Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen (prop. 2006/07:1)

Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Tyvärr måste jag säga att jag är lite frustrerad över att det egentligen inte är något svar. Det är lite upprepande av det som jag har ställt frågor om. Man upprepar det jag säger i min fråga, men det är inte så mycket svar. Vi hade den här debatten i går också och stod och pratade om de här sakerna. Jag tycker att det blir samma problematik. Mycket av det som redovisas i svaret handlar om att man ska återkomma, göra saker senare. Om det dyker upp problem, så ska man ta ställning till det då, eller om situationer uppstår och sådant. Och det här är inget bra ingångsvärde när det gäller arbetsmiljö. Jag har redovisat lite grann just när det gäller ungdomar och kvinnor som har speciella problem och som behöver ha särskild tillsyn i sitt arbetsmiljöarbete och förebyggande arbete, framför allt. De unga som är nya på arbetsmarknaden behöver ha hjälp med tillsyn. Och kvinnor har också oftast större problem. Enligt den senaste besvärsundersökningen, som Arbetsmiljöverket har gjort, ligger kvinnor 5 % högre än män just när det gäller arbetsrelaterade besvär. Här måste man alltså ha någon målsättning. Hur gör vi för att komma åt det här? Man kan liksom inte bara säga att de allmänna målen täcker alla. Det gör de självklart, men det är så allmänt hållet att det inte ger någon substans när det gäller vad regeringen vill med det här. Man drar ned pengarna till Arbetsmiljöverket, som har en skyddsombudsverksamhet som är till för att hjälpa dem som är speciellt utsatta. Man lägger ned Arbetslivsinstitutet som på något sätt ska ta en femtedel av forskningen. Man ska splittra det, så att säga, vilket kan förstöra mycket av den här forskningen. Det handlar om att se vart det tar vägen. Vi vet också att om man för över makt över arbetsmiljön från dem som är anställda, arbetstagarna, till arbetsgivaren, så får man en maktfusion, så att säga, som gör att balansen inte blir rätt. Du måste som anställd arbetstagare ha hjälp med att lyfta upp de problem du har och de frågor du har. Det kan man inte göra själv. Det måste vara Arbetsmiljöverket, regionala skyddsombud och så vidare som gör att man får ett stöd. De anställda arbetstagarna står ofta i beroendeställning till sin arbetsgivare. Skulle man då se till att påverka balansen åt fel håll kommer arbetsgivaren att få en fördel. Och man kommer att riskera att de inte vill åtgärda de problem som dyker upp. Det är ju oftast en kostnad för arbetsgivarna. Jag tänker på just det som regeringen nu har gjort, som är klubbat, när det gäller statsbudgeten. Man drar ned på Arbetsmiljöverket, som har tillsynsuppdrag. Man drar ned på Arbetslivsinstitutet och tar så småningom bort det helt, vilket gör att forskningen också drabbas. Det gör den; det går inte att komma undan. Sedan svarar man: Vi återkommer och får se vad som händer. Vi vet inte vad vi ska göra, men vi får se vad som händer. Det är inte tillfredsställande. Jag tycker till och med att det är riktigt dåligt. Ska man ha den här inställningen och inte komma fram till något svar när det gäller vad man gör kommer det att bli problem. Då kommer vi att ha en arbetsmiljöpolitik som definitivt skapar större problem. Vi har haft en nedåtgående trend i flera år vad gäller arbetsskadorna. De går ned, och det blir bättre och bättre förutom när det gäller stress och psykosociala delar. Där går det upp. Och det handlar väldigt mycket om kvinnor och kanske även om ungdomar som är nya på arbetsmarknaden, som behöver ha just den här hjälpen. Kunskapen måste finnas. Vad gör vi för att motverka de problem som finns? Det skulle jag vilja ha svar på. Vad är det egentligen man kan göra, och vad tänker regeringen göra i framtiden, efter nyår, när man går i gång med det här? Vad kommer att hända?

