Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen

Herr talman! Jag skulle vilja börja mitt anförande med att instämma i det tack som mina utskottskamrater har riktat till både talmännen och kansliet, liksom till vårt eget kansli och till mina kamrater. Det har varit fyra fantastiska, lärorika år. Stort tack! Vi får väl se vilka av oss som kommer att träffas vid nästa tillfälle efter valet. Jag hoppas att det är några i alla fall. Herr talman! Vi har framför oss ett mycket viktigt betänkande, ett betänkande som behandlar regeringens skrivelser om vad som hänt med anledning av riksdagens beslut. Det är ett viktigt dokument för riksdagens kontrollfunktion och uppföljning. Detta år har KU också valt att göra en fördjupad utredning av riksdagens tillkännagivanden till regeringen. Regeringen har sedan 1961 lämnat denna form av redogörelse till riksdagen. Den har under årens lopp förbättrats avsevärt, blivit mer detaljerad och lättare att följa och ta del av. För utskotten är detta ett sätt att följa upp de ärenden utskottet hanterat som en del av sitt arbete med uppföljning och utvärdering. Vid en tillbakablick ser man att tillkännagivandena har minskat avsevärt under den senaste 30-årsperioden, speciellt under de senaste fem åren, från 1 300 stycken åren 1975-1979/80 till 400 åren 2001-2004/05, en minskning med 900. Orsaken vet vi inte med säkerhet, men förberedelser och förhandlingar mellan partier för att uppnå majoritet innan ärenden kommer till riksdagen kan vara en förklaring. Utredningen kunde också konstatera att regeringen till stor del har följt riksdagens tillkännagivanden. Årets redogörelse behandlar 425 skrivelser; 272 är slutbehandlade, 153 kvarstående. Orsaken till det är av varierande slag: utredning pågår, arbetsgrupper arbetar med frågan, Lagrådet har avstyrkt och nytt förslag ska tas fram, myndigheter har via regleringsbrev fått i uppdrag att antingen utreda frågan eller pröva förslaget, frågan remissbehandlas och kanske andra orsaker. Ett antal tillkännagivanden för konstitutionsutskottets egen del har hänvisats till Grundlagsutredningen. Varje tillkännagivande är unikt och måste behandlas på sitt sätt. Några tillkännagivanden saknas i redogörelsen och så ska det givetvis inte vara. Vissa ärenden har haft lång tidsutdräkt. Detta bör också undvikas. Det är regeringen medveten om. Redogörelsen kan och kommer säkert att förbättras ytterligare till kommande år. Den kan bli mer detaljerad, och som KU:s egen utredning också påtalar bör den på ett tydligare sätt redogöra för om förslaget i tillkännagivandet är tillgodosett i dess helhet, delvis eller kanske inte alls i de propositioner som behandlar frågan och som det hänvisas till när ett ärende redovisas som slutbehandlat. Utskottet påtalar också vikten av att skälen redovisas när regeringen inte avser att följa ett tillkännagivande. Redogörelsen har, som tidigare sagts, blivit avsevärt mer detaljerad och mer fulländad och är lättare att följa. Utskottet utgår från att regeringen kommer att beakta de synpunkter som utskottet framför även i år. Därmed, herr talman, föreslår jag att riksdagen lägger regeringens skrivelse till handlingarna och avslår motionen.

