Skyddet för vissa djur- och växtarter och deras livsmiljöer

Herr talman! Det finns i dag, som framhållits, ingen särskild rättslig reglering av omskärelser av pojkar, dvs. sådana omskärelser som inte är medi- cinskt betingade. Det är en klart otillfredsställande situation, inte minst mot bakgrund av att dessa in- grepp ökat i vårt land under senare år. Socialstyrelsen uppskattar att uppemot 3 000 pojkar omskäres varje år i Sverige. Det nu föreliggande förslaget anger bl.a. under vilka förutsättningar en omskärelse får utföras, vem som får utföra ingreppet och straffbestämmelser för den som utför ingreppet utan att vara behörig. Det är väsentliga markeringar. Socialutskottet har i ett brett arbete över parti- gränserna ytterligare preciserat lagförslaget på viktiga punkter. I förslaget finns nu inskrivet att den obliga- toriska smärtlindringen ska ombesörjas av legitime- rad läkare eller legitimerad sjuksköterska. Vidare finns ett tillkännagivande om att regeringen ska följa lagens tillämpning under fyra år och snarast därefter återkomma till riksdagen med en bred redovisning av erfarenheterna av lagregleringen. En internationell jämförelse bör också följa med denna redovisning, enligt tillkännagivandet. Lagförslaget utgör en avvägning mellan viktiga grundläggande principer och rättigheter som inte låter sig förenas på ett enkelt sätt i detta fall. Det berör religionsfriheten, det berör FN:s barnkonvention och det berör också viktiga medicinsk-etiska spörsmål. Det är Vänsterpartiets uppfattning att det nu förelig- gande förslaget går att förena med dessa viktiga prin- ciper. Men för Vänsterpartiets del är det viktigt att fast- slå att detta lagförslag ska ses som början på en pro- cess som kan vända utvecklingen. Traditioner och sedvänjor kan förändras, former och utövande kan modifieras av en aktiv och öppen samhällsdebatt med sakliga argument, och en sådan debatt har nu börjas föras på allvar. Det är en debatt som vi i Vänsterpar- tiet välkomnar. Det är därvid oerhört viktigt att sträva efter att alla får komma till tals och att tid ges så att processen får verka. Vi ska också ha i minnet att denna debatt och kritiska granskning av omskärelser pågår i många länder runt vår jord. Tillkännagivandet i betänkandet om att regeringen ska återkomma till riksdagen med en bred rapport efter fyra år borgar för att frågan kommer att fortsätta att diskuteras och vara föremål för nya överväganden. Det är mycket viktigt. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till ut- skottets hemställan i betänkandet.

Herr talman! När jag tog del av regeringens för- slag, när propositionen kom i slutet på mars, tror jag att det var, kände jag en stor vånda. Jag kände ånyo att det finns vissa frågor som vi beslutar om här i riksdagen som är svårare än andra. Jag kände att jag närmade mig den här mycket, mycket svåra frågan med stor ödmjukhet. Precis som Leif Carlson så riktigt sade, är det så svårt när man ska väga två saker emot varandra. Nu är det förvisso så att socialutskottets verksamhetsom- råde inte omfattar religionsfriheten, som är en grund- lag, utan det är en fråga för konstitutionsutskottet. Därför, herr talman, är anledningen till att den här frågan hamnade hos oss i socialutskottet att den just rör ett ingrepp. Vi har fått en hel del brev och telefonsamtal om den här frågan, och jag har stor respekt för var och en av åsikterna, oavsett vilka man har. Men när mo- tionstiden pågick kunde man bara konstatera att det inte fanns någon motion som ville förbjuda omskärel- se i Sverige. I den kristdemokratiska motionen var vi noga med att ta upp smärtlindringen. Vi krävde att man skulle försäkra sig om adekvat smärtlindring. Vi tycker att det är precis lika viktigt oavsett hur gammal en pojke är. Och jag är glad, herr talman, att vi i utskottet har fått fram ett betänkande som garanterar detta. Jag vill också gärna säga att jag tycker att det är oerhört bra att efter fyra år få en bred utvärdering av förslaget. Jag tror att vi behöver det. Jag tror också att svenska folket behöver lite tid för att samtala i sådana här frågor och försöka förstå. Vi ska med all respekt försöka se till att vi kommer så rätt som det över huvud taget är möjligt. Jag vill, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan i socialutskottets betänkande. Jag kan känna en viss glädje över att man nu har fört frågan för de här barnen framåt, dvs. att man nu garanterar smärtlindring, att ingreppet sker på ett riktigt sätt i sterila miljöer och att det bara är legiti- merade läkare plus de som har fått Socialstyrelsens godkännande som får utföra ingreppet. Jag vill också uttrycka en viss besvikelse över Miljöpartiet, vilket som enda reservant faktiskt av- styrker propositionen. Det tycker jag är synd. Det betyder att omskärelse skulle kunna ske på 2 000- 3 000 pojkar i det här landet helt utan lagreglering. Men jag är glad att det finns en bred majoritet för betänkandet.

