Sveriges säkerhetspolitik

Fru talman! I går hade vi moderater ett gruppmöte i den traditionstyngda förstakammarsalen. Vi förde en mycket angelägen diskussion om Sveriges säkerhetspolitik där vi diskuterade hot och utmaningar som världen står inför men också alla de möjligheter som vi anser bäst kan tillvaratas genom mer av internationellt samarbete kombinerat med förmåga för vårt land att ta vår del av ansvaret för internationell fred och säkerhet. Det kom att handla mycket om kapacitetsförmåga - och det kommer vi att höra mycket om i dag - men också om politiskt ledarskap. Det är framför allt det som jag har tänkt tala om. En god utgångspunkt för det är att bejaka vår delaktighet i det europeiska samarbetet. Det är snart tio år sedan Sverige inträdde som medlem i EU. I går fanns både den svenska och den europeiska flaggan i vår sammanträdessal. Det hade nog varit en konferens där. Men när, fru talman, får vi samma flagguppsättning till plenisalen? Just den här frånvaron av något säger en del om debatten. Jag anser att utvecklingen på det europeiska området vad gäller europeisk säkerhets- och försvarspolitik, åtaganden inom ramen för säkerhetsstrategi och politiska åtaganden när det gäller solidaritetsklausulen är underskattad och alltför lite synliggjord och diskuterad i Sverige - i den här kammaren. Det görs så lite att vi som värnar det europeiska samarbetet och vill utveckla det mer knappt vågar formulera kritik mot och oro över att det här kanske inte håller fullt ut. Det är höga ambitioner som EU nu sätter upp. Det är ambitioner som måste följas upp med kapacitet men också genom politiskt ledarskap och samstämmighet inom unionen. Utvecklingen i Sverige går snarare i motsatt riktning. Känsliga frågor om EU:s konstitutionella fördrag undviks även om det nu är underskrivet. De senaste dagarnas upphetsade diskussion om ett antal frågor - försvarsbeslutet, Kinapolitiken och egyptierna - skulle vinna på ökad öppenhet och delaktighet för att återskapa trovärdighet för svensk säkerhetspolitik. När statsministern i somras avfärdade min partiledares utsträckta hand för en långsiktig uppgörelse om försvarsbeslutet handlade det inte bara om pengar. Det var lika mycket ett uttryck för maktarrogans och oförmåga att bilda bredare långsiktiga överenskommelser. Att Socialdemokraterna valde att göra upp med kommunister och miljöpartister om försvaret är för många oroväckande. Lika uppseendeväckande är att försvarspolitiken reducerats till en budgetdiskussion, snarare ledd av Finansdepartementet än säkerhetspolitiska bedömningar. Till följd av detta har vi inlett dagens debatt utan att veta hur omröstningen kommer att sluta. Det är inte långsiktighet. Det är inte brett, och det är inte trovärdigt. Vi vet att den utveckling vi ser, inte minst inom EU, förpliktar också till förmåga att leverera. Vi vet att många människor ute i världen lider och efterfrågar vårt stöd, vår solidaritet, vår förmåga att ingripa men också vår förmåga att lindra, förhindra och bygga upp det som raserats av våld, krig och oförsonlighet. Men vi vet inte riktigt säkert vilka hot som kan drabba vårt eget samhälle i morgon. För att bringa beredskap och för att förstå skeenden i världen är det viktigt att känna delaktighet. Just nu händer väldigt mycket i vår värld - bra saker och onda saker. I morgon och på fredag träffas EU:s stats- och regeringschefer för att fatta slutligt, hoppas jag, positivt beslut för att Turkiet - efter fyra decenniers väntan - ska påbörja förhandlingar om fullt och likvärdigt medlemskap i Europeiska unionen. Det är en stor sak för EU. Det är en utmaning. Det kommer att ställa stora krav, men det kommer också att visa en union som kan ha öppenhet och anpassningsförmåga och som därmed kommer att vinna både ekonomiska och säkerhetsmässiga mervärden. För Turkiet är det en stor sak. De har gjort ett enastående reformarbete och kan nu successivt klara av de högt ställda krav som ett modernt och fungerande samhälle har, oavsett om man är med i EU eller inte. För utvecklingen i världen är det också ett stort beslut. Det är en viktig signal, inte minst om att EU skulle kunna vara en brobyggare kulturellt, religiöst och geografiskt. En vecka senare, på juldagsmorgonen, stiger vår kollega KU-ordföranden Göran Lennmarker upp extra tidigt på morgonen för att ta planet till Kiev och Ukraina och där övervaka tredje valomgången i presidentvalet. Det är en stor sak - inte för Göran som många gånger förut ställt upp när världen kallar och OSSE har ett uppdrag, utan för våra vänner i Ukraina. Där har människor samlats dag efter dag, vecka efter vecka, inte bara för att stödja oppositionens kandidat Justjenko, utan för att värna om demokrati, rättsstat och rätten att själva utan inblandning, fusk och oegentligheter få välja sin president. För Göran Lennmarker är det möjligen stort att vi i dag, i riksdagen, utan reservationer och med nyvunnen insikt bifaller det som han och Moderaterna tidigast formulerat, nämligen att Ukraina och för den delen även Moldavien och Vitryssland ska ges medlemskapsperspektiv till EU. Det ligger i framtiden. Det kommer att innebära ett stort EU - ett EU som förmår sprida mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstat och välstånd genom en fungerande marknadsekonomi. Det kommer också att öka kontakterna mellan människor. För oss som stannar hemma på juldagsmorgonen kring gröt och kanske julotta är allt detta ett led i en säkrare värld för oss och våra barn. Alternativet, det vill säga ett Ukraina som närmar sig eller tilltvingas ett alltmer centralstyrt och fortsatt korrupt Ryssland vore fel väg att gå. President Putins flagranta inblandning i det ukrainska presidentvalet till förmån för den Rysslands- och regimtrogna presidentkandidaten Janukovitj visar på stora utmaningar och den kamp som den västorienterade Justjenko har att utkämpa. Den demokratiska rörelsen i Ukraina förtjänar vårt fulla stöd och beredskap till bistånd, engagemang och politiskt ledarskap långt efter valet. Förhoppningsvis kan detta på sikt leda till ett omtänkande i Moskva och förbättrade relationer för gemensam säkerhet och utveckling. Ett stort och lyckat genomfört val som nyligen genomfördes i Afghanistan har vi talat ganska lite om. Där har Sverige, ISAF under Natobefäl, soldater och officerare kunnat följa en utveckling som ger hopp. De har gjort en insats för fred, men också sett demokratins hopp spira i ett Afghanistan som under många år utsatts för internationell inblandning och mycket strider. Först nu, efter talibanernas fall och med en samlad och gemensam internationell strategi, en satsning med beslut i FN och gemensamt agerande, kunde man gå till val till mans, till fots, hemvändare och invånare med engagemang. Många har inga kunskaper i att skriva eller läsa, men har förståelse för demokrati och vikten av att själva kunna välja för att ge landet en framtid. Förra veckan installerades Karzai. Utmaningar ligger framför även denne man och det hårt prövade afghanska folket att utveckla demokrati och ledarskap, utöka säkerheten och välståndet och få stopp på narkotikaodlingar, för att nämna något. Uppgiften är stor. Vi är delaktiga i hittills uppnådda framgångar. De hade dock inte skett utan internationella insatser och samverkan på många plan. Det kommer alltjämt att krävas mycket och långvariga internationella åtaganden i Afghanistan. Vi gör det inte bara i solidaritetens namn utan också i vårt eget intresse. Snart stundar val i Irak. Den 30 januari är det val till den nya nationalförsamlingen med alla upptänkliga partier i ett land präglat av osäkerhet, kriminalitet, motståndsfästen och terrorister. Men hoppet om demokrati spirar. Människor som vi ställer upp i val men riskerar samtidigt, bokstavligt talat, livet. Just nu råder osäkerhet och diskussion om valet över huvud taget kan genomföras. Varför? Varför ser vi inte till att samma utveckling kan ske i Irak som i Afghanistan, trots motgångar, svårigheter, osäkerhet och rädsla? Varför ser vi inte till att de första små stegen kan tas och att ett demokratiskt fullföljande av maktöverlämnandet kan ske? För mig är det rätt uppenbart att många, inte minst i delar av EU, inte fullt ut är beredda att bistå de irakiska människorna i deras kamp för demokratin. Man har upplevt oförrätter och det har blivit viktigare än morgondagens möjligheter. Saknas förmåga att solidariskt ställa upp med resurser? Det brister i många länder där vi inte har tillräckligt med resurser för internationella insatser. På Finansdepartementet måste man räkna på vad det kostar att inte bistå för en säker och demokratisk utveckling i Irak. Jag tror att vägen till demokrati och stabilitet i Irak går via Jerusalem. Med valen till ett demokratiskt Palestina den 9 januari kan USA, i samverkan med EU som nu måste visa på handlingskraft, visa sin vilja till engagemang och förmåga. Samtidigt kan man se till att vi får en unik möjlighet att skapa en helt annan utveckling i hela Mellersta Östern. Historiska skiljelinjer som i åratal skapat oförsonlighet, hat, armod och urskillningslöst dödande kan nu överbryggas. I och med Arafats frånfälle och en ny modig Fatahledare, Abu Mazen - som bland annat vågar be om ursäkt för palestinskt Saddamstöd i det första Gulfkriget - kan vi se öppningar. Med Abu Mazen och ett nytt ledarskap, utsett i demokratiska val, finns förhoppningar om att vägkartan för fred kan tas fram igen. Det finns förhoppningar om att en egen stat, ett demokratiskt Palestina, äntligen ska kunna uppstå: en stat som inte bara erkänner Israels rätt till existens och framtid utan också accepterar säkerhetslösningar som kommer att påverka hela regionen. Vi kan bara hoppas att palestinierna och Abu Mazen förstår de små människornas perspektiv och situation för fred och försoning, och att gemensam rättsuppfattning måste byggas underifrån. Ett viktigt steg i den riktningen vore att de fem bortrövade barn som nu finns med sin far i Gaza får fira jul med sin längtande mamma hemma i Göteborg. Från Israel har politisk omprövningsförmåga visats, bland annat genom en koalitionsregering. Utvecklingen andas optimism, om än skör. I denna del har förstås ett samfällt agerande från EU en mycket viktig roll att spela, inte minst i den långa vägen till fungerande samhällen, säkerhet och välståndsutveckling. När det gäller utmaningarna Afghanistan, Irak och Mellanöstern är vi nog helt eniga om vikten av politiskt och svenskt engagemang. Ser regeringen till att vi har tillräckligt med resurser för internationella insatser? Nej. Sverige är nu på rekordlåga nivåer när det gäller soldater och befäl i olika oroshärdar i världen och har minst kapacitet av samtliga nordiska länder. Fru talman! Vi moderater och våra borgerliga bröder anser att Sverige måste ta sin del av ansvaret för internationell fred och säkerhet och också ha förmåga att leva upp till det. Vi har därför i reservation nr 3 från Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Moderaterna en reservation som jag härmed yrkar bifall till. Fru talman! Vi hade, som sagt, en diskussion i går. Jag hann inte tala med mina partivänner om allt detta. Jag är därför tacksam över utrymmet här och tänker gå något över tiden. Det vi talade länge om i den moderata riksdagsgruppen var utvecklingen i Asien, både vad gäller säkerhetsläget och situationen för mänskliga fri- och rättigheter. Då kom vi osökt in på Kina, detta mäktiga land som är en viktig internationell aktör och som nu ökar sin ekonomiska betydelse. Kina är alltjämt världens största kommunistiska diktatur. Utrikesministern framhåller att utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter i vissa delar går i rätt riktning, en uppfattning som är svår att finna stöd för, till exempel i Amnestys senaste rapport. Själv känner jag en betydande oro. Men till detta land måste vi förhålla oss, bilateralt och inom EU. Vår uppfattning är att man kan vara mycket tydligare både från regeringen och från EU vad gäller utvecklingen för mänskliga fri- och rättigheter och demokrati i Kina. Inte minst diskuterade vi det snart 15 år gamla och relativt, tyvärr, verkningslösa vapenembargot. Låt mig här i kammaren göra klart att hanteringen av denna fråga har varit under all kritik. Vi moderater har under en lång tid i EU-nämnden försökt föra den här diskussionen och komma fram till ett beslut, och vi har försökt att nå samstämmighet. Vi har tyckt att det har varit viktigt. Det är en oerhört känslig fråga för alla oss som enskilda personer eftersom vi känner denna oro. Vi har velat få en seriös diskussion i EU-nämnden om vad som faktiskt föregår inom EU, vad man har för alternativ och vad man ska ha för Kinapolitik. Så har vi hållit på gång efter gång i EU-nämnden. Men man har bara envist förnekat att frågan inte är aktuell. Så helt plötsligt blir den aktuell över en natt. Det rings samtal, och det söks stöd, och man förväntar sig att vi moderater ska ställa upp. Vi vet ju att ett oförsiktigt agerande inom EU i denna del bara minskar Sveriges möjligheter att ha framgångar i andra delar. Jag menar att om man på sikt vill bygga allianser och långsiktigt ha trovärdighet men också förtroende måste man behandla sina partner på ett sätt som gör att vi har en chans att ta med oss våra väljare och våra riksdagsledamöter när det gäller förändringar av en politik som är oerhört känslig. Men är det så här - med korta puckar, med dålig förberedelse, med förnekande och förlöjligande av motståndarna - som man bedriver svensk utrikespolitik och försöker bygga allianser i EU, då förstår jag att Sverige inte lyckas bättre. I sakfrågan anser Moderaterna inte att tiden nu är mogen för att häva vapenembargot mot Kina. Flera av EU:s medlemsländer vill avvakta. Det förekommer fortfarande allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Kina, och det ligger inte i Europas strategiska intresse att nu häva embargot. Dock inser vi att vi måste finna mer skarpa och samspelta sätt inom EU för att påverka detta land. Vi moderater är måna om resultat i verkligheten och inser att utvecklingen på sikt går mot ett upphävande av embargot. Enligt vår mening är en förutsättning för detta att det sker framsteg i relationerna mellan EU och Kina, inte bara vad gäller ekonomi och handelsavtal utan också vad gäller den pågående dialogen om mänskliga rättigheter, att vapenexporten från EU inte ökar vare sig kvalitativt eller kvantitativt och att EU:s uppförandekod för vapenexport uppgraderas så att situationen för mänskliga rättigheter, stabilitet och säkerhet i regionen säkerställs. Diskussionen om det som jag nu har skisserat hade kunnat föras för länge sedan, och detta hade till och med kunnat läggas fram för riksdagen för att undvika den turbulens, inkompetens och oförmåga som har präglat hanteringen av detta ärende. Tyvärr har osäkerhet och oförmåga kommit att känneteckna en stor del av utrikespolitiken under 2004. Trots de utmaningar och möjligheter som Sverige i EU står inför, menar jag att den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken sällan har varit stadd i så stor förändring och präglats av så stor osäkerhet som i dag. Man kan förstås ursäkta detta med att man har en minoritetsregering och att man bygger sitt stöd på uttalat EU-negativa partier. Men det kan minst lika gärna bero på att man i den här centrala delen av svensk politik som handlar om säkerhetspolitik har en total oförmåga att bygga breda och stabila allianser. Vad vill man egentligen med utrikes- och säkerhetspolitiken? Kan någon så här på rak arm till exempel berätta vad som är Sveriges mest angelägna utrikespolitiska målsättningar? Kan någon berätta vilka som är de viktigaste framgångarna som Sverige har haft inom EU-arbetet under det senaste året? Ni har tre sekunders betänketid. Jag får faktiskt inte fram det, och jag har ändå hållit på med politik ett tag under det här året. Däremot kommer jag så väl ihåg, när jag tittar tillbaka på 2004, hur regeringen har agerat i ett antal frågor. I strid med hela riksdagen avfärdade man den fria rörligheten för de nytillträdda EU-länderna som kom in i unionen den 1 maj 2004. Det var ett löftessvek, ett diplomatiskt schabrak och också ett frångående av alla de principer och högtidstal som man hade hållit i början av utvidgningen. Man gjorde en helomvändning som absolut inte inger förtroende, och man gick på tvärs med hela den politiska debatten som vi hade haft här i riksdagen. Vi har en annan fråga som är lite mer aktuell. Vi borgerliga politiker har försökt att gång på gång diskutera FN, hur viktigt det är att FN agerar i tid och exemplifierat detta med Darfur. Regeringens avsaknad av viljestyrka och principfasthet gäller även här. Det är fina, ståtliga och vackra ord. Det är stora konferenser i Stockholm. Man vill förhindra folkmord. Men sedan när det väl gäller vill man inte ta striden och omsätta detta i praktiken. Vi har i stället under årets gång fått se en regering som gömmer sig bakom EU i stället för att inom EU ta ställning och driva en sakuppfattning, försöka bygga allianser och driva på för att unionens medlemsländer ska agera enligt folkmordskonventionen och tillsammans med AU skydda den civila befolkningen och stötta fredsprocessen, bland annat genom att se till att den regeringstrogna milisen avväpnas. Darfur visar på ett EU som inte verkar bry sig och ett handlingsförlamat FN, ett FN som nu förlorar ännu mer i trovärdighet. Förutom korruptionsskandaler och mismanagement i organisationen, som gör att förtroendet undergrävs, påminns vi genom det som sker i Darfur och misslyckanden i Rwanda som inte skulle upprepas. Men vad sker nu? Vad gör regeringen mer än att informera sig själv och avvakta? Den som lider med de fördrivna, våldtagna, lemlästade, hungrande och sörjande människorna i Darfur kan rösta på de borgerliga partiernas reservation nr 2 som jag härmed yrkar bifall till. Fru talman! Jag ska inte orda mer om försvarsbeslutet, men låt mig konstatera att osäkerheten efter dessa 19 minuter fortfarande är stor, såvida ingenting har hänt under de senaste minuterna. Så här kan förtroende inte byggas. Så här tycker jag inte att en viktig fråga som är en av de bärande delarna i svensk säkerhetspolitik får hanteras. Stackars Ohly får nu allt ljus på sig. Men det är statsminister Persson som har ansvaret. Det var ju han som i somras gjorde valet och avvisade en bred överenskommelse. Nu får han vad han tål. Fru talman! Vi har i det säkerhetspolitiska betänkandet velat ta vår del av ansvaret och tillsammans med våra borgerliga bröder bidragit med texter, ståndpunkter, genomarbetade motionsunderlag och ordval. Vi har arbetat i god parlamentarisk anda under öppna former. Och jag vill tacka samtliga utskottskolleger för givande samarbete. Det har varit ett givande och tagande. Jag tycker att det är ett väldigt bra betänkande. Det är på så sätt jag tycker att man ska nå breda överenskommelser såsom svensk utrikes- och säkerhetspolitik traditionellt har bedrivits och bör bedrivas. Detta betänkande innebär inte minst att vi fortsatt slår vakt om Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Centrala delar av den är att det för framtiden är tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap med andra länder. På det globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten. Det är de centrala delarna för oss moderater. Med denna säkerhetspolitiska doktrin kan man göra mycket, men man måste också se till att hedra den. Det står också att en betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik. Men jag tänker låta mina kolleger Ola Sundell och Karin Enström ytterligare utveckla vad vi menar att den bör innehålla.

Fru talman! Vår del av världen, norra Europa, har aldrig varit så säker som nu. Tack var EU:s utvidgning och Natos utvidgning lever vi i en säkerhetspolitisk guldålder. Men nya hot finns. I centrala Afrika, i de laglösa områdena som inte kontrolleras av några regeringar, tränar nu terrorister. De har hittat nya träningsmarker att öva på för att ånyo slå till mot New York, Istanbul eller Madrid. Och även vårt lands säkerhet är hotad. De här grupperna måste vi möta tillsammans med andra. Därför anser Folkpartiet att det är dags att Sverige går med i Nato. Jag vill, fru talman, ta upp tre skäl till att det är så viktigt att vi gör det. Det första skälet handlar om att få inflytande. Sverige deltar i dag i en mängd Natouppdrag, fredsuppdrag, runtom i världen. Vill vi få inflytande på de beslut som tas i Nato måste vi vara med. Om vi blir medlemmar får vi också inflytande över de heta diskussioner som ständigt pågår nere i Natohögkvarteret. Det blev uppenbart när utrikesutskottet besökte Bryssel. Dagligen diskuterar man Mellanöstern, Irak och Afghanistan, och i Nato finns USA och Kanada. Vi kan vara där och påverka. De länderna finns inte med i EU-samarbetet. En majoritet i utskottet anser att en öppen telefonlinje mellan Europas länder och USA är väldigt viktig för Sveriges säkerhet. Men det finns länder inom EU som vill öka distansen mellan EU och USA. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ytterligare tyngd i vågskålen för dem som vill se fortsatt kommunikation. Det andra skälet för att gå med i Nato är att alliansfriheten är överspelad, trots vad regeringen säger. Alliansfrihetens fasad målas upp av regeringen, numera med understöd av Miljöpartiet som vill ingå i regeringen. Rödgrön är den nationella självgodheten. Rödgrönt är hyckleriet, att svenska medborgare undanhålls vad som faktiskt sker - den verklighet vi faktiskt lever i. Vad är det då för verklighet jag talar om? Jo, att vi i dag ska fatta beslut om att delta i EU:s snabbinsatsstyrkor. Vad är det för alliansfritt land som omdanar hela sitt försvar för att ingå i EU:s samarbete? Sverige skrev redan i mars, efter terrordåden i Madrid, under en solidaritetsdeklaration inom EU. Det är en solidaritetsdeklaration som innebär att alla EU-länder förpliktar sig att vid terrorhot och terrordåd ställa upp och hjälpa varandra både med civila och med militära insatser. Ytterligare en verklighet som är väldigt viktig är att regeringen i oktober skrev under EU:s nya konstitution. Där ingår ömsesidiga försvarsgarantier. Det här är en verklighet som regeringen håller tyst om. Men för oss folkpartister är det tydligt att utvecklingen med ökat samarbete är någonting bra därför att kring fred och säkerhet måste vi samarbeta med andra länder; det klarar vi inte av själva. Det är egentligen ett hån att, som regeringen gör i försvarspropositionen, säga att Sverige varken ger eller tar några garantier. Sanningen är att vi tar garantier från andra länder, men vi ger ingenting tillbaka. Finland däremot ser den här nya utvecklingen inom Europa an med öppna ögon. Man har haft en utredning om Nato och kommit fram till att Nato är ett reellt alternativ för Finland, även om man inte väljer att gå med just i dag. Men här i Sverige lägger regeringen locket på. Det tredje skälet för att gå med i Nato är solidariteten. Om vi går med som medlemmar får vi stöd om vi blir anfallna. Andra länder ställer solidariskt upp på oss. Blir ett annat Natoland anfallet ställer vi solidariskt upp på det. För mig är det självklart att vi ska känna en närhet och en solidaritet med de länder som ingår i Nato. Numera är de många. Vet ni hur många de är? Jo, 26 länder sedan april i år. Föreställ er Europas karta! Alla central- och östeuropeiska länder som gått med i EU har också gått med i Nato. Sverige är i dag nästan omringat av Natoländer. Norge är med. Danmark är med. Polen är med. Estland, Lettland och Litauen har också gått med i Nato. Varför skulle vi inte ställa upp på dem? Varför ska vi tacka nej till hjälp? Järnridån i Europa har fallit. Mellan vilka länder ska vi i dag stå neutrala? Vår säkerhet ökar när andra länder går med i Nato, så också om vi själva gör det. Det är dags för Sverige att ta på sig tröja nr 27 och bli en del i laget. Ett vanligt argument mot Natomedlemskap brukar vara att det inte finns något folkligt stöd för det, och det är sant. Det är viktigt att vi har ett folkligt stöd om vi ska gå in med en ansökan. Men det talar inte emot att det vore en bra idé att gå med. Det är regeringens ansvar att berätta för oss medborgare att vi i dag samarbetar oerhört tätt med Nato och att därmed också bilda opinion i frågan. Det är, som sagt, regeringens ansvar, men det ansvaret tar man inte. Bildar man aktivt opinion i frågan skulle - det är jag övertygad om - fördelarna tydligt framstå: Vi vinner i inflytande. Det vi säger och gör stämmer överens. Vi agerar solidariskt tillsammans med våra grannländer. Fru talman! Avslutningsvis vill jag också ta upp en annan viktig säkerhetspolitisk fråga som just nu diskuteras i EU, nämligen om vi ska häva EU:s vapenembargo mot Kina, om det är okej att exportera vapen till världens största diktatur. För oss i Folkpartiet är det solklart: Inga europeiska vapen ska säljas till Kina. Kina är en diktatur där hundratusentals människor sitter fängslade i arbetsläger för att "omskolas" därför att de tänker fel. Förra veckan kom Amnesty International med en rapport som visar att människorättskämpar förföljs och torteras och också riskerar döden i Kina. Dessutom är Kina ett aggressivt land som hotar att invadera det demokratiska Taiwan. Trots allt detta har Frankrike fört upp på dagordningen inom EU att vi ska häva vapenembargot. Det gör de därför att de vill sälja vapen till Kina. På fredag kommer man att ta beslut om detta. Allt tyder på att man kommer att häva vapenembargot. Det får troligen allvarliga konsekvenser för freden i området. Det är med stor bedrövelse som jag sett hur den svenska regeringen har agerat i frågan under hösten, eller snarare inte har agerat. Laila Freivalds har inte haft någon åsikt. Hon har hållit tyst på möte efter möte nere i Europa med sina kolleger. Hon har struntat i EU-nämnden, struntat i att det funnits en majoritet av partier - utom Socialdemokraterna - som vill ha kvar vapenembargot. Nu säger regeringen att MR-situationen har förbättrats så mycket. Men det har den inte. Det är lite fernissa det handlar om. Nu säger regeringen: Ja, men vi kan ju ha EU:s vapenkod i stället för ett embargo. Men vi vet att den vapenkoden aldrig kommer att bli starkare än en rekommendation. Den kan inte stoppa någon vapenförsäljning. Sverige borde i stället ha agerat aktivt och bildat allianser så att inte land efter land nu viker sig för Kinas utpressning. Beslut kommer att tas på fredag. För oss i Folkpartiet är det så att vi nu har kommit till en punkt där vi måste sätta stopp. Vi vill att Sverige lägger in ett veto. Fru talman! Frågan är så viktig att ett veto är berättigat. Det handlar om att EU måste kunna sätta mänskliga rättigheter främst, före affärsintressen. Regeringen talar ofta i vackra ord om mänskliga rättigheter, men i praktiken böjer man sig för exportintressen. Fru talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 6 och 9. (Applåder)

