Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige

Herr talman! Det känns bra att kammarens första debatt i dag handlar om barnen. Det är ju att sätta barnen i första rummet, precis som det ska vara. Socialutskottets betänkande SoU3 behandlar regeringens proposition Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige . Inga motioner har väckts med anledning av propositionen. I betänkandet finns däremot 21 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2010. Strategin består av ett antal principer för att stärka barnens rättigheter. Strategin ska vara en utgångspunkt för offentliga aktörer på statlig och kommunal nivå som i sina verksamheter ska säkerställa barnens rättigheter. I betänkandet finns två reservationer. Väl mött att debattera!

Herr talman! Vi diskuterar i dag ett mycket viktigt ärende. Barnens rättigheter är ju något centralt i hela vår värld, och fokus i dagens debatt är barnen i Sverige. Vi från Miljöpartiet vill att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barnkonventionen bör införlivas i svensk lagstiftning. Vi menar att detta har framför allt två positiva effekter. Man kan titta på Norge, som har varit föregångare och redan har gjort detta. Där kan man se att det blir anledning att se över lagstiftningen, och det blir också en större tyngd i domstol när det gäller effekten för FN:s barnkonvention. I princip varje vecka uppmärksammas vi på upplevelser av att barnkonventionen har kränkts på olika ställen i vårt land. Att skriva in barnkonventionen i lagstiftningen innebär naturligtvis inte att allt löser sig av sig självt, utan det kommer att krävas flera åtgärder. Vi från Miljöpartiet har ytterligare en reservation där vi har lite förslag på åtgärder. Det handlar om lokala och regionala barnombud som kan bevaka barns rättigheter och göra kartläggningar. Till deras hjälp skulle man kunna inrätta ett nationellt kunskapscenter för barnrättsfrågor och kartlägga all forskning i Sverige. Det görs mycket bra forskning på bland annat olika universitet och högskolor. Men man skulle kunna samla detta mycket bättre om man inrättade ett nationellt barnkunskapscenter. Jag stannar här så länge och yrkar bifall till Miljöpartiets reservationer 1 och 2. De är de enda reservationerna i ärendet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2 om att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. Vi i Vänsterpartiet ställer oss liksom övriga partier i riksdagen bakom strategin för att stärka barns rättigheter. När jag tar del av den ser jag att det är en utmaning om vi ska leva upp till vad som står i den strategin. Om den tas på allvar kommer den att kunna förbättra barns villkor i Sverige ytterligare. Första punkten i strategin lyder: "All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen." Det borde vara en självklarhet. Vi skrev ju under barnkonventionen 1990 och firade 20-årsjubileum förra året. Men fortfarande lever i Sverige i dag hundratals, ja kanske tusentals, barn utan den lagliga rätt till hälso- och sjukvård som andra barn har - det handlar om de papperslösa barnen - trots att barnkonventionens artikel 24 säger att alla barn har rätt till hälso- och sjukvård. I dag, 21 år efter undertecknandet av barnkonventionen, utreder vi den frågan, det som borde vara en självklar mänsklig rättighet. I dag hindras somaliska barn från att återförenas med sina föräldrar som har flytt från krigets Somalia och fått uppehållstillstånd i Sverige, eftersom det krävs att de ska ha identitetshandlingar och giltiga pass, något som de inte kan få i krigets Somalia. Hur kan det vara förenligt med barnkonventionen, barnets bästa och barnets rätt att ha kontakt med sina föräldrar? Det är två skäl till att Vänsterpartiet vill göra barnkonventionen till svensk lag. Det räcker alltså inte med att vi säger att vi ska följa den i vår egen lagstiftning. Vi ser tydliga exempel - det finns många fler än dem jag tagit upp - att detta inte fungerar i verkligheten. Punkt 8 i strategin lyder: "Aktuell kunskap om barns levnadsvillkor ska ligga till grund för beslut och prioriteringar som rör barn." I förra veckan var jag på Barnombudsmannens och SCB:s presentation av Upp till 18 - fakta om barn och ungdom . Det var en väldigt intressant förmiddag. Man valde tre teman att inrikta sig på. Ett av dem var större ekonomiska skillnader och växande barngrupper i förskolan och på fritis. Man konstaterade att de ekonomiska skillnaderna mellan barnfamiljer har ökat. Gruppen barn i familjer som lever i ekonomisk utsatthet - man kan ha olika begrepp, men det begrepp som EU använder innebär att man lever på mindre än 60 procent av medianinkomsten - har ökat i Sverige från 10 procent år 2000 till 15 procent år 2008. Det rör sig om 280 000 barn. Extra allvarligt är att vissa grupper är väldigt utsatta, till exempel barn till ensamstående föräldrar, som ändå kan ha det lite tuffare att få vardagen att gå ihop. Där har den relativa barnfattigdomen ökat från 13,4 procent år 1993 till 22,4 procent år 2007 enligt Socialstyrelsens sociala rapport. Ekonomisk utsatthet slår mot barn. De utestängs av ekonomiska skäl från att göra sådant som deras kompisar och klasskamrater tar för givet. Det finns inte pengar till sportutrustning, gympadojor eller att gå på bio. Skolutflykten kan bli för dyr, liksom inträdet till simhallen och resan dit. De blir alltså exkluderade eller exkluderar sig själva eller - om man använder barnkonventionens skrivningar - diskrimineras av ekonomiska skäl. Många barn tar också ansvar för familjens egen ekonomi och hittar på skäl för att de inte kan delta i aktiviteter som kostar pengar. Därför är det bra att barnorganisationerna lyfter fram frågan om barnfattigdom. Rädda Barnen är en av de organisationer som har gjort det mycket tydligt. Rädda Barnen kräver att ett nationellt åtgärdspaket för barns välfärd i den ekonomiska krisens spår genomförs, för att minska barnfattigdom och de ekonomiska klyftorna mellan de fattigaste och de rikaste familjerna. Det är ett väldigt bra krav. Jag tror att vi partier skiljer oss åt när det gäller hur vi tycker att ekonomiskt utsatta barn ska ha det. För Vänsterpartiet är det en självklarhet att ett jämlikt samhälle skapar bättre förutsättningar för att barn inte ska utestängas av ekonomiska skäl från sådant som deras kompisar tar för givet. Den andra delen av den här presentationen förra veckan handlade om att barngrupperna blir allt större. Och vi vet att det är viktigt att varje barn blir sett, bekräftat och kan skapa en egen personlig relation till personalen i förskolan och skolbarnsomsorgen. Skolverket har rekommenderat högst 15 barn. Det är en rekommendation; det är ingen lagstiftning. Det är bara 37 procent av Sveriges förskolor som klarar detta i dag. 17 procent har mer än 20 barn i barngrupperna. När det gäller fritidshemmen har det skett en drastisk minskning av antalet personal. Det är många fler barn per personal än vad det var tidigare. Från 1990 till 2009 har det ökat från 8,3 barn till 22,5 barn, enligt Skolinspektionen. Fritidshemmens möjligheter att ge stöd åt varje barn har därmed i stort sett omintetgjorts. Det här visar hur viktigt det är att, som det står i strategin för barns rättigheter, titta på barns levnadsvillkor och utifrån dem vidta prioriterade åtgärder. Herr talman! Vänsterpartiet vill göra barnkonventionen till svensk lag. Erfarenheterna från vårt grannland Norge är goda. Alla barnrättsorganisationer driver frågan. Barnombudsmannen är övertygad om att det skulle stärka barnens ställning. För oss räcker det inte med en kartläggning över hur svensk lagstiftning korresponderar med barnkonventionen. Det finns egentligen en majoritet i riksdagen för att göra barnkonventionen till lag. De rödgröna partierna uttryckte en gemensam viljeinriktning i regeringsplattformen, och vad jag vet har Folkpartiet och KD som partier tagit ställning för detta. Jag ser alltså ingen anledning att vänta på kartläggningar och annat. Det finns ett starkt underlag för att omedelbart gå till handling och tillsätta en utredning, inte för att se om och väga för- och nackdelar, utan för att se hur vi ska göra barnkonventionen till svensk lag. Jag vill avsluta med den uppmaning som Unicef, FN:s barnorganisation, här i Sverige i den pågående kampanjen om att göra barnkonventionen till svensk lag avslutar alla sina exempel med - det är exempel på att det skulle kunna innebära en förbättring för barnen. Så här säger man: Om barnkonventionen vore svensk lag skulle beslutsfattare vara tvungna att ta barns rättigheter på allvar. Mer kunskap hos både professionella och privatpersoner leder också till ett ökat civilkurage och en större vilja att agera när barn far illa.

