Meddelande om EU och Arktis

Fru talman! Vi har att debattera utrikesutskottets utlåtande angående EU-kommissionens meddelande om Europeiska unionen och Arktis. Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationen från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. När Utrikesutskottet debatterar i denna kammare vänder vi ofta blicken österut, söderut eller, med den nya borgerliga regeringen, alltför ofta västerut mot Washington. Men sällan blickar vi åt norr. Alltför sällan debatterar och diskuterar vi Arktis- och Barentsområdet, trots att detta är områden som måste beskrivas som vårt närområde. Om jag inledningsvis ska säga något positivt om kommissionens meddelande är det väl just att det uppmärksammar Arktis och ger oss möjlighet att föra upp denna fråga på dagordningen. Behovet att uppmärksamma Arktis och situationen i Arktis är stort på grund av både klimatförändringarna och den säkerhetspolitiska utvecklingen i regionen. Arktis är i dag den region på jorden som förändras snabbast på grund av klimatförändringarna. Temperaturen i Arktis har under de senaste årtiondena ökat dubbelt så mycket som i övriga världen. Arktis värms upp betydligt fortare än vad man tidigare trott. Prognoserna har försämrats varje gång de har presenterats. De senaste decennierna har nästan hälften av Nordpolens vinteris försvunnit, motsvarande en yta sex gånger så stor som Sverige. Tjockleken på Arktis havsis har sommartid minskat med 40 procent. Tre år i rad har avsmältningen av havsisen i Arktis nått rekordhöga nivåer. Sommaren 2007 konstaterades den lägsta utbredningen av havsisen i Norra ishavet sedan satellitmätningarna inleddes. Forskare menar att ett Nordpolen utan is på sommaren kan vara ett faktum i relativ närtid. Denna utveckling kommer självklart att ha katastrofala följder för djur- och växtliv och människor i regionen men kommer självklart att påverka hela världen negativt. Klimatförändringarna kommer att innebära att enorma naturtillgångar som i dag är otillgängliga kommer att kunna exploateras. USA:s geologiska myndighet konstaterade 2008 i en omfattande studie att cirka en femtedel av jordens ännu inte upptäckta resurser av olja och gas finns just i Arktis. En exploatering av dessa naturtillgångar skulle leda till en katastrof för ekosystemen i regionen men också leda till ytterligare enorma koldioxidutsläpp globalt. Vänsterpartiet anser att Sverige i EU men också i Arktiska rådet kraftfullt ska verka för att det internationella samfundet snarast utvecklar och antar en konvention som ger Arktis skydd mot exploatering och militarisering under minst 100 år framöver. Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet 2011-2013 skulle kunna utnyttjas till att ta initiativ till ett förbud mot eller en kraftig begränsning av exploatering av naturresurser från området kring Arktis. I väntan på att ett sådant avtal ska kunna bli verklighet bör Sverige omgående föreslå ett omedelbart moratorium mot ökad exploatering i Arktis tills ett effektivt avtal har kunnat säkras. Fru talman! I början av juni var jag i Luleå och deltog i protesterna mot den Natoledda flygövningen Loyal Arrow, den största flygövning som någonsin hållits i vårt land. Många av de tillresta demonstranterna från norra Sverige men också från Finland kände en oro över att denna övning var en del av en militär upprustning och en ökad politisk spänning i hela regionen. Jag måste erkänna att jag anser att den oron inte är obefogad. Vi ser i dag hur en rad länder, bland dem både Ryssland och USA, riktar sina blickar mot Arktisområdet och mot de naturtillgångar och nya transportvägar som kommer att blottläggas om vi inte förhindrar klimatförändringarna. Vi ser redan i dag hur Nato och Ryssland ökat sin militära närvaro i regionen. År 2002 placerade Ryssland sin flagga på Nordpolens havsbotten. I juli 2008 sändes krigsfartyg från Ryssland för att patrullera de arktiska vattnen för första gången sedan kalla kriget. Ryssland har även meddelat att man avser att sätta upp en militär styrka - Arctic Group of Forces - som ska vara operativ 2020. Men även på andra sidan Atlanten har oroväckande steg tagits. Bland det sista USA:s förre president George W Bush gjorde innan han avgick var att utfärda nya direktiv för USA:s närvaro i Arktis. Kanada har beslutat att öka sin närvaro markant. I augusti 2007 annonserade Kanada att man avsåg att bygga en militärbas för att patrullera och manifestera sin suveränitet över Nordvästpassagen. Detta är en utveckling som inger oro och som Sverige med kraft måste agera för att vända. Sverige borde med kraft verka för att motverka denna ökade militarisering av Arktis. Vänsterpartiet har bland annat tidigare föreslagit att Sverige ska verka för en nordisk-arktisk-kanadensisk kärnvapenfri zon. Det skulle kunna vara ett steg att ta bland många. Men jag tror att den stora utmaningen nu är att Sverige måste kraftfullt verka för att Arktis naturtillgångar inte blir en källa till konflikt och politiska spänningar utan en källa till ökat samarbete i regionen.