Fru talman! Torbjörn Björlund! Jag delar naturligtvis den allmänna ansats som Torbjörn Björlund anför. Jag tycker också att det är ett grundläggande skäl till att de översiktliga eller allmänna målen för en fungerande arbetsmiljöverksamhet bör vara oförändrade. Vi måste naturligtvis följa utvecklingen noga. Det finns många olika faktorer som jag tycker är intressanta och viktiga att poängtera och titta på. Det första man kan konstatera är, precis som Torbjörn Björlund anför, att det under de senaste 10, 15, 20 åren kanske framför allt är två skadetyper som har utvecklats väldigt kraftigt. Det är stressrelaterad, psykosocial, ohälsa, men det är också belastningsskador. Det är naturligtvis viktigt att nogsamt studera både orsakerna till detta och utvecklingen. Och det är klart att belastningsskador är någonting som man framför allt med förebyggande åtgärder på olika vis kan minimera. Det handlar om olika typer av program för att förändra belastning, för att på olika sätt och vis se till att man inte fastnar i ett återupprepat beteende, alltså ett rent fysiskt beteendemönster. De psykosociala frågeställningarna är av en lite annan karaktär. Där ser vi just stress i arbetet och olika typer av utbrändhetssymtom som finns. Det är naturligtvis väldigt viktigt att studera det. Jag måste erkänna, för egen del, att jag själv har gjort en sådan här resa en gång. Jag var borta från arbetet i tre månader efter att ha jobbat lite för mycket. Och jag delar den oro som Torbjörn Björlund ger uttryck för. Jag tycker att det är oerhört viktigt att man också från arbetsgivarsidan, naturligtvis, ser ett väl fungerande arbetsmiljöarbete som en investering för att se till att man inte får olika sjukdomsfall i arbetet på sin arbetsplats. Jag skulle vilja säga ytterligare några saker. Regeringen har ju då klubbat regleringsbrevet för Arbetsmiljöverket. Jag skulle kunna läsa upp lite grann ur det för att möjligen tydliggöra hur vi vill agera framöver. Och det har att göra med de minskade anslagen, som Torbjörn Björlund var inne på. Det står följande i regleringsbrevet: Arbetsmiljöverket ska senast den 1 maj 2007 lämna en redogörelse för hur verksamheten anpassas till de minskade anslagen under perioden 2007-2009 utifrån följande utgångspunkter: Minskningen av anslagen ska så långt som möjligt belasta andra delar av verksamheten än den regionala tillsynen. Tillsynen ska inriktas mot de arbetsställen med störst risk för ohälsa och olycksfall, fokusera på konkreta arbetsmiljöproblem samt utformas med beaktande av inspektionens effekter på arbetsmiljöförhållandena. Verket och Arbetsmarknadsdepartementet ska föra en fortlöpande dialog beträffande större verksamhetsanpassningar. Jag menar att det här tillsammans med en naturlig och fortlöpande uppföljning av hur arbetsmiljön utvecklas på olika områden ger underlag för en fortsatt diskussion och eventuellt också fortsatt agerande.

Fru talman! Det är vackra ord. Ett regleringsbrev visar kanske lite av inriktningen, vad man vill. Man ska ta ställning till de minskade anslagen, och det ska drabba den regionala skyddsombudsverksamheten så lite som möjligt. Det är sådana saker som egentligen inte är till något förpliktande. Det handlar om att man på något sätt ska redogöra för varför det inte blir så bra som man kan göra det, på grund av att man inte har pengar. Det är det som arbetsmarknadsministern står här och säger. Det är det som är dilemmat. Man har ett övergripande mål att man ska dra ned på skatter. A-kassan blir försämrad och så vidare. Detta skapar alltså förutsättningar för ett annan slags arbetsmarknad som kan drabba människor i de här olika miljöerna - så tror jag att det kommer att bli. Man kan få belastningsbesvär eller psykosociala besvär och så vidare. Dessutom drar man ned på pengarna till dem som ska ha skyddsombudsverksamhet och ha tillsyn över det här. Det är klart att man kommer att få problem. Jag undrar om man då har något slags framförhållning. Det var också en fråga. Vad gör man från regeringens sida när det här händer, när det kommer större problem? Vad lägger man in för åtgärder? Vad hjälper man företagen med? Vad hjälper man arbetstagarna med och så vidare? Det kommer inga svar i fråga om det problemet. I går hade ministern besök av ett antal skyddsombud som lämnade över en namninsamling. De representerade över 200 000 namn. De var väldigt oroliga för att just neddragningen av Arbetsmiljöverket och stängningen av Arbetslivsinstitutet skulle drabba dem direkt, alltså i deras verksamhet, och det arbetsmiljöarbete som genomförs. Då är frågan: Lyssnar man på det här? Nu är budgeten tagen, så nu kommer det att vara problem under nästa år. Det kommer att drabba dem som var oroliga, över 200 000 människor. Frågan är vad man gör för att på något sätt möta deras oro. Det kommer inte att vara något som man gör direkt, utan det måste vara något som man tar itu med när det kommer. Det kommer en redogörelse den 1 maj där man ska försöka redogöra för effekten av neddragningen, att man tar bort pengar. Kommer ni då att lägga vikt vid att företagen tar ett större ansvar? Kommer ni att ge möjlighet åt andra, till exempel facket, att vara med i det arbetet? Och hur gör man med de inskränkningar man redan har gjort för att få en effektiv arbetsmiljötillsyn? Går det att få det? Det är det som är frågan. Medlen finns inte. Ni har inga planer på hur ni ska göra när det blir problem. Frågan är vad man gör för att motverka det som mycket troligtvis kommer att hända på arbetslivsområdet.