Herr talman! När jag häromkvällen sade till min sexåriga dotter att jag skulle till Stockholm och till riksdagen för att jobba undrade hon om jag tycker att det är kul att jobba där. Sanningen är väl att det inte alltid är så roligt att åka hemifrån men att det är stimulerande och viktigt när man väl är på plats. Så jag svarade henne att jag den här veckan ska hålla tal om barnens rättigheter, och det är viktigt. Mamma, sade hon, säg då att alla barn har rätt till ett liv. Säg det! Nu har jag sagt det. Hon är klok, precis som barn är. Det är just därför barn ska tillfrågas. Det är därför barn ska vara delaktiga när vi fattar beslut som är avgörande för dem och för deras framtid. De förstår mycket mer än vad vi vuxna tror, och de kan mycket mer än vad vi vuxna många gånger anar. Jag hade förmånen att vara förskole- och ungdomsminister 2002-2006. I samband med den förskoleproposition som då presenterades hade alla förskolor fått ett vykort med en uppmaning att rita och skriva och berätta om sin vardag i förskolan. Djupintervjuer gjordes med förskolebarn av lärarstudenter. Rundabordssamtal anordnades. Inför framtagandet av ungdomspropositionen öppnades Regeringskansliets hemsida för synpunkter och dialog med ungdomar. Det resulterade i en hel del aktiviteter och åsikter. Jag vet inte hur barnen har varit delaktiga i framtagandet av den här strategin, som riksdagen nu behandlar. Jag är rädd att de inte har varit det, och det tycker jag ska bli oss en läxa. Det finns 1,9 miljoner barn i Sverige. Barnen är en femtedel av befolkningen. Vi har helt enkelt inte råd att inte tillfråga barn om deras åsikter om deras vardag. Herr talman! Jag yrkar inte bifall till någon reservation när det gäller betänkandet SoU3 utan bifall till förslaget om strategin för att stärka barnets rättigheter i Sverige. Socialdemokraterna ser gärna att vi gör barnkonventionen till svensk lag. Det finns motionärer från fem av riksdagens partier som yrkar på just detta. Men vi är angelägna om att konsekvenserna blir ordentligt belysta. Först då kan vi bestämt ta ställning till hur en inkorporering ska gå till. När ett kartläggningsarbete pågår inom Regeringskansliet känns det inte särskilt konstruktivt att i nuläget kräva en utredning. Vi krävde i stället att regeringen efter kartläggningen skyndsamt återkommer till utskottet och redogör för den fortsatta processen. Det står nu inskrivet i betänkandet. Men jag vill gärna få fört till protokollet att jag hyser vissa betänkligheter över ambitionen när det gäller att de facto inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning. Jag känner mig inte helt övertygad om att vi till sommaren har ett fullgott underlag och kan överblicka konsekvenserna. Det är inte acceptabelt att möta en ny motionsflod, där man kräver att barnkonventionen införs i svensk lag, hösten 2011 med svaret att vi inte kan överblicka konsekvenserna. Därför kommer vi att mycket noggrant följa frågan och kräva en återkoppling till utskottet redan i vår. Herr talman! Det finns inget att invända mot det som står skrivet i strategin. Det är alldeles utmärkt att den föreslagna strategin utgår från barnkonventionen med dess två tilläggsprotokoll och att det bland annat innebär att all lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen, att barn ska ges förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem och att barnets fysiska och psykiska integritet ska respekteras i alla sammanhang. Men var finns beskrivningarna och slutsatserna av de stora utmaningar som vi står inför? Ett litet axplock av Barnombudsmannens statistik säger oss att 20 000 barn och ungdomar omhändertas och placeras årligen. År 2009 kom 2 250 asylsökande ensamkommande barn till Sverige. Läsåret 2008/09 var det mer än 600 flickor och 900 pojkar som inte slutförde grundskolan. Under 2009 fick Barn- och elevombudet in ungefär 600 anmälningar som avsåg skolor som inte gjort tillräckligt för att stoppa en kränkande behandling. Omkring 1 850 barn med skulder förekommer i kronofogdens register. Herr talman! Var finns barnperspektivet när mer än 600 barn årligen vräks från sina hem? Och vad gör regeringen? Behovet av HVB-hem kommer sannolikt inte att upphöra, men det är samhällets förbaskade skyldighet att ha en god tillsyn som garanterar både kvalitet och säkerhet för de barn och ungdomar som av samhället omhändertagits och placerats. Socialstyrelsen har tydligt deklarerat att de inte klarar av kravet på att årligen göra två oanmälda besök. Det klarade man varken 2008 och sannolikt inte heller året därpå. Vad gör regeringen? För att alla barn ska ha lika förutsättningar att utvecklas är skolan av en alldeles avgörande betydelse. Samma utbildning och verksamhet ska erbjudas alla barn oavsett social och ekonomisk bakgrund. Jag kan inte låta bli att undra vilka analyser regeringen hade till grund för att lägga fram en skollag som tillåter mindre avgifter i skolan. Var finns till exempel analysen av konsekvenserna för det barn som hellre avstår skolutflykten än talar om att mamma inte hade 20 kronor? Hur tänker regeringen då? Men, herr talman, det som upprör mig allra mest, som faktiskt gör mig både lite nedstämd och bedrövad, är den statistik som visar oss att antalet barn som lever i familjer som är beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd, det vi tidigare kallade socialbidrag, fortsätter att öka. Tidigare studier har visat att det när det gäller barn som lever på bidrag många gånger finns problem i familjen med missbruk, psykisk ohälsa eller kriminalitet. Men i dag är den vanligaste orsaken till att barn lever på bidrag att den ena föräldern är arbetslös eller att bägge föräldrarna är arbetslösa. Färsk statistik från Socialstyrelsen visar att gruppen bidragsberoende barn har ökat för femte året i rad. Den har ökat med 10 000 barn på drygt fyra år. I dag är man uppe i drygt 54 000 barn eller 3 procent av befolkningen under 18 år. Det är en utveckling som måste brytas. Det är en negativ trend som vi borde ha i politikens absoluta fokus hela tiden. Hur tänker regeringen när det gäller dessa frågor? Vi riskerar våra barns trygghet och deras framtidstro om vi tillåter samhället att ytterligare glida isär i stället för att bygga ett samhälle där vi arbetar medvetet med att minska skillnaderna och sätter barnets bästa främst. Jag vill avsluta med att citera Olof Palme. Han sade: Det är i barnen man ser framtiden växa fram. Jag hoppas att vi kan ha det för ögonen inte bara i den här debatten.

