Riksdagens arbetsformer

Fru talman! Jag har även detta år till betänkande KU11 Riksdagens arbetsformer valt att lyfta fram riksdagsledamöternas arvoden och bisysslor. Nivån på våra arvoden diskuteras i olika sammanhang i medierna och bland allmänheten. Det finns de som anser att våra arvoden ska vara höga för att minska risken att vissa ledamöter annars skulle avstå att kandidera på grund av en inkomstminskning. Det argumentet anser jag vara väldigt svagt. Det är väl inte om jag får mer i plånboken som ska avgöra om jag vill kandidera till ett förtroendeuppdrag eller ej! Det bör i rimlighetens namn vara att jag vill förändra samhället till, i mitt och väljarnas tycke, det bättre och stå upp för mitt partis politik som ska avgöra att jag ställer upp. Fru talman! Vi har som sagt inte så låga arvoden för vårt förtroendeuppdrag som riksdagsman eller riksdagskvinna. Arvodet ligger i dag på 55 000 kronor. Vårt uppdrag gäller under alla årets dagar och under alla dygnets timmar. Trots detta är det många av oss ledamöter i den här kammaren som har bisysslor. Det är bisysslor som är enormt tidskrävande, och många har höga arvoden. Det finns ledamöter som nyttjar sitt förtroendeuppdrag och som till exempel sitter i olika styrelser - bankstyrelser, bolagsstyrelser, nämnder och så vidare. Det är uppdrag som också många gånger, som jag sade tidigare, är högt arvoderade. Det finns också ledamöter som under uppdraget som förtroendevald riksdagsledamot förvärvsarbetar. Andra kan ha tagit på sig väldigt tidskrävande kommunala eller regionala uppdrag. Inkomsterna för bisysslorna varierar stort, men det finns ledamöter som förutom arvodet för sitt uppdrag här i riksdagen inkasserar en inkomst från bisysslor på runt 1 miljon, ja, upp till över 2 miljoner kronor per år. Är detta försvarbart? Nej, jag anser inte det. Fru talman! I valet tillsätter medborgarna i riket de personer som de tror på och hoppas kan representera deras åsikter och intressen. Ja, så är det. Men enligt Vänsterpartiets bedömning är det inte möjligt att utföra sitt uppdrag som riksdagsledamot på ett tillfredsställande sätt om man samtidigt innehar en mängd olika bisysslor. Det finns i denna kammare riksdagsledamöter som inte har några bisysslor över huvud taget. Det finns några få som uppbär ett fåtal uppdrag, och det finns ledamöter som har över 20 uppdrag utöver sitt förtroendemannaskap. Över 20 uppdrag, är det rimligt? Nej, jag anser inte det. Kan det förekomma jävssituationer? Ja, naturligtvis, beroende på vilka styrelser och bolag som ledamoten sitter i. Fru talman! Det finns också ledamöter som samtidigt som de har sitt förtroendeuppdrag förvärvsarbetar eller har tunga politiska poster inom kommunen eller på regional nivå. Är det rimligt? Nej, jag anser inte det. Är det rimligt ur demokratisynpunkt? Nej, det anser jag inte heller. I dag, fru talman, saknas ett tydligt regelverk i frågan. Det är upp till varje parti att utforma sina egna regler för hur det ska se ut, vilket naturligtvis gynnar de allra största partierna i den här kammaren. Varför, undrar jag naturligtvis, är det så enormt svårt att i denna kammare få igenom Vänsterpartiets förslag om ett tydligt regelverk för riksdagsledamöternas bisysslor? Vad beror det på att motståndet är så kompakt? Beror det månne på girighet? Beror det på att ledamoten som berörs känner sig bekräftad och betydelsefull? Beror det på att ingen annan kan göra det jobbet? Beror det på egoism? Listan kan nog göras lång. Något svar har jag inte, för de riksdagsledamöter som har enormt många bisysslor har inte kunnat ge mig ett trovärdigt svar. Men många av väljarna, många människor ute i samhället, säger att de kan tänka sig att det beror på girighet. Ja, så kan det ju faktiskt vara. Vänsterpartiet vill som sagt att en utredning tillsätts för att få fram förslag till ett tydligt regelverk för ledamöternas möjlighet att acceptera bisysslor under den period som de är ledamöter i Sveriges riksdag. Om vi inte kan utforma ett tydligt regelverk får vi nog också acceptera att människors politikerförakt ökar. Det är inte trovärdigt att under ett så enormt viktigt och stort uppdrag som det är att vara riksdagsledamot ha en massa tidskrävande bisysslor. Vänsterpartiet anser att det är dags att se över regelverket. Men som jag tidigare har tagit upp, fru talman, har Vänsterpartiet inte fått något stöd för vårt förslag angående bisysslor. Jag kan dock lova att vi ska återkomma igen och igen tills vi har ett regelverk som tydligt reglerar ledamöternas möjligheter att acceptera bisysslor. Fru talman! Skam den som ger sig! Härmed yrkar jag bifall till reservation 1 i detta betänkande.