Fru talman! Vi lever i en allt varmare värld. Det är på få platser det märks tydligare än just i Arktis. De senaste tre åren har avsmältningen av havsisen nått rekordhöga nivåer. Inom tio år kan Arktis vara helt isfritt under sommartid. Den issmältning som har skett har skett så snabbt att det har förvånat forskarna. Vad innebär då detta för oss? Det innebär att de prognoser och kalkyler som säger att Grönlandsisen inte kommer att smälta snabbt, som säger att det är lugnt med klimatförändringarna och att det inte kommer att leda till några större höjningar av havsnivån under det här århundradet kan vara helt felaktiga. Det här är en mycket oroande utveckling. Men den utvecklingen och den aspekten berörs inte i kommissionens meddelande om den nya arktiska politiken som vi debatterar här i dag. I stället fokuserar man på andra saker. Man fokuserar på att isavsmältningen öppnar nya möjligheter för transport, mineralutvinning och annan näringsverksamhet, som regeringen sammanfattar kommissionens meddelande. Det stämmer. När isen smälter blir det lättare att för fartyg att färdas genom de arktiska vattnen. Det kommer att bli lättare att transportera och utvinna olja. Det kommer också troligtvis att leda till att det blir mer fisk i vissa vatten. Det kommer sannolikt även att leda till ekologiska omställningar, kanske till och med katastrofer, i andra vatten. Det blir stora förändringar. Det är bra att man nu börjar försöka ta ett grepp över den förändring av vår omvärld som håller på att ske även om man inte blickar på det största problemet - att det här är ett hot. I stället fokuserar man på de ekonomiska möjligheterna. Man blundar för hotet och fokuserar på de ekonomiska möjligheterna, nämligen att man kan utvinna den olja och den gas som ligger under havsbottnen i Arktis. Undersökningar tyder på att mellan 20 och 25 procent av världens oupptäckta resurser av kolväten står att finna i Arktis. Man kan ju förstå att detta är intressant för oljebolag och för andra människor som vill att vi ska använda dessa tillgångar. Problemet är bara att om vi vill föra en hållbar klimatpolitik kan vi inte göra det. Om vi använder den kol, den olja och den gas som vi redan i dag känner till var den ligger kommer vi inte att kunna klara klimatmålen. Då kommer vi att få ut så mycket koldioxid i atmosfären att den globala uppvärmningen går över det tvågradersmål som världen har sagt att vi ska hålla. Om vi överträder detta tvågradersmål kan det leda till att den globala uppvärmningen börjar bli självgående och accelererar av egen kraft. Det är hög tid att vi sätter stopp för politiken att utnyttja mer kolväten. Det är Miljöpartiets linje. Det är en nödvändig linje. Vad säger då EU-kommissionen i sitt meddelande? Man ska alltid gå till källmaterialet och se vad som egentligen står där. Jag bläddrar i papperen och kommer fram till punkt 3 - Att främja hållbar resursanvändning. Jag måste säga att rubriken onekligen låter bra. Innehållet är däremot inte lika upplyftande för en miljöpartist. Punkt 3.1 under rubriken Att främja hållbar resursanvändning handlar om kolväten. När jag läste detta första gången tänkte jag: Ja - här kommer det att stå att vi måste sluta använda kolväten i den mängd som vi nu gör. Det är den hållbara politiken! Men min och Miljöpartiets bild av vad som är hållbar politik stämmer inte överens med EU-kommissionens världsbild. Så här skriver kommissionen: Arktis innehåller stora outnyttjade kolvätereserver. Kända arktiska offshoreresurser ligger inom arktiska staters exklusiva ekonomiska zoner. De arktiska resurserna skulle kunna bidra till att förbättra EU:s försörjningstrygghet när det gäller energi och råvaror i allmänhet. Under avsnittet Strategiska mål säger kommissionen att stödet för utvinning av arktiska kolväteresurser bör tillhandahållas på ett sätt som till fullo respekterar stränga miljönormer och beaktar att Arktis är ett synnerligen sårbart område. Vidare säger kommissionen att man ska verka för stärkta grunder för ett långsiktigt samarbete, särskilt med Norge och Ryssland, som underlättar hållbar och miljövänlig