Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning 2008–2010

Fru talman! Strategin för tillväxt och sysselsättning, den så kallade Lissabonstrategin, är EU:s gemensamma ramverk för att främja en långsiktig utveckling med hållbar tillväxt och full sysselsättning. Det handlar om att stärka Europas konkurrenskraft i en växande global ekonomi och att ställa om till klimat- och miljömässigt hållbar utveckling. Det är alltså Lissabonstrategin vi behandlar. Det kan vara lätt för den som inte är fullt insatt att förväxla den med Lissabonfördraget som handlar om något helt annat. Det är viktigt att poängtera detta, fru talman. Det handlar om att stärka Europa och Sveriges konkurrenskraft och tillväxt. Jag har noterat att ministern tyvärr inte kommer att delta i debatten. Jag har också noterat att varken Centerpartiet eller Kristdemokraterna är uppsatta på talarlistan. Med tanke på hur det ser ut i såväl Sverige som runt om i Europa och världen är jag lite förvånad över att man inte har prioriterat en sådan här viktig fråga som hur vi ska arbeta med tillväxt och sysselsättning i ett europeiskt perspektiv. Jag har haft förmånen, fru talman, att under de senaste två veckorna vara ute i Europa och möta andra parlamentariker. Vid varje tillfälle är det frågan om sysselsättning, finanskris och hur vi tillsammans i Europa ska jobba med detta som kommer upp. Tjeckien som är ordförandeland har tagit ett mycket positivt initiativ till att ha ett extra möte med parlamentariker måndag och tisdag i Bryssel. Där ska vi diskutera just denna fråga kopplad till finanskrisen och hur vi tillsammans kan bli starka i Europa. Det är ett bra initiativ och viktigt för framtiden, inte minst när vi i finanskrisens spår kan se hur protektionismen ökar i vissa länder runt om i världen. Denna fråga är viktig att diskutera och ha med sig under resans gång. Här har vi alla ett ansvar att diskutera, debattera och lägga fram förslag som inte går i denna riktning. Vi ska med andra ord inte kopiera det som händer i bland annat Frankrike. Vi socialdemokrater stöder Lissabonstrategin och arbetet med den fullt ut. Däremot tycker vi att den inriktning som regeringens politik har försvagar Sveriges konkurrenskraft. Det är en politik som leder till ökade klyftor. Den ger sämre trygghet och på sikt också lägre löner. Större klyftor gör också att vi får en sämre konkurrenskraft. Tryggheten spelar stor roll och påverkar människor i vardagen. Med det i åtanke kan man fundera på vad det är som händer och vad vi ser i Sverige och runt om i Europa och världen. Dels råder finanskris, dels stundar lågkonjunktur. Vi möts dagligen av nya varsel, och varje dag går människor ut i arbetslöshet när de varsel som lades före jul verkställs. Hur jobbar då regeringen och Sverige med detta? På s. 7 i Sveriges handlingsplan kan man läsa att regeringen har genomfört en rad förändringar i arbetslöshetsförsäkringen under 2008. Karensvillkoren utökades med ytterligare två dagar, från fem till sju dagar och möjligheten att använda ersättning från arbetslöshetskassan som utfyllnad vid deltidsarbetslöshet begränsades till 75 dagar. Det är ett av de sätt som Sverige möter lågkonjunkturen. På vilket sätt känner människor i Sverige tillit och trygghet att våga göra investeringar när regeringen nästan lite stolt skriver om hur man har försämrat och ökat utslagningen av människor i samhället? Man kan i strategin för svensk del utläsa en systematisk jakt på sjuka och arbetslösa. Det känns lite märkligt att läsa att Sverige ska stärkas och bli mer konkurrenskraftigt när så många människor hamnar i otrygghet. Vi kan också konstatera att på grund av regeringens politik - inte på grund av finanskrisen - har nästan en halv miljon människor lämnat a-kassan. En del av dem är nu arbetslösa. En del av dem vet inte hur de ska få mat för dagen och tak över huvudet på sikt. Detta kommer att få nya konsekvenser för svensk räkning. Sveriges regering har varit med och underbyggt detta och förstärker på detta sätt lågkonjunkturen. En annan sak som också finns med i skrivelsen är privatiseringen av såväl apotek som hälso- och sjukvård. Där må vi skilja oss ideologiskt, men på vilket sätt ökar det sysselsättningen? Det kan man fundera över. Många människor jobbar redan i dag med detta. Det kommer kanske rent av att vara samma människor som jobbar med det i morgon. Det är bara någon annan som är huvudägare, och en privat ägare stoppar eventuella vinster i egen ficka. På vilket sätt gynnar det skattebetalarna? Finanskrisen drabbar hela världen på olika sätt. Det är viktigt att understryka att finanskrisen är något som finansmarknaden själv ligger bakom och har lagt grunden till. Det som handlar om sysselsättning och att företag inte kan sälja sina varor och tjänster är till viss del en konsekvens av finanskrisen men ska för den skull inte behöva drabba enskilda individer i form av utslagning från de olika trygghetssystem som vi har byggt upp i Sverige sedan lång tid tillbaka. Vi har gjort det tillsammans med våra nordiska grannar. Det är nu när vi står inför den stundande lågkonjunkturen som vi behöver ha olika åtgärder för att tillväxten och sysselsättningen ska öka. Det finns ett ganska märkligt exempel. Tidigare, när vi hade högkonjunktur i Sverige, valde regeringen att stimulera fordonsindustrin med en miljöbilspremie. Nu, när fordonsindustrin behöver stimulans, väljer man att ta bort den. Det är svårt att få det att gå ihop. Vi vet att det är industrin som drabbas mest under den här finanskrisen och lågkonjunkturen. Samtidigt upplever vi att det inte görs speciellt mycket för att industrin fortsättningsvis ska stå stärkt inför framtiden. När vi pratar om att vi vill ha en stark industri i Sverige handlar det om att satsa på forskning och utbildning. När vi pratar om utbildning gäller det också arbetskraften och att på det sättet stödja så att arbetskraften är redo när lågkonjunkturen vänder så att man då har kompetent personal. Det saknas helt. Det är lite märkligt att man i skrivelsen på s. 9, på tal om arbetskraften och hur sysselsättningen ser ut inför framtiden, noterar: Den samlade bedömningen av den långsiktiga effekten av regeringens hittills vidtagna och i budgetpropositionen för 2009 föreslagna reformer är att sysselsättningen ökar med 2,8 procent eller 120 000 personer. Det är den verkligheten regeringen lever i, eller levde i åtminstone i oktober 2008 när den här skrivelsen lämnades till riksdagen. Det känns lite som att man inte har läst in alla siffror och allt material som hade kommit och de signaler vi då kände till när man presenterade det här. Nu kan vi konstatera att i januari 2009 har mer än 19 000 personer varslats. Vi kan också konstatera att industrin mellan november och december tappade 8,7 procent av produktionen. Det är oroväckande siffror. Det stämmer inte alls med det som finns med i det svenska handlingsprogrammet för tillväxt och sysselsättning. Vi kan också konstatera att man, när näringsutskottet hade behandlat detta och det hade gått ytterligare lite tid innan vi justerade och det fanns möjlighet för majoriteten i näringsutskottet att komma med nya förslag, ändå väljer att helt och fullt ställa sig bakom regeringens förslag till handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning för 2008-2010. Det kan vi inte ställa oss bakom. Vi har i vår motion redogjort för ett helt annat samhällsbygge. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag börjar med att från Vänsterpartiet yrka bifall till reservation 2. Det vi nu ska debattera är alltså regeringens skrivelse och årliga uppföljning av handlingsprogrammet för tillväxt och sysselsättning. Det är en strategi för sysselsättning som ligger inom Lissabonstrategin. I den strategin säger man att EU ska bli världens mest dynamiska ekonomi med full sysselsättning och social integration som mål. Det är en av hörnpelarna. Jag och Vänsterpartiet har inte motionerat i frågan i år, inte för att vi inte tycker att frågan är viktig utan för att vi efter närmare analys kan se att det vi motionerade om förra året är lika giltigt i år. Den motionen har inget sista datum. Jag tror tyvärr att vi blir tvungna att upprepa den nästa år också. Vår kritik är fortfarande i högsta grad berättigad och, om möjligt, ännu mer befogad med hänsyn till den häftiga avmattning av konjunkturen som vi har upplevt de senaste månaderna. Dessa helt nya ekonomiska förutsättningar har regeringen över huvud taget inte beaktat i handlingsprogrammet. Min uppfattning är densamma som förra året. Den politik som regeringen driver och som avspeglas i handlingsprogrammet har lett till stagnerad tillväxt, ökad arbetslöshet, större utanförskap och djupare klass- och könsklyftor. Därmed har Lissabonstrategins grundtankar om långsiktig och hållbar tillväxt och sysselsättning inte uppfyllts. Utskottets uppfattning är att den