Kriminalvårdsfrågor

Herr talman! Kriminalvården är en av rättsväsendets absolut viktigaste verksamheter. Det är samtidigt en av de allra svåraste, för när alla andra samhällsinsatser har misslyckats kommer man till kriminalvården. Det är kriminalvården som ska verkställa utdömda påföljder och sedan göra allt vad man kan för att de dömda efteråt ska vara bättre rustade att leva ett liv utan kriminalitet. Att bara låsa in människor utan rehabilitering är ingen bra lösning vare sig för samhället eller för den enskilde eftersom alla intagna ska ut i samhället någon gång igen. Det är viktigt att kriminalvården har resurser och möjlighet att satsa på de dömda så att de är rustade att leva ett liv utan kriminalitet efter sin tid i kriminalvården. Kriminalvårdens ekonomi har under flera år visat underskott. Satsningarna på polisorganisationen har ökat trycket på resten av rättskedjan, och antalet klienter ökar inom kriminalvården. Detta ställer krav på kriminalvårdens utveckling och innehåll. Bristande resurser skapar en ineffektiv kriminalvård som riskerar att motverka de intagnas rehabilitering och försämrar arbetsmiljön för dem som jobbar inom kriminalvården. Fackförbundet Seko har rapporterat om kraftig överbeläggning och hårdare klimat inom anstalterna. Det är trångt både på anstalter och på häkten runt om i landet. Man transporterar häktade långa avstånd för att de ska få plats, vilket är både ineffektivt och resursslukande. Det är viktigt att personalbehovet och lokaler är anpassade efter de behov som finns för att skapa en väl fungerande kriminalvård. Man menar att kriminalvården är nära bristningsgränsen. Man konstaterar i sin rapport att det blir allt trängre på landets fängelser. Mer än varannan kriminalvårdare tycker att beläggningsgraden på den egna arbetsplatsen är för hög, och var tredje uppger att den har ökat under det senaste året. Man rapporterar om intagna som sover på golvet och överfulla häkten, och Seko har fått flera signaler från medlemmar om att situationen inom kriminalvården blir alltmer akut. Vi vet att antalet åtalade som döms till fängelsestraff ökar stadigt, men Kriminalvården saknar resurser för att kunna bygga fler fängelser eller anställa mer personal. Herr talman! Det är uppenbart att budgetramen för 2011-2013 är mindre än vad Kriminalvården äskat. Det är kanske i sig inte så konstigt, men här pratar vi om sammanlagt ca 2 ½ miljard, vilket är mycket när vi talar om en totalbudget på ca 8 miljarder. Rättsväsendets bedömning är att man behöver 1 200-1 300 nya platser 2013. Hur har då regeringen reagerat på detta? Jo, alla Kriminalvårdens byggnadsplaner som inte lett fram till byggstart skjuts på framtiden. Det gäller bland annat en ny anstalt i Haparanda liksom en ny anstalt och en häktesenhet i Östersund. Den inledda planeringen av platsutbyggnaden vid anstalten i Luleå och vid häktet i Malmö har avbrutits. Även projektet Ersättningsanstalt Skåne har lagts på is efter färdigställd lokalplan och inledande byggnadsprogram. Här handlar det om ersättning för ett antal äldre anstalter som är från 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa gamla lokaler måste kanske avvecklas även utan ersättningsplatser, vilket skulle innebära en allvarlig platsbrist i södra Sverige. Det är förbluffande att regeringen är så totalt handlingsförlamad och inte har någon strategi eller något förslag på hur man ska lösa denna problematik. Vi kan konstatera att när man nådde målet om 20 000 poliser verkade man tro att alla problem var lösta inom rättsväsendet. Vi har självkart inget emot fler poliser. Det var ju vi som skapade förutsättningar för denna satsning genom att utbilda fler poliser. Men till skillnad från den borgerliga regeringen anser vi att man måste se till hela rättskedjan. Satsar man i början av den måste man inse att det får konsekvenser i slutet av den. Vi har fem reservationer i detta betänkande, och vi står självklart bakom samtliga, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2. Jag tänker ändå ta upp lite grann om våra reservationer. Först har vi frågan om kvinnor i kriminalvården. Vi anser att frågan om kvinnors situation inom kriminalvården bör prioriteras högre än i dag. Kriminalvården behöver anpassas bättre efter de intagna kvinnornas behov. Sedan har vi frågan om utslussning, där vi bland annat lyfter fram hur viktigt det är att kommunerna har en god beredskap för att kunna erbjuda stöd och vård som behövs efter frigivandet. För att underlätta kommunernas möjligheter till detta menar vi att det bör utredas hur alla de resurser som finns inom missbrukarvården, socialtjänsten, Arbetsförmedlingen etcetera kan samordnas på ett bättre sätt för att varje individ ska ges ett relevant stöd i samband med frigivningen, ett så kallat utslussningsstöd. Stödet kan vara individuellt, och insatserna ska vara riktade mot exempelvis fortsatt missbrukarvård, arbetspraktik, utbildning och boende. Vi lyfter också fram frågan om restriktioner för häktade. Sverige har fått kritik av Europarådet när det gäller lagstiftningen om och förhållandena i de svenska häktena. I Häktesutredningen föreslogs att åklagare i samband med häktesförhandlingar ska begära tingsrättens tillstånd och motivera varje enskild restriktion som han eller hon vill ålägga den häktade. Dessa förslag välkomnades av många remissinstanser som såg dem som nödvändiga för att man ska leva upp till de krav som ställs på Sverige. Regeringen valde trots detta att inte genomföra förslagen när den nya fängelse- och häkteslagen togs fram och anförde att utredningsförslaget inte medför någon principiell ändring. Detta uttalande menar vi är ganska häpnadsväckande eftersom utredningens förslag faktiskt innebär ett helt annat perspektiv i frågan om vem som ska initiativ till en omprövning. Vi anser att Häktesutredningens förslag om prövning av restriktioner i häktet bör genomföras. När det gäller utbildning för kriminalvårdare menar vi att ett så krävande yrke kräver en vidare utbildning än vad som kan erbjudas inom Kriminalvårdens egen försorg. Vi menar att man bör utreda hur en särskild högskoleutbildning för kriminalvårdare kan skapas. Sist men inte minst har vi frågan om tillsyn över kriminalvården. En väl fungerande tillsyn är central för den slutna verksamhet som kriminalvården utgör. Den tillsyn som JO utför i dag är inte kontinuerlig och inte heller fullständig. En övervägande del av verksamhetens tillsyn ansvarar den egna myndigheten själv för. Vi menar att en modern kriminalvård ska ha en självständig tillsyn utifrån. Vi vill därför införa en oberoende instans utanför Kriminalvården som ska sköta tillsynen över deras verksamhet. Herr talman! Avslutningsvis är det viktigt att återigen påtala att antalet klienter inom kriminalvården förväntas öka inom såväl häkte, anstalt och frivård, detta som en följd av bland annat fler poliser, straffskärpningar, nedläggningar och renoveringar av gamla anstalter och häkten. Det finns inga tecken på åtgärder som sammantaget skulle leda i en annan riktning än denna. Därför vill jag uppmana mina borgerliga kolleger i justitieutskottet att öppna ögonen och ta kriminalvårdens och Sekos signaler på allvar. Kriminalvården har en allvarlig situation, och om inget görs kan det få långtgående konsekvenser. Det är dags att också ni vågar sätta press på regeringen i dessa så pass viktiga frågor. (Applåder) I detta anförande instämde Kerstin Haglö, Arhe Hamednaca och Elin Lundgren (alla S), Maria Ferm (MP) samt Lena Olsson (V).

