Utgiftsområde 15 Studiestöd

Fru talman! Jag har tidigare motionerat om att inrätta så kallat Svenskt köldcentrum. Den motionen har rönt den framgång som enskilda motioner brukar ha. Men den behandlas i just detta betänkande. Jag har inget yrkande, men jag vill på något sätt förklara för kammaren vad tanken är. Jag kommer från en valkrets som heter Norrbotten, högst upp. Norrbotten har ett antal fördelar som andra inte har. Det finns kyla, det finns ytor och det finns framför allt en oerhört stor kunskap om hur man beter sig i kallt kärvt klimat. Det betecknas många gånger som en nackdel, men det är de facto också en fördel, en komparativ fördel, som jag anser att Sverige borde ta till vara mycket bättre. Det handlar om en framtidsbransch. I Norrbotten har det bedrivits testverksamhet och övningsverksamhet under många år. Mest känd är biltestverksamheten, där samtliga etablerade bilmärken som finns i Europa i dag testas. Det är en verksamhet som växer ständigt. Inte minst i norra Finland är man lite irriterad över att den testverksamhet som finns på den finska sidan nu är på väg över till den svenska sidan. Det finns en kompetens på det här området som är värdefull. Men det handlar inte bara om biltest. Mindre känt är exempelvis att den största testbänken vad gäller mobiltelefoni finns i Luleå med 5 000 vana användare. Nu diskuteras en annan del av testverksamheten. Euro Fighter, Europas stora satsning på ett nytt stridsflygplan, testas i dagarna i Norrbotten. Det är inte första gången man testar militär utrustning i Norrbotten. Westland Helicopters har testat sina robotar där. Vi har ett bolag som heter Raytheon och som har testat AMRAAM-robotar där. Tyskarna har testat något som heter Heonix, en rymdfärja. Det finns en lång rad av exempel, och det finns en stor erfarenhet. Den här verksamheten växer. Det finns fler och fler områden. Anledningen till att många företag väljer att satsa stora pengar på detta - det är stora investeringar - är att det som fungerar i sträng kyla också fungerar i värme. Precis på samma sätt fungerar det när det gäller övningsverksamhet. Det har visat sig många gånger i olika typer av FN-uppdrag att den som har en vinterutbildning, nordiska soldater, klarar sig betydligt bättre än soldater från annat håll. När det blir sträng kyla - och det har hänt både på Balkan och i Afghanistan - är andra förband helt enkelt tvungna att försöka klara sin egen överlevnad, medan svenska förband också klarar av att sköta sin uppgift. Det handlar om vilken träning man har. Det här är högaktuellt. Det finns inte minst en utredning som gjorts av utredaren Karl Leifland, som lagt fram ett förslag om att man ska titta vidare på möjligheter för både civil och militär test- och övningsverksamhet. Tyvärr har regeringen valt att inte behandla frågan innan försvarspropositionen lades fram. Vid debatten på onsdag kommer man inte att ta någon hänsyn till detta alls när det gäller att fastställa grundorganisationen för försvaret. Det förband som har flest internationella besök och mesta testverksamheten, K 4, föreslås läggas ned. Helikopterverksamheten i Boden försvinner, vilket till stor del redan på förhand omöjliggör en del av denna verksamhet. Det är synd. Man säger sig i fortsättningen vilja bedriva en stor del av denna övningsverksamhet, denna utbildning, stundtals veckovis. Det säger sig självt, fru talman, att man inte kan förfrysa sig till vinterförmåga. Utbildningen måste ske på plats. Jag skulle vilja se att vi går vidare. Det gäller att få forskarkompetens. Det gäller att föra den här möjligheten till nischverksamhet i Sverige. Jag skulle vilja se ett center of excellence . Det finns en mängd olika förutsättningar, framför allt kring Luleåregionen. Där ligger utvecklingsenheten Vinter. Där finns robotbasen RFN. Där finns Luleå Tekniska Universitet som har en mycket lång erfarenhet av testverksamheten. Det finns en militär infrastruktur som är unik. Det har gjorts teletekniska investeringar, vilket innebär att man kan bedriva testverksamhet i realtid, vilket inte minst bilbranschen har insett. Där finns en hamnanläggning som används året runt och har gjorts så sedan 1971. Där finns hög kompetens om isbrytarverksamhet. Där ligger isbrytarna i dag. Det finns ett sjukhus som har en mycket stor erfarenhet av att jobba med människor i kyla. Allt detta skulle kunna bilda ett kluster och en möjlighet just för Sverige. Jag vill hävda, med respekt för Sveriges riksdag, att det nog vore dumt av oss att låta någon annan stat ta den högteknologi och sysselsättning där vi själva har komparativa fördelar. Jag tror, fru talman, att det efter onsdagens beslut finns anledning att återkomma och debattera denna fråga. Om det sedan sker i form av en debatt om ett betänkande från utbildningsutskottet eller från något annat utskott vet jag inte, men det finns definitivt anledning att ta till vara den här möjligheten, just för Sverige.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till den moderata reservationen 6. För tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till de övriga reservationerna även om vi självfallet stöder samtliga. Fru talman! Den avgjort viktigaste satsningen inför framtiden är utbildningen. Den goda utbildningens främsta förutsättningar är tillgången på resurser och upprätthållandet av en hög kvalitet. De här går hand i hand. En av de viktigaste frågorna är emellertid de villkor som gäller för de enskilda studenternas ekonomiska situation. Vi moderater vill ha en samordning av studenternas ekonomiska och sociala situation under den samlade studietiden. Det behövs en kartläggning av samspelet mellan studiestödssystemet och andra förmånssystem som bostadsbidraget, socialförsäkringssystemet, socialbidraget och arbetslöshetsförsäkringen. Studenternas situation har under alltför många år fallit mellan stolarna. Det tydligaste exemplet på detta är den roll som Centrala studiestödsnämnden, CSN, spelar. Många av de problem som finns har uppstått på grund av en rigid syn på studiefinansieringen som ytterst har sin grund i CSN:s dubbla monopol dels som beslutande myndighet, dels som ansvarig utbetalare. Varför ska utbetalningen av studiemedlen och myndighetsansvaret vara oupplösligt förenade? Det finns i dag flera möjligheter till konkurrens och alternativ som inte tillvaratas. Studenters möjlighet att betala tillbaka lånen har hamnat lite vid sidan av fokus i debatten efter den senaste studiemedelsreformen. Men faktum är att det i dag inte finns någon hållbarhet i det nuvarande systemet, särskilt inte när det gäller skuldsättningsproblematiken. I takt med att antalet studenter ökar kommer dessa problem att bli tydligare och accentueras. Av flera anledningar behövs det därför politisk enighet kring ett långsiktigt hållbart och överblickbart studiefinansieringssystem. Moderaterna är inriktade på att konstruktivt söka lösningar på ett heltäckande studiefinansieringssystem som bygger på bredast möjliga politiska förankring och som uppfyller följande avgörande principer. För det första ska ett framtida studiefinansieringssystem vara ekonomiskt hållbart och överblickbart, både för den enskilde studenten och för samhället. För det andra ska högre utbildning löna sig även ekonomiskt. Ett sätt att bidra till högre lönsamhet är att på olika sätt försöka att minska studenternas skuldsättning. Vi vill bland annat ta bort fribeloppet som förhindrar att människor tjänar mer pengar än upp till ett visst tak som staten bestämmer godtyckligt. Vi vill göra det möjligt för studenterna att arbeta utan att få minskade studiemedel. För det tredje ska systemet bidra till att motverka social snedrekrytering. Många vågar i dag av olika skäl inte ta steget in i den akademiska världen. Men det avgörande är att högre studier ska löna sig. Exempelvis ska inte studier utomlands missgynnas, vilket sker i dag. Det skulle ge Sverige mer av spetskunnande och nödvändiga ekonomiska och internationella kontakter. För det fjärde ska skulderna betalas tillbaka. Men både det nuvarande och de föreslagna systemen bidrar snarare till det motsatta, till ökad skuldsättning eftersom sannolikheten att den enskilde ska kunna betala tillbaka studielånet innan det avskrivs är obefintlig för många individer. Vidare ska systemet skilja på sådan finansiering som är relaterad till studierna och som har med studierna att göra och sådant som inte direkt kan hänföras till det området, exempelvis kostnader som avser bostad under studietiden. För sådana kostnader måste särskilda låneformer tillskapas. Dessutom tycker vi att alla studenter ska ha rätt till såväl privatekonomisk rådgivning som information om vilken kvalitet som olika utbildningar har innan man fattar ett av de kanske viktigaste investeringsbesluten i hela sitt liv. Självfallet måste det också finnas ett större mått av flexibilitet. Även längre studier bör kunna finansieras via studiemedel. De som så vill ska också kunna erbjudas studiemedel i mer än tio månader per år. Fru talman! Det är också viktigt att fundera på vad som ligger bortom vägens slut, när man har tagit ut sin examen, i synnerhet när man har befunnit sig länge vid akademin och doktorerat. Vanligen är det så att man gör sin postdoktorsperiod vid ett utländskt universitet eller forskningsinstitut. Postdoktorala studier finansieras väldigt ofta med stipendier, men stipendier är inte sjukpenninggrundande. Då står man inför samma problem som med stipendiefinansieringen. Det är inte ovanligt att båda föräldrarna - om de har fått barn under sin doktorandtid - tappar den sjukpenninggrundande inkomsten under en gemensam utlandsvistelse. Kvinnor är fortfarande i klar minoritet inom de högre tjänsterna i universitetsvärlden såsom forskningsassistenter, lektorer, forskare och inte minst professorer. Dessutom tillkommer föräldraansvaret, och alla i den här kammaren är medvetna om vad det innebär, så det behöver jag inte ägna tid åt. Att låta postdoktorer och även doktorander behålla sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst är en mycket viktig signal om att det ska kunna gå att kombinera en forskningskarriär med familj, inte minst för kvinnor. Förutom pensionen är föräldrapenning över garantinivån en del av de arbetsbaserade förmånerna i socialförsäkringssystemet som har en väldigt lång kvalificeringstid. Man måste ha varit med väldigt länge för att få tillgodoräkna sig utfallet. Alternativet är att spara ihop pengar av sin knappa doktorandlön eller sitt postdoktorsstipendium eller att drastiskt minska sina utgifter. Men gör man det kan man ofta inte bo i en större stad där arbete för akademiker finns eller där man kan söka försörjningsstöd. Det ska bli mycket spännande och intressant att se om den forskningsproposition som regeringen förhoppningsvis under våren lägger fram inför riksdagen kommer att beröra dessa frågor och innehålla någon form av hållbara alternativ till de problem som vi ser i dag. Fru talman! Systemet med studiefinansieringen ska vara ekonomiskt hållbart och överblickbart både för student och för samhället. Högre utbildning ska löna sig ekonomiskt, bland annat genom att skuldsättningen ska minska. Systemet ska motverka social snedrekrytering. Skulderna ska betalas tillbaka, och systemet ska ha en större flexibilitet än för närvarande så att även längre studier kan finansieras med studiemedel. Jag tycker att det var mycket intressant och upplysande att lyssna på Majléne Westerlund Panke. Hon talade om tydliga prioriteringar och att det skulle göras en rejäl satsning på studenter som planerar för forskarutbildning. Hon nämnde inte hur, men regeringen har väl någon idé om hur det ska gå till. Sedan avslutade hon med att säga att det kommer att bli ett rejält tillskott av pengar. Min fråga till utbildningsutskottets ordförande Jan Björkman blir naturligtvis: Vad menas egentligen med de tydliga prioriteringar som Majléne Westerlund Panke talade om? Vad kommer den rejäla satsningen på studenter som planerar för forskarutbildning mer konkret att innebära? Kommer det att innebära någonting för postdoktorer över huvud taget? De frågorna tycker jag att Jan Björkman kan fundera över tills det är dags för honom att kliva upp här i talarstolen.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka alla som är beredda att ansluta sig till liberala idéer. Jag yrkar bifall till reservation nr 7 i betänkandet. Som liberal kämpar jag för att alla ska få lika möjligheter i livet, oavsett vilken bakgrund man har. Man ska ha makt att själv kunna bestämma över sitt liv. Med en mycket stark tro på individen drar jag slutsatsen att människor själva vet bäst hur de ska leva sitt liv. Det är utgångspunkten för vår politik. Om man bestämmer sig för att ge sig in på en utbildning vet vi alla att det är en tuff utmaning, inte bara ekonomiskt utan också när det gäller att klara av sina studier. Samhället ska stödja de individer som väljer detta. För ett tag sedan träffade utbildningsutskottet företrädare och elever för en kvalificerad yrkesutbildning. Jag slog mig ned och pratade med en av studentrepresentanterna. Hon berättade om två av sina klasskamrater. Dessa två tjejer hade det gemensamt att de hade barn och var ensamstående. De hade gett sig in på den här utbildningen som motsvarade det som de hade önskat sig länge att få syssla med. De ville lära sig mer om ett yrke inom det gastronomiska området. Båda dessa elever hade hoppat av utbildningen, inte för att de inte klarade av studierna utan därför att den ekonomiska situationen var så kärv att de inte längre klarade av att fullfölja sin utbildning. Därmed krossades deras framtidsdrömmar. Det var inte roligt att höra det. Jag antar att den socialdemokrat som kommer efter mig i debatten gör som många andra socialdemokrater, nämligen slår sig för bröstet och säger att vi har det bästa studiesystemet i världen. Jag tror inte att eleverna på den kvalificerade yrkesutbildningen uppfattade det så. Man måste också sätta in detta in en svensk kontext. Vi har nu i fyra decennier haft ett studiemedelssystem utan någon koppling till föräldrarnas inkomst, någonting som inte är så vanligt i andra länder ute i Europa i dag. Vi har valt att ha en modell med generell välfärd som ska gälla lika för alla. Föreningssparbanken, som är ett privatekonomiskt institut, har gjort en del undersökningar kring detta system. Vad är det som har hänt under de senaste åren? Tittar man 15 år tillbaka har studenter i dag tappat 40 % av sin ekonomiska standard. När de nödvändiga kostnaderna är betalda har man 500 kr mindre att röra sig med än vad man hade för 15 år sedan. Det är klart att kostnaderna har ökat, men även nya kostnader har tillkommit. En dator är i dag självklar utrustning för varje student, och det har också medfört ökade kostnader. Ensamstående studenter har i dag 20 kronor över när nödvändiga kostnader är betalda enligt samma undersökning. Ett tandläkarbesök kan förstöra en students ekonomi för flera månader framöver. Jag måste ställa mig frågan: Är det verkligen det tryggaste studiemedelssystemet i världen som vi har i Sverige? Jag vill ha ett system där studenter ges möjlighet att koncentrera sig på sina studier i stället för att oroa sig för ekonomin när tanden värker eller när man inte får hushållskassan att gå ihop. Det pratas ju mycket om stress. Jag ser en mycket viktig anledning till stress just i det studiemedelssystem vi har. Det tryggar inte studenters ekonomi. Detta har ju vi i Folkpartiet tagit fasta på. I vår budget förelår vi en höjning med 400 kronor per månad för alla studenter och att uppräkningen därefter sker i samma takt som priserna ökar i samhället i stort. Vi vill också att flit bland studenterna ska löna sig. Tar man sina poäng i den tid och den takt som är avsedd ska man också premieras. En examensbonus ska ges till dem som klarar sina studier i den takt som krävs. Det innebär att en del av de studielån som man har dragit på sig under tiden skrivs av. I dag är det universiteten som gynnas om studenterna klarar sig. Det kan naturligtvis skapa en drivkraft för att sänka kunskapskraven på universiteten. Det skulle vara mycket olyckligt om det blev så. Jag tror att man i stället bör lägga tyngdpunkten på incitamenten och drivkrafterna hos individen. Fribeloppet är ett annat problem som en del studenter går och har magont för, särskilt så här i julklappstider. Det kanske inte just gäller att ha råd med klapparna, men när året är slut gäller det ju att inte ha jobbat för mycket vid sidan om eller under sommaren. Då kan man bli återbetalningsskyldig. Det är naturligtvis också väldigt bakvänt. Varje student som klarar av att arbeta och samtidigt klara sina studier bör naturligtvis ha rätt att behålla de inkomster man får. När det sedan gäller studenter med barn ser vi i dag att studiemedelssystemet är omodernt. Jag bad en studentkårsordförande från Göteborgs universitet att förklara hur en genomsnittsstudent ser ut. Han sade att hon är 27 år, och ofta har hon barn. Det är ju en situation som vårt system inte är anpassat efter. En något lättare situation skulle det bli om det tilläggslån som i dag finns också skulle kunna ges till studerande med barn. Det innebär 3 000 kr extra per månad, vilket naturligtvis skulle kunna vara bra att ha särskilt om oförutsedda händelser inträffar. Det system vi har i dag är knappast att beteckna som det modernaste i världen. När man sedan blir lite äldre och har möjlighet att utveckla sin kompetens finns det ju ett system med kompetenskonton. Vi har jobbat mycket för att det skulle drivas igenom, men det skrotas nu. I den budget som finns plundras kontot med 6 miljarder kronor som skulle vara en grundplåt för de här kompetenskontona. Det plundras av regeringen och samarbetspartierna för att man ska kunna spendera friskt på andra områden. Detta är löntagarnas pengar som skulle kunna användas för just kompetensutveckling. Den möjligheten sopas igen med en mycket skenartad förklaring som knappast är särskilt trovärdig: att man inte skulle kunna klara av att komma överens med arbetsmarknadens parter, som har varit väldigt drivande. Problemet med dagens regering är inte vad den gör åt studenternas situation. Det är vad den inte gör. Problemen som vi ser i dag har varit kända länge. Ändå händer det ingenting. Regeringen är trött och saknar kraft och energi. Sverige behöver förändring. Det krävs nya tag för att flit bland studenterna ska löna sig, för att krångel och byråkrati inte ska löna sig, för trygghet, för ett rättvisare studiemedelssystem och för ett friare samhälle. Jag vill precis som jag har sagt tidigare yrka bifall till reservation 7. Samtidigt ställer jag mig bakom alla våra reservationer.