ekonomiska politik som kommer till uttryck i skrivelsen, nämligen att sträva efter att få folk i arbete och att främja företagande, fortfarande är den rätta vägen för att långsiktigt säkra den svenska konkurrenskraften. Att den akuta ekonomiska krisen har tvingat den svenska regeringen, liksom EU och många andra stater, att vidta extraordinära åtgärder innebär, enligt utskottets uppfattning, inte att man ifrågasätter den allmänna inriktningen. Politiken ligger fast. Vi fortsätter på den inslagna vägen. Jag återkommer till vilka effekter den har fått för svenska löntagare. Regeringens sysselsättningsstrategi bygger på förhoppningar om att avregleringar, utförsäljningar, riktade skattesubventioner och hårdare press på sjuka och arbetslösa ska leda till ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Har den gjort det, kan man fråga sig. Dessutom har en stor del av arbetsmarknadspolitiken bantats bort, vilket leder till sämre möjligheter till omställningar och kompetensutveckling av arbetskraften vid arbetslöshet. Vänsterpartiet avvisar den politiken. Den är orättfärdig. Den leder inte alls till ökad sysselsättning. Om den gör det gör den det på bekostnad av löner och anställningsvillkor. Det innebär att Sverige slår in på en väg där vi tävlar om konkurrenskraften med länder med väsentligt lägre produktivitet, lägre kompetensnivå hos arbetskraften och svagare facklig organisering. Den svenska välfärdsmodellens grund vilar på en arbetsmarknadsmodell där arbetsmarknadens parter kan förhandla fram trygga och flexibla villkor, solidariskt finansierade och med heltäckande socialförsäkringar samt allmänt tillgängliga välfärdstjänster. Den bevaras till gagn för en utveckling i linje med Lissabonstrategins övergripande målsättningar om hållbar sysselsättning och social sammanhållning. Den politik som avspeglas i handlingsprogrammet innebär det motsatta, det vill säga att svensk välfärdsmodells fundament ska monteras ned. Tillväxt ska i stället grundas på framväxt av en låglönemarknad kännetecknad av ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor. Den politik som redovisas i regeringens skrivelse är också felriktad när det gäller små och medelstora företag. Jag är övertygad om att Vänsterpartiets sammantagna politik på det området skulle gynna utvecklingen i dessa företag på ett mer effektivt sätt än de insatser som regeringen redovisar i skrivelsen. Om vi tittar lite närmare på vad kampen för full sysselsättning och social integration har inneburit i Sverige kan vi konstatera att svensk a-kassa är sämst i Norden. Den har enligt OECD:s senaste rapport fallit från 6 till 15 plats. Den är sämre än den i Nederländerna. Den är sämre än den i Tyskland. Den är sämre än den i Frankrike. På vilket sätt ökar den sociala sammanhållningen när vi på ett sådant sätt försämrar för de arbetslösa och sjuka? Detta är en allvarlig och missriktad politik som slår mot dem som hamnar i utanförskap. Vi kan också konstatera att löneklyftorna i Sverige har ökat dramatiskt under de två senaste åren till följd av regeringens politik. Barnfattigdomen har ökat enormt mycket i Sverige. 12 procent av barnen i Sverige räknas i dag som fattiga enligt den senaste rapporten. Vi kan också se att den politik som i dag förs som ett resultat av Lavaldomen har lett till att vi har strejker i Frankrike, i de baltiska staterna och inte minst i Storbritannien. Det är inte strejker för högre löner, utan det är strejker mot lönedumpning, mot att arbetsgivare och företag anställer utländsk arbetskraft på andra villkor än den inhemska arbetskraften med kollektivavtal. Detta är resultatet av en regeringspolitik som inte ökar den sociala sammanhållningen utan som driver politiken i en riktning där gapet ökar. Vi har en möjlighet här, och vi har haft det under generationer, som bygger på att arbetsmarknadens parter gör upp om villkoren i Sverige. Det har visat sig vara en bra modell som ger social sammanhållning och som också ska kunna vara ett föredöme för övriga Europa. Vad vi nu kan se är en tävling mot botten när det gäller arbetsvillkor och social sammanhållning här i Sverige. Det som vi också kan se nu i Europa är ökad protektionism. När Sarkozy i Frankrike lägger fram förslag om stimulansåtgärder omgärdar han dem med krav på att detta ska användas i Frankrike. Produktionen får inte flytta utomlands. Detta är ett stort och kanske avgörande test på vad EU orkar med när det gäller sammanhållningen. Detta är också ett hot mot hela tanken med Lissabonstrategin om ökad tillväxt och social sammanhållning i en hållbar och trygg värld. Vi har lång väg att gå, och jag hoppas att regeringen med den politik som man nu för slår in på en annan väg så att vi kan få ett samhälle som bygger på en solidarisk tanke.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation 3. För ett år sedan stod företrädare för samtliga riksdagspartier här i kammaren och diskuterade förra årets version av handlingsprogrammet för tillväxt och sysselsättning. Vid det tillfället hade vi en ganska unik situation genom att ett enigt näringsutskott ställde sig bakom ett yttrande om att regeringen till nästa år skulle fokusera mer på socialt företagande och på bekämpande av skattefusk. Det beslutet från utskottets partier upplevde jag som mycket glädjande. När det finns total enighet i en fråga i riksdagen borde det gå ganska fort att få i gång praktiska åtgärder för att förverkliga denna vilja. Det är därför med stor besvikelse som jag ser hur regeringen i detta års skrivelse har förvaltat detta ställningstagande från riksdagen. I stället för att välkomna enigheten och fokusera på att ta fram konkreta förslag för att underlätta det sociala företagandet väljer regeringen att knappt ens notera denna fråga. Utskottets tillkännagivande nämns över huvud taget inte i propositionen. De frågeställningar som tas upp i tillkännagivandet nämns i förbigående i några bisatser, men inte en enda ny åtgärd har presenterats för att möta utskottets önskemål. Jag tycker att det är ett lågvattenmärke i relationen mellan riksdag och regering och ett tecken på att den sittande regeringen inte är intresserad av att riksdagen blandar sig i deras arbete. Frågan är om man behöver poängtera för regeringen att det är regeringen som ska följa riksdagens uppdrag och inte tvärtom. Hur bra kommunikation har egentligen mina kolleger i de borgerliga partierna med sina partikamrater i kanslihuset? Fru talman! Med anledning av regeringens undermåliga sätt att hantera utskottets tillkännagivande har vi valt att återigen lyfta fram krav på åtgärder för att förstärka miljöaspekterna av Lissabonprocessen och underlätta för sociala företag. När det gäller miljöaspekterna ska Lissabonstrategin enligt planerna vila på tre ben. Den tidigare regeringen var, med brett stöd av riksdagen, länge drivande i ansträngningarna för att få in ett stabiliserande tredje ben som utgörs av miljöaspekterna. Ansträngningarna gav också utdelning, och ett av de positiva besluten vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 var att lyfta in miljöaspekterna som likställda med ekonomiska och sociala aspekter. Det är därför mer än beklagligt att den borgerliga regeringen verkar inrikta sin politik totalt på den klassiska ekonomiska politiken utan att ta hänsyn till den tredje hörnstenen som är miljöpolitiken. Det blir extra tydligt med skrivelsen Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning 2008-2010 . I stället för att ignorera miljöaspekterna i arbetet för att skapa tillväxt och sysselsättning borde regeringen använda handlingsprogrammet för att ta fram ett antal konkreta och genomförbara förslag för att förbättra havsmiljön och minska Sveriges klimatpåverkan. Sociala företag har möjlighet att förena meningsfull verksamhet och sysselsättning för personer i utkanten av arbetsmarknaden samtidigt som värdefulla tjänster i samhället kan bli utförda. Den sociala ekonomin verkar mellan och i samverkan med både den offentliga och den privata sektorn. Man kan säga att den sociala ekonomin har en överlappande roll och fyller ett glapp i samhället som inte fylls av de båda övriga. Vi anser att regeringen tyvärr helt glömmer denna viktiga sektor för att i stället snävt fokusera på den privata sektorn eller, mer sällan, på den offentliga sektorn. I stället borde regeringen mycket mer genomgripande studera hur andra länder har valt att arbeta för att stärka den sociala ekonomin. Tyvärr har regeringen hittills inte visat att den verkligen vill gå från ord till handling. Vi i Miljöpartiet har lagt fram ett antal konkreta förslag för att ta bort de hinder som finns för sociala företag. De finns i en partimotion om social ekonomi som heter Social ekonomi - en sektor med möjligheter . Om regeringen den här gången verkligen vill göra insatser för de sociala företagen är den varmt välkommen att använda sig av dessa förslag.

