Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen

Fru talman! Precis som Tobias Krantz kan jag ju starta med vad som sägs i våra grundlagar, att all makt utgår från folket via denna kammare, via oss folkvalda i riksdagen. Den makten utgår också häri- från till regeringen. Det är ett resultat av en gammal kamp genom historien mellan olika aktörer, mellan den direkt folkvalda makten och andra maktcentrum. Tidigare var det kungamakten som det handlade om. I dag är det regeringsmakten som står i fokus för kam- pen mellan riksdagen och den verkställande funktio- nen. Vår konstitution bygger ju mycket på att rege- ringsmakten är lyhörd för riksdagen, så att makten verkligen utgår från folket via oss till regeringen. Men en regeringsmakt kan ju också ha en annan håll- ning. Man behöver inte vara lyhörd för riksdagen. Man kan göra det som krävs, nödd och tvungen i princip. Man kan också söka vägar att få igenom sin vilja via de olika arenor som står till buds, där riksda- gen blir en av flera spelplaner för regeringen att verka på. Vilken hållning dagens regering har kan man väl föra ett spännande samtal omkring. Mycket talar för att man ser mer och mer på riksdagen som en av flera aktörer, en av flera spelplaner. Den tid som den här redogörelsen för riksdagens skrivelser handlar om är ju 2002. Som Tobias Krantz tidigare berörde är det 428 riksdagsskrivelser, varav 174 ej är slutbehandla- de. Riksdagen har ju, som också framgått tidigare, inte egna resurser att agera, att själv ta fram lagför- slag. Vår modell bygger på att regeringen verkligen är lyhörd för riksdagens vilja. Därför är riksdagens initiativrätt också något begränsad. Utskottsinitiativ - javisst. Men då saknas de kraftfulla resurserna. Mo- tionsrätt och interpellationsrätt - javisst. Men den initiativrätt som den här kammaren framför allt har, och som vi brukar, är tillkännagivanden. Det är na- turligtvis allvarligt när den initiativrätten beskärs genom att regeringen inte verkar ha den riktiga viljan att leva upp till riksdagens tillkännagivanden. 1994/95 fanns det en skrivelse om åtgärder mot våldsskildringar, en skrivelse som ännu inte är slut- behandlad. 1998-99 var det fråga om EU-direktivet om behandling av personuppgifter, en fråga som vi diskuterar ofta i den här kammaren och som är före- mål för särskild uppmärksamhet. Där pågår i och för sig arbete inom EU. Men frågan är hur aktivt rege- ringen agerar. 1998/99 hade vi tillkännagivanden om att man skulle underlätta kommundelningar och förstärka medborgarnas inflytande i initiativärenden utifrån perspektivet att vi är folkets valda ombud. Vi ska försöka använda vår makt till att stärka medborgarnas möjligheter, medborgarnas makt. Här fanns det krav på att om 10 % av de röstberättigade står bakom initi- ativet ska man vara tvungen att besluta om folkom- röstning. I samband med att Kommundemokratikommitténs betänkande behandlades nu 2001/02 i riksdagen pe- kade vi ånyo på att regeringen skulle lägga fram för- slag om att en folkomröstning skall hållas om 10 % begär det. Ett sådant förslag har ännu inte synts på vårt bord. Det verkar dessutom som att det här arbetet ligger i dvala. Utöver de här frågorna har naturligtvis mycket re- dan berörts av Nils Fredrik Aurelius, som har talat om arbetstagarbegreppet och uppenbarhetsrekvisitet, samt av Tobias Krantz, som har talat om Finsam, individuella kompetensutvecklingskonton och 3:12- reglerna. Det här är frågor som har betydelse i en relation mellan riksdagen och regeringen. Men ytterst handlar det om vår möjlighet här i kammaren att utvärdera och följa upp det arbete som regeringen gör och att också utvärdera och följa upp vårt arbete för medbor- garnas bästa. Ytterst handlar det om medborgare som har förväntat sig att riksdagens beslut ska leda till efterföljd, som förväntar sig att beslut om individuella kompetensutvecklingskonton ska leda till att man får någonting i verkligheten, och som blir svikna. Det är det som det är viktigt att se, att det är medborgaren som står i centrum för vårt arbete. Nu har vi på några punkter berört utformningen av regeringens redogörelse för behandlingen av skri- velser. Tekniskt pågår det diskussioner, och det är bra. Men när det gäller tillkännagivanden, alltså riks- dagens initiativrätt, är det bara oerhört angeläget att vi samlat härifrån kammaren understryker vikten av att regeringen hörsammar riksdagens tillkännagivan- den och redovisar sina bedömningar om de begärda åtgärderna mot all förmodan inte vidtas. Då ska de redogöra för det på ett sätt som tydligt anför skälen till detta. Det går inte att undkomma misstanken att det i en del ärenden handlar om att den politiska vil- jan saknas. Då är man inne på att se riksdagen som en spelplan bland många andra, och den bilden kommer i förlängningen att leda till att den här kammaren behöver se över arbetsformerna mellan riksdag och regering. Med detta, fru talman, yrkar jag för tids vinnande bifall endast till reservation 1. Jag instämmer natur- ligtvis i reservation 2 också.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt för oss som sitter i den här kammaren, för politiker som är förtro- endevalda på lokal nivå, för politiker som är förtro- endevalda på regional nivå och för politiker som är förtroendevalda på helt annan nivå, eller som kanske inte är förtroendevalda men ändå verksamma som politiker, att ibland fundera över sin roll. Det är viktig att fundera över varför man sitter där man gör och över vad man gör där. Sitter man som politiker för att man tycker att man är bättre, kunniga- re, mer förmögen att fatta beslut än de som har valt en? Eller sitter man som politiker för att man tycker sig representera ett tvärsnitt av befolkningen och för att man tycker att man faktiskt representerar någon annan, som också är kunnig, men som helt enkelt funnit det mest praktiskt att ha en representant. Det är fortfarande svårt att samla alla människor på torget för fatta alla beslut. Jag har den senare synen på politiker, den syn som handlar om att vi är representanter för några andra och att vi sitter här av praktiska skäl. Den sy- nen, det vill jag börja mitt inlägg i den här debatten med att säga, förutsätter en rätt för medborgarna på lokal nivå eller på någon annan nivå att överpröva politiska beslut som fattas till exempel i den här kammaren, att ibland ta tillbaka sin delegering om man misstänker att den jag röstade på inte alls repre- senterar mig längre. Det handlar alltså om en rätt att ta över makten när man helt enkelt tycker att makten ska fattas genom beslut direkt, en rätt att kräva lokala folkomröstningar. Fru talman! Det vi debatterar här i dag är rege- ringens skrivelse om riksdagens skrivelser till rege- ringen. Alla utskott har beretts möjlighet att yttra sig om skrivelsen, och i flera utskott har en minoritet ibland utryckt att det här beslutet borde man nog ha lyckats verkställa nu. Det här riksdagstillkännagivan- det borde man ha kommit vidare med. Jag förutsätter att regeringen hörsammar sådana krav och minoritetsyttringar från olika utskott för att faktiskt fundera på om man har gjort allt i sin makt för att driva på frågan för att göra detta så snabbt som möjligt. Läser man skrivelsen får den lite av karaktären av bortförklaring av varför man inte har verkställt det som riksdagen har beslutat om, varför man inte har verkställt riksdagens uppdrag och tillkännagivanden. Ibland är sådana bortförklaringar tämligen hållbara bortförklaringar. Visst ska regeringen ha makt och möjlighet att säga att man kanske borde samla dessa tillkännagivanden och utreda dem i ett större sam- manhang. Visst ska regeringen ha makt att ibland tycka att något kanske är lite dyrare än vad riksdagen först trodde och att det kanske är lite mer komplice- rat. Men i sådana fall, och här är jag glad att konsti- tutionsutskottet är väldigt tydligt i sina skrivningar, måste regeringen givetvis återkomma till riksdagen och kanske förklara på ett tydligare sätt än vad som görs i skrivelsen varför det har gått som det har gått. Har riksdagen dessutom satt en tidsgräns för sitt till- kännagivande borde man återkomma inom den tids- gränsen. I morgon diskuterar vi just ett sådant ärende om en så kallad pomperipossaskatt. Kontakten mellan riksdag och regering måste fungera bättre än vad den har gjort till exempel i det fallet. När man tittar vidare på vad de övriga utskotten har yttrat i fråga om detta betänkande är det flera utskott som säger att de tycker att skrivelsen är lite svår att överblicka, att den är svårtillgänglig och att den kanske borde ha utformats på ett annat sätt. Och det är inte första gången som utskotten yttrar samma sak. Jag tycker att det är lite konstigt att regeringen inte hörsammat utskottens vilja när det gäller utform- ning av betänkandet, även om det kanske inte är det mest centrala. Man kan göra en liten liknelse. Tänk er att en projektledare på ett företag får ett uppdrag att utreda en sak. Sedan kommer han och ska redovisa det för en 17 man stor styrelse. Och varje gång som han har fått ett nytt uppdrag och kommer till styrelsen är det några ledamöter i styrelsen som säger att de inte förstår vad som står i papperen och ber honom att uttrycka sig lite klarare. En sådan person borde rimligtvis tänka efter till nästa gång hur han ska uttrycka sig lite klarare och hur han ska få alla i denna styrelse att lätt kunna ta till sig den information som han har fått fram och den information som han vill förmedla. Regeringen verkar inte har riktigt samma syn och samma möjlighet att utforma skrivelser och uttrycka sig på ett sätt som alla utskott känner är lättillgäng- ligt. Jag tror att vi måste vara klara över att det fak- tiskt förhåller sig på det sättet att det är vi som är det folkvalda organet och att det är från oss som makten utgår. Och när vi gör ett tillkännagivande ska rege- ringen verkställa det. Om den inte gör det ska den redovisa varför. Tobias Krantz höll ett föredömligt inlägg där han markerade detta. Och han sade vid något tillfälle att det kan vara bra om vi biter ifrån när alltför många tillkännagivanden blir liggande hos regeringen utan åtgärd. Det är en syn som jag delar. Därför har jag tillsammans med de borgerliga partierna funnit en punkt där det är väldigt tydligt att regeringen inte har fullföljt ett beslut som riksdagen har fattat och där det är väldigt tydligt att regeringen faktiskt inte har gjort på det sätt som den borde göra. Där biter vi ifrån genom en motivreservation från fem partier. Det handlar om beslutet i fråga om demokratipropositio- nen. Riksdagen fattade då beslut om att om 10 % av kommuninvånarna begär en lokal folkomröstning ska de få det. Detta är en åsikt som inte har delats av regeringen, men riksdagen uttryckte tydligt att det ska vara på det sättet. I regeringens skrivelse hänvisas egentligen inte till att någonting över huvud taget har gjorts efter att detta tillkännagivande gjordes. Man hänvisar tillbaka i tiden. Så tycker jag inte att det ska få gå till. Här måste riksdagen markera att de beslut som vi fattar ska efterföljas. Därför har vi också en motivreserva- tion på denna punkt. Detta handlar i grunden om människor som enga- gerar sig och som samlar in namn och som försöker göra tydligt att de i denna fråga vill överpröva de politiska besluten och att de vill ta tillbaka makten och ta tillbaka den delegation som de har gett till politikerna. Det blir ett väldigt antiklimax när männi- skor har ett engagemang och samlar in erforderligt antal namn och politikerna sedan säger att männi- skornas engagemang inte var någonting värt och att man kör över dem ändå. Jag har här en lista på 63 folkinitiativ för folkom- röstningar i kommuner från tiden 1994-2002 där människor har gått man ur huse och skrivit sitt namn på lappar för att få en folkomröstning. Två av dessa initiativ har bifallits. Här måste vi bli tydligare. Här har riksdagen ut- tryckt att vi ska bli tydligare och att lagstiftningen ska bli tydligare, men regeringen har inte efterföljt det. Därför behövdes den här motivreservationen i betän- kandet. Därför har fem partier nu samlats för att ge en liten näsknäpp åt regeringen och säga till den: Nu återkommer ni! Nu verkställer ni vårt tillkännagivan- de!

