Uppföljning av skogspolitiken

Herr talman! Det sista ärendet för dagens kammardebatt handlar om uppföljning av skogspolitiken. Halva Sveriges yta är täckt av skog. Sveriges skogsmark utgör en fjärdedel av skogsmarksarealen inom EU, vilket gör Sverige till unionens största skogsland. Skogarna har under århundraden varit en värdefull tillgång för landet och för folks överlevnad. De har varit en tillgång som gett oss försörjning på olika sätt. Skogen är också en viktig bit av vår välfärd. Det kan handla om en promenad i tätortsnära skog eller att vandra i de djupa skogarna, plocka bär eller bara njuta av tystnaden. Skogsnäringen ger direkt sysselsättning åt 100 000 personer, och skogen ger dessutom inkomster åt Sveriges drygt 350 000 skogsägare. Vad som är intressant att notera är att en ökad andel av skogsägarna är kvinnor. Skogsindustrin svarar för ca 12 % av förädlingsvärdet inom hela industrisektorn och utgör 15 % av Sveriges totala export. Skogsnäringens betydelse för regional utveckling och sysselsättning är därför stor. Industrin är också ofta lokaliserad till orter där denna är dominerande arbetsgivare. Grunderna för nu gällande skogspolitik beslutades i bred politisk enighet 1993 och bygger på grundprincipen att visa omsorg om kommande generationer. Skogen ska vårdas och nyttjas så att både dagens och framtidens befolkning får del av de nyttigheter skogen ger. Skogsägarna har det övergripande praktiska och ekonomiska ansvaret för skogsbruket och för kunskaper om skogsbruket kombinerat med en ökad frihet för hantering av den enskilda skogstillgången. Skogsstyrelsen har regeringens uppdrag att utvärdera effekterna av skogspolitiken. Den första utvärderingen kom 1998, och 2002 redovisades den andra som ligger till grund för denna skrivelse. I dagens betänkande hanteras utvärderingen, internationellt skogssamarbete, skogspolitikens mål och medel, skogsvårdslagstiftningen, områdesskydd, utbildning och forskning samt skogsvårdsorganisationerna. Det ges också förslag på en oberoende översyn av skogspolitiken. Herr talman! Det är huvuddragen i det betänkande som nu ska debatteras. Framför mig ser jag engagerade riksdagskolleger som med liv och lust ska ge sig in i debatten och föra fram sina uppfattningar rörande skogspolitiken både här i Sverige och internationellt.

Herr talman! Jag vill först av allt yrka bifall till reservation nr 4. Jag står givetvis bakom också de övriga moderata reservationerna. Vänner! Det är många som vill vara med om att dansa kring guldkalven. Den svenska skogens betydelse är så stor att man faktiskt kan välja att göra den liknelsen. Skogsindustrin svarar för ca 12 % av förädlingsvärdet i Sveriges industri och för 15 % av Sveriges totala export. Herr talman! Ann-Kristine Johansson har ju också på ett förtjänstfullt sätt beskrivit hur betydelsefull skogen är. Det är 100 000 människor som är direkt sysselsatta i skogen, och det är ungefär 350 000 skogsägare som har direktinkomst från den svenska skogen. Dessutom har skogen en väldigt stor regional betydelse och är en viktig grund för landsbygdsutveckling och möjligheterna att bo och verka på landsbygden. Varifrån fick jag då dansandet? Jag upplever att skogen snart ska användas till allt och av alla. Den omgärdas också av mängder av regler och olika myndigheter och institutioner. En genomgående reflexion som jag har gjort när jag har läst betänkandet är att det är synd om skogsägarna som ska ha så många herrar att tjäna. Under tiden 1903-1993 har det tagits sju viktigare beslut om skogspolitik i den här kammaren. Det är en period som motsvarar omloppstiden för en smålandsfura. Vad jag vill ha sagt med det är att det är viktigt att skogen ges mycket långsiktiga spelregler och regler. 70-talet präglades av produktionsmålet. Vi hade vid den tiden en dåligt utvecklad industri. 80- och 90-talen har väldigt mycket präglats av miljöfrågor. Nu har vi mycket skog, och vi har dessutom en välutvecklad industri. Det gäller nu att denna välutvecklade industri får underlag. Herr talman! Betänkandet är ju en produkt av regeringsskrivelsen och motionerna. Där finns inga skarpare förslag. Det hänvisas till kommande utredningar etcetera, men det ges ändå en värdefull blick över läget för närvarande. Att de långsiktiga målen ligger fast tycker vi är bra, och det ska vi notera, men det som bekymrar mig är att det, vad jag kan förstå, bakom kröken finns ytterligare mål som man vill plocka in och som skogen också ska stå för. För närvarande ska produktion och miljömål vara likställda. Att jag säger att de ska vara likställda innebär inte att jag är övertygad om att de är det. Nu börjar man tala om skogens rekreationsvärde, den sociala tillgången och levande skogar. Det här gör mig bekymrad av det skälet att det blir ytterligare ett mål som i så fall ska jämställas. Jag hoppas att vi kan hålla det här borta från skogen. Vi är från moderat håll när det gäller utvärderingen väldigt tydliga på att det ska göras en åtskillnad mellan produktionsmålet och miljömålet. Annars är det en uppenbar risk att produktionsmålet får stå tillbaka för miljömålet i den kommande utvärderingen. Jag stärks i den uppfattningen när jag i ingressen läser att den här skrivelsen är utformad i samarbete med Miljöpartiet. När jag läser utvärderingsavsnittet finner jag att det uteslutande är miljön som lyfts fram. Man talar om levande skogar, begränsad klimatpåverkan, bara naturlig försurning, ingen övergödning, levande sjöar och vattendrag samt myllrande våtmarker, men det nämns under det avsnitt som handlar om utvärdering ingenting om produktionen. Mina vänner! Om ni inte kommer ihåg någonting annat av det som vi har sagt vill jag säga att det som är viktigt är att produktionsmålet måste lyftas fram. Där finns välfärden att hämta. Säkrar vi det ekonomiska värdet av skogen kan vi också klara välfärden längre. Jag är fullt ut medveten om att återbeskogning och röjningar behöver förbättras. Jag blev mycket glad när jag i går träffade en person som har insikt i det absolut aktuellaste läget i skogen och som sade att det sker en märkbar förbättring när det gäller både föryngring och röjning. Det gladde mig. Vi har, herr talman, i det här betänkandet lyft fram konkurrensneutraliteten som en viktig aspekt. Skogen befinner sig på en direkt internationellt konkurrensutsatt marknad. Varför ska en svensk skogsmaskinägare behöva betala över 100 000 kr mer per år i dieselskatt än en finsk kollega, om de ska slåss på exakt samma internationella marknad? Vi avvisar en eventuell gemensam skogspolitik inom EU, och det gör vi mot bakgrund av att Sverige och Finland i EU 15 tillsammans stod för 50 % av den produktiva skogsmarken inom EU. Det vore förödande om alla övriga länder utan att alls ha samma förutsättningar skulle få samma vikt i sin röstning som de nordiska länderna när det gäller skogsskötsel. Därför avvisar vi detta mycket bestämt. Det gör för all del regeringen också, men jag vill ändå poängtera detta. Det är vidare viktigt att vi är vaksamma så att man inte genom andra frågor kommer in bakvägen, via miljöfrågor etcetera. Därför fordras det att vi är alerta så att vi kan ta vara på den svenska skogen i de sammanhangen. När det gäller rennäring och skogsbruk talar vi om frivillighet, och tror att det är den bästa vägen att gå. Det finns goda exempel på att detta har lyckats, men det finns mycket kvar att göra. När det gäller avsättningar till naturvårdsändamål har vi uttryckt en tveksamhet till de av riksdagen beslutade 900 000 hektaren. Det finns vidare en sifferexercis dels i betänkandet, dels i debatten som är väldigt svår, men generaldirektören för Skogsstyrelsen har uttryckt att med de statliga avsättningarna i dag och med de frivilliga, som uppgår till drygt 800 000 hektar, har vi ungefär 10 % avsättning redan i dag. Men problemet är att man inte vill acceptera de frivilliga avsättningarna. Jag tycker att detta är bedrövligt, av det skälet att det skickar en signal till oss som skogsägare att de frivilliga avsättningar som vi har gjort inte har samma värde. Jag hoppas att vi kan vara överens om att lyfta fram dem som lika mycket värda. När det sedan gäller avsättningar menar vi att man i mycket större utsträckning ska ha skötselavtal än vad man hitintills har haft. Det gäller att stärka äganderätten, för det har historiskt visat sig att den är den bästa garanten både mellan generationer och över sekel. Det är oftast den privatägda skogen som är välskött och som skapat underlag för skyddsändamål. Vad beträffar att sälja ut statlig mark tycker vi att staten äger alldeles för mycket mark. Den borde vi kunna minska ganska radikalt. Det är i dag bara hälften av skogens areal som är privat. Jag efterlyser alltså enkelhet, tydlighet och färre herrar för den svenska skogens framtid.