Fru talman! I ett samhälle där kunskap och förmågan att lära är nyckeln till ett gott liv är studiemedelssystemet ett viktigt instrument. Utan ett studiemedelssystem som gör det möjligt för människor att förverkliga sina drömmar förblir pratet om kunskapssamhälle fagert tal utan förankring i verkligheten. För oss kristdemokrater har kunskap - all form av kunskap - ett egenvärde. Det är viktigt att föda och nära människors drömmar så att ingen lämnas utanför. Och därför behövs ett öppet och generöst studiemedelssystem. Dagens budgetbetänkande för utgiftsområde 15 är tunt. Det speglar väl det ljumma intresset hos vänsterkartellen för dessa frågor. Om det är blekt, passivt och idéfattigt på det s-styrda Utbildningsdepartementet i största allmänhet är just detta område så styvmoderligt behandlat att det visar hur trött makten blivit. Det skulle behövas en nytändning. För än i dag finns murar som hindrar människor från att växa, utvecklas och förverkliga sin inneboende längtan. De senaste åren har glädjande nog fler studenter med icke-traditionell bakgrund hittat till högskolan. De berikar i dag det akademiska samtalet var och en på sitt sätt. Andelen äldre studenter har ökat, liksom andelen studenter med barn. Det bidrar till att riva den sociala snedrekryteringen och rusta Sverige som kunskapsnation. Men fortfarande finns murar som låser studenter ute från högskolan och försvårar studenters vardagsliv. Fortfarande är samhällets strukturer inte anpassade till stora studentgrupper. Fortfarande finns många steg kvar. Det ska vara möjligt med en dräglig vardagstillvaro under studieåren även för den som till exempel både är förälder och högskolestudent. Då handlar det i hög grad om de sociala trygghetssystemen för studenterna som är formade utifrån en gammal bild av yngre studenter utan barn, den käcka 19-åringen med nudlar och party i sikte, inte utifrån dagens heterogena studentgrupper. Hälften av studenterna är äldre än 25 år. 28 % av kvinnorna och 13 % av männen har barn. Fru talman! Att vara student i dag är tufft. Inte nog med att studenterna ska klara kunskapskraven, de ska också försörja sig under knappa ekonomiska förhållanden. På 15 år har standarden för en student sänkts med drygt 40 %. För vilka andra skulle det accepteras? Vi kristdemokrater föreslår att andelen bidrag i studiemedlen ska öka. Det är inte trovärdigt att säga sig vilja attrahera nya grupper till högskolan samtidigt som skuldsättningen är stor. Och det blir svårare för studenterna att få pengarna att räcka lika länge som månadens dagar. Till detta kommer som sagt att dagens studenter ofta har försörjningsansvar, inte bara för sig själva utan också för sina barn. 187 475 barn lever med minst en förälder som studerar. Sex av tio ensamstående studenter med försörjningsansvar behöver i dag socialbidrag för att klara vardagens kostnader för mat, hyra, kläder och annat som hör livets nödtorft till. Det är inte värdigt. Det går på tvärs med ambitionerna om ett välfärdssamhälle. Den studiesociala utredning som till sist tillsattes, efter att Socialdemokraterna fått alla andra partier emot sig, fick ett så begränsat uppdrag att ingen blev förvånad över att den mest bara kom att beskriva problem. De få förslag som utredningen lade fram har ännu inte hörsammats. Går det månne att hoppas på en ändring? Att det sedan kan finnas något ljus i tunneln för studenter med barn beror på att Socialdemokraterna till sist gav upp motståndet i frågan efter hårt tryck från Student-Sverige och även från oss kristdemokrater. Vi lade vårt förslag om barntillägg till studenter långt innan vänsterkartellen kommit så långt. Viktigt är nu att det nya barntillägget beräknas per barn - inte per förälder. Fru talman! Trygghetssystemen är inte anpassade efter studenterna. Studenter får inte ta del av socialförsäkringssystemen på samma villkor som andra samhällsmedborgare. För vilka andra skulle det accepteras? I dag är det till exempel inte möjligt för en student att vara sjukskriven på deltid, trots att studier i mer begränsad omfattning kan vara den bästa chansen för en student som blivit sjuk att komma tillbaka. De positiva effekterna för samhället och den enskilde är uppenbara om förutsättningarna för att kombinera studier med sjukskrivning på deltid ges. Som lök på laxen har studenterna därtill en rekordlång karenstid vid sjukskrivning - 30 dagar. Att studenternas karenstid är satt till 30 dagar gör att det blir mycket kostsamt för en student - kanske till och med förödande - att vara sjuk. Inga andra i Sverige har 30 dagars karenstid. Varför ska studenter ha det? Ett annat exempel rör bostadsbidraget. De nuvarande reglerna för hur bostadsbidraget räknas ut för studenter var ursprungligen tänkta som övergångsregler. Studiesociala utredningen har föreslagit förändringar som innebär att studiebidraget undantas från inkomsten då bostadsbidrag fastställs. När kommer förslaget till riksdagen? Dagens system innebär inte enbart att människor faller mellan stolarna. Studenter som tar egna initiativ straffas också av regelverket. Det är därför Kristdemokraterna vill ta bort inkomstprövningen vid beviljande av studiemedel. Det är inte rimligt att de som hinner, orkar och förmår lönearbeta vid sidan av studierna ska straffas för det. Likaså vill vi ta bort den övre åldersgränsen i studiemedelssystemet. Hur kan den försvaras i samma andetag som det livslånga lärandet prisas? Vi vill också se över rekryteringsbidraget så att det blir möjligt att söka på olika tidsintervaller och även för äldre arbetskraft. Fru talman! Studiestödet ska uppmuntra de studerande. Inte minst på gymnasienivå är det viktigt med en signal om att ett aktivt deltagande i studierna är angeläget. För gymnasiestuderande föreslår vi därför en ökning av studiebidraget till 1 050 kr i månaden. Därmed vill jag passa på att yrka bifall till reservation 1 även om jag givetvis står bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet. I betänkandet föreslår vänsterkartellen också en utdelning av pengar till LO, TCO och några till. Det finns ingen anledning att låta pengar på studiemedelsområdet gå någon annan väg än via CSN. Därav följer att vi kristdemokrater föreslår en överföring av bidrag till vissa organisationer till rekryteringsbidraget. Makten, fru talman, är trött. Sverige behöver en nytändning. Kunskapssamhället behöver bli möjligt. Studiemedelsområdet behöver en nytändning för att kunskapssamhället ska bli möjligt så att alla i Sverige får sina drömmar förverkligade.

