Ny lärarutbildning

Fru talman! Jag undrar var utbildningsminister Jan Björklund är. Det hade i denna debatt varit trevligt att få lyssna till honom, höra hans argumentation och få ställa frågor om en så viktig proposition som vi i dag ska debattera. Hitintills kan jag inte se honom här i kammaren. Jag beklagar det. En av mina första lärare hette Fru Ståhlbom. Jag kommer ihåg henne för att hon just var en av mina första lärare men också för att hon var en lärare som brann av iver att få lära oss "förstatappare" olika saker som vi skulle ha nytta av. Jag kommer ihåg flera lärare. Jag kommer särskilt ihåg de lärare som var engagerade, kunniga och som berörde mig på olika sätt. Jag tror att det är flera av er som nu hör detta som känner igen sig själv i min berättelse om lärare som var engagerade, berörde och hjälpte mig att hitta kunskaper. Det säger en hel del om vikten av bra och engagerade lärare. Sverige ska ha världens bästa lärare. Jag tror att vi alla kan skriva under på det. Det är det överlägset främsta målet för att skolan ska lyckas med sitt viktigaste uppdrag att ge alla barn och elever gedigna kunskaper som en grund för ett livslångt lärande. Vi behöver lärare som kan fånga lusten till lärande och utmana alla barn och elever att vilja utvecklas maximalt efter sin förmåga. Inte minst är det avgörande för de barn och elever som inte har studietradition med sig hemifrån. Lärare påverkar och formar barn och elever under många år. Därför måste samhället dels ställa höga krav på lärarna, dels ge dem goda förutsättningar att fungera väl i sin yrkesroll. Vi socialdemokrater tror att lämplighet för yrket, en god grundutbildning, bra anställningsvillkor samt en väl fungerande kompetensutveckling är viktiga ingredienser för att nå målet att Sverige ska ha världens bästa lärare. Alla lärare behöver goda och djupa ämneskunskaper samt god förmåga att kommunicera, motivera och bekräfta barn och elever. Det är viktigt att vi har denna helhetssyn på lärarutbildningen och lärarrollen. Det hjälper nämligen inte om en lärare besitter det allra största ämnesdjup om läraren inte samtidigt äger förmågan att möta barnet eller eleven på rätt nivå. Det är just i det närvarande och personliga mötet som lärande blir möjligt. Vi måste ge lärarna förutsättningar att ta ett verkligt ledarskap i klassrummet eller gruppen. Vi i den rödgröna oppositionen vill ha en modern lärarutbildning som tar sikte på morgondagens utmaningar. Modern skolforskning avvisar tanken på en återgång till en gammaldags lärarutbildning. Vi behöver en ny lärarutbildning som måste kunna möta de behov och utmaningar som skolan kommer att ställas inför de kommande decennierna. En viktig grundförutsättning är att utbildningen är forskningsbaserad och av hög kvalitet. Vi i den rödgröna oppositionen vill se en sammanhållen lärarutbildning, en utvecklad professionsutbildning samt en stärkt forskningsbaserad lärarutbildning. Vi i den rödgröna oppositionen motsätter oss inte ytterligare reformering av lärarutbildningen. Flera förslag i föreliggande proposition tror vi kommer att bidra positivt till lärarutbildningen och svensk skola. Däremot har vi starka invändningar mot andra förslag i propositionen, vilket framgår av vår gemensamma motion. Jag ska kortfattat kommentera några av dem. För det första säger vi nej till fyra nya lärarexamina. Varför ska just lärarutbildningen behandlas annorlunda än till exempel civilingenjörsutbildningen eller läkarutbildningen, vilka har gemensam examen men en rad olika tydliga inriktningar. Vi föreslår därför gemensam examen med olika inriktningar enligt propositionens förslag. För det andra ser vi risker för en återgång till ett gammaldags och stelbent stadietänkande. Vi är inte emot åldersinriktningar, men vi betonar samtidigt vikten av en lärarutbildning som kan överlappa årskurser. Vi vill därför att grundlärare och ämneslärare ska ges behörighet att undervisa i sina huvudämnen för lägre årskurser än dem man huvudsakligen inriktar sig på, och det ska gälla fullt ut och inte bara delvis, som propositionen föreslår. Vi vill också att lärare med tillräckligt ämnesdjup ska ha möjlighet att undervisa i alla årskurser. Vi måste ha en sådan flexibilitet i strukturen, annars är det svårt att möta alla skolors behov av lärare samt demografiska förändringar. För det tredje anser vi att lärarutbildningen mot arbete i förskoleklass och grundskolans första tre årskurser får för litet ämnesdjup. Med regeringens förslag kommer det inte att finnas ämnesspecialister under dessa tidiga skolår. Vi vet att tidiga insatser är viktiga, och därför behöver även de små barnen få möta lärare med djupa ämneskunskaper. Vi säger inte nej till regeringens förslag på klasslärare, men vi föreslår också att det ska vara möjligt att utbilda sig till ämnesspecialist för arbete bland de små barnen. Vi föreslår därför ytterligare en inriktning för ämnesspecialister i grundskolan. För det fjärde vill vi varna för att ett alltför gammaldags och stelbent ämneskombinationssystem kan motverka nytänkande och utveckling. Därför är det olämpligt med detaljreglering från riksdag och regering. Vi anser att det ska vara upp till lärosätet att avgöra vilka ämneskombinationer man vill söka examenstillstånd för. I denna process ska regionala utvecklingscentrum och företrädare för skolor och kommuner involveras. För det femte säger vi nej till att lärarutbildningen med inriktning mot arbete i fritidshem förkortas till tre år. Vi vill att denna utbildning ska behållas på dagens nivå, och vi vill också utreda och återkomma i frågan om utbildningen ska förlängas till fyra år, som utredaren föreslog. Lärare i fritidspedagogik arbetar både i klassrummet och i de fria lärandemiljöerna, och därför är det nödvändigt att grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem har djupa kunskaper inom exempelvis läs-, skriv- och matematiklärande. Det föreslagna upplägget av utbildningen tillsammans med kortningen omöjliggör för dessa studenter att få behörighet för undervisning i till exempel svenska och matematik. Det skulle vara ett stort avbrott, både för studenternas anställbarhet och för tillgängen på kvalificerad personal inom områden där fritidspedagoger gör stora insatser i skolan i dag. För det sjätte anser vi att den utbildningsvetenskapliga forskningen behöver stärkas. Jag kan konstatera att den borgerliga regeringen inte har för avsikt att budgetmässigt stärka den utbildningsvetenskapliga forskningen, som utredaren föreslog. Det är för mig en defensiv hållning. Det är viktigt att den utbildningsvetenskapliga forskningen svarar mot behov inom lärarutbildningen och den pedagogiska yrkesverksamheten. Den ska vara praxisnära, och ytterligare ansträngningar måste göras för att resultaten ska föras ut i skolverksamheten. Lärarutbildningens vetenskapliga bas förutsätter att de som undervisar vid högskolor och universitet har möjlighet att forska i tjänsten på samma sätt som lärare vid övriga institutioner. Fasta forskningsresurser ska knytas till lärarutbildningen, precis som är fallet med andra ämnen i högskolan. Vi vill stärka den utbildningsvetenskapliga kommitténs ställning genom att se över dess organisatoriska hemvist. Vi vänder oss emot att riksdagen fråntas möjlighet att fatta beslut om huvudinriktning och finansieringsvillkor för den utbildningsvetenskapliga forskningen. Herr talman! Det är också viktigt att påpeka att det finns flera angelägna perspektiv och områden som ska genomsyra lärarutbildningen, såsom genus- och jämställdhetsfrågor, tillgänglighet och rättigheter för elever med funktionsnedsättning, mångfald och delaktighet, hållbar utveckling, hbt och sex och samlevnad samt IT som redskap och perspektiv. Det är viktigt att dessa perspektiv genomsyrar hela lärarutbildningen och inte bara den gemensamma utbildningsvetenskapliga kärnan. Här tycker vi att propositionen kunde ha varit betydligt tydligare om dessa viktiga och centrala områden. Vi är också kritiska till att behörighetsfrågan inte har behandlats tydligt. Det gör det svårare att överblicka konsekvenserna av propositionen. Vi finner det också märkligt att frågan om legitimation inte finns med i en proposition om lärarutbildningen. Den föreslagna reformeringen av lärarutbildningen är omfattande, och samtliga lärosäten som i dag anordnar lärarutbildning ska söka examensrätt på nytt igen. Det är av utomordentligt stor vikt att förändringar genomförs på ett ansvarsfullt sätt. Processen för ansökan, bedömning och beslut om examensrätt får inte bli alltför fyrkantig och forcerad. Tyvärr är detta inte fallet. I fredags fick lärosätena preliminära anvisningar för att söka examenstillstånd. Av dem framgår att lärosätena vid ansökningen ska leverera i stort sett färdiga kursplaner och en färdig bemanningsplan till den 28 juni i år för kurser som startar hösten 2011. Detta är inte seriöst, menar jag. Vi menar att den föreslagna tidsplanen för implementering är orealistisk. Vi vill därför att förändringarna i lärarutbildningen ska träda i kraft den 1 juli 2012, det vill säga ett år senare än vad regeringen föreslår. Herr talman! Vi socialdemokrater står bakom alla de gemensamma reservationerna från den rödgröna oppositionen, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1, 2, 3 och 4.

Herr talman! Jag ska liksom Thomas Strand kommentera skolministerns frånvaro. Det måste nog vara tidernas sämsta närvaro av en skolminister som kräver något annat av eleverna i svensk skola. Jag kan inte minnas att han har varit här en enda gång och försvarat någon av de framlagda propositionerna. Dessutom är det nu en proposition, som handlar om en ny lärarutbildning, som han har påstått är en av de viktigaste för den här regeringen. Det tycker jag är mycket anmärkningsvärt. Över till dagens ämne. Hösten 2001 började jag på lärarutbildningen, den då nya lärarutbildningen. Redan från början utsattes den utbildningen för kritik. Högskoleverkets granskningar har dock gett tydliga resultat, och det har skett en kontinuerlig utveckling och förbättring av lärarutbildningen både till form och till innehåll. Bland annat har andelen disputerade lärare ökat, ämnesdidaktiken utvecklats och examinationsformerna förbättrats. Nu, mindre än tio år senare, står jag här för att debattera ytterligare en ny lärarutbildning - eller ska vi säga nygammal? Att återgå till gårdagens stadielärare är inte vad som behövs i framtidens skola. Vi behöver lärare med goda och djupa ämneskunskaper och med mer kunskap om olika pedagogiska metoder och om hur barn och ungdomar, men även vuxna, lär sig. Det behövs en sammanhållen och flexibel lärarutbildning med en stark forskningsanknytning. Det behövs bara en lärarexamen. En mycket central tanke i lärarutbildningsreformen 2001 var att stärka lärarutbildningens forskningsanknytning och möjliggöra en direkt övergång från professionsutbildning till forskarutbildning, utan kostsamma kompletteringar. Efter reformen har förskollärare, fritidspedagoger och lärare i de tidigare åren i grundskolan fått sådana möjligheter, dels genom tillkomsten av nya forskarutbildningar vid universiteten, dels genom tillkomsten av forskarskolor som innebär ett samarbete med och uppbyggnad av forskarmiljöer vid högskolorna med lärarutbildning. Den praktiknära ansatsen och underlättandet av forskarstudier har mött stort intresse från lärarna och även från allt fler kommuner. Internationellt har Sverige gått i bräschen när det gäller att forskningsanknyta lärarutbildningen. Återgången till en mindre avancerad lärarutbildning utan direkt tillträde till forskarutbildning och en längre avancerad har inneburit ett kraftigt bakslag för den här utvecklingen. Den gällande utbildningen, men även dess studenter, har fått utstå en hel del spott och spe. De har lastats för nästan allt som gått fel i skolan, trots att de som gått den senaste utbildningen bara utgör 10 procent av lärarkåren. Visst finns det förbättringar att göra i nuvarande utbildning, och en del finns med i det här förslaget. Det handlar om didaktik, ökad lärarledd tid, fler disputerade lärare och förstärkt forskningsanknytning. Men jag tror inte på att återigen skapa en ny utbildning som är en återgång till de gamla tiderna. Herr talman! För oss rödgröna är det elevens rätt till kunskap som står i fokus. Att döma av betänkandet som ligger på bordet är den borgerliga majoriteten mer intresserad av att tillgodose huvudmännens påstådda behov av klasslärare som kan undervisa i flera ämnen. Jag är glad att man, till skillnad från utredningens förslag, förlänger utbildningen även för lärare i de tidiga åren, men jag beklagar att eleverna går miste om lärare med djupa ämneskunskaper i sina ämnen. En gång i tiden var det bara prästen och läraren i byn som var informationskällorna. Samhället har sedan dess radikalt förändrats. Bara sedan jag själv började skolan har framsteg skett som gjort att kunskap och information bara finns ett par klick bort, och barn behöver inte vänta tills de börjar skolan eller träffar fröken för att ta reda på saker. Det kräver mer av dagens lärare. Lärares kompetens har avgörande betydelse för elevernas lärande. Det ytliga kan eleverna snabbt googla fram. Läraren ska stå för djupet och ge hjälp att analysera. Det är en förmåga som många elever i dag saknar. Regeringen säger sig ha höga ambitioner vad gäller förskolan och insatser i matematik, men man vill inte förlänga utbildningen för lärare i förskolan. Risken är då att vi får lärare som saknar kunskap i att möta barnen på deras villkor och integrera matematiken i leken och kanske i stället sätter barnen att räkna i matteböcker. Den yrkeskategori som kanske haft svårast att hävda sig men också den verksamhet som har varit hårdast drabbad inom utbildningsväsendet är fritidspedagogerna och fritidshemmen. Barngrupperna har ökat dramatiskt i storlek. Bara under nuvarande regerings tid har antalet barn per fritidspedagog ökat från drygt 18 till drygt 20 barn. Även inom förskolan och skolan har lärartätheten minskat sedan den här regeringen tillträdde, men kanske inte så drastiskt som för fritis. En hårt ansatt verksamhet skulle behöva ökade resurser för att få ned de enormt stora barngrupperna. I går besökte jag ett fritis i Växjö som hade 74 barn i en grupp med tre till fyra pedagoger. Fritidspedagogerna säger själva att de har svårt att garantera barnens säkerhet och att de snarare har karaktären av vakter än pedagoger. Vad gör regeringen? Jo, de anser att fritidspedagogerna sitter på för mycket kunskap, så för dessa förkortar man utbildningen till tre år. Det är oerhört anmärkningsvärt. Regeringens okunskap om fritidsverksamheten och dess betydelse för barnens utveckling är skrämmande. Redan i dag används fritidspedagogerna som resurs för lärare i stället för som komplement till skolan och erbjuda barnen en meningsfull fritid. En av de fritidspedagoger som jag träffade i går ställde frågan vem som kommer att vilja utbilda sig till fritidspedagog i framtiden, då de har dåligt betalt, barngrupperna är jättestora, verksamheten är urholkad och de nu får mindre pedagogisk utbildning. Vänsterpartiet och vi rödgröna kan inte acceptera en förkortning av fritidspedagogernas utbildning utan ser snarare behovet av att även denna utbildning behöver förlängas till fyra år. Redan i dag är det många studenter som antas till 210-poängsutbildning som kompletterar upp till 240 poäng för att få större bredd och kompetens i sin behörighet. Vi tror att uppdelningen av lärarutbildningen i examen på grundläggande respektive avancerad nivå ytterligare kan minska det attraktiva i att gå 210-poängsutbildningen, om man beaktar de nackdelar det innebär att inte läsa 240-poängsutbildningen. Förutom att stärka forskningsanknytningen finns det ytterligare argument för att förlänga viss lärarutbildning såsom en ökad flexibilitet, bättre möjligheter till internationellt utbyte, höjd kvalitet i utbildningen och, inte minst, bättre kunskaper för de yngre barnen och eleverna. Herr talman! Det finns flera perspektiv och områden som saknas i förslaget till lärarutbildningen. Jag tror att Unga synskadade och Unga hörselskadade har uppmärksammat oss alla med sms här på morgonen på avsaknaden av inkluderingsperspektivet, men här saknas också genus, hbt, hållbar utveckling och betydelsen av digital kompetens. Dessa är alla viktiga perspektiv som måste finnas i en modern lärarutbildning. Den som ska bli lärare måste inse betydelsen av könsmaktsordningen i skolans hela verksamhet och undervisning om man inte ska fortsätta att konservera densamma. Vi har länge pratat om inkludering i svensk skola, men skolledning och lärare har saknat kunskap för att möta och anpassa undervisningen till elevernas olika behov. En väldigt liten andel av lärarna i skolan har kunskap i sex och samlevnad. Ämnet är undermåligt och under all kritik. Därför behöver lärarutbildningen utvecklas med avseende på kunskaper om sex och samlevnad för att denna undervisning ska bli en naturlig och integrerad del i fler ämnen. IT borde betraktas som lika viktigt som att ha papper och penna. Det borde vara ett centralt redskap för den moderna skolan, men då behövs lärare som kan och också har resurser. Som det ser ut i dag delar fyra lärare på en dator - något som skulle var otänkbart på de allra flesta andra arbetsplatser. För att underlätta samverkan mellan nyexaminerade och redan verksamma lärare måste dessa kunskaper prioriteras i all lärarfortbildning och kompetensutveckling. Herr talman! Jag har inte gått in djupare på betydelsen av specialpedagoger och att denna utbildning finns kvar och inte heller på vikten av utbildning i vuxenpedagogik för de som verkar inom vuxenutbildning, inte minst sfi-lärare. Jag kommer inte att yrka bifall till alla reservationer även om vi givetvis står bakom alla. Jag yrkar i likhet med föregående talare bifall till reservationerna 1, 2, 3 och 4.