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att jag står bakom Miljöpartiets alla reservationer i betänkandet men att jag av tidsskäl yrkar bifall endast till reservation 10. I det här betänkandet behandlas ett antal motioner från allmänna motionstiden som rör kriminalvårdsfrågor. Jag kommer i mitt anförande att ta upp bland annat kvinnor i kriminalvården och tillsynen över kriminalvården. En grön kriminalvårdspolitik bygger på en individanpassad behandling och vård och ett förebyggande arbete där samhället tar sitt ansvar för de individer som hamnar i kriminalitet. Självfallet ska den intagne också ta sitt ansvar i detta. Miljöpartiet de gröna anser att en stor del av grogrunden för kriminalitet ligger i olösta underliggande samhällsproblem som ojämlikhet, segregering, fattigdom, arbetslöshet, psykisk ohälsa, missbruk, misshandel, vanvård av barn och mycket mer. Dessa faktorer är ett hot emot människors trygghet och på sikt även mot demokratin. Samhällets fokus ska ligga på att förebygga brott. Brottsoffer har ett rättmätigt intresse av kompensation och upprättelse. Däremot tjänar varken brottsoffer eller gärningsmän på att deras skilda behov ställs emot varandra. Rädslan för brott och krav på ett rättssäkert och tryggt samhälle måste tas på allvar. Problemen löses dock inte med ökad repression utan med en kriminalpolitik som är brottsförebyggande och reparativ. Kriminalpolitiska åtgärder kan aldrig vara tillräckliga för att bekämpa ett komplext problem som kriminalitet. Grunden för ett tryggt, säkert och solidariskt samhälle skapas genom en långsiktigt hållbar politik på arbetsmarknads-, familje-, ekonomi- och miljöområdet samt på det sociala området. En progressiv kriminalpolitik finns i en solidarisk hållbar politik som syftar till att skapa ett humant och tryggt samhälle. De åtgärder som krävs inom kriminalpolitiken ska alltid vara humana, rättvisa, förutsebara och realistiska. Åtgärderna ska bygga på kunskap om samband mellan brottslighet och människors sociala villkor, inte på vedergällning och repression. Forskningsrapporter visar att fler och längre fängelsestraff inte leder till minskad brottslighet. Stora satsningar har gjorts för att nå målet om 20 000 poliser i Sverige, men samtidigt har inte de satsningar som behövts gjorts på kriminalvården för att backa upp polissatsningarna. Jag vill beröra situationen för kvinnor i kriminalvården, vilket tas upp i reservation 1 som S, MP och V står bakom. Kvinnors och mäns situation inom kriminalvården skiljer sig åt väsentligt. Kvinnor har till exempel sämre fysisk och psykisk hälsa och allvarligare missbruksproblem. Många har utsatts för våld och övergrepp, utnyttjats och förnedrats en lång tid innan de slutligen döms till fängelse för brott. Samhällets och omvärldens dom drabbar kvinnor hårt, och de är ur denna aspekt dubbelt bestraffade för sina problem. I dag brister kriminalvården i att rehabilitera kvinnor utifrån kvinnliga interners egna förutsättningar. Program och verksamhet inom frivården och anstaltsvården måste anpassas till kvinnors behov. Det finns brister i genusperspektiv såväl inom kriminalvården som inom den forskning som bedrivs. Som vi beskriver i reservation 10 är en väl fungerande tillsyn central för den slutna verksamhet som kriminalvården utgör. Den tillsyn som Justitieombudsmannen utför i dag är inte kontinuerlig och inte heller fullständig. En övervägande del av verksamheternas tillsyn ansvarar den egna myndigheten för. En modern kriminalvård ska därför ha en självständig tillsyn utifrån. I utskottsbehandlingen av detta betänkande har Miljöpartiet missat att stödja inrättandet av en fångombudsman som beskrivs i reservation 11. Jag vill därför ta tillfället i akt att påpeka att även detta är något vi står bakom. Det räcker inte med att Justitieombudsmannen kan utöva tillsyn inom kriminalvården. Det behövs också en instans som företräder fångars mänskliga rättigheter. I Storbritannien har det till exempel införts en fångombudsman med lyckat resultat. Det krävs i högre grad en dialog mellan internerna och anstaltsledningarna för att öka rättstryggheten för båda parter, och där har fångombudsmannen visat sig kunna ge ett sådant stöd. Det behövs någon som aktivt kan arbeta för både interner, anstaltsledningar och Kriminalvården. I detta anförande instämde Lena Olsson (V).

