Riksdagsordningsfrågor m.m.

Fru talman! Jag ska i mitt anförande belysa betänkande KU15, Riksdagens arbetsformer m.m. Jag vill lyfta fram jämställdhetspolitiken, riksdagsledamöternas bisysslor och arvoden samt statsrådens och riksdagsledamöternas ersättningar efter fullgjort uppdrag. I betänkandet har Vänsterpartiet tre särskilda yttranden och två reservationer. Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det är en självklarhet för många av oss, men det är trist att inte alla anser att det är just en självklarhet. Det finns enormt mycket att göra inom detta område. Vi som sitter här i denna riksdag måste på allvar ta till oss verkligheten, inte blunda för den eller titta bort. Det är dags att alla öppnar sina ögon och klart och tydligt ser och tar till sig verkligheten och arbetar för att ojämlikheten mellan könen blir utgångspunkten för politikens utformning. Syftet med jämställdhetspolitiken måste vara att genomföra reformer som förändrar maktförhållanden mellan könen. Alla vi som inte blundar vet att ojämlikheten mellan könen finns både i det offentliga livet, till exempel inom arbetslivet, där det tydligast märks när det gäller lönesättning, och i privatlivet när det gäller till exempel uttag av föräldraförsäkring eller mäns våld mot kvinnor. Kvinnors verklighet skiljer sig ofta från mäns verklighet, och detta måste politiken ta hänsyn till. Hur sker då arbetet här i riksdagen? Jo, samtliga utskott förutom arbetsmarknadsutskottet saknar formella förutsättningar för att behandla jämställdhetsfrågor inom sina sakområden. Detta är illa, mycket illa vill jag säga. Vänsterpartiet vill därför att alla utskott ska ha en plattform för att kunna föra upp jämställdhetspolitiska frågor inom sina sakområden. Vi är förtroendevalda, och det är dags att vi i alla lägen representerar alla som bor i detta land, det vill säga både män och kvinnor. Ett led i arbetet är att i våra utskott få en formell plattform för att föra upp jämställdhetsfrågor inom respektive sakområde. För att kunna kvalitetssäkra detta jämställdhetsarbete i samtliga utskott och för att tydliggöra att detta arbete inte kan väljas bort anser Vänsterpartiet att det även behövs en kontrollfunktion för riksdagens jämställdhetsarbete. Summa summarum: För det första vill Vänsterpartiet att riksdagen ger i uppdrag till riksdagsstyrelsen att pröva vilka åtgärder som är nödvändiga för att riksdagens samtliga utskott ska få en formell plattform för att föra upp jämställdhetsarbetet. För det andra vill Vänsterpartiet att riksdagsstyrelsen utreder på vilket sätt en jämställdhetsrevision av riksdagens utskottsarbete på bästa sätt kan genomföras. Vi har inte fått gehör för detta, vilket jag tycker är sorgligt och under all kritik. Jämställdhetspolitikens uppgift är att synliggöra de olika maktrollerna i vårt samhälle och i privatlivet. Kan vi inte i denna församling se till att vårt arbete organiseras så att jämställdhetsfrågorna behandlas inom varje sakområde, då tycker jag verkligen att vi visar att detta inte är ett viktigt område. Det är som jag sade sorgligt och också bedrövligt att många i denna kammare blundar för ojämlikheten mellan könen, som existerar dagligen i samhället i arbetslivet och i privatlivet. Fru talman! Riksdagsledamöternas arvoden har höjts från 30 300 kronor till i dag 54 500 kronor under loppet av elva år. Det är nästan 25 000 kronor. Ingen dålig utveckling, vill jag säga. Nivån på arvodena diskuteras i olika sammanhang i medierna och bland allmänheten. Det finns de som anser att våra arvoden ska vara höga för att det ska minska risken för att vissa ledamöter skulle avstå från att kandidera på grund av det skulle innebära en inkomstminskning. Det argumentet tycker jag är väldigt löst. Det är väl inte om jag får mer i plånboken som ska avgöra om jag vill kandidera till ett förtroendeuppdrag eller ej? Det bör väl i rimlighetens namn vara att jag vill förändra samhället till i mitt tycke det bättre och föra fram mitt partis politik, eller hur? Jag ska väl representera dem som valt mig och gett mig förtroendet? Det är i alla fall därför jag är här. I internationell jämförelse är de svenska riksdagsledamöternas arvoden inte speciellt höga. Men för Vänsterpartiet