Herr talman! I dag debatterar vi den framtida lärarutbildningen. Liksom de båda föregående talarna spanar jag ut över salen och saknar en person, nämligen utbildningsministern. Han är ju känd i hela Sverige för att minst i tio års tid ha svartmålat lärarutbildningen. Det finns till och med forskning på det. Han var så angelägen om att bestämma över lärarutbildningen att han tog det området från Tobias Krantz, alltså från ett annat statsråd. Då är det intressant att han inte är här och ställer upp i debatt i denna fråga. Jag uppmanar de borgerliga ledamöterna att i debatten redovisa vad Jan Björklund gör i dag. Vad är viktigare än att debattera lärarutbildningen som han så envist har dragit i smutsen och ifrågasatt hela tiden? Det vore intressant att veta. Han har alltid älskat att debattera lärarutbildningen, men i dag när vi både ska debattera den och fatta beslut om den är han inte här. Jag kallar det skolk. Enligt Jan Björklunds egen definition ska skolk antecknas i betyget och dessutom meddelas vårdnadshavaren. Jag vet inte vem som är vårdnadshavare för Jan Björklund, men det kanske är Fredrik Reinfeldt. (TALMANNEN: Inga fler angrepp på utbildningsministern som inte är närvarande. Det får räcka med konstaterandet att han inte är här.) Herr talman! Jag nöjer mig med att beklaga att han inte är närvarande, för jag skulle gärna ha debatterat med honom. Man kan fundera generellt över lärarutbildningen. I Sverige brukar vi ofta framhålla Finland som en bra förebild när det gäller skola och lärarutbildning. Vad är då kännetecknande för den finska lärarutbildningen? Jo, den har ändrats ofta. Den har ändrats av professionen. Den har kontinuerligt förnyats utan att politikerna har lagt sig i så mycket. Framför allt har det varit blocköverskridande. När jag ser Alliansens förslag och vår rödgröna motion tror jag att det hade varit möjligt att nå en överenskommelse. Tyvärr har det som vanligt inte funnits ambition eller ens förmåga hos Alliansen att ta initiativ till sådana samtal, eller som före detta högskoleminister Lars Leijonborg svarade på min direkta fråga: Vi vet ju hur svårt det är. Vi rödgröna vet hur svårt det är att komma överens mellan tre partier, hur svårt är det inte då att komma överens mellan fyra partier? Jag förstår detta, men jag tycker ändå att regeringen har ett ansvar att hitta en blocköverskridande överenskommelse. Vad är det som är viktigt när det gäller detta? Att vara lärare är inte bara lärarutbildning, utan det är att vara i en läroprocess hela sitt yrkesliv. Det är ett annat slags livslångt lärande än det vi vanligtvis brukar tala om. Även om vi ändrar utbildningen och även om vi satsar på fortbildning är det svårt att förändra skolan. När vi politiker förändrar lärarutbildningen hoppas vi att allt förändras i skolan, men det är inte riktigt så. Det tar lite längre tid. Vi möts fortfarande av lärare som säger att de undervisar enligt Lgr 80 trots att det var ganska länge sedan. Vad skulle vi behöva? Jo, vi skulle behöva ett helt annat synsätt. Det hade jag hoppats att denna lärarutbildning skulle stadfästa och på ett tydligt sätt stå för. Vi skulle behöva mer av en forskningsbaserad lärarutbildning och att lärarutbildningen släpper hantverkstänket. Man skulle koppla loss det gamla lasset då lärarutbildningen inte var en högskoleutbildning utan hade sin egen lilla nisch. Just det har Högskoleverket slitit med de sista åren, och man har också fått till en del förändringar. En mer forsknings- och vetenskapsbaserad lärarutbildning skulle också skapa en helt annan motivation för en kontinuerlig förändring av läraryrket även ute i skolorna. Denna bit kritiserar vi från den rödgröna sidan. Vad regeringen gör är att återigen lägga sig i detaljerna och passa på de övergripande sidorna. Det är anmärkningsvärt. Man säger att de övergripande bitarna i lärarutbildningen ska hänskjutas till examensordningen, och det ska regeringen ta hand om. Det är sådana saker vi borde debattera i riksdagen. Vilka övergripande delar av lärarutbildningen borde vara genomgripande? Ord som ledarskap och kreativitet nämns. Nej, kreativitet tror jag inte nämns, vilket är anmärkningsvärt. Ledarskap nämns men det hänskjuts till examensordningen både av regeringen och av majoriteten i utskottet. Borde det inte vara viktigt att skriva in i lärarutbildningen från riksdagens sida att lärarutbildningen handlar om ledarskap? Det handlar om att stå framför elever och utöva ledarskap på ett demokratiskt och framgångsrikt sätt. Detsamma gäller kreativitet. Det är fundamenta. Det gäller också hållbar utveckling, funktionsnedsättning, genus och IT. Det är dessa grundläggande bitar vi borde fastlägga i stället för att lägga oss i för mycket och detaljstyra. Även när det gäller kompetensen fallerar förslaget. Det verkar inte behövas någon specialistkompetens för att undervisa barn i årskurserna 1-3. Jag är själv lärare och vet att det inte finns något svårare och mer krävande än att undervisa små barn. Vi vet också att det är i de lägre årskurserna som grunden läggs. Det är där det krävs specialister - och givetvis generell kompetens. Man får inte utesluta specialistkompetens. Det här är grundläggande kunskaper som var och en som har stått inför en klass vet. Jag har tidigare varit inne på vikten av att utveckla lärarnas kompetens i forskningshänseende. Jag ser med viss oro att regeringen tar mer och mer pengar från Lärarlyftet för att finansiera andra saker. Senast finansierade man lärarlegitimationen. Jag är också orolig för att man i propositionen inte tar frågan om pedagogisk mångfald på allvar. Det är inte ett ord om betydelsen av att se till att det till exempel fortsatt finns en Waldorflärarutbildning i Sverige. Det vet jag att den förra regeringen såg till med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En regering måste inte nödvändigtvis anordna en sådan, men se till att det finns förutsättningar så att även alternativa pedagogiker får fäste i Sverige. Det är det jag ser som de stora skillnaderna mellan De rödgröna och Alliansen. Vi satsar på ett annat sätt på forskningen. Vi vill att det ska finnas ledarskap och kreativitet. Vi vill att skolan ska bygga på generella grunder och inte detaljstyrda. Vi vill också se om det kan finnas blocköverskridande möjligheter i stället för att man duckar för det. Jag vill liksom föregående talare yrka bifall till reservationerna 1, 2, 3 och 4.