Herr talman! När man kommer upp i talarstolen som den tredje personen från oppositionen har en hel del redan sagts, och jag kan faktiskt instämma i allt det som har sagts från talarna före mig. Jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 11. Vi debatterar nu ett motionsbetänkande om kriminalvården. Kriminalvården är en väldigt viktig del av rättsväsendet. Kriminalvården står också inför stora utmaningar. Det har vi hört att föregående har talat om. Vi har en ganska stor procentandel intagna både när det gäller anstaltsplatser och när det gäller häktesverksamheten. Om man läser Kriminalvårdens egen årsredovisning ser man att detta ställer till problem i och med att transportverksamheten får anlitas i många stycken. Jag har tänkt ägna mitt anförande åt frågor om utslussning. Det finns några verksamheter där man gör verkställighetsplaner. Där har man blivit lite bättre. Svårigheten är att få reda på kvaliteten i planerna. Det framgick efter det att Riksrevisionen var inne och kontrollerade det hela och vi fick en rapport 2009. Där framkom bland annat att personalen själv har svårt att ta fram planerna eftersom de inte tycker att de har den utbildning som krävs. Det tycker jag är allvarligt i sig. Det har hänt åtminstone några positiva saker när det gäller utslussningen. Det handlar om Kramiverksamheten. Jag tror att Vänsterpartiet kan ta åt sig en del av äran för detta eftersom vi har kört ganska hårt i interpellationer med att arbetslinjen ska räknas också inom kriminalvården. Det är ju meningen att man ska sona sitt brott, men det är också meningen att den dag man har gjort det ska man ha en väg tillbaka och en väg ut. Då ska man ha de förutsättningar som behövs för att klara att återgå till ett normalt samhälle och ett normalt liv. Det ska inte vara så som har skett i många fall - att den dag man kommer ut och står där med sin påse har man ingen bostad och ingen utbildning. Då är det lätt att man hamnar i samma tråkiga gäng igen. Det som behövs, vilket också Riksrevisionen säger, är en mer samordnad insats för före detta kriminella som kommer från anstalt. Det gäller kommunerna och deras socialtjänst. Det gäller Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan etcetera. Vi kunde höra på ett seminarium i går som handlade om insatser för unga kriminella att man vill göra vissa planer där olika myndigheter inklusive polisen och de sociala myndigheterna ingår. Planerna handlar om att förebygga och ta hand om ungdomar så att de kommer på rätt väg. Det är viktigt att detta görs tidigt. Man kan tycka att det är sent att ha ett seminarium nu om en så självklar sak. Man borde bestämma sig för att inte ha stuprör, utan man måste samverka. Så är det i många saker. Det är samma sak när det gäller vuxna interner som kommer ut från anstalter. Också de behöver en bred samverkan för att detta verkligen ska lyckas. Kramiprojektens verksamheter har utökats, men Kriminalvården skriver också att detta är en verksamhet som är så pass lyckad att den behöver utökas. Jag ser inte i dagens läge var man ska hitta pengar till detta. Det skulle vara trevligt att få svar från Alliansen på dessa frågor, för det är mycket det här som frågan handlar om. Vad finns det för beredskap den dag man kommer ut? Hur är man rustad? Finns det bostad? Finns det jobb? Finns det en utbildningsplats som jag kan få? På det viset kan vi också förebygga. Kriminalvården kostar ca 7 ½ miljard. Jag och mitt parti är ganska övertygade om att med en bättre samverkan och ett bättre fokus - alltså hårdare tag - i kriminalvården skulle människor komma ut mycket bättre och få en rejäl chans att komma tillbaka. Det är precis vad de flesta vill. Utslussningen är viktig. I reservation nr 11 tycker Vänsterpartiet att det är dags att inrätta en fångombudsman. Det är inget nytt. I Storbritannien har man gjort detta, och det har lyckats väl. Kriminalvården har sin verksamhet, och personalen har sina företrädare. Man har vissa råd inom Kriminalvården, men man har svårt att komma fram. Internerna har svårt att få sina önskemål tillgodosedda. De tas inte på allvar. Jag tror att det är dags att nämna Justitieombudsmannen, som är ganska nedlusad med jobb. Utöver detta tror jag att det är nödvändigt om vi ska komma framåt i dessa frågor att vi får någon som tar till vara internernas intressen. Jag tror att man skulle ha stor nytta av detta i processen där människor finns i anstalten. Men också verkställighetsplanerna skulle då få en bra mycket bättre kvalitet, och de som kommer ut från anstalterna skulle kunna möta det samhälle som de kommer ut till på ett mycket bättre sätt. Vi har varit med på reservationer som gäller häkten. Socialdemokraterna har tagit upp detta, och jag instämmer i det. Det är väl lika bra att jag tar upp det här med halvtidsfrigivningen, för det kommer Alliansen ändå att vidröra. Vi tror att det är dags att man provar något nytt. Hårdare tag och längre straff verkar inte hjälpa. Brottsligheten finns i alla fall. Forskning visar inte heller på att hårdare straff ger mindre brottslighet. Däremot skulle ett mer jämställt samhälle sänka brottsbenägenheten bra mycket mer. Det skulle väl inte vara så svårt att prova att inrätta halvtidsfrigivning när det gäller förstagångsdömda? Jag har till och med fått medhåll av Maud Olofsson. Hon tycker att det skulle vara en bra idé att ha halvtidsfrigivning. Även Maud Olofsson tycker att man kanske lär sig lite för mycket utöver det man ska när man sitter inne. Därför vore förstagångsdömda en bra grupp att börja med. Jag är övertygad om att vi skulle få ett bra resultat.