handlar det inte om pengar i börsen, utan om vår trovärdighet. Jämfört med de flesta inom väljarkåren har vi riksdagsledamöter mycket höga ersättningar, vilket riskerar att skapa en förtroendeklyfta mellan folkvalda ledamöter och de människor vi representerar. Vänsterpartiet menar att vårt arvode är för högt satt. En ökning med nästan 25 000 kronor under en elvaårsperiod är inte illa! Hur många löntagare har haft en sådan löneutveckling? Inte lär det vara många. Vänsterpartiet anser att arvodet bör knytas till prisbasbeloppet, vilket år 2009 är 42 800 kronor. Vi tror att det underlättar ett gott förtroende mellan folket och de folkvalda. Till våra arvoden kommer också en del extraersättningar. Det kan handla om när vi får ett arbete i en offentlig utredning. Det kan handla om arbete som andre vice talman eller utskottsordförande. Vänsterpartiet anser inte att det ska utgå extra ersättningar. Allt arbete som sker inom förtroendeuppdraget är ju riksdagsarbete, och det ska det inte ges några extra ersättningar för. Vänsterpartiet anser att extra ersättningar för uppdrag knutna till riksdagsarbetet bör avskaffas. De ledamöter och partier som talar för att dessa ersättningar ska vara kvar brukar ha som argument att det tar enormt mycket tid och att det är otroligt mycket att göra. Ja, så är det naturligtvis. Men vore det då inte rimligt att vi inom partierna fördelade vårt arbete så att de ledamöter som har dessa uppdrag avlastades i motsvarande mån? Det är väl bättre att kunna sköta sitt uppdrag, sina väljarkontakter och så vidare på ett bra sätt och i ett förhållandevis lugnt arbetstempo än att stressa på för att få mer pengar i plånboken? Avlasta varandra! Det är en betydligt bättre lösning än att ge extra ersättningar för arbete som helt naturligt bör ingå i förtroendeuppdraget. Fru talman! Vi har som sagt bra arvoden för våra förtroendeuppdrag som riksdagsman eller riksdagskvinna. Vårt uppdrag gäller under alla årets dagar och under alla dygnets timmar. Trots detta är det en stor del av ledamöterna som har bisysslor. Många av dessa bisysslor är också arvoderade. Det finns ledamöter som utnyttjar sitt förtroendeuppdrag och till exempel sitter i olika styrelser - bankstyrelser, bolagsstyrelser, nämnder. Det finns också ledamöter som under uppdraget som förtroendevald förvärvsarbetar. Andra kan ha tagit på sig väldigt tidskrävande kommunala eller regionala uppdrag. Inkomsterna för bisysslorna varierar. Men visst finns det ledamöter som förutom sitt arvode för sitt förtroendeuppdrag inkasserar en inkomst från bisysslor som kan ligga runt en miljon kronor per år. Jag anser inte detta vara försvarbart, fru talman. I valet tillsätter medborgarna i riket personer de tror på och hoppas ska kunna representera deras åsikter och intressen. Vänsterpartiet anser att detta är ett förtroende som ska brukas på det mest ansvarsfulla sätt. De flesta riksdagsledamöter uppfattar säkert sitt uppdrag som just så viktigt och ansvarsfullt som Vänsterpartiet anser att det är. Men det finns naturligtvis undantag. Fru talman! Enligt Vänsterpartiets bedömning är det inte möjligt att utföra sitt uppdrag som riksdagsledamot på ett tillfredsställande sätt om man samtidigt sitter med i olika styrelser. Det finns allt från ledamöter med några få uppdrag till ledamöter som har över 20 uppdrag utöver sitt förtroendeuppdrag. Är det rimligt? Nej, jag anser inte det. Kan det förekomma jävssituationer? Ja, naturligtvis, beroende på i vilka styrelser och bolag riksdagsledamoten sitter. Det finns också riksdagsledamöter som samtidigt med sitt förtroendeuppdrag förvärvsarbetar eller innehar tunga politiska poster på kommunal eller regional nivå. Är det rimligt? Nej, jag anser inte det. Är det rimligt ur demokratisynpunkt? Nej, jag anser inte det. I dag saknas tydligt regelverk i frågan. Det är upp till varje parti att utforma sina egna regler för hur det ska se ut. Vänsterpartiet vill att en utredning tillsätts för att ta fram förslag till ett tydligt regelverk för ledamöters möjlighet att acceptera bisysslor under den period de är ledamöter i Sveriges riksdag. Om inte vi kan utforma ett tydligt regelverk får vi nog också acceptera att många människors politikerförakt bara ökar. Det är