Fru talman! "Nog finns det mål och mening med vår färd - men det är vägen, som är mödan värd." Så skaldade Karin Boye i en av den svenska litteraturens mest kända strofer. Den här korta debatten handlar om riksdagens arbetsformer, det vill säga om vägen mot det mål som utgörs av riksdagens beslut. Den vägen är viktig och värd att ägna viss möda. De frågor om riksdagens arbetsformer som tas upp i konstitutionsutskottets betänkande rör exempelvis hur riksdagen ska fungera för att ge ledamöterna goda förutsättningar att utföra sitt uppdrag, för att besluten ska beredas på bästa sätt och för att förslag ska kunna läggas fram på ett ändamålsenligt sätt. Jag tänkte kommentera två frågor något utförligare. Dels är det förslaget om att skapa ett regelverk för riksdagsledamöternas möjligheter att åta sig uppdrag utöver riksdagsuppdraget, dels är det förslaget att resa en staty i riksdagen till minne av Fadime Sahindal. Marianne Berg pläderar, som vi hörde nyss, för att riksdagen bör skapa regler för i vilken omfattning riksdagsledamöterna ska kunna ha uppdrag, avlönade eller oavlönade, utöver riksdagsuppdraget. Utskottets majoritet, det vill säga samtliga partier utom Vänsterpartiet, menar däremot att det i första hand är den enskilde ledamoten som måste avgöra i vilken utsträckning som han eller hon har möjlighet att inneha andra uppdrag och ändå göra en förstklassig insats som riksdagsledamot. Ytterst ankommer det på ledamotens parti och på väljarna att avgöra om ledamoten har lagt ned tillräckligt mycket engagemang på sitt uppdrag och utifrån det ta ställning till om ledamoten förtjänar förnyat förtroende. Marianne Berg framställer det som ett problem att ledamöter gör saker vid sidan av riksdagsuppdraget. Jag menar tvärtom att det i princip är positivt. När man åtar sig att vara riksdagsledamot ska man självklart vara medveten om att det är ett heltidsuppdrag. Det finns därför alltid en gräns för hur mycket annat man kan göra om man ska kunna utföra sitt riksdagsuppdrag på ett förstklassigt sätt. Riksdagsuppdraget måste prioriteras före alla andra uppdrag. Samtidigt är det mycket viktigt att man som riksdagsledamot på olika sätt håller kontakt med världen utanför riksdagen. Riksdagen ska inte vara en isolerad ö, utan ledamöterna ska ha många känselspröt ute i samhället och veta så mycket som möjligt om vad som sker utanför Helgeandsholmen. Sådana intryck kan man få på många sätt. Man kan till exempel vara engagerad i ideella organisationer. Man kan sitta i bolagsstyrelser. Man kan ha kommunala förtroendeuppdrag, eller man kan i viss utsträckning praktisera sitt egentliga yrke. I den allmänna debatten framförs ibland kritik mot att riksdagsledamöter har sidouppdrag. Samtidigt brukar det också påstås att politiker vet för lite om hur vanligt folk har det. Ett sätt att hålla kontakten med samhället utanför riksdagen är just att göra något vid sidan av riksdagsuppdraget. Det finns ett tydligt värde i att vara engagerad i ideell verksamhet eller näringsverksamhet vid sidan av riksdagsuppdraget. Det är också svårt att se hur detta skulle kunna regleras. Låt oss fundera ett kort ögonblick över hur en reglering skulle kunna