Herr talman! Det är ett väldigt viktigt betänkande och en viktig reform som vi diskuterar här i dag. Kvaliteten i ett utbildningssystem kan ju aldrig vara högre än kvaliteten på dess skolledare och lärare. Vi vet att rektors ledarskap är otroligt viktigt för att vi ska få framgångsrika skolor. Precis lika viktigt är det att vi har utbildade, engagerade lärare som har höga förväntningar på sina elever. Lärarnas kompetens är avgörande för elevernas kunskapsresultat. Därför är det ju också viktigt att vi får de mest lämpade och engagerade personerna att söka till lärarutbildningen. Från vänstersidan har det tidigare knorrats och man har sagt: Det är ju bara tio år sedan vi senast sjösatte en lärarutbildning. Det behövs ingenting nytt. Jo, anser vi, det behövs en ny lärarutbildning. Sveriges lärarutbildning har varit diskuterad under många år. Det har funnits en hel del problem kopplad till den. Det har funnits kraftig kritik från studenterna själva som har sagt att innehållet inte håller den kvalitet som man har önskat sig när man har gått lärarutbildningen. Högskoleverket har också haft en hel del anmärkningar. Det har varit på gränsen att examensrätter har dragits in. I den senaste genomgången som Högskoleverket gjorde hade tio av lärosätena fortfarande brister. Det är inte acceptabelt. En hel del rättas till. Nu kommer också en ny lärarutbildning. Ett problem i dagens lärarutbildning är att man som lärarstudent inte får en tydlig inriktning i sin examen. En student kan välja bort ett antal ämnen i sin lärarutbildning. Om man till exempel ska jobba i de lägre åldrarna som lågstadielärare kan man välja bort matematik. Det gör att vi inte får en rätt till kunskap för eleverna. Man har helt enkelt inte utbildade lärare. Vi vet att det har medfört olyckliga konsekvenser i kunskapsresultaten i vår skola. Det är tyvärr alldeles för få som har valt att läsa till lärare. Sökandetrycket har varit alldeles för dåligt, och i stort sett alla som har sökt har kommit in. Det är absolut inte bra. Lärarförbundet kom i dagarna med en undersökning som visar att för få unga i dag vill söka till lärarutbildningen. Det är en stor utmaning för oss. Det är väldigt bra att regeringen under mandatperioden har tagit krafttag när det gäller skolan. Lärarutbildningen är ett av de krafttagen. Herr talman! Hur kommer den nya lärarutbildningen att se ut? Det förslag som vi har att ta ställning till i dag är ett viktigt steg för att göra lärarutbildningen både bättre och tydligare. Kvaliteten höjs och strukturen i utbildningen görs tydligare. I stället för en enda lärarexamen som det har varit tidigare föreslås nu fyra olika yrkesexamina: förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen. Tillsammans med de inriktningar som finns i flera examina gör detta att utbildningen blir tydligare och bättre anpassad till verkligheten. Många remissinstanser har också sagt att detta är bra. Vi kan inte ha bredden med de två inriktningar vi har när man som lärare har barn från 1 till 12 år och från 12 till 19 år. Det räcker inte med den indelningen. I och med att vi nu får en egen förskollärarexamen höjer vi både status och identitet för utbildningen. När förskollärarutbildningen blev inbakad i lärarutbildningen såg vi att sökandetrycket drastiskt försämrades. Det är absolut inte bra eftersom vi har brist på förskollärare i dag. Utbildningen får samma längd som tidigare, men fokus blir tydligare på språk och matematik. Jag är glad att vi höjer ambitionsnivån för förskolan. Vi ska ha en lärorik förskola. Det får vi när vi nu stärker det pedagogiska uppdraget. Vi förstärker förskollärarnas roll och prioriterar tidiga insatser. Med det som görs nu ger vi bättre förutsättningar och bättre bas för eleverna och barnen att gå vidare. Grundlärarexamen har tre inriktningar: från förskoleklass till trean, från fyran till sexan och en inriktning mot fritidshem. I och med att vi nu får en utbildning som är anpassad efter de behov som finns på skolorna i vårt land blir det bättre för eleverna. Nu kan grundlärarna följa eleverna under flera år. Vi som har och har haft barn i tidig skolålder vet hur viktig den tryggheten och återkopplingen är för varje elev. Vi ska självklart ha en utbildning som har både ämnesdjup och ämnesbredd. Utbildningen för de här lärarna förlängs med en termin så att den blir fyra år. Det blir också obligatoriskt för alla dessa lärare att läsa till exempel matte och NO. Det går inte att välja bort som i dag. Kunskaper om läs- och skrivutveckling och fördjupade kunskaper om matematik kommer att bli en väsentlig del för dessa lärare. Inriktningen mot fritidshem omfattar främst kunskaper inom fritidspedagogik men vi breddar också den utbildningen så att man har möjlighet att gå in i praktiska och estetiska ämnen. Det är bra för dem som ska arbeta i fritidshemmen. Ämneslärarexamen blir på högstadiet och gymnasiet. I dag har högstadielärarna två kombinationer i sin lärarutbildning. Det har gjort att många lärare inte har fått en heltidstjänst på högstadiet till exempel. Man har undervisat i ett tredje ämne som man inte har haft behörighet i. Nu anpassar vi utbildningen till verkligheten. Högstadielärarna får nu behörighet i tre ämnen vilket gör det bättre för eleverna. Gymnasielärarna får kompetens att undervisa i två ämnen. Ämnesdjupet blir tydligare liksom ämneskombinationerna för gymnasielärarna för att underlätta anställningsbarheten. Det har varit ett problem för många som har läst till gymnasielärare i dag. Yrkeslärarutbildningen blir med vårt förslag tre terminer. Yrkeslärarutbildningen fungerar inte i verkligheten. Det är alldeles för få som söker. Vi har alldeles för få yrkeslärare som är behöriga. Det gör att elever som läser yrkesprogram inte har utbildade lärare. Nu blir det ändring på det. Under den tid man är anställd som yrkeslärare har man möjlighet att på deltid få kompetens och läsa utbildningen. Det ger möjlighet för fler. Det blir bättre för eleverna. Praktiken, det som kallas VFU, skärps också. Nu blir det tydligt att om man ska läsa till exempelvis förskollärare ska man ha sin VFU på ett lågstadium. Man ska inte kunna ha den på ett gymnasium. Sådana konstiga kombinationer har förekommit. Vi får också en tydligare utbildning samtidigt som vi har en flexibilitet som gör att överlappningar kan ske. Det är viktigt för att det inte ska bli helt statiskt. Herr talman! När jag tittar på vänstersidans förslag blir jag något konfunderad. Det brukar ske en eftersläpning i fråga om vad man tycker är bra och förändrar sig i regeringens riktning. Det har skett i många delar. Här kan vi också se det. Om vi tar bort det vanliga, att det är för lite och för sent, kan vi ändå se, vilket står i reservationen, att man har insett att lärarutbildningen både behöver förtydligas och anpassas efter hur skolorna arbetar. Jag tycker att det är bra att den insikten har kommit. Därför är det synd att man ändå håller fast vid en examen. Det är inte så, som vi kunde höra tidigare, att lärarutbildningen går att likställa med till exempel en ingenjörsutbildning. Det är en enorm bredd vad gäller lärarutbildningen i dag. Jag tycker inte att man kan göra en anpassning på det sättet, och det är synd att vänstersidan väljer att fortfarande ställa sig vid sidan. Man vill helt enkelt inte komma överens. Det finns ingen som blir vinnare på det, speciellt inte eleverna. Herr talman! Det är glädjande att vi nu får en ny lärarutbildning. Med denna nya lärarutbildning och den lärarlegitimation som regeringen presenterade för en tid sedan stärker vi helheten för skolan och förbättrar möjligheterna för eleverna. Detta tillsammans med det stora Lärarlyftet som regeringen har genomfört under mandatperioden, den nya skollagen som utskottet senare i år ska ta ställning till, fler tidiga insatser och en bättre utvärdering gör att vi kommer att gå i riktning mot en skola i världsklass. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Att utveckla svensk skola och att bygga en bra lärarutbildning är ett långsiktigt projekt. Det visar exempelvis Finland, som Mats Pertoft tidigare tog upp i sitt anförande. En sektor vill gärna få lite lugn och ro, och Sofia Larsen vet att vi har velat ha överenskommelser över blockgränsen, men tyvärr har vi inte fått det. Vi har inte sagt att dagens lärarutbildning är felfri. Det finns brister. Sedan är frågan hur man ska reformera den. Sofia Larsen vet att det var många remissinstanser som sade att man skulle kunna behålla strukturen och gå vidare med olika utvecklingsprojekt och kvalitetsutvärderingar. Nu har vi i oppositionen sagt att vi ställer oss bakom förslaget till ny lärarutbildning som regeringen har lagt fram. Vi är dock kritiska till vissa punkter som vi har redovisat. Jag kan också konstatera att Sigbrit Franke i utredningen säger att mycket i dagens lärarutbildning är bra. Anders Flodström som är universitetskansler säger också att det är en bra lärarutbildning som vi har. Det finns alltså även röster som inte är så negativa på denna punkt. Jag skulle dock vilja ta upp detta med tidiga insatser i skolan som Sofia Larsen sade att ni prioriterar. Jag skulle vilja säga att ni inte gör det. Ni pratar om det, men ni gör det inte. Vi vet nämligen att vi måste ha en bra förskola och tidiga insatser under de första åren. Därför behöver vi också lärare som är duktiga och kunniga i sina ämnen och som jobbar i förskoleklass och i ettan, tvåan och trean. Där säger ni nej. Där ska det vara klasslärare. Det ni säger om matte, svenska och engelska har jag inget att invända mot. Men däremot i fråga om SO-ämnen, NO-ämnen och teknik blir det en snuttifiering. Varför vill ni inte även där ha specialister som möter de små barnen?

Herr talman! Jag tycker att Thomas Strand har en bra inriktning när han talar om hur viktigt det är att vi har en lärarutbildning som ger möjligheter till stora insatser i förskolan och under de tidiga åren i skolan. Man kan säga att det är de största förändringarna som regeringen har gjort under denna mandatperiod. Det gäller de insatser som nu har skett. Vi förstärker pedagogiken i förskolan, och det blir tydligare i fråga om läsning, räkning och skrivning. Vi säger också i den nya skollagen att det är den som är förskollärare - pedagogen - som ska ha huvudansvaret. Vi tycker att det är så pass viktigt. Det ska inte vara arbetslaget och de som inte har utbildning som ska ha mer att säga till om, som Socialdemokraterna har sagt. Det är de som har en gedigen utbildning som ska ha det tydliga ansvaret. Därför gör vi nu en förändring. De tidiga insatserna men också en bra utvärdering hänger ihop. Men vi behöver också se till hur verkligheten ser ut i Sveriges skolor. Hur ser det ut vad gäller lärarkompetensen under de tidiga åren? Där kan vi se att det är en stor lucka. Det finns inte någon rätt till kunskap i dag. Många elever har lärare som inte är kompetenta och som inte har utbildning till exempel i matematik. Det garanteras nu genom den nya lärarutbildning som införs. Samtidigt finns det många lärare ute i verksamheten i dag som är specialiserade i vissa ämnen. Det är bra. Detta ska kopplas samman så att vi nu får lärare som både har bredden och djupet. Det ger vi förutsättningar för, och det tycker jag är viktigt. Det är tråkigt att Socialdemokraterna och vänstersidan inte ser hur verkligheten ser ut och hur skolor arbetar i dag. Det är en stor skillnad mellan skolor och i skolor. Vi ger förutsättningar och sätter eleven i fokus. Ni sätter själva utbildningen och det organisatoriska i fokus. Det är skillnader i ingången.

Herr talman! Jag håller inte med Sofia Larsen när hon säger att vi inte ser verkligheten. Det gör vi visst. Man sätter arbetslaget mot lärare som har kunskaper. Jag förstår inte hur det kan vara en motsättning. Många skolor har sett att just en kunskapsfördjupning genom arbetslaget är möjlig. Då möts lärare med djupa kunskaper och arbetar tillsammans i laget. När det gäller att det har varit svårt att få lärare med matte- och NO-kompetens vet Sofia Larsen att det har mer att göra med att det är så få som väljer den utbildningen. Det har varit ett problem att det har varit svårt att rekrytera lärare. Det har egentligen inte med utbildningen att göra. Jag har själv erfarenhet från HLK. Jag har suttit i forsknings- och utbildningsnämnden där. Jag vet att man satsar mycket för att ge djupa kunskaper i svenska och i matte. Det är viktigt. Vi i oppositionen säger att det är helt okej med klasslärare för dem som vill ha det. Men varför säger ni inte att det vore bra med ämnesspecialister också för dessa åldrar? Varför låter ni inte studenter göra detta val om de vill bli duktiga i matte, i svenska, i SO-ämnen eller i NO-ämnen för att undervisa i ettan, tvåan och trean? Ni vägrar att låta dem göra det, utan det ska vara klasslärare för barn i dessa åldrar. Sedan blir det specialisering för att undervisa dem som är äldre. Det är det som är problemet. Vi säger: Låt oss ha en mångfald. Låt oss öppna upp för ämnesspecialister. Det är det som de små barnen behöver. Annars blir det snuttifierat. Då blir det så att man läser 15 poäng, alltså en termin, i SO-ämnen, NO-ämnen och teknik. Det är sju ämnen. Det blir alltså väldigt lite som man studerar. Det är problemet. Varför kan ni inte också säga att det är ett bra förslag att ha ämnesspecialister under de tidiga åren? Men Björklund säger nej, och då säger ni nej.

Herr talman! Jag vet inte vad Thomas Strand menar. Nu kommer det att finnas möjlighet att göra både och när det gäller ämnesdjup och bredden. Det är viktigt. Det problem som vi ser i dag med att ha enbart ämnesfördjupning är att alldeles för många väljer bort viktiga delar, till exempel när det gäller matematik och de naturorienterande ämnena. Det gör att alldeles för många elever i svensk skola i dag som går i ettan, tvåan och trean har lärare som inte har kompetens eller utbildning i detta. Det är inte rätt mot eleverna. Vi vet hur viktiga de första åren är, både i förskolan och i skolan. Därför behöver vi lärare som har bredden och kompetensen men också ämnesdjupet. Jag har mycket svårt att förstå hur man på vänstersidan helt kan negligera det som också Högskoleverket har sagt. Det som finns i dag är alldeles för svåröverskådligt. Det blir krångligt för studenterna. Man kan gå ut med nästan flera hundra olika kombinationer, vilket gör att man inte blir anställningsbar. Vi har inte en lärarutbildning och kombinationer som passar den verksamhet och den organisation som kommunerna och skolorna har. Vad får vi då? Vad blir resultatet av det? Ja, titta till exempel på matematikresultaten i skolan! Det hänger inte ihop. Men nu får vi en sammanhållning på ett helt annat sätt. När det gäller förskollärarna och en tydlig egen examen stärks statusen. När vi bakade ihop, som det blev i den senaste lärarutbildningen, fick vi de problem som vi i dag står med. Alldeles för få läser till förskollärare samtidigt som kommunerna skriker efter fler förskollärare. Dessa behövs i förskolan så det är viktigt att vi har en ordentlig utbildning som också ger status och som lätt kan byggas på om man vill gå vidare och forska. Det får vi nu. Vi ger möjligheterna. Ni stänger där.

Herr talman! Det är flera områden som jag i min replik skulle vilja ta upp med Sofia Larsen, men talartiden medger inte det. Därför ska jag bara hålla mig till det som har med fritidspedagogerna att göra. Sofia Larsen drog det ganska kort. Det jag ifrågasätter och undrar är hur det kommer sig att man tycker att fritidspedagogerna sitter på för mycket kunskap och att man faktiskt förkortar utbildningen. Sofia Larsen lyfter i sitt anförande fram att man vill stärka fritidspedagogerna för arbete i skolan. Men fritidspedagogerna har valt att bli fritidspedagoger för att kunna arbeta med just fritidsverksamheten. På vilket sätt stärker ni fritidspedagogerna i det avseendet? Jag ställer mig alltså ganska frågande till om regeringsföreträdarna vet vad fritidsverksamheten är för någonting. Man talar väldigt lite om den. Jag kan inte låta bli att även tala om det som Thomas Strand var inne på. Det gäller ämnesdjupet. Problemet är att ni inte kombinerar de båda sakerna där. Jag kan hålla med om att det är viktigt att alla lärare har kunskaper i matematik. Men problemet är att vi missar lärare med djupa kunskaper i matematik. Inom förskolan till exempel kan vi redan i dag se att den fokusering som varit på matematik och språk har inneburit att många barn i förskolan sitter med matteböcker i stället för att de har lärare som har goda kunskaper i matematik och som på barnens villkor kan integrera den i leken. Framför allt vill jag ha svar på frågan om vad regeringen gör för att stärka fritidsverksamheten och varför man förkortar fritidspedagogernas utbildning.

Herr talman! Nu får vi, Rossana Dinamarca, utbildade mattelärare på lågstadiet. Tidigare har vi inte haft det i tillräcklig utsträckning. Nu måste alla som ska bli lärare i en förskoleklass och i ettan, tvåan eller trean läsa matematik. Det vi kunnat se och det vi fått information om i utbildningsutskottet är den tragiska utveckling som har varit. Skolverket har fördjupat sig i frågan och sett att över hälften av alla som gått trean och fyran inte har haft lärare som varit utbildade i matte. Vilka resultat ger det? Ja, absolut dåliga resultat har vi kunnat se. Det här rycker undan mattan för våra elever. Nu ändrar vi på det. Men ni säger att det absolut inte är bra. Barnombudsmannen har också varit tydlig, vilket jag tycker känns väldigt bra. Barnombudsmannen menar att det är viktigt att vi får en tydligare inriktning mellan olika stadier. Speciellt har han fokuserat på eleverna mellan fyran och sexan som har varit bortglömda. Nu får vi en tydligare inriktning. Man har en fördjupad kunskap bland annat om hur barnen upplevs, hur de agerar i de olika åldersgrupperna, något som vi inte haft med i dagens utbildning. Det tycker jag är viktigt att lyfta fram. Det Rossana Dinamarca var inne på är helt riktigt. Hon sade att fritidspedagogerna har valt att bli fritidspedagoger därför att det är just fritidsverksamheten som de vill jobba med. Ja, absolut, och det förstärker vi nu. Man får alltså den möjligheten. Dessutom gäller det andra ämnen som också kan vara kopplade till fritidspedagogen, bland annat de estetiska ämnena. Det tycker jag är bra. Vi får därmed en breddning, vilket är viktigt. Fritidspedagogerna har en enormt viktig uppgift. Vi som har barn i den åldern ser också hur viktiga fritidspedagogerna är inom skolans värld. Vi lyfter fritidspedagogerna och ger en möjlighet till breddning. Det är bra för hela fritidspedagogiken.

Herr talman! Tyvärr kan jag inte se det som en förstärkning när man förkortar en utbildning från tre och ett halvt år till tre år. Man säger till fritidspedagogerna: Ni har för mycket kunskap. Vi ska ta bort där. Dessutom ska vi tränga undan en del av den kunskap som ni som fritidspedagoger har därför att ni ska verka i skolan. Sofia Larsen svarar här om fritidspedagogernas roll i skolan, inte om fritidspedagogernas roll i fritidsverksamheten. Hur gör vi för att stärka den rollen? Hur gör vi så att fritidspedagogerna kan arbeta som just fritidspedagoger, inte som vakter för 74 barn? Någonting måste hända inom området. Lärarutbildningen är en del. Jag tror att vi ska ha en lärarexamen som också kan skapa en förståelse för varandras arbete i förskolan, på fritis och i skolan.