inte trovärdigt att under ett så enormt och viktigt uppdrag som riksdagsledamot ha en massa tidskrävande bisysslor omkring sig som också vid sidan av arvodet kan inbringa höga ekonomiska ersättningar. Detta agerande från vissa ledamöter i denna riksdag stärker inte förtroendet för oss politiker. Det är verkligen dags att se över detta. Sorgligt nog har Vänsterpartiet inte fått stöd för motionen om riksdagsledamöternas bisysslor, men jag kan lova att vi ska återkomma igen och igen tills vi har en lag som tydligt reglerar ledamöternas möjlighet att acceptera bisysslor. Fru talman! I dag har vi också ersättningssystem som är mycket generösa. Vi har också mycket generösa ersättningssystem för riksdagsledamöter och statsråd som har fullgjort sitt uppdrag. Ersättningarna efter avslutat förtroendeuppdrag är i stort behov av en översyn, anser vi i Vänsterpartiet. Är det rimligt att personer ska kunna få ersättningar år efter år efter det att uppdraget är slutfört. Nej, Vänsterpartiet anser inte det. Även här krävs en översyn av regelverket som reglerar statsrådens och riksdagsledamöternas ekonomiska ersättningar. Att man fixar och tricksar med de ersättningar som kan fås efter fullgjort uppdrag är förödande för demokratin. Att både åtnjuta ersättning och samtidigt arbeta och få en lön som sedan till exempel kan placeras i bolag är inte direkt något positivt. Detta medför ett undergrävande av förtroendet hos folket och en påspädning av det politikerförakt som redan finns på grund av vissa politikers agerande. Vänsterpartiet vill ha en parlamentariskt tillsatt utredning med uppgiften att lägga fram förslag om hur riksdagen ytterligare kan förtydliga och skärpa reglerna för ersättningar så att riskerna för att ledamöter och statsråd ska överutnyttja de olika ersättningar som i dag finns minimeras. Som det ser ut i dag finns det kryphål. De måste täppas till. Svenska folket måste kunna känna förtroende och respekt för de folkvalda, inte förakt. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation 3.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4 av Miljöpartiet de gröna avseende tidskarantän för statsråd. Självfallet står jag bakom också reservation 2 av oss gröna, men för tids vinning avstår jag från att yrka bifall till den. Inledningsvis vill jag nämna några saker som ändras med dagens beslut. Det är bland annat att vi ledamöter kommer att kunna bidra till att spara på den enorma pappersmängd som hanteras innanför riksdagens väggar då vi slipper få alla propositioner, skrivelser, framställningar och redogörelser utdelade till oss i deras helhet. Att det räcker med att dessa sprids till ledamöter i det utskott som ska behandla ärendet torde leda till att pappersförbrukningen kommer att minska, och det är bra för miljön. Något annat som den moderata motionären Margareta Cederfelt tycker vore bra för miljön, och då handlar det om debattklimatet, är om ledamöterna här i kammaren satt annorlunda. Hon anser att placeringen av oss ledamöter efter i första hand valkretsindelningen, med Stockholms kommun till vänster och Norrbottens län till höger, är ur flera perspektiv ålderdomlig och motverkar en livlig och aktiv debatt. Hur den nuvarande placeringen har påverkat dagens debatt i detta ärende kan jag inte riktigt förstå. Vad skulle vara annorlunda om vi satt efter till exempel partitillhörighet? Vad är det som saknas här och nu? Vad gäller ledamöternas placering i kammaren konstaterar utskottet att det som regel numera alltid råder fri sittning under kammarsammanträdena. Endast vid voteringar ska ledamöterna sitta på sina respektive platser, vilket skedde tidigare här i dag kl. 16. Det står med andra ord redan i dag ledamöterna fritt att under debatter och frågestunder gruppera sig till exempel partivis. Vilket skulle skälet vara till att ändra på detta? Fru talman! Något annat som också kan räknas som en miljöfråga är den psykiska miljön. I det här fallet gäller det politisk mobbning. En annan motionär pekar på att viljan att övertyga om andras opålitlighet och sin egen förträfflighet i debatten kan övergå till ren mobbning. Att detta kan skada respekten för de folkvalda liksom att det kan innebära arbetsmiljöproblem är uppenbart enligt