beslut måste respekteras. Regeringen föreslår i budgeten satsningar som tillsammans med andra åtgärder syftar till att förkorta den tid som personer med lagakraftvunna avvisningsbeslut och utvisningsbeslut vistas i landet. De bidrar också till att avvisnings- och utvisningsbeslut som ska verkställas av polisen genomförs på ett värdigt, säkert och effektivt sätt. Regeringen vill att Sverige ska fortsätta den humana traditionen på migrationsområdet. Men det måste ske under ordnade former. Den rättssäkra asylprövningen är kärnan i regeringens migrationspolitik. Därför är även ett tydligt avslut på processen viktigt, och därför prioriterar regeringen frågan om återvändande för dem som har fått avslag på asylansökan. Herr talman! Under detta år kommer 2 300 ensamma barn att söka asyl i Sverige enligt prognosen. De kommer till allra största delen från Afghanistan och Somalia. En allt större del är flickor. Någonstans mellan vart femte och vart fjärde ensamkommande barn i år är en flicka. Som ni alla vet fanns en omfattning av detta slag inte alls med i de förarbeten som ledde fram till de nya regler om mottagande av ensamkommande asylsökande barn som sjösattes 2006. Det har inneburit att vi från regeringens sida från första stund har fått försöka anpassa det system som vi ärvde till den verklighet som har kommit att uppstå. Det gjorde vi först genom att förbättra villkoren för ersättningen - till att börja med genom att harmonisera modellerna med vad som gällde före och efter uppehållstillstånd och fortsättningsvis genom att höja schablonerna och den administrativa grundersättningen och slutligen genom att förlänga ersättningstiden för boende och omsorg till dess den omyndige har fyllt 21 år. Därefter har vi genom brev, genom samtal och genom möten på konferenser och kongresser gång efter gång tagit upp vikten av att våra kommunala kolleger - jag säger våra och talar därmed för hela kammaren och inte bara för mitt eget parti eller för alliansen - öppnar sina kommuner för de ensamkommande barnen. En kort stund, en kort tid, vid årsskiftet 2007/08 var systemet i balans. Men sedan ökade inströmningen på nytt, och behovet av fler platser var ett faktum. En anledning till att platsbristen för ensamkommande asylsökande barn är så stor är att återvändandet av de ungdomar som har fått avslag och som alltså saknar skyddsskäl inte har fungerat i tillräcklig omfattning. För att kunna nå en asylprocess i balans för de ensamkommande barnen är det även viktigt att återvändandet och mottagandet i mottagarlandet fungerar för de barn som har fått ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut. I början av nästa år ska EU-kommissionen lägga fram en handlingsplan för att stärka samarbetet med ursprungsländerna för att underlätta återsändandet till barnens hemländer. Barn hör samman med sina föräldrar. När det är möjligt ska barn och föräldrar återförenas. Om det inte finns asylskäl ska det ske i hemlandet, och om det finns skyddsskäl ska det ske här i Sverige. Kommissionen ska också se efter hur ett närmare samarbete skulle kunna utformas och undersöka hur situationen ser ut och vilka faktorer som ligger bakom den senaste tidens utveckling som har varit påtaglig inte bara i Sverige utan i hela västra Europa. Även barn som får en farofylld och svår start på sina liv kan växa upp och göra en enorm skillnad. Jag är övertygad om att de barn som vi tar emot i dag ute i våra kommuner kommer att förbättra vårt samhället och ge långt mer tillbaka än vad vi kanske tror eller vad som uppmärksammas i debatten. Så här när det lackar mot jul tycker jag att vi alla bör fundera ett varv till på hur vi kan hjälpa barnen. Julen är trots allt en högtid för familjer, för kärlek, för värme och för medmänsklighet. Inget skulle kunna vara en bättre julklapp än att släppa in de ensamkommande barnen i riktiga hem och riktiga boenden och låta dem slippa bo i tillfälliga transitboenden. Jag vill därför ta tillfället i akt här under dagens debatt och tacka Fagersta, som jag besökte i veckan. Där har man fattat beslut om att öppna boende med tolv platser för ensamkommande barn. Jag vill också tacka Helsingborg, som gör storartade insatser för ensamkommande barn som bor i eget boende. Jag tackar faktiskt även Vellinge, som nu annonserar på sin hemsida efter familjehem till ensamkommande asylsökande barn. Tack vare de nya platser som kommer i gång runt om i landets kommuner kommer fler att kunna känna den rätta julstämningen i år. Det är min förhoppning som statsråd. (Applåder)