Fru talman! Kraven på kunskap och kompetens ökar i alla delar av vårt samhälle. Det gäller för oss som enskilda individer, det gäller i arbetslivet, och det gäller i samhället i stort. Vi vet inte alltid vad som väntar bakom hörnet, men vi vet att det ställs annorlunda och större krav, och vi vet att vi måste rusta oss för detta nya. Det är också skälet till att alla områden inom utbildningsväsendet förändrats under 1990-talet och under regeringar av olika färg. Ett tydligt inslag har varit att göra det livslånga lärandet till en realitet och inte bygga återvändsgränder utan i stället se till att människor i en föränderlig värld kan känna trygghet i den förändringen och våga satsa på nytt. En viktig del i detta arbete är ett rejält studiestödssystem. Studiestödssystemet genomgår ständiga förändringar för att möta de nya utmaningarna och de nya kompetenskraven. På 1990-talet handlade det till exempel om Kunskapslyftet och de särskilda utbildningsbidragen. Det handlade också om en kraftig utbyggnad av högskolan. Dessa satsningar, liksom andra, fick naturligtvis återverkningar på studiemedelssystemet som helhet. 2001 förändrades studiemedlen bland annat genom en höjd bidragsdel, ett höjt fribelopp och pensionsrätt. Det var en reform för flera miljarder kronor. Det område som vi nu debatterar omfattar ca 21 miljarder och gäller bland annat studiehjälpen för gymnasieelever, studiemedel för högskolestudenter, studenter i eftergymnasial utbildning och yrkesutbildning samt i kommunal vuxenutbildning och folkhögskola. Ett särskilt rekryteringsbidrag finns sedan 2003. Det riktar sig till personer som är 25 år och äldre, har kort tidigare utbildning, är eller riskerar att bli arbetslösa eller på grund av funktionshinder behöver tid för att uppnå studiemålen. Därutöver finns bland annat ett korttidsstudiestöd för bidrag vid studier under kortare tid. Det är inte som Torsten Lindström sade ett stöd till facken, utan ett stöd till enskilda individer. Alla de stöden är en del av satsningarna för att bidra till att uppnå de utbildningspolitiska målen. Till de nyare inslagen i studiemedelssystemet hör utöver rekryteringsbidraget också en särskild satsning på den så kallade kombinationsutbildningen som genomförs under 2004 och 2005. Från och med 2006 beräknas ett barntillägg för studerande att införas. För detta ändamål har beräknats 450 miljoner kronor för att stärka barnfamiljernas ekonomiska situation. Vidare aviseras ytterligare 100 miljoner kronor 2006 och totalt 250 miljoner kronor 2007 för att ge fler äldre möjlighet att finansiera sin utbildning med studiemedel. Också detta är ett viktigt led i att stärka det livslånga lärandet. Självklart finns det också önskemål om ytterligare förbättringar på olika områden. Det är lätt att konstatera att berättigade krav på förbättringar vid varje enskilt tillfälle begränsas av de ekonomiska resurser som står till buds. Jag sade tidigare att det handlar om 21 miljarder. Det stämmer för samarbetspartierna Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Dessutom har Centern och Kristdemokraterna budgetförslag på områden som är lite men obetydligt mindre än regeringens. Folkpartiet och Moderaterna är däremot betydligt brutalare på området. Deras budgetförslag är ca 2 miljarder lägre än de övriga fem partiernas. Allra brutalast är Folkpartiets budgetförslag, som vanligt höll jag på att säga. När man lyssnar på debatten här får man lätt intrycket att representanterna som har stått i talarstolen för partierna har en stor packe miljarder utöver dem i regeringens förslag. Önskemålen är uppradade i långa rader. Men när man tittar i budgetpropositionen finns det inga spår i den budget vi nu antar. Det är kanske viktigt att säga det. Vad är det som skiljer? I huvudsak handlar det om att Folkpartiet och Moderaterna vill avveckla stora delar av den utbildning som riktar sig till vuxna. Det handlar om att avveckla rekryteringsbidraget, som går till den grupp som kanske har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Det handlar om att avveckla korttidsstudiestödet, som riktar sig till dem som har låg grundutbildning och svag studiemotivation och som får sin utbildning nära arbetsplatsen. Det handlar om att kraftigt begränsa möjligheterna till vuxenutbildning i övrigt. Det är naturligtvis utomordentligt allvarligt. Skulle människors möjligheter att skaffa sig inte bara en bra grundutbildning utan också en kompletterande utbildning under sitt yrkesverksamma liv begränsas enligt förslagen från Folkpartiet och Moderaterna får detta utomordentligt allvarliga konsekvenser för den enskildes möjligheter på arbetsmarknaden. På Moderaterna ställs kanske inte så stora krav när det gäller att föra en kompensatorisk utbildningspolitik. Men nog borde man från det hållet kunna fundera en smula över hur man ska klara kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden. Folkpartiet följer i Moderaternas spår på det här området trots sin tidigare mer progressiva hållning både i vuxenutbildningsfrågor i synnerhet och i utbildningsfrågor i allmänhet. När man nu vill sortera hårdare och tidigare i grundskolan, sänka kraven i gymnasieskolan och förkorta utbildningstiden skulle man kunna tänka sig att man från Folkpartiets sida ville öka vuxenutbildningen för att ge dem som inte fick chansen i Folkpartiets gymnasieskola den chansen, men inte. Trots att den politiken skapar större behov av eftergymnasial utbildning minskar chansen till vuxenutbildning med Folkpartiets politik både till volym och till nivå. Folkpartiet vill sänka bidragsnivån för vuxenstuderande från dagens 82 % till 60 % i något slags rättviseperspektiv. Detta skulle drabba ungefär 30 000 vuxenstuderande på gymnasienivå årligen. Det skulle för de grupperna innebära en väsentligt försämrad ekonomisk situation. Skulle den politik som Folkpartiet och Moderaterna föreslår genomföras får det allvarliga konsekvenser för Sverige både som välfärdssamhälle och som tillväxtland. Centern och Kristdemokraterna lägger i stort sett fram samma budgetförslag som regeringen. De frågor som man tar upp hamnar i huvudsak utanför budgeten för 2005. Den stora förändringen för Centerns del är närmast i förhållande till i fjol en rejäl minskning av rekryteringsbidraget. Vilken politik som en samlad borgerlighet skulle föra på området står skrivet i stjärnorna. Här finns inga gemensamma förslag. Här finns inte en enda gemensam reservation över huvud taget. Fru talman! Den politik samarbetspartierna vill föra finns gemensamt redovisad i betänkandet. Jag ber att få yrka bifall till förslagen och avslag på samtliga reservationer som finns i betänkandet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5. Målsättningen måste vara att en människa inte ska behöva avstå från högre studier av ekonomiska och sociala skäl. Att samhället kan erbjuda någorlunda goda sociala och ekonomiska villkor är också viktiga förutsättningar för att studenterna ska kunna tillgodogöra sig studierna på bästa sätt varhelst de bor i vårt avlånga land. Så långt har vi tyvärr ännu inte nått. Högre utbildning bör vara en god investering för den enskilde studenten liksom den är för samhället. Dagens studiemedelssystem klarar inte denna målsättning särskilt väl, vilket inte minst det faktum att vi fortfarande har en allvarlig social snedrekrytering till högre studier visar. Det är i och för sig positivt att det kommer att bli möjligt även för äldre studerande att få studiemedel och att ett barntillägg för studerande införs, men dessa reformer dröjer ytterligare något år. Axel Darviks tidigare exempel, som gällde ensamstående studerande inom KY, visar att detta är ett akut problem. Vi måste ge även studenter med försörjningsansvar möjlighet att genomföra sina studiedrömmar i det här landet. Det är oerhört viktigt att så sker. Från Centerpartiets sida menar vi att studiefinansieringssystemet behöver ses över och utvecklas för att underlätta för fler att studera vidare. Vi anser att inriktningen bör vara att så snart som möjligt införa ett studiestödssystem där bidrag och lån utgör 50 % vardera. Vi är övertygade om att en sådan utformning av studiemedlen skulle uppmuntra och stimulera fler att ta steget och satsa på högre studier. I dag är den ekonomiska situationen för många studenter väldigt kärv, vilket vi hört tidigare. Antalet studerande som inte klarar av att betala sina skulder har de senaste åren ökat med 43 % hos kronofogdemyndigheten. Vi tror från Centerpartiets sida att den studiesociala utredning som genomfördes inte var tillräcklig. Vi behöver en bred parlamentarisk utredning med studentinflytande som ser över hela trygghetssystemet. Hur ska studerande få del av de trygghetssystem som löntagarna har i det här landet? Det behöver utredas nu, inte skjutas på framtiden. Liksom tidigare anser vi från Centerpartiets sida att rekryteringsbidraget är ett viktigt redskap som bör användas till att motivera fler med kort utbildning till studier och därmed på ett bra sätt motverka att fler människor slås ut från arbetsmarknaden. Därför vill vi öka satsningen på rekryteringsbidrag. Genom att satsa på studier kan även de som är lite äldre, och som efter grundskolan inte fått möjligheter att studera, få en ny chans och komma igen på arbetsmarknaden. I en tid då alla talar vackert om livslångt lärande och att vi måste vara beredda att arbeta längre innan vi går i pension är det viktigt att möjliggöra för fler att studera. Det är ett av skälen till att vi från Centerpartiets sida anser att den övre gränsen för rekryteringsbidraget bör tas bort. Det finns många människor mellan 50 och 60 år som inte har gymnasiekompetens och som, om de får chansen att vidareutbilda sig, med glädje vill göra en insats på arbetsmarknaden under ytterligare ett antal år. Om vi inte är beredda att satsa på dem, vad menar vi då med livslångt lärande?