Fru talman! Det var möjligen dagens citat, rubri- ken "Hållbara bortförklaringar". Det är en del av de frågor som vi diskuterar här. Hur hållbar är bortför- klaringen? I min värld är det dock så att om den är hållbar är det möjligen ingen bortförklaring. Den här debatten är bekymmersam på flera sätt. Att en folkpartistisk oppositionspolitiker i riksdagen kritiserar en socialdemokratisk regering är ganska rimligt. Detsamma gäller en moderat dito. Men det som är frågan för vår debatt i dag är det principiella förhållandet. Hur är relationen mellan riksdag och regering? Och vi är eniga om en del av de principer som här har debatterats en stund. Det är alldeles klart att riksdagen fattar beslut och att regeringen i det avseendet är en verkställande institution, eller - som många i debatten redan har sagt i debatten, men då mer i formen av en bisats - återkommer till riksdagen och talar om varför det är ett orimligt beslut, varför det inte går att genomföra eller talar om att det bereds på ett eller annat sätt. Detta är den principiella diskussionen. Och jag tycker att det är den som vi från konstitutionsutskottet både i dag och i morgon när vi ska diskutera gransk- ningsbetänkandet skulle försöka hålla oss till. Då är det faktiskt så att grunden i vårt parlamenta- riska system när det gäller att genomföra sin politik är att vinna regeringsmakten. I vårt system kan en rege- ring tillsättas om den inte har en majoritet emot sig. I det läget har vi oftast varit i Sverige, det vill säga att vi har haft en minoritetsregering. Då kan en del av dessa framförda situationerna uppkomma. Då tycks det vara så, fru talman, att om man inte har lyckats vinna regeringsmakten tycks man vara lockad att försöka styra landet genom riksdagen i stället, att riksdagen blir regering. Detta har vi flera exempel på. Det som just nu kanske är det mest aktuella och som inte direkt är föremål för frågor i detta betänkande är kommundelningsfrågan där riksdagen vill ta över i stället för regeringen. Jag tror att den här baksä- tesparlamentarismen verkligen inte är en hållbar inte ens bortförklaring utan bara förklaring. Det skapar ett slags ad hoc-demokrati som ställer till rätt stora be- kymmer. Mitt råd till oppositionen är mycket enkelt: Se till att folket stöder er. Bilda regering och styr från förar- sätet. Så är nämligen vår parlamentarism tänkt. Tobias Krantz har flera fel. Han säger att vi nu skärper vårt yttrande. Det är väl lockande för en ny ledamot i konstitutionsutskottet att tro att världen har blivit fullständigt ny när man väl har satt sin fot där. Men vi citerar i betänkandet hur tydliga vi under flera år har varit på den principiella punkten. Det är allde- les klart att riksdagens beslut ska hanteras och ge- nomföras på ett rimligt sätt eller att regeringen kom- mer tillbaka med besked om vilka problem man har funnit i sin beredning eller att beredning pågår. Tobias Krantz har också fel när han säger att So- cialdemokraterna kryper i den här frågan. Det gör vi inte alls. I år liksom tidigare år är vi alldeles tydliga i de principiella frågorna om relationen mellan rege- ring och riksdag. Det känns som om det vore motiverat att påpeka att det finns ett enigt ställningstagande från utskottet. Där redovisas några saker som jag vill nämna om till protokollet. Det ena är att vårt utskottskansli har tillsammans med Regeringskansliet försökt arbeta vidare med denna fråga och tagit fram en del idéer om hur det här ska hanteras samt inbjudit andra riks- dagsutskott att yttra sig om detta. Det märkliga är att det bara är två utöver KU av riksdagens utskott som ansett sig ha synpunkter på detta. Den vida kunska- pen, kritiken och diskussionen vad gäller relationen mellan regering och riksdag är ännu inte så utbredd ens i det här huset, så det tycks finnas en god mission för Tobias Krantz, Nils Fredrik Aurelius med flera. Vidare säger vi i utskottets ställningstagande att den skriftliga redovisningen måste kunna utvecklas. Man kan tänka sig ett mera databaserat system där det är lättare att följa en frågas utredningsgång, var den ligger och vad som kan vara på gång. Vi säger också att den diskussion som uppkommer mellan regering och riksdag när en beredning pågår bör komma alla riksdagsledamöter till del. Nu är jag inte personligen så kritisk på den punkten. Jag tycker att om regering- en kommunicerar i en fråga med ett utskotts ordfö- rande har kommunikationen varit tillfyllest, och då åligger det inte regeringen att gå vidare med den informationen utan naturligtvis den utskottsordföran- de som har fått informationen. På de här punkterna är vi i år liksom tidigare mycket tydliga. Vi är också aktiva genom att till- sammans med Regeringskansliet ha utvecklat den här redovisningen. Men det innebär inte, fru talman, att vi pläderar för en baksätesparlamentarism, för så tror vi inte att landet ska styras.