Fru talman! Det är en dramatisk trygghetsförlust för svenska folket när vår säkerhetspolitik ska vila på ett kommunistiskt vänsterparti. Det är klandervärt av regeringen att inte ha tagit på sig ansvaret att bibehålla den sedan länge blocköverskridande enigheten kring svensk säkerhetspolitik. Nu har man gjort hela folkets säkerhetspolitik till en budgetpost vilken som helst! När regeringen tillträdde år 2002 meddelades det att samarbetet mellan Socialdemokraterna å ena sidan och Vänsterpartiet och Miljöpartiet å andra sidan inte skulle omfatta svensk säkerhetspolitik och Europapolitik. Men nu bygger regeringen inte enbart på en osäker grund utan också på partier med värderingar som går stick i stäv med över 90 % av svenska folkets värderingar. Detta är klandervärt av regeringen och kan endast betraktas som ett krampaktigt sätt att till varje pris behålla regeringsmakten. Regeringen har med detta svek i det närmaste kvalificerat sig för ett misstroendevotum av kammaren! Fru talman! Det har varit en lång och trygg tradition i Sverige att vi har haft en bred och blocköverskridande syn på landets säkerhetspolitik. Vi har delat allt från den säkerhetspolitiska analysen av omvärlden till dimensioneringen av vårt eget försvar. Samsynen har formulerats i den gemensamma säkerhetspolitiska doktrinen. Kristdemokraternas fråga är: Hur länge ska den gemensamma doktrinen hålla när regeringen gör säkerhetspolitiken till en budgetfråga vilken som helst och dessutom under inflytande av den yttersta vänstern? Är nästa steg att Socialdemokraterna vill utforma säkerhetsdoktrinen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i stället för med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern? Det är en fråga som jag hoppas få svar på i den här debatten. För oss kristdemokrater är säkerhetspolitikens utgångspunkt varje medborgares rätt till fred och trygghet i sitt eget land. Vi står fortfarande bakom den säkerhetspolitiska doktrin som deklarerades genom en bred uppgörelse för några år sedan. Doktrinen säger bland annat: "Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet." Citatet beskriver på ett grundläggande sätt vad vi vill nå med den svenska säkerhetspolitiken - en säkerhetspolitik för hela folket. Fru talman! Övergången från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, som ska kunna förverkliga säkerheten både nationellt och internationellt, är en strukturomvandling utan jämförelse. Inom Allians för Sverige är vi övertygade om att kostnaderna kommer att bli så höga att regeringens kostnadssänkningar, som man planerar, på 3 miljarder kronor blir omöjliga. Därför yrkar vi avslag på regeringens proposition och begär ett nytt förslag till kammaren. Fru talman! Den säkerhet och trygghet som svenska folket har rätt att begära har två dimensioner, dels ett skydd mot internationella hot som terrorism och andra former av gränsöverskridande destruktiv verksamhet, dels att tillsammans med EU och FN göra insatser för att förhindra spridning av kriser globalt, för att främja fred och frihet internationellt. Den mest komplicerade säkerhetspolitiska problemställningen är när och hur man ska ingripa till skydd för utsatta människors liv med militära medel, det vill säga rätten till så kallade humanitära interventioner, med eller utan FN-mandat. Detta har alltmer aktualiserats. Folkrättens fokus har förskjutits från skydd av stater till skydd av människor. En senkommen men välkommen utveckling är kravet på internationellt skydd som nu vinner mark. En skyldighet att ge skydd för utsatta människor, varhelst de bor, är givetvis förknippad med stora svårigheter och oftast med höga kostnader för världssamfundet. Vem ansvarar för nödvändiga resurser för dessa ingripanden? Det måste vara FN:s medlemsländer, och där måste Sverige ta sitt ansvar. För att kunna ta detta ansvar behövs både civila och militära förmågor. Kostnaderna för dessa anser vi att regeringen har underskattat. FN har nyligen presenterat en så kallad högpanelrapport. Den utgörs bland annat av den kanadensiska rapporten The Responsibility to Protect . Det är en viktig del som har lyfts upp till högsta möjliga nivå. Det är Sveriges skyldighet att se till att rapportens mål kan förverkligas. Fru talman! Möjligheten att skydda människor globalt bygger i allt väsentligt på summan av nationella bidrag för internationella insatser. Sådana insatser ska främst vara förebyggande med civila medel. Diplomati, bistånd och handel är alltid att föredra framför militära medel. De militära medlen ska endast användas i undantagsfall, men då måste de finnas. Vi måste förstärka arbetet med förebyggande insatser för fred och säkerhet, och det är Sveriges plikt att bidra. Vårt bidrag med resurser är efterfrågat och angeläget. Det är uppenbart att Allians för Sverige vill mer än regeringen på detta område. Det svenska deltagandet i internationella insatser förutsätter att Sverige har en klar och tydlig strategi. Enkelt uttryckt: Det måste det finnas en koppling mellan vad Sverige lovar internationellt och de prioriteringar som görs i statsbudgeten för att hålla våra löften. I dag finns det ett stort glapp mellan den socialdemokratiska regeringens löften och faktiskt svenskt deltagande. Så kan vi inte ha det. Fru talman! Kristdemokraterna anser att dialog med Kina är att föredra framför utfrysning. Dialogen måste bygga på en glasklar tydlighet mellan demokrati och diktatur. EU bör utveckla sina relationer till Kina både politiskt och ekonomiskt. Kina är en viktig partner för EU:s medlemsländer, men Kina har stora brister ur mänskliga rättigheters perspektiv. Enligt Amnesty avrättas uppemot 10 000 människor per år i Kina, och det är fler än i alla andra länder tillsammans. Mer än 250 000 människor hålls på vaga grunder fängslade i arbetsläger. Tortyr är vanligt förekommande, och tusentals människor kastas i fängelse varje år enbart för att de fredligt utövat sina grundläggande rättigheter till yttrande- och religionsfrihet. Här bör påminnas om Kinas hotpolitik mot det demokratiska Taiwan. Att mot denna bakgrund nu lyfta EU:s vapenembargo mot Kina skulle vara att sända helt fel signaler. Den socialdemokratiska regeringen söker obegripligt nog vägar för att gå Kina till mötes. Svaret på frågan är ett glasklart nej. Vi ska inte lyfta embargot nu! Här måste en anständig gräns för mänskliga rättigheter dras. Gärna ett fortsatt utvecklat samarbete, men den kinesiska regeringen har mycket att förändra och bevisa innan ett vapenembargo kan lyftas. Den socialdemokratiska regeringen har uppenbarligen svårt att hålla rätt kurs i rågången mellan demokrati och diktatur. Fru talman! I framtiden kommer det att vara svårt att avgränsa den hotbild som kan drabba Sverige. I balansen mellan traditionella hot och nytillkommande hot som hiv/aids och miljöhot finns många avvägningar att göra. Risken är att vi begränsar säkerhetspolitiken till det vi ser i dag, men i en alltmer global värld ökar risken för spridning av sjukdomar påtagligt. Därför måste säkerhetspolitiken också påverka vår civila planering. Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till reservation nr 3.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 4 och 5. Vi står givetvis också bakom våra övriga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till de två. Fru talman! När vi i dag diskuterar det säkerhetspolitiska läget och Sveriges säkerhetspolitik gör vi det utifrån den nya svenska säkerhetspolitiska doktrinen som en bred majoritet här i riksdagen ställde sig bakom 2002. Det var en blocköverskridande överenskommelse. Det sades att den skulle hålla under väldigt lång tid framöver. Vänsterpartiet stödde inte denna förändring då vi ansåg att de formuleringarna och den nya doktrinen faktiskt öppnade upp för tolkningar och för ett avsteg från den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Fru talman! Debatten vi hör här i dag, och de reservationer och diskussioner som finns, visar klart och tydligt att tolkningen av vad den nya säkerhetspolitiska doktrinen i Sverige egentligen innebär väsentligt skiljer sig från det Socialdemokraterna i dag säger att de står för. Detsamma kan sägas om de borgerligas bedömning av vad som innefattas i denna doktrin. För Vänsterpartiet är det väldigt tydligt att Sverige faktiskt avlägsnar sig från alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Man gör det på ett flertal områden, men framför allt kan vi se det i EU-samarbetet. Det gäller till exempel den nya solidaritetsdeklarationen i EU som den svenska regeringen har skrivit under efter Madridattentaten. Det visar sig tydligt att Sverige har skrivit på en solidaritetsdeklaration där vi faktiskt förbinder oss att även militärt bistå övriga EU-länder vid ett eventuellt attentat eller vid en naturkatastrof. För att inte tala om den nya konstitutionen! Där finns det en ömsesidig solidaritetsplikt som innebär att man även militärt ska vara beredd att ställa upp till försvar för övriga EU-länder. Den svenska regeringen säger att det här inte är sant. Det här är inget avsteg från alliansfriheten. Det här är ingen försvarspakt, för Sverige fattar faktiskt beslutet helt självt. Vi fattar beslut i den svenska riksdagen, och därför är det ingen försvarsallians. Men, fru talman, även i Nato, som alla är helt överens om är en försvarsallians och en försvarspakt, är det ju faktiskt så att enskilda Natoländer vid enskilda operationer kan säga att de inte vill vara med. Den möjligheten finns i Nato, och det är precis vad som också finns i EU:s nya konstitution. Med det argumentet gömmer sig Sverige bakom att vi fortfarande har alliansfrihet och neutralitet. För Vänsterpartiet är det tydligt att den svenska regeringen och den svenska socialdemokratin är på väg att lämna den säkerhetspolitiska doktrin som faktiskt har tjänat Sverige väldigt väl under väldigt många år. Det är inte bara det att den har hållit oss utanför militära konflikter eller att vi har skyddat Sverige från att dras in i krig. Framför allt är det för den roll Sverige har kunnat spela ute i världen. Det har varit ett klart ställningstagande från Sveriges sida att vi inte tänker ingå i olika pakter i världen där vi ställer världens länder mot varandra, där man bidrar till en militär upprustning. Sverige har faktiskt ställt sig självständigt och fritt och har kunnat agera i världen med en oerhört stark position. Den positionen har den svenska regeringen och socialdemokratin nu lämnat. För Vänsterpartiet är det tydligt att vi behöver ta den här debatten. Flera talare har tidigare också visat upp den här bilden. Men socialdemokratin vägrar att ta debatten utifrån verkligheten, vägrar att tala om vilka förändringar som faktiskt sker i säkerhetspolitiken, vilka allianser man egentligen binder upp sig i och att man egentligen har ändrat den svenska säkerhetspolitiken på oerhört omfattande områden. Så länge socialdemokratin inte vågar eller vill ta den debatten med sina väljare, med sina medlemmar, kommer vi inte att lyckas få en säkerhetspolitisk debatt som egentligen handlar om det läge som finns i dag. Det beklagar vi i Vänsterpartiet väldigt starkt. Vi har olika ställningstaganden i riksdagen när det gäller om vi anser att utvecklingen är positiv eller negativ. Vänsterpartiet är en oerhört stor motståndare till den militarisering vi ser inom EU. Vi ser att det här utvecklas till en försvarsallians och till en militärpakt. Men för att kunna ta den debatten ordentligt måste man ju också tillstå här i Sveriges riksdag att det är dit vi är på väg. Det är de valen vi står inför. Därför anser Vänsterpartiet att det vore rimligt att det svenska folket i en folkomröstning faktiskt fick ta ställning till den nya konstitutionen, inte bara för konstitutionens skull utan för att den faktiskt innebär en dramatisk ändring när det gäller vilken väg Sverige ska ta i fråga om säkerhetspolitiken. Där bör vi få en öppen debatt med det svenska folket. Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att det svenska folket inte är berett att gå in i militärallianser, att det svenska folket inte vill ta dessa steg. Men de måste få möjligheten att säga detta. Fru talman! Jag ska också ta upp frågan om det större säkerhetspolitiska perspektivet, som har berörts här, som situationen när det gäller hiv/aids och miljöförstöringen i världen. Säkerhetspolitik handlar inte enbart om de militära hoten. Hoten mot människan är mycket större än enbart de militära hoten. Vi i Vänsterpartiet har sett det som positivt att man har gjort den här breddningen av säkerhetspolitiken och att man för in de nya elementen. Då behöver vi ha mer civil kapacitet på miljöområdet, i fråga om att bekämpa sjukdomar och på en oerhört stor mängd områden. Världen behöver inte mer vapen. Världen behöver inte mer militär. Målsättningen borde ju vara att vi egentligen ska nedrusta i världen - även om ingen i dag talar om det längre. För Vänsterpartiet är det en oerhört viktig utveckling att man lägger mer säkerhetspolitiska aspekter på andra områden. Men jag vill ändå ta upp ett bekymmer som jag ser i den här frågan med breddningen. Den breddning som har varit väldigt tydlig och som har präglat mycket av debatten och de säkerhetspolitiska doktrinerna inom EU men även inom Sverige är terrorismhotet, kampen mot terrorism, och att man säger att kampen mot terrorism är ett krig. Det öppnar upp för helt nya bedömningar. Här i Sverige har vi länge haft en mycket klar överenskommelse om att de polisiära och militära bitarna inte ska blandas ihop. Efter Ådalen sade vi: Aldrig att svensk militär ska kunna sättas in mot folket. Därför har vi hållit väldigt stor skillnad mellan den polisiära biten och den militära. I och med terrorismhotet och i och med att terrorism också kommer in i en helt annan säkerhetspolitisk bedömning ser vi också hur vi börjar luckra upp gränserna mellan polisiär bekämpning och militär bekämpning. Detta är kanske en nödvändig utveckling, men den är oerhört svår och komplicerad, och det krävs också att vi för en bred debatt och diskussion kring dessa frågor. Det finns nämligen en fara i att vi gör polisiära frågor till militära frågor, att vi snarare får en ökad militarisering i samhället än ökar skyddet och säkerheten. Fru talman! Jag är medveten om att min talartid egentligen är slut, men jag ska ändå lite kort ta upp ytterligare ett par frågor. Först gäller det frågan om FN-mandat. För Vänsterpartiet är det oerhört allvarligt att vi för första gången nu har ett säkerhetspolitiskt betänkande där det inte klart sägs att för att Sverige ska delta i internationella aktioner ska det krävas ett FN-mandat. För första gången ska den svenska riksdagen rösta för att vi är beredda att delta i FN-stadgans anda; däremot krävs inte ett FN-mandat. Anledningen till att man vidgat detta är, vilket vi också hört statsministern säga i statsministerns frågestund, att FN-systemet i dag är för trögt. Vi har vetosystemet, och det skapar problem. Vi har katastrofer i världen där FN inte har klarat av att agera. Vänsterpartiet håller med om denna beskrivning, men vi är ändå mycket bestämda på att agerandet även i fortsättningen måste ske med FN-mandat. All kraft måste i så fall läggas på att få en reformering av FN. Den öppning som den svenska riksdagen nu kommer att fatta beslut om, att vi inte kommer att kräva ett fullständigt FN-mandat, öppnar upp för aktioner runtom i världen utan att FN fattat beslut om det. Det kommer säkert att ske i väldigt goda syften. Det kommer säkert att ske för att skydda människor som är mycket utsatta. Men frågan är vem som ska avgöra när det är möjligt att göra detta utan FN-mandat. I dag finns bara en internationell organisation, och det är FN. Vem ska, utan FN-mandat, avgöra om USA:s angrepp på Irak var rätt eller inte? När till och med Sverige, som varit ett sådant starkt FN-land och försvarat FN-systemet, är berett att öppna upp för militära aktioner som inte har ett FN-mandat innebär det att Sverige också är berett att överge FN. Och då överger vi internationell rätt. Det är Vänsterpartiet inte berett att medverka till. Säkerhetspolitik, vägen till fred och säkerhet i världen, är att internationell rätt måste gälla, och internationell rätt måste gälla för alla. Internationell rätt får aldrig vara dubbelmoral, som den tyvärr alldeles för ofta är när vissa länder kan agera utanför internationell rätt medan andra länder måste följa den internationella rätten eftersom de annars utsätts för sanktioner. Den dubbelmoralen är ett av problemen i världen. Den hotar säkerheten. Kampen för att internationell rätt ska gälla, för FN och FN-mandat och för att den ska gälla lika för alla skapar fred och säkerhet i världen. Slutligen vill jag, fru talman, ta upp en sak som säkert också kommer att dyka upp i debatten senare. Ingen har i debatten berört USA:s roll i världen - de kriser vi ser inom FN, det folkrättsliga brott som USA begick när man angrep Irak, situationen i Afghanistan, hur USA bryter mot internationell rätt, mot Genèvekonventionen, hur USA behandlar människor vid Guantánamobasen genom att bryta mot alla MR-konventioner. USA är den enda stormakt vi har. Ingen berör risken och faran med en stormakt som agerar på detta sätt. Det är ett säkerhetspolitiskt hot och inte, som andra i kammaren sagt och som också sägs i betänkandet, en stor tillgång med tanke på den transatlantiska länken. Det är en tillgång så länge man vågar kritisera, så länge man vågar vara kritisk när det begås brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt, men när man enbart ser de positiva sidorna och inte vågar kritisera, då är det ett hot mot säkerheten. Med detta, fru talman, vill jag återigen yrka bifall till reservationerna 4 och 5. (Applåder)

Fru talman! Mycket av det som Alice Åström sagt håller jag definitivt inte med om, men jag ser en viktig punkt där vi har en samsyn. Det gäller Sveriges alliansfrihet, att den i praktiken är överspelad. Jag tog upp detta i mitt anförande. Vilket alliansfritt land omdanar hela sitt försvar, som vi tänker göra i dag i Sveriges riksdag, för att kunna ställa upp i EU:s snabbinsatsstyrkor? Vilket alliansfritt land skriver under en solidaritetsdeklaration där man lovar att ställa upp med både civila och militära medel för att hjälpa EU-länder vid en terrorattack? Den hjälpen får vi också tillbaka. Vilket alliansfritt land samövar så tätt med Nato som vi gör? Vi samarbetar genom Partnerskap för fred och har också många interna Natoövningar tillsammans. Vi är ute på fältet tillsammans - i Afghanistan, Kosovo, Bosnien. Folkpartiet tycker att detta är mycket positivt. Frågor om fred och säkerhet är oerhört viktiga, och vi är för små för att själva klara av detta. Vi måste samarbeta med andra och i solidaritet med våra grannländer. Därför är detta mycket positivt. Alice Åström sade att Sverige är på väg att inte vara alliansfritt. Jag skulle gärna vilja ha ett förtydligande. Anser du att Sverige i praktiken är alliansfritt i dag?

Fru talman! Om det vore så enkelt att man kunde säga ja eller nej. Den solidaritetsklausul som skrevs under efter Madridattentaten, där man ömsesidigt förpliktar sig att delta med militära medel, var ett tydligt steg som gör att vi egentligen inte kan säga att Sverige är alliansfritt. Grunderna finns fortfarande kvar, och i Vänsterpartiet ser vi en möjlighet att kunna ta ett steg tillbaka. Men med ett ja till den nya konstitutionen har Sverige definitivt lämnat sin alliansfrihet. Jag vill kommentera detta med snabbinsatsstyrkan och att vi, för att kunna ingå i den, omdanar vårt försvar. Vänsterpartiet har också ställt sig bakom detta, alltså att vi har en snabbinsatsstyrka och att vi kan agera inom EU-kretsen. Men då handlar det framför allt för Vänsterpartiets del om den grundläggande frågan, nämligen: På vems mandat? Är det på EU:s eget mandat som man öppnar upp för detta, eller är det genom ett FN-mandat? Sverige måste naturligtvis vara berett att ta sitt ansvar ute i världen och delta i internationella aktioner. Det har vi alltid gjort. I dag krävs det mycket snabbare insatser, och då måste man också kunna ställa upp med den kapaciteten. Det stora problemet är om det sker utan FN-mandat. Det finns alltså ett bekymmer också med snabbinsatsstyrkan, även om Vänsterpartiet ställt sig bakom den.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att betona att allt inte hänger på den nya konstitutionen, utan mycket genomförs redan i dag. Solidaritetsdeklarationen skrevs under redan i mars och EU:s nya vapenbyrå är redan upprättad. Snabbinsatsstyrkorna, som man kan säga är ett sätt att kvalificera sig för det nya strukturerade samarbetet i försvarsfrågor, är ett faktum. Mycket positivt sker redan nu inom EU, oavsett konstitutionen. När det gäller ett FN-mandat är det sorgligt att Vänsterpartiet klamrar sig fast vid att det ska vara ett säkerhetsrådsbeslut. De problem vi ser i världen i dag handlar om att människor mördas av sina egna regeringar. Vi talar om hundratusentals människor. Vi talar om folkmord, om etnisk rensning. FN har inte stoppat detta. FN sätter länders säkerhet före människors säkerhet. Det är fruktansvärt att det finns regimer som inte respekterar deklarationerna om mänskliga rättigheter, och det kan vi inte stillatigande acceptera. Därför måste vi kunna agera. Vi måste kunna ställa upp som Nato gjorde i Kosovo för att förhindra etnisk rensning av kosovoalbaner. Det hade behövts i Rwanda och Burundi i de folkmord som pågick där. Men alltför ofta finns den kommunistiska diktaturen Kina med i bilden som förlamar FN:s säkerhetsråd. Därför måste vi vara beredda att för mänsklighetens skull och för att förhindra folkmord ställa upp aktivt utan ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Vi ställer upp i FN:s anda för de mänskliga rättigheterna för att förhindra folkmord.