Fru talman! Kraven på kunskap och kompetens ökar i alla delar av vårt samhälle. Det gäller för oss som enskilda individer, det gäller i arbetslivet, och det gäller i samhället i stort. Vi vet inte alltid vad som väntar bakom hörnet, men vi vet att det ställs annorlunda och större krav, och vi vet att vi måste rusta oss för detta nya. Det är också skälet till att alla områden inom utbildningsväsendet förändrats under 1990-talet och under regeringar av olika färg. Ett tydligt inslag har varit att göra det livslånga lärandet till en realitet och inte bygga återvändsgränder utan i stället se till att människor i en föränderlig värld kan känna trygghet i den förändringen och våga satsa på nytt. En viktig del i detta arbete är ett rejält studiestödssystem. Studiestödssystemet genomgår ständiga förändringar för att möta de nya utmaningarna och de nya kompetenskraven. På 1990-talet handlade det till exempel om Kunskapslyftet och de särskilda utbildningsbidragen. Det handlade också om en kraftig utbyggnad av högskolan. Dessa satsningar, liksom andra, fick naturligtvis återverkningar på studiemedelssystemet som helhet. 2001 förändrades studiemedlen bland annat genom en höjd bidragsdel, ett höjt fribelopp och pensionsrätt. Det var en reform för flera miljarder kronor. Det område som vi nu debatterar omfattar ca 21 miljarder och gäller bland annat studiehjälpen för gymnasieelever, studiemedel för högskolestudenter, studenter i eftergymnasial utbildning och yrkesutbildning samt i kommunal vuxenutbildning och folkhögskola. Ett särskilt rekryteringsbidrag finns sedan 2003. Det riktar sig till personer som är 25 år och äldre, har kort tidigare utbildning, är eller riskerar att bli arbetslösa eller på grund av funktionshinder behöver tid för att uppnå studiemålen. Därutöver finns bland annat ett korttidsstudiestöd för bidrag vid studier under kortare tid. Det är inte som Torsten Lindström sade ett stöd till facken, utan ett stöd till enskilda individer. Alla de stöden är en del av satsningarna för att bidra till att uppnå de utbildningspolitiska målen. Till de nyare inslagen i studiemedelssystemet hör utöver rekryteringsbidraget också en särskild satsning på den så kallade kombinationsutbildningen som genomförs under 2004 och 2005. Från och med 2006 beräknas ett barntillägg för studerande att införas. För detta ändamål har beräknats 450 miljoner kronor för att stärka barnfamiljernas ekonomiska situation. Vidare aviseras ytterligare 100 miljoner kronor 2006 och totalt 250 miljoner kronor 2007 för att ge fler äldre möjlighet att finansiera sin utbildning med studiemedel. Också detta är ett viktigt led i att stärka det livslånga lärandet. Självklart finns det också önskemål om ytterligare förbättringar på olika områden. Det är lätt att konstatera att berättigade krav på förbättringar vid varje enskilt tillfälle begränsas av de ekonomiska resurser som står till buds. Jag sade tidigare att det handlar om 21 miljarder. Det stämmer för samarbetspartierna Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet. Dessutom har Centern och Kristdemokraterna budgetförslag på områden som är lite men obetydligt mindre än regeringens. Folkpartiet och Moderaterna är däremot betydligt brutalare på området. Deras budgetförslag är ca 2 miljarder lägre än de övriga fem partiernas. Allra brutalast är Folkpartiets budgetförslag, som vanligt höll jag på att säga. När man lyssnar på debatten här får man lätt intrycket att representanterna som har stått i talarstolen för partierna har en stor packe miljarder utöver dem i regeringens förslag. Önskemålen är uppradade i långa rader. Men när man tittar i budgetpropositionen finns det inga spår i den budget vi nu antar. Det är kanske viktigt att säga det. Vad är det som skiljer? I huvudsak handlar det om att Folkpartiet och Moderaterna vill avveckla stora delar av den utbildning som riktar sig till vuxna. Det handlar om att avveckla rekryteringsbidraget, som går till den grupp som kanske har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden. Det handlar om att avveckla korttidsstudiestödet, som riktar sig till dem som har låg grundutbildning och svag studiemotivation och som får sin utbildning nära arbetsplatsen. Det handlar om att kraftigt begränsa möjligheterna till vuxenutbildning i övrigt. Det är naturligtvis utomordentligt allvarligt. Skulle människors möjligheter att skaffa sig inte bara en bra grundutbildning utan också en kompletterande utbildning under sitt yrkesverksamma liv begränsas enligt förslagen från Folkpartiet och Moderaterna får detta utomordentligt allvarliga konsekvenser för den enskildes möjligheter på arbetsmarknaden. På Moderaterna ställs kanske inte så stora krav när det gäller att föra en kompensatorisk utbildningspolitik. Men nog borde man från det hållet kunna fundera en smula över hur man ska klara kompetensförsörjningen på arbetsmarknaden. Folkpartiet följer i Moderaternas spår på det här området trots sin tidigare mer progressiva hållning både i vuxenutbildningsfrågor i synnerhet och i utbildningsfrågor i allmänhet. När man nu vill sortera hårdare och tidigare i grundskolan, sänka kraven i gymnasieskolan och förkorta utbildningstiden skulle man kunna tänka sig att man från Folkpartiets sida ville öka vuxenutbildningen för att ge dem som inte fick chansen i Folkpartiets gymnasieskola den chansen, men inte. Trots att den politiken skapar större behov av eftergymnasial utbildning minskar chansen till vuxenutbildning med Folkpartiets politik både till volym och till nivå. Folkpartiet vill sänka bidragsnivån för vuxenstuderande från dagens 82 % till 60 % i något slags rättviseperspektiv. Detta skulle drabba ungefär 30 000 vuxenstuderande på gymnasienivå årligen. Det skulle för de grupperna innebära en väsentligt försämrad ekonomisk situation. Skulle den politik som Folkpartiet och Moderaterna föreslår genomföras får det allvarliga konsekvenser för Sverige både som välfärdssamhälle och som tillväxtland. Centern och Kristdemokraterna lägger i stort sett fram samma budgetförslag som regeringen. De frågor som man tar upp hamnar i huvudsak utanför budgeten för 2005. Den stora förändringen för Centerns del är närmast i förhållande till i fjol en rejäl minskning av rekryteringsbidraget. Vilken politik som en samlad borgerlighet skulle föra på området står skrivet i stjärnorna. Här finns inga gemensamma förslag. Här finns inte en enda gemensam reservation över huvud taget. Fru talman! Den politik samarbetspartierna vill föra finns gemensamt redovisad i betänkandet. Jag ber att få yrka bifall till förslagen och avslag på samtliga reservationer som finns i betänkandet.

Fru talman! Vi vet inte alltid vad som göms bakom hörnet, sade Jan Björkman i sitt anförande. Nej, det uttalandet kan man instämma i. Han sade också att det är viktigt med det livslånga lärande. Hur rimmar det med de problem på doktorandsidan som jag lyfte fram tidigare i mitt anförande och som jag inte uppfattade att utbildningsutskottets ordförande tog upp med ett enda ord i sitt anförande? Vad ska vi göra åt den problematik som uppstår för dem som har tillbringat lång tid på akademin och har valt att åka utomlands och skaffa sig postdoktorstjänster, eftersom det inte finns så många att tillgå här i Sverige, och som hamnar utanför socialförsäkringssystemet? Vad är alternativet från vänsterkartellen, Socialdemokraterna och regeringen? Är inte Jan Björkmans vackra tal om hur viktigt det är att satsa på det livslånga lärandet och ge möjligheter ganska så motsägelsefullt när det ställs i relation till hur verkligheten ser ut för den här gruppen, som regeringen dessutom säger sig vilja vidga? Det ställdes en fråga om vår uppfattning om antalet vuxna som ska gå i vuxenutbildning. Det är riktigt att vi antar att det kommer att ske en minskning på området. Det beror på att vi skissar på en arbetsmarknad som ser annorlunda ut, som fungerar bättre och där det finns fler arbetstillfällen. Men vi håller också inne rekryteringsbidraget därför att vi tycker att det är viktigare att satsa på sådan verksamhet som fungerar, till exempel kvalificerad yrkesutbildning. Där föreslår vi väsentligt många fler platser än vad regeringen har, och vi klarar också finansieringen. Det nämnde inte Jan Björkman. Men det är viktigt att nämna i debatten. Vi säger inte alls nej till vuxenutbildning. Men däremot tycker vi att det ska ställas väldigt höga kvalitativa krav. Det gäller inte minst att sådan utbildning ska leda fram till bättre förutsättningar att ta ett arbete. Det kan man inte säga när det gäller väldigt många av de åtgärder som regeringen har ägnat sig åt under 90-talet.

Fru talman! Jag instämmer gärna i den del som gäller KY. Det är en viktig utbildningsform som ger väldigt bra resultat. Men det känns inte bra om man ställer den i motsats till människors möjligheter att kvalificera sig för att delta i en eftergymnasial yrkesutbildning. Det är mycket vad det handlar om när Moderaterna lägger fram sina förslag. Ni tar väck rekryteringsbidraget. Det rör i dagsläget 21 000 personer. Ni tar väck korttidsstudiestödet, som gäller 11 000 personer. Ni tar väck kombinationsutbildningarna, som ger 6 000 personer möjlighet att skaffa sig en tillkommande utbildning. Jag har inte lyckats räkna fram hur många tiotusentals det är som försvinner i den kommunala vuxenutbildningen med det studiestödsförslag som ni har lagt fram. Men jag kan se att i ert budgetförslag är resurserna 2 miljarder mindre. Då kanske man inte ska brösta sig alltför mycket om förutsättningarna för att bedriva så hiskligt mycket utbildning och studiestödsberättigad verksamhet utöver det som samarbetspartierna har lyckats finansiera. Snarare är det väl Tobias Billströms skyldighet att svara på frågan: Vad gör Moderaterna med de människor som behöver skaffa sig tillkommande utbildning för att kvalificera sig för till exempel kvalificerad yrkesutbildning eller högskola? Vilket besked har ni till dem när ni i praktiken har plockat väck de möjligheter som finns att bedriva vuxenutbildning?

Fru talman! Det är som jag sade tidigare inte så att vi vill plocka bort allt vad vuxenutbildning heter. Det skulle man kunna förledas att tro när man lyssnar på Jan Björkman för mycket. Däremot vill vi se en omstrukturering. Vi tycker till exempel att det är fel att man akademiserar utbildningar som inte behöver akademiseras som till exempel KY. Det är fel att ställa kravet att högskolepoängen och högskolekompetensen ska vara styrande i detta avseende. Det har varit ledstjärnan under större delen av 90-talet för Socialdemokraterna. Det styrde Kunskapslyftet, och det styr också rekryteringsbidraget. Det är därför vi motsätter oss reformen. Det gjorde vi när den presenterades inför kammaren förra gången. Vi kommer att fortsätta att motsätta oss den, eftersom vi vill se en annan inriktning. Svaret på frågan när det gäller dem som antingen befinner sig i systemen eller som Socialdemokraterna vill slussa in är naturligtvis att vi erbjuder ett alternativ. Vi erbjuder en arbetsmarknad som fungerar bättre, där man öppnar andra möjligheter och till exempel erbjuder människor som är praktiskt snarare än teoretiskt lagda att få arbete, utbildning och praktik efter eget skön. Det tycker jag är en tilltalande verklighet. När jag är ute och pratar med människor som är sysselsatta i KY märker jag att det är den utbildningsform som vi i Sverige borde ha så otroligt mycket mer av än vad vi har. Det är också därför som vi ökar antalet platser. Jag delar utskottets ordförandes bedömning; det är rimligt att man öppet redovisar varför man gör vissa politiska ställningstaganden. Det gör vi i våra texter och i våra motioner eftersom vi har ett annat alternativ. Men alla reservationer på det här området är inte sammanlänkade - jag kan ta fribeloppet som ett bra exempel - på grund av små marginella skillnader som vi säkert kommer att kunna övervinna vid våra respektive samtal när det blir så dags. Det finns inte några djupa skillnader mellan de borgerliga partierna på området. Det ska inte utbildningsutskottets ordförande försöka måla upp som en bild av verkligheten, för det stämmer inte.