Fru talman! Jag ska försöka formulera tre frågor till Per Axel Sahlberg, den allra viktigaste är den tredje och sista. 1. Är det rimligt med sådana här balanser, det vill säga så många icke till riksdagen redovisade ären- den, som vi har för närvarande? 2. Behövs det en kvalitetssäkring av regeringens redovisning till riksdagen i den meningen att det inte längre kan anses rimligt att bara säga att ett ärende bereds, eller bereds vid ett visst departe- ment? 3. Jag har uppfattat Per Axel Sahlbergs råd om att vinna regeringsmakten som att regeringen, om den nu ska få någonting genomfört - det är i och för sig ett bra råd, jag tror att flera har tänkt på det tidigare också - inte är absolut skyldig att göra det riksdagen har sagt. Riksdagen sitter i det fallet i baksätet - jag kanske inte ska hårdra metaforen. Om riksdagen säger en sak, låt vara med en knapp majoritet, ska regeringen då kunna låta bli att göra någonting, till exempel att tillsätta en utredning bara därför att regeringen har en annan ideologisk syn på frågan?

Fru talman! Balansen tycker jag att inte är riktigt god. Det handlar också om att regeringen nog skulle kunna vara frimodigare och gå tillbaka till riksdagen och säga: I vår beredning har vi funnit detta och detta, och därför borde frågan avföras. Balanserna borde vara bättre. Kvalitetssäkringen tror jag kan öka genom de för- slag som utskottet självt arbetar med, men kanske inte på det enkla sätt som Nils Fredrik Aurelius talar om, att beredningen inte skulle vara ett skäl gott nog. Det är precis därför som regeringen utövar makten i riket, den har beredningskapaciteten. Det är naturligtvis ett rimligt skäl. Sedan kan man alltid diskutera hur många år en beredning får pågå, och det är en viktig diskussion. När det gäller skyldigheten att genomföra riksda- gens beslut tycker jag att de flesta som har talat i den här frågan har varit väldigt tydliga på den punkten, att skyldigheten ligger i att antingen genomföra beslutet eller kommunicera med riksdagen vilka praktiska problem man har funnit eller redovisa att beredning pågår. Att slaviskt genomföra riksdagens beslut - kalla det för skyldighet - tror jag inte är rimligt. Det hänger samman med att vår parlamentarism bygger på att vi utser en regering, den leder riket. Det innebär att det kan finnas frågor som behöver kommuniceras just därför att de bör föras in i ett större totalsamman- hang. Därför tycker jag att den ordning som vi har och som vi är helt eniga om i utskottet är en utmärkt ordning.

Fru talman! När det gäller kvalitetssäkringen av regeringens besked till riksdagen menar jag inte att man inte ska kunna säga att beredning pågår. Men man kunde kanske kräva att regeringen säger något mer än bara att ärendet bereds, som ofta tyvärr före- kommer, vilket har påpekats. När det gäller en sådan sak som en beställning som riksdagen har gjort av en utredning i en ganska viktig och ideologiskt intressant fråga, som den om en bättre lagprövning exempelvis genom borttagande av det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, måste man ändå inte säga att regeringen har en skyldighet att återkomma med någon typ av utredning? Eller kan man ändå tänka sig att regeringen åtminstone åter- kommer och förklarar varför man av någon anledning inte vill ha en utredning? Vad som har skett i det här fallet år efter år är att ingenting har hänt. Jag skulle vilja ha svaret på den näst sista frågan, det vill säga: Kan regeringen helt bortse från en be- ställning från riksdagen som man ideologiskt ogillar?