motionären. Utskottet uttrycker sitt ställningstagande på ett balanserat och tydligt sätt när vi säger: "Ett demokratiskt samtal förutsätter att det i grunden finns en ömsesidig respekt mellan dem som deltar i samtalet. Samtidigt som debatterna i kammaren fyller en viktig funktion i att tydliggöra olika politiska alternativ och ge möjlighet till kritik bör de således präglas av saklighet och ett korrekt bemötande. Skulle en debatt urarta till någon form av mobbning med inslag av otillbörliga uttryck och personliga förolämpningar har talmannen befogenhet att ingripa." Utskottet anser i likhet med tidigare ställningstagande att denna befogenhet är tillfyllest och avstyrker motionen. Fru talman! Mobbning är knepigt. I vilken form förekommer den, i vilka sammanhang, och finns det utrymme för missuppfattningar? Att talmannen skulle ta ifrån mig ordet är väl alldeles uppenbart om jag använde följande obscena gest mot en motdebattör, men vad skulle talmannen göra om jag i stället dolde gesten på ett mer sofistikerat sätt där det inte går att utesluta att jag faktiskt bara håller upp utskottets betänkande på ett naturligt sätt och läser innantill? Det är inte helt lätt för en talman att avgöra vad som är rätt. Karantän kan kanske vara en metod vid olämpligt uppförande eller när allmänhetens förtroende kan rubbas av ett alltför snabbt sidbyte. Så här sade Carl B Hamilton, Folkpartiet, i ett pressmeddelande 2007 med anledning av tidigare statsminister Göran Perssons nya jobb på PR-byrån JKL som seniorkonsult. Jag citerar väl valda stycken: "Statsråd bör sitta i jobbkarantän . - med statlig lön under tiden - innan de tillträder ett nytt jobb som t ex lobbyist eller pr-konsult. Sex månader har i andra länder bedömts som en lämplig normaltid. Maximal tid kan vara ett år, men då kanske karantänen kan avgränsas till sådana ärenden som statsrådet hade närmare beröring med, eller inflytande över. Sådana här bestämmelser finns i såväl Norge som Frankrike. I Storbritannien är systemet med karantän mera flexibelt, men förefaller inte vara särskilt tillåtande. - - - I Sverige finns inte karantänsregler för andra än de som lämnar riksbankens direktion. Det svenska systemet med brist på rättslig reglering och frånvaro av karantänsbestämmelser återspeglar den gamla vanliga naiviteten och vänskapskletigheten inför risken för otillbörlig användning av ekonomisk och annan insiderkunskap om politiska och förvaltningsmässiga förhållanden och beslut. - - - Karantänsregler bör införas i Sverige både för statstjänstemän och för statsråd." Efter det senaste exemplet med Ulrica Schenström, före detta statssekreterare till nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt som pekas ut som lobbyist för en gasledning i regi av företaget Nord Stream, hävdar återigen folkpartisten Carl B Hamilton att det behövs karantänsregler för personer med viktiga politiska ämbeten. Jag kan bara meddela att han är välkommen att rösta på Miljöpartiets reservation, som syftar till att sådana regler ska införas i Sverige. Fru talman! Jag vill avsluta med början, nämligen öppnandet av riksmötena. Där vill bland andra Moderaternas Andreas Norlén att Karl XI:s drabanter ska bidra till att förhöja stämningen. Av motionen framgår att dessa drabanter en gång i historien var ett elitförband vars främsta uppgift var att omge och skydda kungen i strid - typ livvakter, alltså. Den typen av verksamhet sköts i dag av en helt annan sorts livvakter. De finns ju redan med vid öppnandet, så det borde väl räcka med det. Möjligtvis, fru talman, kan det vara ett sätt att bättra på historiekunskaperna hos dagens unga i och med att de får inblick i vilken klädsel man hade i form av drabantdräkt bestående av livrock och byxor i sämskat skinn, trekantig hatt, bröstharnesk med tillhörande kraghandskar och svarta kragstövlar samt sporrar och, inte att förglömma, kartuschlådan samt dåtidens alternativ till vapen, nämligen värjan. På vilket sätt detta inslag skulle vara en stämningshöjare, fru talman, framgår inte riktigt av motionen. Själv har jag svårt att se detta taktfasta trampljud och dessa höga knäuppdragningar från drabanterna som något annat än ett passande inslag i Monty Pythons The Ministry of Silly Walks.