Herr talman! Det finns nästan två miljoner barn i Sverige. De flesta har det väldigt bra, kanske bättre än några andra barn i världen. De växer upp i harmoniska och trygga familjer med båda sina föräldrar och alla far- och morföräldrar kvar i livet. De har kompisar som de tycker om. De gillar sin skola och mår bra. De sportar och spelar i kommunala musikskolan. De har en stark och positiv framtidstro och är övertygade om att de kommer att få det bra i framtiden. Det tycker jag är viktigt att bära med sig. Men det finns också barn som inte har det så bra. Barn som utsätts för våld i hemmen eller har föräldrar som missbrukar. Barn som mobbas och slås ut i skolan. Barn vars föräldrar har dålig ekonomi och som inte har råd att spela hockey och kanske inte får några julklappar. Barn med ätstörningar och depressioner och som mår riktigt psykiskt illa. Barn som fastnar i missbruk och begår brott. Varje vecka får vi rapporter i medierna om barn som far illa. När vi nu diskuterar alliansregeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige är det just de barnen som jag tänker extra på. De är alldeles för många. Mitt i välfärdens Sverige fick polisen in 19 000 anmälningar om misshandel av barn förra året. Det är 52 varje dag. Det är en fördubbling på tio år. Det polisanmäldes 2 000 våldtäkter mot barn under 15 år och 6 000 ofredanden. Det är 25 000 barn som mobbas i skolan varje vecka. De går med en klump i magen till sin skola. Var fjärde elev, några hundratusen, får inte de kunskaper de behöver för att klara sig i livet. Det är 7 procent av barnen som lever i familjer med låg ekonomisk standard. Det är en halvering under 2000-talet, och det är bra. Men i antal är det skrämmande många, 130 000. Sverige är ett bra land, men inte för alla. Vårt budskap från Alliansen och Moderaterna till alla de barn som utsätts för våld, mår psykiskt dåligt, mobbas och lever i fattigdom är att vi ser er och att vi ska bidra till att förbättra era liv. Här ska politiken stå som starkast. Vi behöver en ny strategi för att stärka barns rättigheter i vårt land. Den förra, som tillkom år 1999, har tjänat ut och har kanske inte riktigt fått de avsedda effekterna, eftersom våld och otrygghet är fortsatt stora problem. Den förra socialdemokratiska regeringen fick kritik av Riksrevisionen för att den inte var tillräckligt tydlig i sitt arbete för att stärka barnens rättigheter och att man inte infriade målen. Barnombudsmannen menar att arbetet med barnkonventionen tappat i tempo i många myndigheter och kommuner. Nu är det dags att ta nya tag för att förbättra barnens levnadsvillkor, och det gör vi med den nya strategin. Det är bra att alla partier nu sluter upp bakom alliansregeringens strategi, även om Vänsterpartiet och Miljöpartiet har avvikande uppfattningar på några punkter. Skiljelinjen mellan oss är att Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lagstiftning. Vi andra tycker att den ska transformeras in i svensk lag i stället. Vi tycker att det viktiga är att vi genomför konkreta åtgärder för att förbättra vardagen för barnen. Barnkonventionen ska ligga till grund för olika typer av insatser. Det handlar om ny lagstiftning men också nya uppdrag till olika myndigheter, ekonomiska satsningar, utbildning och information. Låt mig åskådliggöra skillnaden med ett exempel som ligger mig varmt om hjärtat. Hur blir vardagen bättre för barn som mår dåligt, mobbas i skolan eller inte får de kunskaper som de har rätt till? Är det genom en ny skollag som ger eleverna rätt till utbildade lärare, kuratorer och psykologer, rätt till stöd, rätt att överklaga åtgärdsprogram och rätt att utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar och där Skolinspektionen får muskler att ingripa mot skolor med dålig kvalitet? Eller blir vardagen bättre för dessa barn av att barnkonventionen artiklar 28 och 29 får lagstatus? Vi tror att det är på det första sättet. Barnkonventionen har ganska många vaga formuleringar och målsättningsartiklar som blir svåra för att inte säga omöjliga att tolka av domstolar och myndigheter. Det räcker inte. Det blir lite av symbolpolitik att driva frågan om en inkorporering. Jag tror att man gör barnen en otjänst om man tror att det räcker att göra barnkonventionen till svensk lag och att det då ska hända väldigt mycket mer. Det är bara konkret handling som gäller. Strategin ska vara utgångspunkten för både statliga och kommunala aktörer i deras arbete med barns rättigheter. Barnkonventionen handlar om att alla beslutsfattare, inte bara vi i riksdagen, ska ha ett barnperspektiv. Det handlar om attityder, kunskaper, arbetssätt och att lyssna på barn och ta deras åsikter på allvar. Därför innehåller strategin ganska omfattande satsningar just på utbildning och information. Vi tror att det är en framgångsrik väg att gå. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse på Mats Gerdaus anförande som jag delvis håller med om. Det är klart att ett inkorporerande av barnkonventionen i svensk lagstiftning inte löser problemen i vardagen för alla svenska barn. Samtidigt har jag svårt att förstå hur det på något vis skulle bidra negativt. Jag vill därför ställa en fråga till Mats Gerdau. Är det viktigare med den konkreta politiken, eller är det så att vi kan förvänta oss att när kartläggningsarbetet är färdigt kommer regeringen att skyndsamt se till att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning? Jag har en andra fråga. Mats Gerdau ger exempel från skolan. Vi är helt överens om att skolan är av avgörande betydelse för att barn ska ha goda möjligheter och så lika förutsättningar som det bara går att forma sig ett gott liv. Jag kan lite låta bli att upprepa den fråga jag ställde i mitt anförande om små avgifter i skolan. Ser inte Mats Gerdau det problem som kan uppstå just specifikt för den lilla grupp som vi här talar om där marginalerna är så små att det handlar om tjugan till utflykten eller någonting annat? Om summan är så obetydlig och så liten borde den i så fall vara ännu mer obetydlig för en kommun. Det är mina två frågor.

Herr talman! I betänkandet står det om Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, som uttrycker det så här: Avgörandet av vilken ställning som konventionen ska ha i svensk rätt bör bygga på en grundlig analys av aktuella förhållanden. Trots att frågan om inkorporering ofta diskuteras saknas det i offentligt tryck och övrig litteratur en aktuell och djupgående analys av frågan. Det är den analysen som delegationen håller på med och som vi väntar på. Därefter kan man ta ställning till för- eller nackdelar med det synsätt som vi ha varit väldigt överens om, nämligen att barnkonventionen ska in i svensk lag genom transformering. Det är möjligt att Lena Hallengren tar upp andra djupgående analyser som gör att hon vill ompröva den åsikt som vi alla har haft i kammaren tidigare. Jag känner dock inte till de frågorna. Vi avvaktar, som sagt, den analysen och så får vi se vad den leder till. I våras fattade riksdagen beslut om en ny skollag. Socialdemokraterna ville förstås avslå hela den nya skollagen. Den stärker barns rättigheter på massor av olika sätt. Det är sätt som ni inte vill stärka elevernas rättigheter i skolan på. Jag tycker att rätten att utvecklas maximalt är grundläggande. Det gäller även rätten till behöriga utbildade lärare. Det finns ingen skillnad i lagen när det gäller avgifter. Jag vet inte om Lena Hallengren hänger upp sig på en liten fråga. Skolan är avgiftsfri i Sverige och skall så vara. Det är tydligt i skollagen att skolan är avgiftsfri.

Herr talman! Jag vet att Mats Gerdau har läst betänkandet och känner till att Socialdemokraterna inte står bakom någon reservation som innebär att vi nu ska införa barnkonventionen i svensk lagstiftning. Men vi har i grunden en positiv inställning. Vi kan till exempel titta på vårt grannland Norge. Jag anade ändå i Mats Gerdaus anförande att det inte lät så intressant att införa barnkonventionen. Det räckte med att anpassa den svenska lagstiftningen och ge konkreta exempel. Jag ville bara försäkra mig om att jag missförstod dig fel och att vi när frågan kommer tillbaka ska ha en öppen diskussion om huruvida detta är en möjlig väg för Sverige att gå, det vill säga att titta på vad som faktiskt är rätt beslut. Vi har ingen skoldebatt här, men det är inte förbjudet för en skola att ta ut mindre avgifter. I det här sammanhanget, när socialutskottet diskuterar en strategi för barns rättigheter, kan vi se att för femte året i rad ökar antalet barn som lever i familjer med små marginaler, om ens några marginaler över huvud taget. Ser Mats Gerdau barnen? Varför har ni inte varit beredda att fatta ett beslut som innebär att det är förbjudet att ta ut avgifter i skolan så att alla kan få precis likadana förutsättningar?

Herr talman! Jag upprepar igen att det är förbjudet med avgifter i svensk skola. Skolinspektionen, som granskar kommuner och skolor som tar ut avgifter, riktar ofta skarp kritik mot detta. De får inte göra så. Det är förbjudet. Det är ett stort bekymmer att så många familjer i Sverige inte har råd att skicka med 20 kronor till en utflykt. Det är ett stort problem. Jag säger inte att man ska göra det, men att så många familjer lever under så små omständigheter att de inte har råd är ett gigantiskt problem som vi måste åtgärda. Vi har ett recept på allianssidan. Det handlar om arbetslinjen. Det största utanförskapet, den största fattigdomen, råder för dem som inte har jobb. Därför måste vi se till att fler kommer in i jobb. Oppositionen har större vilja att se till att folk fortsätter att leva i bidrag. Det var det som senaste valet handlade om. Vi har lösningar på problemet.

Herr talman! Jag studsade också över ditt inlägg, Mats Gerdaus. Med det synsätt jag uppfattade att du har är de skrivningar som en del partier håller till godo med och hoppas på i betänkandet helt meningslösa. Det gäller alltså att när man har tittat över för- och nackdelar finns det en stor möjlighet att skriva in barnkonventionen i svensk lagstiftning. Jag skulle vilja ha ett tydligt svar. Det finns 15 motioner från socialdemokrater, miljöpartister, kristdemokrater, vänsterpartister och folkpartister om barnkonventionen. Det finns inte en enda från moderater. Det är kanske lite symtomatiskt över inställningen. Mats Gerdau frågade vad det finns för skäl och vilka underlag som finns. Vårt grannland Norge har haft detta i flera år. Tvärpolitiska barngruppen hade ett seminarium med bred representation av olika människor som var kunniga om barnkonventionen, bland annat den norska barnombudsman som har genomfört detta. Man kunde visa på att införandet har förbättrat barns situation i Norge. Det här innebär inte att man sätter sig på baken och väntar och tror att barnkonventionen fixar alla saker. Det är inget som har sagt så eller tror det. Däremot innebär den att när lagarna inte har anpassats eller det uppstår nya situationer gäller barnkonventionen. Det går att driva barns rättigheter med en gång. Samtidigt har diskussionen om barns rättigheter stärkts. Normerna och medvetenheten inom rättsväsendet har stärkts. Tjänstemännen har utbildats. Det var tydligt när Barnombudsmannen besökte socialutskottet och sade att han är övertygad om att det nu är bra att göra barnkonventionen till lag. Kommer ni att vara öppna, Mats Gerdau, för att göra barnkonventionen till lag eller är det bara snicksnack i betänkandet?