Fru talman! Jag delar inte riktigt den problembeskrivningen eller den oron. Vi ser att stressrelaterade arbetsskador har varit de kanske allra mest framväxande problemen på arbetsmarknaden under de senaste åren. Jag menar att det hör väldigt nära samman med höga skattekilar på arbete och att det har varit alldeles för många utanför arbetsmarknaden. Jag kan ta ett personligt exempel även där. För sex sju år sedan drev jag eget tillsammans med min bror. Vi hade åtta anställda. Vi hade definitivt behov av ytterligare en person. Men när vi räknade baklänges på - om vi skulle betala en marknadsmässig lön, vilket vi naturligtvis skulle - hur mycket vi skulle vara tvungna att debitera våra kunder för att vi skulle kunna täcka kostnaderna, lön, sociala avgifter, bikostnader av olika slag, konstaterade vi att vi skulle behöva fakturera så mycket så att vi inte hade möjlighet att få kostnadstäckning för den personen. Det ledde naturligtvis till att vi avstod från den anställningen. Resultatet blev att vi åtta som var kvar var tvungna att dela på det arbete som den anställningen skulle ha gett upphov till. Det var en av de bidragande orsakerna till att jag råkade ut för det jag då gjorde. Så jag tror, när man tittar på det enskilda företaget, att det finns ett väldigt tydligt samband mellan stress i arbetet, utbrändhet och de kostnader som är förknippade med anställningar. Därför tror jag också att en del av svaret ligger i att ha en välfungerande arbetsmarknad, där vi både har tillväxt av arbeten, en minskande arbetslöshet och en bättre fungerande matchningsfunktion, i kombination med de arbetsmiljöinsatser som vi i övrigt ska göra. Man ska också komma ihåg att Arbetsmiljöverkets anslag har stigit väldigt kraftigt under de senaste åren. Så det ligger i korten också. Vi drar ned, men vi drar ju ned på en nivå som trots allt, historiskt sett, inte är så väldigt låg, om jag ska vara ärlig. Det gör, tror jag, att totalbilden av detta ändå kommer att vara att den oro som Torbjörn Björlund ger uttryck för är något överdriven. Men jag säger samtidigt att det här är ett viktigt område. Jag kommer att medverka till att vi följer detta nogsamt och också har en dialog med arbetsmarknadens parter om hur detta område utvecklar sig. Jag är fullständigt beredd att komma tillbaka efter en sådan dialog och se huruvida vi ska kunna göra ytterligare saker för att förstärka. Jag delar nämligen Torbjörn Björlunds grundläggande oro och ambition på området. Man ska naturligtvis som anställd kunna gå till arbetet utan att känna risk för att bli utbränd, få belastningsskador eller andra arbetsskador. Det måste naturligtvis vara den grundläggande utgångspunkten. Där tror jag att vi har samma uppfattning.