Herr talman! I dagens debatt om kriminalvården behandlar vi ett tjugotal motionsyrkanden som väcktes under allmänna motionstiden 2010. Motionerna berör bland annat frågor om utslussning, samverkan, utbildning för kriminalvårdare och tillsyn över kriminalvården. Jag tänker kommentera vissa av dessa motioner och reservationer. Jag vill börja med att konstatera att den 1 april i år började en ny fängelse- och häkteslag att gälla. Den klarlägger och förändrar vissa delar av kriminalvården, vilket är bra. Herr talman! Kriminalvården består av 31 häkten, 52 anstalter och 34 frivårdskontor. Därutöver bedriver man transporttjänst. Under 2010 var det genomsnittliga antalet årsarbetskrafter drygt 9 000 personer. Kriminalvården tar varje år hand om ca 26 000 dömda. De flesta av dessa finns ute i samhället och är dömda till fotboja, villkorlig dom med samhällstjänst, skyddstillsyn, skyddstillsyn med samhällstjänst eller skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Ungefär 5 000 sitter varje dag i fängelse, och varje år passerar ungefär 10 000 personer våra fängelser. Mål och visioner för Kriminalvården är att påföljder verkställs säkert, humant och effektivt, att lagföring kan ske på ett effektivt sätt och slutligen att återfall i brott ska förebyggas. Kriminalvård är självfallet en komplex verksamhet där många hänsyn behöver tas. Från Moderaterna anser vi att vissa brott kräver påföljder där den som har begått ett brott ska dömas till fängelse. Det handlar om att det krävs en reaktion från samhället. Men inte minst viktigt är att påföljden är en kompensation för brottsoffret - en kompensation som om ett allvarligt brott har begåtts kanske inte alltid ses som tillräckligt utifrån brottsofferperspektivet. Men likväl är det viktigt. För Alliansen är det självklart att verkställigheten inom kriminalvården är effektiv, så att den intagne ges möjlighet att komma tillbaka i samhället och inte återfalla i brott. Att fokusera på arbetslinjen och en drogfri miljö är centralt. Därför är innehållet i kriminalvården viktigt. Under senare år har det pågått ett intensivt utvecklingsarbete inom kriminalvården, och jag ska lyfta fram några delar. Till att börja med vill jag säga att det är viktigt att alla som är intagna i fängelse har en individuell verkställighetsplan. Den är grunden för en så bra verksamhet som möjligt för varje individ. Enligt Kriminalvårdens årsredovisning hade 92 procent av de intagna en verkställighetsplan 2010, vilket är en ökning från 89 procent året innan. Den som är dömd genomgår varje år olika typer av behandlingar. I syfte att förhindra återfall i brott ges de dömda nya kunskaper och färdigheter samt insikter om sitt brott och dess verkningar. Behandlingar ska ge den dömde bättre förutsättningar att klara ett laglydigt liv när han eller hon har avtjänat sitt straff. Behandlingsprogrammen, som ska vara evidensbaserade, har olika innehåll beroende på behov. Det kan vara allt från antidrogprogram till program om alternativa livsstilar. Den som sitter i fängelse är skyldig att delta i programverksamheten. Vi kan även konstatera att utbildningsnivån hos många i fängelse är låg. Därför satsas det mycket på utbildningar av olika slag. Det handlar om allt från att läsa in grund- och gymnasieskola till att läsa in yrkesexamen genom arbetsmarknadsutbildningar. Vi konstaterar också att fler och fler studerar i dag och fler får betyg för varje år. På våra fängelser finns även sysselsättning. Det är självklart att den som är intagen ska arbeta. Därtill krävs det en bra utslussning. I den bästa av världar skulle alla komma ut till ordnade förhållanden. I den nya fängelselagen som trädde i kraft den 1 april är det tydligt att detta är viktigt. Samverkan ska ske med berörda myndigheter, framför allt socialtjänst, hälso- och sjukvård, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men det är även viktigt med samverkan med organisationer inom den ideella sektorn. Vi kan konstatera att arbetet för att verkställighetsplaner och utslussningsåtgärder ska bli än bättre är ett löpande arbete som regeringen fokuserar på. Jag vill även nämna några ord om kvinnors situation inom kriminalvården. Det är en grupp som har andra behov än männen, och här pågår ett arbete för att ge det stöd och de behandlingar som den gruppen behöver. Det är ett arbete som har pågått under några år. Så sent som häromdagen kom till exempel Kriminalvårdens slutrapport om försöksverksamheten för kvinnor som varit utsatta för människohandel eller prostitution. Kvinnor inom kriminalvården är uppmärksammade, och det är viktigt att fokusera på den gruppens särskilda behov. Därför är det att slå in öppna dörrar när S, MP och V vill ge ett tillkännagivande till regeringen om att prioritera frågan. Detta görs redan. Arbete pågår! Herr talman! Enligt dagens lagstiftning ska en intagen i fängelse som skött sig släppas villkorligt när två tredjedelar av fängelsetiden avslutats. Det finner vi vara en rimlig avvägning. Vi anser att det är viktig att det finns morötter för att man ska sköta sig. Det är lika självklart att den som inte sköter sig inte heller släpps efter att ha avtjänat två tredjedelar av tiden. Här kan vi konstatera att Vänsterpartiet åter vill införa halvtidsfrigivning. Det är något som vi helt motsätter oss. Den ändringen som vi gjorde under den förra mandatperioden ska ligga fast. Likväl kan vi konstatera att Sverigedemokraterna inte anser att det ska finnas villkorlig frigivning med motiveringen att domstolarna dömer till för korta straff. Enligt vår uppfattning måste det väl ändå vara bättre att se över straffsatserna. Vi har redan skärpt straffen för vissa grova våldsbrott och tillsatt en utredning av samtliga påföljder. Det måste vara en smartare väg att gå. Att inte ha någon morot för de interner som sköter sig väl tror vi skulle skada verksamheten. Varför skulle man annars anstränga sig? I betänkandet lyfts även frågan upp om att den som dömts till straff och därpå följande utvisning i möjligaste mån ska överlämnas till det landets kriminalvård. Det är något vi instämmer i, men för att detta ska kunna genomföras krävs avtal med mottagande