Fru talman! Det handlar om att man måste förändra FN. Att gå bakvägen och säga att vi är beredda att lämna FN:s säkerhetsråd är att öppna för en världsordning där det är den starkes rätt och tolkning som gäller. Det kommer inte att stärka individers säkerhet i världen framöver. Snarare riskerar vi att skapa en osäkrare värld för alla. Vi är helt överens om att man behöver diskutera folkrätten och att det behöver göras förändringar. Men gör man det så enkelt som att säga att länders säkerhet inte får sättas före individers säkerhet har man gått ifrån det grundläggande när det gäller länders säkerhet, nämligen länders rätt till självständighet. Vi kommer att se nya länder skapas i världen. Vi kommer att se nya gränser där länder växer fram och försöker att bygga upp ett nytt land. Om vi inte respekterar folkrätten och länders säkerhet kommer vi gång på gång att se hur stormakter och andra med intressen kommer att ingripa under skydd av argumentet att det är individens mänskliga rättigheter och säkerhet man ska skydda. Vi ska slåss för MR-konventionerna. Vi ska slåss för MR runtomkring i världen. Men vi får heller inte vara så blåögda att vi säger att självständiga staters självbestämmanderätt inte har någon som helst betydelse när det gäller individens rättigheter. Då har man skapat en osäkrare värld. Det handlar om den starkes makt. Som jag sade i mitt anförande tror jag att om FN kan stärkas genom att inte ha en dubbelmoral och internationell rätt ska gälla lika för alla länder har man skapat en mycket större säkerhet.

Fru talman! Jag ska börja med ett citat av den berömde amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt. Han sade: "Världsfredens struktur kan inte vara ett arbete för en man, eller ett parti eller en nation - det måste vara en fred som vilar på hela världens samarbete." Efter detta citat vill jag göra ett konstaterande. Sverige är inte längre ett isolerat land. Vi samarbetar med många andra länder och många internationella organisationer. Sverige är en del av Europa. Att det europeiska samarbetet påverkar oss och vår säkerhet är också en självklarhet. Att vi påverkar Europas säkerhet genom vårt agerande är också en självklarhet. Efter det kan man göra ett annat konstaterande. För Sveriges del verkar det nu som att vår säkerhet är ganska så stabil. Åtminstone har Försvarsberedningen gjort bedömningen att ett enskilt militärt angrepp i alla dess former från någon annan stat direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid, vilket man har sagt under minst en tioårsperiod. Incidenter kopplade till territoriell integritet kan dock inte uteslutas. Allt detta säger beredningen, och det är bra. Låt mig också konstatera att Sverige har en tradition av breda och blocköverskridande överenskommelser om säkerhetspolitiken. Även det tycker jag är bra och viktigt. Det är viktigt att visa en nationell enighet i de här frågorna. Det väcker förtroende i omvärlden. Jag vill i sammanhanget vända mig speciellt till Miljöpartiet. Hur kommer det sig att ni i det efterföljande avsnittet i dagens debatter som handlar om Sverige framtida försvar, som har som en av sina huvudinriktningar att verka för mer internationellt samarbete och en uppbyggnad av en snabbinsatsförmåga inom EU, har valt att stödja detta avsnitt reservationslöst? I det avsnitt som vi just nu debatterar och har behandlat har ni uttryckt en annan åsikt. Det har ni fegt nog inte gjort i en reservation utan i form av ett särskilt yttrande. Vilket dubbelspel är det ni spelar? Är statsministerns lockrop om eventuella framtida ministerposter så viktiga att ni kan sälja er själ? Till regeringen vill jag säga: Har ni förstått att detta samarbete ter sig märkligt för en utomstående betraktare? Det ger en otydlig bild av Sveriges säkerhetspolitik. Vilken linje är det som gäller? Är det den blocköverskridande samarbetslinjen eller är det den enahanda linjen riktad vänsterut? Vi inom Allians för Sverige inom borgerligheten vill ha ett mer aktivt internationellt deltagande från Sveriges sida. Vi vill att Sverige ska finnas med i de frågor som rör fred och säkerhet både i vårt närområde men också på platser längre bort ifrån vårt lands gränser. Vi vill dessutom att Sverige ska vara en aktiv part som driver på utvecklingen och kämpar för mänskliga rättigheter för utsatta och mot diktaturer i alla former. Vi kan konstatera att det finns alltför många sorgliga händelser runtom i vår värld. Det begås alltför många brott mot mänskligheten, och det finns alltför mycket lidande. Sverige hade kunnat vara mer pådrivande för att till exempel förhindra det folkmord som nu pågår i Sudan. Vi kunde och borde ha agerat mer i andra krishärdar på den afrikanska kontinenten. Vi borde ha gett tydligare signaler om att vi inte accepterar Kinas brott mot mänskliga rättigheter och därmed inte är redo att eventuellt lätta på det vapenembargo som finns. Fru talman! För att återgå till min inledning: Vi ska fortsätta att samarbeta, enligt min åsikt, inom EU och inom OSSE, för att ta några exempel. Vi ska ta ett ansvar och verka för att vi får ett reformerat FN som uppfyller dagens och morgondagens krav och möjligheter. Vi ska också bistå med hjälp när andra så påkallar. Det kan vara Afrikanska unionen eller andra organisationer, för att bara ta några exempel. Vi tycker att Sverige ska vara med och skapa en säkrare och tryggare värld, och vi ska göra det gemensamt med andra. Fru talman! Eftersom jag ska delta även i den efterföljande debatten väljer jag att inte göra mitt inlägg längre än så här. Jag vill avslutningsvis, i likhet med vad någon tidigare har gjort, yrka bifall till reservationerna 2, 3 och 9.

Fru talman! I dag känner nog de flesta av oss att vi är något slags förband till den stora debatt som ska ske senare i dag, när vi ska diskutera försvarspolitiken och de satsningar som ska göras på våra regementen. Det vi behandlar nu är Sveriges säkerhetspolitik. Jag kommer inte att behandla alla de olika avsnitten, utan ytterligare två socialdemokrater kommer att gå upp i debatten. Birgitta Ahlqvist och Michael Hagberg kommer att komplettera det som jag ska säga. Jag kände en viss frustration innan jag gick upp. Många av talarna före mig hade väldiga utrikespolitiska utblickar, och jag hade egentligen tänkt lägga mitt tal just vid säkerhetspolitiken och säkerhetspolitikens utveckling. Jag gladdes därför åt Holger Gustafssons tal, som fokuserade just på de frågorna. För 15 år sedan lyfte människorna i Sovjetunionen och Öst- och Centraleuropa bort kommunismens ok från sina axlar. I ett slag förändrades verkligheten för oss andra som var vana vid att leva i en demokrati, att leva i frihet, att kunna uttrycka oss fritt och obehindrat. De fick den friheten. De har kämpat en lång kamp för att övervinna kommunismens bedrövelser och på det sättet skapa sina demokratiska samhällen. När detta skedde utbröt också Balkankriget. Vi minns alla de fruktansvärda bilderna på etnisk rensning, barn och kvinnor som slaktades. Vi minns hur EU helt handlingsförlamat stod och såg på hur kriget rasade på vår egen kontinent. Det saknades både politisk vilja och gemensam syn på det som skedde. Det saknades kapacitet att göra någonting för att förhindra den etniska resning som skedde på vår egen kontinent för lite mer än tio år sedan. FN stod handlingsförlamat. Kom ihåg den diskussion som pågår i Holland än i dag om Srebrenica! Jag vill återigen påtala det som jag har sagt många gånger från denna talarstol: Detta får inte upprepas. Den främsta uppgift vi har i allt vårt arbete med säkerhetspolitik och försvarspolitik är att skapa en sådan beredskap, ett kunnande och en beredvillighet i den europeiska unionen, i FN och i andra samarbetsorgan att detta icke kan upprepas. Sverige blev medlem i Europeiska unionen för tio år sedan. Det var också en stor förändring för vår utrikespolitik. Vi kom med i en gemenskap med andra, och vi förstod av lärdomarna från Balkankriget att det är viktigt att vi samordnar oss, att vi strävar efter att ha en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vet att det är ett skällsord för många, till exempel Alice Åström och Vänsterpartiet. Vi är däremot övertygade om att ju mer vi strävar efter en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, desto större inflytande har den europeiska unionen. Det är på det enkla sättet att om Sverige ensamt står för en politik påverkar vi verkligheten väldigt lite. Kan vi påverka Europeiska unionen något påverkar vi verkligheten betydligt mer. Det handlar om att våga inse faktum. Genom vårt EU-medlemskap, genom att vi försöker sträva efter en gemensam hållning i Europeiska unionen, påverkar vi bra mycket mer än om vi ägnar oss åt plakatpolitik här hemma. För fem år sedan utvidgades Nato med tre nya länder, Ungern, Tjeckien och Polen. Det var en Natoutvidgning som var väldigt ifrågasatt - många av oss har glömt det nu. Debattens vågor gick höga om detta verkligen var rätt väg framåt. Hur skulle detta inte reta ryssen, och vilka konsekvenser skulle detta inte få? Vi vet att utfallet snarare blev tvärtom: Det stärkte den säkerhetspolitiska bilden i Europa. Relationen mellan till exempel Polen och Ryssland förbättrades avsevärt efter att Polen blev Natomedlem. Ungefär samtidigt pågick en diskussion inom den europeiska unionen om hur vi nu skulle lära av erfarenheterna från Balkankriget. Sverige och Finland var drivande för att säga att de uppgifter som i dag ligger på den västeuropeiska unionen, det vill säga Petersbergsuppgifterna - fredsbevarande, konflikthantering och att kunna arbeta med detta - borde föras in i den europeiska unionen och att vi gemensamt ska arbeta med detta. Det blev unionens politik. Det är också det som Sverige och Finland har arbetat väldigt hårt med i Europeiska unionen, att ta fram de kapacitetsmål som krävs för att helt enkelt klara uppgifterna. Vi har dels krävt att det ska finnas en militär förmåga. Vi är inte rädda för att säga att det krävs att den europeiska unionen har kapacitet att agera för att förhindra att saker som på Balkan upprepas. Vi har dels betonat att det är oerhört väsentligt att det finns en större civil komponent i krishanteringen. Jag ska villigt understryka att det är för få länder i Europeiska unionen som jobbar för det tillsammans med Sverige och Finland. Jag gläder mig åt att den svenska regeringen har varit lyckosam med detta och också kunnat sätta upp civila snabbinsatsstyrkor. Efter konflikthärdar ser vi att det finns ett stort behov av att det kommer in poliser, åklagare och så vidare, för att kunna rädda situationen även efter en konflikt. Man kan inte lösa allting med militära medel. Kanske det är tvärtom, att de militära medlen ska användas som absolut sista åtgärd och att vi ska vara medvetna om att det måste till många fler civila insatser. I våras hände någonting alldeles utmärkt: EU utvidgades med tio nya medlemsländer den 1 maj. Det var en otrolig förändring i vårt landskap, i vår säkerhetspolitiska situation. För Sverige utgör detta en enorm förändring. Det är tio nya länder som nästan alla är forna kommunistiska diktaturer under Sovjetunionens hägn. I dag är de medlemmar i vår familj, medlemmar i vår gemenskap. Tillsammans med dem arbetar vi för att krig aldrig mer ska utbryta på vår kontinent. Lite tidigare i våras hände också någonting ytterligare: Sju nya länder blev medlemmar i Nato. En ännu större debatt och diskussion om detta skedde långt tidigare, där man sade att Nato aldrig kan utvidgas till att komma ända till Rysslands gräns - det vore väl att reta ryssen alldeles för mycket! Det var många som i den svenska debatten hellre tog hänsyn till ryska intressen än till baltiska länders intressen. Det var också väldigt många amerikaner som resonerade likadant, att Estland och Lettland väl är undefendable , att de inte går att försvara och att man därför inte ska lova dem medlemskap. Den 11 september gjorde att situationen ändrades radikalt. Helt plötsligt var det givet att det som Ron Asmus hela tiden hade drivit var kutym. Ros Asmus var en demokrat som ledde den första Natoutvidgningen med de tre nya länderna, och han drev Big Bang , det vill säga att alla skulle bli medlemmar. Alla förstod att det är i en gemenskap med andra och genom att nå ut och räcka ut till andra länder som de demokratiska länderna kan stå starkare. Därför fick de här sju länderna i våras medlemskap i Nato. Allt detta har bidragit till att vår säkerhet har stärkts. Det beror på att länder inte längre förnekas rätten att välja sin säkerhetspolitiska hållning. Det är inte längre Moskva, Sovjetunionen och kommunistiska dekret som avgör i vilken riktning länder ska gå. Länder har blivit demokratiska och väljer fritt vilken säkerhetspolitisk hållning de ska ha. Jag gläds över att dessa länder har blivit medlemmar i Europeiska unionen. Jag gläds över att dessa länder har blivit medlemmar i Nato. Jag gläds också över att Sverige bibehåller sin handlingsfrihet, att vi själva bestämmer oss för vilken säkerhetspolitisk hållning och vilket vägval vi ska ha. Jag vänder mig mot allt resonemang om att vi snart är omringade av Natomedlemmar. Men var det inte just detta vi var överens om, att den största förändringen på vår kontinent är att varje land nu självt fritt avgör vilken säkerhetspolitisk hållning man ska ha? Men det finns röster även i den här kammaren som säger att nu måste vi anpassa oss efter de andra och att vi är omringade. Nej, den stora succén på vår kontinent är att länderna själva har valt sin säkerhetspolitiska hållning utan att lyda dekret från andra. Vår gemenskap i den europeiska unionen syftar till, som jag sade, att se till att det aldrig mer blir krig på vår kontinent. Jag vet att det ibland låter nästan löjligt att säga det, för alla tar det för givet. Men kom ihåg att vi för bara tio år sedan hade krig på Balkan, på vår egen kontinent. Det var folkmord och etnisk resning, och vi stod helt handlingsförlamade. EU har utarbetat en europeisk säkerhetsstrategi där det främsta målet är att se till att vi sprider demokrati och frihet i världen. Genom våra bistånd, genom diplomatiska kontakter, genom handel och genom alla möjliga åtgärder ska Europeiska unionen försöka se till att områden i världen blir säkrare. Genom att barns och kvinnors rättigheter tas till vara och genom att människor får leva i demokratier ska vi se till att deras rättigheter inte förtrycks. Gunilla Carlsson talade mycket vältaligt om Jusjtjenko i Ukraina. Jag hade fördelen att vara där som valobservatör under den första rundan och se den mentala förändring som faktiskt har skett i Ukraina. Jag måste säga att det rörde mig djupt att dagen efter detta valfusk gå ut på Självständighetstorget i Kiev och se alla människor, glada, arga och fast bestämda att Ukraina ska bli ett demokratiskt land. Det finns gränser för hur mycket man kan lura människor. Den gränsen var nådd i Ukraina. Det gläds jag åt. Därför är det oerhört väsentligt att den europeiska unionen faktiskt visar allvar och räcker ut handen till dessa länder som finns i vårt grannskap och inte reser nya murar och skiljelinjer. Om det är någonting vi ska vara väldigt aktsamma med är det att se till att det inte byggs nya skiljelinjer i Europa. Jag vänder mig mot dem som talar emot ett medlemskap för Turkiet och dem som säger att Ukraina aldrig skulle kunna bli medlem i Europeiska unionen. De politiker som säger detta hänger sig åt en fullständig historielöshet. Det är en historisk utmaning för oss som är aktiva politiker i dag att lyckas med den utvidgningen och behålla en öppenhet för de länder och de folk som vill vara medlemmar i vår gemenskap. Den dagen dörren stängs har vi gjort ett historiskt misstag. För att klara av denna europeiska säkerhetsstrategi och för att kunna arbeta på det här sättet när konflikter trots allt utbryter måste våra trupper vara samövade, ha bra materiel, ha ordentlig kapacitet och kunna diskutera, informera och samöva med andra länder. Detta sker i dag inom ett stort samarbetsprojekt. Vi vet alla, oavsett vad en del tycker om Nato, att det är Natostandarden som är den internationella standarden. Ska vi ut med fredsframtvingande, fredsbevarande eller fredsskapande styrkor måste våra trupper kunna kommunicera och samarbeta med andra, och då är det Natostandard som gäller. Därför är det så oerhört väsentligt att Sverige är en god medlem i Euroatlantiska partnerskapet där vi kan samarbeta, samöva och diskutera med Nato. Därför är det bra att vi övar inom Partnerskap för fred. Det är utmärkt att Europeiska unionen har gjort överenskommelser som den så kallade Berlin-plus och Pragöverenskommelsen för att kunna utnyttja Natos resurser för att EU ska kunna göra just det där som var så viktigt och aldrig mer stå handlingsförlamat och utan kapacitet att förhindra folkmord, etnisk rensning, konflikter och krig. Vårt säkerhetspolitiska läge är gott, men det finns nya hot. Flera talare har redan tidigare nämnt saker som hiv/aids, brist på vatten, miljöförstöring, stora flyktingströmmar och sårbarheten i vårt samhälle, IT-samhället. Allt detta är naturligtvis riktigt, men jag skulle vilja ägna uppmärksamheten åt några andra frågor. Den första är spridningen av massförstörelsevapen. Se hur det ser ut i Asien i dag där länderna närmast tävlar om att utveckla nukleär kapacitet och kärnvapen. Man struntar fullständigt i internationella överenskommelser för att man vill ha status som kärnvapenmakt. Se hur den globala terrorismen växer sig starkare. Det stora hotet är kopplingen mellan massförstörelsevapen och globala terrorister. Vi vet att globala terrorister försöker lägga händerna på massförstörelsevapen. Det må vara svårt för dem att klara av detta, men det är inte svårt för globala terrorister att få tag på anrikat uran och kunna tillverka så kallade smutsiga bomber. Man tar utrustning som kanske har använts i fyrar eller i sjukhusutrustning och får en radioaktivitet som man sätter på en bärare. Så sprängs den över en stad, och det sprids ut ett radioaktivt ämne i hela staden. När vi sitter här och diskuterar pågår detta arbete bland terrorister. Jag tycker ibland att det finns en naivitet i den svenska debatten där vi tror att vi är helt skyddade från detta. Så är icke fallet. Det kommer att ske en sådan terroristattack någon gång i framtiden. Vi i vårt öppna samhälle måste göra allt vi kan inom lagens råmärken och med respekt för mänskliga rättigheter för att hindra att dessa globala terrorister kan lägga händerna på dessa vapen. I det arbetet har Förenta nationerna den absolut avgörande rollen beroende på att de är universella. Alla länder är med FN, och på det sättet har man en betydligt större och starkare legitimitet än någon annan organisation. Därför är det väsentligt, precis som flera andra talare har varit inne på, att FN reformeras för att kunna möta framtidens hot. Det handlar om responsibility to protect , alltså ansvaret att skydda. När människor slaktas och dödas i stor skala och när det pågår folkmord och annat kan inte FN längre vara handlingsförlamat. Vi har ju sett exempel på hur medlemsländer i FN:s säkerhetsråd använder sitt veto för att hindra att FN agerar. Rwanda är ett bra exempel. Sverige ska dock inte slå sig för bröstet. Vi hade kunnat göra mer där också. Vi bodde i Europa när det skedde på Balkan, och vi gjorde ingenting i början utan först när det egentligen var för sent. Vi måste lära av detta. Det är viktigt att FN klarar sin reformering. FN måste vara relevant. Finns inte denna organisation råder kaos i världen. Om inte lag och ordning styr det internationella samhället är det den starkes rätt som bestämmer. Jag vill inte efterlämna till mina barn en värld där den starkes rätt, den starka nationen och militärt muller avgör vem som har rätt i världen. Men har man sagt det måste man också vara medveten om att FN måste vara relevant och göra just de förändringar som krävs för att möta framtidens hot. Flera av er har diskuterat Nato och den militära alliansfriheten. Till alla åhörare som lyssnar på den här debatten skulle jag vilja säga: Läs betänkandet så kommer ni att få se att det finns en betydligt större samstämmighet mellan riksdagens partier än vad det låter som från den här talarstolen. Egentligen är det väl Folkpartiet som sticker ut med ett Natomedlemskap nu, eller helst i går, för flera månader eller flera år sedan. I övrigt finns det en ganska bred enighet. Det är klart att det mullrar lite extra i dag när vi ska besluta om en försvarspolitisk proposition som handlar om regementen och annat. Det finns ett behov hos partierna av att visa på en splittring. Men läs betänkandet, och ni ser att det Gunilla Carlsson säger om att det har funnits ett gott samarbete och ett gott samförstånd faktiskt är riktigt. Den militära alliansfriheten har tjänat Sverige väl. Jag är övertygad om att den militära alliansfriheten kommer att tjäna Sverige väl. Vi har alltid varit en aktiv partner i världen för att förhindra och förebygga krig. Över 1 % av Sveriges befolkning har deltagit i FN:s fredsbevarande operationer. Vilket annat land kan visa på denna solidaritet? Vilket annat land kan visa på en sådan aktivitet för att förhindra krig i världen? Och det är väl detta det handlar om. Det handlar om solidaritet med andra människor och kommande generationer. Med detta, herr talman, skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag och avslag på alla reservationer.

Herr talman! Jag vill fråga utrikesutskottets ordförande om han anser att det stärker svensk säkerhetspolitik att Socialdemokraterna lämnar den blocköverskridande enigheten för ett ytterst bräckligt stöd från Vänsterpartiet.

Herr talman! Jag förstår inte riktigt frågan, om jag ska vara ärlig. Nu diskuteras en försvarspolitisk proposition som bygger på att vi gjort en budgetöverenskommelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tycker att det är väldigt mycket muller för den lilla skillnad som det ändå ärligt talat handlar om mellan det borgerliga förslaget och det som den socialdemokratiska regeringen har lagt fram, men vad har det med säkerhetspolitiken att göra? Kristdemokraterna är med på den säkerhetspolitiska doktrin som vi har utarbetat här, och jag kan inte se att det skulle i något avgörande avseende innebära ett avsteg från den säkerhetspolitiska doktrinen när ni föreslår några hundra miljoner mer nästa år i budgeten. Försök nu inte så för mycket split i den här debatten! Säkerhetspolitiskt försöker vi skapa breda allianser i Sveriges riksdag. Det här betänkandet är ett gott exempel på det. Det är ett fåtal reservationer, och dessutom har väl inget parti frångått den breda partiöverenskommelse som har gjorts om den säkerhetspolitiska doktrinen. Låt oss gärna diskutera och fajtas om försvarsuppgörelsen. Det är väl varje försvarsministers förbannade plikt att råka ut för detta varje gång vi träffar en försvarsuppgörelse, för det finns väl ingenting som är så kärt för oss riksdagsledamöter som att slåss för vår hemort, eller hur? Vi är alla vid vissa tider bypolitiker, och det är väl det som vi ser ett resultat av i dag.