Fru talman! Det är lite märkligt, tycker jag, när man lyssnar på det här. Det är ungefär samma svar. Nu har vi pratat med varandra några gånger så vi kan de här svaren. Man hänvisar hela tiden till att det ska bli så mycket bättre med den politik som alliansregeringen för. Jag är väldigt tveksam till det. Jag tror definitivt inte att det kommer att bli bättre på arbetsmarknaden. A-kassans sänkning och sådant kan också skapa problem. Det finns områden där människor går arbetslösa till och från. Det skapar stressrelaterade problem som visar sig i arbetsskador och sådant. Det finns också, som jag redovisade i går, en oerhörd skepsis till varför just Arbetslivsinstitutet ska läggas ned som har den forsknings- och utvecklingsverksamheten. Jag redovisade artikeln i Ny Teknik där 33 professorer från hela världen undrar vad vi håller på med. Varför lägger vi ned det här? Det är det som ska skapa en framtid för att det ska bli bättre på arbetsmiljöområdet. Dessutom drar man ned på Arbetsmiljöverket som har tillsynen och ska tillämpa det som kommer fram. Det är ett oerhört märkligt beslut, tycker jag. Just att man uttrycker att man har en oro för det här i alla fall men ändå gör det förstår jag inte logiken i. När det gäller en arbetsmarknad som fungerar så gör den inte det om vi har en alldeles för liten offentlig sektor som inte på något sätt kan vara smörjmedel utan bara ska vara något slags förvaltningsstat. Det är just det dilemma som ni i den här regeringen kommer att hamna i. När ni får för lite resurser via den offentliga sektorn, som är smörjmedel för att få tillväxt, få samhället att gå i gång och arbetsmarknaden att fungera, kommer också skadorna och arbetsmiljöproblemen att komma. När man inte har något vapen mot det kommer ni att stå där med tvättad hals, eller vad det heter. Innan jag avslutar vill jag önska en god jul.

Fru talman! Återigen: Jag delar oron. Vi ska naturligtvis följa detta noga. Jag är inte lika övertygad om att statliga myndigheter i sig är svaret på den grundläggande frågeställningen. Vi har haft diskussioner förut när det gäller till exempel ALI. Jag vill återigen konstatera att det är ungefär en femtedel av den forskning som utförs på det området. Vi ser också i det regleringsbrev som gäller ALI att vi har tillfälle att utnyttja det anslagssparande som fanns för att kunna se till att forskarna har en möjlighet att gå över till annan verksamhet. Det kommer att vara en bra övergångslösning. Tillbaka till grundfrågan: Jag delar den grundläggande oron. Vi kommer att följa upp detta. Jag ser fram emot att vi nog kommer att mötas i en motsvarande debatt, kanske om ett halvår eller så, för att faktiskt göra en uppföljning och se var vi har hamnat. Så vill jag också passa på att önska en god jul, och en avkopplande jul, för det tror jag att vi behöver allihop.

Fru talman! Ann-Kristine Johansson har frågat mig vad jag avser att göra med anledning av nedläggningen av den arbetsmarknadspolitiska insatsen Gröna jobb. I sin interpellation tar Ann-Kristine Johansson bland annat upp att Gröna jobb vänder sig till den grupp arbetssökande som står längst från arbetsmarknaden och att insatsen är viktig från miljösynpunkt. Inledningsvis vill jag framhålla att det är Arbetsmarknadsverkets uppgift att utifrån beslutade budgetramar och myndighetens egen bedömning av olika insatsers effektivitet löpande göra nödvändiga prioriteringar i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten på lokal och regional nivå. Det regeringen gjort i sammanhanget är att i budgetpropositionen föreslå neddragningar i de arbetsmarknadspolitiska programvolymerna. Det handlar bland annat om begränsningar av anställningsstöden inom ramen för vilka Gröna jobb delvis finansierats. Regeringen gick till val på ett brett politiskt program för nya jobb. Detta program omfattar allt från skattesänkningar på arbete över regelförenklingar för företag till reformer av a-kassesystemet. En viktig del är också den omläggning av arbetsmarknadspolitiken som regeringen