länder, så att vi för det första vet att den dömda faktiskt avtjänar det straff som vi utdömt och för det andra vet att mottagande land faktiskt går med på att ta emot den dömde. Det finns internationella och nordiska konventioner om detta, och regeringen arbetar ständigt med att få avtal med fler länder. Därtill har man just fattat beslut om en utredning för att göra en översyn av lagstiftningen som rör denna fråga. Det är en viktig fråga, och därför är det viktigt att regeringen fortsätter sitt arbete på detta område. Slutligen vill jag lyfta upp frågan om utbildning av Kriminalvårdens personal. Det är något som är både väsentligt och bra. Det är en satsning som pågått under några år, och under 2010 utbildades nästan 2 500 medarbetare, vilket är en ökning sedan tidigare år. Vi kan konstatera att från år 2006 fram till nu har all fast anställd personal inom Kriminalvården genomgått grundutbildning. En stor andel av personalen har genomgått och genomgår fortbildningar. Kriminalvården arbetar dessutom för att deras utbildningar i större utsträckning ska ge högskolepoäng. Jag kan konstatera att utbildningssatsningen är en framgång även om det finns mycket mer att göra. Detta kan kanske också speglas i att i dagsläget är 45 procent av Kriminalvårdens anställda kvinnor. Så var det inte för några år sedan. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Jag vill även konstatera att Alliansen under den förra och denna mandatperiod har gjort historiskt stora satsningar på rättsväsendet. Detta inkluderar självfallet kriminalvården. Det utvecklingsarbete som pågår, både hos regeringen och inom kriminalvården, är väsentligt, viktigt och bra. (Applåder) I detta anförande instämde Helena Bouveng och Patrick Reslow (båda M).

Herr talman! Kriminalvården hade i sin lokalförsörjningsplan för åren 2009-2020 en inplanerad driftssättning år 2015 av en större ersättningsanstalt i Skåne. Det är Kriminalvårdens mening att en nybyggnation bör ersätta Kirsebergsanstalten som är från början av 1900-talet. Ersättningsanstalten skulle även ersätta en 1800-talsanstalt i Kristianstad centrum. Om inte dessa anstalter ersätts krävs ROT-arbeten som bedöms innebära att de här anstalterna tas ur drift under en väldigt lång tid. Detta kommer att få en allvarlig inverkan på platssituationen i södra Sverige eftersom man menar att det inte finns några ersättningslokaler. Mina frågor till dig, Ewa Thalén Finné, blir: Hur ska denna situation hanteras? Hur har ni i den borgerliga gruppen diskuterat i den här frågan?

Herr talman! Christer Adelsbo frågar mig om ersättningsanstalten i Kristianstad. Christer Adelsbo berörde dessutom byggandet av nya anstalter för kriminalvården som har lagts på is. Det finns ett skäl till att de här lagts på is, och det är att man hade en otroligt dålig kostnadskontroll och att upphandlingen kanske inte sköttes som den skulle till hundra procent. Utifrån den aspekten sade man stopp och belägg, gör om och fundera på hur man sköter det här på ett bra sätt! Jag tror att det är väsentligt att man på sikt sätter ned foten och kommer vidare när det gäller frågorna om ersättningsanstalter och utbyggnader av anstalter. Jag tror också att det är viktigt att man jobbar för att få kostnadskontroll så att man verkligen vet vad man gör.

Herr talman! Man kan tala om att sätta ned foten och om att göra något på sikt, men situationen är mer akut än så. Som jag nämnde i mitt anförande gör Kriminalvården själv bedömningen att behovet är 1 200-1 300 nya platser fram till 2013. Samtidigt har regeringen beslutat att lägga ned flera planerade utbyggnadsprojekt. Det gäller bland annat Ersättningsanstalten Skåne med 545 platser, Verksmon med 210 platser, Haparanda med 104 platser, Norrtälje med 60-120 platser. Man har också fattat beslut om stängning av provisorier och mindre enheter med ca 330 platser. Jag har svårt att få den ekvationen att gå ihop. Det finns ett behov av 1 200-1 300 nya platser men man har samtidigt tagit bort eller lagt på is nästan exakt lika många platser. Frågan är alltså hur ni, Ewa Thalén Finné, ser på detta. Vad får det för konsekvenser? Har ni inte undersökt det bör ni göra det för att se vad det får för konsekvenser för kriminalvården.

Herr talman! Jag skulle vilja modifiera Christer Adelsbos inlägg lite grann, för man har under den här perioden även byggt nytt, öppnat nya häkten och så vidare. Det står alltså inte helt stilla. Vi hade en situation när det var kris med upphandling och man hade ingen kontroll över kostnaderna. Det måste man ha om man ska starta nya projekt. Det är oerhört viktigt. Läser man i Kriminalvårdens årsredovisning ser man att de håller på att gå igenom hela upphandlingsprocessen, hur de ska bygga och hur kontroll och kvalitet ska se ut. Jag tror att om de går igenom den aspekten kommer vi att vara beredda och gå vidare med nybyggnadsplanerna.

Herr talman! Jag vill ta upp frågan om kvinnor i kriminalvården. Moderaterna säger att vi slår in öppna dörrar. Det skrivs ganska mycket om detta, och vi hade frågan uppe också i den grupp i justitieutskottet som tittat på detta. Det var väldigt bra, men vad jag kan se är det konkreta som hänt att kvinnliga interner fått anpassade kläder. I betänkandet tas upp det beslut som regeringen fattade om att ge Kriminalvården i uppdrag att genomföra en försöksverksamhet riktad till kvinnor som varit utsatta för människohandel eller befunnit sig i prostitution. Det är inget fel i det, det är mycket bra, men nu har inte alla kvinnor som sitter på anstalt varit i den svängen. Det har kunnat konstateras, och det gör även Kriminalvården i sin årsredovisning, att kvinnor har speciella behov. En sak som visat sig när man besökt anstalterna är att det införts restriktioner av säkerhetsskäl. Det har hänt saker på manliga anstalter vilket resulterat i restriktioner även på kvinnliga anstalter. Det har skett trots att man kunnat konstatera att kvinnorna sköter sig bättre, att de är mycket lugnare. Jag kan nämna att djurhållningen på Hinseberg, som var väldigt uppskattad, drogs in av just det skälet. De fick restriktioner som de egentligen inte hade gjort sig förtjänta av.