se ut om man gick Marianne Berg till mötes. Skulle man begränsa antalet uppdrag ledamöter får ha? Det verkar inte ändamålsenligt eftersom tio uppdrag som tar en timme i kvartalet är lika betungande som ett uppdrag som tar tio timmar i kvartalet. Skulle man begränsa antalet timmar som man får ägna åt annat än riksdagsarbete? Det låter för mig både fyrkantigt och integritetskränkande. Riksdagsledamöter är individer, och det finns många olika faktorer som kan påverka hur mycket och vad man kan göra utöver riksdagsuppdraget och ändå utföra sitt riksdagsuppdrag på ett förstklassigt sätt. Om man har stor familj har man kanske mindre tid över än om man är ensamstående. En del har större arbetskapacitet än andra. En del prioriterar sitt egentliga yrke i stället för att åka på semester eller titta på tv på kvällarna. Det kan ingen annan än ledamoten själv avgöra, och en reglering skulle inte kunna övervakas utan integritetskränkande undersökningar. När det gäller motionen om en staty i riksdagen till minne av Fadime Sahindal föreslår utskottet att motionen ska avslås. Det är dock viktigt att framhålla att det inte innebär att utskottet i princip tar avstånd från idén. Däremot konstaterar utskottet att frågor om utsmyckning, konstverk och monument i riksdagen hanteras av riksdagsförvaltningen. Beslutet ska således fattas av riksdagsförvaltningens ledning och hör inte hemma i kammaren. Det är emellertid viktigt att säga att Fadime Sahindal var en person vars minne vi har anledning att hedra. Hon visade prov på ett beundransvärt personligt mod när hon steg fram och talade om hedersrelaterat våld och förtryck, och hon ses med all rätt som en förebild av många människor. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.

Fru talman! I sitt anförande tog Andreas Norlén upp att vi ska vara ute i samhället och att jag skulle se det som ett problem om jag lämnade denna kammare. Vad är det för tolkning? Jag är ute och besöker organisationer, träffar folk på gatan och föreläser i skolor. Jag är ute hur mycket som helst, naturligtvis mest i min hemkommun Malmö. Dessa uppdrag är inte arvoderade, så min undran är: Ska inte allt det jag gör ingå i riksdagsuppdraget? I riksdagsuppdraget ingår ju att hålla kontakten med väljare på alla olika plan i samhället. Det jag vill att vi i riksdagen ska se över är regelverket för acceptansen av bisysslor. Om man har fler än 20 olika uppdrag, tunga poster i bankstyrelser och andra bolag - jag kan mycket väl tänka mig att man träffar sina väljare i de grupperna, naturligtvis kan det vara så - är det då korrekt att man utöver 55 000 kronor i månaden ska kunna få arvoden på över 1 miljon samtidigt som man har ett uppdrag som riksdagsledamot, ett uppdrag som gäller 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet? Då handlar det inte om ifall jag väljer att titta på tv eller inte. Om jag väljer bort det är jag väl ute och träffar mina väljare. Jag är dock arvoderad. Vad beror det på att en del riksdagsledamöter tagit på sig så många uppdrag som arvoderas så högt? Kan jag få höra något om vad det beror på att man tagit på sig dessa uppdrag? Beror det på att de är arvoderade eller på vad?