Herr talman! Jag vill också fråga utrikesutskottets ordförande om det är en rimlig ekonomisk politik att ca 1 miljard är prislappen för att förlora ett brett folkligt stöd för säkerhetspolitiken - det är ju vad som sker i dag.

Herr talman! Jag tycker att Holger tar stora ord i sin mun när han säger att man förlorar det folkliga stödet för säkerhetspolitiken. Vi behandlar precis just nu ett betänkande som en bred majoritet står bakom. Det är Folkpartiet och Vänsterpartiet som skiljer ut sig från den säkerhetspolitiska doktrinen. De andra partierna ställer upp. Holger! Du har också varit väldigt starkt engagerad i att ta fram det här betänkandet. Du vet liksom jag att det finns en bred enighet. Men låt mig understryka - för jag tror att det är det som du egentligen är ute efter - att vi socialdemokrater strävar efter breda allianser. Vi eftersträvar inte att ha så små allianser som möjligt, utan i säkerhetspolitiken är det viktigt att Sverige kan visa upp en enad attityd utåt. Det har alltid varit vårt signum, och det kommer alltid att vara så.

Herr talman! Det är lite svårt att börja den här repliken. Jag skulle egentligen behöva ställa en mängd frågor till Urban Ahlin, men jag ska uppehålla mig vid alliansfriheten och neutraliteten. Som jag sade i mitt tal anser jag att Sverige faktiskt har lämnat den vägen och att socialdemokratin inte vill ta den debatten. Jag vill ändå till Urban Ahlin ställa en fråga om solidaritetsdeklarationen, som regeringen redan har skrivit under, men också om solidaritetsklausulen i den nya konstitutionen. Jag vet att Urban Ahlin och regeringen står bakom den nya konstitutionen. Vilken skillnad ser Urban Ahlin att det är mellan den försvarsförpliktelse som finns i konstitutionen och den försvarsförpliktelse som finns i Nato? Båda försvarsallianserna ger ju en möjlighet för medlemsländerna att faktiskt avstå från enskilda aktioner, på samma sätt som den nya konstitutionen och dess solidaritetsklausul ger. Vilken är den avgörande skillnaden för Urban Ahlin, att det ena skulle vara att ingå i en försvarsallians med försvarsförpliktelser och att det andra egentligen inte innebär någon förändring av svensk säkerhetspolitik när det gäller alliansfrihet och neutralitet?

Herr talman! Först skulle jag vilja säga att neutralitetspolitiken är död. Den begravde Socialdemokraterna redan 1992 när vi antog ett program om utrikespolitiken. Vi nämnde inte ordet neutralitet, för i och med att Sovjetunionen föll samman och kommunismens ok lyftes av från medborgarna i Central- och Östeuropa och i det forna Sovjetunionen ägde det så att säga inte längre någon giltighet. Det som du tar upp är faktiskt en ganska intressant fråga, för det som du egentligen gör är att du visar att Vänsterpartiet har bytt fot. När vi tidigare har haft debatter om Natomedlemskap och om artikel 5 i Natostadgan har det från Vänsterpartiet alltid låtit som att detta är en klausul som slår till med automatik. Är man med i Nato ska man alltid ställa upp när beslutet väl är taget. Jag tycker att det är intressant att se att det har skett en förskjutning i Vänsterpartiets retorik, där man säger: Egentligen är det väl ändå så att även om landet är medlem i Nato har det, som du sade tidigare i debatten, en möjlighet att avstå från att delta. Jag måste säga att det är ett ganska rejält avsteg. Jag är inte själv beredd att gå så långt. För mig är det nämligen så att om man aktivt söker medlemskap i Nato hamnar man i en försvarsallians med främsta syfte att medlemsstaterna ska försvara varandra mot militära attacker. Det är inte den främsta uppgiften för Europeiska unionen - långt därifrån, men det är den främsta och egentligen enda uppgiften för Nato. Jag tycker att det vore väldigt märkvärdigt om man i ett sådant sammanhang gick med i en försvarsallians och samtidigt sade: Nej, egentligen menar vi ju inte direkt allvar, för vi kan alltid strunta i det om det blir ett skarpt läge. Jag utgår från att de som är Natomedlemmar faktiskt menar allvar och att de har gått in i denna försvarsallians för att man, om artikel 5 utlöses, ska ställa upp. Men jag noterar att Vänsterpartiet här har gjort en avsevärd retorisk förändring i sin diskussion om Nato. Inte ens jag är beredd att gå så långt som Alice Åström. Det är mitt svar på frågan när det gäller EU. Nato är en helt annan organisation.

Herr talman! Jag kan instämma i att Nato är en helt annan organisation och att man går in i den enbart med ett syfte. Där kan vi vara helt överens. Men jag fick inget svar på vad det egentligen är för skillnad mellan den solidaritetsklausul som finns i konstitutionen och som berör exakt det här området, där man faktiskt kan jämställa Natoåtagandet och den solidaritetsklausulen. Det handlar ju inte om att detta är EU:s enda syfte, men den här klausulen handlar just om den uppgift som Nato har. Vad skulle skillnaden där vara? Det ena som Urban Ahlin angav som svar var att om man går med i Nato förbinder man sig faktiskt att ta uppgiften på allvar och att delta om någonting sker, även om det finns en möjlighet att avstå. Men det är ju exakt det som uttalas i betänkandet, att detta inte är en försvarsallians. Men man skriver också att man inte kan se framför sig att Sverige om något annat land blir attackerat inte skulle delta. Det uttrycks ganska tydligt i ett par meningar i betänkandet att det vore självklart att Sverige faktiskt skulle vara berett att agera till försvar och skydd för andra EU-länder, precis som man också räknar med att Sverige då skulle få det skyddet. Det finns alltså egentligen ingen skillnad, och jag känner att jag fortfarande inte har fått något svar från Urban Ahlin på vad som skulle vara den avgörande skillnaden ur alliansfrihetens perspektiv.

Herr talman! Jag hann i min första replik inte med att ge hela svaret på frågan, så jag förstår att du saknade en del där. Låt mig säga att det i den solidaritetsdeklaration som har gjorts och den klausul som finns i det konstitutionella fördraget tydligt framgår att det är medlemsstaterna själva som avgör om, när och hur man vill bidra med den här hjälpen, om det sker en terroristattack eller om någon blir angripen. Det är viktigt att slå fast det. Avgörandet ligger här. I det konstitutionella fördraget finns det också ett antal andra meningar som Alice Åström nogsamt undviker. Natoländerna själva skriver där ungefär att det här naturligtvis inte inverkar på vårt Natomedlemskap utan att det är där som den här försvarsalliansen ska användas. Dessutom står det att detta inte påverkar de länder som har en annan säkerhetspolitisk tradition, det vill säga Sverige. Jag står alltså här med ett gott samvete och kan säga att det inte finns någonting i det konstitutionella fördraget som minskar vår militära alliansfrihet. Vi är militärt alliansfria, men vi finns i en gemenskap som präglas av solidariteten i Europeiska unionen, och vi väljer själva hur vi ska bidra med hjälp om någon blir attackerad eller, vilket naturligtvis är troligare, om det skulle ske något terroristattentat. Men det intressanta i dagens debatt med Alice Åström är att hon desperat försöker måla upp fiendebilder och argumentera mot någonting som inte existerar. Jag bara uppmanar dem som läser protokollet eller lyssnar på debatten att läsa det säkerhetspolitiska betänkande som vi behandlar i dag. Alice Åström har här målat upp bilder av att vi nu ger oss i väg från FN-mandatet och säger att det inte längre krävs något sådant. Men på s. 33 står det minsann att det "vilar på FN-stadgans principer. Enligt FN-stadgan skall beslut om fredsframtvingande insatser, dvs. sådana insatser som kan innebära våldsanvändning utöver vad som kan anse vara självförsvar, fattas av FN:s säkerhetsråd." Vi skriver detta, men vi låser inte igen stenhårt. Det kan förekomma nödsituationer i världen där man faktiskt måste kunna agera. Jag måste säga att personligen är jag övertygad om att Alice Åström delar min uppfattning. Men Vänsterpartiet är i en desperat jakt på fiendebilder. Det är lättare att kritisera fiendebilder som man målar upp själv än den faktiska verkligheten.

Herr talman! Det var mycket intressant att lyssna på Urban Ahlin när han stod i talarstolen och omhuldade handlingsfrihet. Han lät nästan som en miljöpartist som inte vill se fördelarna med EU-samarbetet. Det låter tyvärr inte bättre när du säger det. Den handlingsfrihet Sverige har och har haft har vi använt för att samarbeta med andra. Vi ställer faktiskt upp mer på Natos visioner runtom i världen än många Natomedlemmar, och vi får beröm för det. Det vore förödande om alla länder skulle omhulda handlingsfriheten och därmed inte vara medlemmar i något samarbete. Då skulle vi inte ha Nato. Vi skulle inte ha USA:s närvaro i Östersjöområdet. Och vi skulle inte ha någon solidaritet över huvud taget mellan Europas länder. Den bidrar i och för sig inte vi till, eftersom vi står utanför. De här tre sakerna, Natoutvidgningen, Natos närvaro i Östersjöområdet och att Europa och USA samarbetar, omhuldar Urban Ahlin och Socialdemokraterna. Ändå står du här och pratar om handlingsfrihet som en miljöpartist. Du sade också att det är viktigt att vi är med i EU-samarbetet därför att vi påverkar mer. Det är ett av de viktiga argumenten för Folkpartiet, som vill gå med i Nato. Vi är med och påverkar beslut i de missioner där vi deltar. Vi är med och påverkar de viktiga diskussioner som förs dagligen i Natohögkvarteren om Irak och Afghanistan. Ett av de viktigaste argumenten är också att kunna vara med och påverka vad som händer inom EU. Det finns länder som vill att EU ska bli en försvarsallians. I Sverige är Socialdemokraterna och alla vi andra överens om att vi ska verka för en öppen telefonlinje mellan USA och Sverige. Varför vill inte Urban Ahlin gå med i Nato och se till att vi kan påverka så att vågskålen inom Europa faller över för den transatlantiska länken?

Herr talman! Cecilia Wigström förvånar mig. I sitt tal i talarstolen säger hon att EU redan har blivit denna försvarsallians och att Socialdemokraterna därför duckar för frågan, att detta egentligen inte är någonting att snacka om för vi har ju redan gått med på en massa sådana här förbindelser. Och nu säger hon att hon vill hindra dem som vill att EU ska utvecklas till en försvarsallians. Det är intressant. Jag skulle vilja påpeka ett par saker. I sitt anförande säger Cecilia Wigström att det pågår arbete nere i Afrika för att möta de terrorgrupper som förbereder sig för attacker och att vi skulle gå med i Nato för att kunna bidra med detta arbete. Jag bad en av mina kolleger ringa upp Per Anderman, som är vår Natoambassadör, och fråga om det finns någon Natooperation i Afrika. Har det någonsin funnits någon Natooperation i Afrika? Svaret är nej på alla frågor. Nato har inte gjort någonting i Afrika. Det har aldrig funnits någon Natooperation i Afrika. Däremot har Kofi Annan vid ett flertal tillfällen bett Nato om hjälp för att göra saker i Afrika. Och varje gång har svaret varit nej. När Cecilia Wigström står här och säger att det pågår ett arbete i Afrika som gäller terrorgrupper och annat och att vi därför måste vara med i Nato för att kunna arbeta med det här vill jag gärna ha svaret nu. Vilket arbete gör Nato för att möta dessa terrorgrupper nere i Afrika? Är det inte så att det Sverige gör är betydligt mer intressant, med det bistånd vi ger till Afrika för att förhindra fattigdom och umbäranden på kontinenten? Vi arbetar för kvinnors och barns rättigheter, verkar för demokrati och frihet i de länderna. Sverige deltar i militära insatser i Liberia under FN-mandat. Vi kommer dessutom att förlänga den insatsen. Vi har i EU-regi tillsammans med Frankrike gjort en förnämlig insats i Kongo. Men vad har Nato gjort i Afrika? Ingenting. Svaret är: ingenting. Cecilia Wigström rycker i vartenda halmstrå för att få något slags trovärdighet bakom sitt vurmande för Natomedlemskap.

Herr talman! Jag förstår inte varför Urban Ahlin frågar mig vad Nato gör i Afrika när han precis har fått någon att ringa upp vår Natoambassadör. Nato gör ingenting i Afrika. Det vet jag. Det var inte det jag sade i mitt tal. Det jag sade i mitt tal var att i laglösa områden i Afrika har terrorister nu hittat nya träningsområden. Där övar de för att slå till på nytt mot USA och mot Europa. Vi måste möta de här hoten tillsammans med andra. Då vill Urban Ahlin bakbinda Sverige. Jag tycker att det är utmärkt att vi är med i FN och arbetar mot terrorism. Vi är med i OSSE och vi är med i EU. Och vi ska använda bistånd och alla möjliga åtgärder. Men vi ska inte utesluta den sista organisationen, där vi inte ännu är med, och det är Nato. Nato är också ett verktyg för att bekämpa terrorism. Vi är till exempel i Afghanistan med Nato. Det är det som det handlar om. Vi måste se att vi påverkas av vad som händer på jordklotet. Vi påverkas av vad som händer i Afrika. Och det bästa sättet att möta de här hoten är att samarbeta med andra, så också i Nato. Urban Ahlin sade tidigare i sitt tal: Vilket land har större solidaritet än Sverige? Vem ställer upp mer än vi? På rak arm kan jag faktiskt säga det. Norge gör det, Finland gör det, Danmark gör det och Holland gör det. Sverige är det land i Skandinavien som har minst trupper ute i internationella fredsuppdrag - 700 ynka personer är vad ni kan ställa upp med. Vi i den borgerliga alliansen avsätter mer pengar för att kunna göra mer för freden i världen. Jag vill avsluta med att ställa en fråga till Urban Ahlin. 100 000 människor sitter fängslade i Kina. Tortyr, mord och avrättningar sker dagligen. Nu på fredag ska EU:s ministerråd fatta beslut om att häva vapenembargot mot Kina. Är regeringen beredd att använda det yttersta instrumentet och stoppa detta beslut genom att lägga in ett veto på fredag?

Herr talman! Det här betänkandet behandlar över huvud taget inte handelsembargot mot Kina. Jag förstår ärligt talat inte varför den debatten ska föras i dag. Den får ni ta senare i EU-nämnden. Jag skulle ändå tycka att det vore intressant att reda ut ett par saker. För några år sedan hade jag en debatt med Jan Björklund, som är vice partiledare i Folkpartiet. Han ville att vi skulle skicka trupp till Irak. Han var arg för att Sverige inte genast meddelade att vi var beredda att sända trupp till Irak för att störta Saddam Hussein. Jag hade jättedebatter med honom i radio om detta. Men det blev inte ens Nato. Inte ens Nato har skickat trupper till Irak. Men Folkpartiet har en fantastisk förmåga just nu att vilja sticka ut i utrikespolitiken, främst vad gäller Natomedlemskapet, att vara mer trigger happy och liksom vilja använda resurser överallt. Jag tycker att det är rätt fascinerande att se. Därför har jag en fråga till Cecilia Wigström som jag tror att hon ska fundera väldigt noga på. Ni har i den här alliansen för Sverige en arbetsgrupp som ska arbeta med utrikespolitiken. Om frågan om Natomedlemskap är dig så kär och Folkpartiet så kär kan väl vi socialdemokrater räkna med att ni lägger in ert veto i den arbetsgruppen och kräver ett Natomedlemskap under nästa mandatperiod. Om det är så att Folkpartiet viker sig i den arbetsgruppen och säger att vi kan strunta i det där Natomedlemskapet för vi ska fila bort konturerna i vår utrikespolitik, har ju du stått här och agerat ganska omdömeslöst. Du har ju drivit att detta är den viktigaste frågan för all framtid för Sverige. Jag kan väl räkna med att Folkpartiet lägger in ett veto i er interna arbetsgrupp om utrikespolitiken så att vi kan gå till val på att det finns en tydlig skiljelinje i svensk politik. Det finns ett borgerligt block som vill att vi ska bli medlemmar i Nato under nästa mandatperiod, och det finns en socialdemokrati och andra partier som säger nej, vi vill inte det, vi vill behålla vår militära alliansfrihet. Annars tror jag inte att du är speciellt trovärdig i kommande debatter.

Herr talman! Urban Ahlin har gjort en fantastisk föredragning om den enastående utveckling som har skett i vårt närområde, vad det har betytt för svensk säkerhet och frihet. Kring detta har vi absolut inga olika uppfattningar. Vi vet att Socialdemokraterna är något splittrade i EU-frågan. Kring Nato har vi nu också haft en diskussion. Jag kan konstatera att det är lätt nu att vara med och dela framgångarna, men jag kan också minnas ditt eget partis konvulsioner inför PFF-beslut. Det var ett tag sedan, men då var det ni som tvekade. Det var vi moderater som slogs för det. I dag tycker vi båda att detta var något bra. De baltiska staternas självständighetskamp och deras rätt till tillhörighet i EU och Nato - det är lätt att vara för detta i dag och ta det som en självklarhet. Men det fanns en tid när det bara var vi moderater som slogs för det. Vi betraktades av er till och med som opålitliga. Men saker och ting ändras, och det är det som är grejen när vi diskuterar säkerhetspolitik för att kunna titta in i framtiden. Sverige kommer i sina säkerhetspolitiska strävanden att göra överväganden i det som är våra absolut egna beslut - självklart. Ändå kommer vi att grunda oss lite grann på händelseutvecklingen i vårt närområde och hur andra länder agerar. Till exempel har vi moderater i Natofrågan diskuterat att om Finland tar stora steg borde det ändå betyda diskussioner i Sverige. Jag tror mycket på regional säkerhet. Jag tror på att Östersjöregionen på sikt gemensamt kan göra ännu mer i försvarssamarbetet. Jag skulle vilja ställa en fråga, och det är med anledning av Agne Hanssons kloka frågor. Vi ska om några år bygga en battle group tillsammans med Finland. Om det är så att i tid inför battle group -beslutet vi hör att i Finland råder stor osäkerhet om deras försvarsbeslut, att de inte har tillräckligt mycket resurser, att det är stor politisk oreda och oenighet och kanske rentav regeringskris, skulle du då inte vara lite orolig?

Herr talman! Först och främst var det Eskil Erlandsson som var uppe i debatten och inte Agne Hansson från Centerpartiet. (GUNILLA CARLSSON i Tyresö (m): Jag sade att det var Holger Gustafsson som ställde kloka frågor till dig, och jag ville tvista om . (FÖRSTE VICE TALMANNEN: Urban Ahlin har ordet.) Förlåt. Jag tyckte att du sade Agne Hansson, men okej. Det är möjligt att jag har missuppfattat dig. Jag tror inte att du ska dra för stora växlar på detta. Det svensk-finska samarbetet när det gäller försvarspolitik och säkerhetspolitik är väl utvecklat. Jag är helt övertygad om att finländarna är glada över att vi ställer upp med 1 100 man i de kommande snabbinsatsstyrkorna i EU när Finland ställer upp med - om jag inte minns fel - ungefär 200 man. Det samarbetet fungerar alldeles utmärkt. Det gör det även inom andra områden. Vi har gått hand i hand med Finland när det gäller den militära alliansfriheten, med vårt stöd runt Östersjön, med vårt självständighetsstöd för de baltiska länderna och så vidare. Jag håller för otroligt att man i Helsingfors är speciellt orolig över den diskussion vi har här om något regemente ska vara kvar eller inte på olika ställen. Jag tror nog att man är medveten om att det är en sak som tillhör det politiska spelet. Jag skulle vilja säga en sak om något som Gunilla Carlsson tog upp. Hon försökte göra ett retoriskt nummer av vad Sveriges regering egentligen har gjort på utrikespolitikens område. Kan ni prioritera någonting? Ni har tre minuter på er att säga något! På det sättet försöker hon överrumpla och säga att det inte finns någon politik. Finns det inte en sak som har hänt det senaste året som är ganska seriöst och enastående, nämligen EU:s utvidgning? Sverige har varit enormt pådrivande för EU:s utvidgning. Vi gick i mål i år den 1 maj med tio nya medlemmar. Jag tror att även Gunilla Carlsson kan ge den socialdemokratiska regeringen ett erkännande för att vi faktiskt har kämpat hårt för att den EU-utvidgningen skulle bli en realitet.

Herr talman! Jag har varit en bland många som har sett till att detta verkligen tog plats. Det var ett långt arbete under lång tid. Men det senaste året skulle jag vilja se en kanske inte lika stor sak men några andra prioriteringar. Du kanske behöver mer än tre minuters betänketid. Det förvånar mig faktiskt, herr talman, att ordföranden i utrikesutskottet ändå hävdar att det här är ett politiskt spel kring lite regementsnedläggelser. Det är faktiskt ett rätt stort trendbrott som görs när ni bränner broar och inte söker stöd i breda, blocköverskridande överenskommelser. I utskottet jobbar vi mycket bra tillsammans för att skapa och upprätthålla en tradition av samsyn. Det jag kritiserar dig och ditt parti för är just att regeringen absolut inte har några som helst tendenser i den riktningen. Det är det som bekymrar mig när vi nu diskuterar säkerhetspolitiken. Att jag valde att göra resan runt i världen, i Afghanistan, Irak, Mellanöstern och också Darfur, var för att komma fram till det vi slutligen ska fatta beslut om i dag, nämligen Sveriges förmåga till internationella insatser. Det är fråga om att inte bara prata om internationell solidaritet utan också på plats kunna göra insatser. Det var därför som jag ville ta upp de olika delarna. Jag är lite rädd för att det vi nu fattar beslut om i eftermiddag-kväll-natt inte kommer att räcka till när vi ser de oändliga behoven. Det var därför jag valde att teckna denna fond, för att visa att det är rätt allvarliga saker vi nu diskuterar. Det tråkiga i det är att det handlar om så övergripande saker som fred och säkerhet, men jag märker att Socialdemokraterna är de som, inte i den här kammaren men i det politiska spelet, är de mest grälsjuka och de mest isolerade och som inte har förmågan att hitta stabilitet i säkerhetspolitiken. Det är ett nytt läge. Det finns all anledning för oss att på vår kant försöka överbrygga en del av de förtroendeklyftor som den senaste tidens utrikespolitik ändå har givit oss.