Herr talman! Riksdagen är svenska folkets främsta företrädare och regeringen är ansvarig inför riksdagen. Det är en av de grundläggande principerna i det svenska statsskicket. Hur regeringen följer riksdagens beslut är därför en viktig och principiellt central fråga. I dag ligger i Regeringskansliet 151 ärenden, beslut av riksdagen som regeringen inte har verkställt. 31 av dem är fem år eller äldre och 6 av dem är tio år eller äldre. Det har legat på ungefär den nivån under de senaste fyra åren. För min del och för Folkpartiets del är det en utveckling som inte är acceptabel. Antalet skrivelser som verkställs måste kraftigt ökas och antalet som inte verkställs måste minskas. Det finns bland de här skrivelserna inte bara skrivelser och beslut som är av mer teknisk natur utan det är också en hel del beslut som har varit av mer politiskt kontroversiellt slag under de senaste åren. Det gäller exempelvis frågan i början av mandatperioden om den så kallade pomperipossaeffekten för småföretagare, när regeringen dröjde alltför länge med att verkställa riksdagens beslut. Det handlar bland annat också om det beslut som riksdagen fattade om att man skulle ha en parlamentarisk utredning om socialförsäkringarna men där regeringen lät bli att göra det. Utskottet har precis som Helene Petersson noterade gjort en egen granskning av hur antalet tillkännagivanden har sett ut genom åren och hur regeringen har efterlevt dem. En grundläggande slutsats man kan dra är att antalet tillkännagivanden har minskat kraftigt under den undersökta perioden. Samtidigt får man säga att efterlevnaden också har minskat. Det kanske har olika orsaker, men det är de två tendenser som man kan urskilja. Detta menar jag och Folkpartiet bör leda till att regeringen skärper sina rutiner och sin praxis när det gäller att försöka verkställa de beslut som riksdagen har fattat. Det är rimligt, yrkar vi i Folkpartiet på, att regeringen vid nästa tillfälle när regeringen ska redogöra för hur den har verkställt riksdagens beslut lämnar en tydlig och konkret strategi för hur antalet slutbehandlade skrivelser kan öka, det vill säga antalet beslut som regeringen har verkställt. Det är rimligt att regeringen gör det. Till sist, herr talman, ska jag instämma i alla de vänliga ord som har sagts till konstitutionsutskottets kansli inte minst och också till alla ledamöter och ersättare i utskottet som jag har haft förmånen att få diskutera, polemisera och samarbeta med under de senaste fyra åren. Det har varit mycket trevligt, trivsamt och ett bra klimat. Jag tillhör dem som tycker att det är viktigt att vi har skarpa diskussioner i sak men att vi vid sidan av sammanträdesrummen och plenisalen faktiskt kan ha ett trevligt klimat tillsammans. Man ska kunna skilja på sak och person. Gärna tuffa hårda debatter i sak men med glimten i ögat. Det tycker jag är en idealmodell för en demokrati och för ett bra klimat. Jag upplever att det klimatet har funnits i konstitutionsutskottet under de år som jag har fått chansen att sitta där. Vi får se vad som händer efter valet. Det är ytterst väljarna som avgör hur det blir med det. Återigen ett stort tack till kansliet och till kamraterna i utskottet!

Herr talman! Jag tycker att det är värt att påpeka att regeringsformen inte ställer några krav på att regeringen ska efterfölja riksdagens tillkännagivanden. Det har utvecklats en konstitutionell praxis, och det är också så att riksdagen begär att regeringen prövar frågan. Jag tycker att det även är värt att notera att regeringen faktiskt fullföljer och tillgodoser många av de tillkännagivandena. Det är några som har legat under ganska många år. Under den tiden har det inte bara varit en socialdemokratisk regering utan det har också varit en borgerlig regering, som heller inte har tillgodosett dessa tillkännagivanden. De äldsta blir förhoppningsvis avslutade nu och kommer att läggas till slutbehandling, men under den tiden har det faktiskt också varit en borgerlig regering. Min fråga till Tobias Krantz är ändå: Ser Tobias Krantz vikten av att en demokratisk process får ta tid, att det är viktigt att vi har en djup analys, att vi har konsekvensbeskrivningar, att vi gör utredningar? Tillkännagivandena, som har blivit färre, kanske i dag har blivit mer krävande och fordrar mer i en mer komplex omvärld. Har Tobias Krantz någon förståelse för att det kanske är på det sättet?