Fru talman! Marianne Berg anstränger sig hårt för att misstänkliggöra de ledamöter som har uppdrag vid sidan av riksdagsuppdraget. Självklart ingår det i riksdagsuppdraget att träffa människor i olika delar av samhället och i olika sammanhang. Jag liksom Marianne Berg och alla andra ledamöter är ofta ute på studiebesök, vid föreningsmöten och andra sammanhang och träffar människor för att diskutera olika samhällsfrågor och samhällsproblem. Det är självfallet en del av uppdraget. Det jag vänder mig mot är bilden att om man åtar sig ett uppdrag, i ett bolags styrelse, i en kommun eller i en ideell organisation, skulle det vara principiellt fel, eller i alla fall problematiskt, när man på det sättet får en inblick i en annan verksamhet än den i riksdagen. Det är en sak att göra studiebesök på ett vårdboende. Det är en helt annan sak att under sin semester ägna en månad åt att arbeta vid det vårdboende där man kanske tjänstgjorde innan man kom in i riksdagen. Det är en sak att göra studiebesök på ett företag och få en föredragning med powerpointbilder av styrelsens ordförande eller något sådant. Det är en helt annan sak att vara med i styrelsearbetet och följa de löpande diskussionerna när det gäller hur man vid företaget ser på samhället och den förda politiken samt vilka beslut som fattas långsiktigt och kortsiktigt för att utveckla företaget. Därmed kan man också spela en roll i näringslivet vilket ger en mycket djupare inblick i en verksamhet. Jag skulle vilja fråga Marianne Berg om det är fel om jag som riksdagsledamot går in i styrelsen för Amnesty, är med i Röda Korset och lägger en del av min fritid där, oavsett om det är arvoderat eller inte. Vad är det för fel med att skaffa sig erfarenheter från olika delar av samhället utöver det som man gör inom ramen för sitt riksdagsuppdrag?

Fru talman! Misstänkliggör, säger Andreas Norlén att jag gör, när man fullföljer sitt uppdrag som riksdagsledamot och träffar väljare. Nej, det gör jag inte. Vi är ute mer eller mindre och träffar väljare, men det beror också på partiernas storlek hur mycket man kan ta på sig. Nya moderaterna har 97 folkvalda i denna församling, varav det stora flertalet har tagit på sig många uppdrag utanför som är arvoderade. Det jag vill ha är ett regelverk för en acceptans, alltså hur många uppdrag man kan ta på sig. Det är klart att vi finns ute i samhället. Det säger sig självt. Jag har en bakgrund inom socialförvaltningen och jag träffar olika människor och besöker organisationer. Men var går gränsen? Ska inte alla våra uppdrag ingå i det arvode vi har, 55 000 kronor i månaden? Är det acceptabelt att man som riksdagsledamot inbringar från 1 till över 2 miljoner extra per år, utöver arvodet? Ska inte alla uppdrag, att träffa väljare och annat, ingå i det arvode vi har? Andreas Norlén talar om den tid det går åt till detta. Om man, som jag sade tidigare, har fler än 20 tunga poster i exempelvis olika styrelser är det förstås oerhört tidskrävande. Då blir riksdagsuppdraget bara en bisyssla till det man gör utanför. Jag har inte fått något svar på frågan vad det beror på att många av kammarens ledamöter tar på sig just sådana uppdrag, utanför riksdagen, som är arvoderade. Beror det på girighet? Beror det på att man tycker att man själv kan allting bäst och inte vill ge plats åt någon annan? Beror det på egoism? Eller vad beror det på? Jag har inte fått något svar på det.

Fru talman! Självklart finns det, som jag sade i mitt anförande, en gräns för hur många uppdrag man kan ha och hur mycket tid man kan lägga på dem och ändå utföra uppdraget förstklassigt. Om man har ett uppdrag som riksdagsledamot kommer det självklart i första hand. Det måste komma i första hand, före andra uppdrag som man kan tänkas ha. Det är ingen tvekan om den saken. Det kan säkert finnas en och annan ledamot i denna kammare som borde tänka över sitt sätt att disponera sin tid och sitt sätt att fullgöra sitt uppdrag för Sveriges folk. Men det måste vara en fråga för ledamoten och hans eller hennes parti och redovisas för väljarna. Det finns ett register i riksdagen där man ska uppge vilka uppdrag man har utöver riksdagsuppdraget. På så sätt kan var och en, journalister och andra, granska vad de olika riksdagsledamöterna gör vid sidan av sitt riksdagsuppdrag och ställa frågor om hur detta påverkar möjligheten att fullgöra uppdraget. Jag vänder mig mot angreppet som går ut på att bara för att ett uppdrag är förknippat med ett arvode är det därmed också misstänkt. Jag ställde frågan om det är lika fel att engagera sig i Röda Korset eller Amnesty men fick inget svar av Marianne Berg. Här känner jag att jantelagen gör sig påmind. Bara för att man har en viss kompetens som innebär att man har förmågan att utföra ett uppdrag i en bolagsstyrelse, på ett universitet eller i något annat sammanhang, eller för den delen arvoderas av en ideell organisation, skulle det vara fel eller någonting fult. Jag kan inte se det på det sättet, utan jag menar att det väl är utmärkt om man har en kompetens som andra vill få del av och man får möjlighet att delge andra den samtidigt som man lär sig och får inblick i en verksamhet som man annars kanske inte hade lärt känna. Jag kan inte se det som ett problem. Det är dock viktigt att slå fast att uppdraget som riksdagsledamot är ett heltidsuppdrag, och det ska man utföra på ett förtjänstfullt och förstklassigt sätt. Sedan måste det vara upp till varje ledamot att ytterst avgöra var gränsen går.