Herr talman! Jag delar uppfattningen att det är viktigt att vi försöker skapa de breda allianserna. Precis som du underströk i ditt inlägg har vi haft ett bra samarbete i betänkandet om säkerhetspolitiken. Det har funnits en bred enighet. Jag välkomnar det. Det är bra. Det finns inget egenvärde i att ha en splittring när det gäller så viktiga saker som säkerhetspolitiken eller försvarspolitiken. När det gäller den försvarspolitiska debatt som snart ska ta vid efter det att vi har avslutat debatten har jag en annan historisk syn på den. Jag har sett det mer som att vi har gjort ett seriöst försök att hitta en överenskommelse med de borgerliga, men att attraktionskraften att i stället kunna ställa sig i opposition och kritisera regeringen har varit starkare än viljan att faktiskt hitta lösningen. Men jag vill ha sagt att jag inte har varit med i de förhandlingarna. Det har Leni Björklund och statsministern varit. Den debatten kommer ni att få föra under nästa betänkande. Då kan det finnas en möjlighet att jobba vidare med frågan. Jag tycker att Sveriges internationella förmåga är stark. Jag tycker inte att vi har någonting att skämmas för här. Som jag sade tidigare: Vi har under en lång rad av år varit eftertraktade som truppbidragande nation i olika insatser, för OSSE, FN, Natoledda operationer eller den senaste tiden EU-ledda operationer. De svenska soldaterna får mycket gott betyg. Jag började mitt anförande med att påtala just kriget på Balkan och att vi måste lära av historien. Det var inte många månader sedan det brann på Balkan igen, när kyrkor stacks i brand och det var rena upploppet i Kosovo. Jag vet inte om alla har läst rapporterna efter det som skedde, men de svenska soldaterna fick oerhört bra beröm för sina insatser. De backade inte undan. De stod och kämpade för att verkligen se till att hålla rasande folkgrupper från varandra. Jag känner stolthet över de vältränade och duktiga soldater vi har ute i världen.

Herr talman! Ärade ledamöter i kammaren, åhörare, TV-tittare och protokollsläsare! Vi kommer i dag att diskutera och fatta ett historiskt försvarsbeslut i Sveriges riksdag. Det är historiskt dels därför att Miljöpartiet för första gången har deltagit i förhandlingarna om försvarspropositionen, dels för dess innehåll. Övergripande innebär beslutet att vi för första gången ordentligt avvecklar invasionsförsvaret och sätter fokus på att det som finns kvar ska stå till världssamfundets förfogande i internationella fredsfrämjande insatser. Vi har i Miljöpartiet valt att stödja propositionen. Den hade inte sett likadan ut om vi hade skrivit den själva, utan den är en kompromiss. Men det är tillräckligt mycket av Miljöpartiets politik i propositionen som har lett till att vi har valt att stödja den. En del har tidigare insinuerat att Miljöpartiet har ändrat politik. Den som granskar vår politik ser att kravet på en avveckling av invasionsförsvaret och kravet på att fördubbla ambitionsnivån i Sveriges internationella fredsfrämjande insatser har förts fram av just Miljöpartiet sedan 1990-talets andra hälft. Det är en politik som regeringen och andra partier här i riksdagen konsekvent har avslagit. Är det någon som har ändrat politik är det i så fall regeringen, men inte för att regeringen skulle ha vikt sig för Miljöpartiet och ändrat sin politik. Snarare har Miljöpartiet haft en kvalificerad analys av omvärlden långt tidigare, vilket har lett till att regeringen och andra partier har kommit på efterkälken och först nu står för samma politik. Det handlar om en avveckling av invasionsförsvaret och om att fördubbla ambitionsnivån för internationella fredsfrämjande insatser. Och vi välkomnar självklart att det i dag finns en majoritet i kammaren för den politiken. Låt mig också inledningsvis konstatera att vi inte sticker under stol med att det finns olikheter i vår syn på omvärlden. Miljöpartiets syn på EU:s utveckling skiljer sig från hur regeringen i propositionen beskriver sin syn på EU:s utveckling. Miljöpartiet står fast vid och kommer fortsättningsvis att motverka utvecklingen av en EU-armé, permanenta styrkor stående under ett permanent EU-kommando. Vi kommer även fortsättningsvis att motverka en försvarsmaterielbyrå som går krigsindustrins ärenden och främjar en omfattande vapenexport. Miljöpartiet kommer även fortsättningsvis att motverka militära insatser utan FN-mandat som strider mot internationell rätt. Det råder heller ingen tvekan om den kritik som vi för fram mot EU-förslaget till EU-konstitution, och vårt krav på en folkomröstning står fast. Men när det gäller den skarpa politiken i försvarspropositionen är det stora delar som är och har varit Miljöpartiets politik och som leder till att vi stöder den kompromiss som detta är. En del av detta kommer jag att återkomma till i eftermiddag då vi debatterar försvarspolitikens utformning de närmaste åren. Nu på förmiddagen diskuterar vi den säkerhetspolitiska inriktningen. Låt mig då understryka att det vi finner vara väldigt angeläget och en stor framgång är det avsnitt i det här betänkandet som handlar om den konfliktförebyggande politiken. Alltför ofta - tidigare anföranden har kanske illustrerat detta - sätter vi likhetstecken mellan vårt internationella ansvarstagande och att delta i militära fredsfrämjande insatser. Men vår uppfattning är att varje sådan insats är ett kvitto på ett misslyckande. Det är ett misslyckande för världssamfundet med att faktiskt förebygga konflikter så att de inte utvecklas till våldsamma konflikter som eskalerar till krig. Det har vi tagit fasta på i det här utskottsbetänkandet just när det gäller vikten av att utveckla den konfliktförebyggande politiken och att i ett tidigt skede identifiera en konflikt som, om ingenting görs, kan utvecklas till en stor konflikt med våldsamma inslag. Konflikter har olika orsaker. Det kan vara brist på demokrati, brist på tillgång till rent dricksvatten, en förstörd miljö. Alla de här grundorsakerna till konflikten kan man naturligtvis åtgärda i ett tidigt skede om man har mekanismerna för att stödja demokratirörelser eller att försäkra sig om tillgång till rent dricksvatten eller andra miljöinsatser. Men det saknas i dag institutioner inom FN-systemet och inom EU-systemet som i tillräcklig omfattning använder sig av tidiga varningar och systematiskt utvecklar politik för att förebygga konfliktens fortsatta utveckling. I utskottets avsnitt just om förebyggande av konflikter genom utbildning och försoning skriver vi - och vi har en majoritet i Sveriges riksdag för det - att förebyggande insatser, konfliktdämpande och konfliktlösande insatser äger särskild prioritet. Vi är från Miljöpartiets sida väldigt nöjda med att det också finns en majoritet i Sveriges riksdag som ser positivt på arbetet med att utveckla konceptet med civila snabbinsatsstyrkor som kan användas i ett förebyggande syfte i ett tidigt skede av en konflikt. Det är precis det förslag som Miljöpartiets Per Gahrton i EU-parlamentet fick en majoritet att stödja. Det innebär att om de konfliktförebyggande insatserna misslyckas, om man har haft sådana, finns det ytterligare nivåer där man civilt kan föregripa eskaleringen av en konflikt med civil, massiv närvaro för att observera övergrepp mot civilbefolkningen, beivra brott mot mänskliga rättigheter, verka konfliktdämpande och skapa tidsutrymmet för förhandlingar. Vi är mycket nöjda med detta avsnitt i det säkerhetspolitiska betänkandet därför att det är avgörande. Det är först om vi skapar en konfliktförebyggande politik som vi verkligen kan göra insatser för mänskligheten. Varje konflikt som vi hindrar från att utvecklas till krig innebär ett sparande av mänskligt lidande, ett sparande av människoliv och ett sparande av ekonomiska resurser. Det är långt billigare att föregripa och förebygga än att tvingas komma i efterhand när det redan är för sent. Vi kan då inte utesluta att det även med en väl utvecklad konfliktförebyggande politik och institutioner inom FN och EU som hanterar dessa frågor ändå kan misslyckas. Det är i de situationerna, när man misslyckas, när massiva övergrepp begås mot civilbefolkningen, när miljoner människor fördrivs, när massmorden och systematiska våldtäkter sätts i gång, som FN måste agera militärt. Det är helt oacceptabelt att stå vid sidan om. Och FN har getts, eller fått, en ny roll. Tidigare, för 10-15 år sedan, var i stort sett alla krig mellanstatliga, och mycket av uppdragen handlade om att stå vid skiljelinjen och bevaka en ingången fredsöverenskommelse. I dag har vi en situation där alla de mellanstatliga krigen, med två undantag, har tagit slut. I stället ser vi lokala krig som inte förs bara av regeringar utan av gerillor, banditer, maffiaorganisationer, miliser, paramilitära grupper och alla möjliga olika konstellationer. Det är i den här situationen när vi ser sådana grupper begå systematiska övergrepp mot civilbefolkningen - det handlar om massmord och våldtäkter - som FN måste agera. Och i alltfler fall har man tvingats att med militärt våld sära stridande parter åt, inte för att man på det viset skapar fred utan därför att man på det viset skapar tid för förhandlingar, tid för katastrofinsatser och tid för fredsbevarande insatser i ett längre perspektiv. De här insatserna har blivit vanligare. Självklart är det någonting som Sverige traditionellt har stött, när FN har kallat, och som också Miljöpartiet har stött. Det är vårt ansvar som ett av världens rikaste länder att, om vi kan, bidra till att förhindra övergrepp mot civila, massmord, folkfördrivning. Vad vi också har sett de senaste åren är att det blir allt vanligare att FN delegerar ledningen för fredsfrämjande insatser till regionala organisationer. Förra året delegerade FN ledningsansvaret för 11 av 14 nya fredsfrämjande insatser till regionala organisationer. I Europa handlar det om Nato och EU som har ombetts att leda en insats. Förmodligen blir Nato alltmer obekvämt i allt större delar av världen på grund av USA:s politik. Därför kan man förmoda att FN vid alltfler tillfällen kommer att be EU att leda insatser. Och Sverige har redan beslutat att delta i EU-ledda insatser i Kongo och i Bosnien-Hercegovina med en enig riksdag bakom sig. Det är en politik som också vi i Miljöpartiet står bakom. EU har också lett en insats i Makedonien som samtliga partier reservationslöst har ställt sig bakom och som var oerhört viktig för att förhindra utbrottet av ett nytt inbördeskrig på Balkan. Vad vi också har sett i den internationella utvecklingen och i FN:s utveckling är att man från FN har efterlyst en förmåga hos medlemsstaterna att agera snabbare. För drygt ett år sedan, när vi hade krisen i Kongo, ombads EU att leda en snabb insats för att förhindra utbrottet av ett folkmord. Det hade varit ett långt krig - tre och en halv miljoner människor hade dödats och 40 000 barn och kvinnor hade våldtagits systematiskt. FN behövde tre månader på sig för att få ihop den stora fredsbevarande insatsen. Under tre månader bad man EU att leda en snabb insats för att förhindra utbrottet av ett folkmord. Där ställde sig Sverige naturligtvis till förfogande. Just den närvaron i Kongo under de tre månaderna sparade ett omätligt mänskligt lidande och förhindrade med största sannolikhet att folkmord för att utbryta. Utifrån erfarenheterna av att snabbt kunna vara på plats och kunna göra en insats och att därigenom kunna använda mindre resurser än om man kommer långt senare - vilket ju kräver mer militära resurser - har fler länder utvecklat en förmåga att bidra snabbt. Det är många länder inom EU, där man samordnar detta, men också länder utanför EU. Det är positivt om världen kan agera snabbare och på det viset spara människoliv. Många här inne tycker om att utmåla detta som EU-styrkor, och ser detta som någonting som utvecklar EU. Men det ska stå helt klart att denna snabbinsatsförmåga är en del av den svenska utlandsstyrkan. Snabbinsatsförmågan och de soldater som ingår där och som är beredda att snabbare kunna bidra kan också användas i andra, långsiktiga fredsbevarande insatser. Man använder samma resurser som den övriga delen av utlandsstyrkan också har möjlighet att använda. Det är en nationell förmåga som vi på FN:s anmodan ställer oss beredda att använda oavsett vem FN delegerar ledningsansvaret till. Det är också viktigt att understryka att varje beslut om att bidra till en FN-insats alltid fattas i Sveriges riksdag, oavsett vem som leder den och oavsett om det är en långsam eller snabb insats. Slutligen har vi en diskussion om vikten av FN-mandat. Det är självklart så att varje insats för att rädda människoliv med militära resurser måste ha en förankring i FN-systemet. Vi hörde tidigare här Vänsterpartiet prata om att man krävde ett mandat i säkerhetsrådet. Vi har hört diskussionen om problematiken om detta - när en kommunistdiktatur kan lägga in sitt veto. Det hände för inte så länge sedan när det gällde insatsen i Makedonien, där Kina lade in sitt veto mot en fortsatt FN-insats eftersom Makedonien hade haft den dåliga smaken att inleda samtal med Taiwan - Kinas ärkefiende. Kinas agerande hade ingenting med konflikten i sig att göra, utan det var frågan om ett rent gubbvälde som satte politisk prestige i att straffa och därmed riskera ett folkmord och ett nytt inbördeskrig i den här delen av Makedonien. Detta är oacceptabelt. Den militära närvaron, som hade varit en av de mest framgångsrika FN-insatserna någonsin, fortsatte under EU:s ledning. Det är viktigt att veta att den fortsatte utan ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Det visar på problematiken. Det handlar om att i varje läge se till att man följer folkrätten. Jag ifrågasätter Vänsterpartiet som nu vill profilera sig i den här frågan gentemot andra partier. Enligt protokollet i Sveriges riksdag står Vänsterpartiet bakom beslutet den 19 februari 2003 om att Sverige skulle skicka trupp till Makedonien under EU:s ledning utan ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Det man gör och det man säger här i talarstolen går inte riktigt ihop för mig. Det är viktigt för Miljöpartiet att det agerande som sker sker inom FN:s ramar. Vi har i ett särskilt yttrande till betänkandet understrukit möjligheten för FN att använda en uniting for peace -resolution som har antagits i FN:s generalförsamling och ändå agera vid de tillfällen då till exempel en kommunistisk diktatur blockerar nödvändiga fredsfrämjande insatser. Det får aldrig bli så att världssamfundet sviker människor som utsätts för övergrepp. Det stora problemet i dag är inte att FN agerar för ofta, utan det kanske är motsatsen. Trots det vi har gjort i Kongo kan vi läsa i dagstidningarna om hur risken för ett nytt krig i Kongo ökar. Den närvaro som världssamfundet i dag har i Kongo med omkring 20 000 personer i ett område som motsvarar halva Europas yta kan man jämföra med Kosovo, som motsvarar Skånes yta. Där ställde vi upp med 60 000 personer för att förhindra mord. Det speglar kanske en syn på vad vi prioriterar. Samma sak är det i Darfur i Sudan. Där ser vi de systematiska övergreppen, där våldtäkter av barn och kvinnor har blivit ett instrument i krigföringen och där tiotusentals människor har dödats. 10 000 människor dör i månaden, och världssamfundet gör ingenting som är tillräckligt för att minska lidandet. Här har vi ett stort problem som inte bara kräver reformer i FN så att vi kan få bort diktaturers eller andra staters veton. Det krävs också att vi som världssamfund tar ansvar. Vi kan inte stå vid sidan av och låta människor dö. Med de här orden sagda yrkar jag för Miljöpartiet bifall till utskottets förslag i betänkandet. Jag vill återigen understryka att den absolut viktigaste delen i betänkandet är att utveckla den konfliktförebyggande politiken så att de militära fredsfrämjande insatserna aldrig behöver sättas in.

Herr talman! Det var ett ganska intressant inlägg. Jag instämmer i mycket när det gäller konflikthanteringen och den civila krishanteringen och att det nu får särskild prioritet. Jag tror att det är en av de kanske viktigaste frågorna framöver. Jag vill ändå ställa en fråga. Jag fick ju också en fråga från talarstolen av Lars Ångström. Det gäller det här med FN-mandatet och att Vänsterpartiet på det sättet skulle vilja profilera sig eller ta ett steg åt sidan. I tidigare säkerhetspolitiska betänkanden och vid tidigare ställningstaganden har man krävt ett tydligt FN-mandat och att det ska fattas ett beslut i FN:s säkerhetsråd. Om jag tittar på det förra säkerhetspolitiska betänkandet ser jag att man var enig om detta. Nu är det en förändring, där man öppnar upp för att man även utan FN-mandat ska kunna göra insatser. Sedan gäller det Makedonien och huruvida detta är en fråga att profilera sig i. Alla partier stod tidigare bakom att det skulle finnas ett FN-mandat när det gäller säkerhetspolitiken. Miljöpartiet har ju också tidigare sagt det och stod också bakom Makedonien. Men det viktiga i frågan är principen. När Sverige nu öppnar för att man inte kommer att kräva ett FN-mandat fullt ut i säkerhetsrådet - ser inte Miljöpartiet den stora risken för hur det här steget kan användas av andra länder? Vem är det som ska avgöra om FN-mandatet i säkerhetsrådet behövs eller inte? Jag inser problematiken, men om man går ifrån principen och öppnar för detta riskerar man att göra internationell rätt till någonting som blir den starkes rätt i stället.

Herr talman! När man går ifrån principen, säger Alice Åström, och försöker insinuera att det är någonting nytt som händer nu. Vänsterpartiet har ju självt frångått den principen, nämligen den 19 februari 2003. Det var i så fall då problemet uppstod. Men det säger man ingenting om här, utan man vill på något sätt ge sken av att man har en annan ståndpunkt än övriga partier här i riksdagen. Vi eftersträvar självfallet att i varje läge få ett mandat i FN, i FN:s generalförsamling, i OSSE eller på annat sätt. Men det kan uppstå situationer, vilket Vänsterpartiet uppenbarligen är väl medvetet om, då man inte kan acceptera ett veto. Så var det i fallet Makedonien, då Kina - kommunistdiktaturen - förhindrade oss i Europa att stoppa ett inbördeskrig. Jag tycker att det är en hycklande hållning. Det är inte heller så att detta på något sätt öppnar för den starkes makt och för en anarki. Det är tvärtom ganska enkelt att se när en fredsfrämjande insats bryter mot folkrätten och internationell lag. USA:s invasion av Irak bryter klockrent mot internationell rätt. Statsminister Göran Persson hade inga problem att fördöma det och betrakta det som ett brott mot internationell rätt. Den fredsfrämjande närvaron i Makedonien var däremot helt i enlighet med internationell rätt. Jag utgår ifrån att det var därför Vänsterpartiet stödde den insatsen, trots att den helt saknade mandat i FN:s säkerhetsråd. Jag förstår inte vilken poäng Vänsterpartiet försöker göra. För mig luktar det lite populism och att man profilerar sig, men i sak har man ingen annan uppfattning. Jag är förbryllad.

Herr talman! Det är intressant att höra de hårda angreppen. Det ska bli intressant att se hur övriga miljöpartister röstar. Det är en sak skriva något i ett särskilt yttrande och en annan att våga stå för det. Kan inte Lars Ångström och Miljöpartiet se att förändringarna i skrivningarna när det gäller FN-mandatet hör ihop med skrivningarna i den nya konstitutionen som handlar om EU:s militarisering? Det är exakt samma formuleringar i den konstitutionen som det Miljöpartiet säger sig vara emot. Det är det som har föranlett ändringarna i skrivningarna när det gäller FN-mandatet i det svenska säkerhetspolitiska betänkandet. Vem är det som kör med dubbelmoral och försöker spela på båda planhalvorna? Vem är det som är oerhört kritisk mot EU:s konstitution och EU:s militarisering? Vem är det som gör en stor affär av att Vänsterpartiet en gång har stött en insats utan FN-mandat och säger att det här skulle vara populism? Vilket parti är det som är populistiskt och påstår att man står för ett FN-mandat och att man är emot EU:s militarisering och hela den nya konstitutionen? Vilket parti är det som ställer sig bakom ett säkerhetspolitiskt betänkande som i sin helhet egentligen bygger på den säkerhetspolitiska doktrinen inom EU och den nya konstitutionen och de förändringar som behöver göras i den svenska säkerhetspolitiken utifrån det? Är det någon som är populist så är det Lars Ångström och Miljöpartiet.

Herr talman! Alice Åström behöver inte oroa sig. Jag sade i mitt inledningsanförande - vilket torde stå helt klart för den som uppmärksamt lyssnade - att vi i fortsättningen kommer att motverka varje form av militärt EU-agerande utan FN-mandat som strider mot internationell rätt. Jag var väldigt tydlig om att all vår kritik mot delar i EU-konstitutionen kvarstår. Det är också tydligt att vi står bakom utskottets formulering, som Urban Ahlin tidigare redogjorde för, när det gäller vikten av att ha ett FN-mandat och vilken organisation som har den legitima rätten. Vi har också skrivit i vårt särskilda yttrande att vid de tillfällen där en kommunistisk diktatur eller ett annat land blockerar en nödvändig fredsfrämjande insats ska man använda sig av uniting for peace -resolutionen. Även om det saknas mandat i FN:s säkerhetsråd ska inte världen stå passiv och se på övergreppen. Det här har ju tidigare varit Vänsterpartiets politik. Den 19 februari 2003 gick man med på att sända en svensk trupp till en EU-ledd insats i Makedonien som helt saknade mandat i FN:s säkerhetsråd. Jag förstår inte riktigt vad som är konstigt i den politik som Miljöpartiet för. Den är konsekvent. Vänsterpartiet, däremot, säger en sak här, men när man tittar på hur ni har agerat är det något helt annat. För mig går det inte ihop, men så är jag inte heller vänsterpartist.

Herr talman! Alice Åström har ju förstått vad det här handlar om. Det finns texter som vi moderater inte har reserverat oss mot just för att vi ska få fram den här konsekvensen och de nya förutsättningar som nu råder. Lars Ångström vill utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU med säkerhetsstrategin, krishanteringsförmågan och snabbinsatsstyrkan, där Sverige ska delta. Det är bra. Samtidigt vill du lämna EU. Hur går det ihop?

Herr talman! Gunilla Carlsson känner väl till Miljöpartiets ståndpunkt. EU som det ser ut i dag är inte det EU som Miljöpartiet vill att Sverige ska vara med i. Vi arbetar systematiskt i EU-parlamentet, här i Sveriges riksdag och på andra sätt för att förändra EU till en organisation som blir så bra att vi känner att det är något som vi vill vara medlemmar i aktivt fullt ut. Vi har en lång rad ändringsförslag både här i Sveriges riksdag om hur Sverige ska agera och i EU-parlamentet för att förändra EU:s politik. Det som är konstigt är väl snarare att de som är så oerhört entusiastiska för EU, som till exempel Gunilla Carlsson, inte själva har någon kritik. De ser tydligen inte själva de stora brister som finns när det gäller tillgänglighet för medborgarna i beslutsprocesser och genomskinligheten. På en rad områden finns det klara möjligheter till starka förbättringar. De som är EU-entusiaster borde vara de främsta kritikerna och visa vad som bör förändras, men det är helt tyst. Det tycker jag inte är speciellt trovärdigt. Vi kan ta exemplet med förslaget om en civil fredskår som Per Gahrton var ansvarig för i EU-parlamentet. Med Socialdemokraternas och några andras stöd vann förslaget. Man ska göra en genomförbarhetsstudie om en civil fredskår. Det är ett sätt att utveckla EU:s konflikthantering och krishantering på ett positivt sätt. Man flyttar fokus från den militära delen som har fått alltför mycket uppmärksamhet till att utveckla de konfliktförebyggande instrumenten. Det är naturligtvis väldigt bra om vi kan göra det. Skulle EU utveckla de konfliktförebyggande instrumenten är det väldigt positivt. Min förhoppning är att Gunilla Carlsson också ser detta och arbetar för det i stället för att tro att allt är helt bra, vilket man får intryck av när man hör en moderat.