prospektering, utvinning och transport av arktiska kolväteresurser. Sammanfattningsvis kan det lätt sägas att kommissionen inte har förstått någonting. Det finns ingen hållbar massiv utvinning av kolväteresurser i Arktis. Det enda skälet till att resurserna ännu inte har nåtts av exploateringen är att den globala uppvärmningen hittills inte har nått så långt att det är möjligt att utvinna dem på ett säkert sätt. När isen i Arktis smälter på grund av att den globala uppvärmningen har gått för långt vill EU-kommissionen att vi ska plocka upp mer olja och mer gas. Det är någonting de inte har begripit. Vi från Miljöpartiet är motståndare till kommissionens exploateringspolitik. Vi anser att oljan ska få ligga kvar under havsbottnen. Vi har inte råd att ta upp den, för om man tar upp den kommer den att brännas. Jag yrkar bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation där vi säger att man ska låta oljan ligga. Vi säger att Sveriges regering bör ta ett initiativ om att få till stånd ett avtal om att vi inte bara ska skydda Arktis mot militarisering utan också mot exploatering av framför allt kolväteresurserna. Det finns redan ett avtal för Antarktis. Sveriges regering borde ta sitt internationella ansvar, framför allt nu när Sverige är ordförande i EU det här halvåret, och se till att lyfta upp frågan om att vi behöver ett liknande avtal även för Arktis. Jag vill säga något om regeringens och utskottsmajoritetens reaktion på kommissionens meddelande. De har välkomnat meddelandet. Utskottsmajoriteten har visserligen försynt påpekat någonting som det är bra att man påpekar, nämligen att det i avsnittet om fossila bränslen tydligare kunde ha framhållits att ökad utvinning av olja och gas i Arktis leder till ökade utsläpp av växthusgaser. Det är bra sagt av utskottet; det stöder Miljöpartiet till fullo. Men det räcker inte. Vi måste klart ut säga att oljan ska ligga där den ligger. Tyvärr verkar det som om regeringen och alliansen är nöjda med att säga vackra ord i Sverige. I Bryssel säger de inte lika mycket. Regeringens politik vad gäller Norra ishavet har hittills varit att man hyr ut isbrytaren Oden för att hjälpa Exxon Mobil prospektera efter gas. Jag hoppas att regeringens politik kan bli bättre.

Fru talman! Som vi alla vet påverkas polarområdena just nu mest och störst av den globala uppvärmningen. Varmare vatten och nedsmältning av is påverkar marina ekosystem, havsvattennivåerna och klimatet på ett sätt som ger globaliseringen en direkt och konkret innebörd. Konsekvenserna för enskilda länder och deras befolkning har fått allt större uppmärksamhet under de senaste årens klimatdebatt. Men på den senaste tiden har klimatdiskussionen tillförts ytterligare en dimension - kampen om de arktiska naturtillgångarna och därmed också risk för ökade konflikter. Tvister som tidigare har varit av mer strategisk betydelse har nu fått nya ekonomiska dimensioner. Kopplat till detta ligger nya frågor om utbyggnad och lokalisering av ny infrastruktur som med stor sannolikhet också kommer att medföra konflikter med urfolken gällande deras existens och territoriella rättigheter. Tidigare har de nordiska länderna ofta fungerat som framgångsrika konfliktdämpare och förhandlare vid uppkomna säkerhetspolitiska och territoriella konflikter. Men i dag har flera av de nordiska länderna egna intressen att bevaka. Klimatförändringarna kan därmed på många olika sätt ställa Norden och även det nordiska samarbetet i en ny situation. Därför är det, som utskottet konstaterar, hög tid att EU uppmärksammar det arktiska området och de stora förändringar som pågår där och för första gången försöker utforma en sammanhållen Arktispolitik för EU. Detta gör man i ett meddelande som innehåller tre strategiska mål samt förslag till närmare 50 enskilda åtgärder. De tre centrala målsättningarna för EU:s förhållande till Arktis är att skydda och bevara Arktis i samverkan med dess befolkning, främja hållbar resursanvändning, som vi hörde här, och bidra till förbättrade multilaterala styrformer för Arktis. Man har också accepterat definitionen av Arktis som området