Herr talman! Skogen - vårt gröna guld - är ur många aspekter en stor nationell tillgång. Av det totala svenska handelsnettot står skogsindustrin för nästan 90 miljarder kronor årligen. Skogen är med andra ord större än bilindustrin, elektronikindustrin och läkemedelsindustrin tillsammans. Vi har redan hört hur många som är sysselsatta i skogen och också hur många som är skogsägare. Men utöver detta arbetar drygt 40 000 människor inom massa- och pappersindustrin och drygt 36 000 människor inom träförädlingsindustrin. Skogens sociala värden uppskattas alltmer med dess biologiska mångfald av växter och djur. För någon vecka sedan meddelades från forskarhåll att skogen utgör en resurs också ur ett folkhälsoperspektiv. Det är hälsosamt, och vi kan bli friskare om vi tillbringar tid i skog och mark. Det är viktigt att en fortsatt varlig brukning kan ske i tätortsnära skogar som kombinerar både produktion och människors behov av rekreation. Från miljösynpunkt känner vi till skogens stora betydelse i det fotosyntetiska kretsloppet - en livsnödvändig lunga för oss. Skogen reglerar våra vatten, och om inte detta skulle vara nog ger den oss också evigt förnybara råvaror och energi. Folkpartiet anser att det skogspolitiska beslutet om två jämställda mål ska ligga fast. Utökade informations- och rådgivningsinsatser kommer att krävas för att man ska klara återbeskogningen och röjningsbehovet och därmed också uppfylla skogspolitikens mål. Folkpartiet förordar att ett nationellt skogsprogram tas fram, eftersom det enligt vår uppfattning krävs en grundlig analys för att bedöma hur skogens resurser framöver ska tillvaratas på rätt sätt. Avverkningarna ligger för närvarande strax över den nivå som bedöms som långsiktigt uthållig. Samtidigt ökar efterfrågan för industri- och energiändamål. Folkpartiet lyfter också i denna motion fram de internationella aspekterna. Vi saknar ett resonemang i regeringens skrivelse om kopplingen mellan bistånds- och utvecklingsfrågorna. Vi känner alla till skogsskövlingars och svedjebrukens bidrag till klimatförändringar och jorderosion, vilket i sin tur förhindrat odling och därmed hungerbekämpning. Vi vill ser mer konkreta handlingsplaner avseende detta. Herr talman! Ett känsligt kapitel handlar om hur vi ska bevara de skyddsvärda skogarna. Naturreservat har stor betydelse för att skydda viktiga naturvärden. Vid införandet av skyddsåtgärder är det viktigt att det tidigt skapas en lokal dialog och förankringsprocess med de människor som till vardags berörs av detta. Det krävs både en vetenskaplig bedömning som underlag vid skyddsavsättningar och tillräckliga resurser för skötselplaner. Folkpartiet anser att frivilliga överenskommelser med ett upprättande av ett civilrättsligt avtal i många fall kan vara både en snabbare och en smidigare väg att gå för att skydda vissa områden. Vi anser dessutom att regeringen behöver göra en översyn för att undvika att områden mellan 5 och 20 hektar hamnar mellan biotopskydd och reservatsansvar. Målet om levande skogar ska enligt riksdagen var uppfyllt 2002, delmålen ska vara uppfyllda 2010. Som exempel på några som har problem med att uppfylla delmålen vill jag nämna Skogsvårdsstyrelsen och Länsstyrelsen i Västra Götaland. De bedömer två delmål som mer eller mindre omöjliga att uppnå. Det första målet handlar om förstärkt biologisk mångfald som erhålls bland annat genom död ved. Enligt en undersökning är mellan 6 000 och 7 000 arter knutna just till död ved i den svenska skogen, företrädesvis till äldre, grova lövträd. Det andra målet som inte heller kommer att kunna uppfyllas handlar om skyddet av våra kulturmiljövärden. Det finns ett krav på att skogen ska brukas så att forn- och kulturlämningar inte skadas. Ingen vet dock var dessa fornlämningar finns. Endast 5 % av den produktiva skogsmarken är inventerad avseende detta. Med dagens takt och resurser skulle det ta ytterligare 30 år att blir klar med den inventeringen. Dessa båda exempel pekar på ett stort bekymmer, dels att få tillräcklig ökning av mängden gammal skog och äldre lövrik skog, dels att påskynda och underlätta inventeringsarbetet, vilket delvis kan ske om skogsbruket får tillgång till ett digitalt register. Utbildning, forskning och rådgivning är viktiga hörnstenar för fortsatta insatser inom det skogliga området. Medlen behöver styras så att de får mest effekt. Skogsvårdsstyrelsernas viktiga rådgivningsinsatser tvingas nu krympa på grund av minskade resurser. Miljömålet Bara naturlig försurning kommer inte att kunna uppnås utan åtgärder. Folkpartiet anser att medel bör tillskjutas för fortsatt forskning vad avser skogskalkningsinsatser. Det är viktigt att skogskalkning sker på vetenskaplig grund. Det krävs en rejäl översyn av rådande kunskapsläge och en analys av lämpliga åtgärder och omfattning. Herr talman! Folkpartiet anser slutligen att staten inte ska bedriva kommersiell verksamhet där detta kan göras av det privata näringslivet. Detta gäller även Sveaskog. Jag yrkar bifall till reservation 11, men jag står givetvis bakom samtliga folkpartireservationer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 5. Det förekommer inte så sällan här i riksdagen att vi i betydelsefulla frågor går förbi de helt avgörande punkterna. Vi silar myggen och sväljer kamelerna. När vi i detta betänkande granskar regeringens förslag till skogspolitiska mål och medel - de är i och för sig nog så viktiga - lämnas frågan om av vem och var skogspolitiken ska bestämmas i framtiden därhän. I regeringens skrivelse 2003/04:39 om uppföljning av skogspolitiken kan den vaksamme utläsa att vår nationella skogspolitik sjunger på sista versen. I stället kommer vi att inordnas i en gemensam EU-skogspolitik - helt i linje med EU-presidenten Jacques Delors förutsägelse i början på 90-talet. Han förutsåg då att EU på sikt skulle ha ett gemensamt bestämmande över unionens naturresurser. Hittills har EU nöjt sig med jordbruket - med känt resultat. Men nu väntar mineraltillgångar, vatten, skog och så vidare. Sverige berörs sannolikt mest av alla, eftersom vi har en fjärdedel av de tidigare 15 EU-ländernas skogsareal och vi är fortfarande EU:s största skogsnation. Hos oss prioriteras såväl skogens uthålliga ekonomiska produktionsvärde som miljövärdet, medan man nere på kontinenten oftast endast har anledning att se till rekreationsvärdet. Att skogspolitiken blir därefter säger sig självt. Resurserna för rekreation i skog och mark, i sjöar och hav, i förening med vår unika allemansrätt är enorma i Sverige. Allt har vi ärvt av våra förfäder för att förvalta åt efterkommande generationer. Vårt samhälle är präglat av generationers ansvar för vården av de naturresurser som utgör våra nationella fundamentala tillgångar. Vill vi verkligen nu se hur vårt nationella självbestämmande överlåts till ett gemensamt EU-bestämmande från Bryssel? Vill vi ersätta vårt nuvarande hundraprocentiga nationella bestämmande med bara två procents gemensamt EU-bestämmande och låta övriga EU-länder få ta hand om de övriga 98 procenten? Då måste vi fråga oss: Vad får vi i utbyte? Sköts vår skog bättre från Bryssel än av oss här hemma? Men vad kan 9 miljoner svenskar sätta emot 441 miljoner EU-medborgare som kräver medbestämmanderätt över våra naturresurser? Man får ju inte riskera att stämplas som nationalist. Därför förtigs det som pågår. Och medborgarna är lika missledda som industrin, medan man i Bryssel förnöjt konstaterar att Sverige, som den mest lydige i EU-klassen, accepterar allt utan knot. Och vi är redan där. Det papper som jag i dag har fått fram kommer ursprungligen från Österrike. Den 4 maj underrättade Österrike EU om att man avsåg att föreslå en skogspolitik som skulle bli gemensam, det vill säga att den skulle utgå från Bryssel, och att detta skulle skrivas in i den nya EU-grundlagen. Flera länder har här uttalat sitt stöd, och inget land har opponerat sig mot att skogspolitiken ska bli en gemensam EU-politik. Alltså har Sverige, trots allt tal i skrivelsen, lagt sig platt. Den 11 maj, alltså för två dagar sedan, skickade Österrike ett färdigt förslag vilket, som jag sade, stöds av flera länder och ingen har opponerat sig mot. Vem i utskottet eller i riksdagen eller av svenska folket har en aning om detta?