Fru talman! Det är alltid lika trevligt att lyssna till Mikael Johanssons inlägg. De förhöjer stämningen. Fru talman! Jag ska göra några reflexioner över betänkandet KU15. Det verkar som att riksdagens arbetsformer intresserar många ledamöter - därav 85 stycken motioner. Ett trettiotal är återkommande. Vi har hört från Marianne att de kommer att återkomma ytterligare någon gång nästa år med samma motioner, och det är väl trevligt. Många har som sagts behandlats tidigare, och då utan bifall. De avstyrks även denna gång genom en förenklad behandling. I motionsfloden finns många intressanta förslag, till exempel distansvotering. Men enligt regeringsformen ska riksmötet hållas här i Stockholm. En ändring skulle således kräva en grundlagsändring. Flera motionärer vill ha en förlängning av motionstiden. Men utskottet konstaterar att Riksdagskommittén behandlade frågan i slutet av förra mandatperioden och fann att nuvarande ordning var att föredra. Visst hade det varit trevligt, Mikael, att ha Karl XI:s drabanter vid riksmötets öppnande. Men å andra sidan är detta en fråga för talmannen och de vice talmännen att besluta om. Lobbning är en företeelse som vi har fått vänja oss vid. Ibland kan vi ha stor nytta av den information som förmedlas. Samtidigt måste vi vara kritiska och undersöka vem eller vilka som står som avsändare. Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om lobbning och har bland annat med hänvisning till Demokratiutredningen avstyrkt förslaget om ackreditering. Ersättningar av olika slag till ledamöter och före detta statsråd har föranlett ett antal motionärer att begära utredningar eller direkta förändringar. Ett antal fall har uppmärksammats där garantitagare har kringgått reglerna för minskning av inkomstgarantin genom att inte ta ut lön för arbete. En översyn har nyligen genomförts som resulterade i en jämkningsregel som förhindrar situationer som denna. När det gäller inkomstgarantin och jobbskatteavdraget pågår diskussioner om särskiljande. I avvaktan på resultatet av dessa diskussioner väljer utskottet att avstyrka motionen i detta ärende. Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till förslagen i KU:s betänkande nr 14 och 15 samt yrka avslag på samtliga reservationer. När det gäller betänkandet om riksdagsordningsfrågor med mera kan det bäst beskrivas som att det varit ett rörigt lapptäcke, om uttrycket tillåts. Detta var verkligen i behov av den översyn som riksdagsförvaltningen har genomfört. Nu har tjänstebeteckningar och titulaturer, tillsättningar och val konsekvensändrats till enhetliga förslag och rutiner. Andra förändringar är att vi har rätt att motionera på alla skrivelser och redogörelser och att försöket med sommarinterpellationer permanentas. Den 1 april - och det är inget aprilskämt, fru talman - träder flera förändringar i kraft. Jag vill i detta anförande fokusera på några av dem. De passar nämligen som hand i handske med det arbete som pågår inom riksdagsförvaltningen. På riksdagsstyrelsens uppdrag utvecklas ett miljöledningssystem för riksdagsförvaltningens verksamhet. Det handlar om att erhålla och behålla certifiering enligt standarden ISO 14001. Av miljöpolicyn framgår att riksdagsförvaltningen ska vara ett föredöme inom miljöområdet genom att bland annat arbeta aktivt för att minimera miljöpåverkan vid pappersförbrukning, transporter, uppvärmning, elförbrukning och avfallshantering. Riksdagsförvaltningen ska genomföra sitt arbete i enlighet med gällande regler och andra krav inom miljöområdet. För att framställa nytt papper går det åt mycket energi vilket beroende av energikälla orsakar klimatpåverkan, övergödning och försurning. Därför har riksdagsförvaltningen låtit just pappersanvändningen vara en av de betydande miljöaspekterna. Som ledamoten Johansson berörde kommer beslutet i KU14 att handla om att elektronisk signatur på frågor och interpellationer blir möjligt. Propositioner och andra dokument kommer enbart att delas ut till utskottsledamöter. Motioner måste inte längre lämnas in i fyra exemplar. Fru talman! Nu kommer även vi riksdagsledamöter att aktivt delta i arbetet med att minska pappersförbrukningen. Med det har riksdagsförvaltningen kommit att bli det föredöme den har bestämt sig för att vara.