Herr talman! Anledningen till att vi avstyrker pro- positionen är att vi vill att regeringen ska återkomma med ett förslag som ger just de minsta barnen ett skydd. Som jag sade kan vi inte ställa upp på att om- skärelse av pojkar som är under två månader kan utföras även i en icke steril miljö, för det behöver ju inte ske på sjukhus. Många läkare säger att just smärtlindringen är det moment som är kritiskt när det gäller så små barn. Därför kan vi inte ställa oss bak- om förslaget. Men vi vill att det ska vara en reglering och att man ska återkomma med ett förslag som ger ett skydd för just de minsta barnen.

Herr talman! Konsekvensen när man avstyrker propositionen blir trots allt att omskärelser sker utan lagreglering, och i den reservation som finns avstyrks likväl hela propositionen.

Herr talman! Som jag sade vill vi ha en reglering, men vi vill att man ska återkomma därför att regle- ringen inte är fullständig när dessa små barn uteläm- nas. Jag tycker att Chatrine Pålsson kan ta till sig att vi inte vill utelämna dessa små barn på det vis som man har gjort i betänkandet och i propositionen.

Herr talman! Reservationstexten handlar faktiskt om att propositionen avstyrks, Kia Andreasson. An- nars skulle man enbart utifrån den här synpunkten velat att regeringen återkommer, men nu avstyrker man propositionen på alla punkter, vilket betyder ingen reglering.

Herr talman! Frågan om omskärelse av pojkar har debatterats flitigt under senare tid. Det är en fråga som är svår, komplex och som väcker känslor. Jag tror att många upplever någon form av konflikt mel- lan barns hälsa och välbefinnande kontra kulturella och religiösa värden, så även jag. I Sverige omskärs ca 3 000 pojkar per år. Det finns sannolikt ett mörkertal när det gäller ingrepp som sker utan myndigheternas eller sjukvårdens kän- nedom. Centerpartiet ställer sig bakom utskottsmajorite- tens förslag i dess helhet. Vi anser att det är riktigt med en lag och reglering av omskärelse av pojkar som inte är medicinskt betingad. Smärtlindring blir obligatorisk och ingreppet får utföras endast av legi- timerad läkare eller, i vissa fall, av personer med särskilt tillstånd av Socialstyrelsen. Trots de tvek- samheter som kan anföras anser Centerpartiet vid en samlad bedömning att förslaget motiveras av att den medicinska säkerheten ökar och av att smärtlindring säkras. Socialutskottets majoritet, som jag och Center- partiet tillhör i denna fråga, har gjort viktiga skärp- ningar och förbättringar av regeringens förslag. Från Centerpartiet motionerade vi t.ex. om att alla pojkar oavsett ålder ska ges samma rätt till ett tryggt, smärt- fritt kirurgiskt ingrepp. Utskottets skärpning, innebä- rande att omskärelse inte ska få utföras utan smärt- lindring samt att smärtlindringen ska ombesörjas av legitimerad läkare eller legitimerad sjuksköterska, är bra. Tillsammans med resten av innehållet i ut- skottstexten betyder det att Centerpartiets motions- krav har tillgodosetts. Även övriga förslag och skriv- ningar i utskottsbetänkandet känns så långt jag kan bedöma genomarbetade. Det är bra att vi har uppnått en enighet, i varje fall i det närmaste, mellan partier- na. Det är viktigt att noga följa effekterna av den fö- reslagna lagstiftningen. Därför är det som utskottet säger om att regeringen efter fyra år ska återkomma till riksdagen med en bred redovisning av erfarenhe- terna av lagregleringen ett bra förslag. Statens medicinsk-etiska råd är en av flera instan- ser som i sina remissvar framfört värdefulla syn- punkter på detta ärende. Bl.a. har de diskuterat att det behövs fortsatt samhällsdialog om möjligheterna till förändringar av formerna för omskärelse, åtminstone på längre sikt. Med full respekt för kulturella och religiösa värden och intressen kan det inte vara fel att stimulera dialog - och dialog betyder självfallet att alla berörda ska delta. Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till försla- get i utskottets betänkande i dess helhet.