Herr talman! Den nya lärarutbildningen är upplagd så att man kan läsa i väldigt tydliga block, indelningar. Utbildningen är lätt att bygga på. Det är en grund. Allt, oavsett om man läser till förskollärare eller vilken inriktning man har, ska lätt kunna byggas på. Likadant är det med inriktningen mot fritidshemmen. Också där ska det vara lätt att kunna bygga på. Sett till hur fritidsverksamheten fungerar i dag är det ofta en mix av fritidspedagoger och av lärare som under de tidiga åren stöttar fritidsverksamheten. Det tycker jag är väldigt bra. Vi får en kombination med fritidsverksamhet och hjälp med läxläsning exempelvis. Den mixen är bra. Jag tycker att många kommuner på det sättet har en bra indelning. Vi ger alltså fritidspedagogerna andra möjligheter till breddning än de tidigare haft. Fritidsverksamheten är i fokus. Dessutom kan man gå in på de estetiska ämnena.

Herr talman! Jag vill till Sofia Larsen ställa en fråga om ett ämne där vi båda har ett engagemang. Det gäller detta med kreativitet och ledarskap. När vi här i kammaren diskuterade och debatterade yrkeshögskolan hade majoriteten i utskottet lagt till en skrivning om entreprenörskap, något som saknades i propositionen. Jag antar att Sofia Larsen bidrog till att det blev en bidragande och stark grund när det gäller yrkeshögskolans arbete. Det är jag väldigt glad över. I propositionen saknades ordet i fråga. När det gäller lärarutbildningen är det mycket konstigt att både utskottsmajoriteten och regeringen helt hänvisar frågan om den utbildningsvetenskapliga kärnan och om egenskaper som kreativitet och ledarskap till regeringsbehandlingen samt att beslut inte tagits i riksdagen om så grundläggande saker. Om vi ändå ska se det som att riksdagen verkligen har ansvaret för mer övergripande och grundläggande frågor om lärarutbildningen menar jag att dessa egenskaper är så grundläggande. Kan Sofia Larsen förklara för mig varför det beslutet inte ska fattas här?

Herr talman! Mats Pertoft är inne på en viktig fråga. Just den utbildningsvetenskapliga kärna som ingår som två terminer för alla, oavsett vilken inriktning man som lärare väljer, är viktig. Fokus ska vara på den åldersgrupp som man senare kommer att utbilda. Detta är en viktig del som jag också vill nämna. Det finns en tydlighet vad som ska ingå, till exempel ledarskap och konflikthantering. Betygssättning och bedömning är en annan viktig del. Vi går nu ut och säger tydligt att detta ska med. Det är viktigt. Vi vet att ledarskapet hos varje lärare, att man har en lärare som orkar ta ledarskapet i varenda situation, har en enorm betydelse för interaktionen i klassrummet. Sedan säger vi - vi fortsätter i detta - att det finns väldigt många delar som ska in. Mats Pertoft tog också upp några i sitt anförande, till exempel jämställdhet och genus, men vi har sagt att det också är viktigt att lärosätena får möjlighet att lägga in det man vill fokusera extra på. Det tycker vi är bra. Skulle vi göra som vänstersiden har sagt i sin motion - jag tror att man lade upp ungefär 10-15 olika ämnen eller inriktningar som skulle ingå - får vi en utbildningsvetenskaplig kärna som är tre år, alltså nästan lika lång som hela utbildningen. Det fungerar inte heller. Det är viktigt med några grunder, men lärosätena har också möjlighet att fylla på i det allmänna lärandet inom hela utbildningen, som ska genomsyras, och inte bara i den utbildningsvetenskapliga kärnan.

Herr talman! Jag vet inte hur det är ställt med Sofia Larsens räknekunskaper. Hon säger 10-15 ämnen, men om jag minns rätt var det kanske fem eller sex punkter vi tog upp. Det viktiga är dock att skilja mellan de stora frågorna och de mindre frågorna. Jag delar gärna åsikten att högskolorna ska ha möjlighet att lägga in olika frågor i den utbildningsvetenskapliga kärnan. Men när det gäller den grundläggande biten, som borde finnas i alla lärarutbildningar, borde beslutet kunna tas här i riksdagen och inte av regeringen i examensförordningen, som det sägs. Då undrar jag: Är det någon högskola som ska få anordna en lärarutbildning där kreativitet och ledarskap inte ska finnas med? Är det så? Är det vad Alliansen avser? Annars borde man ju kunna ta beslut här och nu om detta, och jag tycker att Alliansen borde kunna föreslå och yrka på att det borde komma in i själva skrivningen i dag. Jag är nämligen övertygad om att Sofia Larsen också delar min åsikt. Hon sade nyss att kreativitet och ledarskap borde finnas med. Det är så övergripande att jag menar att vi borde besluta om det i denna kammare. Annars måste jag utgå ifrån att Alliansen anser att det finns högskolor som kan anordna lärarutbildning utan kreativitet och ledarskap.

Herr talman! Det är lite olika beroende på vilken debatt vi för hur klåfingrig vänstersidan vill vara inom olika ämnen. Just i detta, när det gäller den utbildningsvetenskapliga kärnan, är det total klåfingrighet; man ska peka ut i minsta detalj vad precis alla ska läsa och lära under dessa två terminer. I andra ämnen säger man nej och absolut inte, utan det är bara lärosätena som ska bestämma. Då har man förtroende för lärosätena, men inte i detta. Det som har varit tydligt och det regeringen också har sagt är att det under dessa två terminer med bland annat betygssättning och bedömning, utveckling och lärande, läroplansteori, allmän didaktik, sociala relationer, konflikthantering och ledarskap - det är mycket viktiga delar - också finns andra delar som lärosätena vill fylla på med men som man också kan ha som en röd tråd genom hela utbildningen, och det är både ledarskap och kreativitet. Utan engagerade lärare, ingen bra utbildning - så är det ju. Jag har alltså stort förtroende för våra lärosäten. Regeringen har varit tydlig från början. Jag vill också att lärosätena ska ha möjlighet att påverka.

Herr talman! Oppositionen inledde sina anföranden med att klaga på att Jan Björklund inte var här. Jag kan faktiskt inte svara på var Jan är någonstans, men det råkar vara så pass turligt att jag lyckades få med mig ett litet papper från riksdagens utredningstjänst där man har tittat på hur många gånger de socialdemokratiska ministrarna - våra vänner Ibrahim Baylan, Leif Pagrotsky och Thomas Östros - deltog i debatterna under förra mandatperioden, när de hade makten. Det visar sig att det bara var tre gånger. Vi är redan uppe i fler, och fler kommer det att bli. Jag tycker också att det är kul att notera att Socialdemokraterna inte dök upp över huvud taget under debatten om studieavgifterna. Vad gäller Vänsterpartiet hade Rossana Dinamarca mer spännande saker för sig än att stå och debattera i kammaren när vi pratade om vuxenutbildning och sfi. Men vi vet hur det är: Det är inte alltid lätt att säga en sak och leva upp till det själv. Herr talman! Jag har precis fått reda på vad som är drömyrket bland unga människor. Jag googlade nämligen drömyrket i går på min dator, och det visade sig att Manpower har släppt en rapport där unga människor fått frågan vad de helst skulle vilja jobba med och vad det är som gör drömyrket till drömyrket. Det visar sig att det man helst vill ha är ett jobb som är spännande och utvecklande. Man vill ha ett jobb som ger stor personlig frihet, och man vill jobba med någonting som hjälper andra människor. Jag tänkte då att läraryrket måste passa som handen i handsken. Man har jättestor frihet att utforma sin arbetstid. Man får definitivt hjälpa andra. Man måste rimligen tycka att det är spännande och utvecklande att hela tiden få träffa nya människor och att få jobba med unga människor. Det visar sig dock att läraryrket inte ens finns med på listan över drömyrkena. Samtidigt som jag satt där och knappade på datorn hörde jag också från tv:n i bakgrunden hur Lärarförbundet hade släppt en opinionsmätning där det visade sig att bara tre av tio ungdomar vill bli lärare. Det man kan konstatera är alltså att läraryrket tyvärr har dåligt rykte. Läraryrket har dåligt rykte därför att det har gått ganska dåligt för den svenska skolan under ganska lång tid. Alla vi som har följt riksdagsdebatterna har hört siffrorna: En fjärdedel av alla elever som går i grundskolan lever inte upp till de mål och nivåer vi sätter. En tredjedel av dem som lämnar gymnasiet har inte högskolebetyg. Resultaten har blivit sämre över tid och sämre i jämförelse med andra länder. En åttondeklass i dag har alltså sämre kunskaper än en åttondeklass för tio år sedan hade, och eleverna i Armenien är bättre på fysik än eleverna i Sverige. För ett land som ska konkurrera med kunskap, vilket vi i Sverige vill göra, är detta ett bottenbetyg. Därför behöver vi rätta till ganska mycket i den svenska skolan, och inte minst behöver vi få en ny lärarutbildning. Vi kan nämligen konstatera att det under lång tid har varit färre och färre som har varit intresserade av att bli lärare, och betygsgränsen för att komma in på lärarhögskolan har blivit lägre och lägre. Därför har vi nu beslutat att göra upp med den Östroska skolan. Det var nämligen vår vän Thomas Östros som producerade den lärarutbildning vi nu har. Det har varit en lärarutbildning som är ostrukturerad och otydlig. Jag var inne på Stockholms universitets hemsida i går och kunde konstatera att det finns 42 olika inriktningar att välja mellan, och det var så gott som omöjligt att veta vad dessa olika inriktningar resulterade i. Det har också visat sig att vi har haft en lärarutbildning som i stor utsträckning har varit ganska flummig och otydlig, och vi har inte förmått utbilda lärare som motsvarar de krav som finns ute på skolorna. Många lärare undervisar i ämnen de inte har utbildning i. I vissa årskurser är det faktiskt en majoritet av lärarna som gör det. Nu måste vi göra upp med detta, och det är det denna proposition handlar om. Vi lägger en byggsten för att skapa den kunskapsrevolution vi i den borgerliga regeringen har inlett under denna mandatperiod. Vad är det då vi gör? Först och främst förstärker vi lärarnas kompetens. Vi lägger till en termin på de lärare som ska utbilda sig till att undervisa F-6-klasser. Vi förstärker också kraven på de lärare som ska utbilda årskurserna 7-9 och gymnasielever. Vi förstärker deras ämnesdjup så att de till exempel på gymnasiet måste ha en magisterexamen och en kandidatexamen i det ämne de utbildar i. Vi tar också bort många inslag av flum i dagens lärarutbildning. Det som kallas den utbildningsvetenskapliga kärnan, som alla lärare måste läsa, har man tvingats läsa 90 poäng, alltså tre terminer, av. Det minskar vi nu till två terminer och 60 poäng. Vi gör det mer tydligt och koncist. Vi överreglerar inte och säger inte att det måste innehålla saker som till exempel funktionshinderskunskap. Men vi tar för givet att det kommer att finnas där. Vi skärper också i skollagen de krav som funktionshindrade elever har rätt att ställa på skolan. Vi ser det som självklart och givet att det kommer att finnas med. Det andra vi gör är att skapa fler vägar in i läraryrket. Jag läste statsvetenskap på Stockholms universitet tillsammans med lärarstudenter. Vi läste samma kurser, gick på samma seminarier, tog samma tentor och fick samma poäng. Varför ska inte jag som har läst en sådan akademisk utbildning snabbt kunna komplettera min utbildning med ett till ett och ett halvt års studier för att bli lärare? Så var det tidigare, men det tog sossarna bort. Nu återställer vi ordningen. Det tredje och viktigaste av allt, herr talman, är att vi skapar en tydligare och mer strukturerad lärarutbildning som är anpassad till vilka årskurser som man ska undervisa för. Det här kanske kommer som en chockerande nyhet för Socialdemokraterna och gänget till vänster, men det är faktiskt olika saker att lära sex- och sjuåringar att läsa, räkna och skriva och att lära gymnasister att räkna differentialekvationer och integraler. Det kanske kommer som en chockerande nyhet, men det är lite olika saker. Tyvärr är det här den svenska skolan har misslyckats. Enligt en studie från Statskontoret saknar en fjärdedel av alla lärare som undervisar i årskurserna 1-5 utbildning i matematik. Vi har fått en del rapporter från skolan som pekar på att det finns en stor grupp elever som tror att 51 minus 49 är 18. Det är mycket märkligt, kan vi tycka. Men det kanske inte är så konstigt när man har en massa outbildade lärare som ska undervisa i matematik. Vi ser nu till att återföra de gamla låg- och mellanstadielärarna. Alla måste de läsa svenska och matte, så att inga barn ska falla mellan stolarna. Det visar sig också, om man gräver lite djupare i de beslut som sossarna fattat, att det inte har funnits lärare som har haft inriktning mot årskurserna 4-6 sedan 1988. Därför delar vi upp dagens enda lärarexamen i fyra olika lärarexamina: en för förskollärare, en för yrkeslärare, en för grundlärare, som ska undervisa i antingen gamla lågstadiet eller gamla mellanstadiet, och avslutningsvis en för ämneslärare, som ska undervisa antingen årskurserna 7-9 eller gymnasiet. Nu blir det tydligt vad det är man utbildar sig till. Nu är det ingen som kommer att ställa sig frågan: Får vi lärare som vi verkligen behöver? Sossarna, Vänstern och Miljöpartiet är väl ändå hyggligt överens. De är överens på papperet. Det får jag väl gratulera till. Det är inte så ofta det händer. Sedan ger de lite motstridiga besked när man lyssnar på dem i debatten. Man är också hyggligt överens med oss om det vi gör. Men det finns en del saker som jag inte får att gå ihop. Man säger att det är bra att alla lärare som ska utbilda sig för grundskolans yngre åldrar ska lära sig matte och svenska. Men samtidigt vill man ha specialister. Frågan är: Ska vi ha kvar det som det är, med allt vad det har inneburit, eller ska vi förlänga studietiden något fruktansvärt? När jag lyssnar på Thomas Strand tänker jag mig att det säkert kommer att krävas en sjuårig utbildning för att bli grundskollärare. Framför allt föreslår man - och det är väl kanske där vi skiljer oss mest - att alla lärare ska få undervisa inför alla årskurser. Jag säger det ännu en gång: Det spelar ingen roll om jag är fena på vektoranalys och är jätteduktig på Goethe och Schiller; det är någonting helt annat än att undervisa små barn i att lära sig räkna, skriva och läsa. Vi behöver en lärarutbildning som återigen leder till ett drömyrke för unga människor. Vi behöver utbilda lärare till vad de ska jobba med. Vi behöver se till att vi får en lärarutbildning som verkligen ger lärare de kunskaper de behöver för att förmedla kunskaper vidare till barnen. Det är vad den här lärarpropositionen innebär. Därför yrkar jag bifall till den. Det enda som kan stå i vägen för den positiva utveckling som vi nu slår in på är att De rödgröna vinner valet, att Mona Sahlin blir statsminister och att man river upp alla de reformer som vi nu beslutar om. Det kommer att stå Sverige dyrt om vi gör fel. Det blir en kostnad som vi kommer att behöva ta på kreditkort och skicka till de framtida generationerna. Jag yrkar bifall till propositionen. (Applåder)