påbörjat. Arbetsmarknadspolitiken ska ges en tydlig inriktning på matchning och riktiga jobb. För att uppnå detta är det nödvändigt att koncentrera verksamheten. Arbetsförmedlingen har de senaste åren fått lägga ned för mycket tid och resurser på att administrera en alltmer oöverskådlig flora av arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Vi måste nu säkerställa att den enskilde arbetsförmedlaren kan ägna sig åt sin egentliga uppgift att matcha lediga jobb och arbetssökande. Det är dessutom så att arbetsmarknadspolitiken i praktiken allt oftare har kommit att ses som ett redskap för att hantera problem på andra politikområden. Också ur detta perspektiv finns ett behov av ett tydligare fokus i politiken. Samtidigt kan inte insatser med den aktuella inriktningen uteslutas om de arbetsmarknadspolitiska motiven för dem bedöms tillräckligt starka. En mer fokuserad arbetsmarknadspolitik innebär inte att de människor som står allra längst från arbetsmarknaden glöms bort. Snarare tvärtom. Ingen kan ta miste på regeringens beslutsamhet att komma till rätta med den höga arbetslöshet och det utanförskap som den tidigare socialdemokratiska regeringen så länge stod handfallen inför. Det är just för att nå resultat, bland annat genom att skapa utrymme för effektiva insatser med sikte på riktiga jobb för dem som står längst från arbetsmarknaden, som en ny kurs för politiken nu pekas ut. Från och med den 1 januari 2007 införs så kallade nystartsjobb. De innebär att arbetsgivarna får en subvention motsvarande arbetsgivaravgifterna för personer som stått utanför arbetsmarknaden i mer än ett år. Nystartsjobben kommer att innebära nya möjligheter på arbetsmarknaden för stora grupper av ungdomar, äldre och utlandsfödda. Regeringen avser vidare att under 2007 införa en jobb- och utvecklingsgaranti för långtidsarbetslösa. Syftet med garantin är att med hjälp av individuellt utformade åtgärder så snabbt som möjligt få in deltagarna på den reguljära arbetsmarknaden. Generellt för arbetsförmedlingens arbete gäller att den enskilde arbetssökande framöver kommer att få ett mer aktivt, individuellt anpassat stöd i form av en personlig coach. Detta är naturligtvis något som kommer att ha störst betydelse för den som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, för den vars självförtroende kanske brister och som saknar egna nätverk.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret. Dock känns det som om statsrådet Littorin läst men inte förstått. I svaret sägs att ni vill inrikta arbetsmarknadspolitiken på matchning och riktiga jobb. Vad är riktiga jobb för dig, Sven Otto Littorin? Är det inte att röja sly och att ordna skoterleder och vandringsleder? Är inte jobb inom natur- och kulturmiljövård, miljövård och den turistiska infrastrukturen riktiga jobb? Ni säger ju att ni kan subventionera städhjälp. Vad är egentligen skillnaden? För den enskilda människa som deltar i Gröna jobb ger det meningsfull sysselsättning. Det ger kompetensuppbyggnad, stärker självförtroendet och bygger upp den som har stått allra längst från arbetsmarknaden. Det ger högre social status och skapar identitet, referens och en plattform för annan anställning. Man får kontakter in i näringslivet. För samhället skapar Gröna jobb mervärde. Det förbättrar infrastrukturen. Det skapar förutsättning för levande landsbygd. Det minskar kommunernas sociala kostnader. Det minskar slitaget i naturen. Det ökar tillgängligheten till upplevelser i skog och natur så att till exempel statsrådet kan vandra i skogen, läsa på skyltar vad som finns i omgivningen, stanna vid ett vindskydd och kanske övernatta i en stuga. Hur ska detta göras framöver? Gröna jobb fungerar. Ca 40 % av dem som finns i Gröna jobb får annan anställning, går vidare till utbildning eller blir företagare. Vad är det om inte ett gott resultat? Ni slår mot dem som står längst bort från arbetsmarknaden genom att dra ned på anslaget till Ams. Gröna jobb hör till det som blir svårt att finansiera. På vilket sätt skapar nedläggningen av Gröna jobb fler jobb?