Herr talman! Vi avvaktar den kartläggning som görs av bland annat Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Eva Olofsson sade i sitt första inlägg att det finns ett starkt underlag som talar för att vi måste inkorporera barnkonventionen i svensk lag, göra själva konventionsartiklarna till lagstiftning. Vilket starkt underlag är det som finns? Att peka på Norge, som är ett annat land med andra förutsättningar och annan rättstradition än Sverige har, är inte ett underlag. Delegationen för mänskliga rättigheter säger att det finns ingenting i offentligt tryck och ingenting i övrig litteratur om en aktuell och djupgående analys i frågan. Har Eva Olofsson tillgång till andra analyser än de som finns i betänkandet? Det vore intressant. Vi är alltid öppna för en diskussion om olika sätt att förbättra livet för våra barn. Jag tog upp i mitt anförande ett konkret exempel. På vilket sätt får eleverna i skolan det bättre av att artiklarna 28 och 29 blir svensk lag? Jag fick inget svar på det. Kanske Eva Olofsson kan svara på frågan. På vilket sätt blir det faktiskt bättre för de elever som mobbas, inte får tillräckliga kunskaper eller inte har tillgång till utbildade lärare i skolan? Det är den verkliga vardagen för eleverna, barnen, och det är den som vi moderater vill göra något åt. Vad har Eva Olofsson för svar på den frågan?

Herr talman! Mitt svar på frågan är en helt annan politik än vad alliansregeringen har fört. I stället för att sänka skatter vill vi satsa på fler utbildade lärare och fler vuxna i skolan. Vi har aldrig hävdat att införandet av barnkonventionen i lag löser alla frågor för barn. Det gör det självklart inte. Däremot, Mats Gerdau, är jag helt säker på att alla de papperslösa barn och deras föräldrar som nu måste betala för akutsjukvård när barnen blir allvarligt sjuka hade haft rätt till sjukvård om barnkonventionen varit lag. Då hade den frågan drivits rättsligt. Exemplet från Norge visar att det går att driva dessa frågor rättsligt. När det i dag uppstår nya diskussioner eller om det finns en lagstiftning som strider mot barnkonventionen får man svaret att då gäller till exempel utlänningslagen, inte barnkonventionen. Då gäller svensk lagstiftning även i situationer som direkt bryter mot barnkonventionen, till exempel att alla barn som lever i Sverige inte har rätt till hälso- och sjukvård. Norge är inte så annorlunda än vi. Norge har gjort barnkonventionen till lag samtidigt som man ser över sin lagstiftning. Det går alltså att stå på två ben. Men detta är inte allt som behövs. Vi behöver satsa mer på skola och välfärd. Vi behöver bryta situationen att så många barn lever i fattigdom att de inte, som Mats Gerdau sade, kan ta med sig 20 kronor. Det har påpekats att allt fler barn lever på försörjningsstöd. Vi kan konstatera att medan de rikaste barnen har fått det mycket bättre, många barnfamiljer har höjt sin standard med 30-40 procent, ligger de fattigaste barnen kvar där de alltid legat. Vill Mats Gerdau göra något åt det eller ska de barnen ha det så dåligt?

Herr talman! Jag kan konstatera två saker. Först och främst fick jag inget svar på vilket starkt underlag som Eva Olofsson har. Sannolikt saknas det. Jag fick inte heller något svar på frågan om vad artiklarna 28 och 29 skulle ha inneburit för att förbättra för barn som mår dåligt eller inte lär sig något i skolan. Sannolikt saknas det ett svar även på den frågan från Eva Olofssons sida. Du slutade med att fråga om de barn som lever i familjer med dåliga ekonomiska förutsättningar. Det är ett jättebekymmer. Ert svar på den frågan är: Höj skatten för dem! Vad leder det till? Ja, då får de ännu mindre att röra sig med och blir ännu mer beroende av andra för sin försörjning. Vår lösning är den motsatta: se till att man klarar sig på sitt eget jobb, se till att man får ett jobb och se till att det blir mer lönsamt att arbeta. Ensamstående föräldrar har ganska dåliga ekonomiska förutsättningar i Sverige - det ser man i statistiken över ekonomiska förutsättningar för barn. En ensamstående mamma har fått 1 000-1 500 kronor i sänkt skatt i månaden under den förra mandatperioden. Det är ganska mycket. Det är ett sätt att verkligen stärka barns möjligheter. För dem som har det absolut sämst höjer vi bostadsbidraget och flerbarnstilläggen, som gynnar just stora familjer med många barn. Det finns många exempel på vad vi gör för att stärka barn och få dem ur fattigdom.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga: Är det på det viset att det råder en motsatsställning mellan att inkorporera barnkonventionen i svensk lag och att anta Alliansens proposition bara rakt av som den är? Det låter lite så på vad Mats Gerdau säger. Jag tycker att det här är lite egendomligt. Något land måste våga gå före internationellt. Man kan väl inte bara vänta på att alla andra ska göra det. Detta är en parallell till klimatdebatten på sitt sätt.

Herr talman! Nej, det behöver inte finnas en motsatsställning. Men jag tror att det är konkreta åtgärder i vardagen som förbättrar livet för våra barn. Det är insatser från polisen och socialtjänsten för att upptäcka och åtgärda våld mot barn. Det är insatser i skolan. Vi genomför en jättestor psykiatrisatsning och satsning på elevhälsa för att främja barns psykiska hälsa. Det är sådana insatser som påverkar livet och vardagen för våra barn och ungdomar. Det är verkningsfulla metoder. Det handlar om utbildning för tjänstemän i kommuner, landsting, vård, skola och på andra ställen, information, att lyssna på barn, ta till sig nya arbetssätt och effektiva metoder på olika sätt. Vi är övertygade om att det leder till förbättringar. På vilket sätt en inkorporering skulle leda till förbättringar har jag inte riktigt hört argumenten för eller fått den djupgående analys av som vi behöver. Men ni kanske har dem på Miljöpartiets kansli.

Herr talman! Då är det väldigt intressant: Är ni från Alliansen beredda att titta närmare på den norska utvecklingen och de positiva effekter man kan se av att intensifiera arbetet med att börja se över den nationella lagstiftningen? Det är viktigt att få fart på det här. Du kan väl inte hävda att man skulle få en långsammare utveckling av att se över lagstiftningen? Det tror inte Miljöpartiet. Sverige som en internationell förebild, som jag var inne på, fick jag inte riktigt något svar om. Det finns alla möjligheter att verkligen visa det. Tidigare anfördes att många barn i världen har det dåligt. Tänk vilket föredöme vi skulle vara för u-länderna om vi inkorporerar barnkonventionen i svensk lag och visar hur man kan förbättra barns rättigheter. Som sagt: Är ni beredda att noggrant analysera den norska utvecklingen?

Herr talman! Det låter nästan som att det handlar om att man är för eller mot barnkonventionen. Så är det ju inte. Jag tror att alla i den här salen, och alla i Sverige, är för barnkonventionen. Frågan är: Hur ska vi förverkliga den på bästa sätt för barnen i Sverige? Det sätt som vi har varit överens om tidigare i kammaren är att vi transformerar in den. Vi har den som underlag i all lagstiftning. I alla nya lagförslag har vi barnkonventionen som grund. Vi utgår från barns bästa när det gäller sjukvård, skola och andra saker. Det är det sätt som vi har arbetat på hittills. Har Miljöpartiet något annat underlag, som säger att det blir mycket bättre om vi gör på ett annat sätt? Ni vill ju i dag fatta beslut om att vi ska ha en annan modell för att följa barnkonventionen i Sverige. Ni pekar på Norge. Ja, det kan man göra, men det är inget underlag för hur det skulle bli bättre i Sverige. Jämförelsen med klimatdiskussionen förstår jag inte. Vi är väl verkligen föregångare och har tagit ledartröjan när det gäller att försöka minska klimatutsläppen i världen. Sedan vill ni göra ännu mer - lite allmän överbudspolitik. När vi diskuterar barnkonventionen går vi före i världen när det gäller konkreta åtgärder för att stärka barns rättigheter, oavsett om det gäller fattigdom eller att bekämpa våld och misshandel. Jag förstår inte riktigt hur Miljöpartiet kan ha en annan uppfattning, egentligen utan något underlag.