Fru talman! Regeringen ska i handlingsprogrammet för tillväxt och sysselsättning lägga grunden för en långsiktig och hållbar ekonomisk tillväxt, skapa utrymme för ökad tillväxt och möta kommande utmaningar. Kärnan i vår moderata politik är att skapa förutsättningar för en långsiktig ekonomisk tillväxt, stabila statsfinanser och sysselsättning. Denna politik kommer vi att fortsätta föra i Sverige och inom Europasamarbetet. Regeringens förda politik är en politik för stärkt svensk konkurrenskraft. Den bygger på en framåtsträvande ekonomisk politik och en trovärdig sysselsättningspolitik. Vår strävan, att få människor i arbete och främja företagandet, är och förblir den rätta vägen för att långsiktigt säkra den svenska konkurrenskraften. Oppositionen, och då framför allt Socialdemokraterna, hävdar att de vill ha en annan politik. Men den politiken är inte en politik för tillväxt och sysselsättning. Tillväxt skapas inte genom oansvarig stimulans och kortsiktig utjämning. Jobb skapas inte genom att man låser in skattebetalare, det vill säga våra medborgare och företag, i transfereringar. Hållbar tillväxt skapas inte heller genom kortsiktiga insatser som endast blir en form av konstgjord andning. För att möta nedgången och rådande finanskris har regeringen satsat på jobb och företagande, forskning och utveckling samt utbyggd infrastruktur för framtiden. Krisen har ytterligare förvärrats, och alliansregeringen har därför arbetat intensivt på flera fronter för att stärka den finansiella stabiliteten och skapa fungerande lånemarknader. Svenska exportföretag får förstärkta krediter. Företag får skatteuppskov för att klara likviditeten. Insatser har gjorts för den hårt drabbade fordonsindustrin. Ytterligare insatser för gradvis återhämtning har, som är väl känt, inriktats på jobb och omställning. Bland insatserna finns förstärkt stöd för arbetslösa, förstärkta yrkesutbildningar och satsningar på infrastruktur, och ROT har införts. Berörda branscher, såsom byggbranschen, vittnar också om att detta ger effekt. Alliansens kraftfulla, expansiva satsningar har gjorts med ansvar och förnuft. Vi ska mildra den ekonomiska nedgångens effekt på arbetsmarknaden, skapa förutsättningar för sysselsättning att ta fart när det vänder och fortsätta att värna om sunda offentliga finanser. Fru talman! Den sociala ekonomin och det sociala företagandet är en mycket viktig del av vårt samhälle, och det finns i dag många bra exempel att peka på. Jag tänker till exempel på Vägen ut! och Karins Döttrar, som finns i Göteborg men också på andra orter i Sverige. Här får personer med sociala problem, missbruk och tidigare kriminalitet en andra chans. Kraven på dessa personer är hårda, och resultatet är bra. Här slussas man tillbaka i arbete och ett så kallat vanligt liv genom att arbeta i organisationens eget tryckeri, bed and breakfast, hotell och så vidare. Arbete pågår med en svensk strategi för socialt företagande, och regeringen har satsat 10 miljoner kronor i två år på det sociala företagandet just för att ta till vara förmågan och viljan till ett aktivt liv. Miljöpolitiken har integrerats i näringspolitiken genom alliansens klimat- och energiöverenskommelse som bygger på EU:s klimat- och energipaket. Tydliga mål har förenats med förbättrade förutsättningar för bland annat industrin. Överenskommelsen stöder arbetet för stärkt konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut om att lägga regeringens skrivelse till handlingarna och att avslå motionerna.

Fru talman! Det var ett intressant debattanförande som Maria Plass hade, framför allt om trovärdighet i sysselsättningspolitiken. Vad jag kan uppfatta utifrån hur det ser ut i Sverige just nu verkar det inte som att marknaden och företagen riktigt har tagit till sig av just det som är regeringens tillväxt- och sysselsättningspolitik. Det känns på något sätt som att man inte riktigt litar fullt ut på den politik som regeringen och majoriteten i riksdagen driver. Det som gör mig lite förvånad är just att byggbranschens folk påstås säga att det här ger effekter. Jag får nästan tvärtombudskap från byggbranschen - att det behövs ytterligare, framför allt det som handlar om exempelvis ROT-avdrag, för att stimulera byggbranschen. Regeringen har ju med det ROT-avdrag som nu gäller valt att rikta det enbart till privatpersoner. Då är det bara privatpersoner med tjocka plånböcker som i dagsläget har råd att göra de här investeringarna. De andra medborgarna i samhället känner inte trygghet på grund av försämringarna i a-kassan och sjukkassan, och det som Maria Plass omnämnde som "låses in i transfereringar" och "konstgjord andning". Det är också ett sätt att se på det som är våra trygghetssystem, som handlar om försäkringar. Det är inga bidrag. När det blir så pass mycket försämringar känner människor osäkerhet och vågar inte göra investeringar. Det byggbranschen behöver, fru talman, är ett ROT-bidrag som riktar sig till miljonprogramsområdet.

Fru talman! När man hör Carina Adolfsson Elgestam prata kommer man osökt att tänka på Paint it black av Rolling Stones, som har varat betydligt mycket längre än Carina Adolfsson Elgestams anförande och längre än någon lågkonjunktur. Jag ska försöka svara på de påståenden som framfördes. Det är ganska intressant att komma in på byggbranschen. Jag vet inte om Socialdemokraterna lyssnade på nyheterna i morse, men om man gjorde det kunde man konstatera att folk nu återanställs i byggbranschen. Peab i Göteborg har återanställt personal. Man säger inte upp den personal som blivit varslad på samma sätt som man förutspådde. Facket, som ni brukar ha kontakt med, säger att det nu har vänt. Jag tycker att vi ska fokusera på att inte bara måla svart utan också titta på det som är positivt. Det här var en positiv nyhet. Jag har också fått andra signaler från handeln, där man säger att människor konsumerar mer och oftare än vad de gjorde för ett par månader sedan. Det är positiva nyheter. Vi behöver inte, som sagt, måla allting i svart. Vi kan titta på det som för oss framåt. När det gäller ROT-bidraget är det väl känt att ni tycker att det är miljonprogrammet som ska ha det. Jag kan säga att enligt mina kontakter med branschen, vilket jag har utifrån egna erfarenheter, tycker man att detta är väldigt bra. Man har alltså arbeten framåt i tiden. Man sade före jul att man hade arbete kanske fram till midsommar inom de mindre företagen, vilka vi också värnar om.