Herr talman! Jag har två frågor till Tobias Billström i dag. Den första handlar om det jag tog upp i mitt anförande; tysk domstol har vid två tillfällen sagt att man inte vill avvisa människor till Sverige. Det gällde Irak i båda fallen. Skälet var att de oberoende av religion och etnicitet riskerar att återsändas till Irak. För att inte fara med osanning eller bara säga halva sanningen ska jag säga att detta sedan överprövades i andra instanser i det tyska rättsväsendet. Men är Tobias Billström på något sätt orolig över att man hyser farhågor i det tyska rättssystemet över att Sverige skulle vara ett säkert asylland? I anslutning till det vill jag också fråga vilka slutsatser Tobias Billström drar av att Kanada i flera fall har gett uppehållstillstånd och flyktingstatus till personer som har avvisats från Sverige tidigare utan att det har tillkommit några nya fakta i deras ärenden. Den andra frågan handlar om vård på lika villkor. Vi är oense, Tobias Billström och jag, om det mesta här i världen. Vi är inte oense om allt; det är också viktigt att betona. Det som Tobias Billström ägnade större delen av sitt anförande är en sådan sak som vi är överens om. Alla kommuner bör ta ansvar för ensamkommande flyktingbarn, till exempel. Det finns också andra delar. Vi är oense om mycket. Men en sak som vi inte borde behöva vara oense om är frågan om huruvida människor ska ha rätten till bästa möjliga hälsa, som det heter i läkaretiken, eller inte. Det handlar om ifall mänskliga rättigheter ska gälla alla människor. En av de mänskliga rättigheterna är rätten till vård på lika villkor. Därför skulle jag vilja fråga hur Tobias Billström kan fortsätta att upprätthålla en ordning i det här landet där människor behandlas olika beroende endast på sin legala status när det gäller rätten till vård.

Herr talman! Jag börjar med den första frågan. Jag tycker att det här understryker precis det som har varit regeringens politik under hela den tid som jag har varit statsråd och som dessutom var vår politik redan innan vi hamnade i regeringsställning - vi fyra borgerliga partier som nu styr Sverige - nämligen behovet av en europeisk asylpolitik som är gemensam. Det är bara genom att tillämpa skyddsgrundsdirektivet och asylprocedursdirektivet i alla 27 medlemsstater som man kommer att kunna skapa en fullständigt rättssäker ordning. Då inställer sig den intressanta frågan: Vilket alternativ står då Kalle Larsson för? Han vill inte ha någon gemensam europeisk asylpolitik. Bodil Ceballos vill inte ha någon gemensam europeisk asylpolitik. De som ni tänker bilda regering med - jag får ju förutsätta att ni har ambitionen att föra en annan politik än den nuvarande regeringen har på det här området - i Vänstern och Miljöpartiet, nämligen Socialdemokraterna, tycks åtminstone än så länge hålla sig till principen att man vill ha en gemensam europeisk asylpolitik. Jag måste ställa frågan, Kalle Larsson: Tycker du själv att de exempel du tar upp på ojämlikheter eller att olika bedömningar görs på olika håll i Europeiska unionen är ett argument för eller emot ett gemensamt europeiskt asylsystem? Vilken kommer din inställning att vara i en eventuell regering - att vi ska lämna det samarbetet, kanske? Ska vi inte längre vara delaktiga i att försöka skapa den här ordningen? Din fråga om lika vård på lika villkor tycker jag behandlades mycket väl av Fredrick Federley tidigare. Det handlar om att skilja mellan det som är mänskliga rättigheter - vård ska alla människor ha - och om medborgerliga rättigheter. Lika vård handlar om medborgerliga rättigheter. Men om man blir sjuk i Stockholms län men tillhör Skåne län går det en räkning till det landstinget. På något annat sätt kan det inte vara. Det är ett typexempel på den sorts resonemang som man måste föra i det här sammanhanget.