Herr talman! Jag vill att Fredrik Schulte lyssnar noga på mig nu, för han har inte förstått vad vi har skrivit. Vi har sagt att vi behöver klasslärare. Vi behöver också ämnesspecialister som får chansen att fördjupa sig i ämnen. Jag tycker inte att det kan vara så svårt att få ihop det. Jag beklagar att det är en dyster bild av svensk lärarutbildning som Fredrik Schulte målar upp. Han kommer med påståenden om massor med outbildade lärare och det ena och det andra. Det är inte den bilden jag får när jag träffar företrädare för lärosätena, Fredrik Schulte. Sigbrit Franke, er egen utredare, skriver så här: "Mycket av det arbete som läggs ned i dagens lärarutbildningar håller god kvalitet." Högskoleverket säger samma sak: Det har hänt väldigt mycket bra och positivt. Språkets makt över tanken är viktig. Målar man upp en dyster och negativ bild, då får man också en dyster situation. Det tror jag är en av orsakerna till att så få söker lärarutbildningarna. Sägs det att den är dålig vill man inte gå där. Man ska vara försiktig när man målar upp bilder. Vi säger inte att allt är bra och perfekt. Därför har vi sagt ja till det förslag som ligger. Men vi vill göra ert förslag bättre. Fredrik Schulte! Ni älskar att detaljstyra lärarutbildningen. Jag har några frågor. Varför är det så att det ska bli en väldigt detaljstyrd utbildning och exakt på poängen om man väljer att bli ämneslärare för årskurserna 7-9 och gymnasieskolan? Vilka kombinationer blir det? Det vet inte vi. Det ska regeringen återkomma till. Blir det traditionellt och gammaldags eller nytänkande? Varför blir det mindre ämneskunskaper i årskurserna 7-9 med er utbildning än vad vi har i dag? Förklara det!

Herr talman! Man ska inte svartmåla, säger Thomas Strand. Det kan jag i och för sig hålla med om; det ska man inte syssla med för mycket. Men man ska inte heller blunda för problemen, och det gör Thomas Strand. Du vill blunda för det faktum att den svenska skolan under er tid vid makten har gått från att vara en bra skola som håller internationell standard till att vara i snudd på ett moras. En fjärdedel av grundskoleeleverna når inte målen. En tredjedel i gymnasiet gör inte det. Läraryrket är inte det drömyrke som det borde vara. Ni blundar för problemen och låtsas att det som ställde till dem inte finns. Samtidigt måste jag säga att det är ganska spännande: Här vänder vi upp och ned på allt det som Thomas Östros ställde till med 2001, och ni är med på nästan allt. Innebär det då att du indirekt, även om det kanske bär emot att erkänna det här i kammaren, accepterar den bildsättning som vi förde fram 2001, att du instämmer i att det har gått åt skogen? Det är så det har blivit. Thomas Strand talar om detaljstyrning och ämneskombinationer. Jag är inte för detaljstyrning. Jag är inte heller för att göra regleringar. Det tar känslomässigt emot för mig som moderat att göra inskränkningar i friheten. Det är grunden för vad mitt parti står för. Men det är faktiskt så att det har tillåtits alla möjliga och omöjliga typer av ämneskombinationer som inte har varit anpassade till den verklighet som skolan befinner sig i. Det är ganska få skolor som har intresse av att anställa lärare som är hemkunskapslärare och rysklärare. Problemet är att avsaknaden av tydlighet i utbildningssystemet har gjort att vi har fått problem med att rekrytera lärare. Det lägger vi nu till rätta. Jag kollade upp Thomas Strand och konstaterade att han kommer från Vaggeryd. Vill du ta risken att Vaggeryds kommun ska behöva anställa lärare som inte har den kompetens som krävs för att undervisa i de ämnen som är nödvändiga, det vill säga matte och svenska? Vill du ta den risken, Thomas Strand?

Herr talman! Jag känner Vaggeryd ganska bra, och jag är inte så orolig för situationen i Vaggeryds kommun. Fredrik Schulte säger att vi har en skola i moras. Jag tycker inte att man behöver kommentera det. Jag såg att ni i det borgerliga blocket själva skrattade åt det, och det säger väl lite om seriositeten i ett sådant uttalande. Jag skulle vilja påstå att den reform som ni nu lägger fram inte är någon revolution, Fredrik Schulte. När jag läste det här tänkte jag: Blev det inte mer? Jag är säker på att om vi hade behållit den struktur vi har, och med kvalitetsutvärderingar på Högskoleverket, hade vi gått åt ungefär samma håll. Det är många som säger samma sak i branschen. Det vet ni också när ni träffar lärare och andra företrädare. Men nu säger vi: Det är bra att vi får en ny reform, men vi tycker att det skulle vara mycket bättre om man gjorde som vi säger i vår reservation. Nu säger ni, vilket lärosätena har blivit väldigt upprörda över, att ämneslärare i årskurserna 7-9 ska läsa tre ämnen under tre år. I dag läser de två ämnen. Då förstår var och en att något blir lidande. Att man ska läsa 90 poäng i huvudämnet på ett och ett halvt år är samma som tidigare, men ämne två och ämne tre ska läsas på en och en halv termin. Det är inte bra, Fredrik Schulte. Lärosätena själva säger att det är en katastrof. Vill du möta en lärare som har läst tyska i en och en halv termin? Vill du möta någon som ska ha geografi, som är ett brett ämne, som inte ens har läst introduktionskurserna på en och en halv termin? Tycker du att det är bra? Tycker du att den detaljstyrningen från Björklunds och er sida är bra?

Herr talman! Vi ska i Sverige konkurrera med kunskap. Det är ett mantra som socialdemokratin ofta framför, och det är ett mantra som vi i den borgerliga alliansen definitivt ställer upp på. Jag vill inte svartmåla i onödan, men tyvärr ser det ganska dystert ut. Det är en stor grupp elever som inte kommer till sin rätt - ungefär en fjärdedel. Det är också en fjärdedel av de unga människorna som är arbetslösa. Vi har en ungdomsarbetslöshet som är rekordhög i Europa, och förklaringen till det är att den svenska skolan inte har klarat av att leva upp till kraven. Hur kommer det sig att det här har blivit ett alltmer påtagligt problem? Jo, förklaringen är att det finns en massa elever som i ung ålder får lära sig matte av mattelärare som inte har utbildning i matte. En tanke som Thomas Östros lanserade i den nya lärarutbildningen var att alla lärare skulle bli specialister. Problemet var att det då blev svårt för skolor att hitta lärare som passade in och att rekrytera lärare så att man hade kompetens att undervisa i alla ämnen. Det gjorde att små kommuner som Vaggeryd inte fick utbildade mattelärare. Konsekvenserna är förödande. Jag tycker att det är revolutionerande att vi vänder upp och ned på det och återgår till den ordning som var tidigare. Faktum är att den ordningen är någonting som Socialdemokraterna måste ta på sig ansvaret för. Jag tycker att det är intressant att man ändå är med på så mycket av det som vi nu föreslår i denna proposition. Det visar att Socialdemokraterna har accepterat den problembild som vi beskrev 2001 och accepterar den problembild som ligger till grund för denna proposition.

Herr talman! När man lyssnar på den här debatten får man en känsla av att det handlar mer om det förflutna än om framtiden. Jag trodde att vi skulle debattera framtiden. När jag lyssnar på Fredrik Schulte är det olika bitar jag tänker på. Han säger att skolan är sunk och moras. Nog finns det problem i den svenska skolan - det håller jag helt med om. Alliansen har definierat några av dem ganska väl, och det är inte fel. Men att säga att det är sunk och moras är lite väl överdrivet, när PISA- och Timmsrapporterna säger att vi ligger i mittskiktet. Det jag är förvånad över, och som flera talare har tagit upp före mig, är vad som sägs om lärarna i lägre årskurser, 1-3-lärarna, i framtiden. Vad vi säger från oppositionens sida är detta: Ja, det är en bra idé att ha ett slags klasslärarutbildning, men det borde finnas andra lärare också. Det behöver finnas speciallärare som har en djupare ämneskompetens än vad som har kommit fram hittills. Varför säger Alliansen nej till detta? Finns det någon speciell tanke bakom att ni säger nej till detta? Det är för mig obegripligt varför ni inte kan tänka mångfald i stället för enfald. Det undrar jag hur du svarar på, Fredrik Schulte.

Herr talman! Man försöker från oppositionens sida ge en bild av att vi sänker nivån på lärarnas kompetens när vi inte vill ha det tunga ämnesdjupet hos våra lärare. Det gäller alltså lärarna i de lägre årskurserna, för när det kommer till de högre årskurserna skärper vi kraven så att man i gymnasiet måste ha både magister- och kandidatexamen. Den enkla förklaringen till det är att man inte behöver vara jätteduktig och ha den djupa ämneskunskapen i till exempel matematik för att lära små barn räkna. Jag har pluggat på KTH, och när jag försökte lära mitt kusinbarn räkna tittade han på mig som om jag var en riktig idiot. Min farmor däremot, som inte ens har gått i gymnasiet, lyckades mycket bättre med den uppgiften. Med det försöker jag illustrera poängen och det som är den grundläggande konflikten mellan er i oppositionen och oss i majoriteten, nämligen att det är två helt olika saker. Klasslärarna i grundskolans lägre årskurser behöver inte detta ämnesdjup. Däremot behöver de bli specialister på att lära små barn läsa, skriva och räkna. Då kanske Mats Pertoft säger: Ja, men naturkunskap och alla de här andra ämnena! Men faktum är att man inte behöver kunna räkna på längdkontraktion för att berätta vad blixten är. Man behöver inte de djupa teoretiska kunskaper som du efterfrågar. Konsekvensen av den lärarutbildning som ni sjösatte för nästan tio år sedan har blivit att vi har missat bredden och missat förmågan att lära små barn läsa, skriva och räkna. Resultaten är ödesdigra.

Herr talman! Jag konstaterar att Fredrik Schulte igen flyr från frågan genom att börja prata om hur det var förr och hur det är i dag i stället för att prata om framtiden. Med all respekt för din farmor, Fredrik Schulte, och även för dina kunskaper från KTH - men jag pratar inte om KTH-matte när jag pratar om fördjupade ämneskunskaper i matte för årskurserna 1-3. Eftersom jag själv är lärare vet jag att det krävs en alldeles speciell kunskap för att undervisa i detta på ett vettigt sätt. Det är den kunskapen vi behöver fördjupning i, inte KTH-matte. Jag måste påpeka att jag inte heller fick svar på min fråga. Vad jag frågade var: Varför är ni i Alliansen emot mångfald? Varför kan ni inte tänka att vi både har klasslärare med breda ämneskunskaper och bredvid har ämneslärare, specialister, som är specialiserade på att undervisa i till exempel matematik för årskurserna 1-3? KTH-matte är något helt annat. Jag undrar: Kan Fredrik Schulte tänka sig att svara på min fråga?

Herr talman! Jag är överlycklig! Mats Pertoft har ju fullständigt skrivit under på det vi tycker och tänker. Vi vill att klasslärarna ska bli just specialister på att lära små barn räkna, skriva och läsa. Det vi undanber oss och inte vill ha är de som har djup spjutspetskompetens i snäva ämnen. Det var ju dem som ni utbildade, och det var de som sedan kom ut i de svenska skolorna. Ni såg tyvärr inte till att de hade kompetensen att just klara av det grundläggande. Jag pratar gärna om framtiden - det är det som är hela grunden för detta. Jag vill ha en framtid där små barn kan lära sig läsa och räkna i skolan. För det behöver vi klasslärarna, de som har spjutspetskompetens i just den färdigheten. Vi behöver inte ämneslärarna, som har den djuplodande kunskapen i naturkunskap och samhällskunskap, för de åldrarna. Vi behöver dem som är specialister på att lära ut de grundläggande kunskaperna till små barn. Nu verkar det i Mats Pertofts anförande som att han trots allt är överens med oss i Alliansen om att det är detta vi efterfrågar. Men partiledaren kanske anvisade Mats Pertoft att till varje pris för en gångs skull skriva ihop sig med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det kanske är det som är förklaringen till att det står en sak i reservationen och framförs en annan från talarstolen.