Herr talman! Mats Gerdau gav en fin beskrivning av hur det är för barn i Sverige. Det finns barn som har det mycket bra. Men det finns också barn som far illa, och det är framför allt dessa barns situation som vi koncentrerar oss på här i riksdagen. Den proposition vi har att ta beslut om i dag, Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige , innehåller nio principer, nio konkreta målsättningar. Propositionen ersätter den strategi som vi här i riksdagen tog år 1999 och som under de tio år den har gällt har upplevts som otydlig och att den inte har tillgodosett de barn som har problem av olika slag. Jag kan konstatera att vi tar denna strategi i full enighet. Det fanns inga motioner till propositionen när den lades på riksdagens bord efter remisstidens utgång, vilket är väldigt ovanligt. Av debatten här låter det nästan som att vi inte var överens. När vi tar upp detta om barnkonventionen vill jag erinra om de nio punkter som står i strategin, där den första punkten lyder: "All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen." Vi har alltså en ambition, en målsättning, att efterleva barnkonventionen och förtydliga den i olika lagar. Därför görs det en genomgång under Socialdepartementets ledning - och i andra departement, för utbildning, integration och jämställdhet, miljö och så vidare - för att se vilka lagar vi har, hur de omsätts i praktiken och om de fungerar i enlighet med barnkonventionens intentioner. Detta arbete ska, som vi har uttalat i socialutskottet, bedrivas skyndsamt och ska vara klart i vår, då också remissbehandling av andra utredningar som gäller det här området ska vara klar. Då har vi ett beslutsunderlag som vi kan använda för att gå vidare. Jag vill nu påminna om några av de punkter som vi lyfter fram så tydligt: "Barnets fysiska och psykiska integritet ska respekteras i alla sammanhang. Barn ska ges förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem. Barn ska få kunskap om sina rättigheter och vad de innebär i praktiken." Det är väldigt viktiga punkter för att barn själva ska bli medvetna om vilka rättigheter de har och att det ska förmedlas genom olika kanaler och vara utformat efter barnens möjligheter att ta till sig detta. "Föräldrar ska få kunskap om barnets rättigheter och erbjudas stöd i sitt föräldraskap." Det är viktigt med tanke på de barn som far illa inom familjens väggar. Något som är väsentligt i detta sammanhang är att beslutsfattare på olika nivåer, alltifrån statliga myndigheter ned till kommunerna, ska ha kunskap om barnens rättigheter och omsätta detta i berörda verksamheter. Beslut och åtgärder som gäller barn ska utvärderas och följas upp. Detta är mycket väsentligt. I går hade jag under en resa sällskap med en person som ansvarar för ärenden kring barnpornografi och som berättade om ett mål med en 13-årig flicka som hade utsatts för barnpornografisk verksamhet. Det ledde inte till något åtal därför att hon hade börjat menstruera. Hon betraktades därmed som vuxen. Då kände jag att det nu är ljusår som vi måste ta oss igenom för att få beslutsfattare att fatta att en 13-åring inte ska behöva utsättas för barnpornografisk verksamhet. Därför blir denna strategi så viktig att förmedla ut på alla håll och kanter. Folkpartiet liberalerna har fattat ett beslut om att införliva barnkonventionen i svensk lagstiftning. Men det är rimligt att göra detta utredningsarbete och få en bild av hur vår lagstiftning ser ut med utgångspunkt från barnens rättigheter. Sedan har vi också Delegationen för mänskliga rättigheter som kom med ett slutbetänkande om inkorporering av inte bara barnkonventionen utan också av andra konventioner i svensk lagstiftning. Vad vi gör med barnkonventionen har relevans för hur vi gör med andra konventioner. Barnskyddsutredningen med remissvar behandlas i Regeringskansliet. Även EU-kommissionens Communication on Children's Rights har just kommit. Här finns mycket underlag, och jag är övertygad om att regeringen i vår kommer att använda allt detta underlag. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Jag hoppas att Barbro Westerholm hörde att jag i mitt inledningsanförande sade att vi står bakom barnstrategin och tar den som en utmaning. Om den tas på allvar kan barns situation bli bättre. Men en strategi är ingen lagstiftning, och en strategi rår inte över en lagstiftning som inte har med barnens rättigheter och som inte stämmer med barnkonventionen. En strategi kan därför inte vara en ersättning för att barnkonventionen görs till lag. I vårt yrkande har vi inte sagt att man omedelbart ska ta beslut i riksdagen, utan vi har sagt att det ska tillsättas en utredning om hur inte om . Det är skillnaden, alltså hur vi ska göra barnkonventionen till svensk lag. Vi är väl medvetna om att det är bra att man utreder saker. Barbro Westerholm tillhör ett parti som är positivt till att göra barnkonventionen till lag. Jag hoppas att Folkpartiet verkligen kommer att strida för att få igenom sin synpunkt på den frågan. Med tanke på det som Moderaterna har sagt här kan vi se att vi kommer att få ett motstånd, och jag är ganska säker på att det kommer att leva kvar även efter att vi har fått en värdering av barnkonventionen och för- och nackdelar med att göra den till lag. I slutändan brukar det bli så att man får värdera för- och nackdelar och vad som är viktigast. Jag vill fråga Barbro Westerholm om något som jag blev lite bekymrad över, nämligen att hon hänvisade till att vi ska se över all lagstiftning. Det kommer att ta tid. Om vi sedan ska göra om all lagstiftning som inte stämmer med barnkonventionen kommer det att ta tid. Vi kommer att upptäcka nya fall som gäller barns villkor och hur barn behandlas som inte stämmer med barnkonventionen. Är det då inte bra att se till att vi får barnkonventionen inkorporerad, så att vi kan göra som i Norge och stå på två ben - ha en lagstiftning så att fall kan drivas och som stärker barns rättigheter och samtidigt så att säga jobba in barns rättigheter i den lagstiftning som vi har?

Herr talman! Folkpartiets landsmötesbeslut om barnkonventionen står fast, och vi kommer att driva frågan kraftfullt. Men det är ändå så att om man inkorporerar en konvention i en lagstiftning måste man också veta hur den övriga lagstiftningen som gäller detta område ser ur, så att lagar inte krockar eller går i otakt. Nu pågår en utredning i Socialdepartementet som jag vet att man lägger ned mycket möda på. Man vill inte heller töva. Jag har därför goda förhoppningar om att vi i vår har detta underlag. Då har vi också remissvaren från de olika utredningarna. Då har vi ett bra beslutsunderlag för att utforma den kommande lagstiftningen på ett sätt som gagnar barnen. Samtidigt har vi denna strategi, och det är upp till oss att marknadsföra den och driva den på alla de nivåer där vi möter den, inte minst i kommunerna som har ett stort ansvar genom det kommunala självbestämmandet att se till att denna strategi faktiskt efterlevs. Som jag refererade till måste myndigheterna hela tiden ha barnperspektivet framför sig och beakta det. Här finns en hel del att göra. Jag vet att en myndighet som Socialstyrelsen driver denna fråga. Jag vet också att Barnombudsmannen är mycket effektiv. Jag tror därför att det efter dagens beslut finns all anledning att tro att det är fart på denna fråga.

Herr talman! Jag hoppas också att det sätter mer fart på frågan. Jag vill ställa en fråga till Barbro Westerholm. Om vi hade haft barnkonventionen som svensk lag, tror inte Barbro Westerholm att vi då redan hade haft rätt till hälso- och sjukvård för papperslösa och sluppit det långdragna förfarandet med denna fråga på grund av olika synpunkter i regeringen? Jag har en annan fråga till Barbro Westerholm. Det ställs stora krav i denna strategi på att utredningsdirektiv, barnkonsekvensanalyser med mera ska göras på nationell, regional och lokal nivå. Vi i Vänsterpartiet har motionerat om att det ska göras barnkonsekvensanalyser med anledning av budgeten eftersom det finns många förslag som påverkar barns situation. Men detta har avslagits. På vilket sätt tycker du att man skulle kunna förbättra på nationell nivå? Där har regeringen ett ansvar för barnperspektivet och barnkonsekvenserna när det gäller utredningsdirektiv och när det gäller beslut som påverkar barnfamiljernas situation och barns situation. Är inte barnkonsekvensanalyser någonting mycket bra? Man har en jämställdhetsbilaga till budgeten. Skulle man inte kunna ha en barnbilaga också på samma sätt?