Herr talman! Propositionen om omskärelse av pojkar har enligt min mening fått en mycket noggrann behandling i socialutskottet. Strävan har också varit att vi skulle bli så eniga som möjligt. Det här är ett svårt område att fatta politiska beslut omkring. Samt- liga partier utom Miljöpartiet står ju också bakom betänkandet. Det var många olika aspekter som behövde vägas in i den här frågan. Propositionen handlar i viss mån, men inte direkt, om religionsfrihet. I första hand handlar det om att skydda de små pojkarna, alltså de som är under två månader. Det är det som det handlar om i huvudsak. Det är enligt Folkpartiets uppfattning bra att omskärelse av pojkar nu blir lagreglerad. Soci- alutskottet har också gjort ett antal förändringar i förhållande till propositionen som ytterligare förstär- ker säkerheten när det gäller omskärelse. I propositionen fanns endast något vagt inskrivet om smärtlindring. Det nu föreliggande betänkandet tillförsäkrar även de små pojkarna, under två måna- der, en adekvat bedövning som ska utföras av legiti- merad personal, läkare eller sjuksköterska. Bedöv- ningen, som består av en spruta med lokalbedöv- ningsmedel, är inte helt enkel att lägga. Därför är det viktigt att legitimerad sjuksköterska eller läkare ger injektionen. Jag utgår från att man t.ex. inom den judiska församlingen kommer att anlita en van person för det här. Även när det gäller de personer som utan att vara läkare ska få utföra omskärelse på de små pojkarna har utskottet skärpt förslaget så att den person som ska ha en speciell kompetens och noggrant ha lärt sig att utföra omskärelsen också ska kunna dokumentera sina kunskaper. Vi vet att de som gör det i dag har en utbildning, men det är viktigt att man också kan do- kumentera denna. Det föreslås en särskild bestäm- melse i lagen enligt vilken regeringen eller den myn- dighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de här personernas kompetens. Herr talman! Dessutom innehåller den föreslagna lagen regler om information, samtycke, tillsyn och straffansvar för den som utför omskärelse utan att vara behörig. Det är bra. Den senaste tiden har vi ju, som flera har talat om, fått en diskussion omkring omskärelse, om den ska förbjudas eller inte. Det är inte frågan om förbud eller inte som är uppe i dag, men det här är en diskussion som jag utgår från kommer att fortsätta. Jag tycker att det är viktigt att diskussionen också förs bland de grupper i vårt samhälle där omskärelse är en del av religionen eller kulturen. Vi anser inte att det i dag finns anledning att för- bjuda omskärelse. Med hänsyn till de förslag som nu föreligger anser vi också att omskärelse, genom lag- regleringen och de speciella regler som ska gälla, kommer att kunna ske på ett mer betryggande sätt än tidigare. Vi har också förslaget om en utvärdering efter fyra år, som naturligtvis kommer att ligga till grund för ett eventuellt framtida ställningstagande. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag vill tydliggöra varför Miljöparti- et, som Kerstin Heinemann sade, inte står bakom. Det är på grund av det som jag har sagt tidigare, att de små barnen inte omfattas. Det var en diskussion i utskottet. Vårt förslag handlar om denna del. Vi är för en reglering. Utskottet ansåg dock att man inte kunde göra en sådan reservation. Då måste man avslå hela betänkandet. Det ville inte vi, men i denna tvist fann utskottet att vi i stället skulle avslå hela. Det står också i betänkandet på s. 7 att det är i den delen som Miljöpartiet är emot, alltså just att de minsta barnen inte omfattas av att legitimerade läkare ska utföra det här.