Fru talman! Det Maria Plass säger om byggbranschen är rätt intressant. Visst gynnar det ROT-avdrag som nu är infört småföretag och en och annan som nu får ett jobb att göra, beroende på att det finns precis det som jag sade, nämligen privatpersoner som fortfarande har gott om pengar, som vågar ta steget att göra en investering. Det som skiljer oss åt är att vi tycker att det är viktigt att man gör investeringar i hela samhället. Och nu under lågkonjunkturen har vi möjlighet att investera oss ur krisen. När man ska få stora projekt med mycket order är det viktigt att använda just miljonprogramsområdet, inte bara för att det är ett miljonprogramsområde utan på grund av att det finns så oerhört många fastigheter runt om i hela Sverige som har ett jättebehov av renoveringar, av olika orsaker, men också för att investera för hållbar utveckling. Många av dessa fastigheter är byggda på såväl 40- och 50- som 60-talet. Om man byter fönster och dörrar i de fastigheterna, och kanske det som har med vattenledningar och rör att göra, kommer det att få effekter på energieffektiviteten som även påverkar miljön. Det ger alltså en dubbel vinst om man kan åtgärda detta. På det sättet gynnar det alla i samhället, inte bara privatpersoner med tjocka plånböcker, utifrån det som är regeringens alternativ med ROT-avdrag i dag. Det är det som vi tycker är allvarligt. Utifrån det kan man känna: Vem i hela världen kan man lita på? Ja, inte verkar det vara regeringen.

Fru talman! Tack för den byggtekniska föreläsningen! Jag skulle vilja säga så här. Socialdemokraterna fokuserar mer på husen än på dem som arbetar. Var är jobbpolitiken i det? Fler jobb, mer sysselsättning och fler i arbete - här pratar vi bara om hus. Jag skulle också vilja prata om ROT-bidraget ur den synvinkeln att det ger företagen och småföretagen arbete. Det är viktigt. Det tar också bort svartjobben, vilket är mycket viktigt. Det har välkomnats från branschen. Jag har inte hört så många där som har pratat om miljonprogrammet, utan man har mer fokuserat på vad det ger, det vill säga mindre svartjobb och mer jobb. Jag skulle också bara vilja kommentera en sak som jag tyckte var lite konstig i Carina Adolfsson Elgestams anförande tidigare, och det var detta med privatiseringen och apoteken. Jag tycker nästan att det är en förolämpning när man säger att människor stoppar pengarna i egen ficka. Det är inte vad som är avsikten och har heller inte varit avsikten. Det framfördes som att det är någonting fult att privatisera. Tänk i stället på de personer som nu får en utmaning och kan förverkliga en dröm. Vad vi har hört har det också mottagits väldigt väl på apoteken från dem som arbetar där. När det gäller tryggheten kan jag återkomma till företagande och trygghetssystemet för företagen som har välkomnats väldigt mycket. Det finns en rad väldigt bra förslag, och det är en väl genomarbetad utredning. Vad jag har förstått har inte Socialdemokraterna haft så hemskt mycket att protestera mot i de förslag som kommit från utredaren och som vi alla har tagit fram. Det har varit tankar som också kommer från företagen.

Fru talman! Jag tog upp i mitt anförande att man har tillfört 10 miljoner på två år till det sociala företagandet. Jag tror att vi fattade det beslutet i höstas i november. Jag tycker att det är en form av åtgärd. Jag kan inte se det som någonting annat. Man jobbar också med ett tvärsektoriellt program för att ta fram åtgärder för sociala företag. Jag vet inte riktigt vad Lage Rahm egentligen avser. Vad är det mer man ska göra? Jag kan instämma i att det kan göras hur mycket som helst. Är det något specifikt som Lage Rahm tänker på, eller är det mer en fråga om pengar?

Fru talman! Jag tog upp i mitt anförande att man har tillfört 10 miljoner på två år till det sociala företagandet. Jag tror att vi fattade det beslutet i höstas i november. Jag tycker att det är en form av åtgärd. Jag kan inte se det som någonting annat. Man jobbar också med ett tvärsektoriellt program för att ta fram åtgärder för sociala företag. Jag vet inte riktigt vad Lage Rahm egentligen avser. Vad är det mer man ska göra? Jag kan instämma i att det kan göras hur mycket som helst. Är det något specifikt som Lage Rahm tänker på, eller är det mer en fråga om pengar?

Fru talman! Det var skönt att Maria Plass ändrade sig från att det enda man kunde göra var att satsa 10 miljoner till att man kan göra hur mycket som helst. Det är visserligen sant. Men om man nu kan göra betydligt fler saker och det här är ett viktigt område kan man fråga sig varför regeringen inte gör mer. Det är väl bra med den här satsningen. Problemet är att man kan göra mycket annat. Varför har inte regeringen hanterat riksdagens tillkännagivande? Varför nämnde man inte det i handlingsprogrammen när man skulle återkomma? Vi menade här i riksdagen för ett år sedan att regeringen nästa år skulle fokusera mer på socialt företagande och skattefusk. Varför har inte regeringen återkommit till det? Det nämns knappt i handlingsprogrammet. Det är okej att regeringen kanske har gjort en annan satsning på annat håll. Det görs ju många satsningar, vilket förstås ska göras. I förhållande till statsbudgeten är inte 10 miljoner så mycket. Men det verkar som att regeringen struntar i riksdagens tillkännagivande. Det var vad jag ville lyfta upp. Jag upplever inte att Maria Plass gav ett svar på den frågan. Jag skulle gärna vilja ha ett svar. Jag hoppas att det inte kommer några nya uppgifter som Maria Plass anser att jag ska svara på när jag nu inte har möjlighet till någon replik.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att Lage Rahm i detta fall mer fokuserar på orden än på handlingen. Frågan om varför det inte står något skrivet är återkommande. Jag talade ganska mycket om socialt företagande. Det sociala företagandet och social ekonomi över huvud taget ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Man gör en otrolig insats på olika ställen. Det är också därför det uppmärksammas och man bidrar med 10 miljoner. Man ska ta fram ett program för hur man ska kunna fortsätta att stödja det sociala företagandet. Lage Rahm krävde inte att jag ska svara för regeringen, men det pågår ett arbete. Det har jag nu nämnt vid tre tillfällen. Det går också bra att ställa en fråga till ministern om mina svar inte duger.