norr om polcirkeln. Så nu vet vi i varje fall var Arktis ligger! Detta är omfattande mål, men meddelandet är inte på något sätt heltäckande. Där redovisas frågor med anknytning till de områden som kommissionen hittills har kommit i kontakt med. Man talar ofta i Bryssel om att man har öppnat ett fönster mot Arktis. Det räcker inte i dag; man måste nog öppna dörren och stiga ut i verkligheten för att se vad som händer. Det bor nämligen folk i det här området också. Främst behandlas förhållanden som rör havsområden, som EU också ser som sina egna intressen. Det som saknas är till exempel naturskydd av landområden, urfolkens situation, biologisk mångfald, forskningssamarbete samt betydelsen av det omfattande regionala samarbetet i området mellan regeringarna och mellan parlamenten. Vi har Barentssamarbetet och också NGO:er som arbetar här. Det är ändå viktigt att notera att EU har ansökt om permanent observatörsstatus i Arktisrådet. Det är ett viktigt forum för kunskap och politiska beslut. Kommissionens ansökan behandlades av Arktiska rådet i Tromsö i april i år. Diskussionen fortsätter nu under Danmarks ordförandeskap fram till och med 2011, då Sverige tar över ordförandeskapet i Arktiska rådet. Danmark genom Grönland tillhör de fem så kallade strandstaterna runt Norra ishavet utöver Ryssland, Kanada, USA och Norge. De har legitima rättigheter och skyldigheter i de arktiska havsområdena. I dessa stater pågår ett arbete för att utröna hur långt ut respektive stats kontinentalsocklar sträcker sig. Utöver dessa fem länder är det Island, Sverige och Finland samt representanter för sex organisationer för urfolk i Arktis som ingår i Arktiska rådet. I dag finns det även sex observationsländer och flera har sökt. Det visar vilket stort intresse hela världen har för det arktiska området. Fru talman! Det är bra att både regeringen och riksdagen har granskat EU:s meddelande om Arktis, men vi ska också komma ihåg att inte heller Sverige har ett program eller en strategi för Arktis eller nordområden. I morgon kommer Maud Olofsson här i riksdagen att presentera Sveriges ordförandeprogram för Barentsrådet, som Sverige nu tar över ordförandeskapet i. Det och våra synpunkter i detta utlåtande vore en ganska bra start på en svensk strategi inför vårt ordförandeskap 2012. Det kan i detta sammanhang nämnas att Nordiska ministerrådet har bearbetat en nordisk strategi för klimat- och miljögifter i Arktis som gäller till 2012. Med andra ord är det dags att starta ett arbete också på hemmaplan för en egen strategi, en handlingsplan inom prioriterade områden som kan vara ekonomi och infrastruktur, miljöfrågor, utbildning och mänskliga resurser, gränsöverskridande samarbete och rättsliga frågor, kanske den svåraste frågan nu i Arktis. Jag tror att vi i Sverige nog är det sista av de nordiska länderna i detta arbete. Finlands utrikesminister Stubb deklarerade i sitt tal i Rovaniemi den 29 september sina tankar om Finlands arktiska policy. Och förra veckan meddelade utrikeshandelsminister Väyrynen att han vill att regeringen lämnar en redogörelse till riksdagen om Finlands politik beträffande Arktis och dessutom tillsätter en delegation för att behandla arktiska frågor. Så där har man tagit ett steg framåt. Fru talman! Ibland kan det vara bra att lära sig av våra nordiska grannar, men man kan naturligtvis också vara sist på spelplanen, bara resultatet blir bra. Men det är viktigt att vara med på spelplanen och hålla hårt i bollen, för de här frågorna är viktiga också för Sverige. Till sist, fru talman, kommer Arktis att bli en av de största utmaningarna under EU:s kommande mandatperiod. Arktis kommer att vara en arena för både konkurrens och samverkan inom civila, ekonomiska och militära områden. Vi kommer att ställas inför beslut där olika intressen måste vägas samman. I den nya världen kommer Norden att utgöra EU:s yttre gräns, den sista utposten mot Arktis. Frågan är om vi i Norden och i EU ska hitta en väg för fredliga lösningar eller om vi kommer att medverka till att bygga konflikter. Härmed, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet.