Fru talman! Jag säger det igen, och vi har sagt det alla som har stått i den här talarstolen, att det kan finnas sådana skäl, men de måste kommuniceras med riksdagen. Där är utskottet solklart i dag, liksom det varit i alla år tidigare. Jag tycker fortfarande att be- redning är ett gott skäl. Jag tycker att vi från riksda- gen ska vara otåliga om det beskedet återkommer år efter år, för då finns det anledning att misstänka att det inte är en aktiv beredning. Den kritiska hållningen kan jag dela. Exemplet med uppenbarhetsrekvisitet är kanske inte det mest elegant valda. Jag tycker att resone- manget om författningsdomstol är väl så intressant. Att vi i den ordning som vi har, där vi också sökt rätt stor enighet i stora konstitutionella förändringar, skulle låta en baksätesparlamentarism styra viktiga delar som egentligen rubbar hela vårt system är inte alldeles självklart. Frågan har berörts i olika sam- manhang i olika utredning, så frågan är inte ny på det sättet. Att en tillfälligt vunnen majoritet i riksdagen, på det beredningsunderlag som det är rimligt att ta fram i riksdagen, automatiskt skulle innebära en be- ställning som binder regeringen att leverera just det tror jag inte är en rimlig lösning. Jag tror att alla som skulle se det här ur ett regeringsperspektiv på princi- piella grunder, alltså skilt från partipolitiken, skulle göra ungefär den bedömningen. Det här är mer komplicerat är vad vi ofta vill göra det till. Jag varnar för tillfällighetsdemokratin, där man säger att riksda- gens beslut ovillkorligen och snabbt och tydligen helst utan beredning bör levereras till beslut. Fru talman! Jag tillstyrker, förvånansvärt nog, för- slaget i betänkandet och avstyrker alla reservationer.

Fru talman! Det finns en egendomlig dubbelhet i Pär Axel Sahlbergs resonemang. Å ena sidan säger Pär Axel Sahlberg att det är klart att riksdagens beslut och beställningar ska efterföljas i så stor utsträckning som möjligt. Å andra sidan säger Pär Axel Sahlberg att regeringen ska få ett rätt stort spelrum att hantera de beslut som riksdagen fattar. Det är en konstig dubbelhet som jag tycker att Pär Axel måste reda ut. Är det så att riksdagens beslut ska efterföljas, eller kan regeringen göra lite grann som den vill med de beslut som riksdagen har fattat? Kanske är det så att den entydighet som finns hos Pär Axel Sahlberg är att den socialdemokratiska regeringen och det socialde- mokratiska partiet ska försvaras till varje pris. Jag tycker att Pär Axel Sahlberg ska reda ut detta. Pär Axel Sahlberg talar väldigt nedlåtande om baksätesparlamentarism och talar om tillfällighetsde- mokrati. Det är väldigt lätt för den socialdemokratis- ka regeringen i dag att undvika baksätesparlamenta- rism. Det är att se till att styra från framsätet, det vill säga att verkställa de beslut som riksdagen har fattat. Då slipper vi det som Pär Axel Sahlberg föraktfullt kallar baksätesparlamentarism. Men om det nu finns en folklig majoritet för en viss fråga och regeringen inte verkställer det beslutet måste ju riksdagen ta initiativet. Något annat vore ju en hån mot demokra- tin. Pär Axel Sahlberg säger: Vinn folket i stället för att göra det som ni nu ägnar er åt i riksdagen! Ja, men vi har ju gjort det. Vi har gjort det i fråga om Finsam, om pomperipossaskatten, om det individuella kom- petenssparandet och vi har gjort det i 173 andra ären- den här i riksdagen. Vi har vunnit folket, men rege- ringen verkställer ändå inte besluten. Sedan talar Pär Axel Sahlberg om att detta skulle leda till en tillfällighetsdemokrati. Många av dessa ärenden har varit uppe till kammarens behandling ett antal gånger. Frågan om författningsdomstol som Nils Fredrik Aurelius tog upp har debatterats vid två tillfällen. Det är inte tillfälliga majoriteter som bildas, utan det är en stabil majoritet i riksdagen som har gjort ett sådant uttalande. Varför gör regeringen ingenting? Varför visar re- geringen en så bristande respekt för riksdagen?

Fru talman! Tobias Krantz är här i egenskap av folkpartistisk riksdagsledamot. Men vi andra vet att han också är doktor i statskunskap eller motsvarande ämnesområde. Han talar här på ett sätt som skulle vara ganska orimligt till och med på de flesta torg- möten. Hela vårt parlamentariska system bygger på att denna kammare tolererar en regering som styr riket. Det är där som demokratin tar sitt fäste och där som majoriteten talar. Sedan har vi en regering som i bästa fall - det finns brister både i den här regeringen och i tidigare regeringar - för en politik som hänger sam- man i en helhet. Mot detta ställer Tobias Krantz en riksdag som tillfälligt, om än återkommande, fattar beslut som innebär en beställning hos regeringen. I bland låter det på Tobias Krantz och andra debattörer som att det omedelbart ska innebära en verkställighet från rege- ringens sida. Jag ifrågasätter det. Detta är inte vårt parlamentariska system. Vi får då en baksätesparla- mentarism där en tillfällig majoritet i den här kamma- ren styr ett enskilt område, helt skilt från helheten och sammanhanget. Mitt besked är solklart, och jag tycker att jag har hört flera säga det, men nu verkar det som att Tobias Krantz sviktar i frågan. Regeringen har att kommuni- cera sin hantering av riksdagens beställningar, an- tingen genom att genomföra dem med eller utan ut- redning beroende på vad det är för typ av fråga eller genom att kommunicera till riksdagen varför det inte är rimligt med ett verkställande eller hänvisa till att en beredning pågår. Detta är vår ståndpunkt i utskot- tet, och där var vi nyss alldeles eniga.