Fru talman! Regeringen har i en skrivelse till riksdagen redovisat Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning. Det är Sveriges handlingsprogram för vår del av genomförandet av den så kallade Lissabonprocessen. Det handlingsprogrammet är i huvudsak en beskrivning av den ekonomiska politik som genomförs på de områden som Lissabonstrategin särskilt tar upp. Därför är inte skrivelsen som sådan något dokument som är underlag för beslut om den ekonomiska politiken för sysselsättning, jobb, företagande, social sammanhållning och så vidare utan en redovisning av politiken. Detta är i enlighet med Lissabonstrategin, som är det gemensamma EU-arbetet på det här området för att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga region fram till år 2010. Utvärderingen av Lissabonstrategin är väl inte fullständigt klar ännu. Men det finns all anledning att befara att vi inte kommer att nå målet till år 2010. Det var precis det man kunde konstatera vid halvtidsöversynen år 2005. Det var väldigt lång väg kvar, och alla länderna behövde skruva upp ansträngningarna högst betydligt för att kunna nå det målet. Detta är enligt Lissabonstrategin och de riktlinjer som finns i den såsom de är överenskomna i Europeiska rådet. Det handlar om de exakta avvägningarna av olika typer av reformer, nivåer på skatter, skattesänkningar, skattehöjningar, arbetsmarknadspolitikens omfattning i antalet utbildningsplatser och så vidare, och summan av det som görs. Det är klart att det avvägs efter det ekonomiska läget från år till år. Så här långt kan vi ändå konstatera att den huvudstrategi som alliansen lade fram inför valet 2006 som ledde till regeringsskifte och som sedan har konkretiserats i olika fall på väldigt många sätt kan bedömas som lyckosam. När vi gick in i det ekonomiska läge som vi befinner oss i med den väldigt snabba skiftningen som kom efter sommaren var det betydligt fler människor som hade jobb än vad som annars hade varit fallet. Det betyder att när ekonomin sedan i stort sett hamnade i fritt fall, nästan snabbare och snabbare för varje vecka, var det från ett utgångsläge som var betydligt bättre än om det då hade varit fler människor som varit arbetslösa, långtidssjukskrivna, överförda i förtidspension än vad fallet var. Sedan skrivelsen lades fram vet vi att det har uppstått en mycket kraftfull finanskris inte bara i Sverige som ett resultat av den globala finanskrisen, och den har också slagit väldigt hårt i Sverige. Det i sin tur har fått en mycket stark inverkan på den lågkonjunktur som var i antågande och som nu är en mycket kraftfull lågkonjunktur. Landskapet har sålunda förändrats, och det har förändrats i en sådan takt att den normala beslutsgången med budgetar, skrivelser och annat inte har fungerat utifrån de åtgärder som man har behövt vidta. Bara så sent som i morse sänkte Riksbanken sin ränta ytterligare med ett stort steg till 1 procentenhet. Dess prognos visar att förväntningarna för den närmaste framtiden är ännu sämre än vad de var vid dess förra prognos. Arbetslösheten ökar, antalet varsel ökar mer än vad man trodde, bnp går ned mer än vad man trodde och så vidare. Det gör att extraordinära åtgärder behöver sättas in, och det är vi alla överens om. Vi är inte helt överens om vilka, hur mycket, hur fort och med vilket konkret innehåll de ska fyllas. Men prioritet nummer ett har varit, som jag återkommer till, att få finansmarknaden att fungera för att därigenom också hejda den kraftfulla inverkan på den reala ekonomin. Parallellt med behandlingen av den här skrivelsen, som nu känns rätt mycket som gårdagens nyheter, pågår till exempel en behandling av en tilläggsbudget, som inte brukar komma så här års, med fler utbildningsplatser, arbetsmarknadspolitiska insatser och så vidare. Vi vet också att det här inte bara har slagit oerhört hårt mot världsekonomin som sådan, utan det stärker också de politiska strömningarna i Europa och i världen mot mer protektionism och bakslag när det gäller synen på öppenhet i handel. När det gäller den fortsatta Lissabonprocessen har Sverige hört till de länder som verkligen har betonat Lissabonprocessens externa dimension, för att använda ett politikord, det vill säga EU:s roll i att driva på världsekonomin för tillväxt och sysselsättning genom öppenhet, frihandel och öppna marknader. Det är någonting som är otroligt viktigt inom EU för ett litet, öppet, extremt export- och importberoende land som Sverige men också otroligt viktigt för de fattigaste i världen, för de svagaste människorna, de mest utsatta och de människor som bor i de länder som är stadda i en utvecklingsprocess framåt och uppåt när det gäller tillväxt och inkomster. Därför har vi i Sveriges riksdag verkligen all anledning att ta varandra i hand och som en röst ställa oss upp och argumentera kraftfullt för att protektionistiska strömningar måste stoppas, vare sig det handlar om olika typer av mer eller mindre förtäckt statsstöd inom unionen eller bromsar för den fria handeln mellan Sverige, EU och resten av världen. Det hoppas jag att vi alla kan hjälpas åt med. Det är också så att de extraordinära åtgärder som vi behöver genomföra på hemmaplan måste inriktas på det som det faktiskt fattas beslut om, på sådant som är genomarbetat och genomförbart. Då är det klart att sådant som kan genomföras snabbt kan det komma förslag om fortare för beslut än sådant som tar lite mer tid att arbeta igenom och förbereda. Det är också väldigt viktigt att vi inte bränner av allt krut och alla möjligheter på en gång. Sverige står ju i läget att vi, jämfört med många andra länder, förutom att vi har haft fler i jobb än vad vi annars skulle ha haft har ekonomiska resurser att sätta in. Men börjar vi bränna dem för fort, fel och för ineffektivt står vi snart i ett läge där effekterna bromsas upp av räntehöjningar och inflationsspiraler. Många har redan börjat varna för att vi håller på att ladda upp för en rejäl inflationsbrasa som verkligen inte kommer att göra någon lycklig. Och vi vet att inflationen alltid drabbar dem mest som har minst att ta av. Att nu i stället göra ett nytt handlingsprogram för Lissabonprocessen verkar vara felprioriterade resurser, och det är vi väl alla överens om. Handlingsplanen ska nu vägas samman med de andra ländernas handlingsplaner i en framstegsrapport från kommissionen, som i år har bestämt sig för att inte göra landspecifika rekommendationer utifrån handlingsplanerna utan fokusera mer på genomförandet av den så kallade recovery-planen. Det är redan aviserat att det kommer att vara ett extra toppmöte i slutet av februari och inte bara det vanliga vårtoppmötet. Men även det vanliga vårtoppmötet kommer naturligtvis att ha mer fokus på de mer akuta frågorna och den akuta ekonomiska situationen än på Lissabonstrategins långsiktiga arbete. Herr talman! Det är också så att Lissabonstrategin såsom den ser ut nu tar slut 2010. Under det svenska ordförandeskapet kommer de första stegen att tas mot en ny fortsatt strategi. Sverige har redan ställt sig bakom att ett sådant arbete ska genomföras. Kommissionen kommer att lägga fram sitt underlagsförslag under det svenska ordförandeskapet. Förhoppningsvis kommer det att läggas fast under det spanska ordförandeskapet våren 2010. Då kommer vi att få mycket mer anledning att också här i Sveriges riksdag och i näringsutskottet diskutera hur vi tycker att Sverige ska driva på i frågan om hur de exakta riktlinjerna ska vara utformade. Det nämns lite översiktligt i en del av reservationerna. Det kommer att finnas stor anledning att återkomma till det när det arbetet börjar konkretiseras. Jag tänker bara ägna några sekunder åt en reservation och Lage Rahms invändning mot redovisningen av tillkännagivandet i skrivelsen. Han kallade den i sitt inlägg för ett lågvattenmärke. Jag måste säga att om man kallar det här för ett lågvattenmärke har man inte särskilt stora pretentioner när det gäller lågvattenmärken. Vad vi gjorde förra året var inte att göra något tillkännagivande om en förändring av politikens innehåll utan om hur den ska redovisas i skrivelsen. Och det är helt klart så att redovisningar av såväl jämställdhetsåtgärder som socialt företagande och åtgärder mot skattefusk har lyfts in i skrivelsen. Man har inte uttryckligen skrivit att det är ett resultat av riksdagens tillkännagivande. Inte heller kan jag se att det är någon stor formfråga att göra en så stor affär av. Det är nämligen så att regeringen årligen redovisar sin hantering av just riksdagens tillkännagivanden i en särskild skrivelse. Skulle man missa det där finns det väl anledning att fråga om man har riktig koll på administrationen. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag att lägga skrivelsen till handlingarna.