Fru talman! För att börja med det sista är det inte jag som målar upp. Jag läser budgetbilagan till utskottets betänkande, och där ser man att det finns tydliga skillnader. Två partier gör jättelika besparingar på studiestödet, det vill säga Tobias Billströms eget parti och Folkpartiet. Kristdemokraterna och Centerpartiet har samma volym på studiestöd i sitt budgetförslag. När det gäller fribeloppet vill jag minnas att det i fjol fanns en gemensam trepartireservation. Nu finns det tre separata reservationer. Det tyder inte på att samsynen har ökat, utan snarare minskat i omfattning. Frågan är hur Moderaterna ser på kompetenskraven framöver och vilken arbetsmarknad vi ska ha. Vi tror inte att vi har kommit till vägs ände i dag. Ingenting mer kommer att hända nu när det gäller ökade krav på utveckling på olika områden av arbetsmarknaden. Vi tror fortfarande att människor behöver ha möjlighet att ställa om och möjlighet att skaffa sig kompletterande kunskap och att de behöver stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Då är naturligtvis möjligheterna till vuxenutbildning jätteviktiga. Kunskapslyftet var ni emot, och rekryteringsbidraget är ni emot. Jag har svårt att förstå hur ni ser på människors förutsättningar att skaffa sig den möjlighet som det innebär att behålla eller stärka sin plats på arbetsmarknaden. Skulle ni tro att kompetenskraven minskar i framtiden? Tror ni att utvecklingen blir sådan? Då verkar er politik på området mer logisk. Men eftersom ni säger ett och gör ett annat tycker jag fortfarande att det känns otydligt när det gäller vad ni tror om kompetensbehoven på arbetsmarknaden framöver.

Fru talman! Jag berättade i mitt anförande om ett antal studenter som i Sverige i dag tvingas lämna sina utbildningar därför att den ekonomiska verkligheten är så pass krass. Det beror alltså inte på vikande studieresultat eller något annat, utan på den svåra ekonomiska situationen. Jag vill ha ett rättvist system som ger alla individer möjligheter till utbildning oavsett vilken bakgrund de har. Vi ser att regeringen under de senaste åren smygvägen har sänkt studiemedlen. Vi i Folkpartiet vill göra någonting åt detta, och vi höjer i vårt budgetförslag studiemedlen med 400 kr per månad för alla studenter. Därefter räknar vi upp studiemedlen i takt med priserna i samhället i övrigt. Vi vill också att de studenter som har barn ska ha möjlighet att få ett barntillägg och ett tilläggslån på 3 000 kr i månaden. Vi vill att flit ska löna sig och att man ska ha ett tryggare och rättvisare system. Jag undrar vad Jan Björkman anser att konsekvenserna för det här landet blir av de krossade framtidsdrömmar som vi i dag ser bland studenter. Får inte det mycket allvarliga konsekvenser för det här landets möjligheter och framtid som en kunskapsnation?

Fru talman! Jag kan ärligt säga att jag blir mer oroad när jag läser Folkpartiets budgetförslag på området än när jag läser Kristdemokraternas, Centerns, Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets. Och varför det? Jo, för att i det budgetförslag som ni lägger fram finns det 2 045 miljoner mindre till studiestöd än vad det finns i regeringens förslag för 2005, som majoriteten i riksdagen står bakom. När Axel Darvik pratar med folk ute i verksamheten är det alldeles utmärkt. Tyvärr åtföljs inte resonemanget av resurser i Folkpartiets budgetförslag. Jag kan inte hitta något annat än de 400 kronorna. Dessa 400 kr, som är så avgörande för att minska stressen och öka förutsättningarna, betalar ni genom att låta dem som läser på gymnasial nivå i vuxenutbildningen få mer än 1 500 kr i minskning. Det är den rättvisa som Axel Darvik pratar om när han säger att man vill ha ett rättvist system. Jag undrar varför det blir så mycket rättvisare när de som läser på gymnasienivå på vuxenutbildningen blir av med 1 500-1 700 kr i månaden i förhållande till andra grupper. Jag tycker inte att det känns bra att man på det sättet ställer dem som har lägre utbildningsnivå emot dem som läser på de högre nivåerna och att man inte orkar göra en nyprioritering på området. Det skulle man i så fall fått större uppskattning för. När det gäller barnfamiljerna sade jag redan i fjol att man kan överväga det system som Folkpartiet har redovisat. Det är inte odiskutabelt. Det finns också andra system som man kan överväga. Nu har regeringen sagt att man dels avsätter pengar för ett barntillägg till de studerande, dels återkommer med regelverk för detta. Jag antar att vi på den punkten får anledning att återkomma med en diskussion framöver.

Fru talman! Det är naturligtvis positivt att höra att man till sist nu kommer med någonting för barnfamiljerna. En av grundprinciperna för vårt system är just att det ska vara rättvist. Vi ser inte att man ska utmärka vissa grupper av studenter och säga: Ni får er utbildning helt betald, utan att behöva låna en enda krona! Andra studenter tvingas ju låna stora belopp för sin utbildning. Jag tycker inte att det är rättvist. Jag vill ha ett system som är lika för alla, där man inte ska skapa några drivkrafter för att vänta med sin utbildning till senare i livet och då få en gräddfil med extra bra förutsättningar. Jag vill ha ett system som också ger möjlighet för studenter att klara av sina studier. Om Jan Björkman vänder sig om och träffar studenter så hör han att många av dem redan i dag säger att den ekonomiska situationen inte gör det möjligt för dem att fullfölja sina studier. Det är klart att man kan stå här och nästan lite föraktfullt säga att de 400 kronorna inte är så mycket. Det är lätt att säga i den här salen, med idel höginkomsttagare. Ute bland studenter kan jag säga dig att 400 kr extra i månaden är ett ganska så betydande belopp eftersom de har så pass små marginaler att röra sig med. Detta är inte det enda, utan vi har också tilläggslånen och de slopade fribeloppen som förslag från Folkpartiet för att förbättra studenters ekonomiska situation. Jag vill att alla ska kunna ha samma möjligheter från start. Oavsett bakgrund ska man ha möjlighet att studera vidare. Det ska inte vara som vi ser att det är nu, när vi ser tendenser att beroende på vilken bakgrund och vilka föräldrar man har - och om de kan ställa upp när det krisar - så har man olika möjligheter att studera. Det är ett samhälle som jag inte vill se.

Fru talman! Jag vill inte heller se ett mer tudelat samhälle. Men de förslag som jag kritiserar från Folkpartiet har ju den omvända fördelningspolitiken som grund. Jag ser det inte som ett fel att Folkpartiet föreslår 400 kr i ökning till studenterna på högskolan. Den fråga jag ställde handlade om varför det är lättare för dem att klara sig än för dem som man tar mer än 1 500 kr i månaden av. Det gäller de studenter som läser på gymnasial nivå för att skaffa sig en utbildning och ta sig in på högskolan eller för att behålla sitt jobb och så vidare. Axel Darvik nämner dem som har utbildningen betald. Det är den allra svagaste gruppen på arbetsmarknaden. Det är de som har rekryteringsbidrag, som är arbetslösa, som riskerar att bli arbetslösa eller som är funktionshindrade. Axel Darvik säger till dem: Ta väck bidraget! Avskaffa det! Ni använder den utsatta gruppens bidrag till studenterna på högskolan. Hade man orkat göra en ordentlig prioritering här hade man naturligtvis inte betalat dessa 400 kr för högskolestudenterna - och det kan ju i och för sig vara angeläget att göra det - genom att försämra förutsättningarna för dem som läser inom vuxenutbildningen. Jag tycker att Folkpartiet förtjänar kritik på det området också. I dag kan jag inte underlåta att säga att det känns som om Folkpartiets utbildningspolitik är mer moderat än den moderata, och det är inte menat som ett beröm.

Herr talman! När det gäller bidrag till vissa organisationer vill jag först säga till Jan Björkman att vi kristdemokrater vill överföra medel till rekryteringsbidraget så att pengarna går ut via CSN och inte via de fackliga centralorganisationerna. Den 19 januari 2003 lades den studiesociala utredningen äntligen på regeringens bord. Sedan dess har inte mycket hänt. Det är fortfarande ett vakuum i de studiesociala frågorna. Därför vill jag ta tillfället i akt och ställa ett antal frågor till utbildningsutskottets ordförande. När kan vi räkna med att de fåtaliga förslag som ändå fanns i den här utredningen kommer upp till behandling här i riksdagen? När kan vi förvänta oss, om ens någonsin, ett nytt grepp i de studiesociala frågorna från vänsterkartellens sida? Låt mig fortsätta frågandet genom att ställa en mycket konkret fråga som gäller deltidssjukskrivning. I dag är det inte möjligt när man studerar. Tycker Jan Björkman att det är rimligt att det är så? Hur är det med karensen på 30 dagar som jag tog upp i mitt anförande? Tycker Jan Björkman att det är rimligt att studenter ska vara den enda grupp som har en karens på 30 dagar? Är det över huvud taget rimligt att ha ett så här stelbent system som vi har i dag på studiemedelsområdet? Där ses alla på ett och samma sätt, och det tas inte hänsyn till att studenter ser väldigt olika ut och borde ha samma rättigheter och samma möjligheter som alla andra samhällsmedborgare att få ta del av socialförsäkringssystemen?

Herr talman! Låt mig börja med att påminna om att de krav som Torsten Lindström ställer på ökade insatser på det studiesociala området eller på studiestödsområdet kan vara berättigade. Det sade jag också i mitt huvudanförande. För vår del begränsas detta i prioriteringsordning och tidsordning av tillgång till ekonomiska resurser. Jag antar att det är samma sak för Torsten Lindström och Kristdemokraterna. En del av de förändringar som Torsten Lindström föreslog när vi stod här i december förra året och som skulle genomföras 2005 har nu Torsten Lindström och Kristdemokraterna flyttat fram till 2006. När vi stod här året dessförinnan var det precis samma sak. Kristdemokraterna skjuter finansieringen av den politik som man vill genomföra till ett budgetår som man inte behöver ta ansvar för just nu. Jag tycker att det minskar trovärdigheten i Torsten Lindströms argumentation att ni inte har med dessa pengar i er budget för det budgetår vi beslutar om, utan att det alltid ligger på ett annat år. Jag tror att trovärdigheten hade ökat om det hade varit tvärtom. Jag utgår ifrån att regeringen kommer med en studiestödsproposition under nästa år. Även där och även då kommer det säkert att göras ekonomiska avvägningar av vad som är ekonomiskt möjligt och rimligt att göra. Inför det kan man väl, mot bakgrund av det man kan se i den budgetproposition vi nu har framför oss och de budgetalternativ som finns från de borgerligas sida, fundera över vad som skulle vara den borgerliga sidans gemensamma krav där. Kommer stödet till vuxenutbildningen att finnas kvar? Eller får Torsten Lindström ge sig för Folkpartiet och Moderaterna, för att ta en aktuell och angelägen fråga?

Herr talman! Det är värt att notera att Jan Björkman inte besvarade en enda av frågorna. Det var möjligen ett svar att det eventuellt, någon gång, kanske nästa år ska komma en proposition. Det är ju så det brukar heta från vänsterkartellens sida. Det är så det brukar heta i budgetdebatt efter budgetdebatt. Det ska eventuellt komma en proposition någon gång framöver när allting är färdigtänkt och färdigdiskuterat, och så händer egentligen ingenting förrän efter mycket lång tid, om ens då. Det har vi sett i till exempel frågan om barntillägg för studerande med barn. Herr talman! Jag ber därför att få återkomma till mina konkreta frågor. Jag kan sammanfatta dem i en enda fråga, och jag ber verkligen Jan Björkman att svara på den. Anser Jan Björkman att det är rimligt att högskolestudenter inte har samma tillgång till socialförsäkringssystemen som alla andra som bor i Sverige? Är det rimligt? Ett ja eller nej som svar på den frågan skulle betyda mycket för den fortsatta diskussionen. Kommer det ett ja som svar på den frågan finns det underlag att fortsätta diskussionen. Kommer det ett nej som svar på den frågan visar det än en gång vilken skillnad det är mellan Jan Björkman och oss kristdemokrater. Vi kommer med förslagen och framlägger dem på riksdagens bord. Vi gömmer dem inte, utan vi framlägger dem här i riksdagen i motion efter motion så att Jan Björkman, om han svarar ja på min fråga, har alla möjligheter att bifalla dem när de kommer upp till behandling här i riksdagen i vår. Snälla Jan Björkman, svara på frågan: Är studenter lika mycket värda som alla andra i vårt samhälle?