Fru talman! Arktis må verka fjärran, långt bort, även för oss som bor på dessa nordliga breddgrader, men de förändringar som sker i området till följd av de globala klimatförändringarna drabbar oss alla. På Arktis är effekterna som mest märkbara, och det är här man ser de första förändringarna. Under 2007 kunde man konstatera att utbredningen av havsis i Norra ishavet var den minsta sedan satellitmätningar började göras, och det finns inga tecken på att trenden är på väg att avta. Denna och många andra frågor som rör Arktisområdet och dess befolkning togs upp i meddelandet The European Union and the Arctic Region, som presenterades av kommissionen för Europaparlamentet i november 2008. Tre centrala målsättningar tas upp, och dessa är: skyddandet och bevarandet av Arktis, tillsammans med områdets befolkning, ett främjande av en hållbar resursanvändning och ett bidragande till förbättrade multilaterala styrformer för Arktis. Målen är strategiska och följs av förslag till åtgärder inom en lång rad av områden. Dock saknas konkreta förslag med rättslig grund. De förslag som läggs fram kommer i stället att ligga till grund för rådsslutsatser vid allmänna rådets möte senare i år. Regeringen säger i sin faktapromemoria att man välkomnar kommissionens meddelande och att Sverige stöder ansträngningarna för att utforma en sammanhållen Arktispolitik i EU. Många av förslagen som läggs fram är bra och bör kunna få ett brett stöd bland medlemsstaterna. Däremot påpekar man att det finns delar som är otydliga och lämnar ett brett tolkningsutrymme. Arktisområdet är inte bara ett område att betrakta ur ett miljö- och naturresursperspektiv utan också ett hem för cirka fyra miljoner människor, många av dem tillhörande ursprungsbefolkningar som samer och inuiter. Från såväl regeringens som utskottets sida påpekas att meddelandet från kommissionen inte uppmärksammar de folkrättsliga aspekter som kommer av de legitima rättigheter och skyldigheter som de fem arktiska strandstaterna runt Norra ishavet har. De arktiska landområdena ges som helhet inte samma behandling i meddelandet som havsområdena, varför man gärna hade velat se ett bättre helhetsgrepp med bättre hänsyn till samtliga områden som rör den arktiska miljön och befolkningen. Arktisområdet är att betrakta som ett hav omgivet av land, vilket står i kontrast till Antarktis som är en landmassa omgiven av hav. Dock finns andra likheter områdena emellan och lärdomar att hämta från arbetet med Antarktisfördraget där parterna gemensamt, inklusive Sverige, 1991 antog ett miljöskyddsprotokoll som innebar ett förbud mot utvinning av naturtillgångar för minst 50 år framåt. Fru talman! Utförliga miljökonsekvensbeskrivningar och ekologisk hänsyn vid all aktivitet i Arktis är något som vi från svensk sida tar på stort allvar då miljön i Arktis är särskilt känslig. Från utskottets sida ser vi positivt på regeringens arbete i den här frågan och att den påpekas även här. Sverige ingår dessutom i Arktiska rådet där regeringen verkat för att åstadkomma en samsyn mellan de parter som berörs för att på bästa sätt skydda miljön i Arktis. Det gäller inte bara ett skydd mot klimatförändringar utan alla slags förändringar och skadlig påverkan. Samtidigt menar utskottet att man i avsnittet om fossila bränslen tydligare kunde ha pekat på att ökad utvinning av olja och gas i Arktis leder till ökade utsläpp av växthusgaser som påskyndar de globala klimatförändringarna. I avsnittet om transporter kunde man även ha påpekat att ökade utsläpp av luftföroreningar förvärrar klimatförändringarna. Utskottet menar också att meddelandet kunde ha klargjort att den snabba försämringen av Arktis miljö sällan härrör från Arktisområdet självt utan är en konsekvens av det som sker i världen som helhet. Fru talman! Sammantaget ställer sig utskottet positivt till att liksom regeringen stödja de ansträngningar som kommissionen har gjort för att ta fram en sammanhållen Arktispolitik för EU. Meddelandet är att se som ett första steg. Det ligger på oss alla att i alla de forum där det är relevant att ta upp frågor som rör Arktis göra det och verka för att skydda en känslig miljö. Som påpekats finns områden där man från svensk sida velat se en tydligare linje och en större tyngdpunkt på vissa miljö- och folkrättsliga hänsyn. De strategiska mål som anges i meddelandet är dock på det stora hela bra. Att man kan finna en bred uppslutning bakom de mål som lagts fram är också en mycket viktig faktor. Meddelandet borde kunna få ett brett stöd av samtliga EU:s medlemsstater.

Fru talman! Jag vill bara fråga om Moderaterna anser att utvinning av olja i Norra ishavet är en hållbar resursanvändning.

Fru talman! När jag läser Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservation anser de att majoriteten i utskottet i sin granskning av kommissionens meddelande inte tydligt uppmärksammat de stora klimatmässiga risker som följer på prospektering och utvinning av fossila bränslen i Arktis. Jag tycker att vi har gjort det. I vår granskning tycker vi att meddelandet kunde ha varit mer konkret avseende naturskydd av landområden och bevarandet av biologisk mångfald. Dessutom kunde avsnittet om fossila bränslen tydligare ha framhållit att ökad utvinning av olja och gas i Arktis leder till ökade utsläpp av växthusgaser som påskyndar de globala klimatförändringarna. En hel del är alltså sagt om vad vi tyckte att meddelandet kunde ha innehållit.