Fru talman! All makt utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare. Ungefär så inleds den svenska grundlagen. De orden förpliktar. Vi har folkets förtroende, och vi är ansvariga inför folket. Hur detta uppdrag förvaltas beror sedan på en rad omständigheter. En av dem är utformningen av riksdagens arbetsformer. Det är om detta som dagens debatt handlar. Betänkandet vi diskuterar består av motioner från allmänna motionstiden - 85 stycken! Av detta stora antal att döma skulle man kunna tro att det här är en fråga som tilldrar sig ett mycket stort intresse från riksdagsledamöternas sida. Det är jättebra. Våra arbetsformer är i själva verket det som bär upp demokratin. Men det är tomt i kammaren. Talarlistan är kort; bara fem är anmälda. Det är nästan så att man nu får använda de där uttrycken som man raljerar med ibland: oss emellan sagt, talman. Så många andra finns det ju inte att adressera sin uppfattning till. Jag tycker att detta är egendomligt. I själva verket tycker jag att den här frågan är så viktig att kammaren borde vara full. Det har framgått tydligt att vi har olika uppfattningar om den här saken när jag har lyssnat på exempelvis Marianne Bergs anförande. Om det kan jag säga att det säkert var många kloka tankar där, men jag höll i stort sett inte med om en enda. Men det är en helt annan sak. Jag har väckt några motioner i det här ärendet. De motioner som jag har väckt handlar om hur riksdagens ställning ska stärkas med betoning på riksdagsledamöternas ställning. Som jag ser på saken kan vi inte få en stark riksdag med mindre än att vi också har starka riksdagsledamöter. De förslag som jag har lagt fram för kammaren har inspirerats av en rad forskningsrapporter på det här området. I en av de mer intressanta rapporterna, som för övrigt presenterades på DN Debatt för något år sedan, hade man gjort en jämförelse mellan hur allmänheten ser på riksdagen i dag och under en 20-årsperiod tillbaka. Resultatet var nedslående. Allmänheten såg på riksdagen i ett perspektiv som innebar att riksdagen bedömdes som allt mindre viktig i samhället. Det är inte enkelt att förklara varför det har blivit på det sättet, men min bedömning handlar om att det är grundlagens utformning tillsammans med en gradvis förskjutning i de organisatoriska strukturerna som har lett till den här, enligt min mening, ganska olyckliga situationen. Det är mot den bakgrunden som de här motionerna ska ses. De berör egentligen ett område, nämligen det ekonomiska området. Det handlar primärt om hur man ska betrakta och hantera det stöd som riksdagen i dag förser riksdagsledamöterna med. Den nuvarande ordningen är sådan att det stöd som utgår för riksdagsledamöterna betalas till partigrupperna. Det är inget litet belopp vi pratar om. Det är inte ett belopp som man kan bortse ifrån. Under en mandatperiod handlar det om 1 miljard kronor. Det beloppet är tänkt att använda för att stärka oss riksdagsledamöter i vår situation och i vårt uppdrag. Att pengarna betalas till partierna och inte till ledamöterna gör att det inte finns någon garanti för att pengarna används på det sätt det är tänkt. Jag skulle snarare vilja drista mig till att kasta fram den något provocerande uppfattningen att det kan finnas en risk för att pengarna används på ett sätt som gagnar partierna och inte riksdagsledamöterna. Och ännu allvarligare är att det inte kan kontrolleras hur dessa pengar används. Vi har ingen sådan ordning i den svenska riksdagen att det finns självklara kontrollinstrument. Förklaringen ligger i att de här pengarna går rakt in i partiernas kassa, och partierna är skyddade av någon form av politisk sekretess. Jag tycker att detta är en ganska orimlig ordning. Jag tycker att skattebetalarna har ett berättigat krav att få reda på hur de medel som man de facto tillskjuter också används. Faktum är att i det avseendet är Sverige ånyo en outlier . I nästan alla andra länder finns det en författningsreglering av hur dessa pengar ska kontrolleras och användas. Det är bara i Schweiz, San Remo och Malta som man inte har en sådan reglering, förutom Sverige. Jag tycker att det är konstigt att Sverige även i detta avseende, precis som vi tidigare fick höra när det gällde karantänsbestämmelserna, befinner sig i en ganska tydlig extremsituation. Det här går praktiskt att åstadkomma om man vill. Om man vill ha en redovisning kan man åstadkomma det ganska enkelt. Det gör man genom att man organisatoriskt skiljer riksdagsgrupperna från partikanslierna. Vissa partier, Vänstern och Socialdemokraterna, gör så redan i dag men inte de andra partierna. Med en sådan ordning skulle man få en tydligare uppdelning och därmed också enklare kunna kontrollera det. I en utredning där man undersökt de här bitarna pekade utredaren på att svårigheten att få en uppfattning om hur pengarna används handlar om att det inte finns en tydlig och distinkt gräns mellan riksdagsgruppen och partikansliet. Fru talman! I Norge har man för övrigt ganska nyligen infört en ordning där riksdagsgrupperna organisatoriskt ska skiljas från partikanslierna och där man ska kunna få en tydlig redovisning