Herr talman! Lena Olsson lyfter fram det arbete som uppföljningsgruppen i justitieutskottet gjort om kvinnor i kriminalvården. Jag tycker att det är ett bra arbete. Genom den rapporten har det kommit fram mycket saker. När jag talar om att man slår in öppna dörrar är det inte för att jag anser att det görs för mycket eller att man är färdig på något sätt. Tillkännagivandet handlar om att regeringen ska prioritera frågan. Samtidigt kan vi konstatera att det redan i dag i myndighetsinstruktioner och annat anges att man ska titta på dessa frågor just för att kvinnor har särskilda behov. Det är inte så att det hela är färdigt bara för att man tagit fram en rapport om en försöksverksamhet, utan självklart måste man gå vidare och titta på hur kvinnor bemöts, om de får rätt programverksamhet, om de har möjlighet att komma ut. Det kan hända att även restriktionerna behöver ses över. Det pågår alltså ett arbete, och utifrån den aspekten krävs det inte ett tillkännagivande till regeringen.

Herr talman! Ja, man diskuterar, resonerar och skriver. Att man tillsatt en utredning som tittar på kvinnor som varit offer för människohandel och varit med i prostitutionssvängen är behjärtansvärt, men det finns andra kvinnliga intagna som har i stort sett samma problembild. Det jag läst mig till är att det inte skiljer så väldigt mycket. Det finns många trasiga barn och ungdomar som till slut hamnar i detta. Därför måste man agera på ett snabbare sätt. Och eftersom man kunde ta fram den rapporten kunde man även ha tittat på helheten för kvinnliga intagna. Låt mig ge en liten kommentar till att man absolut motsätter sig halvtidsfrigivning. Jag skulle vilja veta vad konkret det är som gör att man så notoriskt säger nej utan att ge oss något argument för varför en halvtidsfrigivning inte skulle kunna prövas vad gäller de förstagångsdömda. De är bevisligen det lättaste att påverka. Ett sådant försök vore trots allt en början. Eller är man rädd för att kanske få för bra resultat, eller vad beror det på att ni så hårt motsätter er detta?

Herr talman! För att återgå till frågan om kvinnor i kriminalvården tror jag att man behöver jobba väldigt mycket mer. Kvinnors och mäns behov är inte likadana, och uppföljningen visar att kvinnorna kanske är ännu trasigare och har utsatts för ännu mer saker än männen. Därför är det oerhört viktigt att via programverksamhet och utbildning kunna komma tillbaka till ett liv utan kriminalitet. Det är viktigt att utforma dessa individuellt så att det faktiskt ger resultat. Vad beträffar halvtidsfrigivning kan man alltid föra resonemang om det. Vår grundinställning är att vi har vissa straffskalor som domstolar dömer efter. Att man håller på straffet ser vi också som ett sätt att visa respekt bland annat för brottsoffren. Sedan är det viktigt att kunna friges villkorligt när man avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Man ska trots allt ha en morot för att sköta sig och uppfylla det som man är ålagd att göra. Nej, jag är inte rädd för ett alltför bra resultat, utan jag tycker att det handlar om respekt för brottsoffer, domstolar och de domar som döms ut.

Herr talman! För bara några dagar sedan fick Sverige en ny fängelselag. En gammal lagstiftning och kriminalvård har nu gått i graven, och det är för väl det. Jag tror att vi nu på ett bättre sätt kan bemöta de utmaningar som finns inom ramen för Kriminalvården. Det är ett arbete som bedrivits i flera steg. Vi har tidigare förbättrat utslussningsåtgärderna. Vi har också förbättrat regelverket för hur man ska bete sig inne på anstalten, det vill säga det ska vara lätt att göra rätt och svårt att göra fel. Delvis handlar det om regleringen av innehav av olika icke-önskvärda saker på anstalterna. Det reformarbete som vi gjort i flera steg kommer att behöva fortsätta. Vi har en kriminalvård som gått från att vara dåligt inriktad på resultat till att bli alltmer inriktad på att ha effekt. Det gäller alltså den tid man faktiskt av olika skäl är inlåst. Kriminalvården har helt enkelt blivit mindre naiv och mer fokuserad på innehåll och resultat. Vi får nu från Kriminalvården "leveranser" i form av väldigt höga nivåer vad gäller den tid man arbetar inne på anstalt. Det är en normaliseringsprocess jämfört med samhället utanför. Det innebär också att vi har mer av behandling. Vi har aldrig haft så mycket behandlingsåtgärder som nu. Det är också nödvändigt, för många människor hamnar i kriminalvård på grund av missbruk eller beteendestörningar. Detta möter vi nu med rekordmånga insatser för behandling. Men man kan inte bara behandlas, utan måste till exempel också arbeta. Man levererar också alltmer av utbildning, delvis grundläggande utbildning, för det är ingen hemlighet att samhällets riktiga olycksbarn som åker ut och in på kåken har många år av bristande skolutbildning bakom sig. Men det är inte bara grundutbildning. Det är väldigt mycket fokus på yrke och möjlighet att försörja sig utanför anstalten. Varhelst jag befinner mig på besök på anstalter runt om i vårt land byggs det hus och lärs ut hur man sätter kakel och andra viktiga hantverk. Jag vill också peka på att det görs insatser åt rätt håll för kvinnliga intagna, vilket är en del av detta betänkande, herr talman. Hur som helst påverkas vår kriminalvård av utmaningar som finns med och lyfts fram i detta betänkande, som är ett mer allmänt betänkande om kriminalvård. Det har kommit in motioner till riksdagen från olika kolleger. Kriminalvården påverkas väldigt mycket av omvärlden och vad rättskedjans övriga myndigheter gör. Om polisen fokuserar genom