Herr talman! Det är intressant att lyssna på Torsten Lindström. När man läser Torsten Lindströms motioner som handlar om studiestödet både detta året, förra året och förrförra året, som jag har repetitionsläst inför den här debatten, ser man att diskussionen är densamma. Men de lösningar som Torsten Lindström vill ha lyser med sin frånvaro i de förslag som ni lägger fram. Kristdemokraterna anslår inte en krona till de förslag som Torsten Lindström pratar om. Ni har 43 miljoner mindre än regeringssidan. Man kunde tro att ni hade 5 eller 10 miljarder mer när man hör talet om allt som ska åstadkommas i Kristdemokraternas värld, men det finns alltså inte en krona. Torsten Lindström kallar Socialdemokraterna och samarbetspartierna för vänsterkartellen. Jag får väl kvittera med att säga att Torsten Lindström ingår i maktalliansen. Resultatet av den har vi ännu inte sett, men jag antar att vi så småningom inte kan undanhållas resultatet. Så småningom kommer det väl också något slags utfall av den. Torsten Lindström säger att det inte händer någonting. Låt mig då säga att vi år 2003 har genomfört ett rekryteringsstöd på 1,8 miljarder. Vi har genomfört en kombinationsutbildning som gäller kompetensutveckling för folk i kommuner och landsting som handlar om ett antal hundra miljoner. Vi kommer med ett barntillägg som gäller 450 miljoner. I den budget som vi ska anta har vi föreslagit att studiestödsgränsen för de äldre ska ökas. Det är några exempel. Problemet för Torsten Lindström blir väl närmast hur han ska övertyga Moderaterna och Folkpartiet om att få behålla dessa pengar om det skulle vara så illa att maktalliansen skulle få regeringsmakten. De stora partier som Torsten Lindström vill samarbeta med är ju inte intresserade av vuxenutbildning och människors möjligheter att kvalificera sig för högre utbildning över huvud taget.

Herr talman! Under den förra mandatperioden blev det plötsligt enighet i utbildningsutskottet om att man skulle tillsätta en studiesocial utredning på Centerpartiets förslag. Det var väldigt positivt. Sedan visade det sig att det blev en enmansutredning med väldigt begränsade utredningsdirektiv. Man fick inte den totala översynen av studenternas studiesociala situation och hur de skulle få ta del av trygghetssystemen och socialförsäkringssystemen. Därför blev resultatet ganska klent. Det är bra att barntillägget kommer nästa år. Det är väldigt positivt. Men jag vill fråga Jan Björkman: Är det inte dags att gå ett steg längre och ta ett totalgrepp här och tillsätta en bred utredning som verkligen får analysera studenternas studiesociala situation så att studenterna får del av det välfärdssystem som medborgarna i övrigt har?

Herr talman! Det är en intressant infallsvinkel - att göra en total översyn av studiemedlen och studiestödssystemet igen. Jag tror Håkan Larsson om de bästa ambitioner, inte minst med tanke på att de budgetförslag som läggs fram här i riksdagen ändå är rimliga. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vilket ansvar Centern kommer att ta om vi skulle göra en sådan översyn. Förra gången vi gjorde en reformering av studiestödet var 1999. Jag har med mig protokollet från den debatten, med tanke på innehållet. Centerns representant i debatten om UbU7 sade då att fribeloppet endast bör höjas till två basbelopp, att rätten till studiemedel utan annan prövning än den som gäller studieresultatet bör begränsas till åtta terminer samt att för ytterligare studietid bör en generös prövning göras upp till tio terminer och därefter en något mer restriktiv prövning. Har Centern nu helt omvärderat sin hållning så att man kan tro att det skulle bli en mer generös hållning om det blev en total översyn än vad fallet var förra gången? Då var ju kritiken mot regeringen att man var för generös i det förslag som man lade fram. För övrigt är det som jag sade tidigare: För vår del handlar det inte om att vi är negativt inställda till att förbättra de studerandes villkor på vilken nivå vi än håller oss. Det handlar mer om att göra den vanliga prioriteringen och avvägningen mellan olika områden när vi tar de steg jag här har redovisat efterhand som de är ekonomiskt möjliga.

Herr talman! Vad gäller studiestödssystemet är vi nog ganska mycket mer generösa i synen på det än vi var 1999. Men det jag frågade om var inte detta utan en studiesocial utredning, en bred parlamentarisk utredning som skulle gå igenom studenternas situation och möjligheter att få del av socialförsäkringssystemen och hitta bra lösningar på detta. Jag tror att det skulle vara väldigt bra om vi hade en sådan bred utredning, där både partierna och studenterna var väl representerade, för att försöka hitta bra lösningar som passar studentkollektivet.

Herr talman! Det är faktiskt närmare en miljon människor som årligen finansierar sina studier med någon form av studiestöd. Det berör alltså väldigt många. Det är också riktigt, som någon nämnde här, att vi i internationell jämförelse har ett mycket generöst studiestödssystem som minskar betydelsen av ekonomiska, geografiska och sociala hinder för studier på samtliga utbildningsnivåer i systemet. Nu har Jan Björkman sagt väldigt mycket klokt om det här betänkandet, och jag ska börja med att yrka bifall till dess förslag. Sedan ska jag ägna mig åt att ta fram två saker som vi gläds väldigt mycket åt. Det ena är det som står i 121-punktsprogrammet och som samarbetspartierna nu har beslutat om, nämligen att från 2006 införa ett barntillägg för studerande. Att det kan bli så tycker vi är oerhört roligt. Man ska dock veta - någon sade att det här går för långsamt och så vidare - att det inte är helt lätt att se hur ett sådant här barntillägg ska kunna utformas, och det finns all anledning att nu titta över det ordentligt. Det är stor skillnad mellan om man knyter det till den studerande eller om man knyter det till barnet. Man måste också fundera på sådana saker som hur man ska hantera det om båda föräldrarna studerar, om de har gemensam vårdnad och så vidare. Helt lätt är det alltså inte, men det ska nog ordna sig. Under 2006 ska det här vara möjligt. Det är roligt att höra omsorgen, som jag delar, om alla studenter som också är föräldrar till barn. Man måste dock komma ihåg att är det några som står som segrare med det här budgetförslaget så är det faktiskt barnfamiljerna med höjt barnbidrag, höjt tak i föräldraförsäkringen och så vidare. Ett starkt stöd till barnfamiljerna finns faktiskt i budgetpropositionen. Jag tycker också att det är jätteroligt att fler äldre nu får möjlighet att läsa med studiemedel. Det kommer att ha stor betydelse speciellt för kvinnorna, för det är de som deltar i vuxenutbildningen. Sedan måste jag ytterligare en gång kommentera Moderaternas och Folkpartiets förslag. Ni vill minska anslagsramarna, Moderaterna med 130 miljoner och Folkpartiet med 200 miljoner. Samtidigt pratar ni om att ni helt vill avskaffa fribeloppet, och det tillskjuter ni inga medel för. Det är ju självklart att om man avskaffar fribeloppet kommer man också att öka kostnaderna för studiemedel. Sammanlagt måste det här betyda att ni förväntar er en ganska kraftfull sänkning av antalet studerande med studiemedel. Då är det helt klart och tydligt, med åberopande av det som Tobias Billström och jag diskuterade i den förra debatten, att det är de vuxenstuderande det handlar om. Det är eleverna på folkhögskola, 25 %, och den nästan totala avlövningen av komvux. För Folkpartiets del är det 900 miljoner när det gäller det statliga stödet till utbildning av vuxna. Man kan bara konstatera att Moderaterna och Folkpartiet inte tycks dela övriga partiers ambition att ge både ungdomar och vuxna möjligheter till studier. De tycks inte heller dela uppfattningen att en hög generell kompetens är en förutsättning för ett lands tillväxt och därmed också en förutsättning för välfärd, en välfärd som inte bara ska omfatta ett fåtal utan solidariskt inbegripa alla medborgare. Jag ska också göra någon kommentar till det niopunktsprogram som Moderaterna har kring studiestöd. Man pratar om att det ska vara ekonomiskt hållbart och överblickbart. Ja, det stod också i den proposition som en gång lades fram, i samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, om det nya studiestödssystem som infördes 2001. Att minska studenternas skuldsättning pratar man också om. Hur? Jo, genom att ta bort fribeloppet utan att minska studiemedlen. Studiemedel inbegriper både lån och en bidragsdel. Moderaterna och Folkpartiet menar att en student oavsett inkomst av arbete, näringsverksamhet eller kapital ska kunna få ett statligt bidrag på 593 kr per vecka, 11 860 kr per termin eller 23 760 kr per år. Är det rättvisa? Ni vill på något sätt göra bidragsdelen i studiemedlen till en del av det generella välfärdssystemet - ett slags förlängt och väldigt generöst barnbidrag, skulle jag vilja säga. Moderaterna pratar också om att motverka den sociala snedrekryteringen. Det låter ju bra, men vad gömmer sig bakom orden? Återigen: För att motverka den sociala snedrekryteringen har satsningarna på vuxenutbildningen varit av fundamental betydelse, och det är precis det ni nu helt och hållet vill radera ut. Ni pratar också om att skulderna ska betalas tillbaka. Ja, det är självklart att de ska. Därför skärptes också återbetalningskraven 2001. Vi ska aldrig vältra över skulder på nästa generation; det gäller såväl studiemedlen och studiestödet som kostnaderna för miljöförstöringen. Sedan pratade ni om att systemet ska skilja på sådant som är relaterat till studier och sådant som hör ihop med boende. Men så är det ju. Vi har ett bostadsbidrag som man kan söka. Det lyder under samma regler som för alla andra, alltså en 29-årsgräns om man inte har barn. Det gäller för andra medborgare i samhället också. Det kan man tycka att man skulle vilja ändra på i den bästa av världar. Men det kostar oerhört mycket pengar. Jag skulle gärna vilja ändra på det, men det kostar mycket pengar. Men jag skulle inte enbart vilja ändra det för gruppen studenter. Vi måste komma ihåg att väldigt många människor i vårt samhälle, föräldrar till små barn också, lever under mycket knappa ekonomiska villkor. Axel Darvik tog upp stressen, den stress som studiemedelssystemet orsakar. Ja, det är säkert stressande. Men blir det mindre stressande av de förslag som Folkpartiet lägger fram om ett slags peng-poäng-system eller en examensbonus. Det om något måste väl ändå vara stressframkallande. Tobias Billström tog också upp KY:s akademisering. KY är inga akademiska utbildningar och ska inte så vara. De är ett komplement till högskoleutbildning. En KY-poäng är inte en akademisk poäng och ska inte så vara. Nu vill Moderaterna utöka antalet KY-platser med drygt 14 500. Det är riktigt att KY-myndigheten har gott om ansökningar, men faktiskt numera inte så helt lätt att rekrytera studerande. De sakerna måste faktiskt höra ihop. Visserligen har resultatet varit gott när det gäller att komma ut i arbete efter avslutade utbildningar, men förra året gick faktiskt 29 % ut i arbetslöshet. Det är inte så strålande resultat. Vi får försöka ha en nyanserad bild av samtliga delar i utbildningssystemet, tycker jag. En sak till skulle jag vilja säga, och det är att problemet med CSN kvarstår. Servicenivån sjönk, och det är mycket beklagligt. Handläggningen av ärenden måste bli effektivare, handläggningstiderna kortare och tillgängligheten måste öka. Regeringen måste gå till botten med problemen en gång för alla och se till att bristerna åtgärdas, oberoende om det handlar om kompetensbrist, resursproblem eller att myndigheten inte har fått tillräckliga och tydliga riktlinjer om vad som är dess ansvar. Ställ hårdare krav på uppföljning av de beslut som riksdagen har fattat, öka kraven på återrapportering och skärp kontrollen av CSN!