Fru talman! Då är vi här igen och diskuterar. Min första fundering till ministern gäller den diskussion om utanförskap som de borgerliga partierna i alliansen har fört under hela valrörelsen och fortsätter att föra. Vi hörde den så sent som i går. Ibland var det en och en halv miljon, sedan var det en miljon och sedan var det en halv miljon. Man är väldigt slarvig med fakta och siffror. På något sätt verkar man inte riktigt bry sig om verkligheten. I stället har det blivit bara någon sorts politisk gimmick att bry sig om folk som står utanför i samhället. Det ska på något sätt minska risken att någon upptäcker att man för en helt annan politik. Det är i alla fall min lätt konspiratoriska fundering kring detta. Man ser nämligen aldrig någon endaste åtgärd för att göra någonting åt problemet. Man försöker definiera problem. I går hade vi en debatt med en av alliansens företrädare som pekade på problem i integrationspolitiken och ville diskutera dem. Jag vill inte på något sätt förneka att det finns problem på många ställen och att det finns folk som står långt från arbetsmarknaden. Jag deltar gärna i den debatten. Jag tycker att det skulle vara spännande att ha en konstruktiv debatt om hur man gör med folk som har varit långtidssjuka eller långtidsarbetslösa. Inte på en endaste punkt föreslår dock regeringen någon åtgärd för att komma till rätta med det som ni tycker är det största problemet. Tvärtom hade vi alldeles nyss en interpellationsdebatt som handlade om hur man hanterar arbetsmiljöfrågorna, frågor som fel hanterade resulterar i ett större utanförskap. Nu har vi en interpellationsdebatt om de gröna jobben, och här lägger ni fram förslag som tar bort möjligheten för folk att komma tillbaka från utanförskapet. Ingenstans ser man någon åtgärd för att komma till rätta med det som ni själva definierar som det största problemet. På punkt efter punkt vidtar ni dock politiska åtgärder och fattar beslut som förstorar problemet, som gör problemet värre, som ökar andelen människor som hamnar utanför - antingen beroende på dålig miljö som gör att man blir utsliten och förtidspensionerad eller beroende på neddragningar i arbetsmarknadspolitiska program och Gröna jobb som förhindrar den som har hamnat utanför att komma in igen. På punkt efter punkt kan vi följa hur ni gör sådana åtgärder, men ni har inte ett enda förslag som tar tag i problemet. Ta era så kallade nystartsjobb! Om jag kommer ihåg rätt pratar vi om 10 000 platser som ska räcka till en och en halv miljon, en miljon, en halv miljon eller vad det nu är. Det är klart att det inte är mycket att komma med. Dessutom är det som åtgärd betraktat en åtgärd som innehåller väldigt lite och som med största sannolikhet kommer att gå till sådana som ändå hade fått jobb. Dem som står långt utanför och behöver den typ av åtgärder som Ann-Kristine visar på i interpellationen gör ni ingenting för, och om ni gör någonting gör ni det bara värre genom att lägga ned sådant som fungerar, till exempel Gröna jobb.

Fru talman! Ann-Kristine Johansson pratar gott om Gröna jobb. Det finns säkert anledning ur ett enskilt perspektiv för dem som gått igenom en sådan verksamhet att känna att det har varit bra, värdefullt och viktigt. Sanningen är dock att 28 % har gått vidare till annan anställning och att 3 % har gått till utbildning eller startat eget. När nu Arbetsmarknadsverket med sina budgetramar gör den prioritering man gör kan vi konstatera att fokus ska vara på två saker. Den första är matchningsfunktionen, och den har man med den tidigare arbetsmarknadspolitiken lyckats väldigt dåligt med. Varje gång vi har haft ungefär samma vakansgrader i ekonomin som vi har i dag har arbetslösheten bara ökat de senaste två tre mandatperioderna. Det är ett tecken på att denna matchningsfunktion fungerar väldigt dåligt och allt sämre i ekonomin. Fokus ska alltså vara på arbetsförmedlingen, att koppla ihop arbetstagare med de vakanser som faktiskt finns i dag. Det är det ena. Det andra är att därmed frigör vi också resurser för dem som befinner sig allra längst ifrån. Där finns just sådana exempel som Patrik Björck efterlyste. Ta till exempel Pilaprojektet i Västmanland, ett utmärkt projekt där arbetsförmedlingarna