Anf. 118 Mia Sydow Mölleby (V)
Fru talman! Vi ska nu ge oss i kast med konstitutionsutskottets betänkande nr 16,
Proportionell fördelning av mandat och förhandsanmälan av partier i val
. Det är ett av flera betänkanden i vår som rör olika delar av valförfarandet.
I det här betänkandet behandlas en proposition från regeringen som framför allt bygger på de förslag som 2011 års vallagskommitté lämnade till regeringen i april 2013.
Vårt valsystem bygger på att vi väljer företrädare till de olika parlamentariska församlingarna, och mängden röster ett parti får ska ligga till grund för hur många personer som företräder partiet i riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige.
Det system vi har just nu är ganska bra, men det går att göra bättre. Och de förslag som läggs fram här gör systemet bättre. Proportionaliteten ökar.
I riksdagen i dag har S och M fler riksdagsledamöter än de borde ha, utifrån hur många som har röstat på dem. Och fyra mindre partier har varsitt mandat för lite. Det beror på att utjämningsmandaten inte kan kompensera fullt ut för sned fördelning av de så kallade fasta mandaten. Jag tänker inte här gå in närmare på själva tekniken för mandatfördelningen. Men det viktiga med det här förslaget är att det inte kommer att bli på samma sätt efter valet 2018. Det är vid det valet som de nya reglerna kommer att gälla.
Då kommer mandaten att fördelas enligt nya regler, så att det blir mer riksproportionellt. Men fortfarande kan relativt stora grupper vara helt utan representation eftersom vi har en spärr för när partier över huvud taget börjar få några mandat.
I val till riksdagen är spärren, som alla vet, 4 procent. Det finns inga förslag om att förändra det, inte heller om att göra några förändringar vad det gäller spärren till landstingen. De större förändringarna i förslaget i det här betänkandet gäller valet till kommunfullmäktige. I dag finns det ingen spärr alls där. Det finns inte heller några utjämningsmandat. I det här förslaget införs både och.
Vid val till kommuner som har valkretsar kommer det att införas utjämningsmandat, och det är väldigt bra. I dag kan den faktiska spärren vara väldigt hög om det är flera valkretsar och få mandat per valkrets. Valkretsarnas gränser kan också påverka mandatfördelningen mellan partier.
Detta gör att det ibland väcks frågetecken om huruvida partier som har en styrande ställning beslutar om valkretsarna utifrån det de tror gynnar dem bäst. Sådana diskussioner har ibland förts. Med det här förslaget kommer inte valkretsarnas utformning att påverka resultaten. Då försvinner grunderna för de misstankarna, och det är bra.
Systemen bör alltid vara utformade så att väljarnas val är det som avgör vilka företrädare det blir. Man ska aldrig ens behöva misstänka att partier i maktposition tar beslut om formsakerna på ett sådant sätt att det skulle kunna påverka utgången av ett val.
Därför är det väldigt olyckligt att det med det här förslaget införs två olika spärrnivåer i kommunerna. I dag finns det inte någon fastlagd spärr där när det gäller småpartier. Det är i stället den så kallade naturliga spärren som gäller, det vill säga det krävs en viss procent för att kunna få mandat, eftersom det finns ett begränsat antal platser. Man brukar säga att gränsen är ungefär 2 procent för ett fullmäktige med 35-41 ledamöter.
Nu införs en fastlagd spärr på just 2 procent i kommuner som inte har en valkretsindelning och en spärr på 3 procent i kommuner som har en valkretsindelning.
Samtidigt ska kommunerna i större utsträckning själva få fatta beslut om valkretsindelningen. Kommuner av en viss storlek ska inte längre vara tvungna att ha ett visst antal valkretsar. Detta öppnar för nya misstankar om att beslut kan tas i formsaker som påverkar valresultatet.
I kommunerna är det vanligare än på riksnivå att folkliga opinioner får genomslag i valen genom bildandet av lokala partier. Med en spärrgräns på 2 procent kommer deras möjligheter att komma in i fullmäktige inte att förändras nämnvärt gentemot det som gäller i dag, då den faktiska gränsen ofta ligger där. Men med en spärr på 3 procent blir det svårare för mindre partier att få representation.
Större partier hävdar ganska ofta att det är svårt att styra en kommun med väldigt många små partier. Det ligger väl någonting i det. Men det är tveksamt om det ska vara möjligheten att höja spärren, genom att dela upp kommunen i valkretsar, som ska vara botemedlet mot detta.
Det kanske är så att det är ett gemensamt ansvar för både stora och små partier att få till ett fungerande styre i kommunen, utifrån de fasta och givna regler som finns, och att det borde vara botemedlet mot problemen med att styra en kommun.
Man ska som väljare aldrig ens behöva fundera över om kommunens valkretsindelning har kommit till för att den rådande majoriteten vill hålla folkopinioner och nya partier borta från fullmäktige. Den typen av möjligheter riskerar tilltron till systemet. Det gör faktiskt att tilltron kan minska, och det är dåligt för demokratin.
Vänsterpartiets uppfattning är därför att spärrgränsen bör vara 2 procent i alla kommuner, oberoende av om de är valkretsindelade eller ej och oberoende av vilka beslut fullmäktigeförsamlingen fattar i den frågan. Därför yrkar jag bifall till reservationen.