Herr talman! Först kan jag förstå att ni i Centern inte uppskattar att bli påminda om hur det var förra gången. Om vi dock bortser från det just nu antar jag att mycket av det resonemang som Håkan Larsson vill se i en ny studiesocial utredning handlar om kopplingen till de andra sociala systemen. Det nuvarande systemet är ju ganska enkelt. I och för sig blir jag inte riktigt klok när jag läser Centerns motion om studiestödet. Där står att studiestödet ska vara lika för alla. Sedan pratar man om 50-50, och det innebär väl, om jag förstått saken rätt, att Centern vill minska bidragsdelen även för grundskole- och gymnasienivån till 50-50-nivån. I övrigt är ju systemet likformigt i dag. Jag antar dock att det är kopplingen till de andra sociala systemen som Centern i första hand är ute efter. Här tror jag att det beslut som fattades här i förra veckan om en stor parlamentarisk översyn av socialförsäkringarna också kommer att tangera det här området. Sedan kan jag anta att den utredningen tar längre tid än vad en snabbare utredning med ett mer begränsat uppdrag hade gjort. Det är alltså möjligt att det tillkännagivande som gjordes i förra veckan om en total översyn av socialförsäkringarna med en parlamentarisk behandling kommer att fördröja en del av det som både Håkan Larsson och jag skulle kunna tänka oss en snabbare hantering av.

Herr talman! Först kan jag förstå att ni i Centern inte uppskattar att bli påminda om hur det var förra gången. Om vi dock bortser från det just nu antar jag att mycket av det resonemang som Håkan Larsson vill se i en ny studiesocial utredning handlar om kopplingen till de andra sociala systemen. Det nuvarande systemet är ju ganska enkelt. I och för sig blir jag inte riktigt klok när jag läser Centerns motion om studiestödet. Där står att studiestödet ska vara lika för alla. Sedan pratar man om 50-50, och det innebär väl, om jag förstått saken rätt, att Centern vill minska bidragsdelen även för grundskole- och gymnasienivån till 50-50-nivån. I övrigt är ju systemet likformigt i dag. Jag antar dock att det är kopplingen till de andra sociala systemen som Centern i första hand är ute efter. Här tror jag att det beslut som fattades här i förra veckan om en stor parlamentarisk översyn av socialförsäkringarna också kommer att tangera det här området. Sedan kan jag anta att den utredningen tar längre tid än vad en snabbare utredning med ett mer begränsat uppdrag hade gjort. Det är alltså möjligt att det tillkännagivande som gjordes i förra veckan om en total översyn av socialförsäkringarna med en parlamentarisk behandling kommer att fördröja en del av det som både Håkan Larsson och jag skulle kunna tänka oss en snabbare hantering av.

Herr talman! Det är faktiskt närmare en miljon människor som årligen finansierar sina studier med någon form av studiestöd. Det berör alltså väldigt många. Det är också riktigt, som någon nämnde här, att vi i internationell jämförelse har ett mycket generöst studiestödssystem som minskar betydelsen av ekonomiska, geografiska och sociala hinder för studier på samtliga utbildningsnivåer i systemet. Nu har Jan Björkman sagt väldigt mycket klokt om det här betänkandet, och jag ska börja med att yrka bifall till dess förslag. Sedan ska jag ägna mig åt att ta fram två saker som vi gläds väldigt mycket åt. Det ena är det som står i 121-punktsprogrammet och som samarbetspartierna nu har beslutat om, nämligen att från 2006 införa ett barntillägg för studerande. Att det kan bli så tycker vi är oerhört roligt. Man ska dock veta - någon sade att det här går för långsamt och så vidare - att det inte är helt lätt att se hur ett sådant här barntillägg ska kunna utformas, och det finns all anledning att nu titta över det ordentligt. Det är stor skillnad mellan om man knyter det till den studerande eller om man knyter det till barnet. Man måste också fundera på sådana saker som hur man ska hantera det om båda föräldrarna studerar, om de har gemensam vårdnad och så vidare. Helt lätt är det alltså inte, men det ska nog ordna sig. Under 2006 ska det här vara möjligt. Det är roligt att höra omsorgen, som jag delar, om alla studenter som också är föräldrar till barn. Man måste dock komma ihåg att är det några som står som segrare med det här budgetförslaget så är det faktiskt barnfamiljerna med höjt barnbidrag, höjt tak i föräldraförsäkringen och så vidare. Ett starkt stöd till barnfamiljerna finns faktiskt i budgetpropositionen. Jag tycker också att det är jätteroligt att fler äldre nu får möjlighet att läsa med studiemedel. Det kommer att ha stor betydelse speciellt för kvinnorna, för det är de som deltar i vuxenutbildningen. Sedan måste jag ytterligare en gång kommentera Moderaternas och Folkpartiets förslag. Ni vill minska anslagsramarna, Moderaterna med 130 miljoner och Folkpartiet med 200 miljoner. Samtidigt pratar ni om att ni helt vill avskaffa fribeloppet, och det tillskjuter ni inga medel för. Det är ju självklart att om man avskaffar fribeloppet kommer man också att öka kostnaderna för studiemedel. Sammanlagt måste det här betyda att ni förväntar er en ganska kraftfull sänkning av antalet studerande med studiemedel. Då är det helt klart och tydligt, med åberopande av det som Tobias Billström och jag diskuterade i den förra debatten, att det är de vuxenstuderande det handlar om. Det är eleverna på folkhögskola, 25 %, och den nästan totala avlövningen av komvux. För Folkpartiets del är det 900 miljoner när det gäller det statliga stödet till utbildning av vuxna. Man kan bara konstatera att Moderaterna och Folkpartiet inte tycks dela övriga partiers ambition att ge både ungdomar och vuxna möjligheter till studier. De tycks inte heller dela uppfattningen att en hög generell kompetens är en förutsättning för ett lands tillväxt och därmed också en förutsättning för välfärd, en välfärd som inte bara ska omfatta ett fåtal utan solidariskt inbegripa alla medborgare. Jag ska också göra någon kommentar till det niopunktsprogram som Moderaterna har kring studiestöd. Man pratar om att det ska vara ekonomiskt hållbart och överblickbart. Ja, det stod också i den proposition som en gång lades fram, i samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, om det nya studiestödssystem som infördes 2001. Att minska studenternas skuldsättning pratar man också om. Hur? Jo, genom att ta bort fribeloppet utan att minska studiemedlen. Studiemedel inbegriper både lån och en bidragsdel. Moderaterna och Folkpartiet menar att en student oavsett inkomst av arbete, näringsverksamhet eller kapital ska kunna få ett statligt bidrag på 593 kr per vecka, 11 860 kr per termin eller 23 760 kr per år. Är det rättvisa? Ni vill på något sätt göra bidragsdelen i studiemedlen till en del av det generella välfärdssystemet - ett slags förlängt och väldigt generöst barnbidrag, skulle jag vilja säga. Moderaterna pratar också om att motverka den sociala snedrekryteringen. Det låter ju bra, men vad gömmer sig bakom orden? Återigen: För att motverka den sociala snedrekryteringen har satsningarna på vuxenutbildningen varit av fundamental betydelse, och det är precis det ni nu helt och hållet vill radera ut. Ni pratar också om att skulderna ska betalas tillbaka. Ja, det är självklart att de ska. Därför skärptes också återbetalningskraven 2001. Vi ska aldrig vältra över skulder på nästa generation; det gäller såväl studiemedlen och studiestödet som kostnaderna för miljöförstöringen. Sedan pratade ni om att systemet ska skilja på sådant som är relaterat till studier och sådant som hör ihop med boende. Men så är det ju. Vi har ett bostadsbidrag som man kan söka. Det lyder under samma regler som för alla andra, alltså en 29-årsgräns om man inte har barn. Det gäller för andra medborgare i samhället också. Det kan man tycka att man skulle vilja ändra på i den bästa av världar. Men det kostar oerhört mycket pengar. Jag skulle gärna vilja ändra på det, men det kostar mycket pengar. Men jag skulle inte enbart vilja ändra det för gruppen studenter. Vi måste komma ihåg att väldigt många människor i vårt samhälle, föräldrar till små barn också, lever under mycket knappa ekonomiska villkor. Axel Darvik tog upp stressen, den stress som studiemedelssystemet orsakar. Ja, det är säkert stressande. Men blir det mindre stressande av de förslag som Folkpartiet lägger fram om ett slags peng-poäng-system eller en examensbonus. Det om något måste väl ändå vara stressframkallande. Tobias Billström tog också upp KY:s akademisering. KY är inga akademiska utbildningar och ska inte så vara. De är ett komplement till högskoleutbildning. En KY-poäng är inte en akademisk poäng och ska inte så vara. Nu vill Moderaterna utöka antalet KY-platser med drygt 14 500. Det är riktigt att KY-myndigheten har gott om ansökningar, men faktiskt numera inte så helt lätt att rekrytera studerande. De sakerna måste faktiskt höra ihop. Visserligen har resultatet varit gott när det gäller att komma ut i arbete efter avslutade utbildningar, men förra året gick faktiskt 29 % ut i arbetslöshet. Det är inte så strålande resultat. Vi får försöka ha en nyanserad bild av samtliga delar i utbildningssystemet, tycker jag. En sak till skulle jag vilja säga, och det är att problemet med CSN kvarstår. Servicenivån sjönk, och det är mycket beklagligt. Handläggningen av ärenden måste bli effektivare, handläggningstiderna kortare och tillgängligheten måste öka. Regeringen måste gå till botten med problemen en gång för alla och se till att bristerna åtgärdas, oberoende om det handlar om kompetensbrist, resursproblem eller att myndigheten inte har fått tillräckliga och tydliga riktlinjer om vad som är dess ansvar. Ställ hårdare krav på uppföljning av de beslut som riksdagen har fattat, öka kraven på återrapportering och skärp kontrollen av CSN!