Herr talman! Jag är rädd för att det kommer att bli ganska mycket upprepningar här eftersom vi från Alliansen som vanligt är rörande överens. Det är ju alltid roligt, men det är inte så kul när man kommer långt ned på talarlistan. Herr talman! Skolan och speciellt lärare är någonting som alla människor har åsikter om eftersom vi alla har varit elever. Många av oss har dessutom nu barn som är elever. Alla har vi berättelser om våra gamla lärare. Vissa är roliga och andra är mindre roliga. Jag måste säga att jag själv är lyckligt lottad som generellt har goda erfarenheter av mina lärare. Det var speciellt en lärare som gjorde mycket stor intryck på mig och som jag nog kan säga delvis har format mig till den jag är. Det var min klassföreståndare i mellanstadiet. För det första var han en extremt ämneskunnig lärare. Han hade ett djup som är få förunnat. För det andra hade han en märklig förmåga att se oss var och en. Han behandlade oss helt klart olika men efter behov, vilket gjorde att resultatet nog blev jämlikt. Han hade koll. Han var personlig utan att vara privat. Och han var faktiskt också en auktoritet utan att vara auktoritär. Han var kort sagt en sådan lärare som jag önskar att alla unga fick lov att ha i sin skola. Men vi vet att det inte är så, och det är därför vi har den här debatten i dag. Om det är något som jag skulle tro är oomtvistat i detta ärende är det att det är lärarnas utbildning och kompetens som är de viktigaste faktorerna för en bra skola. Oavsett hur mycket pengar vi spenderar på pedagogiska inom- eller utomhusmiljöer, läromedel eller kulturupplevelser hänger ändå elevernas skoltid och resultat på om det finns välutbildade och motiverade lärare i de miljöerna. Det går inte att tro att Sverige ska kunna vara en världsledande kunskapsnation när 40 procent av lärarna i årskurs 1-5 saknar ämneskunnande. 58 procent av lärarna i årskurs 6-9 saknar ämneskunnande, och 68 procent av lärarna i gymnasieskolan lär ut till elever utan att ha ett ämneskunnande. Så ser det ut i dagens skola med dagens lärarutbildning. För mig är detta helt otroligt. Jag tror att vi är ganska överens över partigränserna om att det är bra och rent av nödvändigt att ha ämneskunskap och pedagogisk kunskap för att kunna lära ut. Desto märkligare blir det att höra debatten när oppositionen kör sin vanliga gömma-huvudet-i-sanden-politik. Flera utvärderingar och granskningar av den nuvarande lärarutbildningen har tydligt pekat på en rad kvalitetsbrister både när det gäller innehåll och struktur. Högskoleverket skrev 2008 i sin rapport att de ifrågasätter examensrätten vid 10 av dåtidens 26 lärosäten. Det är en ganska markant knäpp på näsan åt hela systemet. Vi har en bristande vetenskaplig grund, avsaknad av kunskapsområden, låga krav, bristfälliga examinationer - ni vet de populära låt-oss-alla-tenta-tillsammans-övningar som man hade - och en hög andel av studerande som avbryter utbildningen i förtid därför att de helt enkelt inte tycker att den är meningsfull. De vill inte slösa bort sin tid och sina studiemedel på en utbildning som de inte tycker ger det de vill ha. Man har över huvud taget haft problem att fylla utbildningen. Herr talman! Jag är inte förtjust i statistik. Men på något sätt måste man ändå titta tillbaka på siffrorna för att förstå varför vi debatterar detta i dag. I dag går det drygt en sökande per plats till lärarutbildningarna - en på en. År 1982 var det 17,6 sökande till varje plats i lågstadielärarutbildningen. Det var 11,6 sökande till varje plats på mellanstadieutbildningen och - hör och häpna - nästan 25 sökande till varje utbildningsplats för historie- och samhällskunskapslärare. Om vi har rasat någonstans så är det väl i lärarutbildningen. Det antal som söker till lärarutbildning som förstahandsval har gått från 25 000 sökande år 1997 till 13 000 år 2007. Dessutom är det lärarstuderande och sökande där avgångsbetygen väsentligt har försämrats. Kort sagt: Vi har över huvud taget inte kunnat locka många till utbildningen, och vi har definitivt inte lockat dem som har goda resultat från sin egen skolutbildning. Debatten här i dag blir ännu märkligare när vi nu har dessa fakta. Det är inte mina siffror. Det är inte jag som har hittat på dem, utan det är Högskoleverket. Det blir märkligt att höra den rödgröna oppositionen säga: Jo, men det har ju ändå gått framåt! Då ska vi tydligen låta det vara som det är. Vi släpper det. Det har gått framåt. Det är inte bra, men det har blivit bättre. Det är vad ni menar. Jag tycker att det är ett ganska kallt spelande inte bara med barnens utan hela nationens utveckling. Det är alltså mot denna bakgrund som - jag säger det igen - en enad allians föreslår en ny både vassare och bredare utbildning som ännu en byggsten i hela det gigantiska låt-oss-bygga-en-kunskapsnation-projekt som alliansregeringen sysslar med. Mina kolleger har redan dragit igenom de stora förändringarna. Det kanske blir fortsatt diskussion om det, men låt mig ändå bara kommentera lite grann. En examen blir fyra. Det är någonting som man till och med har efterlyst själv från högskolan. Vad man i stället har gjort är faktiskt att kalla dem för olika saker, för man ville inte ha examen som bakar ihop alla olika lärare. Det beror på att lärarstudenterna ska kunna både specialisera och fördjupa sig. De ska helt enkelt vara experter inom sitt område. Det är någonting mycket märkligt i den situation som har rått. För det första har man över huvud taget inte behövt vara examinerad som lärare för att få en fast anställning som lärare. Det är också någonting som vi nu förändrar. Redan där finns ett grundfel i tänkandet. För det andra har man inte behövt ha ämneskunskap inom det område man undervisar i. Det har inte heller gjorts någon skillnad, precis som vi har varit inne på tidigare, mellan att en lärare undervisar en sjuåring i det grundläggande - att lära sig läsa, räkna och skriva - eller har en sjuttonåring att utveckla i samhällskunskap. Det säger sig självt att om man inte ens kan läsa kan man inte utvecklas i samhällskunskap tio år senare. Det är därför vi vill ha tillbaka de gamla klasslärarna. Vi säger också att antagningskraven till lärarutbildningen måste höjas. Kraven på dem som examinerar lärarna måste också höjas, det vill säga att man måste ansöka om examenstillstånd igen som utbildningsanordnare. Anledningen är helt enkelt, igen, att våra barn och ungdomar har rätt till de skarpaste hjärnorna i sin vidareutbildning. Utbildningen akademiseras i och med den nya beslutsordningen, där det särskilda organet med ansvar för just lärarutbildningen enbart och specifikt tas bort. Detta gör vi därför att vi inte vill specialbehandla lärarutbildningen. Den har rätt att ha samma akademiskt höga kvalitetskrav på sig som alla andra utbildningar. Nu blir universiteten själva fria att bestämma hur utbildningen ska styras utan kontrollstationen lärarutbildningsorgan. Nu kan lärarutbildningen integreras i fakultetens vanliga verksamhet och förs alltså närmare forskningen och det kvalificerade lärandet - någonting som oppositionen uppenbarligen inte har läst. Jag citerar Anders Gustavsson som är ordförande vid Stockholms universitet: "Därmed kommer det också att bli mindre risk för att lärarstudenter får mindre kvalificerade studievägar jämfört med andra universitetsstudenter". Herr talman! Mina kolleger i Alliansen har som sagt fört en detaljerad debatt om vad den nya lärarutbildningen innebär i kvalitetshöjning. Jag har försökt ge en bakgrund till varför detta är livsviktigt för Sverige som nation. Låt mig avrunda med att säga att jag och Folkpartiet är helt övertygade om att det går att vända denna trend med försämrade skolresultat för våra barn och unga och för läraryrkets attraktivitet. Som vi vet gick Lärarförbundet i går ut med en larmrapport som visar att vi behöver 50 000 nya lärare de närmaste åren. Men bara tre av tio unga är intresserade av att bli lärare. Därför är den enskilt viktigaste uppgift som vi har i den här kammaren att höja läraryrkets status. Ett land som strävar mot högre resultat måste rekrytera de mest begåvade ungdomarna till läraryrket. Man måste ge dem en bra lärarutbildning och goda möjligheter att utvecklas under sitt yrkesliv. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och till en ny lärarutbildning. Den är välkommen! (Applåder)

Herr talman! Tina Acketoft sade att vi i den rödgröna oppositionen vill låta det vara som det är. Då undrar jag om Tina Acketoft har läst vår motion. Har Tina Acketoft hört mig säga det? Har Tina Acketoft hört Rossana säga det? Har Tina Acketoft hört Mats säga det? Jag tycker att man ska vara lite seriös mot varandra när man fäller uttalanden och inte komma med svepande generaliseringar. Vi är överens om att vi ska ha en bra lärarutbildning med god pedagogik. Vi ska ha behöriga och utbildade lärare. Vi är inte oense om det. Ni vet lika väl som jag vad det beror på att det brister i skolan i dag. Det beror på fler komponenter än lärarutbildningen. Vi säger att det är bra att vi får en ny lärarutbildning. Vi vill göra den bättre och kommer med nya förslag, men ni säger ju nej till dem. I valrörelsen målade Folkpartiet upp en bild med mopeder som kördes in i klassrummen och for runt. Tror Tina Acketoft att studenter vill bli lärare om det är den myten man sprider? Jag har en fråga som gäller fritidshemmen. Ni vill förkorta utbildningen för lärarna på fritidshemmen. I propositionstexten för ni ett resonemang om hur viktiga fritidspedagogerna är i skolan och i lärandet. Regeringen skriver själv: "Regeringen anser därför att lärare som arbetar i fritidshemmen bör vara lärarutbildade eftersom fritidshemmen i dag blir allt mer integrerade i skolan." Utredaren sade att det behövs fyra år. Ni sänker kraven. Varför skriver ni på det här viset och gör någonting annat?

Herr talman! Jag har ägnat tid åt att läsa era reservationer. Jag tror att Thomas Strand ägnade fyra minuter åt att beskriva att lärarutbildningen har haft problem, men det är ändå inte så allvarligt att man måste göra någonting åt det. Om man nu håller med om att vi måste göra någonting åt det, varför röstar man då nej till den här nya lärarutbildningen samtidigt som man nu står här i talarstolen och säger att man tycker att den är bra i stora delar? Jag tycker att det är mycket märkligt. I övrigt tyckte jag att den största delen av tiden hos oppositionen gick åt till att beklaga att Jan Björklund inte är här. Låt mig återgå till frågan om fritidspedagoger, Thomas Strand. Vad är det för märkligt som gör att man tror att bara för att man ger någon en lång utbildning blir den också per definition en god utbildning med rätt slutmål? Vi vet att det inte är så. Högskoleverket har konsekvent sagt att utbildningen måste stramas upp. Nu stramar vi upp den. Dessutom försöker vi göra fritidslärarutbildningen något mer attraktiv genom att dra ned på tiden. Vi tycker att om man fokuserar på det som fritidspedagoger ska göra behöver vi inte ha samma längd på utbildningen. Det är mycket märkligt att se det här tänkandet att bara man sysselsätter människor inom en högskole- eller universitetsutbildning är utkomsten alltid bättre därför att det är en längre utbildning. Jag tror inte på det. Vi tror inte på det. Vi tror att man måste ställa krav. Vi tror att studietiden kan förkortas men att tempot under studietiden kanske måste ökas.

Herr talman! Jag säger detta en gång till, Tina Acketoft: Vi röstar inte nej till propositionen. Det måste framgå tydligt. Vi säger ja till det förslag som ni har lagt fram, men vi vill ha förändringar på vissa centrala punkter. Skolverket har i återkommande rapporter konstaterat att vi har brister i fritidshemmen. Vi har för stora grupper, och vi har för få utbildade lärare i fritidshemmen. Vi måste få en ny situation. Det vet vi alla om, och vi kämpar med det. Därför blir det så oerhört märkligt när man säger att man ska minska kraven. Er egen utredare sade att de här lärarna är så betydelsefulla. De finns i gruppen på fritiden. De hjälper till med läxor och konflikthantering. De är där hela tiden som ett kitt. De är uppskattade. Ni skriver till och med själva att de är integrerade i skolan. Vi säger att vi ska behålla det på dagens nivå. Då får vi 30 poäng där de kan välja svenska, matte eller engelska för att vara en resurs i det integrerade svenska skolväsendet. Det säger ni nej till. Ni vill inte ha det så. Jag får inte det att gå ihop med tanke på det ni själva skriver om deras viktiga roll. Förmodligen handlar det om pengar och om att Finansen har sagt nej. Här gäller det att spara. Det är beklagligt. Vi säger att vi behöver bra fritidspedagoger som även har svenska, matte eller engelska som en fördjupad kompetens.

Herr talman! Det gläder mig att Thomas Strand säger att han kommer att yrka bifall till propositionen. Det tror jag vi alla är glada över. Det är just en sådan överenskommelse över gränserna som vi ville ha men som ni inte har ställt er så positiva till tidigare. Thomas Strand säger att vi har för få utbildade fritidspedagoger. Tror Thomas Strand att vi kommer att öka antalet fritidspedagoger om vi har en längre utbildning eller minska antalet om vi har en kortare utbildning? Eller tror han att vi kan öka antalet om vi kan erbjuda en god utbildning som är effektiv, som tar vara på tiden när de studerande befinner sig i utbildning? Eller ska vi bara förlänga tiden därför att Thomas Strand har en magisk siffra som säger att fyra år är ganska lagom tid? Varför är det inte fem år? De kommer att bli ännu duktigare fritidspedagoger om utbildningen är fem, sex eller sju år. Det handlar återigen om att vara effektiv, sätta upp mål och arbeta mot dem på ett konstruktivt sätt. Jag är helt övertygad om att de målsättningar som regeringen och vi i Alliansen har för fritidspedagogerna - för de är otroligt viktiga - kommer att kunna uppfyllas om vi tillsammans stärker upp och snävar ihop utbildningen på hela lärarhögskolan.

Herr talman! Jag noterar att attraktivitet är ett nyckelord i Tina Acketofts argumentation när det gäller utbildningarna. Det jag tror att Tina Acketoft också måste räkna in i detta är hur verkligheten ser ut för många lärare. Thomas Strand var inne på fritis med enormt stora grupper. Man har urholkat fritidsverksamheten. Bara under den här mandatperioden har vi sett ett trendbrott. Lärartätheten har ökat sedan 90-talet, det vill säga förra gången ni satt i regeringsställning. Nu har en ny borgerlig regering tillträtt, och återigen minskar lärartätheten. Det spelar också roll för attraktiviteten hos läraryrket, men det är någonting som man inte tar med i beräkningen. De låga lönerna spelar också roll. Vi har en stor avtalsrörelse på gång där ute. Vi vet hur kritiken har varit från många lärare. Vi yrkar inte avslag på den här propositionen. Däremot har vi en rad förslag på förändringar som gör att vi kanske kan få en skola för framtiden i stället för att anamma gamla lösningar som inte kommer att passa i framtiden. Det handlar om ha lärare med djupa kunskaper. Fredrik Schulte sade i ett tidigare replikskifte att man inte behöver kunna så mycket matematik för att undervisa små barn. Det talar mot all vetenskap. Per-Olof Bentley vid Göteborgs universitet har till exempel kritiserat hårt att lärare inte har kunskap om hur och varför matematiken hänger ihop. Man saknar förståelse, och då lär man bara ut tekniker. Det straffar sig senare. Därför menar vi att det är väldigt viktigt att man har djupa kunskaper i ämnen som till exempel matematik.