Herr talman! Jag antar att Kia Andreassons replik mer var en replik på Chatrine Pålsson än på mig ef- tersom jag bara sade att ni inte var med i det enhälliga betänkandet. Men då kan jag passa på att säga att jag tycker att Kia Andreasson kanske har läst betänkan- det lite dåligt när hon framför det här att bedövningen inte sker under bra former. Jag är övertygad om att både legitimerade läkare och legitimerade sjuksköter- skor, med den legitimation och den vana som de har, när de utför den här lokalbedövningen kommer att se till att det sker under sterila och betryggande former.

Herr talman! Jag vill börja med att referera till vad en omskuren och kränkt man anförde på TV i morse. Han känner sig kränkt, kränkt av sina föräldrar och kränkt av samhället som inte skyddat hans mänskliga rättigheter som barn. Han beskriver det lagförslag som vi debatterar i dag som överilat, dåligt under- byggt och dåligt utrett. Lagförslaget har i praktiken givit vika för religiösa och puritanska traditioner. Han hävdar att begreppet religionsfrihet tydligt och kanske avsiktligt misstolkats eller vantolkats. Han säger: Smärtan är inte huvudsaken. Utseendet är inte huvud- saken. Det är rätten att själv få välja som är huvudsa- ken. Barnet har inte den fria viljan. Ingreppet kan aldrig göras ogjort. Att få sin förhud avskuren bär man med sig hela livet som en märkning, en ofrivillig märkning. Herr talman! I praktiken överlåter socialutskottet ansvaret för detta ingrepp på den enskilde pojken om han nu inte skulle vilja utsätta sig för en omskärelse där förhuden skärs bort från pojkens penis. Om poj- ken inte protesterar, sätter sig emot eller på något annat synligt och tydligt sätt visar att han inte vill få förhuden bortskuren genomförs ingreppet eller om- skärelsen efter föräldrarnas och traditionernas öns- kemål. Det försvarslösa skrikande barnet, ett barn som inte har bett om att bli stympat, får sin förhud på penis avskuren. Men, herr talman, vad händer om pojken inte vill men ändå inte vågar säga ifrån? Och för all del påpe- kar både regeringen och socialutskottet mycket riktigt att mycket små barn av naturliga skäl inte kan ge uttryck för en egen vilja. Detta förefaller mig vara ett stort avsteg från den praxis som annars tillämpas utifrån principen om barnets bästa, grundat bl.a. på FN:s konvention om barnets rättigheter. Jag trodde att vi i denna kammare och lagstift- ningen främst ska skydda barn från just sådana situa- tioner som en omskärelse i praktiken innebär, alltså enligt barnkonventionens artikel 24 vidta alla effekti- va och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditio- nella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa, eller som i artikel 19, där det står att vi via lagstiftningen ska skydda barn mot alla former av fysiskt och psy- kiskt våld, skada eller övergrepp. Herr talman! Vems ärenden går socialutskottet och regeringen i detta förslag? Ja, inte är det barnens! Och jag frågar mig varför. Kanske har utskottet ett bättre svar och ett uns till motivering för sitt avslag på motion So44, skriven av mig själv med flera, där vi begär att en åldersgräns på 18 år införs då den unge mannen själv får bestämma över ett kirurgiskt in- grepp av detta slag på sin egen kropp. Vi har även lyft upp en gräns vid 16 års ålder då en pojke får anses ha nått en sådan mognad att han är kapabel att inse inne- börden i ingreppet och själv kunna medverka till ett beslut. Detta måste sjukvården försäkra sig om vid enskilt samtal med den berörde pojken, då det däref- ter även krävs tillstånd från vårdnadshavare. I praktiken finns det, herr talman, i motsats till det Chatrine Pålsson sade, ett förslag i detta betänkande på förbud mot omskärelse på pojkar. Min uppfattning är att vi genom att inte totalförbjuda omskärelse av pojkar bryter vi mot bl.a. barnkonventionen. Förvisso är utskottets förslag bättre än