Fru talman! Jag har absolut förståelse för att det kan behöva ta tid i en demokrati och att det är väldigt viktigt att både beredningen av ett beslut och verkställandet av det får ta den tid som krävs för att beslutet när det träffar den enskilde medborgaren - för det är vad det handlar om när vi stiftar lagar och regeringen verkställer de besluten och meddelar tillämpningsföreskrifter - blir av bra kvalitet. Däremot har jag väldigt svårt att förlika mig med den tendens vi har sett under den tid som utskottet har granskat, att antalet tillkännagivanden har minskat kraftigt samtidigt som också efterlevnaden har minskat. Man skulle kunna tänka sig att det finns ett samband mellan hur många tillkännagivanden som regeringen har att hantera och regeringens svårighet att verkligen efterleva dessa. Det verkar ju vara ett rimligt påstående. Men om det nu är så att antalet tillkännagivanden kraftigt minskat så måste ju regeringen rimligen, om det är arbetsbelastning det handlar om, kunna verkställa fler beslut. Det är väl rätt rimligt. Jag har också svårt att förlika mig med tanken att regeringen i rent trots mot riksdagsbeslut låter bli att verkställa beslut. Jag har gett några sådana exempel under åren. Ett sådant uppträdande av regeringen tycker jag är rätt stötande i en demokrati. Det är naturligtvis så att det måste få ta tid och att det kan ta längre tid att verkställa vissa beslut än andra, men tendenserna verkar gå åt fel håll. Det oroar mig. Jag tycker att det är bekymmersamt. Det är också bekymmersamt att regeringen ibland, menar jag, är väldigt arrogant och nonchalant inför de riksdagsbeslut som fattas, exempelvis det beslut som riksdagen fattade om att man skulle ha en parlamentarisk utredning om socialförsäkringarna. Det struntade ju regeringen i och tillsatte i stället en ensamutredare. Jag tycker att det är djupt beklagligt. Även om det inte finns någon formell juridisk grund som kräver att regeringen ska verkställa så är det nonchalant inför det som ändå är grundtanken i en parlamentarisk demokrati - att regeringen är ansvarig inför riksdagen och ska göra som riksdagen sagt.

Fru talman! Jag hävdar att komplexiteten i våra tillkännagivanden har vuxit, och jag tror att det kan vara ett av skälen till detta. Vi lever dessutom i en värld där vi är medlemmar i EU, till vilket också kopplas en del tillkännagivanden. Antalet tillkännagivanden som har koppling till EU har ökat ganska rejält. Att låta bli att verkställa och nonchalans - de uttalandena får stå för Tobias Krantz. Jag är fullständigt övertygad om att regeringen inte låter bli att verkställa ett beslut på grund av nonchalans. Däremot kan man se bekymret med att komma fram till det beslut som riksdagen har velat ge till känna. Men man kanske har en annan lösning, och då tycker jag att det är ett fullständigt vettigt sätt att hantera frågan på att presentera det, eller att låta pröva. Det är ju faktiskt det vi gör. Vi låter regeringen pröva frågan. Det är inte så, som jag påpekade tidigare, att regeringsformen säger att vi ska tillgodose till punkt och pricka och i precis den ordalydelse som riksdagen har gett till känna. Jag tror att det är viktigt att vi håller distansen till vad regeringsformen i konstitutionellt avseende säger när det gäller tillkännagivanden och låter regeringen pröva frågan.

Fru talman! Det kan naturligtvis sägas att komplexiteten ökat. Det får i så fall beläggas tydligt i de undersökningar som görs om man ska kunna gå fram med ett sådant påstående och få det bekräftat. Det är möjligt att det är så, men jag tycker inte att de exempel som exempelvis jag har tagit upp är speciellt komplexa, framför allt inte frågan om när riksdagen tydligt och klart deklarerade att det skulle tillsättas en bred, parlamentarisk utredning om socialförsäkringarna. Det var inte speciellt komplicerat att tillsätta en sådan utredning. Det krävde inga större överväganden och juridiskt tänk i Regeringskansliet för att tillsätta en sådan utredning. I dag tillsätts ju en utredning var tredje dag i Sverige, och det är klart att regeringen hade kunnat verkställa det önskemålet utan något större problem. Det argumentet tycker jag inte riktigt håller. Det är det som också stör mig lite grann. Grundtanken i en parlamentarisk demokrati är att regeringen är ansvarig inför riksdagen, och regeringen bör då följa riksdagens önskemål så långt det över huvud taget är möjligt. Då stör det mig om det är så att regeringen av politiska skäl låter bli att verkställa ett beslut bara för att man inte gillar det beslutet och låter bli att verkställa det trots att det finns en tydlig majoritet i riksdagen för det. Jag tycker att det är mycket störande och djupt problematiskt att regeringen har den inställningen. Det här är bara ett exempel av flera som har funnits under perioden. Det är också så, som jag sade tidigare, att vi måste se på hur utvecklingstendensen har sett ut. Utskottets egen granskning har visat att antalet tillkännagivanden har minskat kraftigt samtidigt som efterlevnaden inte har ökat i motsvarande mån. Argumentet att det har blivit mer komplext och mer arbetstyngt att verkställa riksdagens beslut tycker jag då inte verkar hålla, utan det är någonting annat som är fel när det gäller att verkställa riksdagens beslut. Jag tycker att vi som riksdagsledamöter kan kräva att regeringen verkligen återkommer till riksdagen med en tydlig, konkret strategi för hur antalet beslut som verkställs ska kunna öka kraftigt så att vi verkligen håller fast vid den här grundtanken i en demokrati att regeringen är ansvarig inför riksdagen.