Fru talman! Jag skulle beskriva kommissionens meddelande som att det genomsyras av en frustande entusiasm över möjligheten till utvinning av olja och gas under Norra ishavet. Jag tycker inte att majoriteten har svarat tillräckligt tydligt på det genom det ni framhåller, nämligen den grundläggande självklarheten att utvinning av olja och gas leder till ökade klimatproblem. Men låt vara; timmen är sen.

Fru talman! Jag finner att Miljöpartiet och Vänsterpartiet är ensamma i sin uppfattning att inte stödja utskottets granskning av detta meddelande. I övrigt har kammaren visat ett brett stöd för kommissionens meddelande.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i sin helhet. Jag instämmer i varierande grad med vad samtliga talare har sagt tidigare i denna talarstol. Jag tror att vi alla kan vara tämligen överens om att växthuseffekten smälter ismassorna kring Arktis i en oroväckande hastighet. Det vi kommer att ta ställning till är EU-kommissionens förslag till strategiska mål och enskilda åtgärder som medlemsstaterna och institutionerna ska göra för att minska klimatförändringarna i Arktis. Det ska vara första steget mot en gemensam politik i EU vad gäller Arktis. Det är ett bra steg som vi ska vara stolta över, även om många av oss är frustrerade över att det går för sakta. Man kunde också ha varit ännu tydligare vad gäller klimathänsyn inte minst. Jag och bland andra Anita Brodén har jobbat länge för att Arktis borde bli ett skyddat marinreservat. Vi är glada över att Folkpartiets partistyrelse har sagt inför höstens landsmöte att det kommer att bli partiets officiella politik. Varför ska man rättsligt skydda Arktis som ett marinreservat? Det handlar förstås om att en kapplöpning har påbörjats i jakten efter den olja och gas som tidigare har varit otillgänglig på grund av isen. De fem omkringliggande arktiska staterna Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark, via Grönland, har den suveräna rätten att utvinna naturtillgångar på respektive stats kontinentalsockel, vilket bland annat Sinikka Bohlin redogjorde för tidigare. För att få rätten över sin kontinentalsockel måste en stat lämna in dokumentation inom tio år efter att man ratificerat havsrättskonventionen. Det handlar om folkrätt på en tämligen avancerad nivå. Därför pågår det just nu en intensiv kamp mellan de arktiska staterna där de försöker leda i bevis att deras kontinentalsocklar mot Arktis sträcker sig så långt ut som möjligt. Om oron för ryska gasledningar i Östersjön är berättigad borde Sverige och flera andra länder i ännu högre utsträckning ha anledning att rikta sin uppmärksamhet norrut. Det finns åtminstone tre goda skäl till varför vi måste skydda Arktis bättre. Det första är att bromsa upp den globala uppvärmningen. Det andra är att förhindra skadliga utsläpp. Det tredje är att skydda utrotningshotade arter och möjliggöra för befolkningen att kunna leva kvar på denna plats. I de arktiska staternas strävan att säkra rättigheterna över Arktis i form av transportleder, olja, gas och övriga naturresurser får de ett ekonomiskt intresse av att Arktis fortsätter smälta. Vi måste alla ta ett ansvar för att denna logik bryts. Jorden klarar inte av dagens ökade förbränning av fossila bränslen. Utöver olika ekonomiska styrmedel i form av koldioxidbeskattning, utsläppsrätter och trafikavgifter kan det också behövas absoluta förbud som bevarar skyddsvärda miljöer som exempelvis Arktis. Om naturtillgångarna i Arktis kan bli föremål för utvinning riskerar vi också olyckor i form av oljeutsläpp, vilket kan skada ännu mer eftersom nedbrytningen sker långsammare i kalla miljöer än i varma system. Natur- och djurlivet utanför Alaskas kust lider fortfarande av sviterna efter grundstötningen 1989 av oljetankern Exxon Valdez. Med stora ansträngningar har Sverige med grannländer lyckats ge Östersjön ett ganska gott skydd. De politiska och framför allt rättsliga förutsättningarna för att lyckas med detsamma när det gäller olje- och gasutvinning i Arktis är dessvärre sämre, även om det troligen är ännu mer angeläget. Utrotningshotade arter är beroende av sina ekosystem. Det gäller till exempel isbjörnen. Även om isbjörnar är goda simmare är de beroende av havsis för jakt och förflyttning. Dräktiga isbjörnar bygger snöiden där de föder sina ungar. Det vore en stor tragedi om framtidens isbjörnar reducerades i antal och förvisades till djurparker långt från sin naturliga levnadsmiljö. Ett marinreservat i Arktis kan bli verklighet. Det behövs politisk framsynthet, som jag tror att vi hittar i samtliga partier i Sveriges riksdag, men framför allt påtryckningar från allmänheten. Arktis skulle behöva en miljökamp på samma nivå som vi just nu ser på den globala miljöfronten, inte minst inför Köpenhamnsmötet. Det kommer att behövas samma påtryckningar. Många har i debatten dragit paralleller till Antarktisfördraget från 1991 då Sverige