Herr talman! När det gäller asylsökande och gömda och deras rätt till hälso- och sjukvård är Folkpartiet mycket tydlig med att det är en mänsklig rättighet att få hälso- och sjukvård. Sjukvårdspersonalen ställs också i en mycket egendomlig situation. Man har sina etiska principer att arbeta efter som innebär att det är den patient som man har framför sig, oavsett om det är på en akutmottagning, på ett slagfält eller på en krigsskådeplats, som man ska ge vård efter behov och inte skilja på människor beroende på varifrån de har kommit och så vidare. Där är vår strävan att vi får till en ordning i Sverige så att alla dessa människor får rätt till vård. Flera landsting har infört det på eget bevåg. Jag menar att man inför all lagstiftning, oavsett om den gäller barn, asylsökande, kvinnor, män eller äldre, ska göra en konsekvensanalys i fråga om vad som händer när dessa paragrafer tillämpas ute i verkligheten. Man måste fråga: Är det någon som far illa? Där är det inte bara, menar jag, barnperspektivet vi måste ha. Vi måste också ha perspektiv när det gäller människor med funktionshinder, äldre människor och så vidare.

Herr talman! När det handlar om inställningen till barnkonventionen och om att se den som en del av den svenska lagstiftningen blir jag mycket mer optimistisk när jag lyssnar på Barbro Westerholm. Jag gissar att inte heller Barbro Westerholm sitter på någon specialinformation eller på egna analyser på Folkpartiets kansli utan att det helt enkelt handlar om inställningen att barnens bästa och barnkonventionens innehåll borde vara det som präglar vår lagstiftning. Vi har en ambition, och jag känner att den delas. Jag skulle vilja ge Barbro Westerholm och er andra en liten ögonblicksbild från Rinkeby-Kistas stadsdelsförvaltning i Stockholm. Där har man i flera år följt utvecklingen och analyserat konsekvenserna för barn som lever på bidrag. Bland annat kan man se förändringar i barnens beteende, berättar projektledaren. Många gånger är det så att barnen slutar tala om vad de behöver. De vet att de inte har pengar. Barnen avstår från fritidsaktiviteter som kostar pengar. Barnen mår dåligt därför att deras föräldrar är ledsna. Barnen berättar att de upplever sig vara annorlunda än andra barn därför att de lever på socialbidrag. Tidigare studier visar att barn som lever på bidrag många gånger har problem i familjen - missbruk, psykisk ohälsa eller kriminalitet. Men i dag är, som jag nämnde i mitt anförande, den vanligaste orsaken till att barn lever på bidrag att den ena eller bägge föräldrarna är arbetslösa. Att barnens föräldrar inte själva kan försörja sig utan tvingas leva på bidrag för med sig väldigt mycket för en hel familj. Regeringens politik har under de senaste åren lett till ökade klyftor, till ett facit som visar att allt fler barn lever i familjer som är beroende av ekonomiskt bistånd. Vilka åtgärder vidtar regeringen för att se till att barns framtidsutsikter inte grusas på grund av arbetslöshet och svagare trygghetssystem? Strategin må vara hur fin som helst, men det behövs också konkreta åtgärder.

Herr talman! År 2006 gick Alliansen till val på en jobbpolitik. Det gällde också att återfå människor från slentrianmässig sjukskrivning. Att ha ett jobb, att känna sig behövd, är mycket viktigt. Det är viktigt för att de vuxna ska må bra. Men naturligtvis är det viktigt också för barnen. Jag håller helt med om den bild som getts här. Barn är lojala mot sina föräldrar och vill inte berätta hur eländigt det är. Sedan fick vi en ekonomisk kris. Den har vi i Sverige hanterat mycket bättre och effektivare än faktiskt något annat land. I går var jag i England. Jag såg hur det punktstrejkades på sina håll. Vi har också Irland och så vidare. I Sverige har vi klarat oss bra, men det innebär inte att vi är nöjda med situationen. I dag börjar en lagstiftning gälla för människor som kommer från andra länder. Lagstiftningen syftar till att man så fort som möjligt ska komma i jobb. Det görs också insatser för människor som varit här i många år. Men vi har en bra bit kvar. Vi måste alltså så att säga ro upp en arbetsmarknad som är tillgänglig. På den här sidan jobbar vi alltså hårt och fortsätter så.

Herr talman! Faktum är att nästan 10 procent av den svenska befolkningen är arbetslös. Om man ska kalla det för ett lyckat resultat är jag väl mer tveksam till - ekonomisk kris till trots. Självklart ska alla ges en möjlighet att arbeta, att ha ett bra arbete och att utvecklas i sitt arbete. På det sättet skapas tillväxt och på det sättet finansieras mycket av det som vårt utskott ska ha ansvar för, nämligen delar av välfärden. Eftersom arbetslösheten ökat i flera år och regeringens egna prognoser tyder på 6 procents arbetslöshet år 2014 - det är väldigt mycket - undrar jag: Hur länge ska barnen vänta på att alla föräldrar har ett arbete? Jag tycker nämligen att svaret om arbetslinjen duger på makronivå. Men sedan måste man liksom gräva sig vidare och bli lite mer konkret, känner jag. Det går inte att hantera så här allvarliga och komplexa frågor med arbetslinjen som svar, med att vi har jobbskatteavdrag och att alla sedan har ett arbete. Nu måste det till en politik som på makronivå naturligtvis ser till att arbetsmarknadssituationen förbättras, att utbudet av jobb ökar och att kompetensen förbättras när det gäller alla som inte har ett arbete men som vill ha ett arbete. Jag är rädd att en grupp ändå kvarstår, nämligen ensamstående eller sammanboende föräldrar med barn. I den gruppen är den ekonomiska utsattheten enormt stor. Jag skulle önska att det fanns lite mer fokus i politiken på det, att man vågade tala om den här gruppen i stället för att direkt tala om arbetslinjen kontra bidragslinjen. Självklart ska människor arbeta. Är det någon i denna kammare som tror att den dagen kommer då ingen har ett ekonomiskt problem och då inget barn lever i en utsatt situation? Vad görs? Jag kan räcka ut en hand och garantera, Barbro Westerholm, att vi om det finns goda idéer där man har den här gruppen som sitt absoluta fokus inte har några ambitioner att liksom sätta klackarna i backen - tvärtom! Jag saknar de goda idéerna från regeringen och ser således fram emot sådana.

Herr talman! Här håller vi på att glida in i en arbetsmarknadspolitisk debatt som jag inte tänker fördjupa mig särskilt mycket i. Rent allmänt vill jag bara säga följande. Lena Hallengren har väl ändå läst tidningar, budgetproposition och så vidare om vad som görs från regeringens sida. Att trolla fram en hundraprocentig sysselsättning är inte möjligt. Frågan är om det ens är önskvärt eftersom vi då riskerar att få en inflation som vi definitivt inte vill ha. Jag kan försäkra att alliansregeringen - om nu detta gått Lena Hallengren förbi - år 2006 gick till val på en jobbpolitik. År 2010 gick vi till val på att åtgärda arbetslösheten. Vi arbetar även med delfrågor. Människor med funktionsnedsättningar är en viktig grupp. Vi tar också upp frågan om de äldre som kan vara en mycket viktig resurs på arbetsmarknaden och som också kan skapa nya jobb. Det har visat sig att äldre, om de inte hindras från att finnas kvar i arbete, kan starta verksamheter som ger jobb åt andra. Det görs alltså en rad saker på olika håll. Sammantaget borde det här leda till en vändning så att vi får ned arbetslösheten till en rimlig nivå. När det gäller barnens situation och ekonomi måste också andra saker till. Inte minst kommunerna måste ta ett ansvar. Lena Hallengren var alldeles nyss, herr talman, inne på skolan. Där kan kommunerna också göra en hel del.

