Överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Fru talman! Jag tänkte säga några ord om en nordisk arresteringsorder. Vi har här ett betänkande om en förändring. Vi har sedan 1959 haft en lagstiftning som varit kopplad till Norden med de andra länderna. Det är Norge, Danmark, Finland och Island. Det är en lagstiftning om utlämning för brott. Den föreslås i propositionen att ersättas av någonting som kallas för nordisk arresteringsorder. Den nordiska ordningen för utlämning har funnits sedan slutet av 50-talet. Jag skulle vilja påstå att den har varit väl fungerande. Sverige står nu inför att genomföra en ny nordisk konvention om överlämnande. Det finns fördelar med detta, exempelvis ett närmande till den europeiska arresteringsordern och den enhetlighet som det kommer att föra med sig. Det finns en tradition i Norden sedan lång tid tillbaka som visar att det finns en stor samsyn om viktiga rättsliga områden. Det har bland annat inneburit att den nuvarande ordningen fungerat väl i nära nog 60 år. År 2002 under den socialdemokratiska regeringen beslutades på ett justitieministermöte att de nordiska utlämningslagarna skulle revideras mot bakgrund av den europeiska arresteringsorder som kom. Syftet var att förenkla och effektivisera utlämningsförfarandet mellan de nordiska staterna med full respekt för grundläggande rättsprinciper och i överensstämmelse med respektive lands internationella förpliktelser. Den konvention som togs fram antogs på justitieministermötet år 2005. Konventionen leder till förbättrat samarbete och en utvidgning av skyldigheten till att överlämna en eftersökt person till skillnad från läget i dag med fri prövningsrätt. Konventionen bygger i stället på ett ömsesidigt erkännande av nordiska domar och beslut. Det innebär en principiell skyldighet att lämna över den eftersökte. Den nordiska arresteringsordern om överlämnande från Sverige ska omfatta lagföring och straffverkställighet. För överlämning krävs att en frihetsberövande påföljd är föreskriven för gärningen eller alternativt har dömts ut i nordisk stat som har utfärdat arresteringsordern. Det finns inga reservationer till propositionen. Det är ändå viktigt att försöka förklara lite grann av innehållet och vikten av en effektiv arresteringsorder anpassad till dagens förhållanden i Norden. Vi ser i allt större grad organiserad brottslighet och grövre brottslighet som ofta tenderar att röra sig och operera i olika länder. Här bör lagstiftningen vara anpassad för att effektivt bekämpa brottsligheten. Den nordiska arresteringsordern är ett verktyg i den riktningen. Det känns naturligt att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet som ligger på bordet.

Fru talman! Detta är en proposition som alla är överens om. Det finns inga reservationer, och det är glädjande. Bakgrunden är som vi har hört att vi i Norden har en lång rättstradition där vi har hjälpt varandra rättsligt. Vi har också under lång tid haft en målsättning att harmonisera våra straffrättsliga lagstiftningar. Med dagens beslut godkänner Sverige en ny konvention. Det är en konvention om att vi ska överlämna personer mellan de nordiska staterna. Det är personer som har begått brott i den ena staten men befinner sig i den andra. Vi antar också en ny lag om överlämnande från Sverige enligt nordisk arresteringsorder. Man kan ställa sig frågan varför det behövs när det redan finns ett regelverk. Vi har dessutom den europeiska arresteringsordern där samtliga nordiska länder finns med, eftersom Island och Norge har anslutningsavtal till detta. Bakgrunden är att vi vill ha ett tätare samarbete. Vi litar på varandra. Vi behöver inte pröva en norsk dom om vi ska utlämna en svensk medborgare till Norge, eller för den delen till Finland, Danmark eller Island. Vi går från ett system där varje land hade en fri prövningsrätt om man skulle utlämna en person till det andra landet till att vi nu har ett ömsesidigt erkännande. Vi litar på att de andra nordiska länderna har gjort rätt, och då kan vi också lämna ut personen från Sverige. Det finns dock vissa avslagsgrunder som är viktiga att komma ihåg. Det kan till exempel vara så att personen i fråga har dömts för precis samma sak i Sverige. Då ska den inte utlämnas för att avtjäna straff för samma sak i ett annat land. Det är en av de avslagsgrunder som nästan alltid finns med i internationella konventioner. Det finns också andra saker som kanske inte blir aktuellt men ändå är viktigt att ha med. Det är till exempel om gärningen är begången av en person under 15 år, som alltså inte är straffmyndig i Sverige. Då ska personen inte heller kunna straffas för gärningen i ett annat land. Det kan också vara en åtalsunderlåtelse i Sverige. Då har man redan prövat samma fråga i Sverige, och då ska personen inte kunna lämnas ut. Det finns ytterligare några avslagsgrunder. Men principen är att om man har begått ett brott och ett annat nordiskt land vill att Sverige ska överlämna personen i fråga till det andra nordiska landet ska vi göra det. Tidigare har vi haft ett system där det varit Högsta domstolen som beslutat i nordiska utlämningsärenden. Detta har Högsta domstolen bett om att få slippa, fastän det kanske är lite att ta i. Därför förändras det nu så att det i stället är tingsrätt som beslutar. Det är till och med så att om den som ska överlämnas samtycker till det kan åklagare själv fatta beslut i frågan. Det blir en mycket enklare och smidigare process. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till propositionen.