Herr talman! Jag vet inte om Lars Ångström lyssnade på mitt anförande. De passusar jag hade om EU handlade om att EU gör för lite, har för dålig samstämmighet och inte fungerar tillräckligt bra - inte minst vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Lars Ångströms anförande, däremot, handlade om allt bra som EU nu gör för att främja fred. Jag tycker att det är en jättebra utveckling. Jag välkomnar er in i klubben. Jag förstår att Miljöpartiet nu är på väg att ompröva sitt enfaldiga nej till EU. Jag tycker att det är bra. Jag tycker också att det är väldigt spännande. Det är modigt av er, att ni tillsammans med oss andra som står för säkerhetspolitiken i Sverige vill utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och att ni delar ambitionerna i säkerhetsstrategin och nu också vill bidra med snabbinsatsstyrkor.

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande är det FN som väljer att delegera ledningen för olika fredsfrämjande insatser till bland annat EU. Vi ställer i första hand upp på FN:s fredsfrämjande insatser oavsett vem man delegerar ledningen till. Sverige deltar inte ensamt och utför fredsfrämjande insatser. Vi gör det ju alltid i samarbete med andra länder. Så har det varit i många decennier, långt innan EU bildades. Det är också självklart att man tränar tillsammans med dem som man deltar i en fredsfrämjande insats med, och att man på olika sätt samordnar insatserna för att få ut så bra effekt som möjligt för FN. Det är inte något problem om det sker inom Nato eller inom EU. Vi har ställt upp på alla de insatser där FN har delegerat ledningen till EU eller Nato om vi tycker att det är en bra insats. Jag förstår fortfarande inte vad som är problemet med att försöka påverka och utveckla EU, och framför allt utveckla de konfliktförebyggande mekanismerna. Jag förstår inte kritiken.

Herr talman! Det är ingen händelse att det säkerhetspolitiska avsnittet inleder både försvarspropositionen och det betänkande som försvarsutskottet nu kommer att lägga fram. De säkerhetspolitiska val som Sverige gör styr också de förutsättningar som gäller när vi bygger vårt nationella försvar. Det är säkerhetspolitiken som till mycket stor del bestämmer försvarspolitikens innehåll. Det har tidigare i dag talats om den militära alliansfriheten. Jag vill försöka koppla det vägvalet till den aktuella försvarspolitiken. Jag menar att man bör göra det under den här punkten i debatten. Alliansfriheten har både för- och nackdelar. Fördelarna känner Sverige historiskt. Vi har utan större problem lyckats manövrera på sådant sätt att vi inte har blivit del i många av de militära konflikter som drabbat Europa de senaste 100 åren. Men det finns också nackdelar med alliansfriheten. Ett alliansfritt land måste militärt kunna stå på egna ben. När det blåser hårt och när det blåser snåla vindar måste ett alliansfritt land kunna klara alla militära förmågor helt på egen hand. De som har följt den försvarspolitiska debatten i Sverige under de senaste åren har kunnat konstatera att det har pågått ett pingpongspel mellan å ena sidan Försvarsmakten och ÖB och å andra sidan Försvarsberedningen. Politiker har där sagt: Nu är det nog med osthyvel. Nu går det inte med den tekniken längre. Nu måste vi använda tårtspaden i stället. Nu måste ÖB och Försvarsmakten berätta vilka förmågor det är som Sverige inte ska bära med sig in i framtiden. Vilka förbandstyper kan vi plocka bort? Varje gång som dessa propåer har kommit har ÖB:s resoluta och konsekventa svar varit att ett land som är alliansfritt måste klara allt på egen hand. Vi kan inte välja bort förmågor som Sverige behöver i en annan omvärld än den som nu råder. Detta vore att ta risker i fråga om svenska folkets säkerhet. Det försvarsbeslut som ska fattas i eftermiddag präglas också fortfarande helt av osthyveln. Förbandsbredden behålls. Detta får konsekvenser på olika områden för svensk försvars- och säkerhetspolitik. En konsekvens som är väldigt tydlig är att vi får färre internationella insatser. Mina damer och herrar! Det är inte 700 soldater i internationell tjänst som kostar 40 miljarder, utan det är hela den uppsättning av förmågor som Sverige behöver för att garantera att man har trygghet i en annan omvärldssituation. Men vi betalar naturligtvis också genom en sämre trygghet för den nationella delen. Vi kommer åtminstone att göra det på sikt. Redan i februari, i vecka åtta, kommer ÖB sannolikt att föreslå att ett antal förmågor tas bort ur försvaret helt enkelt därför att de ekonomiska ramar som gäller för försvaret under de kommande åren inte räcker till för att upprätthålla alla förmågor. Regeringen slår alltjämt vakt om alliansfriheten. Men regeringen är inte beredd att betala för den. I betänkandet skrivs att säkerhet skapas bäst i samarbete med andra demokratier. Den utgångspunkten borde leda till att Sverige omfamnade de verkliga samarbeten som finns på det försvars- och säkerhetspolitiska området i dess helhet. Men det gör vi inte. Trots att vi menar att det är tillsammans med andra demokratier som säkerheten ska byggas fortsätter vi att i retoriska ordalag värja oss mot alternativen inom Nato, och för den delen också mot alternativet med en ökad försvarspolitisk samordning i EU. När man i övriga Europa diskuterar om man ska gå Natovägen eller EU-vägen har Sverige inget svar över huvud taget. Vi i Sverige driver ingen linje i det här sammanhanget. Jag ska citera vad som står på s. 24 i regeringens proposition. Det avsnittet återfinns också i betänkandet, men jag har inte hittat det där. Den svenska regeringen skriver: "Sverige vare sig ger eller tar ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det måste dock anses som osannolikt att Sverige skulle ställas helt ensamt om våra grundläggande säkerhetsintressen hotas." Med andra ord: Vi lovar inte att hjälpa någon annan. Men vi utgår från att andra hjälper oss. Detta är ingen vidare utgångspunkt när Sverige ska skaffa sig nya kamrater i en ny värld. Avslutningsvis vill jag också beröra de internationella insatserna. De får nu en alltmer dominerande roll i Försvarsmaktens dagliga verksamhet. Det blir en allt större uppgift för Sverige framöver. Samtidigt är vår kapacitet på det här området, som jag tidigare har antytt, pinsamt begränsad. Vi har 700 män och kvinnor ute i 14 länder. Detta leder till att de insatser som Sverige gör på ort och ställe blir väldigt små. Senast när vi diskuterade Bosnien-Hercegovina kunde vi konstatera att Sverige svarade för 1 % av truppbidraget. Den här utsmetningen av resurserna kan ifrågasättas, och bör ifrågasättas, ur effektivitetssynpunkt menar den borgerliga alliansen. Med dessa begränsade resurser har vi en skyldighet att ställa en rad frågor, nämligen var, när, hur och med vilka förband Sverige ska göra insatser för att vi ska få största möjliga effekt av våra resurser. Vilka är de komparativa fördelarna som Sverige besitter när det gäller de internationella insatserna? Och vilka mål finns för insatserna? Vad syftar de till egentligen? På vilket sätt stärker de Sveriges politiska handlingsfrihet i olika avseenden? Herr talman! Jag menar att vi är skyldiga att besvara dessa frågor och skriva ned dem i en nationell strategi för internationella insatser. En sådan strategi är också en förutsättning för att den här riksdagen ska kunna utvärdera detta växande verksamhetsområde inom försvarspolitiken. Om vi inte kan mäta av de förslag som regeringen kommer med beträffande enskilda insatser mot en strategi som berättar vad vi strävar efter och hur vi bäst använder våra resurser, kommer riksdagen på detta område inte att effektivt kunna fylla sin roll. Jag blev också lite överraskad när Urban Ahlin sade att det är en stor skillnad mellan Nato och EU. Nato är en försvarsallians. Går man med där är det så att säga förpliktigande. Jag kan i någon mening hålla med honom. Men samtidigt är det ofrånkomligen så att den solidaritetsklausul som Europas olika länder i sinom tid förmodligen ställer sig bakom är till skillnad från artikel 5 i Natofördraget juridiskt förpliktigande. Det betyder att EG-domstolen kommer att kunna tillämpa den artikeln och döma utifrån den. Samarbetet inom Nato är däremot helt mellanstatligt på den här punkten. Jag är också förvånad över att du, Urban Ahlin, säger att Nato bara är en försvarsallians. Du sitter ju i Natos parlamentariska församling. Du vet vilket brett politiskt arbete som pågår i de olika kommittéerna och som handlar om mycket mer än försvar. Du vet också att de internationella insatserna, precis som på andra håll, har fått en allt viktigare roll också i Natoalliansen. Jag förvånades också över att du sade att vapenembargot mot Kina inte är en del av detta betänkande. Nej, det är möjligt att det inte är en del av betänkandet. Men när det gäller embargot som vi upprätthåller mot Kina är det sannerligen en väldigt viktig del i säkerhetspolitiken. Därför menar jag att du borde besvara frågan: Är regeringen beredd att använda det yttersta redskapet om det blir aktuellt för EU att häva vapenembargot?

Herr talman! Jag vill ogärna dra ut på debatten ytterligare. Det kommer att bli en lång dag. Men det är två frågor som jag skulle vilja ställa till Allan Widman och som jag också berörde när jag diskuterade med Cecilia Wigström. Den ena frågan gäller Jan Björklund, vice partiledare i Folkpartiet. Jag hade ett flertal radiodebatter med honom innan kriget i Irak bröt ut. Han krävde då att Sverige skulle ställa trupp till förfogande. Jag är lite nyfiken på att få höra vad som är Folkpartiets hållning. Var det bra eller dåligt av regeringen att inte lyssna på Folkpartiet? Borde vi ha lyssnat på Jan Björklund och skickat trupp till Irak utan FN-mandat och utan att ens Nato var där och så vidare? Hade det varit en klok politik att ställa sig i första ledet till och med? Jan Björklund var väldigt snabbt ute, måste jag säga. Jag är nyfiken på hur ni ställer er till vice partiledarens propåer. Den andra frågan gäller det som jag tog upp med Cecilia Wigström om den borgerliga arbetsgruppen och utrikespolitiken. Det är klart att vi socialdemokrater med tillförsikt ser fram emot att få en borgerlighet som samlar sig och som kan vara ett bra alternativ till Socialdemokraterna. Det vore kul med en valrörelse där alternativen faktiskt är tydliga och där borgerligheten inte kan köra med tipsmetoden ett, kryss, två utan det verkligen finns en politik som ni går till val på. Det är klart att jag är nyfiken efter att ha hört två inlägg av ledande företrädare för Folkpartiet som talar sig väldigt varma för ett Natomedlemskap. Det är helt uppenbart att det är profilfråga nummer ett för Folkpartiet i utrikespolitiken. Den frågan återkommer man ju ständigt och jämt till. Då blir min enkla fråga helt klart: Att man sitter i den borgerliga arbetsgruppen måste väl ändå leda till att Folkpartiet driver igenom kravet på att vi ska söka Natomedlemskap under nästa mandatperiod, eller hur? Om ni inte står fast vid det har ju allt ert tal från talarstolen här inte förpliktat till någonting alls. Då är det inte så viktigt som ni säger. Jag är alltså lite nyfiken på att få höra vad Folkpartiet kommer att göra i arbetsgruppen.

Herr talman! Om jag följde klassiska debattregler borde jag inte besvara Urban Ahlins frågor förrän han besvarat min fråga om vapenembargot och Kina. Vi vet att mänskliga rättigheter sitter oerhört trångt i Kina; det är ingen i denna kammare beredd att förneka. Vi vet också att Kina bedriver en mycket tydlig hotpolitik mot det demokratiska Taiwan. Genom EU och genom Sveriges veto finns möjligheten att stoppa ett hävande av vapenembargot. Vi ställer en väldigt enkel fråga till Sveriges regering - en fråga som avgörs om några dagar: Är ni beredda att agera, eller är ni inte beredda att agera? Jag ska använda min sista talarminut till att svara på Urban Ahlins frågor. Jan Björklunds inlägg i TV-debatten minns också jag. Jag uppfattade dem - med rätta, tror jag - som inlägg i den debatt som pågick i hela västvärlden inför det eventuella beslutet i FN. Jan Björklund menade att det var rätt att göra detta, och det menade också Folkpartiet. När USA sedan valt att gå sin egen väg kan man inte göra annat än att konstatera att det var ett formellt brott mot folkrätten, precis som det var ett formellt brott mot folkrätten då Nato bombade serberna i samband med folkmordet i Kosovo 1998. Om någon månad går Iraks folk till val, till sitt första demokratiska val, som förhoppningsvis kan hållas under så ordnade former som möjligt. Mina motfrågor till Urban Ahlin blir: Beklagar du detta? Beklagar du att det nu hålls fria val i Irak? Beklagar du att en av världshistoriens största mördare, Saddam Hussein, äntligen är förflyttad från makten?

Herr talman! De klassiska debattreglerna - ja, hmm. Vad vi nyss hörde från Allan Widman är väl ett typiskt exempel på debatteknik. Jag ställde en fråga med spets. Den handlade om den borgerliga arbetsgruppen och hur man skulle göra med Natomedlemskapet. Den frågan svarade inte Allan Widman på, utan helt plötsligt gick det i en helt annan riktning. Helt plötsligt blev Natofrågan inte den viktigaste frågan för Folkpartiets utrikespolitik. I stället kom det att handla om vapenembargo och annat. Det är lite symtomatiskt, måste jag säga. Men det lutar väl åt att svaret blir: Folkpartiet kommer att vika sig i den borgerliga arbetsgruppen, och det där med Natoprofilen kommer vi så småningom att sudda bort - eller? Jag är nyfiken och vill gärna ha ett svar eftersom det handlar om er främsta profilfråga bland alla de här frågorna. När det gäller vapenembargot hävdar jag med emfas att det inte behandlas i detta betänkande. Vi har dessutom ordningen här i riksdagen att det är EU-nämnden som sköter detta. Det pågår förhandlingar. Ni kommer att få höra regeringens åsikter i EU-nämnden, och där ska det slutgiltiga ställningstagandet göras. Vad det leder till vet inte jag. Just nu pågår diskussioner om vad man kan kräva av Kina, om vad EU kan göra för att stärka sin uppförandekod och så vidare. Det vore fullständigt meningslöst för mig att ge några åsikter om detta innan det behandlats färdigt. Det ligger, som sagt, i EU-nämnden. Jag frågade dig om det var rätt att göra den nämnda insatsen. Om jag minns alldeles rätt tyckte Jan Björklund - vi debatterade detta i november - att Sverige skulle skicka soldater till Irak. Insatsen startade flera månader efteråt. Men det var inte tal om FN-insatser eller så, utan här skulle verkligen Sverige ställa upp; det var väldigt viktigt för honom. Jag tycker att det är skönt att nu höra Folkpartiet säga att det var ett brott mot folkrätten. Nej, jag beklagar inte alls att Saddam Hussein är borta, och jag beklagar inte alls att medborgarna i Irak förhoppningsvis snart kan ha demokratiska val - med säkerhet. Jag välkomnar det och tycker att det är utmärkt att fler och fler länder blir demokratiska och har inga problem med det. Däremot tycker jag att det är synd att man inte så att säga lydde FN och kunde ha tagit lite mer tid på sig. Vi efterfrågade faktiskt några månader till för vapeninspektörerna för sina undersökningar. Men det valde man att inte lyssna på. Ge mig ett svar om arbetsgruppen!

Herr talman! Jag förmodar att detta med allians och Sveriges arbetsgrupper är en lika liten del av det här betänkandet som vapenembargot mot Kina är. Men jag ska naturligtvis ge ett svar eftersom jag tycker att det är hederligt att göra så. Du vet precis hur det står till. Det är Folkpartiet som driver Natokravet. Vi anser att det är en väldigt viktig fråga. Men vi inser att det inte blir något skarpt läge i Natofrågan förrän fler partier och fler människor i samhället sluter upp bakom det ställningstagandet. När vi står här i talarstolen och bombarderar gör vi det därför att vi vill väcka en debatt och skapa opinion. Jag tycker att det är väldigt trist att kloka och förståndiga män som Urban Ahlin och Håkan Juholt, som jag vet i själ och hjärta är stora Natovänner, inte kan ge sitt bidrag i den här debatten.

Herr talman! Urban Ahlin uttryckte tidigare här i dag att försvarspolitik och säkerhetspolitik är skilda saker. Jag kan inte förstå varför säkerhetspolitik och försvarspolitik inte hänger ihop - annars skulle vi ju inte ha ett sammansatt utskott som berett ärendet. Jag hoppas verkligen att Urban Ahlin har läst hela propositionen Vårt framtida försvar - försvarspolitikens inriktning 2005-2007 . Där står det tydligt och klart att säkerhetspolitik och försvarspolitik hänger ihop. Jag tror att inom en framtid kommer också utrikespolitiken att vara starkt berörd i detta avseende. Jag yrkar bifall till reservation 3 i betänkandet. Herr talman! Den 23 september ställde jag vid frågestunden här i kammaren en fråga till statsministern. Upprinnelsen till frågan var att Socialdemokraterna dagen innan avbröt samtalen med den borgerliga alliansen om en bred försvarspolitik och en försvarspolitisk uppgörelse. I stället vände sig regeringen till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Min fråga löd: "Kommer Vänsterpartiet och Miljöpartiet att från och med nu få ett avgörande inflytande på försvars- och säkerhetspolitiken?" Statsministern svarade: "Jag är inte ett dugg orolig för de frågeställningar som Else-Marie Lindgren tar upp. - - - Där känner jag mig trygg eftersom jag baserar det ställningstagande som regeringen kommer att göra på Försvarsberedningens grund." Jag skulle önska att statsministern var här i dag och att jag fick ställa samma fråga igen för att höra om jag skulle få samma svar. Jag undrar om statsministern är lika trygg i dag. Vi andra är det definitivt inte. Herr talman! Sanningen är att mina farhågor har besannats mycket snabbare än jag kunde ana när jag ställde min fråga. Det som för bara några månader sedan var helt otänkbart har nu inträffat. Det är nu två EU- och försvarsfientliga partier som sätter dagordningen för hur Sveriges säkerhetspolitik ska se ut och hur den ska utformas för framtiden - en politik som till största delen kommer att bygga på ett nära samarbete med EU. Trots att Socialdemokraterna har en försvars- och säkerhetspolitisk doktrin tillsammans med hela andra partier - nämligen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern - väljer man nu att sälja ut vår säkerhetspolitik för ett enda års budgetöverenskommelse med Vänstern och Miljöpartiet. Herr talman! Jag kan inte låta bli att tänka på en strof i en låt "Vem i hela världen ska man lita på". Den ska jag inte sjunga för er, det lovar jag. Det är den här debatten alltför allvarlig för. Men vad ska omvärlden tro? Kan man lita på Sverige när dessa partier får ett så avgörande inflytande på vår säkerhetspolitik? Vad tänker till exempel Finland och Norge när vi säger att vi tillsammans vill bygga upp en snabbinsatsförmåga inom EU, och det samtidigt visar sig att det har Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte godkänt i budgetöverenskommelsen? Kan de lita på oss i fortsättningen? Herr talman! För att återgå till inledningen: Statsministern hänvisade till Försvarsberedningen när jag ställde min fråga till honom. Vad säger då Försvarsberedningen om säkerhetspolitiken? För det första slår den fast att 11 september-utredningen av Johan Munck inte blivit föremål för behandling ännu. I den finns en hel del viktiga säkerhetspolitiska aspekter. Den har nu ytterligare fördröjts. Ännu en utredning ska till med en ny utredare. Den ska vara klar, enligt det senaste jag hört, den 1 augusti 2005, och i bästa fall kan förslagen i den utredningen vara implementerade någon gång år 2006. Då har det gått närmare fem år sedan den Munckska utredningen startade. I direktiven till utredningen betonades att utredaren skulle agera skyndsamt. Med facit i hand kan man verkligen fråga sig varför det var så bråttom då men inte i dag. För det andra beskriver beredningen det arbete som utvecklas inom Headline Goal 2010 inom EU. Detta ställer krav på Sverige och andra länder. Fokus ligger på kvalitativa aspekter som utveckling, uthållighet och insatsberedda förband inklusive transporter till insatsområden inte minst. Vi vet att det också kommer civila headline goals som tar upp civila insatser, vilket vi kristdemokrater välkomnar. Vi tycker att det är ett bra initiativ. För det tredje behövs det en helhetssyn på säkerhetsarbete över hela hotskalan och inte minst över flera politikområden för att tydliggöra den nationella och internationella dimensionen av säkerhetsarbetet. Ett effektivt användande av såväl civila som militära resurser i situationer över hela hotskalan, såväl nationellt som internationellt, krävs. Är vi beredda att sätta till dessa resurser? Herr talman! Det här har samtliga partier varit överens om i beredningen. Så frågan återstår: Känner sig statsministern och regeringen fortfarande trygga nu när de struntat i Försvarsberedningens breda samsyn, just den samsyn som statsministern hänvisade till när jag ställde frågan? Nu vill regeringen i stället för en bred partipolitisk grund bygga Sveriges säkerhetspolitik med smalast möjliga politiska marginal. Det är oansvarigt.