Herr talman! Produkter från svensk skog har i många århundraden stått för en stor del av landets ekonomiska bas. Fortfarande är export av svenska skogsprodukter en stor inkomstkälla för landet. Cirka 15 % av den totala exporten är skogsindustriprodukter. Eftersom skogsprodukter är förnybara och miljövänliga, om produktionsprocesserna är kretsloppsanpassade, ser Vänsterpartiet en alltmer miljöanpassad skogsindustri som en fortsatt viktig och möjlig framtidssektor. Skogsbruk baserat på framtidens krav kommer även fortsättningsvis att vara lönsamt för såväl mindre skogsägare som större skogsindustrikoncerner. Andra näringar än skogsindustrin som är beroende av skog av en viss kvalitet blir i vissa regioner allt viktigare både ekonomiskt och ekologiskt. Det handlar bland annat om turistindustrin och upplevelseindustrin. Alla dessa förändringar och frågetecken gör att det i dag ställs andra krav på svensk skogspolitik än vad det gjordes för tio år sedan då svensk skogspolitik senast reviderades. Därför behövs en översyn och en oberoende utvärdering av skogspolitiken som samordnas med Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, så att skogspolitikens jämställda mål för miljö och produktion behandlas på ett balanserat sätt, vilket vi tar upp i reservation 8. Skogens sociala värden uppskattas alltmer. Inte minst tätortsnära skogars betydelse för människors välbefinnande har på sistone uppmärksammats. Inte minst mot bakgrund av den ökade ohälsan och stressen framstår skogs- och naturupplevelser, gärna nära hemmet, som allt viktigare. Därför föreslår vi i Vänsterpartiet en författningsändring såsom Skogsstyrelsen har föreslagit, så att avverkningar ska kunna ske på ett sådant sätt att naturvärden bevaras eller utvecklas. Det tar vi upp i reservation 12. Det är välkänt att gallring och röjning har legat på alltför låga nivåer under många år i förhållande till behoven. Enligt riksskogstaxeringen år 2000 är det svårt att få fart på röjningarna. Generellt röjs knappt 30 % av det som behöver röjas. En ökad röjnings- och gallringsaktivitet i landet, med hänsyn till andra skogsberoende verksamheter kombinerat med en modern miljöhänsyn, skapar dessutom fler arbetstillfällen. Det gäller även återplanteringsverksamheten, som även den har misskötts. Skogsaktörer bedömer att ca 2 000 sysselsatta kan behövas de närmaste åren för att leva upp till de gällande lagkraven. Redan nu påstås det att svensk industri har problem med virkesförsörjningen. Om då inte de mest elementära grunderna såsom återplantering, gallring och röjning fungerar blir vi mycket bekymrade. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att skogsvårdsstyrelserna ökar kontakterna med skogsägarna för att komma till rätta med de brister som jag tidigare har redovisat. För detta behövs det medel hos skogsvårdsorganisationen. Kanske behöver vi återinföra en skogsvårdsavgift baserad på skogsbruksvärdet. Men det kan även finnas andra övervägningar man kan göra, till exempel en ökning av skogsbrukets andel av landsbygdsutvecklingsmedlen eller en avgift på avverkad volym. Ökad rådgivning kan även kombineras med någon form av återinförande av gallrings- och röjningsplikt. Det är viktigt att regeringen snarast får i uppdrag att återkomma med förslag till ett effektivt system så att återplantering, gallring och röjning sker på ett tillfredsställande sätt. Det berör vi i reservation 16. Herr talman! Vi har ett behov av ett ökat inslag av lövträd i de svenska skogarna. Ur produktionssynpunkt vore det värdefullt om vi fick andelen lövträd att öka i våra skogar, eftersom vissa lövträdsvirkessorter i dag är mer värdefulla än barrträdsvirke. Mer lövträd och mer varierad skog betyder ökad biologisk mångfald och bättre förutsättningar att bibehålla mångfalden. Nu hämmas lövträdsbestånden kraftigt av betande växtätare som älg, rådjur och hare. Individantalet hos dessa arter hölls tidigare nere på lägre nivåer av våra rovdjur, som tyvärr nu endast är en bråkdel av de som fanns förr. Det skulle följaktligen gå utmärkt i många områden att kombinera ett ökat lövträdsinslag med en restaurering av våra rovdjursstammar. Men, herr talman, då måste vi få bort den illegala jakten på rovdjuren. Herr talman! Det finns en problematik med att skyddsvärda områden med en areal på mellan 5 och 20 hektar alltför ofta faller mellan de olika skyddsformer som i dag finns. En översyn bör därför göras för att undvika att områden på 5-20 hektar hamnar mellan biotopskydd och reservatsansvar. Aldrig tidigare har så mycket skog avverkats i Sverige som nu. Ändå vill skogsnäringen avverka mer. Nu hotas Sveriges sista skogar med höga naturvärden. Samtidigt som regeringen talar om vikten av skyddade områden för biologisk mångfald, avverkar de statligt ägda skogsförvaltarna skogar med höga naturvärden, skogar som är viktiga för att bevara Sveriges djur och växter. Skogarna avverkas eftersom regeringen inte agerar med signaler om att man ska vara ett trovärdigt föredöme i skogsbruket. Slutligen, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 16 men står givetvis bakom våra övriga reservationer.