Herr talman! Jag är lite osäker på hur man ska uppfatta den senare delen av svaret. Tobias Billström hänvisar till Fredrick Federleys replikskifte med mig, men Centerpartiet är ju för vård på lika villkor. Det är inte regeringen. Nu småskrattar Tobias Billström och tycker sig ha ett svar på detta. Men min skarpa fråga är: Varför upprätthåller regeringen en situation där människor ges vård på olika villkor i det här landet, mitt ibland oss just nu? Med vilka argument försvarar Tobias Billström att vissa människor ska ha rätt till vård medan andra ska betala för den? Det handlar om människor som uppenbarligen lever varaktigt här i Sverige. Detta är den skarpa frågan. Då går det inte att hänvisa till andra personer, utan det är migrationsministern själv som bär ansvaret. Sedan vill Tobias Billström förstås diskutera något helt annat än det som min fråga gällde. Det är inte så ovanligt. Vi kan göra det enkelt för oss och fråga när Kanada blev en del av den europeiska flyktingpolitiken. Min fråga gällde ju också detta. Det handlar om personer, irakier i det här fallet, som vid flera tillfällen har fått flyktingstatus i Kanada utan att något nytt har tillförts i deras ärenden. Ändå vill migrationsministern gång på gång, i tid och otid, framhålla det positiva och humana föredömet i svensk asyl- och flyktingpolitik. Hur förklarar migrationsministern då att människor avvisas från vårt land? Det är så pass allvarliga fall att tyska domstolar uppenbarligen är oroliga för rättssäkerheten i det svenska systemet och tillräckligt allvarliga för att kanadensiska myndigheter ska bevilja dessa människor flyktingstatus efteråt. Hur känns det att vara migrationsminister med en sådan politik?

Herr talman! Jag fick naturligtvis inget svar från Kalle Larsson på frågan hur han ställer sig i fråga om den gemensamma europeiska asylpolitiken. Något annat var inte att vänta, för svaret måste ju bli att Vänsterpartiet inte vill ha den politiken. Men skulle Kalle Larsson säga det skulle han blotta ihåligheten i det så kallade regeringsalternativet på den här punkten, som ju är non-existent. Det existerar inget alternativ i det här sammanhanget eftersom ni alla tre har olika uppfattningar. Så är det i de flesta frågor, men här blir det nästan pinsamt övertydligt. För mig är det inget problem att vi i Europeiska unionen slåss för ett gemensamt europeiskt asylsystem men ännu inte har nått fram dit. Det innebär att vi hela tiden måste slåss mot de problem som uppstår när länder gör olika bedömningar. Om du inte upplever det som ett problem, och det gör ju inte Vänsterpartiet eftersom ni är motståndare i den här frågan, är det upp till dig att förklara för väljarna i nästa års val vad vi ska ha i stället. Men det gör aldrig Vänsterpartiet. Vänsterpartiet förklarar aldrig något utom att man pekar på problemen, men man levererar aldrig några lösningar. Det är samma sak i vårdfrågan. Det handlar inte om rätt till vård. Rätt till vård har alla människor. Det vi diskuterar är huruvida vården ska vara gratis eller inte. På den frågan tyckte jag att Fredrick Federley gav ett mycket bra svar om balansen mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter, oavsett vad Centerpartiet må ha för interna detaljdiskussioner i sitt parti. Kalle Larsson skrattar, och det säger en del om hans syn på de här frågorna. Det viktigaste för honom är den politiska debatten. Det är inte människorna som står i centrum när Vänsterpartiet drar upp sina riktlinjer, och därför struntar du också fullständigt i det skuggsamhälle som har vuxit fram i alla de länder som har utökat rättighetskatalogen för människor med den ena rättigheten efter den andra och på det viset bundit ris åt egen rygg. Vi ska inte ha en sådan utveckling i vårt land. Vi ska inte ha ett skuggsamhälle. Vi ska ha en politik där ett ja är ett ja och ett nej är ett nej, där vi har reglerad invandring och där de människor som får avslag förutsätts lämna vårt land.