Herr talman! Det kan man ställa mot hur det har varit till i dag då det inte har funnits någon som helst kunskap i matematik och ungarna har lärt sig att räkna av någon som kanske själv har haft ganska eländiga erfarenheter av matematik och uppenbarligen inte själv har valt att läsa in det i sin lärarexamen. Det är det som man måste ställa emot varandra. Det är märkligt att ni tycker att det är så vansinnigt enkelt att lära ungar att läsa, skriva och räkna från sex eller sju års ålder, beroende på var de börjar, att man inte behöver ha något specialistkunnande i det, utan det kan vem som helst som själv kan läsa, skriva och räkna lära ut. Jag tror att vi alla som inte är lärarutbildade - Rossana Dinamarca tillhör tydligen dem som är det - förstår att det inte är så enkelt. Det är alltså dessa faktorer man måste ställa mot varandra. I stället finns det plötsligt ett nyvaknat intresse för matematik från oppositionen. Nu ska alla helt plötsligt ha ämnesdjup i matte för att bli lärare i de yngsta åldrarna. Vad är det som gör att det inte går att förstå att har man inte fått verktygen som lärare för att utbilda barn i att läsa, räkna och skriva, alltså det mest fundamentala, kan inte barnen heller med allt mod i världen förutsättas kunna läsa, räkna och skriva sedan när de är 17 år? Det är det perspektivet vi har på det hela. Man måste lära sig grunderna för att ha möjlighet att ifrågasätta och lära sig det som sedan kommer.

Herr talman! Jag förstår att Tina Acketoft gärna anklagar oss för att vi inte skulle vilja att lärarna har kunskaper i att läsa, skriva och räkna, men det är inte sant. Det finns inte någonting i vår motion som säger att det är dåligt och att lärarna inte ska ha den kunskapen. Tvärtom! Vi tycker att det är viktigt att man har de kunskaperna, men vi tycker också att det är viktigt att lärarna ska kunna ha djupa ämneskunskaper i ämnen som matematik, SO, som är ganska brett, och de naturvetenskapliga ämnena. Men det är någonting som ni sätter hinder för. Det blir en lite plottrig utbildning där man kan lite om allt. Den plottrigheten kan man redan skaffa sig i dag genom Internet. Det man behöver är djupa kunskaper. Skolan måste kunna stå för någonting som ger djup men som också ger förmåga att analysera. Där finns bristerna i svensk skola i dag. Jag vill gå tillbaka lite till det här med attraktiviteten i utbildningen. Det svarar inte Tina Acketoft på. Jag vill veta hur man är beredd - och det kanske är lite vid sidan av, men det har ändå en viss koppling - att förändra den verklighet som många lärare i förskolan och fritidspedagoger befinner sig i. Det gäller kanske framför allt fritidspedagogerna som ni nu förkortar utbildningen för. Vi har ställt frågan tidigare, och ingen har fått svar på den. Varför ska just fritidspedagoger ha mindre kunskaper? Vad är det som ska tas bort i deras utbildning i dag som är onödigt och som de inte behöver?

Herr talman! Jag måste börja bakifrån även om jag tycker att man ska vara pedagogisk och börja från början. Frågan om fritidspedagoger har vi alla, tror jag, besvarat nu. Jag har i alla fall gjort det ett antal gånger i denna debatt. Det är inte det att de kan för mycket utan att det som de bör kunna faktiskt kan snävas in tidsmässigt därför att utbildningen inte är effektiv som den är i dag. Det hoppas jag är svar på frågan. Det finns väl ingen människa som kan bli beskylld för att kunna för mycket! Jag ber om ursäkt, för det var verkligen inte så att jag inte ville svara på det här med lärarutbildningens attraktivitet. Jag tycker kanske att det går lite utanför den här debatten, men jag ska gärna svara på frågan. Vi tror alla att det måste löna sig att utbilda sig. Att lönebilden ser ut som den gör i dag då att lärarlönerna har rasat om man jämför med omvärlden och med hur resten av Sveriges löneutveckling har sett ut är ett stort problem. Att kommunerna i många fall har för mycket makt över skolan tror jag att ni alla vet att jag som folkpartist tycker. Kommunerna har faktiskt inte förmåga att sätta in tillräckligt mycket människor vad gäller fritidsverksamheten. Det är många ställen där det är för få lärare, för få pedagoger, på fritis. Det är naturligtvis kommunernas ansvar att se till att det finns tillräckligt många. Över huvud taget har statusen i att vara lärare sjunkit, och visst sjutton hänger det ihop med att man inte har det ämnesdjup som man hade tidigare och att man inte längre har den auktoritet som det tidigare innebar att vara lärare. Det är väl klart som sjutton att attraktiviteten sjunker då! Det är naturligtvis många pusselbitar som hänger ihop. Jag tror att får man en lärarexamen där vem som helst som söker inte kommer in, där man ställer höga krav redan från början, där man ser till att få en god utbildning och där man ser till att faktiskt få en auktoritet i klassrummet utifrån ämneskunnandet och det pedagogiska kunnandet, då har man kommit en bit på väg. Men naturligtvis har lönen och det faktum att ni nu håller på att beskära lärarnas tid att planera tiden - att de alltså ska ha 40 timmar på sin arbetsplats - också stor inverkan på detta. Jag tror att de behöver den lilla frihet som finns.

Herr talman! När jag har lyssnat på den här debatten tycker jag faktiskt att man kan beklaga att vi inte kan diskutera med varandra utan i stället diskuterar förbi varandra. Vi från De rödgrönas sida tycker, och det har vi uttalat flera gånger i den här debatten, att mycket i propositionen är väldigt bra. Som både Thomas Strand och Rossana Dinamarca har påpekat har vi inte yrkat avslag på hela propositionen men vi har haft förbättringsförslag, egentligen i helhet sett inte så stora. Kanske är det så att Alliansen har missat en unik chans under denna mandatperiod. Jag tror att det hade varit möjligt att komma överens om en gemensam lärarutbildning som hade haft bred parlamentarisk majoritet i den här kammaren. Det hade varit unikt. Jag tror mig till och med kunna säga att det här kanske är den proposition där vi har stått varandra närmast. Men det är bara att beklaga att Alliansen inte har förstått detta och inte velat, medvetet, måste jag anta, ta detta steg. För om någonting skulle ha ökat statusen på läraryrket skulle det ha varit om hela Sveriges riksdag hade kunnat ställa sig bakom en ny lärarutbildning. Jag vill fråga Tina Acketoft: Varför har ni inte kunnat ta detta steg när ni ändå har sett att vi står varandra relativt nära? Det är ju ändå ni som måste bjuda in till samtal. Oppositionen brukar inte vara den som bjuder in majoriteten till samtal när det gäller sådana här frågor, utan det är majoritetens uppgift. Jag tror som sagt att det hade funnits en chans när det gäller detta. Tyvärr har ni inte tagit den. Är ni inte intresserade av att öka läraryrkets status? Är ni inte intresserade av att få en bred uppslutning kring en ny lärarutbildning i Sverige?

Herr talman! Jag tror att Mats Pertoft använde sina två minuter till att tala ut i periferin förutom under de sista 15 sekunderna. Varför har vi inte bjudit in till samtal? Den frågan kan jag inte besvara, och det vet Mats Pertoft också. Jag tycker att om det är så lite som faktiskt skiljer oss åt kanske vi i stället skulle kunna rösta gemensamt för det här betänkandet, och då har vi löst problemet. Eftersom Mats Pertoft tycker att det är så många bra saker i den nya lärarutbildningen som vi faktiskt är överens om är det väl bra om vi tillsammans här kan rösta för det gemensamt?

Herr talman! Vad ska man säga om denna fråga från Tina Acketoft? Det här förslaget är kanske lite sent påkommet. Om Alliansen röstar för vår motion kan vi naturligtvis fundera på om vi ska rösta för er proposition. Men att i det här sista skedet upptäcka att det finns likheter är lite väl sent. Det är det som är majoritetens uppdrag. Det är det som även är majoriteten i utbildningsutskottets uppdrag, nämligen att försöka snickra ihop majoriteter. Det är helt klart att Alliansen inte har gjort sin läxa vare sig på ministernivå eller i utskottet, för där tror jag att det hade funnits möjligheter. Man kan konstatera att den här regeringen och den här majoriteten inte är intresserade av att nå blocköverskridande överenskommelser. Jag har sagt tidigare i den här kammaren att jag tycker att det är synd att vi har fått en sådan välcementerad blockpolitik här i kammaren och i Sveriges riksdag. Det blir hela tiden skarpa gränser och ibland helt i onödan. Det är ni, Tina Acketoft, som har ansvaret, inte vi i oppositionen. Vad kan man göra annat än rycka på axlarna och säga att ja, det är ni som sänker lärarnas och lärarutbildningens rykte, det är ni som sänker skolans trovärdighet och långsiktighet på det sättet. Det är vad jag hör när jag är ute på skolorna. Man efterfrågar blocköverskridande överenskommelser.

Herr talman! Jag vet inte vad jag ska säga, om jag ska bli full i skratt eller vilja gråta när Mats Pertoft säger att det är vi som sänker den svenska skolan. Det är vi som förmodligen sänker allting, förutom Titanic som kanske sjönk av sig själv. Det är ett mycket märkligt sätt att se på det hela. Denna regering har lyft upp varje problembild som funnits i den svenska skolan, något som man inte velat se tidigare och varit rädd för att tala om. En tidigare talade sade att talets makt över tanken, eller något liknande, har gjort att den svenska skolan blivit dålig - trots att vi belyst de problem som finns. Jag tycker kanske att det var tankens makt som saknades i den förra regeringen då man över huvud taget inte ville tänka på problematiken utan i stället gärna pratade om någonting annat. Alliansregeringen har konsekvent satsat, och kommer att fortsätta att konsekvent satsa, på att ungarna ska få den utbildning de förtjänar, att lärarna ska få den utbildning de förtjänar, att vi åter ska ha en skola av världsklass i Sverige. Vi har halkat efter i resultaten, och det tror jag att Mats Pertoft är medveten om. Vi vill göra någonting åt det. Lärarutbildningen är ett extremt viktigt steg i rätt riktning. Vi vill ha de skarpaste hjärnorna in i skolan, vi vill att de ska vara pedagogiskt utbildade och vi vill ha bredd och djup i våra lärarutbildningar. Det är därför vi lägger fram detta betänkande, och jag skulle vara väldigt glad om Mats Pertoft, och alla andra, ville rösta för det. Även om det är i elfte timmen är det inte någonting att rycka på axlarna åt, vilket Mats Pertoft sade att han gjorde.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. När jag sitter och lyssnar på debatten känner jag mig riktigt gammal. Det här är den fjärde lärarutbildningen som jag på något sätt varit med om och varit i närheten av. Jag måste säga att när det gäller den här lärarutbildningsreformen står partierna, såsom jag uppfattar det, närmare varandra än någonsin. Det är ett steg framåt. Från vår sida sett har vi en skola som många elever är oerhört tacksamma för i dag. Vi har en lärargrupp som på många håll är jätteduktig. Och vi har en lärarutbildning där människor sliter för att det ska bli så bra som möjligt. Det är ett område som är oerhört svårt, och det behöver bli bättre. Det vet vi. Den kamp som under alla år förts på skolans och lärarutbildningens område gäller den gamla seminarietraditionen, som var en egen utbildning, och akademin, som stått för kunskapen och forskningen. Detta har varje lärarutbildningsreform försökt hitta olika lösningar på. Nu har vi en lösning, och den initierades egentligen av tre utredningar. Den första leddes av Sigbrit Franke, professor i pedagogik och tidigare universitetskansler, och heter En hållbar lärarutbildning . Jag var glad när hon fick uppdraget som utredare. Hon har nämligen inte tillhört den grupp som den borgerliga regeringen per automatik skulle ta kontakt med, både utifrån mycket av hennes forskning och utifrån hennes tidigare politiska placeringar. Vi gjorde en ansträngning för att få en bra genomlysning av skolan och lärarkompetensen. Den andra utredningen var Yrkeskunnande - en likvärdig sökväg till lärarutbildningen mot yrkesämnen och den tredje, som också har med saken att göra, Lärarutredningens Legitimation och skärpta behörighetsregler . Alla tre ligger till grund för den lärarutbildningsreform som vi debatterar i dag. Fru talman! Jag gör en liten runda om detta ämne, eftersom jag tycker att det är jätteviktigt att vi talar utifrån den situation som råder. Vi försöker bredda perspektiven lite grann. Alliansen tog krafttag med utredningen. Låt mig använda en del av tiden till att läsa upp direktiven. Där sägs att lärarutbildningen ska vara en akademisk yrkesutbildning. Lärarutbildningen ska präglas av långsiktighet, professionalitet, effektivitet och hög kvalitet. Den ska vidare ge blivande lärare en gedigen grund som under yrkeslivet byggs på med kontinuerlig kompetensutveckling - tala om livslångt lärande! Lärarutbildningens attraktionskraft och status behöver höjas. Jag har inte funnit någon här som säger emot direktivens relevans i sammanhanget. Tvärtom är vi överens om detta. Nu har jag uppehållit med en stund vid dåtid, men hur ser det ut i nutid? Vi har olika bilder, och vi får lätt en snuttifierad bild av helheten. Låt oss därför titta på hela sammanhanget. Jag skulle vilja exemplifiera med golfspelaren som måste föra sin klubba bakåt lite grann för att få sving på bollen så att den förflyttas framåt. Det var någon som efterfrågade framtiden. Den nya lärarutbildningen är en ordentlig sving mot framtiden. Vi sätter in den i ett sammanhang. Den ingår i förändringen, reformeringen, av universiteten och högskolorna. Jag kan lova att systemet med kvalitetsresursfördelningen kommer att kicka upp lärarutbildningen väsentligt. Lärarutbildningen blir nämligen akademiserad, som en utbildning bland alla andra utbildningar. Dessutom har vi lärosätenas autonomitet. Nu kan lärosätena själva plocka in de delar, inte minst inom den utbildningsvetenskapliga kärnan, som man finner är väsentliga. Lärarutbildningen ingår i forskningspropositionen. Vi har avsatt pengar till forskningsskolor, till Utbildningsvetenskapliga kommittén, till fakultetsanslagen - allt detta för att kicka upp lärosätenas utbildningar. Snälla vänner, gör inte lärarutbildningen till någon speciell utbildning, för det är detsamma som att vi inte accepterar att den är akademisk. Låt den få vara en utbildning som alla andra, med samma tillgång till forskningsmedel som andra. Till s-gruppen vill jag säga att jag var en av förkämparna för att Utbildningsvetenskapliga kommittén skulle bli ett ämnesråd. Redan när den tillkom 1998 sade Socialdemokraternas dåvarande utbildningsminister Thomas Östros ett absolut nej till detta. Man kunde inte tänka sig att utifrån den grund som kommittén var uppbyggd göra det till enskilt ämnesråd. Nästa mandatperiod var Leif Pagrotsky utbildningsminister. Även han sade nej till detta eftersom man var tvungen att bredda det hela. Men kära ni - vad är det vi har gjort i propositionen? Jo, vi har breddat det. Vi har tydligt talat om att vi behöver kunskap på olika sätt. Det handlar till exempel om hjärnans funktion. Är det inte viktigt hur våra hjärnceller fungerar för att vi ska förstå hur vi kan anpassa utbildningen och lära oss utifrån det? Det är väl jättebra att vi breddar det. Då kanske nästa steg blir ett ämnesråd. Vi har verkligen inte lyft bort forskningen; det får ni inte säga. Någon sådan särbehandling har vi inte genomfört. Tvärtom finns lärarutbildningen nu i det absoluta sammanhang där den ska finnas. Vi har en reformering av svenska universitet och högskolor och deras forskning. Vidare har vi den i skollagen. Vi har den hela vägen. Det lärosäte som inte ger pengar till forskning om lärarutbildning får fundera på hur pass vetenskapsförankrad den är. Ska den lärarutbildningen ha kvar examensrätten? Då får man ju ta hela det här tillsynsförfarandet. Men nu får vi se var lärarutbildningen är viktig och var vi får den bästa kvaliteten. Våra barn är, precis som ni alla har sagt, värda den absolut bästa kvaliteten på lärare. Och det behöver vi ha på våra lärarutbildningar. Men vad är en bra lärare? Jag ska tala om vad jag tycker är en bra lärare. Det är en lärare med ett varmt hjärta som har känsla för våra barn, som vill ge engagemanget och det där extra. Det är en lärare med en fast hand som vågar visa vilka normer och värden som gäller, som vågar peka ut vilken väg man behöver gå för att utbilda sig och som vågar motivera barnen att lära sig. Sedan handlar det om en vass hjärna. En lärare som är kreativ vill kanske ta ett break och forska vidare inom ett område för att det är viktigt. Detta tror jag är jätteviktigt för framtidens lärare när det gäller att möta det uppväxande släktet. Det är det, mina vänner, som vi ska satsa stenhårt på. Vi borde ha använt dubbelt så lång tid till den här debatten, fru talman, av den enkla anledningen att det är framtiden vi talar om. Det gäller de barn som utvecklas nu. Det är de här lärarna som vi nu ska börja utbilda. Vi talar om det ansvar som vi som beslutsfattare har inför kommande generationer och inför framtidens samhälle. Då behövs det här. Jag är jätteglad för att vi i dag har en lärarutbildningsproposition som vi i vårt betänkande kan tillstyrka. Det kan vi göra med en bred överenskommelse mellan opposition och majoritet, för det är trots allt inga hårresande kioskvältare som oppositionen har skrivit i sina reservationer. Det är några missförstånd, som jag kan tolka, och några nyanseringar. Men vi kan gå till beslut i eftermiddag om en lärarutbildning som är bra, som kommer att gynna framtidens skola och som kommer att gynna framtidens lärarkår. Vi höjer verkligen statusen på yrket. Och detta gör att vi också kommer att gynna forskningen inom det här området, som behöver initieras och utvecklas ännu mer. (Applåder)