Herr talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag i betänkandet i dess helhet samt avslag på motionerna. FN:s barnkonvention är ett mycket viktigt verktyg för att barn ska få det bättre. Riksdagens beslut i dag om en strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige är en viktig del i att se till att barnkonventionen påverkar barns liv till det bättre. Barnstrategin är ett dokument som inte bara ska tjäna som rättesnöre för regering, riksdag och statliga myndigheter utan som också är ett oerhört viktigt styrdokument för kommuner och landsting. Därför är det en väldigt viktig signal vi i dag sänder när sex av riksdagens åtta partier som helhet står bakom strategin. Nästan två miljoner personer i Sverige är under 18 år. Var och en av dessa två miljoner individer har rätt till ett gott liv. Barn är lika lite som vuxna en homogen grupp. De allra flesta barn lever ett mycket gott liv i det här landet. De växer upp med sina biologiska föräldrar. I dag lever färre barn med en ensamstående förälder än som var fallet för fem år sedan. Materiellt har de allra flesta det bra men alltså inte alla. När man diskuterar fattiga barn finns det olika sätt att mäta en familjs ekonomiska situation. Man kan mäta inkomststandarden i absoluta tal. Man kan också mäta ekonomisk utsatthet som ett relativt mått. Rädda Barnen pekar i sin årsrapport 2008 på att utvecklingen skiljer sig beroende på vilket mått man väljer att mäta med. För att ha en fullständig bild måste man därför använda flera mått. Låt mig ge ett exempel. År 2000 levde 13 procent av barnen i familjer med låg ekonomisk standard. Pengarna räckte inte till att betala boendet och inte heller till att täcka levnadsomkostnader. År 2008 var motsvarande siffra 6 procent, det vill säga en halvering. Om man däremot ser till barn som lever i ekonomisk utsatthet, mätt som att familjen har mindre än 60 procent av medianinkomsten, var det år 2000 drygt 10 procent och 2008 var det 15 procent. Utvecklingen är densamma i de flesta jämförbara länder, men icke desto mindre är den viktig att ta på allvar. Oroande är också utvecklingen av den psykiska hälsan hos våra ungdomar. Svenska ungdomar mår sedan lång tid tillbaka allt sämre. Då definierar jag "sämre" som förekomsten av psykosomatiska symtom. Detta är en utveckling som inte finns i andra jämförbara länder. Tittar man på grannlandet Finland ser man en helt annan utveckling. Detta är något som borde röna särskild uppmärksamhet. Denna strategi är därför varmt välkommen. Det finns nämligen helt klart flera områden där vi i Sverige inte lever upp till barnkonventionen. Herr talman! Oenigheten som råder kring barnstrategin har framför allt handlat om hur barnkonventionen ska hanteras i förhållande till svensk lag. Den svenska traditionen är att undertecknandet av en internationell konvention följs av en genomgång av svensk lagstiftning där ändringar görs så att svensk lag överensstämmer med konventionen. Orsaken till att vi har valt den vägen är att vi då bättre når målet att svenska domstolar lätt ska kunna tillämpa konventionen. Det gör också att regering och riksdag om man inte är tillfreds med den tolkning av konventionen som myndigheter och domstolar gjort kan ta initiativ till ändringar i lagen. Det skulle inte ha varit möjligt om konventionstexten direkt fått status av svensk lag, vilket är alternativet. Vi har alltså valt transformering av konventionen i stället för inkorporering i fallet med barnkonventionen, helt enkelt för att vi har sett att konventionen skulle bli ett skarpare vapen för barns villkor. Frågan om inkorporering eller transformering, som de juridiska termerna lyder, aktualiseras med jämna mellanrum. Nu senast är det framför allt föranlett av att vårt grannland Norge har valt att inkorporera barnkonventionen i sin nationella lagstiftning. Delegationen för mänskliga rättigheter har i sitt slutbetänkande föreslagit att en utredning ges i uppdrag att utreda lämpligheten av en inkorporering av flera konventioner om mänskliga rättigheter i den svenska lagen. Inom Regeringskansliet pågår också ett arbete med en kartläggning som ska belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med de rättigheter som slås fast i barnkonventionen. I reservationen från Vänsterpartiet och Miljöpartiet kan man läsa att socialutskottet valt att avslå kravet på inkorporering med motiveringen att svensk lag redan överensstämmer med barnkonventionen. Det stämmer över huvud taget inte. Min och Centerpartiets ambition är att barnkonventionen ska vara ett så skarpt verktyg som möjligt. Vi har hittills varit förvissade om att detta sker genom en skärpning och en anpassning av svensk lag. Men om den genomlysning som nu görs i Regeringskansliet kommer fram till att inkorporering vore en bättre väg att gå är vi beredda att ändra oss. För oss är nämligen målet det viktiga, det vill säga barnets bästa, icke-diskriminering och rätt till liv och utveckling. Det viktiga är inte vilken väg vi väljer för att nå dit. (Applåder)

Herr talman! Jag tänkte vara ganska kortfattad, för Anders Jonsson kom egentligen till det jag begärde replik för precis på slutet. Eftersom vi är överens om innehållet i själva strategin blir det naturligt att vi diskuterar just frågan om barnkonventionen. Den var också föremål för ganska mycket diskussioner för att vi skulle få ett så pass enigt betänkande. Jag kan ändå inte låta bli att ställa en fråga. Att det inte löser alla problem att inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning har många understrukit. Det är inte heller min uppfattning. Inte heller att barnstrategin finns löser dock alla problem, utan det är en del av lösningen. Har jag förstått Anders W Jonsson rätt om jag tror att han ligger ganska nära Barbro Westerholm, snarare än Mats Gerdau, i synen på hur vi ska hantera barnkonventionen?

Herr talman! Jag tycker fortfarande att det finns tunga argument för att transformering är det bästa sättet att få barnkonventionen så skarp den någonsin kan bli i det här landet. Exemplet med barn i papperslösa familjer eller barn till gömda tycker jag är rätt tydligt. Hade vi förlitat oss på en inkorporering hade man på de svenska akutmottagningarna fått stå och tolka barnkonventionen och huruvida barnets rätt kan tolkas som att barnen alltid har rätt till akut sjukvård, vilket de har. Jag tror att det vi har valt att göra är en mycket bättre metod, nämligen att noggrant utreda frågan för att göra ändringar i hälso- och sjukvårdslagen så att det blir självklart att barn har rätt till sjukvård oavsett om det är akut eller planerad sjukvård. Skulle den genomgång som nu sker visa att det finns tunga argument för att göra på ett annat sätt, till exempel enligt den norska modellen där man har valt att både inkorporera och transformera, är jag beredd att ändra mig. Det viktiga är nämligen målet. Barnkonventionen ska vara så skarp den någonsin kan vara. Det viktiga är inte vilken väg vi väljer för att nå dit, även om jag fortfarande i dag tror mer på transformeringen och att den gör det hela skarpare.

Herr talman! Då är jag ganska nöjd med svaret, för det är väl egentligen just inställningen till den norska modellen det handlar om. Jag tror att det är den man ska ha mest för ögonen när man diskuterar. Man kanske inte ska göra antingen eller utan försäkra sig om att det får det allra största inflytande det bara går i den svenska lagstiftningen. När jag ändå står i replikbänken har jag en liten fråga. Känner Anders W Jonsson till hur barn har varit delaktiga i framtagandet av denna strategi?

Herr talman! Nej, jag kan inte svara på den frågan.