Fru talman! Då klarnar bilden. Pär Axel Sahlberg tycker inte att det är så viktigt att riksdagens beslut och tillkännagivanden efterföljs. Det ska alltså finnas ett betydande spelrum för regeringen att strunta i riksdagens beslut. Det är det besked som Pär Axel Sahlberg nu har gett. Jag tycker att det är föraktfullt att tala om tillfäl- lighetsdemokrati. Det finns ett antal ärenden där en enig riksdag har sagt - och där har till och med Pär Axel Sahlbergs eget part har varit med och bildat majoritet - att det ska tillsättas en utredning och att ett förslag ska ligga på riksdagens bord vid en viss tidpunkt. Ändå har regeringen inte efterkommit detta. Det är respektlöst och arrogant mot riksdagen, och det handlar inte om tillfälligheter. Det handlar om att respektera att det finns folkliga majoriteter som inte nödvändigtvis tar sig uttryck i hur opposition och regering fördelar sig i stora och avgörande frågor. Det gäller också de frågor som vi har diskuterat, bland annat folkomröstningsinstitutet, lagprövning och många andra frågor. Är det då inte rimligt att riksdagen kan fatta beslut utan det måste leda till en regeringskris eller till att vi kastar vårt land in i ett större kaos? Ska vi inte kunna ha en så- dan relation mellan regering och riksdag att regering- en faktiskt verkställer besluten? Är det verkligen en rimlig ordning att det i dag ligger 173 ärenden i Rege- ringskansliet som regeringen inte har verkställt?

Fru talman! Jag blir lite bekymrad för Tobias del. Det verkar som att han å Folkpartiets vägnar helt har kapitulerat i fråga om att återkomma i regeringsställ- ning. Tobias Krantz nämner inte med ett ord regering- ens roll i sammanhanget. Han ser bara regeringen som en leverantör av riksdagens beslut. Jag har för- sökt att föra ett mer principiellt resonemang om sammanhang i politiken. Det handlar inte om majori- teter bakom ett enskilt beslut som kan ryckas ut ur detta sammanhang. Vi är eniga om att regeringen är förpliktigad att antingen genomföra besluten eller till riksdagen kommunicera sina skäl för en eventuell försening. Där är enigheten total. Jag kallade det för en tillfällighetsdemokrati. När svenska folket går till val normalt vart fjärde år bildas förutsättningar för en regeringsbildning. Där läggs den ideologiska och sammanhållna grunden för en regeringspolitik. Att ur det sammanhanget plocka ut små godisbitar ger vår demokrati inte utrymme för. Sedan får regeringen naturligtvis i varje läge be- döma hur lyhörd man behöver vara för riksdagen. Det hänger delvis samman med hur de beslut man behö- ver fatta kan fattas, men också med hur den helhet ser ut som regeringen står bakom. Det är möjligt att Tobias Krantz skulle behöva ytterligare någon kurs på universitetet som tar sikte på också regeringens roll i vårt statliga system.

Fru talman! Eftersom jag är fullständigt övertygad om att Pär Axel Sahlberg gärna vill tillskriva också mig ett antal universitetskurser vill jag för kammaren och honom redovisa min demokratiska principiella värdegrund i dessa frågor. Jag vill hävda att all makt ska utgå från folket. Det är folket som väljer ombud till riksdagen som i sin tur utser en regering som har den verkställande makten - det som Pär Axel kallar för den styrande makten. Det är min principiella ståndpunkt. Men det innebär också att vi har den ordningen att den här kammaren, det folkvalda organet, ibland kan välja att mot regeringen rikta uppmaningar, kritik eller krav. Riksdagen kan besluta sig för att rikta en uppma- ning som går emot ofta den s-märkta regeringens vilja. Jag tycker att det är lite märkligt när Pär Axel kallar detta för ad hoc-demokrati. Det är inte ad hoc- demokrati, utan det är demokrati som den uttrycks i grundlagen. Det ligger nu på riksdagens bord en skrivelse med ett antal tillkännagivanden som regeringen av olika anledningar inte har efterkommit. Vi har diskuterat hur man borde efterkomma dem, om man borde ha återkommit med en förklaring eller om man borde ha gjort det direkt. Det finns en fråga där riksdagens väldigt tydligt har sagt vad som borde göras, men där regeringen inte har lämnat någon förklaring utan man hänvisar bara bakåt i tiden. Det gäller frågan om folkomröst- ningsinstitutet, lokala folkomröstningar och medbor- garinitiativ. Jag tycker att Pär Axel Sahlberg duckar för den frågan. Det finns en text till en låt som kanske var stor när Pär Axel Sahlberg började sin politiskt aktiva bana. Texten lyder ungefär så här: Det verkar som det i alla länder i alla slags folk finns några som vill bygga pyramider, där dom själva sitter överst och har mak- ten i sin hand medan dom som lever nedanför dom lyder. Jag tycker att det är en bild av regeringen kontra riksdagen, och definitivt lokalpolitiker kontra folket.

Fru talman! Jag håller gärna med Gustav Fridolin om det mesta, och jag skulle gärna vilja rekommen- dera en universitetskurs, men det blir kanske tillfälle till det en vacker dag. Det vore alldeles utmärkt. Jag tycker också att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Men vad inte heller Gustav Fridolin tar hänsyn till är hur politik hänger samman. Politik är inget pussel där man vinner sin egen lilla pusselbit och tror att den ska genomföras. Det är där som Gus- tav Fridolin och jag skiljer oss åt. Jag betonar helheten och sammanhanget och ock- så regeringens förpliktelse att kommunicera med riksdagen. Men Gustav Fridolin och hans parti har en helt annan syn. Om det inte tas tillräckligt hänsyn till den lagstiftning som finns om djurskydd ska ju djur- vänner själva kunna agera. Det är den politik som Gustav Fridolins kongress fastslog häromdagen. Det är en helt annan sorts demokrati som jag är främmande för. Jag tror att den skulle skapa ett kaos. Var och en blir sin egen lagstiftare. Det är alltså fråga om ett annat samhällssystem. Det är möjligt att det skulle kunna fungera, men det är inte det samhälls- system som vi har. Därför är det angeläget att se att när en regering gillas av den här kammaren - eller i varje fall inte ogillas - har den regeringen under en period framöver att genomföra sin politik. Regeringen gör klokt i att vara lyhörd mot riksdagen, men den gör lika klokt i att på vitala punkter komma tillbaka till riksdagen och säga att man har svårt att se hur ett förslag passar in i sammanhanget eller att en fråga behöver utredas. Jag har inga problem med det, men det är utifrån min demokratisyn.