Herr talman! Ett starkt Europa tror jag att vi kan vara överens om att vi vill ha. Det vi säger är att vi vill ha en tredelad Lissabonstrategi som bygger på ekonomi, miljö och socialpolitik och att detta går hand i hand. Det är det som framför allt skiljer oss åt. Jag tänker strax återkomma till det. Jag kan bara inte låta bli att fundera över en sak som Karin Pilsäter sade i sitt anförande, att man inte kan satsa allt krut på en gång utan att man måste ha lite kvar. Det kunde vara intressant om vi möjligtvis kunde glänta lite på den dörren för att se vad det är som kan finnas kvar, vad regeringen mer har för krut att sätta in nu när det så väl behövs. Vi kan konstatera att i Sverige under januari månad, som är den värsta månaden någonsin sedan man började mäta antalet varsel, hade 17 049 personer varslats. Under januari månad har 22 000 personer gått ut i öppen arbetslöshet. Det är någonting som regeringen behöver fundera över, och inte minst med tanke på det som står i Lissabonstrategin och den skrivelse som vi har fått hit till riksdagen och som är Sveriges handlingsprogram. Det må hända att Karin Pilsäter och majoriteten anser att det här är gårdagens material, men det är ändock detta som gäller för svensk del och i de förslag som är framlagda. Förvisso är det en redovisning av politiken, men det står ju klart och tydligt i den här skrivelsen exakt vad regeringen och majoriteten gör. Just därför vill jag, herr talman, kommentera detta med höjd inflation och höga räntor. Som jag sade i mitt anförande är det så märkligt att när fordonsindustrin i Sverige skriker efter reformer.

Herr talman! Nej, jag tänker inte glänta på några dörrar. Så fungerar inte verksamheten i politiken. Som jag sade innehåller den här skrivelsen gårdagens nyheter genom att den ekonomiska situationen har förändrats radikalt efter det att den här skrivelsen och budgeten lades fram, och den förändras i stort sett för varje dag som går eller i varje fall varje vecka. Det är också så att en lång rad förslag har lagts fram och beslutats eller är på väg att beslutas av denna riksdag. De förslag som man då lägger fram måste vara av den karaktären att de är beslutsmöjliga vid beslutstillfällena. Sedan finns det andra saker som man kan fundera på och väga av mot annat som kan komma senare. Bland annat ska det komma en ekonomisk vårproposition. Det är klart att den kommer att innehålla en tilläggsbudget. Exempelvis måste man ta ställning till kommunernas ekonomi och de helt annorlunda prognoser som finns för kommunernas skatteinkomster nu jämfört med när budgeten lades fram i september. I samband med det får man väga av om man behöver ge ett extra stöd utöver det som finns för den kommunala ekonomin, vilket har en direkt inverkan utan avbränningar på arbetstillfällen i Sverige, för att ta ett exempel. Man har lagt fram förslag och fattat beslut om tidigareläggning av sådana infrastrukturinsatser som faktiskt går att genomföra väldigt snabbt. Sådana saker som tar lite längre tid att genomföra finns det ingen anledning att hasta fram beslut om eftersom situationen kan vara helt annorlunda vid den tidpunkt då man skulle kunna verkställa detta och man då kanske skulle vilja göra en annan avvägning.

Herr talman! Jag finner det lite märkligt att när Sverige gick för högtryck, när vi hade hög tillväxt, valde regeringen och majoriteten här i riksdagen att stimulera fordonsindustrin med en miljöbilspremie. Nu när fordonsindustrin behöver en stimulans plockar regeringen och majoriteten här i riksdagen bort den stimulansen. Det blir lite märkligt. Jag får inte ihop det riktigt. Det var det jag ville ha med i mitt förra anförande. Man tänker inte alls glänta på dörren, men samtidigt får vi en känsla av att någonting kanske kommer. Då får vi hoppas att det faktiskt kommer ett ROT-avdrag som alla i samhället kan få del av, även de som bor i hyresrätt och i våra miljonprogramsområden. Herr talman! Jag kan inte låta bli att fundera lite grann över regeringens politik och hur långsiktigt man tänker. Om jag kommer ihåg rätt fick vi den här skrivelsen till riksdagen den 9 oktober. Där skrev regeringen: "Den samlade bedömningen av de långsiktiga effekterna av regeringens hittills vidtagna och i budgetpropositionen för 2009 föreslagna reformer är att sysselsättningen ökar med 2,8 procent, eller 120 000 personer." Det ska sättas i relation till de 22 000 som nu är ute i öppen arbetslöshet. Har inte regeringen en mer långsiktig politik än så? Det varierar från dag till dag. Jag fick en känsla av att Karin Pilsäter sade i sitt anförande att man inte skulle hasta fram beslut. Nej, det ska man nog inte göra, även om vi har en finanskris. Oron för den finanskris som drabbade hela världen under hösten hade vi flaggat för redan för ett år sedan, precis som Kent Persson redogjorde för i sitt anförande, men då ville inte regeringen lyssna. Ni tog inte till er det.

Herr talman! Jag kan inte riktigt se att Socialdemokraterna eller Carina Adolfsson Elgestam tidigare har redovisat några prognoser som har varit mer långsiktigt hållbara än vad någon annan har. Jag ber om ursäkt, men det har jag faktiskt inte noterat. Jag såg inte att ni för ett år sedan prognostiserade någon finanskris eller att de ekonomiska siffrorna nu skulle befinna sig i stort sett i fritt fall. Den prognos som regeringen gjorde vid den tidpunkten, i september, var inte mer missvisande än de prognoser som andra prognosmakare inte bara i Sverige utan i resten av världen också presenterade. Det är alltid lättare att säga efteråt vad man borde ha gjort och borde ha förstått. Jag tror inte att det är särskilt trovärdigt att utmåla vare sig riksdagsledamöter eller regeringsledamöter inom alliansen som avsevärt sämre när det gäller förutseende än någon annan i samhället som ägnar sig åt detta. Låt mig gå tillbaka till det Carina Adolfsson Elgestam sade i sin första replik och som jag då underlät att ta upp därför att jag fokuserade så mycket på den senare delen av repliken. Det handlar om den framtida utformningen av Lissabonstrategin, det vill säga Lissabon 2.0, och hur avvägningen mellan ekonomi, socialpolitik och miljö ska se ut. Carina Adolfsson säger att vi skiljer oss åt där. Det vore mycket intressant att höra hur hon kan avgöra det. Det handlar konkret om vilken utformning av de olika riktlinjerna man gör. Det gäller både balansen mellan olika riktlinjer och innehållet i desamma. Vi har ännu inte påbörjat något arbete med att formulera en svensk ståndpunkt när det gäller hur de kommande konkreta riktlinjerna ska se ut. Jag ser fram emot ett sådant arbete också.

Herr talman! Karin Pilsäter uppehöll sig väldigt mycket vid jobb och företagande i sitt anförande. Hon sade inget om den sociala dimensionen, inget om lönearbetarnas villkor i Europa och inget om att krav ställs på att lönearbetarna ska vara flexibla. Hon sade inte ett ord om företagens ansvar. Som jag ser det är det här mer en anpassning till Lavaldomen. Det vi kan se i dag, vilket jag också tog upp i mitt anförande, är att en rad av strejker drar över Europa. Många säger att det delvis beror på Lavaldomen och uttolkningen av den. Företagen tar nu möjligheten att anställa folk på helt andra villkor än vad kollektivavtal i olika länder medger. Detta är en politik som leder till en ökad social oro i stället för den sociala sammanhållning som är så viktig inom Lissabonstrategin. Det leder också till ökad protektionism. Min fundering är: På vilket sätt kommer regeringen nu att lägga om sin politik när det gäller jobb och företagande så att vi får en social sammanhållning här i Sverige som inte leder till den utveckling som vi kan se i övriga Europa?