Herr talman! Emma är fem år och håller på att lära sig cykla. Efter några misslyckade försök springer pappa efter Emma medan han håller handen på pakethållaren. Emma vinglar hit och dit. Plötsligt händer det - Emma får upp farten, hittar balansen och pappa släpper pakethållaren. Han ropar efter Emma: Du kan, Emma! Du kan! I ett annat samhälle i Sverige utspelar sig ett annat scenario. Några syskon som etablerat sig hos sin fosterfamilj under fyra år tas från den familjen av socialtjänsten och förs till mamman, som sedan visar sig vara olämplig. Det har hon även tidigare visat sig vara. Barnen flyttas då till en ny fosterfamilj, trots att syskonen vill vara hos den första familjen. Vi har sett detta scenario från Marks kommun tidigare i år, men det sker på andra orter i vårt land. Förutsättningarna för Sveriges 2 miljoner barn är alltså olika. Därför är det viktigt att en ny strategi för barnets rättigheter nu antas av Sveriges riksdag. Målet med strategin är att barn och unga ska respekteras och ges möjlighet till utveckling och trygghet samt delaktighet och inflytande. Och målet utgår, som vi hört från flera talare, från de grundläggande principerna i FN:s barnkonvention. Strategin är långsiktig och vänder sig till riksdag, regering, statliga myndigheter, landsting och kommuner. Viktiga inslag är bland annat stöd i föräldraskapet där föräldrar får kunskap också om barnets rättigheter, bekämpande av våld mot barn, främjande av barns psykiska hälsa och att barn ska ges förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem. Just att barn ska ges förutsättningar att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem tycker jag visar på en attitydförändring från den vuxna världen. Barnet ses som en kompetent individ utifrån den ålder och mognad det befinner sig i. Barnet ska ges möjlighet att höras i olika typer av domstolsärenden och administrativa ärenden som rör barnet. Det ställer krav på ansvariga aktörer när det gäller kunskap och utarbetade arbetssätt. Det är en tröst att mormor lever och kan berätta om hur slarvig mamma var när hon var barn, säger Linda, tolv år. Som förälder vill man sitt barn det allra bästa. Ett väl fungerande föräldraskap är grundläggande för att ge barn trygghet, en god självkänsla och ett bra självförtroende. Vi vet alla hur viktigt det är för varje person att uppleva en känsla av sammanhang och tillhörighet och att bli sedd. Många föräldrar klarar dock av olika skäl inte av att ta sig an sina barn på ett bra sätt. Många föräldrar behöver stöd. Därför är regeringens, med barn- och äldreminister Maria Larsson i spetsen, satsning på Föräldrastöd viktig också i detta sammanhang. Herr talman! Vi kristdemokrater anser att FN:s barnkonvention är en mycket viktig konvention när det gäller att värna dem som har en svag röst i samhället. Därför är skrivningarna i utskottets betänkande ett framsteg som innebär att dörren hålls öppen för att längre fram kunna göra barnkonventionen till svensk lag. Det innebär ett tydliggörande och ger ökad kunskap i hela samhället. Personligen tror jag att just barnkonventionen är ett känt begrepp som kommer att skapa ett ännu större intresse kring barnets rättigheter. Det är väl inget som gör så ont som när barn far illa, och det händer i Sverige varje dag. 475 000 barn lever i hem där missbruk eller riskmissbruk förekommer. 8 000-10 000 barn har en mamma eller en pappa i fängelse. Det är några siffror som rymmer många mänskliga tragedier. Barn behöver vuxna med stora öron, stora ögon och inte minst ett stort hjärta. Alla behöver hjälpas åt. Regeringens initiativ som de beskrivs i propositionen är lovvärda. Här finns viktiga kanaler: Sveriges Kommuner och Landsting, Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, frivilligorganisationer och myndigheter. Låt mig avsluta med några ord ur en sång av Peter le Marc: Jag försöker gå bredvid dig Jag har krafter kvar att blåsa mod Och som ett outtalat löfte Så mycket starkare än ord Jorden skälver, marken gungar Så många timmar kvar till morgonen Men du orkar inte springa mer Orkar inte fly igen Ge inte upp låt ingen slå dig Du är större än du tror Va inte rädd du har ett löfte Så mycket starkare än ord Som kristdemokrat ser jag den nya strategin för barnets rättigheter i Sverige som ett viktigt steg i arbetet för en tryggare värld för våra barn. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkande SoU3. (Applåder)

Herr talman! Jag tackar för förtydligandet om öppenheten när vi snart får tillbaka underlaget från Regeringskansliet om att eventuellt inkorporera barnkonventionen i svensk lagstiftning. Roland Utbult hade i sitt anförande att föräldrarna vill sitt barn det allra bästa, och det kan vi alla skriva under på. Apropå att inte kunna skicka med 25 kronor till klasskassan och att som grädde på moset få höra från politiker att du ska ta ett jobb så att du har en inkomst och kan ge dina barn det de behöver undrar jag lite grann hur Roland Utbult och regeringen tänker när det handlar om att verkligen se de här barnen, på riktigt. Jag tycker att det är att avfärda problematiken att säga att vi har en arbetslinje. Hur ser Roland Utbult på den här gruppen? Vad tror du är de mest konkreta förslag som skulle kunna förändra barnens vardag? Vi diskuterar strategi. Orden i en strategi spelar inte så stor roll om vi inte låter dem följas av konkret handling.

Herr talman! Det görs väldigt mycket för att stärka barnets rättigheter. Regeringen har gett Barnombudsmannen mandat att öka kunskapen i samhället i de här frågorna. Vi har en ny skollag som genomsyras av tankarna på barns rättigheter. Man har fokus på att stärka samverkan mellan skola, polis, socialtjänst. Det här är viktiga frågor. När det gäller ekonomin är det lite svårt att gå in på enskilda föräldrars möjligheter att betala. Jag ser problemet med att det finns fattiga barn och att det finns föräldrar som av olika skäl har bekymmer. Det kan vara arbetslöshet, det kan vara missbruk, det kan vara psykiatrisk problematik och så vidare som gör att man hamnar i fattigdom. Allt hänger samman. Jag måste ändå återkomma till arbetslinjen. Det handlar om att försöka få människor i arbete. Vi kristdemokrater menar att de människor som lever i utsatta situationer ska vi se till och försöka stärka deras möjligheter. Vi arbetar hårt för att genomlysa vad som händer i olika socialförsäkringssystem och annat. Vi genomlyser var problemen finns. Regeringen arbetar aktivt för att lösa problemen. Det finns alltid de som av olika skäl hamnar i ren fattigdom. Det kan vara personliga skäl, och det kan vara samhället som inte klarar av att stötta ordentligt.

Herr talman! Det råder ingen som helst tvekan om att alla som vill och kan ska ges förutsättningar att ha ett arbete och därmed försörja sig själv och sin familj. Men om det är Roland Utbults uppfattning att det kan behövas en strategi utöver det för att möta just barnfattigdomen vill jag verkligen sträcka ut en hand. Jag tror att det krävs speciella insatser och en särskild diskussion. Vi kan inte dölja den frågan bakom någonting som är så vitt och brett som arbetslinjen, som vi kallar det. Så vill jag ställa frågan till Roland Utbult om Roland känner till på vilket sätt barnen har varit delaktiga vid framtagandet av den här strategin.

Herr talman! Jag är helt övertygad om att Maria Larsson har lyssnat på barnen. Jag kan inte ge något konkret exempel. Men jag känner Maria och är helt övertygad om att barnen har fått göra sin röst hörd. En av de grundläggande nya tankarna är att man ska lyssna på barnen på ett nytt sätt. Barnen ska få ge röst åt sina åsikter, och det är en av de allra tyngsta punkterna i själva strategin.

Herr talman! Tänk om barnens perspektiv användes i alla politiska beslut, alltifrån räntehöjning, räntesänkning till nedläggning av en skola! Då kanske vi inte skulle behöva ha den här debatten i riksdagen i dag. Egentligen skulle resten av kammaren vara fylld med barn och ungdomar när vi fattar beslut om det som i allra högsta grad rör dem. Det är det vi pratar om - att barnen och ungdomarna ska kunna påverka. Men det är inte så mycket av det som händer, tyvärr. Det är därför Miljöpartiet vill försäkra sig om att barnen blir lyssnade på. Vi är övertygade om att ett väldigt bra sätt är att inkorporera barnkonventionen i svensk lag, kanske det allra bästa sättet, därför att man i så liten utsträckning använder sig av den i dag. Tänk så många domstolar som sällan eller aldrig bryr sig om barnets perspektiv. Gör riksdagen det någonsin? FN:s barnkonvention är i dag den enda av de centrala konventionerna för mänskliga rättigheter som saknar en internationell klagomekanism. Det säger väl en del om barnets rätt. FN:s råd för mänskliga rättigheter, MR-rådet, gav därför i början av det här året en arbetsgrupp i uppdrag att utarbeta ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen om en internationell klagomekanism. Sverige har som vi vet ett gott anseende som försvarare av barns rättigheter. Vår förhoppning är naturligtvis att Sverige jobbar konstruktivt, starkt och aktivt för att få till det här tilläggsprotokollet när man nu träffas nästa vecka i Genève. I Sverige är det 16 barnrättsorganisationer som driver den här frågan. Internationellt arbetar alltså Sverige väldigt hårt för att ytterligare förstärka barnkonventionen. Men den svenska regeringen vågar inte, eller vill inte, ta de steg som verkligen skulle kunna göra att barnens röst och rätt blir hörd. Det finns miljontals barn därute som inte har en chans när det gäller kränkningar. Vi borde börja med oss själva. Hur många beslut som fattas här i riksdagen påverkar barn och unga? Väldigt många. Hur många tar ett perspektiv utifrån barnet? Säkerligen ingen. Här behöver vi börja med oss själva för att vi som riksdag ska bli trovärdiga i att vi verkligen arbetar för barnet och barnets rätt.