Fru talman! Det finns två punkter i detta ärende som jag skulle vilja ta upp, dels en motion jag väckt om bisysslor, dels att vi helt vill avskaffa den allmänna motionstiden - då jag väckte min motion. Det hänger ihop. Motionen gäller alltså bisysslor. Jag tycker att det hela är lite problematiskt. Jag har suttit i riksdagen sedan 2002, och det har vid ett flertal tillfällen hänt att ledamöter - och då talar jag inte om bisysslor som ett litet styrelseuppdrag - medverkat i rättegångar i större kända mål i Sverige. Det har varit på heltid under veckor och månader. Det finns ledamöter som har haft skådespelarkarriärer och spelat in filmer under flera månader och ändå tjänstgjort som riksdagsledamot. Jag tycker att det är problematiskt. Jag tycker att de ledamöterna åtminstone bör begära tjänstledigt från riksdagen och att man inte ska få ta ett uppdrag utan att plocka in en ersättare. Det är få ledamöter som utnyttjar det, utan de väljer att behålla arvodet som riksdagsledamot samtidigt som de gör någonting annat. Jag tycker att det är problematiskt, därför att det skadar riksdagens trovärdighet. Jag moraliserar inte om att vi ska förbjuda folk att ha styrelseuppdrag, göra någonting vid sidan om eller göra ett inhopp på sin gamla arbetsplats en månad eller en vecka under sommaruppehållet - jag bryr mig ärligt talat inte, fru talman. Men det är när man sätter det här i system och samtidigt plockar ut arvodet som jag anser att det blir ett problem, och det måste man göra någonting åt. Regelverken lever kvar sedan den tid då riksdagen hade tre fyra månaders sommaruppehåll. Men så ser det inte ut i riksdagen i dag. Vi har i princip sex veckors plenifri tid här. Sedan har vi chansen att ställa interpellationer och kan arbeta som vanligt. Det ställer också, som jag ser det, krav på att riksdagens arbetsformer kanske borde uppdateras i dessa delar. Jag har inte det exakta svaret, men jag tycker att man bör titta över regelverket för att se till att det stämmer bättre överens. Man kanske också ska vara generösare med att ge riksdagsledamöter tjänstledighet för att göra någonting annat, för såvitt jag vet utnyttjas inte den möjligheten särskilt ofta. Den andra frågan gäller det motionsinstitut som vi har i riksdagen, där vi under tre veckor på hösten sliter som vargar och ska skicka in så många motioner som möjligt på så kort tid som möjligt - om man inte hinner kan man kopiera motionerna från förra året. Det är inget bra system, och det är dags att skrota det. Jag tycker att det ska vara allmän motionstid året runt. Jag tror att det hade varit självsanerande och att det hade betytt att utskotten behandlat motionerna på ett bättre sätt och att de varit bättre skrivna. Nu finns det en utredning på gång som häromveckan presenterade resultatet av vad vi riksdagsledamöter själva tycker. Av dem som svarade på den enkäten var det en stor majoritet av oss riksdagsledamöter som var inne på att vi bör avskaffa den allmänna motionstiden på hösten. Jag hoppas att vi kommer till den slutsatsen lite längre fram, om ni inte väljer att bifalla Miljöpartiets reservation i frågan. Men jag kommer inte själv att yrka bifall till den, så den möjligheten finns inte. Jag hoppas att vi nästa mandatperiod slipper den allmänna motionstiden - det skulle vara väldigt bra för riksdagen.