Fru talman! Tillkännagivanden har en lång historia i vår riksdag. I 1809 års regeringsform gällde frågorna kungen och att ge till känna gentemot konungen. I dag gäller det regeringen, eller kanske ytterst statsministern enligt den nuvarande regeringsformen. Visst är det acceptabelt att demokratin tar tid och att det tar tid med beslutsfattandet. Samtidigt vet vi ju allihopa att där viljan finns och är stark så kan det också gå väldigt snabbt, vilket ibland inte heller är av godo. Vi har exempel från den här mandatperioden, som vi skulle kunna ägna debattid åt, men jag avstår just nu från detta. Fru talman! Likaväl som det kan vara acceptabelt att det tar tid är det oacceptabelt om en tidsutdräkt beror på att man inte vill - inte vill tillsätta en utredning eller inte vill bereda begärd lagstiftning - eller att man i riksdagen får känslan av att man från regeringens sida tredskas när det gäller att ta fasta på riksdagens beslut. Vi har ett ansvar, men regeringen har också ett ansvar att medverka till och aktivt bidra till att tilltron till det politiska systemet hålls i hävd och inte urholkas genom ständiga påpekanden som inte leder till någonting. Det är klart: Ytterst är det medborgarna som förväntar sig att riksdagens tillkännagivanden, en majoritet i riksdagen, också på något sätt ska få regeringens uppmärksamhet. Om regeringen inte lyssnar eller inte verkar vilja höra på vad riksdagen säger, hur ska man då tolka viljan att höra vad medborgarna säger? Det är naturligtvis det som är viktigt. Konstitutionsutskottet har i det här betänkandet granskat hur regeringen har följt tillkännagivanden, som redan tidigare har berörts. Det har varit mycket värdefullt. Vi har sett tre perioder i den nuvarande regeringsformens tid, från 1974 och framåt. Som tidigare har sagts har antalet tillkännagivanden minskat. Första treårsperioden var det 1 300, och sedan sjönk det till 1 000 för att under den senaste perioden vara nere under 400 tillkännagivanden. Om detta kan man läsa i bil. 7, som jag varmt vill anbefalla. Det är en spännande läsning, inte förklarande i alla delar - så djupt har vi inte kunnat tränga i konstitutionsutskottet; här finns utrymme för forskare och andra att granska vidare - men det är i alla fall intressant att ta del av bilagans text. Man kan se vissa utskott där det nästan inte kommer några tillkännagivanden. Man kan se vissa perioder när det har varit många och hur det har sett ut med majoriteter och opposition. Vi kan också se att under den senaste mandatperioden har vi fått många tillkännagivanden från socialutskottet och från miljöutskottet, men också från KU. KU:s tillkännagivanden handlar ju då också mycket om de ramverk inom vilka demokratin ska verka. Därför är det naturligtvis inte tillfredsställande när vare sig vårt utskotts skrivelser eller andra utskotts skrivelser uppmärksammas i den utsträckning de borde uppmärksammas. Precis som Tobias Krantz konstaterade, fru talman, kan anledningen inte vara det växande antalet tillkännagivanden, vilket jag själv en gång uppfattade var ett motiv till att man inte hann med. Men så är det uppenbarligen inte, utan även på det här området har tillkännagivandena minskat, precis som antalet övriga regeringsärenden har minskat samtidigt som Regeringskansliet har växt. Även här kan man alltså konstatera att det måste finnas andra skäl till att 272 av skrivelserna ännu inte är slutredovisade av de 425 som vi granskat och att den äldsta frågan är 19 år gammal. Demokrati kan och ska få ta tid. Det är viktigt att vi känner att det pågår något och att tiden inte bara går. Det är väl det som är intressant att granska. Fru talman! Vi har i betänkandet ett antal områden som utskottet har pekat på och som man har kritiserat att regeringen inte har hörsammat. Det handlar om allt från yrkesfiskarna till reklamskatten. Om det kan man också läsa i betänkandet, så jag tänker inte lyfta upp det nu. Jag står självklart bakom den reservation som finns i betänkandet, men jag ska inte fresta voteringssystemet genom att yrka bifall till den. Vi har testat det och kommer att få testa det i andra sammanhang. Därför, fru talman, väljer jag att inte yrka bifall till reservationen.