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur man ska tolka Kent Perssons fråga. Det känns som att den ligger på ett helt annat ämnesområde än det som är temat för dagens debatt. Jag tror att om Kent Persson hade varit med i På minuten hade någon tryckt häftigt på knappen och sagt: Avvikelse från ämnet! Vi har haft en Lavalutredning under ledning av Claes Stråth. Den har lagt fram sitt förslag, och det är ute på remissbehandling. De föreslår ett antal inte särskilt stora förändringar i svensk lagstiftning utifrån detta, och de ska väl, som det heter, beredas i vanlig god ordning och sedan fattas beslut om. Vår bedömning är inte att det kommer att behövas några radikala förändringar av de svenska regelverken för att kunna gå i takt med den domen och den så kallade svenska modellen. När det gäller sammanhållningen är det oerhört viktigt att vi har sådana villkor i vårt land att så många människor som möjligt har ett jobb, att man, om man inte har ett jobb, har bra möjligheter att rusta sig för att få ett jobb och att man själv ser framför sig att man snart kommer att kunna komma tillbaka. Det gäller inte bara dem som blir arbetslösa utan också dem som är utanför därför att de har haft någon typ av skavank som har gjort att man har blivit sjukskriven. Det tror jag är den allra viktigaste frågan för sammanhållningen i ett land. Där har den nuvarande regeringen och den nuvarande majoriteten lagt en helt annan tonvikt än vad man gjorde förut, när man i stället tyckte att förtidspension var en bra utväg för dem som inte riktigt höll måttet. Personligen tycker jag inte att det är acceptabelt. Jag tycker att det är en av de mest kränkande behandlingar som människor kan utsättas för. Det är helt riktigt att Lissabonstrategin i sig handlar om otroligt många fler frågor än den övergripande frågan om jobb och företagande. Men så som den ekonomiska situationen har utvecklats under hösten och vintern har det känts som de mer akuta frågorna. Det mer långsiktiga arbetet måste självfallet fortsätta.

Herr talman! Effekten och uttolkningen av Lavaldomen spelar givetvis en roll för den sociala sammanhållningen som en av grundpelarna. Vi kan ju se vad som händer i övriga Europa i dag. Företag tar detta som intäkt för möjligheten att anställa folk till helt andra löner och villkor än vad de nationella kollektivavtalen medger. Det är effekten och uttolkningen av detta. Jag menar att det är en politik som strider mot själva andan i Lissabonfördraget. Karin Pilsäter pratar om att rusta sig för ett jobb. Vad har regeringen gjort? Man har dragit ned på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Först nu när krisen är ett faktum kommer man med förslag. Då måste man bygga upp hela den organisation och det kunnande som har funnits en gång i tiden. På vilket sätt rustar vi folk för jobb genom att sänka nivån i a-kassan eller i försäkringssystemen över lag? Maten blir inte billigare, hyran blir inte lägre och energipriserna sjunker inte när ni gör detta. Ni skapar ett tryck på människor som innebär en risk för att den sociala sammanhållningen skjuts i sank. Det är ju det som är resultatet av den politik som regeringen har fört inom ramen för Lissabonstrategin. Lissabonstrategin i sig ställer jag och Vänsterpartiet upp på. Den är bra. Det är själva den politik som förs från regeringens sida som går åt fel håll och ökar utanförskapet i stället för att ge ett samhälle som håller ihop.

Herr talman! Ja, det är ingen hemlighet att Folkpartiet och alliansen i form av Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna inte har samma syn som Vänsterpartiet på utformningen av den ekonomiska politiken. Det är ett rätt känt faktum att vi på de flesta områden har olika åsikter. Jag vill bara kommentera en av de punkterna särskilt. Det handlar just om volymen på både arbetsmarknadsåtgärder och utbildningsplatser. Det är självklart att man måste jobba på det viset att volymerna tas upp och ned beroende på konjunktursituationen. Problemet tidigare var ju att man hade för stora volymer av sådana platser i högkonjunktur, vilket gjorde att man hade för stor volym av människor, så att säga, i den typen av åtgärder i stället för ute i jobb, och det ändrade vi på. Så här har man alltid arbetat, det vill säga att man ökar och minskar antalet platser, så det är inget konstigt med det. I själva verket var det så att trots neddragningar av antalet utbildningsplatser hade vi väldigt mycket tomma platser. Det gjorde att det första man kunde göra i höstas när varslen började slå till var att omplacera de redan lediga platserna så att de kanske skulle kunna komma till bättre nytta i de regioner som hade mycket stora varsel på ett tidigt stadium. Där får vi väl se vad som händer med användningen av platserna.

Herr talman! Karin Pilsäter pratade i sitt anförande om min kritik av regeringens hantering av riksdagens vilja och tillkännagivande. Hon menade att det här inte var ett lågvattenmärke och undrade vad ett lågvattenmärke var. Det kan vara så att regeringen planerar nya, konstiga åtgärder när det gäller riksdagens och regeringens samarbete så att det här inte framstår som ett lågvattenmärke utan som någonting bra i förhållande till andra saker som man har tänkt sig - det vet inte jag. Men jag tycker ändå att det faktiskt är anmärkningsvärt att man verkar ha struntat i ett tillkännagivande från riksdagen. I vilket fall som helst nämner man inte detta i sin redovisning. Det här är ju viktiga områden. Vi pratar om social ekonomi och annat. Jag måste ändå säga att jag tycker att det inte känns bra när regeringen verkar strunta i det, särskilt när man dessutom struntar i vad en enig riksdag tyckte i frågan.

Herr talman! Återigen vill jag säga att tillkännagivandet inte innebar att riksdagen enhälligt fattade beslut om något annat innehåll i politiken. Där vet vi att vi kanske, när det kokar ned till konkreta sakfrågor, inte är fullt ut överens om innehållet i politiken och vad man borde göra på det här området. Det här gällde att det skulle redovisas i skrivelsen. Och inte annat än vad jag kan läsa redovisas i skrivelsen åtgärder som görs på de här områdena. Skrivelsen är ganska tjock som den är. Det är klart att man kan tycka att det borde ha varit några fler rader eller så, om man vill, eller man kan tycka att något annat borde ha färre rader eftersom vi inte gav ett tillkännagivande om det eller så. Men om man hävdar att det skulle vara ett lågvattenmärke att det inte särskilt står i skrivelsen att det görs eftersom vi gjorde det här tillkännagivandet tycker jag att man inte har särskilt stora pretentioner. Möjligen kan jag ge ett exempel som Lage Rahm kanske kan mäta detta emot, nämligen att den socialdemokratiska regeringen under mer än två års tid efter ett tillkännagivande från Miljöpartiet och de borgerliga inte tillsatte någon utredning om företagares sociala villkor. Det tycker jag var värre, för då satte man inte i gång ett konkret arbete som riksdagen hade beställt. Att regeringen redovisar exakt vad man har gjort som resultat av respektive tillkännagivande som riksdagen gör i en särskild skrivelse är ju någonting som så att säga ingår i pappershanteringen mellan regering och riksdag. Att innehållet i de punkter som vi gemensamt gjorde tillkännagivande om, där vi önskade mer redovisning, kanske skulle ha varit olika beroende på vem som hade beställt är en annan sak. Men det har riksdagen faktiskt inte beslutat om.

Herr talman! Det lät tidigare på Maria Plass som om vi var mer eniga om att den sociala ekonomin var viktig och någonting vi skulle satsa på. Nu hörde jag från Karin Pilsäter att vi kanske inte var eniga om innehållet. Jag hoppas att det då inte syftade på den sociala ekonomin och att den är viktig. Jag hoppas att även de borgerliga partierna kvarstår vid detta. Jag går tillbaka till frågan om redovisningen. Jag tycker ändå att det finns en viss rimlighet i att man, om riksdagen gör ett tillkännagivande, faktiskt anstränger sig från regeringens sida och försöker tillmötesgå detta och genomföra det som riksdagen ber om. Det är givetvis så att man kan ha olika åsikter om det är rimligt eller inte, men jag tycker ändå att det finns en rimlighet i att regeringen försöker följa det som riksdagen tillkännager. Sedan går det förstås alltid att komma undan detta genom att säga att det nämns. Ja, det nämns, men inte särskilt mycket och i bisatser. Och frågan är: Hade det nämnts på ett annat sätt utan tillkännagivandet? Det är ändå rimligt att tro att det här borde ha haft någon sorts påverkan på hur redovisningen skulle ha skett. I en så här stor skrivelse kan man anta att det alltid står någonting. Om nu riksdagen särskilt ber att få detta redovisat vore det rimligt att regeringen gjorde det. Att det sedan råkar stå någonting kan man ju vara glad för, men det kanske inte är det som borde ha gjorts med anledning av riksdagens tillkännagivande.