Fru talman! Det är bra att Yvonne Andersson börjar med att konstatera att vi inte står så långt ifrån varandra i den här frågan, ungefär som Mats var inne på. Och vi har poängterat att vi inte vill avslå den här propositionen, men vi vill förbättra den. Det har framgått med tydlighet. Det är bra med den ingången i debatten, tycker jag. Sedan hämtade du en bild från golfens värld. Jag försöker spela golf; jag fuskar lite. Nu vet alla golfare att det är väldigt lätt, när man gör den där svingen och klipper till bollen, att det blir en slice in i skogen eller en hook in i skogen. Jag är rädd för att det är precis det som ni gör. Ni slår slicar och hookar. Den här propositionen borde förbättras. Jag säger som Mats att vi skulle ha kunnat hitta förbättringspunkter och kunnat gå fram med ett enat förslag för lärarutbildningens bästa i Sverige. Tyvärr blir det inte så. När det gäller forskning hade utredaren bra förslag angående den utbildningsvetenskapliga kommittén och mer pengar. Nu blir det inte mer pengar från den borgerliga regeringen till den kommittén, och ställningen stärks inte heller, vilket vi vill och har skrivit i vår motion. Det kan jag beklaga. För inte så länge sedan kom propositionen En akademi i tiden - ökad frihet för universitet och högskolor . Där talas det om avregleringar och inte detaljstyrningar. Nu har vi fått en lärarutbildningsproposition som går åt precis motsatt håll. Det är mer regleringar och mer detaljstyrningar. Jag skulle kunna läsa upp flera citat ur propositionen där det sägs att det behöver styras mer, regleras mer. Hur kommer det sig att ni ena veckan lägger fram en proposition som talar om frihet och avregleringar och att det sedan kommer en proposition som säger precis tvärtom?

Fru talman! Thomas Strand nämner det här med detaljstyrning. Jag har hört i debatten om hur man vill ha mer. Och en av era reservationer innebär att ni vill ha mer av tydlighet inom den utbildningsvetenskapliga kärnan, till exempel. Då kan ni läsa på s. 37 i propositionen. Där står det: Den närmare bedömningen av vilka kurser, och innehållet i dessa, som bör ingå i den utbildningsvetenskapliga kärnan bör vara de anordnande lärosätenas ansvar. Här har vi väl ingen detaljstyrning? Det är precis tvärtom. Det blir lite förvirrat. Socialdemokraterna har i alla tider velat detaljstyra, och man vill göra det också här. Samtidigt lägger ni på oss att vi detaljstyr. Jag skulle kunna ta upp många fler exempel på att vi överlåter till lärosätena att anordna dessa. Vi överlåter till lärosätena att ingå i detta. Det ingår i våra autonomiseringsambitioner, som vi också kommer att ha en proposition om så småningom, som ska diskuteras här i kammaren. Egentligen är det alltså tvärtom. Vi detaljstyr inte mer än vad vi tycker behövs när det gäller riktlinjer för en verksamhet som är lagstadgad ute i samhället. Jag håller alltså inte med om detta. Däremot förvånar det mig att Thomas Strand hävdar att det är detaljstyrt för att man talar om examina, examinationer och så vidare. När har detta startat i så fall? Jag tycker att det är bra att vi har fått en balans när det gäller vad som ska styras och inte styras, fru talman.

Fru talman! Då vill jag också citera två saker ur propositionen. På s. 8 står det uttryckligen att lärarutbildningens innehåll ska "regleras tydligare". Ungefär i det sammanhang där Yvonne Andersson hämtade sitt citat står det - och det handlar om den utbildningsvetenskapliga kärnan - så här: "bör regleras tydligare". Det finns fler exempel på detta, och jag har hört företrädare för den borgerliga majoriteten säga: Ja, det behövs detaljstyrning just nu. Nu säger inte Yvonne riktigt så. Det är en splittring bland er. Det är precis som att ni har en autonomiutredning som säger si och en lärarutbildningsproposition som säger så. Anna Götlind, ordförande i Sveriges universitetslärarförbund, och Eva-Lis Sirén, ordförande i Lärarförbundet, har skrivit en liten artikel och talat om just detaljstyrningen. Det här säger i alla fall lärosätenas företrädare till mig. Det blir för mycket detaljstyrning. Det är ett hot mot den akademiska friheten. Jag tror att detta beror på att Björklund ville ha det här området för sig själv och tog det från högskoleministern. Han älskar att peka med hela handen. Men jag förstår inte varför det ska detaljstyras så mycket. Kan Yvonne ge ett bra skäl till det?

Fru talman! Vi ska börja med att nämna de här personliga delarna. Man bygger upp teorier. Det är ett sätt att möta verkligheten. Men det här är betydligt viktigare än att fundera på varför det står si eller så och varför det har tillkommit. Låt mig i stället gå tillbaka till 1988! Då fick hela den utbildningsvetenskapliga kärnan, den typen av kurser, finnas inom ramen för något som kallades för basgruppsverksamhet. Jag ledde själv basgrupper på den tiden och hade möjligheter att följa upp. Då skulle varje lärarlag inom lärarutbildningen komma överens om vad som skulle tas in där. Då förstår vi själva att det blev rätt olika över landet i olika ämnen. Det här tillsammans med att jag läser er reservation om att det inte är en tydlig hand - det gäller genusperspektivet, hbt-frågorna och ett antal andra frågor - gör att det blir lite förvirrat. Vi har riktlinjer för områden som ska finnas. Det är bra. Sedan är det upp till lärosätena att bestämma ytterligare. Är inte det en rimlig styrning? Övertolkar vi inte när vi talar om detaljreglering, åtminstone i just det här avseendet? Jag tycker att det är en övergripande styrning som kan behövas. Vi hade under skolminister Ingegerd Wärnersson en diskussion om Värdegrundsåret och vikten av att lyfta in värdegrunden. Nu har vi den som får komma in på olika sätt i den utbildningsvetenskapliga kärnan. På det viset har man lyft in olika ämnen. Lärarutbildare är inte korkade på något sätt. De vet vad som behövs.

Fru talman! Jag vill uppehålla mig lite kring utbildningens kärna. Det är bra att vi har kommit in på den diskussionen. Det har varit för lite av det i den här debatten. Jag reagerar på att Yvonne Andersson säger att det här kan vi väl lämna lite öppet. Jag tycker inte att man kan lämna lite öppet om man ska inkludera alla barn i skolan eller inte. Det behövs kunskap. Det behövs vissa perspektiv som vi har blivit uppmärksammade på. Det gäller till exempel elever med funktionshinder. Det behövs kunskap kring det. Jag vet inte hur många gånger man har fått rapporter om hur skolan konserverar könsrollsmönster. Då behövs det kunskap för att kunna bryta det. Det är en viktig del i utbildningens kärna. Det kanske blir bättre när det gäller digital kompetens med framtida lärare som kommer och själva har erfarenhet. Men vi har kunnat se att det har funnits brister i den digitala kompetensen hos många lärare. Det är naturligtvis därför det är viktigt att ha med ett sådant perspektiv. Det handlar om hållbar utveckling, om homo- och bisexuella och om transpersoner. Vi vet att man i läromedel ser det som ett problem att vara homosexuell eller bisexuell. Att vara transperson finns inte ens. Det är därför de perspektiven är viktiga om vi vill ha en förändring. Vill vi ha det kvar som det är behöver vi inte ha med det. Jag menar att vi inte kan lämna det öppet om det är viktiga eller inte viktiga perspektiv. Det är klart viktiga delar som varje lärare måste ha med sig. Sex- och samlevnadsundervisningen måste bli mycket bättre och integreras i fler ämnen.

Fru talman! På s. 37 i vårt betänkande står det att regeringen bedömer att frågor som jämställdhet, tillgänglighet och rättigheter för elever med funktionsnedsättning, hållbar utveckling och sex och samlevnad bör rymmas inom den utbildningsvetenskapliga kärnan liksom också generella kunskaper om de övriga områdena som skolans värdegrund, etcetera. Jag tycker att det är jättesynd om vi i den här debatten inte tittar på vad det är som står, vad vi har fått med egentligen. Det här finns med. Det är en komplex verklighet vi lever i. I lärarutbildningen ska man få kunskaper, inte bara för att ha dem själv som i många andra utbildningar utan också för att förmedla dem vidare. Hela det spektrumet finns i lärarutbildningen på många olika sätt. Det är bara att läsa innantill. Låt oss inte när vi har en jättebra produkt gå ut med felaktiga bilder så att våra lärare, lärarutbildare, barn och föräldrar tappar modet. Här har vi jobbat intensivt med människor. Remissinstanser har sagt sitt och kommit med förslag. Det har hanterats och beretts. Vi har en produkt. Vi ska väl ändå inte vara orsak till att man ska tycka illa om den verklighet som ska bära upp vårt samhälle i stor grad. Jag tycker att skolan är en institution som i hög grad bär upp det. De här områdena finns. Därför tycker jag att det är viktigt att vi inte påstår att de inte finns och frågar varför de inte finns. Däremot tycker jag att många av de här områdena behöver utforskas vidare. En av de delar som vi fortfarande behöver, om vi tittar ut över hur det ser ut i samhället, är värdegrunden. Det handlar om att det blir en tydlig värdegrund, den värdegrund som vårt demokratiska samhälle vilar på.

Fru talman! Jag har läst hur man har svarat på den motion som vi har skrivit angående utbildningsvetenskapens kärna. Man har inte tagit till sig det. Det står på s. 15 och 16 i betänkandet. Precis som Yvonne Andersson säger här lämnar man det öppet. Det är det jag menar. Man kan inte lämna öppet om man ska inkludera alla elever eller inte, om man ska tillgodose alla elevers behov för att alla ska kunna ta del av undervisningen. Det är inte okej att vi fortfarande 2010 har en skola som så hårt sätter in oss i olika könsrollsmönster. För att kunna bryta det behövs det redan från förskolan att lärarna där har kunskap om genus. Vi behöver göra många andra förändringar, men om vi bara ska prata om lärarutbildningen är detta väsentliga förändringar som behövs. Tyvärr negligerar man det. Det kan finnas med. Det kanske till och med bör finnas med. Men man lämnar det öppet. Om vi ska ha en skola för alla där alla har rätt till kunskap behöver vi vara mycket tydligare än vad Yvonne Andersson och regeringsföreträdarna är.

Fru talman! Jag utgår från att min motpart här inte upplever skolan, lärarutbildningen och den här reformen på det viset. Det bedrivs ett oerhört arbete för att se varje elev, för att varje elevs behov ska bli tillgodosett. Det finns redan nu. Det står i vår skollag att man ska se till varje elev. Vi ska inte ge den bilden att vi inte gör det redan nu. Vi stärker det dessutom på det sätt som man ute i professionen tycker att det behöver göras på. Att det kan tas upp i utbildningen är en ytterligare styrka. Sedan har vi alla de forskningsprojekt som handlar om detta. Vi har kompetensutvecklingen som också i hög grad handlar om att se varje elev oavsett en rad kriterier. Det är synd att ge den bilden, för det finns och det förstärks i den här lärarutbildningen. Med det vill jag säga att jag fortfarande kan tycka att vi behöver se igenom det ytterligare och sitta och samtala om vad den här reformen innebär. Är det verkligen på det sättet? Eller kan vi uppfatta det skrivna ordet lite bättre?