Fru talman! I och för sig gläder det mig att Pär Axel Sahlberg insett att den gröna visionen just handlar om ett helt annat samhällssystem - ett helt annat samhälle, en helt annan värld. Den debatten kommer vi nog att ha vid flera tillfällen. Jag tror, och där tycker vi nog lika, att just politik handlar om helheter, om olika helheter och olika partiers ideologiska helheter som ställs mot varandra samt samma politiska grupperingars möjlighet att försöka genomföra sin helhet eller delar av den, i kamp mellan och mot varandra eller i samarbete mellan eller med varandra. Därför har mitt parti ett samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterparti- et i frågor där vi lyckas genomdriva något, och ibland letar vi efter samarbete på andra håll där vi lyckas genomdriva något och då försöker pressa regeringen att genomföra just de delar av vår helhet som vi vill genomföra. Jag tycker inte att det är demokratiskt fel, utan det är det demokratiska maskineriet i den form som vi känner det och på det sätt som det ska bedri- vas. Demokratiskt fel är det när regeringen inte lyssnar på riksdagen, när regeringen inte lyssnar på de krav som ställs av en majoritet i denna kammare. Just därför tycker jag att regeringen borde åter- komma i en del ärenden. Ett ärende som vi så att säga har plockat upp och där det finns en fempartireserva- tion handlar om lokala folkomröstningar och folkini- tiativ. Här har regeringen inte gjort det som Pär Axel tycker att regeringen ska göra. Här har regeringen inte redovisat några skäl. Här har regeringen inte gjort klart varför man egentligen inte vill genomföra detta. I stället hänvisar man bara bakåt i tiden. Det tycker inte jag är hållbart. Den låt som jag nyss återgav fortsätter med "brukar vi sjunga en sång" om någon som levde en gång och som skulle bygga ett torn som räckte hela vägen upp till himmelen - kanske en liten del av Pär Axels teologistudier. Men när tornet blivit så högt att de där uppe inte längre förstod dem där nere rasade tornet samman. Kanske är det just ett nytt samhälle som vi letar efter. Kanske är det just en ny politisk kamp vi letar efter.

Fru talman! Jag vet inte hur gammal Gustav Fri- dolin tror att jag är. Jag känner inte igen sången. Men det beror möjligen just på att jag är så gammal att jag har glömt. Jag skulle inte vilja ha det samhälle som Gustav Fridolin tycker är riktigt - ett samhälle där var och en blir sin egen lagstiftare - för det är ett anarkistiskt, kaotiskt samhälle. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att riksdagen fattar beslut och är lagstiftare i vårt land, och därför tycker jag att det är viktigt att regeringen återkommer med besked. Däremot instämmer jag gärna i Gustav Fridolins synpunkt om att den aktuella frågan om folkomröst- ningar borde ha kommunicerats med riksdagen. I och för sig vet jag en del om de bekymmer man har med den frågan men jag tycker att kommunikationen med riksdagen är alldeles nödvändig. Där är vi alltså helt eniga. Vi har nu under en timmes tid lyckats skapa ett rätt stort motstånd i de här frågorna men inte på den principiella grunden, för där är vi i sak överens: Riks- dagen fattar beslut, och regeringen ska genomföra dem eller kommunicera sina skäl för att inte göra det. Däremot är vi inte överens beträffande den parti- politiska arenan och agendan, och det ska vi inte vara. Men den här debatten borde inte ha handlat om det utan just om principerna, om relationen mellan riks- dag och regering. Jag vill inte ha en baksätesparlamentarism, utan jag tycker att det är rimligt att man vinner regerings- makten och sedan styr riket. Riksdagen ska hålla koll på denna regering. Det gör vi bland annat i morgon när vi diskuterar vårt granskningsbetänkande.

Fru talman! Pär Axel Sahlberg initierade väl de- batten om relationen mellan regering och riksdag med lite nya perspektiv på tillvaron. Pär Axel säger att det från Socialdemokraternas sida är alldeles tydligt hur relationen mellan regering och riksdag ska vara. Se- dan säger han att riksdagens beslut handlar om bak- sätesparlamentarism. Pär Axel Sahlbergs sätt att framställa riksdagens uppgift tycker jag är minst sagt upprörande - i princip enbart att utse en regering för att sedan lugnt och lydigt följa regeringens initiativ. Det tycker jag illa om. Från vårt perspektiv är det en felaktig syn på riksdagens roll. Jag hörde mycket tydligt att Pär Axel Sahlberg många gånger såg frågorna ur regeringens perspektiv. Men vår uppgift måste väl ändå, Pär Axel Sahlberg, vara att se frågan ur folkets och riksdagens perspek- tiv. Det är ju här och nu som vi ska dra upp riktlinjer- na för relationerna mellan oss och regeringen. Min fråga till Pär Axel Sahlberg är om han anser att demokratin urholkas av att riksdagens uppgift i praktiken bara blir att utse en regering. Eftersom Pär Axel Sahlberg säger att det är så tydligt hur Socialdemokraterna ser på de här relatio- nerna skulle jag också vilja fråga: Är det tillräckligt att en utskottsordförande blir informerad av regering- en i någon form av förbindligt eller oförbindligt samtal under sommarmånader? Eller är det så att Socialdemokraterna står fast vid vad vi var överens om i utskottet, nämligen att hela riksdagen måste få information om regeringen avser att stå tillbaka för riksdagens tillkännagivande?

Fru talman! Jo, hela riksdagen ska få besked. Men jag menar att det när beredningsfasen pågick var alldeles tillräckligt att utskottsordföranden visste om det och att ansvaret, i det här fallet, sedan vilade på honom. Jag sade också att det var en personlig stånd- punkt. Vi som parti har skrivit det vi har skrivit, som en kung sade. Jag har lite problem med Kerstin Lundgrens re- cension av min baksätesparlamentarism. Jag kan förstå att man på olika vis kan reagera på sättet att uttrycka sig men det handlar ju om att man vill ha ett helt annat perspektiv på hur detta land styrs. På samma sätt som Kerstin Lundgren nu raljerar över min beskrivning skulle man kunna vända på det hela och säga: Varför ska vi tillsätta en regering om det ändå är riksdagen som ska styra riket? Det är ju precis det förhållandet vi har. Jag menar alls inte att det är rimligt att vi här möts här efter val några veckor och utser en regering och sedan åker hem. Regeringen har ju ständigt att leva i den här relationen - regeringen ska ständigt känna sig prövad av riksdagen och ständigt i varje proposition som läggs på riksdagens bord riskera att det blir så stora förändringar att inte ens regeringen själv känner igen sina beslut och förslag. Dessutom - och detta har vi diskuterat ganska mycket under det här året i riksdagen - har riksdagen en stor funktion när det gäller att granska bland annat regeringens arbete. Det kan väl inte vara så att Kers- tin Lundgren menar att det är riksdagen som är den verkställande makten i riket. Däremot har Kerstin Lundgren i flera fall lånat sig till en sådan politik. Jag menar att det undergräver demokratin. Vi måste vara tydliga om vilka det är som har de olika rollerna och hur de kan ställas till svars, bland annat inför folkets val men också inför den respekt och det förtroende som regeringen vid varje tillfälle kan vinna.