Herr talman! Nu förstår jag den andra replikens betydelse. Där får man oemotsagd insinuera över det svar man har fått i diskussionen. Men det må vara till en annan debatt. Herr talman! Nya lagliga vägar lyfter ministern fram här. Jag tror att det är bra med ett öppet samhälle som visar på möjliga vägar. Vi mötte detta vid ett besök i Serbien och Montenegro, där vi fick se vad det skulle betyda med viseringsfrihet för att människor ska kunna komma ut och möta nya influenser. Därför är det viktigt att Kakiutredningen landade där den gjorde, även om det kanske också var andra saker som borde ha varit med och som Ulf Nilsson glömde ta upp i sitt inlägg tidigare. Vi var nämligen ganska överens mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna om behovet av ordning och reda kopplat till arbetskraftsinvandringen. Det är viktigt att ha med att Folkpartiet under den processen ändrade sig och bytte fot i debatten. Vi har inte minst i Ulf Nilssons anförande här fått höra att en rad utredningar ska tillsättas eller har tillsatts. Vi kan därför vänta oss en ganska intensiv vår på det migrationspolitiska området om dessa förslag ska behandlas. Min fråga är kopplad till det frågesvar jag fick av migrationsministern för ett kort tag sedan och som hade att göra med begreppet "synnerligen ömmande omständigheter". Tydligen har det skrivits i en debattartikel att man har för avsikt att tillsätta en utredning i alla fall, även om inte vi i kammaren på något mer offensivt sätt har blivit informerade om det. Vågar statsrådet ge en tidsaxel om när man kan komma i arbete med översynen av det här begreppet? Det hela blev så uppenbart när en tresits blev så oense i överdomstolen om just ett specifikt fall där detta var avgörande. Det har ju också lyfts fram av andra företrädare här i debatten.

Herr talman! Det är viktigt och angeläget att följa utvecklingen och tillämpningen av begreppet "synnerligen ömmande omständigheter". Det kommer vi också att göra. Men det är viktigt att hitta rätt instrument för den översynen, och det arbetet pågår just nu på departementet. Jag är väldigt glad över att Göte Wahlström lyfte fram frågan om viseringsfrihet för Serbien, Makedonien och Montenegro. Det finns nog få saker under det svenska ordförandeskapet som har glatt mig mer än att vi kunde ge möjlighet till viseringsfrihet för medborgarna i dessa länder och därmed knyta dem närmare unionen och ge ungdomarna i dessa tre stater chansen att åka till Europeiska unionen och se hur saker och ting fungerar här. Det är bara att hoppas att vi under våren kommer att få se förbättringar när det gäller Albanien och Bosnien-Hercegovina. Göte Wahlström ondgjorde sig över andra och första repliker och så vidare. Jag ska ställa en direkt fråga här som du kan svara på i din nästa replik. Det är frågan om amnesti. Vi har fått höra här, och vi har också kunnat läsa i betänkandet, att Vänsterpartiet och Miljöpartiet står kvar vid sina tidigare avgivna amnestikrav. Jag måste ha svar från Göte Wahlström om var Socialdemokraterna står i den här frågan. Jag, övriga kammaren och väljarna har rätt att få reda på om Socialdemokraterna tänker ställa upp på de här kraven eller inte. I debatten har vi nu fått höra att man förnyar de här kraven gång efter annan. Ni går in i valrörelsen nästa år med en tung black om foten. Den historiska bördan i det här sammanhanget är att Vänstern och Miljöpartiet en gång tidigare fick igenom kravet på en så kallad engångsamnesti. Det hette samma sak då: Vi gör det en gång. Sedan är det gjort. Nu står ni här igen och har precis samma typ av krav. Du måste svara på det. Ni ska föreställa ett regeringsalternativ och bör därmed som det stora och ledande partiet redogöra för ert ställningstagande i den här frågan.