Herr talman! Mycket kort: Jag får det inte riktigt att hänga ihop när Kjell-Erik Karlsson beskriver att vi saknar virke samtidigt som han ondgör sig över att man avverkar skogar och pläderar för ökad plantering. Jag vill upplysa Kjell-Erik Karlsson om att det som planteras nu kommer att kunna skördas om 80 eller 90 år. Ett litet tips är att minska avsättningarna. Då skulle vi kunna öka avverkningen och därmed få mer virke till vår industri. Det är snabbt.

Herr talman! Det är viktigt att vi planterar för att ha i framtiden. Om man skötte skogen genom röjning och gallring skulle vi också få fram virke i den mängd vi behöver. Problemet är att man inte sköter det som finns. Då får man inte fram den mängden.

Herr talman! Delar Kjell-Erik Karlsson min uppfattning att det går snabbare att få fram virke om man minskar avsättningarna i förhållande till att öka planteringen?

Herr talman! Vi behöver avsätta. Vi ska avsätta för ett ändamål, men vi ska inte avstå från att avsätta för att man missköter de andra delarna i skogsbruket.

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation nr 24, även om jag självklart står bakom andra reservationer från Centerpartiet i betänkandet. Skogen är en mycket betydelsefull resurs för Sverige. Den bidrar till både välfärd och välmående. Vi har ju hört siffrorna här tidigare, men jag kan konstatera att vi via skogsexporten drar in många sköna slantar som vi kan använda till vår välfärd. Den bidrar också till välmående. Av egen erfarenhet vet man att man mår rätt väl när man sitter på älgpasset en oktobermorgon. När man får ta svampkorgen och vandra ut i skogen eller bara tar en kvällspromenad bidrar den till välmående för enskilda personer och individer. Det är därför oerhört viktigt att vi, precis som har sagts här tidigare, har en bra avvägning mellan naturvärden och produktionsvärden. När vi debatterar skog är det självklart att vi kommer in på det som rör reservatsfrågorna. Den frågan sönderfaller i olika delar. Det är avvägningen mellan produktion och naturvårdsavsättningar. Jag och Centerpartiet tycker att det är hög tid att vi får fram siffror som visar på de samhällsekonomiska följderna och effekterna. Den andra frågan när det gäller reservaten är respekten för äganderätten. I ett skogsägande som är ett utpräglat långsiktigt ägande - ofta sträcker det sig över flera generationer - är det självklart oerhört viktigt att äganderätten respekteras. Det finns alldeles för många skogsägare som har känt sig djupt kränkta därför att statens tjänstemän besiktigar skog för reservatsändamål utan markägarens vetskap. Den konflikten är tämligen onödig. Den skulle till stor del kunna undvikas om vi hade ett förhållande där skogsägaren visste att vi har respekt för äganderätten. Mycket skulle säkert vara vunnet om vi i större utsträckning använde frivilliga avtal där skogsägaren kom överens med samhället om att producera naturvärden och få betalt för det, i stället för att producera timmer och massaved till industrin och få betalt för det. Det är ett sätt att värna viktiga naturvärden utan att tumma på äganderätten. Så något om produktionen. Från planta till avverkningsmogen skog talar vi om 70-120 år, beroende på var i landet vi befinner oss. Det är alltså en oerhört långsiktig näringsverksamhet, kanske bland de mest långsiktiga vi har i landet. Då gäller det att vi har spelregler som också är långsiktiga. För att hålla produktionen uppe är det viktigt med en bra rådgivning. Eftersom vi har de långa omloppstiderna tar det ju tid att lära av egna misstag. Om man som nybliven skogsägare gör misstag när det gäller föryngring eller röjning tar det kanske 20 eller 30 år innan man märker effekterna av det. Det gör att just rådgivningen är extra viktig. Jag tycker att det är ytterligt beklagligt att man drar ned rådgivningsresurser på Skogsvårdsstyrelsen. Jag är helt övertygad om att det är statliga pengar som ger mycket bra utväxling i det långa loppet. Skogsvårdsstyrelsen har dessutom ett stort förtroendekapital bland markägare, och det gäller det att fortsätta att förvalta.