Fru talman! Ja, Pär Axel Sahlberg, det är viktigt att vi är tydliga kring rollerna och att medborgarna får möjlighet att i allmänna val utkräva ansvar. Det är just detta som det handlar om därför att det är av oss, av riksdagen, som man utkräver ansvar. Det är ju därför som det är val till riksdagen. Det är, som sagt, av riksdagen som det utkrävs ansvar i de allmänna valen. Därför är det oerhört viktigt att vi är tydliga och att det är en bra balans mellan regering och riksdag, liksom att riksdagen tydligt också sitter i förarsätet så att säga och att vi har en regering som är lyhörd och verkligen följer riksdagens vilja - inte en regering som ser riksdagen som en spelplan bland många and- ra där man kan agera för att få igenom sin vilja. Den- na tydlighet är det oerhört viktigt att vi från riksda- gens sida jobbar med. Jag tycker illa om Pär Axel Sahlbergs sätt att framföra sin teori om baksätesparlamentarism därför att med det upplägget legitimerar Pär Axel Sahlberg, och uppenbarligen Socialdemokraterna, att riksdagen egentligen bara ska traska patrull. I det senaste svaret kom några andra signaler med. Men i grunden bygger det hela på att Socialdemo- kraterna gör riksdagen till ett transportkompani. Det kan möjligen vara den socialdemokratiska riksdags- gruppens uppgift men det ska absolut inte vara riks- dagens uppgift. Mot detta hoppas jag att vi gemen- samt kan arbeta.

Fru talman! Jag visste inte att Kerstin Lundgren när hon går ut och idkar valrörelse tar på sitt ansvar den socialdemokratiska regeringens hela politik. Det är ju så det låter när du talar om att du utkräver an- svar. Självfallet går vi ut och möter väljarna och tar ansvar för vår politik och ber om ett nytt mandat. Men det kan rimligen inte vara så att Kerstin Lund- gren går ut och bär hela det socialdemokratiska parti- et på sina axlar. Det är inte så vårt parlamentariska system fungerar. Nu kanske vi har kommit till någon sorts slut- punkt i den här delen av debatten, för i själva princip- frågan är vi hyggligt överens. Kerstin Lundgren tyck- er att vi nu ska välja mellan att riksdagen ska vara ett transportkompani för en väldig regering eller att rege- ringen ska vara ett transportkompani för de tillfälliga majoriteter som kan skapas i riksdagen. Jag tror inte att det är det ena eller det andra. Det är därför som jag tycker att det är så viktigt att det här samspelet funge- rar. Men regeringen måste ständigt kunna förbehålla sig rätten att utifrån sin helhet göra en värdering av de förslag som ligger. Vi vet ju alla att i vårt parlamenta- riska system ryms också möjligheten att till slut fälla regeringen. Det vi håller på med nu är någon sorts allmän nål- sticksverksamhet. Därför dristar jag mig till att kalla det för en baksätesparlamentarism. Regeringen är inte riksdagens transportkompani, utan det är ganska tydliga, distinkta, skilda roller. Parlamentarismen byggs upp av att detta fungerar. Därför är vi kritiska till hur regeringen har återkommit med rapporter. Balanserna är inte rimliga. Men jag tycker att det är rimligt att kunna försvara de principiella förhållande- na. Regeringen har ett unikt ansvar och hämtar sina mandat från den här kammaren. Det är förhållandet. Det kan vi inte ändra genom att plötsligt rycka åt oss regeringsmakten här i riksdagen. Då blir det inte lätt för svenska folket, Kerstin Lundgren, att utkräva ansvar. Vem vet då vem det är som har fattat beslu- ten?

Fru talman! I det här betänkandet behandlas rege- ringens förslag om en ny sambolag. Det kom in två följdmotioner till förslaget. Dessutom finns det sju motioner från den allmänna motionstiden i höstas. Regeringen gör den bedömningen att "1987 års sambolagstiftning uppfyller sitt övergripande syfte väl men att det i vissa avseenden finns anledning att ändra och komplettera reglerna." Det görs just i detta betänkande. Utskottet höll med regeringen när det gäller det mesta. Lagen ska gälla för såväl heterosexuella som homosexuella förhållanden. Vi är överens om att en allmänt tillämpad definition av sambor införs, att bestämmelser om när ett samboförhållande upphör görs tydligare, att lagen om bostadsbidrag ska vara könsneutral och att viss redovisningsskyldighet ska hindra illojala förfaranden. Utskottet är också överens om ett tillkännagivan- de att regeringen skyndsamt ska komma tillbaka till riksdagen med förslag till de lagändringar som blir följden av den nya sambolagen. Vi tycker att det hade varit att föredra om regeringen kommit med de för- slagen redan nu, men vi får nöja oss med att poängte- ra att vi vill se en snabb reaktion från regeringen. Men i vissa avseenden skiljer vi oss alltså åt, och dem kommer jag till nu. Sambolagen skapades bland annat i syfte att skydda den svagare parten i ett ofor- maliserat samlevnadsförhållande. Meningen var att de kvinnor som sammanlevde i förhållanden utan att ha möjlighet att formalisera dem ändå skulle ha sin eko- nomiska framtid säkrad så långt det nu gick. De kvin- nor som levt som hemmafruar och skött mannens markservice skulle inte riskera att gå lottlösa ur en separation. Så här stod det faktiskt på den tiden. Det är möjligen anmärkningsvärt att det bara är ungefär 15 år sedan. Man kallade ibland samboende för Stockholmsäktenskap. De skulle göras rumsrena och anständiga med tvingande ekonomiska åtaganden. Vi moderater menar att lagen har visat sig skapa en falsk känsla av trygghet. Gemene man uppfattar i många fall att lagen ger ett ekonomiska skydd mot- svarande det äktenskapet respektive partnerskapet ger, och det är inte alls fallet. I många fall tror sam- boende att man kan ärva varandra, vilket lagen inte tillåter. Denna falska trygghet ger paret mindre inci- tament att tänka över hur egendom och samlevnad bör regleras eftersom det upplevs som om sambola- gen de facto säkrar tillvaron. Bland annat på grund av den reglerade bostads- marknad som vi har i dag har en lång rad olika sam- levnadsformer uppstått. De som bor under samma tak är ytterst sällan medvetna om att sambolagen kan komma att tillämpas på dem. Bevisföringen blir komplicerad om den ena parten påstår att samlevna- den skett under äktenskapliga former och den andra hävdar att samlevnaden ser ut på ett helt annat vis. I dag krävs att sambolagen avtalas bort av de eventuellt samboende för att den inte ska gälla. Det är en egendomlig ordning. Lagen smyger sig på även i de fall där någon gemensam partsvilja inte finns. För många sambor som separerar kommer reglernas inne- håll som en överraskning, och inte alltid en positiv sådan. Vi moderater hemställer därför att sambolagen enbart ska gälla då parterna gemensamt avtalat om att så ska ske. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1 där vi menar att tiden nu är mogen för att pröva hur ett sådant anmälningsförfarande ska utformas. Utskottets majoritet vill också utreda frågan om att motordrivna fortskaffningsmedel ska kunna utgöra samboegendom. Den här frågan diskuterades under propositionens färdigställande och fick massiv kritik från praktiskt taget alla håll. Jag menar att åtskilliga skäl talar för att motordrivna fortskaffningsmedel inte bör ingå i samboegendomen. Därför finns det ingen anledning att utreda den frågan. Sambolagstiftningen är ett grundskydd och bör inte utvidgas. Dessutom är det svårt att avgöra om motorfordonet införskaffats för gemensamt bruk i hushållet. Sammanfattningsvis står jag alltså bakom reser- vation 3, men för tids vinnande yrkar bifall endast till reservation 1.