Fru talman! Jag har också några synpunkter som rör vad vi gör här i riksdagen och vad vi kanske borde göra i stället. Vad ska vi göra? Ja, om den saken är vi nog inte helt överens. En ledtråd skulle möjligtvis kunna vara att titta på vad grundlagen säger att vi ska göra. Det är att vi ska lagstifta, kontrollera regeringen och besluta om budget. Punkt slut - sedan sägs ingenting mer. Det sägs ingenting om att vi ska besöka valkretsar och liknande. Lagstifta, kontrollera regeringen och besluta om budget - allt därutöver är någonting som vi själva gör därför att vi vill göra oss valbara en period till och ska kunna fullgöra just de grundläggande funktionerna på ett korrekt sätt. Vad gör vi då? Ja, vi gör förstås det vi ska göra: Vi lagstiftar, vi kontrollerar regeringen och vi beslutar om budget. Men vi gör det kanske inte med den intensitet och på det sätt vi borde göra. I stället har vi kommit att använda lite väl mycket tid till saker som vi inte borde göra. Just en sådan aktivitet har redan nämnts tidigare i debatten, och det handlar om det enskilda motionsskrivandet. Fru talman! För närvarande ligger de enskilda motionerna på ungefär 4 000 per år. Det är 4 000 enskilda motioner per år som utskotten ska behandla och som vi sedan i denna kammare ska diskutera och besluta om. Men den sysslan är till stora delar skäligen meningslös. Även om kammaren skulle vara aldrig så enig i synen på en enskild motion och det skulle vara enhällighet om ett tillkännagivande finns det inga garantier någonstans att regeringen verkligen gör på det vis som riksdagen har sagt. Så är den svenska grundlagen utformad. De enskilda motionerna tar oerhört mycket tid och kommer också att innebära att vi lägger för lite tid på det vi borde göra, det vill säga ägna oss åt lagstiftningsarbete och kontrollarbete. Jag menar att det vore rimligt om vi styrde om våra aktiviteter i denna kammare till att handla om det som är de grundläggande sakerna. Låt mig då peka på några aktiviteter som får för lite uppmärksamhet och som vi borde ägna oss mer åt. Det första är EU-frågorna. En stor del av de propositioner som kommer från regeringen i dag och en stor del av lagstiftningsarbetet handlar om att implementera EU-beslut. Men för att vi i Sverige ska vara en ordentlig kraft i EU-arbetet måste riksdagen vara med på ett mycket tidigare stadium än vad som är fallet i dag, och vi måste frigöra tid och kraft från enskilda motioner till att det handlar mycket mer om EU-arbetet. En annan fråga som är problematisk handlar om motionstiden för regeringens propositioner. Regeringen har alla resurser i världen för att ta fram sina propositioner. Vi har 15 dagar på oss i riksdagen. Det är fullständigt orimligt att läsa propositionerna, förstå dem och kunna formulera några förnuftiga och rimliga kommentarer med anledning av propositionerna. Särskilt tydligt är detta med budgetpropositionen, som väger åtskilliga kilo och omfattar tiotusentals sidor. Det finns ingen chans att riksdagen kan göra ett ordentligt arbete, utan det blir lite överslätande och fluffigt i största allmänhet. Därför vore det naturligtvis bra om man som regel införde att motionstiden förlängs från 15 dagar till en månad - ett minimum - så att vi verkligen på ett mer seriöst sätt kan göra det vi bör göra. Detta är några enkla förslag som jag har motionerat om tidigare och som jag tycker att det är tråkigt att riksdagen inte vill bifalla. Fru talman! Det här är en fråga som är oerhört viktig - frågan om riksdagens arbetsformer. Det är bra att vi har en debatt här, men det var bara fyra namn på talarlistan. Jag undrar i mitt stilla sinne: Var är alla övriga av de 349 ledamöterna? Varför deltar man inte i denna debatt?