regeringens proposition, men jag förstår inte varför det ska krävas fyra år in- nan en utvärdering ska genomföras. Min största farhåga, eller det jag reagerat starkast över - ja, herr talman, det jag så att säga saknar mest av allt - är vart förhuden har tagit vägen. Ingenstans har jag kunnat utläsa någon målinriktning att man på sikt ska försöka få bort omskärelse av pojkar under 18 år. Varför? Kan någon vänlig ledamot i socialut- skottet förklara detta för mig? Ska det för all framtid vara så att vissa barn, små pojkar, automatiskt föds till att utsättas för en omskärelse där pojkarnas förhud skärs bort? Vem tar ansvar för detta ingrepp när pojkarna bli- vit unga män och känner djup ånger och förtvivlan över hur de har behandlats och vad de har utsatts för utan att själva ha förmått stå emot? Jag förstår att detta lagförslag innebär att lagstiftaren tvår sina hän- der, men det är socialutskottet, ja, vi ledamöter av Sveriges riksdag, som i slutändan bär ansvaret men som på grund av omständigheter som jag inte förstår överlåter ansvaret och skulden på den pojke som redan utsatts för något han inte kunnat påverka. Herr talman! Jag har i viss mån, på kort sikt, för- ståelse för lagförslaget med tanke på just barnen, nämligen att på ett relativt sätt skydda barnen från den smärta de utsätts för vid en omskärelse genom smärtlindring och att ingreppet enbart får genomföras av läkare, såvida barnet inte är under två månader gammalt, då även andra, av Socialstyrelsen godkän- da, tyvärr tydligen får genomföra detta kirurgiska ingrepp. Syftet är dock att även här skydda barnen genom att ingreppet ska ske så säkert som möjligt. Men ingenstans står det något om att detta är en tem- porär lösning, en akut åtgärd, i väntan på en attityd- förändring till omskärelse. Herr talman! Jag ser det här förslaget som en akut åtgärd, och flera av ledamöterna i socialutskottet har just påpekat detta i sina anföranden. Men det står ingenting om det här i betänkandet. Varför? Ingen- stans efterlyser socialutskottet en attitydförändring. Ingenstans föreslår socialutskottet en informa- tionskampanj mot att barn utsätts för könsstympande ingrepp - ingenstans. Varför, herr talman? Ska vi se detta förslag som pojkars rättighet att få förhuden avskuren? Jag vill fråga er ledamöter i socialutskottet om det är på detta vis som ni har gjort era bedöm- ningar och avväganden. Eftersom utskottet inte heller har valt att motivera sitt avslag på motion So44, som alltså är den enda motion där det krävs ett förbud mot omskärelse såvi- da man inte har fyllt 16 eller 18 år, skulle jag kunna se det som att utskottet egentligen instämmer i kravet på åldersgräns men kanske inte vågar eller förmår argumentera emot. Det har jag också uppfattat i flera inlägg från talarstolen i dag. Och eftersom ingen här i kammaren än så länge har begärt replik kan jag inte heller annat än tolka det så att ledamöterna här i kammaren håller med mig men av olika anledningar inte förmår argumentera emot. Är det så, ledamöter i socialutskottet? Vart tog principen om barnets bästa vägen? Herr talman! Jag har absolut ingenting emot om- skurna män eller att män omskär sig. Jag är den förste att förespråka mäns rätt att själva avgöra om de vill ha kvar sin förhud eller ej av diverse olika anledning- ar och skäl. Men jag är emot att barn utsätts för in- grepp där de själva inte kan fatta beslut. Det är inget annat än övergrepp, övergrepp på barn. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till motion So44 med kravet på åldersgräns för omskärel- se av pojkar som inte är medicinskt motiverad och i praktiken ett förbud mot omskärelse av pojkar. Herr talman! Smärtan är inte huvudsaken. Utse- endet är inte huvudsaken. Inte ens den sterila och säkra miljön vid omskärelse är huvudsaken. Det är barnets rätt som är huvudsaken, barnets rätt att själv få välja. Det är huvudsaken.