Herr talman! När vi debatterar skog och skogsmark talar vi om svenska folkets vardagsrum. Halva landets yta är täckt med skog, så nästan var vi än befinner oss i vårt avlånga land har vi skogen i blickfånget. Genom allemansrätten har hela denna yta blivit tillgänglig för alla. Vi känner oss hemma i skogen och vi reagerar starkt när denna naturresurs inte förvaltas så som vi föreställer oss att det bör göras. Vi vill alla att vårt vardagsrum ska erbjuda avkoppling, trygghet och upplevelser, så också i skogen. I skogen döljer sig en stor del av vårt kulturarv. Under trädens kronor finns spår av många generationers mödor och en stor biologisk mångfald. Genom lämningar i skogen kan vi utläsa både vår egen historia och hur ekologin har utvecklats under årtusenden. Tillgången till all denna rikedom ger oss både kunskap och rekreation och ställer stora krav på oss som förvaltare. Vi ska överlämna dessa värden till nästa generation så att de får samma förutsättningar som vi har haft. Vi har generationerna före oss att tacka för den framsynthet som de visade när de i det närmaste återbeskogade Sverige för hundra år sedan. Den svenska skogen är en unik tillgång för oss, men den är också unik för Europa eftersom vi har en fjärdedel av all skogsmark inom EU. Ekonomiskt ger skogsnäringen oss mellan 90 och 100 miljarder i nettoexportinkomster. Den betyder alltså mycket för att vi ska kunna upprätthålla vår välfärd. Den ger oss många arbetstillfällen både i industrier och i glesbygder. Så har det varit länge. Vi tar för givet att det ska vara så, men jag tycker att vi borde ägna dessa naturtillgångar större uppmärksamhet. Det är en grön resurs som har en mycket stor roll när vi bygger det hållbara samhället. Grunderna för den nuvarande skogspolitiken lades fast av riksdagen 1993. 1994 började den nya skogsvårdslagen gälla. Trädens omloppstid är 60 till 120 år, beroende på var i landet vi befinner oss. Det gör att vi måste ha en långsiktighet i skogspolitiken, och den lämpar sig inte för några nyckfulla åtgärder. Sedan 1994 har vi två jämställda mål för skogspolitiken, ett produktionsmål och ett miljömål. 1994 avskaffades också merparten av de bidrag och regler som funnits och skogsvårdsavgiften togs bort. Skogsägarna fick frihet under ansvar att bedriva ett hållbart skogsbruk. Hur det har gått med detta ansvar har utvärderats två gånger. Det vi nu behandlar är resultatet av utvärderingen 2002. Herr talman! Även denna utvärdering visar att vi har en lång väg att vandra innan vi når något av målen, men utskottet instämmer i regeringens bedömning att grunden i dagens skogspolitik ska ligga fast. Jag upptäckte i dag att det råder stor enighet om det. När det gäller produktionsmålet är det framför allt på två områden som det finns brister som minskar produktiviteten i skogen. Det ena är den bristfälliga röjningen, som vi också hört nämnas tidigare i dag. Under 1990-talet minskade röjningen från 275 000 hektar per år till 130 000 hektar per år, trots att avverkningarna har ökat. Vi har nu ett röjningsberg, och under åren 2000-2005 behöver 2 ½ miljoner hektar röjas. Det är närmare en tredubbling av vad som genomfördes under slutet av 90-talet. Bristerna finns hos alla ägare och i hela landet, med ett undantag. Det är distriktet i Västerbotten, där en intensiv rådgivning har bedrivits från skogsvårdsstyrelsens sida. Där är situationen bättre, men inte tillfredsställande. Enligt skogsvårdsstyrelsen ska nu de här positiva erfarenheterna användas för hela landet. Jag tycker dock att det är viktigt att poängtera att ansvaret för röjningsaktiviteterna vilar på skogsägarna och den frihet under ansvar som de fick i 1994 års skogsvårdslag. Det kommer nu signaler om satsningar på röjningsaktiviteter, och det ser jag som nödvändigt, för samhället kan inte i längden acceptera att produktionsmålet åsidosätts utan att reagera. Det andra produktionsområdet som har brister är föryngringsverksamheten. Antalet föryngringar som inte uppfyller skogsvårdslagens krav har ökat sedan förra utvärderingen. Det är nu endast 74 % av återplanteringarna som uppfyller lagens krav. Vi kommer inte att märka några minskade värden från skogen på grund av detta, men nästa generation kommer att göra det, och det är inte ansvarsfullt. Även här visar det sig att rådgivning är positivt. Därför genomför nu Skogsstyrelsen olika åtgärder för att förbättra kvaliteten på återplanteringarna. Ett problem när det gäller föryngringarna som upprört många är de så kallade skogsklipparna. De köper skogsfastigheter, avverkar dem och säljer sedan fastigheten utan att återplantera. Den säkerhet för återplantering som de kan tvingas avsätta följer ägaren och finns därför inte kvar när fastigheten sålts. Det behövs förändringar i lagstiftningen för att komma till rätta med de här problemen, som trots allt inte är så omfattande. Men där det sker är det allvarligt, och det är i högsta grad omoraliskt. Skogsstyrelsen har utarbetat ett förslag till åtgärder, på Jordbruksdepartementet bereder man förändringar av jordförvärvslagen, och en proposition för att komma till rätta med detta planeras till hösten. När det gäller miljömålet kan vi konstatera att vi även här har lång väg kvar att vandra innan vi når målet. Att skydda den biologiska mångfalden har inget egenvärde. Det är en nödvändighet för vår egen långsiktiga överlevnad. När miljömålet Levande skogar fastställdes av riksdagen gjordes också preciseringar över ytterligare avsättning av produktiv skogsmark för att just skydda den biologiska mångfalden och bevara naturvärden för framtiden. På ett område har skogsbruket lyckats över förväntan, och det är de frivilliga avsättningarna. En starkt bidragande orsak till detta är miljöcertifieringen som är marknadens eget instrument. Det finns nu över en miljon hektar frivilligt avsatt skogsmark, och det ska ställas mot målet som riksdagen satte upp om 500 000 hektar. Men när det gäller de lagskyddade avsättningarna går det långsammare. Det är långt kvar innan de ytterligare 400 000 hektar är skyddade som lades fast i samband med miljömålet. Ett annat problem är den ojämna fördelningen över landet. Vi har väldigt mycket skyddad skogsmark i norra Sverige, men i söder är det betydligt mindre. Fortsatta ansträngningar görs för att identifiera och skydda biologiskt värdefull skog. Herr talman! Jag kan dock konstatera att den generella hänsynen i skogsbruket går framåt, och i internationell jämförelse är vi på många sätt föregångare även på detta område. Det är viktigt att slå fast att den generella hänsynen är grundstommen i miljömålet. Alternativet är ett plantageskogsbruk, och det skulle vara förödande för skogens naturvärden och för allmänhetens förväntningar på förvaltningen av halva landets yta. Det är nu tio år sedan den nya skogsvårdslagen trädde i kraft, och utskottet delar regeringens uppfattning att det är tid att göra en oberoende översyn av skogspolitiken. Direktiven till en sådan utredning bereds just nu på Näringsdepartementet, men som jag tidigare påpekat är det inte aktuellt att ändra skogspolitiken i grunden. Däremot kan det finnas skäl att se över de instrument vi har för att få en bättre måluppfyllelse än vi har för närvarande. Herr talman! Det finns 49 reservationer till betänkandet. När jag läst igenom dem kan jag konstatera att de flesta innehållsmässigt är väldigt lika majoritetstexten. I stället för att kommentera resten av dessa reservationer ska jag bara tillägga att jag gärna vill uppmärksamma frågan om tätortsnära skogar. Inflyttningen till städerna, i synnerhet till de större städerna, har gjort att väldigt många har svårt att få uppleva skogarnas skönhet och den rekreation som de ger. Det är därför särskilt viktigt, speciellt i tätortsnära skogar, att tillgängligheten blir god och att det tas speciell hänsyn till detta. Det finns från och med i år medel att söka från framför allt kommunerna. Att öka kunskapen och förståelsen för förhållandena mellan stad och land är i dagens urbaniserade värld en nödvändighet, och även detta är en hållbarhetsfråga. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! När vi debatterar skog och skogsmark talar vi om svenska folkets vardagsrum. Halva landets yta är täckt med skog, så nästan var vi än befinner oss i vårt avlånga land har vi skogen i blickfånget. Genom allemansrätten har hela denna yta blivit tillgänglig för alla. Vi känner oss hemma i skogen och vi reagerar starkt när denna naturresurs inte förvaltas så som vi föreställer oss att det bör göras. Vi vill alla att vårt vardagsrum ska erbjuda avkoppling, trygghet och upplevelser, så också i skogen. I skogen döljer sig en stor del av vårt kulturarv. Under trädens kronor finns spår av många generationers mödor och en stor biologisk mångfald. Genom lämningar i skogen kan vi utläsa både vår egen historia och hur ekologin har utvecklats under årtusenden. Tillgången till all denna rikedom ger oss både kunskap och rekreation och ställer stora krav på oss som förvaltare. Vi ska överlämna dessa värden till nästa generation så att de får samma förutsättningar som vi har haft. Vi har generationerna före oss att tacka för den framsynthet som de visade när de i det närmaste återbeskogade Sverige för hundra år sedan. Den svenska skogen är en unik tillgång för oss, men den är också unik för Europa eftersom vi har en fjärdedel av all skogsmark inom EU. Ekonomiskt ger skogsnäringen oss mellan 90 och 100 miljarder i nettoexportinkomster. Den betyder alltså mycket för att vi ska kunna upprätthålla vår välfärd. Den ger oss många arbetstillfällen både i industrier och i glesbygder. Så har det varit länge. Vi tar för givet att det ska vara så, men jag tycker att vi borde ägna dessa naturtillgångar större uppmärksamhet. Det är en grön resurs som har en mycket stor roll när vi bygger det hållbara samhället. Grunderna för den nuvarande skogspolitiken lades fast av riksdagen 1993. 1994 började den nya skogsvårdslagen gälla. Trädens omloppstid är 60 till 120 år, beroende på var i landet vi befinner oss. Det gör att vi måste ha en långsiktighet i skogspolitiken, och den lämpar sig inte för några nyckfulla åtgärder. Sedan 1994 har vi två jämställda mål för skogspolitiken, ett produktionsmål och ett miljömål. 1994 avskaffades också merparten av de bidrag och regler som funnits och skogsvårdsavgiften togs bort. Skogsägarna fick frihet under ansvar att bedriva ett hållbart skogsbruk. Hur det har gått med detta ansvar har utvärderats två gånger. Det vi nu behandlar är resultatet av utvärderingen 2002. Herr talman! Även denna utvärdering visar att vi har en lång väg att vandra innan vi når något av målen, men utskottet instämmer i regeringens bedömning att grunden i dagens skogspolitik ska ligga fast. Jag upptäckte i dag att det råder stor enighet om det. När det gäller produktionsmålet är det framför allt på två områden som det finns brister som minskar produktiviteten i skogen. Det ena är den bristfälliga röjningen, som vi också hört nämnas tidigare i dag. Under 1990-talet minskade röjningen från 275 000 hektar per år till 130 000 hektar per år, trots att avverkningarna har ökat. Vi har nu ett röjningsberg, och under åren 2000-2005 behöver 2 ½ miljoner hektar röjas. Det är närmare en tredubbling av vad som genomfördes under slutet av 90-talet. Bristerna finns hos alla ägare och i hela landet, med ett undantag. Det är distriktet i Västerbotten, där en intensiv rådgivning har bedrivits från skogsvårdsstyrelsens sida. Där är situationen bättre, men inte tillfredsställande. Enligt skogsvårdsstyrelsen ska nu de här positiva erfarenheterna användas för hela landet. Jag tycker dock att det är viktigt att poängtera att ansvaret för röjningsaktiviteterna vilar på skogsägarna och den frihet under ansvar som de fick i 1994 års skogsvårdslag. Det kommer nu signaler om satsningar på röjningsaktiviteter, och det ser jag som nödvändigt, för samhället kan inte i längden acceptera att produktionsmålet åsidosätts utan att reagera. Det andra produktionsområdet som har brister är föryngringsverksamheten. Antalet föryngringar som inte uppfyller skogsvårdslagens krav har ökat sedan förra utvärderingen. Det är nu endast 74 % av återplanteringarna som uppfyller lagens krav. Vi kommer inte att märka några minskade värden från skogen på grund av detta, men nästa generation kommer att göra det, och det är inte ansvarsfullt. Även här visar det sig att rådgivning är positivt. Därför genomför nu Skogsstyrelsen olika åtgärder för att förbättra kvaliteten på återplanteringarna. Ett problem när det gäller föryngringarna som upprört många är de så kallade skogsklipparna. De köper skogsfastigheter, avverkar dem och säljer sedan fastigheten utan att återplantera. Den säkerhet för återplantering som de kan tvingas avsätta följer ägaren och finns därför inte kvar när fastigheten sålts. Det behövs förändringar i lagstiftningen för att komma till rätta med de här problemen, som trots allt inte är så omfattande. Men där det sker är det allvarligt, och det är i högsta grad omoraliskt. Skogsstyrelsen har utarbetat ett förslag till åtgärder, på Jordbruksdepartementet bereder man förändringar av jordförvärvslagen, och en proposition för att komma till rätta med detta planeras till hösten. När det gäller miljömålet kan vi konstatera att vi även här har lång väg kvar att vandra innan vi når målet. Att skydda den biologiska mångfalden har inget egenvärde. Det är en nödvändighet för vår egen långsiktiga överlevnad. När miljömålet Levande skogar fastställdes av riksdagen gjordes också preciseringar över ytterligare avsättning av produktiv skogsmark för att just skydda den biologiska mångfalden och bevara naturvärden för framtiden. På ett område har skogsbruket lyckats över förväntan, och det är de frivilliga avsättningarna. En starkt bidragande orsak till detta är miljöcertifieringen som är marknadens eget instrument. Det finns nu över en miljon hektar frivilligt avsatt skogsmark, och det ska ställas mot målet som riksdagen satte upp om 500 000 hektar. Men när det gäller de lagskyddade avsättningarna går det långsammare. Det är långt kvar innan de ytterligare 400 000 hektar är skyddade som lades fast i samband med miljömålet. Ett annat problem är den ojämna fördelningen över landet. Vi har väldigt mycket skyddad skogsmark i norra Sverige, men i söder är det betydligt mindre. Fortsatta ansträngningar görs för att identifiera och skydda biologiskt värdefull skog. Herr talman! Jag kan dock konstatera att den generella hänsynen i skogsbruket går framåt, och i internationell jämförelse är vi på många sätt föregångare även på detta område. Det är viktigt att slå fast att den generella hänsynen är grundstommen i miljömålet. Alternativet är ett plantageskogsbruk, och det skulle vara förödande för skogens naturvärden och för allmänhetens förväntningar på förvaltningen av halva landets yta. Det är nu tio år sedan den nya skogsvårdslagen trädde i kraft, och utskottet delar regeringens uppfattning att det är tid att göra en oberoende översyn av skogspolitiken. Direktiven till en sådan utredning bereds just nu på Näringsdepartementet, men som jag tidigare påpekat är det inte aktuellt att ändra skogspolitiken i grunden. Däremot kan det finnas skäl att se över de instrument vi har för att få en bättre måluppfyllelse än vi har för närvarande. Herr talman! Det finns 49 reservationer till betänkandet. När jag läst igenom dem kan jag konstatera att de flesta innehållsmässigt är väldigt lika majoritetstexten. I stället för att kommentera resten av dessa reservationer ska jag bara tillägga att jag gärna vill uppmärksamma frågan om tätortsnära skogar. Inflyttningen till städerna, i synnerhet till de större städerna, har gjort att väldigt många har svårt att få uppleva skogarnas skönhet och den rekreation som de ger. Det är därför särskilt viktigt, speciellt i tätortsnära skogar, att tillgängligheten blir god och att det tas speciell hänsyn till detta. Det finns från och med i år medel att söka från framför allt kommunerna. Att öka kunskapen och förståelsen för förhållandena mellan stad och land är i dagens urbaniserade värld en nödvändighet, och även detta är en hållbarhetsfråga. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag tror att den här debatten hade fått en helt annan vinkling om utskottet hade varit på det klara med det nya läge som har uppstått, där vi i princip har sagt ja till en gemensam skogspolitik. När Alf Eriksson säger att det gäller att inte ändra skogspolitiken i grunden är det ju precis det som är risken här. Det står i betänkandet: "I ett scenario där Sverige kan bli i princip ensamt om att inte vilja ha en gemensam skogspolitik ." Det scenariot är ju ett faktum i dag. Och det är det vi borde tala om. Det är ingen annan här i utskottet, som jag har hört, som över huvud taget har gått in på den problematik som uppstår i och med det papper som tydligen ingen heller har sett. Egentligen diskuterar vi här någonting som redan är passerat. Det kan ju knappast vara meningen. Hur ser Socialdemokraterna på att vi inte är medvetna om att det är en gemensam skogspolitik som kommer att gälla och inte den nationella?