Fru talman! Låt mig bli en smula personlig i bör- jan av mitt inlägg. När jag 1992 flyttade ihop i ett samboförhållande var det andra regler som gällde för mig än för de flesta andra sambor. Det var andra lagar och andra bestämmelser som skulle tillämpas på vårt förhållande än på de flesta sambors förhållanden. Om vi hade behövt ansöka om bostadsbidrag hade vi till exempel inte kunnat göra det vid den tiden. Vissa sjukvårdsförmåner till anhöriga hade inte kunnat gå till den av oss som hade varit anhörig. Å andra sidan hade jävsbestämmelserna inte varit lika stränga i vårt samboförhållande som i andra samboförhållanden. Om man så vill kan man säga att det ena möjligtvis tog ut det andra. Det var först genom att ingå partnerskap som vi fick tillgång till ett regelverk som var detsamma på alla punkter som för, i det fallet, äktenskap. Jag vill ta upp detta för att lyfta fram det som jag trots allt tror är det mest betydelsefulla, det mest ideologiskt laddade av de element som ingår i den nya sambolagstiftning som riksdagen ska ta ställning till senare i eftermiddag, nämligen att Sverige nu slutligen, 2003, kommer att få en lagstiftning om samboförhållanden som är fullt ut könsneutral och som på alla områden som gäller det inbördes förhål- landet mellan samborna är helt jämlik, oavsett om samborna är av samma kön eller av motsatt kön. Därmed lever riksdagen slutligen upp till det ställningstagande som man tidigast gjorde 1973, när riksdagen under stor enighet - inte med hundrapro- centig men med mycket betydande enighet - slog fast att en samlevnad mellan två personer av samma kön är ett ur samhällssynpunkt fullt acceptabelt samlev- nadsförhållande. Det var utifrån den ideologiska deklarationen som riksdagen sedan införde den sambolagstiftning som trädde i kraft 1988 men som - vilket jag tidigare har beskrivit - inte innebar likabehandling av homosexu- ella och heterosexuella samboförhållanden. Det var med den ideologiska deklarationen som bas som riksdagen 1994 antog en lag om registrerat part- nerskap vilken ger möjligheter för personer av samma kön att få tillgång till alla de juridiska effekter som följer av äktenskapet. Jag vill välkomna att riksdagen nu 2003 är redo att ta detta steg. Det har tagit sin tid, och många av oss kan nog tycka att det har tagit väl lång tid, men jag vill inte fästa mig så mycket vid det utan vill lyfta fram att denna reform i dag genomförs under total enighet från riksdagens alla partier, vilket jag person- ligen hälsar med stor tillfredsställelse. Lagutskottet gör också ett tillkännagivande med anledning av att sambolagen görs könsneutral. Rege- ringen har nämligen avstått från att göra de språkliga konsekvensändringar som hade bort vara påkallade i andra lagrum. Det finns exempel på lagar där det uttryckligen sägs att i dessa lagar avses med sambo en ogift man och en ogift kvinna som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden. Regeringen gör nu även sådana bestämmelser könsneutrala ge- nom att införa en sorts generalklausul i den nya sam- bolagen som säger att diskriminerande formuleringar i andra lagar inte ska gälla utan att även sådana lagar ska tillämpas på ett könsneutralt sätt. Därmed uppnår man i och för sig en icke-diskriminerande effekt, men det finns stor risk för att man i den praktiska tillämpningen kommer att stöta på stora problem eftersom den tjänsteman eller den privatperson som ska tolka innebörden av en viss lag då på förhand måste veta att den bokstavliga ordalydelsen inte gäl- ler. Man ska slå upp ett helt annat ställe i lagboken, nämligen sambolagen, för att konstatera att en till synes särbehandlande bestämmelse i själva verket inte är särbehandlande. Detta är något som Folkpartiet har fört fram i den kommittémotion som lagutskottet på denna punkt har behandlat välvilligt. Mot bakgrund av det har lagut- skottet gjort ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt ska återkomma med förslag till de språkli- ga konsekvensändringar som är nödvändiga i andra lagrum. Jag hoppas att de lagförslagen kommer så fort som möjligt. Vi hade just innan detta betänkande framlades en debatt rörande konstitutionsutskottets område om hur pass snabb regeringen är med att efterkomma riksdagens önskemål. Jag hoppas att det uttryck som vi har valt, nämligen "skyndsamt", också verkligen kommer att bli efterföljt. Den nya sambolagen innehåller också flera andra nyheter. Det införs en tidsfrist för påkallande av bo- delning. Det införs också en frist för efterlevande som flyttas från bostaden. Därtill kommer flera andra saker som jag inte här ska nämna. Något som Folkpartiet också har lyft fram är att vi mot bakgrund av ett aktuellt hovrättsärende menar att det i lagen borde införas en uttrycklig skyldighet för domstol att i ett ärende om kvarsittanderätt även i sak pröva frågan om bostaden utgör samboegendom. Bakgrunden till detta är ett hovrättsavgörande där en sambo vid ett avslutat samboförhållande hävdade att parternas bostad inte ingick i samboegendomen. Ef- tersom det då fanns en tvistig beskrivning av sakför- hållandena ansåg sig domstolen inte ha möjlighet att pröva ifall bostaden ingick i samboegendomen. Denna dom har nu överklagats i Högsta domsto- len. Vi avstår därför från att yrka bifall till vårt för- slag i denna sak, men jag vill för kammaren göra den deklarationen att det om hovrättsdomen står sig ska finnas anledning för lagstiftarna att skyndsamt åter- komma, så att inte kvarsittanderätten blir ett tomt ord i de fall där det finns skilda meningar om ifall bosta- den ingår i samboegendomen. Avslutningsvis, fru talman: Inger René har tidiga- re beskrivit vikten av att pröva ifall det kan införas någon form av anmälningsförfarande i sambolagen och varför inte motordrivna fortskaffningsmedel bör ingå i samboegendomen. Jag ska inte här och nu utveckla våra ställningstaganden på de punkterna, men jag vill ändå säga att det är principiellt mycket olyckligt med en familjerättslig lagstiftning som slår till med full kraft utan de sammanlevande parterna ens är medvetna om att så är fallet. Därför står vi givetvis bakom reservation nr 1. För tids vinnande yrkar jag dock bifall endast till reservation nr 3.