Herr talman! För fyra migrationspolitiska talespersoner för Moderaterna, tror jag, har jag förklarat den socialdemokratiska hållningen. Nu får jag förklara det också för ministern som jag trodde var så pass påläst i frågan att han var införstådd med den socialdemokratiska hållningen och den oro som vi vet att en amnesti skulle skapa i samhället. Det trodde jag var uppenbart för statsrådet. Jag har svarat på det. Jag fick inte möjlighet att svara Mikael Cederbratt i det förra replikskiftet, men jag har gjort det i tidigare debatter. Vår uppfattning ligger fast på det här området. För hela kammaren är det viktigt att vi hittar en bred förankrad politik på det här området. Vi vet av erfarenhet att det är ett känsligt politikområde som berör många. Det är viktigt att vi försöker hitta en samförståndslinje i kammaren här med ett så brett förankrat stöd som möjligt. Det har varit min ambition som talesperson i frågeställningen under många år. Jag har vädjat till det nu ledande majoritetspartiet om att hitta öppningar för en ytterligare breddad diskussion. Jag upplever att alla sju partier här i kammaren har ett värde av att sätta sig ned i lugn och ro och diskutera frågeställningar som berör de kanske mest utsatta människorna i det här samhället. Det är människor som är på flykt från krigshärdar och oroshärdar. Tyvärr har jag inte fått något klart svar från det nu största majoritetspartiet. Ministern har tidigare inte visat speciellt stort intresse, men min ambition kvarstår. Vi har ett värde i den här kammaren av att få en så bred majoritet som möjligt för det fortsatta arbetet. Ministern har fortfarande möjligheten att öppna frågan, men tydligen är ambitionerna inte speciellt höga. Det räcker med sju rösters marginal här i riksdagen för det fortsatta arbetet.

Herr talman! Göte Wahlströms ord om samsyn klingar sällsynt ihåliga givet de motioner som har skrivits till det här riksmötet. Såväl Miljöpartiet som Vänstern har föreslagit och förnyat sina amnestikrav. Bodil Ceballos har till och med stått här ute på Mynttorget och demonstrerat för papperslösas rättigheter och tydligt och klart förklarat vad som är Miljöpartiets hållning. Miljöpartiet och Vänstern har inte reserverat sig i det här betänkandet till förmån för amnestikravet. Det är taktiskt. På det viset undkommer man en granskning i den här frågan. Frågan om amnestin syns visserligen inte i dagens votering, men den finns där. Historien visar vad som väntar om Mona ska sätta sig ned och göra upp med Vänstern och Miljöpartiet. Det kommer att gå precis som det gick 2005 då kravet kom att stå överst på listan. 2005 krävde man och fick igenom en amnesti under hot om att fälla regeringen och budgeten, Göte Wahlström. Det kommer att bli samma kaos om olyckan är framme nästa år. Den som vill ha ordning och reda i migrations- och asylpolitiken bör inte rösta på något av de här tre partierna, för de har den historiska bördan av att göra fel. Göte Wahlström sade att betänkandet visar på en viss nationell samling kring migrationspolitiken. Så sade han i sitt anförande. Frågan är vilken trovärdighet ett sådant uttalande har i ljuset av den amnestidebatt som nu seglar upp med full kraft vid horisonten. Jag skulle kunna göra en lång rekapitulation av alla frågor där ni inte är överens: amnestin, det gemensamma europeiska asylsystemet, arbetskraftsinvandringen och EBO inte minst. Vi kan se i dagens tidning att Socialdemokraterna företräder en hållning med utgångspunkt från sin kongress, och Miljöpartiet avvisar den. På alla väsentliga punkter har ni olika uppfattningar om de här frågorna. Hur ska det gå? Det är till och med tveksamt om man kan tala om en opposition. Man borde tala om en obstruktion, för det är det som det handlar om. (Applåder)