Herr talman! Jag trodde att vargen var borta från den här debatten, men jag kan konstatera att vi har en vargdebatt i dag också. Vargen kommer, säger Björn von der Esch, och den här gången är det EU. Innehållet i den reservation, för jag ska börja med den, som Kristdemokraterna yrkar bifall till har jag ingen annan uppfattning om. Vi ska ha en egen skogspolitik i Sverige. Den uppfattningen har inte bara Björn von der Esch och jag utan den har regeringen också. Däremot kan vi forskningsmässigt ta del av rön som görs inom hela EU. Och det papper som Björn von der Esch åberopar hörde jag talas om i går. Det är inte så att det här är färdigbehandlat på något sätt, och den svenska ståndpunkten kan Björn von der Esch utläsa när jag säger att vi ska ha en egen skogspolitik. Innehållet i Österrikes förslag läser inte jag heller som att vi ska ha en gemensam skogspolitik inom EU utan mer som att vi ska ta vara på varandras erfarenheter på området. Den är inte speciellt långtgående. Jag hyser inte någon större oro.

Herr talman! Så kan man se på det. Betänkandet lades fram den 27 april. Den 4 maj annonserade österrikarna att de tänkte lägga fram förslaget. Från den 4 maj och till dags dato kunde vi alla ha fått reda på detta. Det skrevs ut i sin slutliga form den 11 maj. Det var lite sent. Vargen kommer. Som jag ser det är vargen här, dessvärre. Vi kommer ingen vart. Alf Eriksson säger att han inte tror att det blir en gemensam skogspolitik. Jag är övertygad om det, och Alf Eriksson säger att det inte blir någon gemensam skogspolitik. Varför håller då över huvud taget EU på om man inte vill förändra något? Tänker man låta allt vara som förut? Jag tror inte det.

Herr talman! Jag var tidigare inne på att vi kan dra nytta av våra erfarenheter. Det kan vara metoder, teknikutveckling, forskning och så vidare. Jag ser det som positivt om vi får den inriktningen. Jag kan inte utläsa någon annan inriktning i det förslag som nu diskuteras. Frågan kommer förmodligen upp på ett ministerrådsmöte snart. Den kommer också att passera den svenska EU-nämnden. Framställ inte detta som att frågan är färdigbehandlad. Det är den inte.

Herr talman! Jag måste inledningsvis uttrycka min tillfredsställelse över att Alf Eriksson inte lockades av Vänsterns locktoner om förbud, regleringar, skogsvårdsavgifter etcetera. Det är viktigt att säga det. Jag talade i mitt inledningsanförande om de många herrarna som styr skogen, den tudelade styrningen. Det handlar om kommuner, länsstyrelser, miljödepartement, näringsdepartement, Skogsstyrelsen, Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket, skogsvårdsstyrelser, det är miljö- och jordbruksutskott, näringsutskott, skogsvårdslag, miljöbalk, kulturminneslag, fornminneslag, biologisk mångfald, biotopskydd etcetera. Bara forskningen för skogen ligger på fyra departement. Erfarenheterna från våra trakter, Alf Eriksson, är att ju fler kockar desto sämre soppa. Skulle vi möjligtvis kunna tänka oss att vi vore överens om att försöka medverka till att nedbringa antalet kockar som är inne i den viktiga skogsproduktionen och öka enkelheten för skogsägarna?

Herr talman! Jag är inte så säker på det. För att vi ska få en förståelse, inte minst för skogen och skogspolitiken, är det viktigt att all den kunskap som finns i landet får komma till tals. Det är när all kunskap kommer fram och vi får väga detta i skålen vi kan göra prioriteringar och utforma något som flertalet ställer sig bakom. Jag tror inte att det är något större bekymmer utan tvärtom en tillgång. Jag skulle vilja ställa en fråga till Bengt-Anders och Moderaterna. När jag lyssnade på Bengt-Anders Johanssons anförande fick jag intrycket av att han tyckte att produktionsmålet var nedvärderat. Jag instämmer i så måtto att det är alldeles för mycket oröjd skog och alldeles för många bristfälliga planteringar. Vad föreslår Bengt-Anders för åtgärder mot detta? Det går inte att bara konstatera bristerna. Jag förstår att Bengt-Anders inte heller vill ha någon lagstiftning med tanke på hans fråga om för många kockar. Vad ska vi göra?

Herr talman! Jag delar Alf Erikssons uppfattning att det behövs mycket kunskap för att sköta skogen på ett korrekt sätt. Bara för att det behövs mycket kunskap inom ett område innebär det inte att signalerna behöver komma som en perforerad masonitskiva. Man skulle faktiskt kunna fokusera kunskaperna till en budöverbärare till skogsägarna, så att man inte formligen överöses av olika synpunkter - ibland, Alf Eriksson, divergerande, vilket blir än mer konfyst. Det är riktigt att det behövs mer röjning. Det behövs en bättre återbeskogning. Ett viktigt led i detta vore om socialdemokratin någon gång kunde förstå att kostnadsläget i Sverige har en koppling till att lönsamheten i att vidta dessa åtgärder minskar. Den kopplingen är sällsynt tydlig. Jag vet det av egen erfarenhet eftersom jag själv är skogsägare. Skulle Socialdemokraterna kunna lyssna på det örat och se till att vi blir konkurrensneutrala skulle jag vara övertygad om att det skulle öka. Jag sade i mitt inledningsanförande att jag fick signaler i går om att det på sistone har börjat vända. Det gläder mig.

Herr talman! Det var alla kockar och alla signaler. Det finns faktiskt en myndighet som sammanställer alla signalerna. Skogsstyrelsen har tillsammans med näringen ett sektorsansvar. Både Bengt-Anders och jag var på en konferens i Stockholm i förra veckan där man redogjorde för vad man hade kommit fram till och det sektorsprogram som nu har utarbetats. Till frågan om röjningen. Vore det så enkelt att det bara är fråga om kostnadsläget - varför var det så? Var det bättre lönsamhet på 1980-talet? Enligt reservationen är det dieselskatten i skogsbruket som är aktuell. Då hade vi samma dieselskatt i skogsbruket som i dag. Nej, man får inte betalt för betan man gallrar bort heller. Det fungerar inte på det sättet. Den belöningen kommer när skogen har vuxit färdigt. Man får faktiskt ta den kostnad det blir att göra gallringen och röjningen. Jag tror inte att det är det stora bekymret. Det stora bekymret är det kortsiktiga tänkandet, det vill säga att man inte ser långsiktigt på skogsbruket. Då får man det bekymret. Bengt-Anders har fått signalerna att en vändning är på gång. Jag hoppas att det blir så. I annat fall kommer vi i denna kammare att få diskutera åtgärder för att vända utvecklingen så att det blir en tillfredsställande röjning i skogen.

Herr talman! Jag vill fråga Alf Eriksson om de så kallade klipparna. Alf Eriksson var inne på det i sitt anförande. Han medger att det behövs en förändring. Det är många som delar den uppfattningen. Ska det behöva ta flera år för att komma fram till en lösning och ett resultat? Nu aviseras en proposition. Är det den omtalade och inväntade stora skogspropositionen som nu kommer eller är det en mindre proposition i enbart detta ärende?

Herr talman! Det här är komplicerat att förändra. Det är tre lagar som omfattas av det här och där man behöver göra förändringar. Det gäller att göra en sådan här lagstiftningsförändring på det sättet att lagen blir så exakt som möjligt, att den träffar dem som vi vill träffa och inte en massa andra. Det går inte att skjuta en hagelsvärm. Det är det som har gjort att det har tagit lite tid, men förhoppningsvis ska det komma en proposition. Det blir en särskild proposition om detta som kommer i höst.

Herr talman! Jag vill repetera att det tar lite tid. I juni 2002 tillsattes en utredning. Våren 2003 tillsattes en arbetsgrupp för att bereda utredarens förslag. Skogsstyrelsen har nu kommit med en rapport som har remissbehandlats. Sedan kommer ett reviderat förslag som remitteras till regeringen, för att så småningom komma tillbaka. Visst tar det här sin tid. Det är väl det som känns frustrerande, att en fråga inte ska gå att lösa, med sådan expertis som finns tillgänglig. Medan man utreder detta finns det också en annan problemställning, som vi har talat om många gånger och som jag tog upp i mitt anförande. Det handlar om glappet mellan biotopskydd och reservatsansvar, mellan 5 och 20 hektar. Det är också en stor problemställning för kanske ännu fler, som berörs direkt av detta. När kan man invänta ett besked och en lösning på den problematiken?