var en av de pådrivande parterna. Antarktisfördraget är ett miljöprotokoll enligt vilket utvinning av naturtillgångar förbjuds i minst 50 år framåt. Det gör att man bara kan använda Antarktis till fredliga och vetenskapliga ändamål. Det är ett exempel på hur man skulle kunna lösa Arktisfrågan. Det finns dock en hel del folkrättsliga problem på Arktis som inte finns på Antarktis. Det måste vi också väva in i diskussionen. Ett dilemma som framkom förra året när vi hade denna debatt och som är viktigt och inte ska raljeras över är hur man ska främja den hållbara resursanvändningen för den urbefolkning som finns på Arktis. På Antarktis bor det bara forskare på stationer, men på Arktis har vi en levande urbefolkning som måste kunna leva kvar på det sätt som den har gjort i många många år. Det måste komma in bredare i debatten. Jag förstår flera aspekter som tas upp i Vänsterpartiets och Miljöpartiets reservation. Det är hedervärt och bra, men man får inte skapa en nidbild av detta utlåtande. Även om det är otillräckligt är det ett första steg mot en gemensam EU-politik som lyfter klimatfrågorna på denna del av jorden. Det, om något, är viktigt.

Fru talman! Vi kristdemokrater välkomnar kommissionens meddelande och anser att det är angeläget att EU i sitt beslutsfattande beaktar och ägnar särskild uppmärksamhet åt de unika förhållanden som råder i Arktis. Vi har hört det från tidigare talare och jag instämmer i att de globala klimatförändringarna märks först och är störst i Arktis. Uppvärmningen fortsätter med tilltagande isavsmältning på land och till havs. Det oroar oss kristdemokrater. EU måste driva på arbetet för att garantera säkerhet och stabilitet, strikt miljöstyrning och beaktande av försiktighetsprincipen, hållbar resursanvändning samt öppet och rättvist tillträde till marina arktiska områden. Det är positivt att kommissionen har valt en ambitiös och bred ansats där man, som vi tidigare hörde, har accepterat definitionen av Arktis som området norr om polcirkeln, vilket omfattar både land- och havsområden där de åtta arktiska staterna i olika omfattning har suveränitet. Isavsmältningen i Norra ishavet öppnar nya möjligheter för transport, mineralutvinning och annan näringsverksamhet. Dessa ändrade förutsättningar påverkar den geostrategiska dynamiken i Arktis och kan ha konsekvenser för internationell stabilitet och för europeiska säkerhetsintressen. Nya ekonomiska möjligheter och åtföljande konsekvenser för miljö och befolkning i Arktis tilldrar sig ökad uppmärksamhet. Denna utveckling medför ett ansvar för EU att motverka att situationer uppstår där Arktis kan bli ett säkerhetspolitiskt spänningsområde. Det är ytterst väsentligt att unionen tar detta ansvar och formulerar sitt intresse för och sitt engagemang i Arktis i ljuset av ett sådant ansvar. Stabilitet, balans och kontinuerliga dialoger mellan inblandade stater och aktörer är också nödvändigt. Framtida ryska intressen och kopplingarna mellan ekonomiskt och politiskt ledarskap för Arktis finns på hög nivå. Ryska intressen har också drivit utvecklingen och upptrappningen eftersom varken nuvarande eller tidigare amerikansk administration har någon egentlig Arktispolitik. Det kan också vara av intresse att veta att industriinvesteringarna i nordvästra Ryssland är de största som någonsin skett i Nordeuropa enligt det informationsmöte som hölls på Näringslivets Hus för ett tag sedan. Även Norges investeringar i området är av betydelse till följd av de olje- och gasfyndigheter som gjorts. I försvarets inriktningsproposition från regeringen skrev vi att klimatförändringarna har stora konsekvenser för utvecklingen och den känsliga miljön i Arktis. Avsmältningen skapar också nya förutsättningar för bland annat energi- och mineralutvinning och sjötransporter i norr. Denna utveckling medför också att Barentsregionen och Arktis, och därmed också Nordeuropa, får en ökad strategisk betydelse. Behovet av att förstärka övervakningen i Arktis och förbättra förmågan att hävda sin självständighet och skydda det egna territoriet mot otillbörligt intrång har ökat hos de fem strandstaterna runt Norra ishavet. Kolahalvön rymmer fortfarande världens största ansamling av nukleärt material, såväl i fungerande energi- och vapensystem som i form av utbränt kärnbränsle och andra former av radioaktivt avfall. Fru talman! Frågan om ökat samarbete med EU, samtliga länder i Arktis och inom Norden berörs också. De olika nordiska länderna har olika säkerhetspolitisk bakgrund, men utvecklingen mot större samordning accelereras av behovet av att kunna agera i Arktis. Kristdemokraterna välkomnar det avtal om gränsöverskridande räddningssamarbete i Barentsregionen som ingicks i december 2008 mellan Finland, Norge, Ryssland och Sverige. Vi ser fram emot ytterligare samarbete i regionen, inte minst på det säkerhetspolitiska området. Jag yrkar bifall till förslaget i utlåtandet.