Herr talman! Omskärelse väcker starka reaktioner, vilket visas av att den debatt som har förts har varit mycket upprörd. En del debattörer hävdar att barnet måste få välja själv och att omskärelse är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Låt mig redan nu säga att jag delar den uppfattningen. Religiösa samfund å andra sidan hävdar sin rätt att omskära små pojkar, eftersom de då ingår i ett förbund med Gud eller Profeten. Under religionsfrihetens täckmantel kräver de att få fortsätta dessa övergrepp på nyfödda eller små pojkar - som om att skära bort en del, en viktig del, av ett barns penis skulle vara att jämställa med nattvarden, som överrabbin emeritus i judiska för- samlingen hävdar. Det är också intressant att notera hur många de- battörer har uttryckt sig. Man talar om barnens rätt till förbund med Gud eller Profeten. Man säger att man har ett behov av att känna igen en jude eller en mus- lim. Men detta är tydligen ett behov som endast finns på den manliga sidan. Jag må vara okunnig på detta område, men jag har svårt att föreställa mig att det första två män gör för att känna igen varandra är att dra ned byxorna. Och om det skulle vara så två män bekantar sig med varandra, hur ska man då veta om det är en jude, en kristen eller en muslim, eftersom omskärelsen görs på samma sätt? Det har hävdats av en professor i barnmedicin att den medicinska aspekten inte är viktigast, utan att barn har rätt till en kulturell identitet. Jag tar inte ställning till om den kulturella identiteten är väl så viktig som den medicinska, men jag förstår inte reso- nemanget. Om den kulturella identiteten innebär ett övergrepp på ett barn, är vi då beredda att acceptera det? Alldeles klart och tydligt är det för vissa läkare helt okej att utföra traumatiska kirurgiska ingrepp på helt friska barn, och läkaretiken tycks som bortblåst. Dessutom påstår en professor att smärtan endast varar i 30 sekunder. Men om smärtan varar i ett par veckor på en vuxen, varför skulle den då bara vara i 30 sekunder på ett barn? Självklart är detta nonsens. Det är lika mycket nonsens som att hävda att barnet inte skulle komma ihåg övergreppet. Tillräckligt många vuxna män har vittnat om hur de upplevt om- skärelsen som ett övergrepp och vilka spår den har satt i dem för resten av livet för att omskärelse ska totalförbjudas. En judisk man uttrycker det så här: Jag känner verkligen att de har tagit något ifrån mig. Vad han uttryckte var inte bara att man hade skurit bort en del av honom utan att man hade gjort det på en så känslig del av kroppen utan någon medicinsk orsak. Man hade framför allt skurit bort en del av hans könsorgan utan att fråga honom. I artikel 24 i barnkonventionen står att konven- tionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. I artikel 19 står att vi lagstiftningsvägen ska skydda barn mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller övergrepp. Min uppfattning är att vi genom att inte totalförbjuda omskärelse av pojkar bryter mot barnkonventionen. Religionsfriheten är viktig, och den ska försvaras. Var och en av oss ska ha rätt att tillhöra ett religiöst samfund och praktisera vår tro. Men omskärelse av pojkar handlar inte om religion, lika lite som bortgif- tande av 12-åriga flickor gör det. Jag har all respekt för vad som står i Bibeln - det står inte något om omskärelse i Koranen - men vi ska inte glömma att Bibeln skrevs under en helt annan verklighet än den vi lever i i dag. Att efterlevnaden av Bibeln kan för- ändras vet vi. Vi lever i dag inte efter alla de påbud som står där, eftersom vi vet bättre genom forskning och t.ex. genom att den kvinnosyn som avspeglas i Bibeln och Koranen har förändrats