av medelsanvändningen. Förutom denna organisatoriska förändring som jag föreslår i mina motioner har jag även föreslagit en annan sak som jag tycker har stark bäring på hur vi kan utföra vårt uppdrag. Det handlar om hur detta ekonomiska stöd betalas ut. Som jag tidigare sagt betalas det för närvarande ut till partierna. Även i detta avseende sticker Sverige ut på ett lätt dramatiskt sätt. Jag lät riksdagens utredningstjänst kontrollera hur det ekonomiska stödet betalas ut i OECD-länderna. Sverige stack ut. Sverige tillhör den lilla minoritet länder där hela stödet går in i partikassorna. I andra länder betalas stödet ut till ledamöterna direkt. Därför har jag förslagit att vi ska normalisera de svenska förhållandena till det som råder internationellt, det vill säga att vi omvandlar detta stöd till en ledamotspeng. Det är ett civiliserat sätt. Om vi riksdagsledamöter har förtroendet att ansvara för budgetar som handlar om många hundra miljarder kronor måtte vi väl också kunna ansvara för hur vi ska använda ett ledamotsstöd på det sätt som vi finner bäst. Med en sådan ordning skulle man också kunna få en mycket större flexibilitet. Vi 349 som sitter här är inte skapta i samma form. Vi skiljer oss från varandra. Vi har olika behov och olika önskemål. Någon vill använda det här ledamotsnära stödet till att ha en person här i Stockholm som hjälper till vid uppdraget. En annan vill ha en resursperson på hemmaplan. Någon vill ha hjälp med det administrativa, och andra vill ha hjälp med att finna information och göra analyser. Vi har alla olika uppfattningar. I andra parlament har man bejakat denna olikhet och låter ledamöterna själva bestämma, men så icke i Sverige. Därför har jag motionerat om att vi ska införa denna ledamotspeng. Varför ser det ut på det här viset i Sverige? Varför är vi sådana outliers ? Jag tror mig veta svaret, eller åtminstone en del av svaret. Partierna eller partiernas främsta företrädare vill ha det på det här sättet. Det är bekvämt, och dessutom förfogar de som förfogar över pengarna också över makten. Därför vill man behålla de här pengarna, ty i politik är det ju makt som räknas. Fru talman! Den svenska riksdagens ställning är bedrövligt nog inte särskilt stark och inte heller särskilt självständig, men det går att ändra på, i varje fall delvis. Vi som sitter i den här kammaren kan ändra på det om vi vill. Det är vi som äger frågan, men dessvärre är inte så många intresserade, och det, fru talman, gör mig bedrövad.

Fru talman! Anne-Marie Pålsson började sitt anförande med att ta upp portalparagrafen i grundlagen. Hon sade att folkets förtroende måste förvaltas. Det håller jag med om. Fru talman! Anne-Marie Pålsson nämnde inte någonting om ledamöters bisysslor till exempel, men hon nämnde att hon inte höll med mig i något. Därför har jag en del funderingar. Tycker inte du och ditt parti, Anne-Marie Pålsson, att det undergräver förtroendet för oss förtroendevalda om man, vid sidan av sitt förtroendeuppdrag, kan inneha en hel hög med olika poster i bankstyrelser, bolagsstyrelser och nämnder och dessutom förvärvsarbeta? För mig är det inte rimligt. Vi har ett förtroendeuppdrag som sträcker sig över 365 dagar, alla dagar, om året och 24 timmar om dygnet. Undergräver inte det förtroendet för oss folkvalda att ha 10-20 olika bisysslor i olika former och dessutom förvärvsarbeta? Anser inte Anne-Marie Pålsson det?

Fru talman! Jag kanske tog i något. Jag medger detta. Jag håller med dig, Marianne, i vissa avseenden, nämligen att vi ska vara noggranna med förtroendet. Jag lyssnade inte på hela ditt anförande, så du kan också ha sagt något inledningsvis som jag håller med om. Man ska inte vara vårdslös med språket. Detta med uppdraget och bisysslor är en fråga som är intressant. Därför är det synd att det inte är fler som deltar i debatten. Jag ser på detta att vara riksdagsledamot som att inneha ett uppdrag. Detta uppdrag består av vissa ting, och vad det består av anges av grundlagen. Där nämns tre olika funktioner. Vi ska besluta om budgeten, vi ska kontrollera regeringen och vi ska lagstifta. Det är det vi ska göra. Då är det så, fru talman, att hur lång tid detta tar beror på den enskilde ledamoten och en rad yttre omständigheter. Marianne Berg, som sitter i opposition i dag och representerar ett litet parti, har naturligtvis ett mycket tyngre uppdrag än vad jag har, som representerar ett stort parti. Vi är fem personer i varje utskott och därtill en arbetande suppleant. Vi får slåss om uppdragen för att ha någonting att göra. En person från Vänsterpartiet får ta alla uppdrag själv. Vi sitter i majoritetsställning i dag, och det innebär ju också att kontrollfunktionen blir mindre uttalad för oss än vad den var när vi satt i opposition. Det har jag också varit med om. Självklart är det alltså så att det beror på om man representerar majoritet eller opposition, om ens parti är stort eller litet, vilken typ av utskott man är i och så vidare. Allt detta spelar roll. Men jag tycker att det är viktigt att understryka att det inte är ett anställningskontrakt vi har som innebär 40 timmars arbetsvecka.