Herr talman! Utgångspunkten för betänkandet om svensk säkerhetspolitik tas i den säkerhetspolitiska doktrinen. Den bygger på den militära alliansfriheten som ger möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde. Den linjen har tjänat Sverige väl och bör bibehållas framöver. Det ger oss möjlighet att utifrån den positionen på ett trovärdigt sätt tala med klar och entydig röst i de konflikter som uppstår i världspolitiken och därmed vara aktiva på världsscenen. Något medlemskap i Nato är inte aktuellt. Svensk säkerhetspolitik vilar på en bred politisk grund. Det är en styrka. De strävandena bör bevaras också i framtiden. Den proposition som är utgångspunkten för betänkandet har förbättrats och förtydligats på en rad punkter. Ett öppet förhållningssätt från utskottets presidium och inte minst ansträngningarna från utskottets ordförande och Moderaterna, med Gunilla Carlsson i spetsen, har resulterat i att vi kunnat samla denna breda majoritet omkring ett bra säkerhetspolitiskt betänkande. Det förtjänar att nämnas och harangeras. Det har tyvärr inte kunnat följas av en lika stor enighet om hur vi ska bygga upp en försvarsorganisation för att backa upp denna säkerhetspolitiska samsyn. Det beklagar jag. Jag har förstått att det är det kommande ärendet som ligger bakom en del av replikerna i kammaren hittills i dag. Det har hänt mycket positivt för det säkerhetspolitiska läget inte minst i vårt närområde - murens fall i öster, nya medlemsstater i EU och Nato. Andra hot har kommit i stället och av annan karaktär, som terrorhot, sjukdomar, svält, brist på vatten, datasamhällets sårbarhet och mycket annat. Några har varit inne på det tidigare. Det ger oss anledning att förändra försvaret från invationsförsvar till insatsförsvar, något som ska diskuteras senare i eftermiddag. Det är min förhoppning att denna fredliga utveckling kan fortsätta, men det finns emellertid tecken som oroar och som pekar mot att den säkerhetspolitiska situationen åter kan vända åt fel håll. Frågan är vad som händer i Ryssland. Putin håller på att manipulera val och lägga under sig fler - mer makt och centralstyrning. Mycket avgörs av vad som kommer att hända i Ukraina. Det är viktigt att Ukraina nu kan orientera sig mot väst för att undvika en ny slutenhet i öst. Där bör EU vara mer aktiv i demokratiarbetet. Det gäller också i Vitryssland med flera stater. Ryssland hotar också med att utveckla nya typer av kärnvapenmissiler riktade mot öst, och USA har inte levt upp till de nedrustningsavtal som har tecknats. Kärnkraften som inkörsport till kärnvapen är ett annat exempel som ökar kärnvapenhotet i skurkstater som Nordkorea och Iran. Vi har konfliktbågen från Nordafrika till Nordkorea i Sydostasien. Vad kommer att hända i Mellanöstern, i Irak, Indien och Kashmir, i Pakistan, Afghanistan och i MR-situationen i samband med konflikten Kina-Taiwan där USA är inblandat? Det här visar att vi behöver vara väl förberedda för att göra internationella insatser för freden och för att medverka i att lösa konflikter även framåt. Vi behöver mer resurser för konflikthantering. Herr talman! Situationen i Darfur i Sudan förvärras för varje dag. Enligt Ekot i morse har mordet på två brittiska hjälparbetare lett till att hjälpen till katastrofområdet avbrutits från brittiska Rädda Barnen. Samtidigt har rebellerna avbrutit de pågående fredssamtalen med regeringen i Sudan. Det som redan är världens värsta humanitära kris blir bara värre: fler strider, mer våld, fler flyktingar, mer svält. Medan FN tycks stå handfallet diskuterar vi här i Sverige semantik, om katastrofen i Sudan ska betraktas som folkmord eller inte. Det är inte värdigt vår tradition. Omvärlden får inte blunda för ännu ett folkmord. Sveriges regering borde klart och tydligt via EU kräva att det som händer i Sudan verkligen behandlas som vad det är, ett folkmord, och behandlas enligt FN-stadgans bokstav som ett folkmord. Eftersom majoriteten i det sammansatta utskottet fortsatt gömmer sig bakom regeringens och utrikesministerns något vagare formulering finns reservation 2 i betänkandet. Vi menar där att Sverige och FN borde ha agerat direkt enligt folkmordskonventionen. Herr talman! Centerpartiet anser att vapenembargot mot Kina ska behållas av den europeiska unionens medlemsstater. Nu håller regeringen genom en oskicklig hantering på att manövrera in Sverige i en vetosituation i denna fråga. Det är mycket olyckligt. Vi håller på att bli överspelade av de uttalanden som gjorts från EU:s ordförandeland i toppmötet mellan Kina och EU om att förutskicka att EU kan ompröva sin ställning om Kina gör motprestationer. Det är mycket olyckligt. Sverige och regeringen borde ha varit fullständigt tydliga i de signaler som getts till EU om att inte häva embargot. Mänskliga rättigheter kränks fortfarande i Kina. Dödsstraffet tillämpas. Ett hävande av embargot nu skulle leda till ökad oro i Sydostasien, kanske med upprustning som följd i Japan, Kina och Taiwan med USA inblandat. I reservation 3 menar vi att Sverige entydigt borde agera för att nu inte häva vapenembargot mot Kina. Det som har hänt nu kräver stor diplomatisk skicklighet av regeringen för att vända tillbaka denna fråga i rätt riktning och få fler medlemsstater att förstå att vapenembargot bör vara kvar. Skicklighet i diplomatin krävs för att få vapenkrämarländerna i Europa på andra tankar.

Herr talman! Jag måste säga att jag instämmer i väldigt mycket av det som Agne Hansson började med att säga; att alliansfriheten och neutralitetsoptionen har tjänar Sverige väl och borde kunna tjäna Sverige väl även i framtiden. Men Agne Hansson sade också att det fanns en bred samsyn och en bred politisk majoritet när det gäller säkerhetspolitiken och att det här ger möjligheter för att Sverige med kraft och med en stark position kan agera i och uttala sig om konflikter var i världen de än finns. Jag vill ända koppla ihop det här med vad Urban Ahlin, utskottets ordförande, sade eftersom ni står på en gemensam grund här. Han talade om vikten av samordning, att man har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU. Han sade att ensamt skulle Sverige inte kunna göra så hemskt mycket, utan det är viktigt att vi i stället får försöka påverka EU:s politik. Hur ser Agne Hansson på den konflikten, möjligheten för Sverige att kunna agera starkt utifrån alliansfriheten och neutralitetsoptionen som Sverige har haft med tanke på den strävan som ändå finns i betänkandet och hos socialdemokratin och utskottets ordförande om att vi ska ha en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och agera gemensamt? Det är den ena frågan. Jag kan ta nästa fråga sedan.

Herr talman! Jag ser detta på ett mycket positivt sätt. Det harmonierar fullständigt. När jag menar att vi utifrån vår alliansfrihet kan tala med trovärdighet ute i världen menar jag att vi kan göra det på den neutrala grund som vi står på. Vi kan bli förstådda med respekt i det fallet. Vi kan göra det inom EU. Med de resurser vi tillsammans skapar där kan vi också göra en starkare total fredsfrämjande insats och ett bättre förebyggande arbete. Så det går alldeles utmärkt ihop enligt Centerpartiets syn.

Herr talman! Jag måste ändå säga att det här för mig blir ett slags kluven position. Självklart anser jag också att Sverige ska agera inom EU. Det finns positiva tillfällen där EU kan agera gemensamt. Men förutsättningen för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU är ju faktiskt ambitionen att man ska tala med en röst. Det är ju i grund och botten inte fullständigt möjligt att Sverige kan agera och uttala sig i konflikter runtomkring i världen och ha en egen självständig ståndpunkt om den inte överensstämmer med den EU-ståndpunkt som finns. Där Sverige i själva verket kan använda sin röst är när det gäller att försöka påverka EU till ett gemensamt ställningstagande där man får igenom den svenska positionen. Men det kan lika gärna hamna i ett läge där faktiskt den europeiska positionen, den gemensamma ståndpunkten, inte överensstämmer med Sveriges. Kan inte Centerpartiet se att det här hindrar Sverige utifrån den position vi har haft tidigare som alliansfria med neutralitetsoptionen? Vi har ju haft det, och därför har Sverige kunnat agera som vi har gjort. Ser inte Centerpartiet att EU-politiken, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, faktiskt beskär Sveriges möjligheter?

Herr talman! Jag undrar vem som är kluven i den här debatten om det inte är Vänsterpartiet. Jag kan inte förstå att det är någon skillnad mellan att hävda en uppfattning och att man har byggt under den med garantier som gör att man är mer trovärdig. Samtidigt måste man, för att kunna åstadkomma resultat, också kunna sätta makt bakom orden. Då söker man samarbete. Kollektivt samarbete trodde jag var något som även Vänsterpartiet trodde ger ökad styrka. Det är precis det man bygger upp genom det samarbete som man har i Europa.

Fru talman! Jag vill också sälla mig till dem som berömmer utskottsledningen, ordföranden och vice ordföranden i utrikesutskottet, som lett oss så att vi fått fram underlaget för det beslut som vi ska fatta om säkerhetspolitiken. Precis som Agne Hansson sade råder det ganska stor enighet om att vi tillsammans ska driva dessa svåra frågor i många olika organisationer. Något parti spretar lite grann. Vårt land ska aktivt bidra till internationell fred och säkerhet och deltar i dag i både militära och civila insatser under FN:s, EU:s, OSSE:s och Natos ledning. Det svenska deltagandet i internationella insatser stärker vår egen säkerhet och bidrar till Försvarsmaktens utveckling. Tyngdpunkten vad avser svenska fredsfrämjande insatser med väpnad styrka ligger på västra Balkan. Därutöver lämnar Sverige bidrag med väpnade styrkor till de FN-sanktionerade styrkorna i Afghanistan och Liberia. Vi deltar även i den Natoledda fredsfrämjande styrkan i Kosovo, i den EU-ledda fredsstyrkan i Makedonien samt i den EU-ledda krishanteringsinsatsen i Bosnien och Hercegovina. Sveriges deltagande i två operationer i Kongo har avslutats. Vi följer utvecklingen. Vid sidan av dessa större operationer har Sverige personal som deltar i en hel rad fredsfrämjande insatser alltifrån minröjningsexperter i Eritrea och Etiopien till observatörer i Georgien. Ändå är behovet av fredsfrämjande insatser stort, och det växer. Utskottet delar därför regeringens bedömning att Sveriges förmåga till deltagande i fredsfrämjande insatser, från förebyggande åtgärder till fredsframtvingande insatser, ska öka. Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt stärka de internationella freds- och säkerhetsfrämjande åtgärderna. Sverige ska vara alliansfritt. Säkerhet är mer än eventuella militära hot. Terrorhandlingarna den 11 september på Manhattan, tågbombningarna i Madrid och gisslantagandet i Beslan är alla vidriga exempel på det. Utskottet konstaterar att EU i december 2003 antog en säkerhetsstrategi, där unionens utrikes- och säkerhetspolitiska inriktning och prioriteringar beskrivs. De främsta hoten inför framtiden beskrivs vara sönderfallande stater, organiserad brottslighet, människohandel och korruption samt brist på demokratiutveckling. Därför är det också helt riktigt och viktigt att vi använder fler verktyg än de militära för att möta dessa hot. Det har jag själv upplevt på plats i Pristina. Vi kunde se hur befolkningen kände trygghet genom de patruller som fanns där. Vi hjälpte också till med demokratiutvecklingen och kunde se vilka krav som fanns på att vi skulle hjälpa till att bygga upp ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samarbete med andra länder. På global nivå är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till FN. Genom vårt medlemskap i EU deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig. En av hörnstenarna i svensk politik utgörs av arbetet för en alleuropeisk fredsordning, där Sverige samverkar med samtliga organisationer och länder som delar våra värderingar och intressen. Vårt medlemskap i EU är det främsta instrumentet för detta, jämte vårt engagemang i OSSE, deltagandet i Euro-atlantiska partnerskapsrådet EAPR och i Partnerskap för fred samt arbetet i Europarådet. Den svenska säkerhetspolitiken har till sitt förfogande ett flertal instrument som innefattar diplomati, ekonomiskt bistånd, räddningsinsatser och humanitärt och militärt stöd. Sverige bidrar med militära resurser i ett flertal pågående FN-, EU- och Natoledda operationer i bland annat Afghanistan, Liberia, Kosovo och Bosnien och Hercegovina. Genom att upprätthålla fred och stabilitet skapas förutsättningar för att bygga upp det civila samhället och lösa etniska konflikter. Jag ger stort beröm till våra svenska soldater ute i världen, stort beröm för den risk som de utsätter sig för och högsta betyg för den utbildningsinsats som gjordes innan de åkte ut på sina uppdrag. Tidigare säkerhetspolitiska lösningar har förlorat i betydelse och ersatts med krav på ett utökat samarbete för att hantera framtida kriser inom hela konfliktskalan. Detta kräver bland annat militär förmåga att hantera kriser tillsammans med andra länder. Som ett led i utvecklingen av krishanteringsförmågan och en gemensam försvarsmaterielpolitik har ett särskilt organ, Europeiska försvarsbyrån, upprättats för utveckling av militär förmåga, forskningsarbete, materiel och så vidare. Även där är samarbetet det viktiga. Vi minns alla att Europa stod handfallet när kriget i Jugoslavien bröt ut. Nu, drygt tio år senare, kan EU bistå vid en liknande händelse i vår omvärld. Sverige har varit aktiv part i framtagandet av snabbinsatsstyrkorna och avser att bidra solidariskt till EU:s krishanteringsförmåga. En insatsgrupp bestående av ca 1 100 soldater från Sverige samt ca 200 man från Finland respektive Norge ska etableras under svensk ledning. Denna styrka ska stå färdig 2008. Sverige fattar i varje enskilt fall och i enlighet med svensk lag beslut om medverkan i krishanteringsinsatserna. Internationella fredsbevarande insatser ska vila på FN-stadgans principer. Utskottet ser positivt på arbetet med att utveckla konceptet med civila snabbinsatsstyrkor som kan användas i förebyggande syfte i ett tidigt stadium av en konflikt. Utskottet menar att stödet till uppbyggnaden av demokratiska institutioner, rättssäkerhet samt det civila samhället är av mycket stor vikt såväl för det konfliktförebyggande arbetet som för arbetet med att få till stånd försoning, samarbete och säkerhet efter konflikter. Väpnade konflikter inom och mellan stater präglar bland annat stora delar av Afrika och utgör ett stort hot mot utvecklingen av hela regionen. När Afrikanska unionens ordförande besökte riksdagen fick han frågan vilken hjälp vi i EU och Sverige kunde bistå Afrikanska unionen med. Det första han nämnde, och som han ansåg viktigast, var hjälp med att bygga upp egen kapacitet för att skapa stabilitet och fred. Han efterfrågade logistik, utrustning och utbildning för krishanteringsinsatser. EU vill, och vi i Sverige kan, hjälpa till med detta. Därför är Sverige med och utvecklar EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik; vi sitter inte tysta på mötena utan är med och utvecklar detta. Fru talman! Utskottet noterar att EU, som ett direkt resultat av terrordåden i Madrid den 11 mars 2004, beslutade att anta en solidaritetsdeklaration, vilken föreskriver ömsesidig solidaritet och hjälp mellan stater i händelse av terrorangrepp. Detta är ett politiskt förpliktande dokument och ska inte förväxlas med solidaritetsklausulen som är inskriven i fördraget. Det finns ingen motsättning mellan den militära alliansfriheten och den starka solidariteten mellan länderna i EU. Det är svårt att föreställa sig att Sverige inte skulle hjälpa till i händelse av ett väpnat angrepp mot ett annat EU-land. Det är lika svårt att föreställa sig att övriga EU-länder inte skulle agera på samma sätt. Sverige är, som sagt, militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl. Till skillnad från främst Folkpartiet ser vi socialdemokrater ingen anledning att ompröva den ståndpunkten. Detta har framkommit lite grann också i dagens debatt. Framför allt Folkpartiet förespråkar att vi ska vara medlemmar i Nato. Vi anser att vi genom medlemskapet i EAPR och PFF kan utöva inflytande samt tillvarata de svenska intressena i de operationer som vi väljer att delta i. Vi menar också att det ska finnas ett starkt folkligt stöd som känns i ryggmärgen för vår militära alliansfrihet. Under det senaste årtiondet har de internationella operationerna gått från att vara främst traditionellt fredsbevarande operationer i form av övervakning av buffertzoner eller demilitariserade områden till att alltmer få karaktären av fredsframtvingande insatser. Enligt lagen om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands ska begäran av FN eller beslut i OSSE utgöra den folkrättsliga grunden för svenskt deltagande i en internationell fredsbevarande insats. Deltagande av svensk trupp i fredsframtvingande insatser kräver beslut i denna kammare. Det svenska deltagandet i de Natoledda Ifor- och Sforstyrkorna i Bosnien och Hercegovina och i Kforstyrkorna i Kosovo från och med 1999, liksom de FN-ledda insatserna i Liberia, Afghanistan och Demokratiska republiken Kongo, godkändes således av denna kammare då dessa operationer har fredsframtvingande karaktär. Ett sådant beslut kan fattas skyndsamt vid behov, eftersom riksdagen numera sammanträder under hela året. Utskottet ser därför inget behov av en lagändring för att delegera ytterligare beslutsrätt till regeringen i fråga om väpnade styrkor i det området. Beslut kan fattas i denna kammare. Förluster av människoliv i samband med fredsframtvingade uppdrag och krishanteringsinsatser kan inte uteslutas. Utskottet noterar att Försvarsmakten inför varje enskild insats genomför omfattande hot- och riskbedömningar med fokus på personalens säkerhet. Vi får en god och välgrundad information om säkerhetsläget inför de beslut vi har att fatta i kammaren och också har fattat i de sammansatta utskott vi haft. Vi har stor respekt för den utbildning och utveckling vi har inom Försvarsmakten. Det ett stort ansvar för oss här i kammaren att fatta beslut om att skicka ut killar och tjejer, soldater, i övriga världen för att hjälpa till i demokratiutveckling och jobba med fredsframtvingande åtgärder. Det är ett stort ansvar. Det är sådana beslut som vi helst inte skulle vilja fatta i den här kammaren. Men det är något som vi säkerligen i framtiden kommer att behöva göra. Vi ska sätta de personer som vi skickar ut på insatserna i det främsta rummet. Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets hemställan i betänkandet.

Fru talman! Det sades att denna debatt skulle vara som ett band som spelar före huvudbandet. Då kan man hoppas att det blir som i musiken, att den som är förband nu blir stjärna om tio år. Fru talman! Ända sedan besluten på EU-toppmötet i Köln 1999 har Miljöpartiet varnat för unionens tilltagande militarisering, och vi har blivit besannade. Dessutom har också överlappningen och tillnärmandet till Nato på många nivåer stadigt tilltagit mellan det ursprungliga handelsblocket EU och den USA-ledda segrande försvarsalliansen Nato. Ändå försöker regeringen, utskottstexten och alltfler borgerliga politiker leda i bevis att vi kan förbli neutrala, alliansfria och ha ett fritt val som egen nation samtidigt som vi deltar i Natos alla frivilligklubbar, samövar med alla möjliga västmakter, byter vapen med USA och röstar för en konstitution som förvandlar handelsblocket till en fullfjädrad statsbildning med egen intern solidaritetsklausul. Det är en solidaritetsklausul som enligt EU:s egen överbefälhavare dessutom lär vara starkare än Natos. Folkpartiets analys är således nästan rätt, även som dess slutsats är fel. Den svenska politiken gentemot USA präglas inte alls av "en självständig hållning", som det lyder i betänkandetexten, utan det är tvärtom. Vi såväl som EU sitter rejält fast i dess vapenklor. Detta om bevarad alliansfrihet förblir dimridåer och ett intellektuellt mörker som historien kommer att fördöma. Men det är ingenting som betänkandet rubbar i dag, tyvärr. Natoanpassningen pågår således med stormsteg, och EU:s militarisering likaså. Det är något som man i betänkandet tyvärr inte vill göra avsteg ifrån utan tvärtom mest välkomnar. För mig och för Miljöpartiet framstår dock främst vapensamarbetet som mest problematiskt. Det är den synkroniserade och i EU-konstitutionen frammanade upprustningen och den gemensamma försvarsmaterielbyrån som kommer att sammanlänka utveckling, framtagning och kommers med vapensystem inom EU-kretsen mot USA och resten av världen som framstår som det mest problematiska. Häri ligger enligt min mening det största hotet. Det utgör den hårda kärnan i begreppet militarisering. Framtagningen av den svenska snabbinsatsstyrkan är något som bejakas i detta betänkande, och som kommer att följas upp i eftermiddagens debatt om de historiska försvarsbetänkandena. Det är dock i stora stycken en förlängning av en annan förd politik. Att den ska sättas upp i samverkan med EU-fria Norge och neutrala Finland är dessutom en liten fördel. Fru talman! I den bästa av miljöpartivärldar finns det inget behov av vapen alls. I den näst bästa finns bara nationella styrkor som FN kan anropa för folkrättsligt motiverade insatser för att förhindra folkmord och allvarliga konflikter. Men i den realt existerande världen pågår ännu grova övergrepp av mörka krafter, och internationell beväpnad närvaro på legitim grund behövs alltför ofta. Den legitima grunden måste enligt vår mening alltid vara den världsorganisation vi har, nämligen FN. Betänkandet säkrar FN-mandatet. Jag tycker att Vänsterpartiet ska läsa lite mer noggrant vad det faktiskt står i betänkandet. Problemet är att FN numera anropar Nato och EU och inte Sverige. De insatser som har gjorts med svensk trupp i konflikthärdar i utlandet med den våldsanvändning som enligt FN:s kapitel VII behövs har dessutom varit bra. De har verkligen behövts. De har bejakats av riksdagen, av mig och av mitt parti. FN-mandatet och riksdagens ja är således de två grundrekvisit som Miljöpartiet kräver, och de är tillgodosedda. Grundpoängen i försvarsbeslutet är att ställa om från ett brett och tungt försvar hemma till ett lätt och snabbt försvar för bruk borta. Det är helt riktigt. Det är i linje med vår gröna syn på internationell solidaritet. Det är kort sagt grön politik sedan tio år tillbaka. Kampen mot det slutgiltiga upphävandet av alliansfriheten och kampen mot vapenspridning och överkapacitet i alla dess former må fortsätta från vår sida framöver. Viktigast av allt just nu är att få till stånd en svensk folkomröstning om EU:s konstitution. Med ett sådant dokument ratificerat blir svensk alliansfrihet över huvud taget inte längre tänkbar. Till Eskil Erlandsson vill jag säga att jag förstår om du är lite putt för att ni inte längre är med och får överrusta Sverige och göda vapenindustrin. Men jag personligen ser inte fram emot några ministerposter.

Fru talman! Först av allt yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag tänker ta upp en fråga som är oerhört viktig inom säkerhetspolitiken men som hittills inte tagits upp av någon i dagens debatt. Det förvånar mig. Det gäller den kvinnliga representationen och det kvinnliga arbetet i freds-, nedrustnings- och säkerhetsarbetet både i Sverige och i världen. Frågan om fred, nedrustning och säkerhet har alltid spelat en central roll i kvinnorörelsens historia. Vi kvinnor har i århundraden varit i fronten för fredsarbetet. Tidigare har det ofta rört sig om individuella initiativtagare, men nu arbetar vi i nätverk. Kvinnor har under årtusenden vägrat att använda militära medel för att lösa konflikter. Under senare delen av 1900-talet har vi också utarbetat ickevåldsmetoder och strategier för att hindra konflikter att eskalera till våld och krig. Här i riksdagen har vi också ett nätverk som vi kallar för Särk. Det står för Sällskapet riksdagens kvinnor mot krig. År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325, Kvinnor, fred och säkerhet, efter ett enormt lobbyarbete från NGO:er. Den här resolutionen uppmanar alla medlemsstater och FN att skydda och respektera kvinnors mänskliga rättigheter och att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för att förebygga, hantera och lösa konflikter. Varaktig fred kan inte uppnås utan kvinnors medverkan. Kvinnor är inte bara viktiga utan också nödvändiga för varaktig fred. I dag deltar mycket få kvinnor i internationellt arbete som fredsmäklare, medlare, förhandlare, förlikare eller utredare av krigsförbrytelser och MR-kränkningar. Mellan 1957 och 1989 deltog endast 20 kvinnor av 20 000 i FN:s fredsarbete. I dag deltar ungefär 4 %. Fram till 1993 fanns det inga kvinnor i beslutsfattande positioner i FN. Den första kvinnan tillträdde 1994. Och FN:s mål är att nå en jämn könsfördelning, 50-50, och det ligger ju faktiskt väldigt långt borta. Men jag vet att såväl Sverige och den svenska regeringen som EU har vidtagit en hel del åtgärder för att implementera FN:s säkerhetsråds resolution 1325, men trots detta återstår väldigt mycket arbete. Arbetet med att nå målen i denna resolution är ju inte bara en kvinnofråga, utan det är en fråga för hela samhället - en samhällsfråga. För att skapa långsiktig trovärdighet i internationellt fredsarbete måste den här implementeringen tas på största allvar och skyndas på. Fru talman! Dessutom har nu under de sista åren attacker mot kvinnor blivit allt vanligare som krigsstrategi. När kvinnor blir måltavlor i krig och konflikter ökar belastningen på hela samhällsstrukturen drastiskt, eftersom det omsorgsarbete som kvinnor utför och som håller ihop familjer och samhällen söndras. Att dessutom sexuellt våldföra sig på en kvinna, helst inför mannens ögon, är en krigsstrategi som ofta används i syfte att bryta ned familjer och orsaka social instabilitet. En ökad närvaro av kvinnor i fredsarbetet skulle bland annat bidra till att sexuella övergrepp mot kvinnor minskade och att kvinnor som utsatts för övergrepp under konflikter ges möjlighet till ett kvinnligt bemötande och lättare vågar träda fram och berätta sina historier. Vi skulle få en förändring av värderingar och perspektiv på konfliktlösning och fredsarbete. Trots att det är fyra år sedan säkerhetsrådets resolution antogs saknas fortfarande kunskaper om genusperspektivet i FN:s säkerhetsråd. Det är faktiskt väldigt sorgligt att höra att medlemmarna i säkerhetsrådet, som dessutom är endast män, säger att genderfrågorna är nya för dem, att de är så svåra och att de inte kan dem. För att säkerställa ett genusperspektiv krävs alltså kunskap och utbildning. FN är, liksom många andra stora organisationer, en mansförsamling. Det är regeringarnas företrädare som sitter där, och det är nästan undantagslöst män. Av Sveriges samtliga FN-ambassadörer sedan 1946 har endast en varit kvinna, och det är Agda Rössel, som satt mellan 1958 och 1964. Och som jag sade tidigare: I säkerhetsrådet sitter bara män. Kvinnor har alltid stått utanför FN, trots att lika rättigheter för kvinnor och män finns inskrivet i FN-stadgan och i de båda FN-konventionerna om mänskliga rättigheter. Fru talman! Nästa generalsekreterare i FN måste bli en kvinna! Det finns många duktiga kvinnor i världen. Jämställdhet är en av de viktigaste förutsättningarna för att vi ska få ett bra, nytt, demokratiskt FN. Vi måste säkra en ökad representation av kvinnor på alla beslutsnivåer, och vi måste också se till att det finns kandidater. Därför bör man göra ett centralt register av kvinnor till delegationer och specialrådgivare och öka stödet till utbildningsinsatser. Jag ser att min talartid är slut, men trots detta vill jag avslutningsvis, fru talman, säga att jag, precis som Lars Ångström tidigare i sitt tal, tycker att det är oerhört bra att den svenska regeringen tagit initiativ till de civila snabbinsatsstyrkorna i EU. De ska tydligen kunna användas på olika sätt för rådgivning och planering inom olika samhällssektorer i konfliktområden och framför allt användas i förebyggande syfte i ett tidigt skede av en konflikt, vilket förhoppningsvis kan innebära att de militära insatserna minskar. Det är mycket positivt för fredsarbetet både inom EU men också ute i världen att de har kommit till, och jag hoppas verkligen att det blir ett snabbt beslut. Jag förstår ju att mycket av arbetet och många diskussioner återstår. Det är fortfarande bara ett förslag. Men jag hoppas att den svenska regeringen orkar driva det här snabbt och att vi får ett snabbt beslut.