under årens lopp. Självklart går traditionella sedvänjor eller religiö- sa riter att förändra. Det handlar endast om medve- tandegrad när det gäller vad de kan innebära. Över- rabbinen emeritus säger i en debattartikel att han, om han bara får bevisat för sig att omskärelse är stymp- ning, kommer att ställa upp och försöka motverka en tretusenårig historia. Det tycker jag låter positivt, eftersom det kan innebära att förbundet med Gud kan ta sig andra uttryck än att skära bort en del av en pojkes penis. Inledningsvis berättade jag att jag anser att om- skärelse av pojkar ska totalförbjudas eftersom det enligt min mening är ett brott mot barnkonventionen och eftersom vi sätter barnkonventionen framför denna traditionella sedvänja. Jag yrkar därför bifall till motion So44 av Tasso Stafilidis. I motionen säger vi att det ska finnas en åldersgräns på 18 år vid man- lig omskärelse som inte är medicinskt motiverad. Man skulle kunna ställa sig frågan varför jag då inte yrkar bifall till Miljöpartiets avslagsyrkande. Låt mig säga att socialutskottets betänkande är bättre eftersom Miljöpartiets avslagsyrkande innebär att omskärelsen kan fortsätta på samma sätt som i dag, dvs. utan krav på smärtlindring eller hygieniska för- hållanden och utan några krav på den som utför in- greppet. Kia Andreasson säger visserligen att utskot- tet sagt att Miljöpartiet måste avslå förslaget för att kunna lägga fram sin reservation, men alternativet hade varit att Miljöpartiet hade skrivit ett eget lagför- slag i en reservation. Herr talman! Jag vill också slutligen framföra att jag tycker att utskottet har gjort ett mycket seriöst arbete, även om jag anser att man kunde ha gått läng- re. Vi har kommit så pass långt i Sverige att vi inte borde acceptera att övergrepp på småpojkar genom- förs under religionsfrihetens täckmantel.

Herr talman! Mycket av det Ulla Hoffmann och även tidigare talare sagt kan jag i sak hålla med om och ha förståelse för. Det sker utifrån vår kultursyn, vår rationella syn och den västerländska uppfattning- en om hur man tar ställning. Men jag kan inte hålla med när det gäller det nedlåtande sätt som man ändå har mot människor som har en annan tro. Tidsaspek- ten är avgörande för hur deras religiösa upplevelse och deras religiösa förbund med sin gud ska ingås. Jag förstår inte deras syn, men jag respekterar den ändå därför att jag tycker att det är en del av vår väs- terländska idéfilosofi och vår tradition att respektera andra åsikter och så långt som möjligt ta hänsyn till dem. Vi ska övertyga dem i öppen debatt om att det kan lösas på annat sätt och att det inte är ett rimligt förhållningssätt. Därför är de fyra åren viktiga. Vi ska föra den de- batten, så att förändringsförslagen kan komma från de religiösa och kulturella grupperna själva när de har insett att vi i sak har en riktig argumentering. Men jag är inte villig att ägna mig åt någon form av kulturim- perialism där jag talar om att vi alltid har rätt, att vi i alla sammanhang vet vad som är bäst och att vi för- mår väga hur barn upplever det mot hur familjen upplever det. Vi anser i vår individuella fixering att man alltid ska få avgöra själv, men andra tycker kan- ske i stället att samhörigheten i gruppen och familjen väger över. De enskilda tycker kanske faktiskt det. Vi ska övertyga dem i diskussion under dessa år, men vi ska inte med lagstiftning tvinga fram någon- ting och sätta oss på andra människors värderingar och trosuppfattningar förrän de själva har funnit att det kanske är bra att ändra sig. Jag vill ha större re- spekt för andra människor. Jag delar i sak uppfatt- ningen att vi ska komma till en annan lösning, men det får ta den tid det tar.