Herr talman! Britt-Marie Danestig efterlyste nyansering. Jag vet inte riktigt om jag efter dagens debatt skulle para ihop det uttrycket med Britt-Marie Danestigs anförande. Men jag ska försöka vara nyanserad i mina repliker i alla fall. Först och främst är det helt riktigt att konstatera att vi antar att det kommer att ske en reduktion av antalet studenter. Det gör vi på två grundvalar. Den första är att vi tror på en annan typ av arbetsmarknad, mer välfungerande än den som vänsterkartellen har drivit fram och upprätthåller. Den andra anledningen till att vi vill se en reduktion är naturligtvis att vi tror att det finns andra utbildningsvarianter som är bättre än till exempel Kunskapslyftet, rekryteringsbidraget och komvux, som Britt-Marie Danestig prisar. Men omläggningarna måste åtföljas av vissa typer av kvalitetskrav. Det är riktigt att man ser vissa skillnader i resultaten av KY jämfört med vad man har gjort tidigare. Det tror vi däremot att KY-myndigheten, som verkligen förtjänar kritik för att vara slö när det gäller att godkänna utbildningarna, bör ta på sig en hel del av skulden för. Vi tror att man bör göra aktiva insatser i det avseendet. Sedan var det fråga om fribeloppet och minskningen av CSN:s ram. Först och främst vill vi se ett helt annat sätt att hantera studiemedel. Det trodde jag att Britt-Marie Danestig var medveten om efter det att vi har diskuterat det här i kammaren vid åtminstone två tillfällen. Men om så inte är fallet ska jag passa på att upplysa Britt-Marie Danestig om att vi inte tycker att det är en bra modell att ha CSN i nuvarande form över huvud taget. Vi tror att det går att göra det här billigare, effektivare och bättre för studenterna än vad som har skett tidigare. Vi tror också att det kommer att ske en ökning av skatteintäkterna ifall man satsar på att ta bort fribeloppet. Det kommer att ske därför att fler studenter kommer att gå in för att arbeta. I dag lyfter 20 % av studenterna bara bidragsdelen och tar inte ut lånedelen. Det vore bra om den andelen kunde öka. Det tror vi att Britt-Marie Danestig håller med om.

Herr talman! Tobias Billström vet vilka grupper rekryteringsbidraget riktar sig till. Det är de som har väldigt svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Många av dem är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet. Och det är de som har någon typ av funktionshinder, som också försvårar för dem. Många som deltar i vuxenutbildningen har behov av att få en andra chans i det livslånga lärandet. De har alltså inte den kompetensen att de kan påbörja exempelvis en kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning eller en högskoleutbildning. Om de inte kan få möjlighet till studier är de ofta hänvisade till andra åtgärder eller långtidsarbetslöshet. Jag vet inte om det är det som Tobias Billström verkligen tycker är samhällsekonomiskt riktigt och humant för de personer det gäller. Jag vet att ni har tänkt att ni ska ha ett annat system. Ni förklarar inte särskilt mycket hur det går till. Ni pratar om en punkt som ni har, rätt till privatekonomisk rådgivning. Alla banker skulle jag vilja säga ger den möjligheten, så det är väl ingenting nytt. Information om kvaliteten på olika utbildningar bör man ju kunna få genom utbildningsanordnarna men också, när man går i gymnasieskolan, genom studie- och yrkesvägledarna. Ni pratar också om studielån via bank. Jag har aldrig förstått hur ni har tänkt er det. Bankerna är affärsdrivande företag. Det ska de vara. De ska göra strikta ekonomiska bedömningar. Tror Tobias Billström att de studerande som inte har säkerhet för lånen och där man kan förvänta sig att inkomsten kanske inte blir så hög, exempelvis i konstnärliga yrken, är speciellt intressanta bankkunder? Dessutom pratar ni om funktionellt sparande. Ni säger att det ska finnas samma möjlighet att spara till utbildning som till körkort och bostad. Vilka hinder finns för det?

Herr talman! Jag måste säga att för att vara vice ordförande i utbildningsutskottet tycker jag att Britt-Marie Danestig är sällsynt dåligt påläst. Det system som vi pratar om för att ordna studiemedelsutbetalningarna och studiemedelskonstruktionen finns redan i dag i Finland. Det går utmärkt att åka över och besöka Finland och studera deras system. Det fungerar alldeles utmärkt. Banker och finansinstitut svarar för utbetalningarna, och staten står för garantin. Anledningen till att du inte tycker att det är bra, Britt-Marie, är att du och jag har två helt olika ideologiska uppfattningar. Du vill kunna ratta, styra och ställa med CSN, införa rekryteringsbidrag när det passar och över huvud taget köra den vanliga socialistiska modellen. Det vill inte vi. Därför tycker vi att det är bättre att skapa ett system som tryggar studenternas välfärd och studenternas rättigheter men som kanske ger politikerna lite mindre att säga till om. Sedan är det också så att vi skapar bättre förutsättningar i vår budget genom att införa tre stycken barnbidrag för de studenter som är i behov av detta, dels ett för dem som är ensamstående, dels för dem som har barn och dels för dem som är studerande. Det innebär att vi på det hela taget har en mycket bättre ekonomisk bas än vänsterkartellen kan ställa upp med. Men jag förmodar att det också har gått Britt-Marie Danestigs näsa förbi. Avslutningsvis när det gäller frågan om rekryteringsbidraget och de krav man kan ställa på utbildningens utformning vill jag säga att vi tycker att den är alldeles för akademiserad. Det tycker vi. Jag delar inte uppfattningen, som Britt-Marie Danestig ger uttryck för, att det enda alternativet till att gå in i en akademiserad utbildning för någon som har funktionshinder skulle vara arbetslöshet. Det är helt enkelt inte sant. Det finns alldeles utmärkta terapeutiska åtgärder som man kan sätta in, alldeles utmärkta utbildningar som hade kunnat utformas. Men det är klart att då hade man inte kunnat stå där och säga: Nu har vi lyckats öka kvantiteten av dem som har godkänd kompetens för att gå igenom högskoleutbildning. Det är ju det som skiljer oss åt i den här frågan liksom på så många andra ställen.

Herr talman! När det gäller Moderaternas förslag till studiestödssystem går det ju bra att hänvisa till Finland, men det kan ju också vara så att det dunkelt tänkta blir det snårigt uttryckta. Jag skulle vilja säga att det är så i det här fallet. Jag skulle vilja säga en sak till när det gäller detta. Jag fick inte något svar. Tobias Billström undvek att svara. Jag tolkar detta så - eftersom Tobias Billström inte tog upp det - att ni faktiskt tycker att det är rättvist att en person med höga inkomster av kapital eller arbete ska ha möjlighet att av staten få ett generellt bidrag på 593 kr i veckan. Det är ganska förvånande med tanke på Moderaternas andra politik när det gäller bidrag. Ni skär ju gärna ned för dem som är sjuka och arbetslösa. Det gör ni på ett skrämmande sätt för stora grupper människor i den här budgeten. Men när det gäller studenterna är ni generösa. Det är fråga om nästan 24 000 kr om året, 2 000 kr i månaden, i ett generellt bidrag. Men så är det. Vi har olika sätt att se på människor. Vi värnar faktiskt dem som har det svårast i det här samhället. Moderaterna har en elitistisk syn på samhället, på människan och på kunskapen.

Herr talman! Min utgångspunkt är att jag vill ha ett rättvist studiestödssystem. Jag träffade för någon vecka sedan en student som berättade att han i somras hade tre arbeten, framför allt jobbade han på ett boende för psykiskt sjuka. Men han hade även andra arbeten. Han jobbade och slet hela sommaren just därför att han inte ville hamna i den situationen och den knipa det innebär att man måste få stora studieskulder för sin utbildning. Han ville inte ha situationen där han var satt i skuld. Denna student vill Britt-Marie straffa för att han jobbade och slet under sommaren för att bekosta sina studier och för att inte behöva ta lån. Jag tycker att det var sunt att han jobbade. Att klara av att jobba hela sommaren för att inte behöva ta lån är positivt. Jag vet att situationen är svår för många studenter. I Folkpartiet vill vi höja totalbeloppet med 400 kr per månad, som i alla fall gör situationen något bättre. Britt-Marie företräder ett parti som vill att vissa grupper ska privilegieras. Genom ett rekryteringsbidrag ska man ta sådana som i dag har arbete, ge dem en typ av arbetsmarknadsåtgärd och i stället ska de leva på bidrag. Jag tror att vi här har en av de viktigaste valfrågorna i nästa val. Vill man att arbetslinjen ska råda eller vill man att bidragslinjen ska råda? Jag tycker att ju fler som arbetar i landet desto bättre. Arbete är det som skapar välfärd i samhället. Det är konstigt att Vänsterpartiet har denna uppfattning. Vänstern säger ju sig stå på arbetarnas sida och borde definitivt värna arbetslinjen. Jag hoppas att man kommer till en mer klarsynt inställning.

Herr talman! Det här förstår jag faktiskt inte riktigt. Det är väl ingen som har förbjudit en student att förena studier med förvärvsarbete? Tvärtom. Klarar man av att arbeta är väl det alldeles utmärkt. Förvärvsarbete ger nyttiga erfarenheter som man också kan koppla till studierna. Det är väl ingen som har förbjudit det? Problemet är när man säger att fribeloppet ska tas bort helt. Det är då det blir orimligt. Jag tycker också att det är fritt upp till var och en att avgöra om de inte vill ta ut lånen. Det må väl vara. Men i ert förslag säger ni att ni vill ta bort fribeloppet. Det är då problemen uppstår att det går att ta ut 593 kr i veckan i rent bidrag trots höga inkomster eller höga inkomster av kapital. Det tycker ni är rättvist, och det sätter jag ett stort frågetecken för. Unga människor utan barn har kanske möjligheter att jobba. Men Axel Darvik har också ömmat mycket för dem som är föräldrar till barn och ska försöka kombinera föräldraskap med studier. Då blir det betydligt krångligare. För att få rekryteringsbidrag är man antingen arbetslös eller också hotas man av arbetslöshet - det är förutsättningarna - och man ska ha en sådan bakgrund eller kompetensprofil att man vet att man kommer att få svårigheter att platsa på arbetsmarknaden. Rekryteringsbidraget ska fungera på det sättet att det går snabbt att åtgärda detta genom att erbjuda någonting. Efter samtal ska den berörda snart komma in i någon typ av verksamhet som kan leda till jobb.

Herr talman! Det är Britt-Marie Danestig som har problem. Jag ska förklara för vice ordföranden i utbildningsutskottet hur fribeloppsgränsen fungerar. Studenten med de tre jobben i somras gick nu och var djupt orolig i dessa juletider. När årsskiftet kommer faller domen. Har han jobbat för mycket, har han kämpat för mycket i somras? Då blir han tvungen att betala tillbaka till CSN delar av de 11 900 kr som han har fått under terminen. 11 900 kr är inte mycket att leva på, det vill säga bidragen. Det är inget räkmackeliv. Det är en tuff situation. För att inte tvingas hamna i en otrygg situation med stora lån valde han att arbeta på sommaren. Det är det jag vill göra någonting åt. Det är därför jag säger att jag vill avskaffa fribeloppet, men Britt-Marie tycker att det är bra att det ska vara så, att man ska tvingas till stora skulder även om man kämpar under sommaren för att jobba ihop sparkapital under terminerna. För studerande med barn vill vi ge ett tilläggslån: 3 000 kr. Jag hoppas att Vänstern också kan gå med på detta. Det skulle absolut vara välkommet. Det är en kärv situation för barnfamiljerna. Sedan var det frågan om rekryteringsbidraget. Britt-Marie Danestig erkänner att man rekryterar människor som har jobb för att de ska leva på bidrag. Jag kan tänka mig att ha arbetsmarknadsutbildningar för sådana som blir arbetslösa, där staten ställer upp med en utbildning, men när det gäller vilken typ av utbildning som helst finns det ett rättvist system med studiemedel som ger alla chansen att skaffa sig en utbildning. Det finns också kompetenskonton som en modell.

Herr talman! Fribeloppet i år före skatt är 49 125 kr för heltidsstudier under 20 veckor. Det vet både Axel Darvik och jag. Som student måste man faktiskt hålla reda på sina inkomster, precis som vi andra får göra. Sedan får bedömningar göras. Jag tror att studenterna i regel är kapabla att göra det. Det är nästan lite rörande att Axel Darvik nu tar upp arbetsmarknadsutbildningarna som en lösning på problemet. Är det något parti som har varit kritiskt mot arbetsmarknadsutbildningar är det faktiskt Folkpartiet. Ni får bestämma er för hur ni ska ha det, vilken fot ni ska stå på.