Herr talman! Jag har egentligen ingenting mer att tillägga. Jag tycker att det känns som om de här frågorna har betydligt större dimensioner och handlar om betydligt viktigare saker än tjafs om hur många meningar man ska skriva. Om Lage Rahm är så väldigt missnöjd med beskrivningen här kan jag säga att det finns andra informationskällor. Om man vill veta vilket arbete som pågår kring socialt företagande finns det väl också andra sätt att utöva riksdagens kontrollmakt gentemot regeringen. Skrivelsen är avlämnad. Vi kan inte skriva om den nu. Det kommer en ny skrivelse nästa år.

Herr talman! Anledningen till att jag begärde att få hålla ett extra anförande var det sista inlägget som Maria Plass hade där jag inte fick möjlighet att replikera. Jag vill börja med Apoteket. Självklart tycker vi att det är viktigt att de som drömmer om att få starta och driva ett företag ska få möjlighet att göra det. Men det var inte det mitt inlägg om privatisering av Apoteket handlade om, så det är inte alls någon förolämpning mot alla dem som drömmer om att starta ett företag. Det mitt inlägg handlade om var att såvitt jag vet, utifrån de företagare jag känner, är den främsta drivkraften att göra vinst i företaget. Om man gör vinst kan man både göra investeringar och plocka ut lön, och gör man lite mer vinst stoppar man ju den i den egna fickan. Det var det mitt inlägg handlade om. När man privatiserar Apoteket och om man tjänar pengar på det går pengarna ned i privata fickor i stället för att stanna kvar i staten, som de gör när staten har ansvar för Apoteket. Det andra inlägget som Maria Plass hade handlade om byggindustrin. Hur kan hon påstå här i kammaren att vi inte bryr oss om människorna? Det var ju det hela mitt inlägg handlade om. Det är ju just det vi gör: Vi ser människorna som finns bakom och vad som händer med dem i deras vardag när de blir arbetslösa och när regeringen, Karin Pilsäter, till skillnad från just nu vad gäller tillväxt och sysselsättning, hastade fram försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen. Vi ser nu dagligen människor bli drabbade av detta. Otryggheten i landet ökar, och färre människor vågar göra investeringar. Det är vad det handlar om, och därför vill vi ha ett ROT-program som även vänder sig till hyresrätter och miljonprogramsområden så att fler människor får möjlighet att ta del av det.

Herr talman! Jag uppfattade det mer som ett konstaterande än en fråga, men okej. Det handlar om tillgänglighet och valfrihet, att det blir bättre för glesbygden, att man har möjlighet att kanske köpa Alvedon sent på kvällen när barnen blivit sjuka, att kunna åka till bensinmacken och få hjälpen där i stället för att åka in till sjukhuset. Det är en komplettering till vårdcentralerna. Det finns många argument för detta förslag, även om det egentligen inte är det vi i dag diskuterar. Det finns många bra exempel man kan titta på. Alla apotek kommer inte att vara till försäljning. En hel del av dem behålls. Det tycker jag är argument som räcker. Sedan vill jag informera om aktiebolagslagen. Den säger nämligen att du ska göra vinst i ett aktiebolag, och dessa apotek kommer att drivas i aktiebolagsform. Om du inte följer lagen får du någon typ av problem. När det blir ett överskott i företaget återinvesterar de flesta företagare det i företaget. De stoppar inte vinsten i egen ficka, vilket jag fortfarande tycker är ganska oförskämt att påstå.

Herr talman! Jag ska börja med apoteken och tillgängligheten; jag kan inte låta bli att replikera på det som sades. Tillgänglighet för vem? Nu använder Maria Plass just uttrycket tillgänglighet i glesbygden. Tänk att jag faktiskt bor i glesbygden, och jag vet precis hur det är med tillgängligheten vad gäller både apotek och bensinmackar. Om det är något i vårt land som ganska så drastiskt och hastigt håller på att försvinna är det bensinmackarna, framför allt i glesbygden men en och annan förvisso även i städerna. Om det inte finns någon bensinmack, eller för delen lantbrevbäring och kassaservice, vad hjälper det då? Tillgängligheten i glesbygden har försämrats drastiskt under de senaste åren - på tal om tillväxt och sysselsättning i glesbygden. Det är just därför ROT-avdraget betyder så oerhört mycket. Det skapar nämligen sysselsättning framför allt i glesbygden. Det är ju där många av våra industrier, särskilt små industrier, finns, exempelvis inom träbranschen. Det är småindustrier där man jobbar med fönster, dörrar, trappor och allt vad vi kan behöva i våra hyreslägenheter. På så sätt kan alla få del av ett ROT-avdrag, inte bara de privatpersoner som har tjock plånbok. Sådana som du och jag, Maria Plass, har hög inkomst och därmed råd att göra investeringar i våra eventuella fastigheter. Men de som bor i miljonprogramsområdena och kanske dessutom är arbetslösa får inte möjlighet till det. Inte heller får de möjlighet att komma tillbaka i arbetslivet. Vi har nämligen många som arbetar inom just byggsektorn - om man tar hela branschen. Det gäller allt från dem som producerar hus till dem som producerar byggnadsdetaljer. De ingår alla i byggsektorn.

Herr talman! Nej, det är nog inte så jättebra med tillgängligheten i glesbygden vad beträffar apotek. Det kan vi konstatera. Uppenbarligen har även Carina Adolfsson Elgestam upptäckt det. Jag tog bensinmackarna som exempel, men det finns också affärer som Ica och andra. Det finns ett enda apotek i Sverige som är öppet dygnet runt, och alla kan inte åka till Stockholm för att köpa Alvedon. Nu kommer de att bli många fler. Vad gäller miljonprogrammet kan jag inte låta bli att reflektera över en sak; det blandas och ges här lite grann. Nu ska ROT-bidraget användas för miljonprogrammet. Jag konstaterar att Socialdemokraterna inte gjorde ett smack när de hade möjlighet till det. De hade chansen, men de lät husen förfalla. Det har fokuserats väldigt mycket på hyreslägenheterna och husen. Jag vill poängtera att det handlar om ett ROT-bidrag för att bland annat stoppa svart arbetskraft.

Herr talman! Låt mig börja med något som Maria Plass sade och som inte var riktigt sant beträffande ROT-avdraget. Under den förra lågkonjunkturen var det ett av de redskap vi använde för att ta Sverige ur den kris som vi då var inne i. Det finns mängder med hyresrätter runt om i Sverige som man då passade på att göra investeringar i. På det sättet kunde vi hålla Sverige i gång - och också växa och komma tillbaka. Jag vet av egen erfarenhet, från min anställning, vad ROT-avdraget betydde för den dagliga produktionen, hur pass många fönsterdetaljer vi dagligen kunde leverera tack vare ROT-avdraget. Jag vet vad det betyder för Målarförbundet när de får möjlighet att göra omfattande renoveringar i hyresrätterna. Det är när många gör investeringar och satsar i miljonprogramsområdena som volymerna blir stora jämfört med när det är fråga om enskilda husägare. Låt mig återkomma till apoteken och glesbygden. Om man ska ha ett vinstdrivande företag vill man också ha en marknad och det behöver göras marknadsundersökningar. Om det inte finns tillräckligt många medborgare som besöker apoteket undrar jag hur man kan tro att någon då vill starta och driva fler apotek i glesbygden än vad fallet är i dag. Maria Plass säger från talarstolen att de vet att det kommer att bli fler apotek även i glesbygden. Hur vet ni det? Har ni gjort någon konsekvensanalys av det? Av allt material som jag tagit del av vad gäller den här frågan har jag hittills inte kunnat se eller läsa mig till något sådant. Jag är orolig för att tillgängligheten för dem som bor i glesbygden kommer att bli ännu sämre.