Fru talman! Arktis har hamnat i fokus. Polaråret, IPY-året, satte fingret på den akuta situation som råder. Inte minst med hjälp av all den dokumentation som finns från polarforskningsexpeditionerna sedan 1800-talet har man kunnat påvisa skillnaden och den negativa utveckling som skett. Temperaturhöjningen går fortare än väntat. Tidigare talar har påpekat att avsmältningen av havsisen i den arktiska bassängen har nått rekordhöga nivåer tre år i rad. Permafrostsmältning och metangasutsläpp är några mycket oroande scenarier. Jag delar den oro som framförts av flera talare här i kväll. Frågan kommer, precis som Birgitta Ohlsson har framfört, att debatteras vid vårt landsmöte. Fru talman! Klimatförändringarna i Arktis är inte bara ett hot mot den arktiska miljön och invånarna i Arktis. De medför också globala konsekvenser. En kraftfull klimatpolitik i EU och insatser för klimatanpassning i Arktis inklusive arbete för att skydda den biologiska mångfalden måste därför, precis som skrivs i faktapromemorian, vara centrala delar i EU:s arktiska politik. Det är positivt att kommissionen har för avsikt att fullfölja SAON-processen, Sustaining Arctic Observing Networks. Det är från början ett svenskt initiativ som innebär samordning och förbättring när det gäller övervakning och observation av förändringar som sker i Arktis. Det är alltså en otroligt viktig process som pågår. Oden, vårt flaggskepp, har hittills kunnat nyttjas av många internationella forskare. Jag utgår ifrån att det kommer att bli en fortsatt diskussion om behovet av ytterligare forskningssatsningar när det gäller forskningsfartyg. Fru talman! EU:s tidigare ordförande, Frankrike, visade ett mycket stort intresse för de här frågorna. De anordnade bland annat ett antal seminarier och skickade stafettpinnen vidare till Sverige. Nu lyfter kommissionen upp frågan om en EU-politik för Arktis. Den tas också upp i samband med Nordiska rådets session. Jag hade dock gärna sett att det hade blivit ett möte på högsta politiska nivå i samband med vårt ordförandeskap, inte minst med tanke på det stundande klimattoppmötet. Det krävs och det är behov av långsiktig finansiering och långsiktig infrastruktursatsning. Jag delar utrikesutskottets synpunkt att skälet till att Arktis måste skyddas bland annat är att vi måste bromsa den globala uppvärmningen och förhindra skadliga utsläpp, men också skydda utrotningshotade arter och värna folks traditionella livsstil. Vi har urbefolkning, vilket också har förts fram är. Men jag delar också utskottets kritik där man framför att man gärna hade sett mer konkreta åtgärder vad gäller naturskydd av landområden. Den första strategiska målsättningen som kommissionen pekar ut - att skydda och bevara Arktis i samverkan med dess befolkning - är A och O. Herr talman! Isavsmältningen i norra Ishavet öppnar enligt regeringen nya möjligheter för transport, mineralutvinning och annan näringsverksamhet. Det är viktigt att vi också inser att det öppnar för nya hot med ökad utvidgning av olja och gas, vilket för med sig ökade utsläpp av växthusgaser och luftföroreningar. Det är angeläget att den svenska regeringen, inte minst i samband med kommande ordförandeskap i Arktiska rådet driver på mer konsekvent att man ska kunna genomföra rådets riktlinjer och rekommendationer. En klar förstärkning vore att få kommissionen som observatör vid dessa möten. Det är ett förslag som har ställts och som man kommer att återkomma till. Det är också angeläget, precis som Birgitta Ohlsson har framfört, att arbeta för att detta område blir maritimt skyddat. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets utlåtande.