samarbetar med försäkringskassorna - av flera olika skäl. Ett skäl är att den enskilde inte ska behöva gå till fyra fem olika myndigheter utan kunna ha ett ställe att gå till. Vad det står på brickan på den myndighetsperson man möter tycker jag är rätt ointressant; huvudsaken är att man får den individuella hjälpen för att komma vidare i livet. Det tycker jag är just en sådan viktig åtgärd. Sedan ska jag bara kommentera det Patrik Björck sade om nystartsjobben. Ja, 10 000 i stocken är en bedömning. Det finns ingen begränsning av hur många som kan söka. Detta är en prognos på stocken, alltså det genomsnittliga värdet på antalet personer däri. När det gäller de minskade programvolymerna är det viktigt att konstatera att det under högkonjunktur på arbetsmarknaden är vanligt - det har socialdemokratiska regeringar gjort vid flera tillfällen tidigare - att man drar ned på programvolymerna i Arbetsmarknadsverkets och Ams åtgärdspaket, just för att inte få utträngningseffekter och låsa fast arbetslösa i olika programåtgärder. Syftet är att dra ned på programmen för dem som ligger allra närmast arbetsmarknaden. Sedan har man på Arbetsmarknadsverket självt gjort bedömningen av vilka programvolymer man tycker ligger närmast arbetsmarknaden. Enligt min åsikt skulle denna neddragning ha gjorts för längesedan. Kanske skulle den ha gjorts för något år sedan när vi var på väg uppåt i högkonjunkturen och då också gjorts lite saktare. Nu gjorde man inte det av olika skäl som säkert hade med valet att göra. När det sammantaget gäller de åtgärder vi gör totalt sett vill jag bara citera ur Konjunkturinstitutets rapport från i går: "På sikt kan därmed den reguljära sysselsättningsnivån öka med mer än 1,5 procent jämfört med om reformerna inte hade genomförts, utan att resursutnyttjandet på arbetsmarknaden blir ansträngt." Det är slutsatsen under rubriken "Effekter av den nya regeringens ekonomiska politik". Vi ser att sysselsättningsgraden kraftigt ökar. Vi ser att arbetslösheten totalt sett kraftigt sjunker under de närmaste åren. Det är, enligt Konjunkturinstitutet, ett direkt resultat av regeringens ekonomiska politik. De som tjänar på det är naturligtvis de som nu befinner sig i utanförskap och som kommer över i ett arbete.

Fru talman! Jag funderar på vilken verklighet statsrådet levt i de senaste åren. Jag kan konstatera att arbetsförmedlingspersonalen sköter sitt jobb. Man matchar lediga jobb mot arbetslösa. Min egen arbetsförmedling i Kil gör det väldigt bra. Ni pratar om individuellt anpassat stöd. Men vad är Gröna jobb om inte just individuellt anpassat stöd? Man stärker sig själv och får hjälp. Sedan söker man jobb, och man får en plattform att stå på. Vad Gröna jobb gör är ju precis vad ni efterlyser. Jag skulle önska att statsrådet kunde åka runt och besöka Gröna jobb. Åk runt och besök folk på landsbygden, byalag och utvecklingsgrupper för att se vilket arbete som görs och vilket behov som finns av det som görs i Gröna jobb! Vi i Landsbygdskommittén gjorde en resa till Pajala. Jag var där tillsammans med din partikollega Catharina Elmsäter-Svärd. Vi tittade på hur det var och besökte deltagare i Gröna jobb. De har gjort ett fantastiskt jobb med skoterleder och vindskydd. De har också byggt stugor för övernattning och bastu. Utifrån det skriver vi en hel del i Landsbygdskommitténs slutbetänkande. Jag kan rekommendera en julläsning, nämligen vårt betänkande Se landsbygden! Myter, sanningar och framtidsstrategier . Den här utredningen är väldigt bra och ger en bild av hur det ser ut på landsbygden. Din partikollega Catharina Elmsäter-Svärd tyckte att Gröna jobb är ett väldigt bra projekt och talade väl om Gröna jobb. Det finns samband mellan regional utveckling, naturvård, engagemang och lokal förvaltning för att åstadkomma en ökad betydelse för detta och för att få till stånd en landsbygdsutveckling. Jag vill återkomma till min tidigare fråga, den om riktiga jobb. Är inte det man gör i Gröna jobb riktiga jobb, eller vad lägger Sven Otto Littorin i begreppet "riktiga jobb"? Om man nu tycker att Gröna jobb är bra och Skogsstyrelsen skulle kunna gå vidare, ser då Sven Otto Littorin någon möjlighet att jobba vidare med Gröna jobb?