Herr talman! Det tar tid med den här typen av lagstiftningsåtgärder. Jag väntar hellre några månader, till och med ett år, på att lagstiftningen blir rätt än att den blir fel och gör större skada än nytta. Förhoppningsvis får vi ett förslag hit till riksdagen som träffar rätt. När det gäller det så kallade glappet mellan 5 och 20 hektar försöker man lösa det. Det är länsstyrelserna som gör reservat som är över 20 hektar, och det är skogsvårdsstyrelserna som har biotopskyddet. Det är alltså dessa två myndigheter. Här pågår en diskussion mellan länsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna om att man ska mötas. Jag vet att det i dag görs reservat som är mindre än 20 hektar, och jag vet också att det görs biotopskydd som är större än 5 hektar. Diskussionen pågår. Det finns inte i regelverket någon sådan här exakt gräns på 5 och 20 hektar.

Herr talman! Trots att vi i dag har ovanligt många intresserade ledamöter som följer miljö- och jordbruksutskottets debatt ska jag försöka hålla repliken kort. Min fråga till Alf gäller äganderätten och reservatsavsättningar: Är majoriteten beredd att göra ett vägval för att minska köpen av mark och i stället slå in på avtalsvägen för att skydda, bevara och förvalta skyddsvärda områden?

Herr talman! Miljömålet ligger fast. De 400 000 hektar som riksdagen har fastställt ska skyddas. Det ska vi fortsätta att skydda. En av uppgifterna för den utredning som vi talar om är att se över om det finns andra instrument som vi kan använda här. Låt den här frågan vara lite öppen. Det som jag inte viker på är det som riksdagen redan har fattat beslut om.

Herr talman! Jag har också en annan fråga, och det gäller det som vi har varit inne på tidigare i fråga om rådgivning, plantering och återbeskogning. Ser Alf Eriksson sambandet mellan vikten av rådgivning och framtida god virkesproduktion i Sverige? Är det i så fall inte tämligen beklagligt att man minskar resurserna så till den grad som man gör för just den här rådgivningen?

Herr talman! Vi ser sambandet med rådgivningen. Det visar den utvärdering som har gjorts. Där man har haft en intensiv rådgivningsverksamhet har man också bättre resultat Många vill göra den neddragning som har skett speciellt stor. Det är framför allt projektet Grön skog, som tog slut. Man visste redan när man satte i gång projektet att pengarna så småningom skulle försvinna. Men även den här frågan diskuteras, att det ska ingå i utredarens uppdrag att se över behovet av rådgivning och även få rådgivningen så träffsäker som möjligt. Den ska alltså äta så lite resurser som möjligt, men den ska ge så bra resultat som möjligt. Det är ambitionen. Vi får säkert anledning att återkomma till den diskussionen längre fram.

Herr talman! En levande skog är ett myller av liv, med många tiotusentals växter och djur. Där finner man många av de livsformer som vi är vana vid att betrakta som typisk flora och fauna. De här djuren och växterna är beroende av varandra och ingår i ett fungerande ekologiskt system. När vi här i riksdagen fattade beslut om miljömål för att lägga fast en politik för en ekologiskt långsiktig, hållbar utveckling var målet Levande skog självklart och högt prioriterat. Skogen är en av Sveriges viktigaste råvarutillgångar, och behovet av trä som virke, massaved och bränsle är stort och växande. Därför anger produktionsmålet med ett långsiktigt hållbart skogsbruk, tillsammans med miljömålet, riktningen för skogspolitiken. Under 1900-talets andra hälft, när skogsavverkningen ökade, hade vi en period av storskalig virkesproduktion, som har lett till stora problem. Man skulle rationalisera och tillgrep kalhyggen av stora områden som metod. Man hade en brutal markberedning, bland annat plöjning och stubbrytning inför nyplanteringen. Man dikade skogsmark, och man gödslade i skogen. Det var ett försök att odla gran och tall som för tankarna till jordbrukets spannmålsodling. På de här områdena försvann skogen, och kvar blev gran- och tallodlingar. I dag är man, precis som Bengt-Anders Johansson påpekade, mer medveten om behovet av ett ekologiskt anpassat skogsbruk, och man har skonsammare brukningsmetoder. Men även de innebär i många fall alltför starka ingrepp i skogen. I skrivelsen konstateras att för att nå miljömålen måste den kvarvarande skogen skyddas och vissa skogsområden hållas fria från produktion. Det handlar om att bilda naturreservat, införa biotopskydd och genom naturvårdsavtal skydda naturskogar. Ca 10 % av skogen bör kunna skyddas på det sättet. Medel för det avsätts i budgeten. Men takten är för närvarande för låg och måste ökas något för att de uppsatta målen ska nås. Den dominerande delen av skogsmarken ska alltså i fortsättningen vara öppen för skogsbruk. Tanken är då inte att skogen där ska ersättas av gran- eller tallodling, utan att skogsbruket ska bedrivas så att stora delar av Sverige även i framtiden kommer att behålla sina skogar, om än i något mer civiliserad form. Den successiva utvecklingen av skogsbruket som ska åstadkomma det här är redan i gång. Den svenska skogen är mångfasetterad. Vi har alltså olika skogar, från bokskogarna i Skåne till stora granskogar längre norröver. Och metoderna för skogsbruket måste naturligtvis anpassas efter den här mångfalden. Kunskapen om en ekologisk anpassning av skogsbruket växer, och skogsvårdsstyrelserna tillsammans med Naturvårdsverket och länsstyrelserna har en viktig uppgift att göra kunskapen om de nya metoderna känd. Rådgivningsarbetet är, precis som Jan Andersson har påpekat, en mycket viktig del i utvecklingen av skogsbruket. De naturvårdande åtgärder som vi har kommer också att gagna kvaliteten i skogsbruket. Ett ekologiskt system som inte är stört ger också goda växtbetingelser för till exempel gran och tall. Skador av klövvilt eller mögelangrepp och så kallade skadeinsekter kan minska om den biologiska mångfalden inte utarmas. Herr talman! Skogen är en begränsad resurs, och virkesuttaget närmar sig redan taket. Det är få av talarna som har berört detta. Inom en snar framtid kommer vi alltså att ha brist på virke i landet. Behovet av biobränsle ökar. Pappersmassaindustrin ropar efter mer massa. Och förhoppningsvis kommer byggbranschens behov av virke att öka framöver. För att man ska få en långsiktig lönsamhet i skogsproduktionen bör man kanske inom landet inte stanna vid bara en råvaruproduktion utan också satsa på en utveckling av förädlingsarbetet, så att vi bättre kan tillgodogöra oss de värden som finns i den svenska skogen och slippa gå ut på den internationella marknaden och konkurrera om rena råvaror. Jag tror också, till skillnad mot Bengt-Anders Johansson, att skogens betydelse för rekreation och folkhälsa kommer att vara mycket stor i framtiden, att ekoturismen kommer att kunna utvecklas och bli en viktig näringsverksamhet och att jakt och fiske och bärplockning i framtiden kommer att vara viktiga i skogen. Och många andra verksamheter i skogen som inte bara gäller produktion av virke kommer att vara betydelsefulla. Rennäringens behov av bete hör dit liksom fäbodarnas behov av skogsbete och mycket annat. Herr talman! Det finns skäl att tro att den svenska skogen med sin biologiska mångfald kommer att kunna bevaras för kommande generationer och att landets skogsbruk kan ske i samklang med den natur som betyder så mycket för så många svenskar, men det återstår mycket att göra innan målet är nått. Den bedömning som regeringen gör i skrivelsen kan vara en bra utgångspunkt för ett framgångsrikt arbete med skogspolitiken. Utskottet gör samma bedömningar som regeringen, och jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.