Fru talman! Vi debatterar som tidigare nämnts proposition 2010/11:158 Överlämnande från Sverige enligt nordisk arresteringsorder . I propositionen föreslås att Sverige ska godkänna en ny konvention om överlämnande av personer mellan de nordiska staterna på grund av brott. Med detta följer en rad ändringar av svensk lagstiftning. Den kanske största förändringen är att vi inför en ny lag om överlämnande från Sverige enligt nordisk arresteringsorder. Den gemensamma rättstraditionen mellan de nordiska länderna är stark och har varit det över tid. Det är viktigt att den gemenskapen inte bara stannar vid rättstraditionen utan också utsträcker sig till att underlätta för att upprätthålla en smidighet i själva rättstillämpningen även då brottslingar eller misstänkta väljer att korsa våra nationsgränser. Som vi alla vet är kriminalitet i grunden inte ett nationellt problem. Som vi också vet finns det ingenting som säger att en person som begår ett brott i Sverige nödvändigtvis väljer att vistas i Sverige och befinna sig här den dag brottet uppdagas. Det är, menar jag, för den effektiva brottsbekämpningens del av yttersta vikt att det går enkelt och smidigt att vid behov få en misstänkt brottsling överlämnad för lagföring såväl som att få en redan dömd brottsling överlämnad för straffverkställighet till det land där domen har meddelats. Det ska aldrig löna sig att hålla sig undan lagföring genom att bege sig över till något av våra grannländer. Man kan inte heller hävda att denna möjlighet står vidöppen i dag, med den befintliga lagstiftningen. Men det finns här en förbättringspotential som propositionen tar sikte på. I och med den nya konventionen blir förhoppningsvis tidsutdräkten mindre från det att en begäran om överlämnande från en annan nordisk stat inkommer till dess att överlämnandet de facto sker. Så blir det också motsatsvis i de fall Sverige är den stat som begär överlämnandet. Detta är gynnsamt ur alla perspektiv, inte minst ur rättssäkerhetsperspektivet, eftersom handläggningstiderna med denna nya ordning garanterat kommer att förkortas. Den nu gällande lagen på området bygger på en fri prövningsrätt för domstolen i det överlämnande landet, vilket innebär att domstolen i det överlämnande landet gör en egen materiell prövning av huruvida personen i fråga får utlämnas. Denna prövning saknar i dag relevans i och med gemenskapen i våra rättstraditioner. Den skapar egentligen bara onödiga tidsfördröjningar. Den nu aktuella konventionen bygger i stället på principen om ömsesidigt erkännande. Det innebär i detta fall att den utfärdande statens dom eller beslut erkänns direkt av den överlämnande staten. På det här sättet hoppar man över ett led i prövningen som i dag saknar funktion. På så sätt sparar man också tid. Den enda möjligheten för den överlämnande staten att vägra en utlämning är på de formella grunder som räknas upp i konventionen. En av dessa grunder är att den begångna gärningen eller den misstänkta gärningen måste vara föreskriven med en frihetsberövande påföljd alternativt att en sådan redan har dömts ut i de fall det är fråga om straffverkställighet. Fru talman! Eftersom det är fråga om ett enigt utskott här vill jag inte uppta mer av kammarens tid utan bara yrka bifall till propositionen i dess helhet. (Applåder)