Herr talman! Jag kanske ska påminna migrationsministern om att det förmodligen inte har varit så lätt för de andra tre partierna i alliansen att alltid komma överens med Moderaterna i den här frågan. Vi diskuterar saker precis som ni diskuterar saker. Vi ser det inte som helt omöjligt att komma fram till bra lösningar på olika saker. När det gäller amnestin eller regularisering skulle jag vilja påminna migrationsministern om Moderaternas egen stämma, där man med stor majoritet kom fram till att man borde ge alla som har ett arbete i landet möjlighet att stanna, om jag inte missminner mig. Då får ministern rätta mig. Ni har samma diskussioner i allianspartierna, även hos Moderaterna. Varför har vi då de diskussionerna? Jo, för att det finns ett problem som vi måste lösa på något sätt. Vi löser det inte genom att bara tala om att de ska ut allihop. De kommer inte att åka ut i alla fall. Om du lyckas skicka i väg dem är det många som ändå kommer tillbaka. Vi har ett problem. Problemet är att den lagstiftning vi har gör att människor hamnar i kläm. Om vi kan komma fram till en lagstiftning, gärna gemensamt för alla partier, som upplevs som rättvis behöver inte människor gömma sig här i landet. Då behöver vi inte återkomma med krav om regulariseringar etcetera. Jag vill egentligen fråga om en helt annan sak. Kalle tog upp Kanada och de andra. Man upplever inte att det är en rättssäker process här i landet när flyktingar som vi avvisar sedan får flyktingstatus i andra länder. Då har vi inte en rättssäker process. Vi löser det inte heller genom bara harmonisering. Då kan jag snabbt tala om att Miljöpartiet inte menar att det är fel med en gemensam europeisk lagstiftning som är miniminormer. Däremot vill vi inte ha en helharmonisering.

Herr talman! Komma överens, säger Bodil Ceballos. Absolut. Alliansen är ett utmärkt gott exempel på att man kan komma överens, till och med i komplicerade frågor. Men du hörde själv hur Göte Wahlström här alldeles nyss avvisade amnestikravet och mycket tydligt och klart på min uppmaning - tack så mycket Göte för det tydliga ställningstagandet - avvisade det amnestikrav som ni har fört fram. Tycker du inte själv att det är problematiskt? Ni lyfter fram den frågan i era motioner mycket tydligt som en grundbult i hur ni ser på asylpolitiken, och där har ni helt olika uppfattning. Jag tror att väljarna uppfattar detta som mycket komplicerat, i synnerhet om man betänker vad det skulle innebära att genomföra en sådan amnesti i ljuset av den historia som vi känner från förra gången vi gjorde det. Vi upptäckte snabbt att alla de fagra orden om hur man skulle rensa borden, tömma skåpen, lösa problemen med ett enda enkelt alexanderhugg ledde till att vi fick ännu fler människor som gick och gömde sig. Ännu fler människor struntade i besluten. Det är så det sker i de länder som fattar de här besluten. Det blir aldrig engångsbeslut. Det blir början på en serie beslut. Du säger att återvändandet inte är en lösning. Det är klart. Ni har redan gett upp. Ni minskar resurserna till återvändandet radikalt i ert budgetförslag. Jag tycker att väljarna har rätt att få reda på att ni inte tänker ge Migrationsverket möjlighet att stå upp för den reglerade invandringen. Ni tänker inte ge polisen nödvändiga resurser för att genomföra det återvändande av de människor som har fått avslag som är en förutsättning. Du talar om att människor hamnar i kläm. Det handlar inte om att människor hamnar i kläm. Det handlar om något mycket enkelt, nämligen att respektera de beslut som myndigheter och domstolar fattar i ett system där, som Mikael Cederbratt tydligt uttryckte det, ett ja måste betyda ett ja och ett nej måste betyda ett nej. Det kommer att vara vårt tydliga besked från alliansen till väljarna i nästa års valrörelse. Vad ni ska gå till val på har jag ingen som helst aning om, i synnerhet inte efter den här debatten.