Fru talman! Först av allt yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag tänker ta upp en fråga som är oerhört viktig inom säkerhetspolitiken men som hittills inte tagits upp av någon i dagens debatt. Det förvånar mig. Det gäller den kvinnliga representationen och det kvinnliga arbetet i freds-, nedrustnings- och säkerhetsarbetet både i Sverige och i världen. Frågan om fred, nedrustning och säkerhet har alltid spelat en central roll i kvinnorörelsens historia. Vi kvinnor har i århundraden varit i fronten för fredsarbetet. Tidigare har det ofta rört sig om individuella initiativtagare, men nu arbetar vi i nätverk. Kvinnor har under årtusenden vägrat att använda militära medel för att lösa konflikter. Under senare delen av 1900-talet har vi också utarbetat ickevåldsmetoder och strategier för att hindra konflikter att eskalera till våld och krig. Här i riksdagen har vi också ett nätverk som vi kallar för Särk. Det står för Sällskapet riksdagens kvinnor mot krig. År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1325, Kvinnor, fred och säkerhet, efter ett enormt lobbyarbete från NGO:er. Den här resolutionen uppmanar alla medlemsstater och FN att skydda och respektera kvinnors mänskliga rättigheter och att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för att förebygga, hantera och lösa konflikter. Varaktig fred kan inte uppnås utan kvinnors medverkan. Kvinnor är inte bara viktiga utan också nödvändiga för varaktig fred. I dag deltar mycket få kvinnor i internationellt arbete som fredsmäklare, medlare, förhandlare, förlikare eller utredare av krigsförbrytelser och MR-kränkningar. Mellan 1957 och 1989 deltog endast 20 kvinnor av 20 000 i FN:s fredsarbete. I dag deltar ungefär 4 %. Fram till 1993 fanns det inga kvinnor i beslutsfattande positioner i FN. Den första kvinnan tillträdde 1994. Och FN:s mål är att nå en jämn könsfördelning, 50-50, och det ligger ju faktiskt väldigt långt borta. Men jag vet att såväl Sverige och den svenska regeringen som EU har vidtagit en hel del åtgärder för att implementera FN:s säkerhetsråds resolution 1325, men trots detta återstår väldigt mycket arbete. Arbetet med att nå målen i denna resolution är ju inte bara en kvinnofråga, utan det är en fråga för hela samhället - en samhällsfråga. För att skapa långsiktig trovärdighet i internationellt fredsarbete måste den här implementeringen tas på största allvar och skyndas på. Fru talman! Dessutom har nu under de sista åren attacker mot kvinnor blivit allt vanligare som krigsstrategi. När kvinnor blir måltavlor i krig och konflikter ökar belastningen på hela samhällsstrukturen drastiskt, eftersom det omsorgsarbete som kvinnor utför och som håller ihop familjer och samhällen söndras. Att dessutom sexuellt våldföra sig på en kvinna, helst inför mannens ögon, är en krigsstrategi som ofta används i syfte att bryta ned familjer och orsaka social instabilitet. En ökad närvaro av kvinnor i fredsarbetet skulle bland annat bidra till att sexuella övergrepp mot kvinnor minskade och att kvinnor som utsatts för övergrepp under konflikter ges möjlighet till ett kvinnligt bemötande och lättare vågar träda fram och berätta sina historier. Vi skulle få en förändring av värderingar och perspektiv på konfliktlösning och fredsarbete. Trots att det är fyra år sedan säkerhetsrådets resolution antogs saknas fortfarande kunskaper om genusperspektivet i FN:s säkerhetsråd. Det är faktiskt väldigt sorgligt att höra att medlemmarna i säkerhetsrådet, som dessutom är endast män, säger att genderfrågorna är nya för dem, att de är så svåra och att de inte kan dem. För att säkerställa ett genusperspektiv krävs alltså kunskap och utbildning. FN är, liksom många andra stora organisationer, en mansförsamling. Det är regeringarnas företrädare som sitter där, och det är nästan undantagslöst män. Av Sveriges samtliga FN-ambassadörer sedan 1946 har endast en varit kvinna, och det är Agda Rössel, som satt mellan 1958 och 1964. Och som jag sade tidigare: I säkerhetsrådet sitter bara män. Kvinnor har alltid stått utanför FN, trots att lika rättigheter för kvinnor och män finns inskrivet i FN-stadgan och i de båda FN-konventionerna om mänskliga rättigheter. Fru talman! Nästa generalsekreterare i FN måste bli en kvinna! Det finns många duktiga kvinnor i världen. Jämställdhet är en av de viktigaste förutsättningarna för att vi ska få ett bra, nytt, demokratiskt FN. Vi måste säkra en ökad representation av kvinnor på alla beslutsnivåer, och vi måste också se till att det finns kandidater. Därför bör man göra ett centralt register av kvinnor till delegationer och specialrådgivare och öka stödet till utbildningsinsatser. Jag ser att min talartid är slut, men trots detta vill jag avslutningsvis, fru talman, säga att jag, precis som Lars Ångström tidigare i sitt tal, tycker att det är oerhört bra att den svenska regeringen tagit initiativ till de civila snabbinsatsstyrkorna i EU. De ska tydligen kunna användas på olika sätt för rådgivning och planering inom olika samhällssektorer i konfliktområden och framför allt användas i förebyggande syfte i ett tidigt skede av en konflikt, vilket förhoppningsvis kan innebära att de militära insatserna minskar. Det är mycket positivt för fredsarbetet både inom EU men också ute i världen att de har kommit till, och jag hoppas verkligen att det blir ett snabbt beslut. Jag förstår ju att mycket av arbetet och många diskussioner återstår. Det är fortfarande bara ett förslag. Men jag hoppas att den svenska regeringen orkar driva det här snabbt och att vi får ett snabbt beslut.

Fru talman! Sverige måste alltid entydigt stå på demokratins sida. Dessvärre tycker jag mig se en röd tråd genom regeringens agerande ända sedan Göran Perssons stabilitetsuttalande 1996 där brott mot mänskliga rättigheter och upprustning i Folkrepubliken Kina tonades ned av regeringen. Just nu gör regeringen också sitt bästa för att tona ned brotten mot mänskliga rättigheter med hänvisning till att Kina är mer öppet för internationella strukturer - trots att de reala förändringarna är ytterst begränsade. Folkrepubliken Kina avrättar mångdubbelt fler människor än världens övriga länder gör tillsammans. Mellan 1990 och 1998 registrerade Amnesty 25 400 dödsdomar och mer än 16 500 verkställda avrättningar i landet. Det är den officiella siffran. Den verkliga är troligen betydligt högre. En ledamot i folkkongressen, Chen Zhonglin, menar att Kina i verkligheten avrättar 10 000 människor varje år. Dödsstraffen utmäts efter summariska och politiserade rättegångar. Möjlighet att överklaga finns inte. Ofta dödas människor omedelbart efter det att rättegången har ägt rum. Det förekommer dödsstraffsprocessioner där dödsdömda tvingas marschera genom städer för att sedan avrättas offentligt vid massavrättningar på idrottsarenor. Det finns uppgifter om en kvarts miljon som hålls i interneringsläger för politisk omskolning. Tortyr förekommer. Censur råder. Opposition liksom religiösa fängslas. I det läget är det angeläget att ingen signal sänds från Sverige om att situationen för mänskliga rättigheter har förbättrats i Kina. Det är också angeläget att inse att utvecklingen i det väldiga landet Kina också har en stor inverkan på säkerheten globalt och faktiskt också för oss i Europa. Jag ställer mig ibland frågan vad regeringen har lärt av den inhemska kommunistdebatten och om hur relationerna till tidigare kommunistdiktaturer hanterades. Kina har haft en oerhörd tillväxt, men vad har man använt resurserna till? Jo, landet har officiellt haft tvåsiffriga anslagsökningar till försvaret varje år, och det är också officiella siffror. De verkliga är förmodligen mer än dubbelt så höga som 10 %. Man utvecklar nya generationer stridsspetsar och kan avlossa kärnvapen från marken, luften och havet. Man utvecklar långdistansmissilteknik för att kunna nå mål i USA. Den oerhört stora upprustning som Kina bedrivit - både nukleärt och konventionellt - gör att människor i Taiwan är rädda. För fem år sedan kunde Kina inte klara av att invadera Taiwan - i dag räknar man med en överlevnadstid på två dagar. Det visar storleken i den upprustning Kina har bedrivit. Detta är mycket allvarligt, eftersom det förändrar den strategiska balansen i regionen och ökar risken för strategiska överfall. Det är en sak för omvärlden att söka hindra en invasion av en demokrati som Taiwan, en annan att ställas inför fait accompli. Kina har för övrigt avlossat robotar mot Taiwan när landet höll fria presidentval. Hot om invasion och angrepp är vanligt förekommande, trots att Taiwan borde vara ett exempel för demokratisering av hela Kina. USA är garanten för Taiwans säkerhet, men i TV har uttalats att Kina numera kan nå mål i Seattle med missiler. Det finns en betydande oro hos många för att Kina ska använda hot om kärnvapen för att höja priset för omvärldens försvar för Taiwan. Då riskeras en upptrappning av den potentiella faran i regionen, som är avsevärd. Att Kinas kärnvapenrustningar har förändrat den strategiska balansen i regionen och landets roll i kärnvapenspridningen har knappt noterats i den svenska debatten - detta i ett land som traditionellt har berömt sig av att vara ett land som strävar efter nedrustning. Kina är historiskt och kulturellt en ledande del av världen och en framväxande ekonomisk marknad av största betydelse. Men kraven vad gäller mänskliga rättigheter och demokrati får inte sättas lägre för Kina än för andra länder. Vi ska mäta alla med samma måttstock. Om vi gör på något annat sätt devalverar vi den kinesiska befolkningens rättigheter och säger att de är annorlunda än andra människors. Sverige måste återkommande markera att Kinas kärnvapenrustningar är oacceptabla, men regeringen tar inte ens upp frågan när man möter Kinas ledare. Jag ställer en skriftlig fråga varje gång regeringen möter en hög kinesisk ledare huruvida man tagit upp Taiwanfrågan, frågan om mänskliga rättigheter och kärnvapenfrågan på mötena. Svaret från regeringen är att man inte alls tar upp kärnvapenfrågan - inte med vare sig vice premiärministern från folkrepubliken eller utrikesministern förde den svenska regeringen upp frågan på dagordningen när de besökte Sverige. Den som tror att de senaste årens tillväxt i Kina skulle vara en garanti för att landet inte ska gå åt fel håll eller attackera grannen Taiwan har dessvärre fel. Vi måste inse att Taiwan på många sätt är en överordnad fråga för Folkrepubliken Kina. Många tror att man kan förutspå att den ekonomiska utvecklingen i Kina ska följas av en politisk sådan, i demokratisk riktning. De faktiska tecknen på detta är än så länge i bästa fall små. I vilket fall som helst väntar en övergångsperiod av betydande osäkerhet. Jag noterar att det i svensk debatt fortfarande ofta förekommer referenser till osäkerheten om den ryska utvecklingen, trots att man där kommit oerhört mycket längre i reformering än vad man gjort i Folkrepubliken Kina. Det finns alltid en risk att en diktatur, en kommunistledning, söker ena ett land med hjälp av agitation och hot mot vad som beskrivs som en yttre fiende eller grannar. Skulle någonting gå snett i Taiwansundet skulle det få betydande konsekvenser för världsekonomin. Där går handeln med Sydkorea och Japan, tillika med en god del av världens oljetransporter. Jag noterar att utskottet i detta betänkande säger att man bör ta "hänsyn till att Taiwan blivit en demokrati" vid en diskussion om återförening. Problemet är att den här formuleringen är både begränsande och otydlig. Den är begränsande såtillvida att den enbart riktar in sig på förhållandena i Taiwan, men utelämnar krav på demokratisering av Kina. Sverige kan knappast välkomna en förening som gör att en liten demokrati uppgår i en diktatur. Då tappar den samlade demokratin i världen 23 miljoner invånare. Den är otydlig, eftersom formuleringen "tar hänsyn till" kan innebära annat än att folket - eller ens Taiwan självt - får avgöra, alltså att de gärna får rösta men kan köras över om Kinas påtryckningar blir för kraftfulla. Jag kan inte se några skäl för Sverige som skulle hindra uttalade krav på att en förening ska ske på demokratisk grund, syftande till att Kina utvecklas demokratiskt som helhet. Förlängningen av ett sådant resonemang blir annars att en ett-Kina-politik skulle hindra ett uttalat svenskt stöd för demokratin i Taiwan över huvud taget. Jag vet att såväl moderater, folkpartister, kristdemokrater, socialdemokrater som andra tycker att det vore fullkomligt orimligt. 23 miljoner människor i Kinas första riktiga demokrati behöver och måste få svenskt stöd. Det gäller oppositionen och demokratirörelsen också i folkrepubliken själv. Ekonomisk integration mellan Sverige, Europa och folkrepubliken är utmärkt, bra och hoppfullt, men det måste kombineras med största möjliga tydlighet om att mänskliga rättigheter måste värnas i folkrepubliken, att hot mot Taiwan inte är acceptabla och att Kina måste vända utvecklingen på kärnvapenområdet i riktning mot nedrustning. Jag beklagar vad jag uppfattar som en mycket tydlig passivitet från den svenska regeringen gentemot regeringen i Folkrepubliken Kina. Jag skulle välkomna att det blev som den tidigare utrikesministern i en interpellationsdebatt här i kammaren sade till mig: Tycker oppositionen att regeringen var otydlig i kärnvapenfrågan ska regeringen skärpa sig. Jag noterar att så dessvärre ännu inte har blivit fallet. I detta anförande instämde Gunnar Axén och Gunilla Carlsson i Tyresö (båda m).

Fru talman! I detta betänkande behandlas flera olika aspekter som jag till fullo kan ställa upp på, till exempel avsnittet om kampen mot hiv/aids, förebyggande konfliktlösning med civila medel och att genusperspektivet ska genomsyra arbetet. Det finns också saker där jag tycker att majoriteten slirar på ett klart ställningstagande, till exempel att det krävs ett entydigt FN-mandat för svenska militära insatser. Det finns texter som jag absolut inte kan ställa mig bakom, och det handlar givetvis om hyllningarna till EU-militariseringen och närmandet till Nato. Mina partikolleger Lars Ångström och Lotta Hedström har tidigare varit uppe och pratat och gett Miljöpartiets syn på många av dessa aspekter. Som bekant har jag och åtta andra miljöpartister skrivit en följdmotion till denna proposition inom området säkerhetspolitik och EU:s militarisering. Det stör mig dock lite, fru talman, att man i hela betänkandet skriver "motionären", i singularis, när det är pluralis, eftersom det är nio ledamöter som skrivit under motionen, det vill säga mer än halva Miljöpartiets partigrupp. Det stör mig lite, fru talman, men det får vi väl acceptera. Det som vi framför i vår motion berör EU:s militarisering. Såväl i propositionen som i utskottsbetänkandet skrivs att Sverige aktivt ska verka för att förstärka och utveckla EU:s politiska solidaritet även inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Som ett led i detta har Socialdemokraterna och borgarna agerat för en försvarsmaterielbyrå i EU för utveckling av militär förmåga, forskningssamarbete och materiel. Man har också gått med på en solidaritetsklausul i EU där militära medel ska kunna användas. Men det är inte nog med detta. I utskottsbetänkandet framhävs också att i etableringen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik ingår som en viktig del närmare samarbetsrelationer till Nato. Det betyder i praktiken att Sverige nu med full kraft agerar för en mycket skarp EU-militarisering. En del stöder detta, medan jag själv och många med mig säger nej tack. Vi vill inte att EU ska ha mer makt, och framför allt inte militär makt. Det är exakt detta som nu pågår: En superstat med militära muskler skapas nu med stormsteg. Det är genom EU:s egen så kallade krishanteringsförmåga som EU:s militarisering tar stormsteg framåt. När EU väl har egna styrkor, en solidaritetsklausul fastslagen i en författning, nya sätt för länderna att snabbt fatta beslut om deltagande i en militär operation och gemensamma gränskontroller, vapenbyrå och utrikespolitik går det inte längre att hävda annat än att EU är en militär allians. Med andra ord: Ett svenskt deltagande i EU:s krishantering är ett steg bort från den svenska alliansfriheten. Detta borde sägas tydligt av dem som nu för denna politik, i stället för att fortsätta dubbelmoralen och hävda att det inte är någon militär allians som vi ska vara med i och att vi själva bestämmer vid sidan om. Så enkelt är det inte. Den svenska militära alliansfriheten naggas givetvis mer och mer i kanten. Det borde man vara tydlig med i ärlighetens namn. Sedan kan man, precis som jag, komma till en annan slutsats och säga att man inte tycker att den utvecklingen är bra, medan några kan komma till slutsatsen att det är en bra utveckling. Men var ärliga i den debatten! Samtidigt har också försvarsministern i en intervju den 27 november i DN uttalat om insatsstyrkorna att Sverige ska kunna sända stridande förband långt i väg, och det ska kunna ske utan FN-mandat. Jag hade hoppats att utskottsbetänkandet klart och tydligt skulle klargöra att det krävs ett entydigt mandat från FN:s säkerhetsråd. Men det har inte skett. Jag tycker fortfarande att man slirar alltför mycket när det gäller om det verkligen behövs ett entydigt och klart FN-mandat eller inte. Nu sägs det att det ska vara enligt FN-stadgans principer. Det har en helt annan innebörd i andra EU-länder än den som har diskuterats i debatten här i dag. Fru talman! Egentligen skulle jag yrka bifall till hemställan i min motion, men jag vet ju hur besvärligt det blir här i kammaren då. Därför vill jag bara instämma i Vänsterns reservationer som ligger i linje med hemställanspunkterna i den motion som vi har skickat in.

Fru talman! Det här en riksdagskollega och dessutom, vad jag förstår, en ledamot i Miljöpartiets partistyrelse. Jag vill passa på att ställa en fråga. Om jag uppfattar anförandet rätt är Ulf Holm emot att vi utvecklar en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i EU. Därmed motsätter man sig också säkerhetsstrategin och krishanteringsförmågan och tycker inte att Sverige ska bistå i snabbinsatsstyrkorna. Är det rätt uppfattat?

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt viktigt, och det är Miljöpartiets politik sedan väldigt länge, att vi satsar mer resurser på internationella fredsinsatser. Den politiken ligger fast. Det jag däremot vänder mig emot är den naivitet som finns. De insatsstyrkor som nu byggs upp ingår faktiskt i den militära strategin i EU. Man vill militarisera EU, och den åsikten delar inte jag. Det är den skillnaden som finns. Jag har absolut ingenting emot den omdaning av det svenska militära försvaret som vi ska fatta beslut om i dag. Vi måste har mer resurser till internationella fredsinsatser med svenska militära medel. Jag tycker också att man måste vara mycket tydligare när det gäller FN-mandat och så vidare. Jag hade hoppats att utskottstexterna skulle vara lite tydligare än vad de faktiskt är.

Fru talman! Då förstår jag att Ulf Holm också är emot snabbinsatsstyrkorna inom EU. Det är rätt rimligt av någon som vill lämna den europeiska unionen. Tydligare än så här kan väl inte sönderfallet i regeringsunderlaget konstateras. Ett hycklade miljöparti intar två ståndpunkter. Partistyrelseledamoten har en uppfattning och en duktig debattör tidigare i dag har en helt annan, totalt avvikande uppfattning. Sönderfallet i Vänstern behöver vi inte orda så mycket om. Det visar på vilka otroligt vacklande grunder det säkerhetspolitiska läget i Sverige nu vilar.

Fru talman! Sönderfallet är väl större inom den borgerliga alliansen än inom majoriteten här i riksdagen i dag. Jag önskar tydlighet när det gäller vad man ska fatta beslut om. Det här handlar om en kompromiss där jag anser att vi borde ha förhandlat mer med regeringen om texterna om EU. Det finns till exempel ingen anledning att framhäva solidaritetsklausulen som finns i EU-konstitutionen. Riksdagen har fortfarande inte fattat beslut om den. Varför ska vi skriva under en sådan solidaritetsklausul nu? Det finns absolut ingen anledning till det. Det borde ha varit föremål för en vidare diskussion. Jag är fullt övertygad om att det går att komma överens om en rimlig säkerhetspolitisk analys, till exempel att vi framhäver den civila fredskåren, som Lasse Ångström redogjorde för tidigare. Det finns många bra saker i detta. Genderperspektivet framhävs, och där har vi och Socialdemokraterna en gemensam syn. Detta måste vi lyfta fram tydligare än vad vi har gjort hittills. Jag vänder mig mot de otydliga skrivningarna om EU:s militarisering. Jag tycker faktiskt att man borde vara tydligare med att det är dit Socialdemokraterna vill gå. Jag har en annan åsikt där.