Fru talman! Stundtals låter det som om Kerstin Lundgren inte tycker att regeringen lyssnar alls. Faktum är att det har hänt saker och ting kring de flesta tillkännagivanden. Kerstin tar upp frågan om yrkesfiskarna. Där har EU haft ett ord med i laget. Man säger att vi inte får lov att göra så eftersom det blir ett speciellt stöd till dem. Om viljan finns, sade Kerstin Lundgren i början. Hon nämner också att det äldsta ärendet är 19 år. Det äldsta ärendet handlar om obligatorisk båtförsäkring. Under de här 19 åren hade vi en borgerlig regering under tre år. Då hade det också gått några år sedan tillkännagivandet. Fanns viljan då för den borgerliga regeringen att införa en obligatorisk båtförsäkring?

Fru talman! Det går säkert att läsa i granskningsbetänkandet från den tiden vad som var skälet till att man inte nådde fram med tillkännagivandet då eller skälet till att man avskrev det och berättade för riksdagen att man inte ville göra något med det. Regeringen är ju inte bunden. Det viktiga är att man markerar att man vill göra något av det och - i den mån man gör en annan bedömning - berättar vad som är skälen till det så att man får upp diskussionen här i kammaren. Om det visar sig att regeringen gång på gång inte vill när riksdagen vill tär det naturligtvis på förtroendet. Så till frågan om tillkännagivanden och vilja. Helene Petersson nämner frågan om yrkesfiskarna. Det tar först lång tid och sedan kommer EU. Det är ju möjligt att ta fram alternativ, om man inte väntar. Det är just det vårt betänkande pekar på. Om regeringen hade legat på och varit aktiv hade alternativ kunnat tas fram så att vi inte hade varit i den situation där vi nu befinner oss. Det handlar naturligtvis om vilja och prioriteringar inom Regeringskansliet.

Fru talman! Jag vill göra en snabb kommentar till frågan om vilja och utdragning i tiden. Vår regering kanske har haft viljan och det är därför man prövar saken gång på gång. Man gör utredningar och ser att det finns komplikationer. I fallet med båtförsäkringar och båtregister, som är på gång nu, låter man också Sjöfartsverket testa saken. Då kanske man ser att det faktiskt inte är möjligt. Ibland kanske viljan finns, men det kommer hinder i vägen och man ser då att det inte går att lösa. Nu har riksdagen faktiskt dragit tillbaka sitt tillkännagivande och sagt att vi inte ska ha en obligatorisk försäkring, däremot kommer man att införa båtregistret. Hur det kommer att se ut vet vi inte. Ibland kanske man vill, men stöter på många hinder och därför tar det tid.

Fru talman! Visst kan viljan ta sig olika och krokiga vägar. Det är helt klart. Men det är värt att fundera över när ett ärende blir 19 år gammalt. Andra ärenden har man till exempel under den här mandatperioden redovisat till riksdagen som hanterade, trots att riksdagen konstaterar att det har varit ofullständigt. Ibland kan man se att regeringen kommer tillbaka och ger en tydlig markering om vad man avser att göra eller konstaterar att det inte är möjligt. Det hade naturligtvis varit fullt acceptabelt i ett ärende som legat så länge som 19 år. Kommer regeringen inte fram, om man ser att det inte är möjligt, är man välkommen att berätta det för riksdagen. Då får riksdagen dra slutsatser. Man behöver inte vänta 19 år för att berätta det. Det hade naturligtvis varit möjligt för en regering som hade velat.