Herr talman! Jag känner inte igen det som migrationsministern säger att Göte Wahlström säger. Han såg lite frågande ut själv när jag tittade åt vänsterhållet här. Mikael Cederbratt tog upp att en reglerad invandring innebär att ett nej är ett nej. Att ja är ett ja är naturligtvis också sant, men det talar vi sällan om. Migrationsministern talar om återvändandet som om det är det som är den reglerade invandringen. Då kommer vi tillbaka till det som jag tidigare har sagt. Man utgår från en omvänd ordning. Man tittar först på om det går att skicka ut folk innan man tittar på om det finns skäl för dem att stanna i landet. Det är det som är grunden för asylpolitiken. Med en rättvis asylpolitik, en rättvis lagstiftning kommer vi att ha färre problem. Sedan sade ministern också att vi inte reserverar oss till förmån för regulariseringen, och nu är det så att eftersom den är budgetpåverkande får vi inte reservera oss till förmån för det vid det här tillfället. Vi får bara reservera oss till förmån för sådant som inte är budgetpåverkande. Däremot finns det med i våra särskilda yttranden, och dem har ju migrationsministern läst, kan man förstå. Jag vill komma tillbaka till en annan fråga, och det handlar om det här med utvisningarna och det värdiga och respektfulla sättet att sköta dem. Jag upplever att det är ett stort glapp mellan det vi begär, den tjänst vi vill ha, för återvändandet och på det sätt det ska ske och hur det faktiskt sedan sker. Det är ett glapp mellan Migrationsverket och Polisen. Migrationsverket säger att det är inte vårt problem, vi har lämnat frågan till Polisen. Polisen säger att de bara utför sitt uppdrag.

Herr talman! Bara för att reda ut amnestifrågan: Vi fick ju ett tydligt besked från Socialdemokraterna här, Bodil Ceballos. De talade om att de är motståndare till tanken på ett amnestibeslut. Alltså är de motståndare till den politik som ni har fört fram och tillsammans med Vänsterpartiet deklarerat i era respektive motioner som finns med i det här betänkandet. Det kan inte råda några oklarheter på den punkten efter debatten om var ni står i dessa frågor. Problemet är också att 2005 års amnestibeslut, sättet det förhandlades fram på och slutresultatet, visar att den rödgröna enigheten är lika hållbar som en snögubbe i juli. Det är den brutala verkligheten. Den historiska bördan åvilar er, inte oss, för vi har under den här mandatperioden en tydlig och klar track record, en tydlig och klar katalog av att komma överens i de här frågorna och leverera resultat, inte minst när det gäller återvändandet, Bodil Ceballos. Det är vi som har sett till att samarbetet mellan de tre inblandade myndigheterna, Migrationsverket, Polisen och Kriminalvårdens transporttjänst, har förbättrats. Det är vi som har anslagit resurser - resurser som ni vill dra in och använda till annat. Det är vi som har visat att det går att ha ett hållbart, värdigt och humant återvändande. Ni drar in återetableringsstödet som vi också har anslagit och som ger människor chansen till en andra start när de faktiskt har återvänt. På punkt efter punkt visar det sig att ni pratar och pratar och pratar om den reglerade invandringen. Men när det kommer till kritan är ni inte beredda att ställa upp på de mest grundläggande principerna om att ett ja ska vara ett ja och ett nej ska vara ett nej. Det är fakta, Bodil Ceballos. Miljöpartiets politik på det här området innebär att människor i princip kan strunta i de beslut som myndigheter och domstolar har fattat och bara säga att nej, jag går och sätter mig någonstans, och sedan förväntar jag mig att det ska fattas ett amnestibeslut så att jag kan komma fram och bli accepterad. Den politiken fungerar inte, och den politiken kommer inte heller att bli verklighet, i varje fall inte så länge vi har en borgerlig regering i det här landet.