Fru talman! Nej, något anställningskontrakt har vi inte, men förtroendeuppdraget löper ju alla årets dagar, 24 timmar om dygnet. Så är det ju. Jag vet inte om det är Anne-Marie Pålssons så kallade borgerliga feministiska självförsvar som dyker upp här när det gäller bisysslorna eller om det är Moderaternas självförsvar. Det jag menar är detta. Anne-Marie Pålsson, du började med att ta upp någonting som jag till punkt och pricka håller med dig om: Folkets förtroende måste förvaltas. Jag har inte fått svar på min fråga. Tycker du, Anne-Marie Pålsson, att sådant här är förenligt med riksdagsuppdraget, oavsett storlek på parti? Jag håller med dig om att det naturligtvis är lättare för ledamöter att vara mångpysslare runt omkring när de är 97 stycken från partiet än när man är 22, som från mitt parti. Det kan jag hålla med om. Där har du rätt. Det är naturligtvis lättare i den delen. Men anser inte du, Anne-Marie Pålsson, att det undergräver förtroendet hos dem som har valt oss att vid sidan av inneha jättemånga bisysslor som tillika ger ganska höga inkomster och som i vissa lägen också kanske gör att man kan befinna sig i närheten av en jävsituation beroende på vilket bolag man sitter i? Jag tänker på krisen just nu när många ledamöter sitter i bankstyrelser och så vidare, som kan träda väldigt när. Eftersom du började så bra med att folkets förtroende måste förvaltas undrar jag: Ser inte du eller ditt parti att när man agerar som många gör med bisysslor - man jobbar vid sidan av med förvaltningsarbete och så vidare - undergrävs förtroendet?

Fru talman! Nej, jag håller inte med i detta avseende. Jag tycker tvärtom att det är väldigt bra med bisysslor. Bisysslor ger nämligen mig som ledamot information om hur samhället utanför den här byggnaden fungerar. Jag kan få information i frågor som gör att jag inte är helt beroende av den information som mina tjänstemän i partigruppen eller på partikansliet ger mig. Jag kan också väga den informationen mot annat. Jag menar att bisysslorna också gör att jag kan behålla min förankring utanför den här byggnaden. När vi pratar om förakt för politiker händer det inte sällan att våra väljare säger: Ni vet ju inte hur världen ser ut! Ni sitter där på Helgeandsholmen och har ingen aning om hur det ser ut utanför! Jag säger: Gå ut utanför! Ta uppdrag utanför! Sedan är det naturligtvis korrekt på det sättet att de här uppdragen inte får vara sådana eller ha en sådan omfattning att de innebär att man inte kan sköta sitt uppdrag här i riksdagen. Det är också självklart så att befinner man sig i en situation som innebär jäv eller liknande bör man ha omdöme nog att hantera den situationen. Jag tycker det vore sorgligt om inte våra väljare hade den tilltron till vår förmåga att faktiskt kunna bedöma den saken på ett korrekt sätt. Fru talman! Rent generellt tycker jag att det är bra med bisysslor. Jag tycker egentligen att den centrala fråga man borde ställa här, som jag också säger till journalister ibland när de frågar mig om detta, är denna. Varför frågar du inte, om folk inte har bisysslor: Varför har du inga bisysslor? Är du inte intressant utanför kammaren? Är det ingen som efterfrågar det du kan? Har du ingenting att erbjuda marknaden? Det tycker jag är ett mycket större problem. Dessutom finns det en annan aspekt. Det är att om du har en bisyssla, om du har en förankring utanför den här kammaren, blir du inte lika beroende av de partipiskor som vi alla vet viner. Du blir inte beroende av att göra allt som står i din makt för att stanna kvar för att du inte har några alternativ. Dessutom tycker jag att det är rimligt att man kan växla mellan politik och andra uppdrag. Det berikar.