att vilja ha fler poliser för vissa brottstyper är det klart att det går direkt in i vilka utmaningar man får hos Kriminalvården. Framöver påverkar naturligtvis internationaliseringen utmaningarna i Kriminalvården väldigt mycket, oavsett om det gäller gränslös brottslighet eller grövre brottslighet. I kommande debatter kommer vi att prata om Påföljdsutredningen och dess eventuella inverkan på hur vi på effektiva sätt ska ge påföljder. Men nu har vi de påföljder vi har. Människor döms inte sällan till fängelsestraff och hamnar i kriminalvården. Jag tycker att man ska ha med sig att vi har en stark utveckling vad gäller innehållet, och det är det viktigaste. Det handlar om den dynamiska säkerheten och tryggheten. Det är fokus på att man ska komma bättre ut. Kriminalvården ska vara en vändpunkt, inte en ändpunkt. Man kan orda mer om utbildningen. Det tycker vi är väldigt bra. Vi är nöjda med det. Men man ska också komma ihåg att vi har väldigt låga nivåer på användning av narkotika enligt de flesta indikatorer samt väldigt få rymningar, vilket båda får anses vara tecken på att rätt utveckling sker inom kriminalvården. Det lyfts här fram insatser för kvinnor i kriminalvården. Jag vill understryka att detta har varit eftersatt. Vi har börjat resan mot förbättringar, men mycket återstår. Detta tas också upp i de reservationer som finns i ärendet. Det finns knappt 300 kvinnliga intagna i Sveriges fängelser. Det motsvarar ungefär 5 procent av populationen bland de intagna i fängelserna. De måste bemötas bättre utifrån sina förutsättningar, inte minst vad gäller att de oftast också är väldigt tydliga brottsoffer. De har varit utsatta för människohandel och inte sällan väldigt obehagligt våld under lång tid. Detta präglar dessa kvinnor, och det krävs att de får ett särskilt fokus som inte går att "mainstreama" med den manliga delen av de intagna. Jag tycker att vi svarar på det på ett bra sätt. Den nya fängelselag jag nämnde som vi har sedan den 1 april fokuserar verkligen på utslussning och samverkan. Myndigheterna måste bli bättre. Man ska inte längre kunna - även om det i praktiken kommer att kunna hända - checka ut från Kumlaanstalten efter tio år med en plastpåse, en tandborste och ett par tusenlappar på fickan. Det är ingen bra lösning. Det handlar fortfarande väldigt mycket om vad den enskilde individen ställer upp med. Här tycker jag också att vi har gjort stora framsteg. En sak som Folkpartiet har pratat mycket om och som också tas upp i betänkandet är frågan om människor med adhd. Vi har drivit på för att detta ska kartläggas, för att det ska forskas. Vi har fått klara besked om att detta är ett reellt problem. Det är en skrämmande stor andel av personerna som hamnar i kriminalvården som skulle ha kunnat slippa hamna där om de hade fått hjälp tidigare med sitt funktionshinder. Adhd i barndomen ökar risken för kriminalitet och missbruk under resten av livet, inte minst i kombination med uppförandestörningar och icke-åtgärder. De blir ett elände för sig själva och andra. Här har vi nu verksamhet på gång. Vi har verksamhet i praktisk funktion som har gett goda resultat. Mer utvärdering kommer att komma till, och ytterligare satsningar blir det rimliga resultatet av det. En sak som lyfts fram här och som gäller utslussning och hur vi ska nå resultat är villkorlig frigivning. Detta är en svår balansgång. Tanken med villkorlig frigivning är att personer som sköter sig hyggligt ska kunna komma ut något tidigare men ändå ha en prövotid och försöka anpassas till samhället. Den tiden är ingen dans på rosor. Vi har i dag har en bra balans, men jag noterar att det finns partier här som vill förlänga detta eller ta bort det för vissa brott. Jag tycker att argumentationen i betänkandets huvuddel är väldigt stark. Herr talman! En sak är svår, nämligen restriktioner som gäller våra häktade. Jag pratar om häkteslagstiftningen. Om man ännu inte är dömd men är misstänkt för ett brott måste brottsligheten utredas. Det kräver av naturliga skäl restriktioner, till exempel att man inte kan kommunicera med omvärlden. Man hålls i praktiken väldigt isolerad. Är det komplicerad brottslighet - jag kan nämna fall från min hemstad som inträffat helt nyligen - är detta naturligtvis påfrestande för de människor som har restriktionerna. Vad är då alternativet till restriktioner? Man kan prata om skyndsamma utredningar, men utredningar tar tid om de ska bedrivas rättssäkert och hålla kvalitet. Det är också ett krav vi har. Att man försöker motverka att människor under denna tid begår självmord är väldigt viktigt, dels i sig att personerna inte ska begå självmord, dels för att rättegångar och rättsprocesser ska kunna fullföljas och brott klaras upp, så att brottsoffrens anhöriga eller brottsoffren själva ska känna att saken har prövats och är klarlagd: Det fanns en skyldig gärningsman eller gärningskvinna, och personen får ett straff för det brott som begåtts. Här finns mer att göra, men man får vara tydlig med att alternativet, att ha dygnetruntkontroll av individer som är häktade, också är integritetskränkande och innebär risker för att personen inte mår bättre utan ännu sämre. Människor, skyldiga eller oskyldiga, som är misstänkta för mycket grova brott mår rimligen dåligt. Jag tycker att vi ska avvakta den slutliga utredningen av detta, inte minst med tanke på det senaste tragiska fall som varit uppe i massmedierna. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Herr talman! I kriminalvårdsfrågor finns det ganska stor spännvidd mellan de politiska partierna i Sveriges riksdag. Det är allt från Sverigedemokraternas lås-in-och-släng-nyckeln till Vänsterpartiets släpp-fångarna-loss-det-är-vår. Men det är som vanligt någonstans mittemellan som den rimliga politiken ligger, vilken också får gehör. En omänsklig kriminalvård leder till klart oönskade följder. Det är ingenting som fungerar. Alla som sitter i kriminalvården, åtminstone i stort sett alla, ska någon gång komma ut i samhället. Vi vet inte: I framtiden kanske det är min eller er granne som har suttit ett antal år på anstalt. Den personen ska också fungera i samhället, förhoppningsvis så bra som möjligt. Vi kan inte ha en politik där de som är intagna kommer ut som argare, mer hämndlystna och ännu mer brottsbenägna medborgare. Tvärtom måste vi när vi har dem i fängelset se till att de när de kommer ut är så laglydiga som möjligt och inte är en fara för samhället längre. Det är ju detta kriminalvården går ut på. Samtidigt är fängelsestraffet ett alldeles nödvändigt straff i vårt samhälle. Det finns inget annat straff som är tillräckligt ingripande för de allra grövsta brotten. Ibland är det till och med nödvändigt att döma människor till mycket långa fängelsestraff för att de begått väldigt grova brott. Men själva straffet är alltså att bli inlåst - man ska inte bestraffas i fängelset, utan där ska tiden användas så bra som möjligt och till att få ut en så frisk människa som möjligt. Det har hänt mycket i kriminalvårdspolitiken de senaste åren. Det var så sent som förra året vi antog en ny kriminalvårdslag, och den trädde i kraft för fem dagar sedan, alltså den 1 april. Det är inget skämt. Vi har alltså en alldeles ny lagstiftning, och det kanske också är bakgrunden till att det här betänkandet är så magert. Det är mycket färre motioner om kriminalvårdspolitiken än vad vi är vana vid. Kanske är det för att oppositionen håller med Alliansen i sin politik, eller kanske är det på grund av brist på fantasi - vad vet jag? År 2010 är ett år som i kriminalvården går till historien. Det var nämligen det första året, ett unikt år, då ingen intagen på sluten anstalt rymde. Det måste ses som väldigt bra. Tanken är ju att personerna ska sitta kvar. Är man dömd till fängelse och sitter på sluten anstalt ska man också sitta kvar där och inte ta sig därifrån. Det är viktigt. Vi kommer ihåg hur det var 2004, då det var rymning efter rymning. Det var nog den dominerande politiska frågan den sommaren. Vi hade till och med ett extrainkallat sammanträde i justitieutskottet, och vi kallade dit justitieministern för att höra hur det fungerade. Efter det har säkerheten höjts. Det ska man vara medveten om. Men det är inte bara högre säkerhet som gör att intagna inte rymmer. Det handlar också om att få bort viljan att rymma. En stor anledning är att man tittar på hur det fungerar inne på anstalterna. Att inte ha alltför hög beläggning, överbeläggning, är viktigt för att det ska fungera i kriminalvården. Enligt beläggningsstatistiken från i juli 2004, då rymningarna skedde, var beläggningsgraden på svenska anstalter 103 procent. Det var alltså 3 procent fler intagna än det fanns platser till. Det var i städskrubbar, i extrabaracker och på andra sätt man försökte få in fler intagna än det fanns platser till. Nu i februari 2011 - sex och ett halvt år senare - är beläggningen 93 procent. Det är också ganska högt, ska jag säga, för det behövs lite ledig plats för att man ska kunna flytta runt intagna när det behövs. Rent geografiskt passar det inte alltid. Det är viktigt att de intagna kan sitta nära sin hemmiljö, inte minst om de har barn. Det är barnens rättighet att få besöka sina föräldrar även om föräldrarna sitter på anstalt. Men det är också många andra delar av kriminalvården som uppvisar positiva tecken. Det är mindre narkotika. Vi har fler narkotikahundar. Med all sannolikhet - det är lite svårt att veta exakt - smugglas det in mindre narkotika i fängelserna nu än för ett par år sedan. Det finns också en klart positiv utveckling när det gäller att ha fler i arbete, alltså inom anstalten. Det är fler som får utbildning och fler som får yrkesutbildning. Det ges också betydligt mer behandling och evidensbaserad behandling. Detta gör att det finns mindre tid som inte ägnas åt verksamhet, alltså tid som bara sitts av. Det tror jag också är en viktig faktor som bidrar till att färre rymmer från våra anstalter. Den nya kriminalvårdslagen gör också att de intagna får en bättre planering för hur utslussningen ska ske och hur frigivningen ska se ut. Där har vi viktiga instrument sedan ett antal år tillbaka, till exempel halvvägshusen, som ökar i antal. Allt fler får möjligheten att ta det första steget till ett liv i frihet genom de så kallade halvvägshusen. Det är också fler vårdvistelser. I stort kan man alltså säga att verksamheten i kriminalvården utvecklas åt rätt håll. Det är tydligt. Det är viktigt för att de intagna ska kunna komma ut som så laglydiga medborgare som möjligt. Ibland får vi ju höra att det sitter allt fler i svenska fängelser, så jag gjorde en liten jämförelse där när jag ändå var inne i Kriminalvårdens statistikdatabas. Den senaste statistiken är från februari 2011. Marsstatistiken är inte klar än. I februari 2011 var medelbeläggningen 4 593 personer. Om vi ser tillbaka i tiden till den förra regeringens tid - de partier som ofta anklagar oss i Alliansen för att vilja låsa in så många som möjligt - kan vi se att det i februari 2005 fanns 4 962 intagna. Populationen i våra fängelser har alltså minskat under de här åren. Det beror på flera olika saker, bland annat intensivövervakning. Fler kan få elektronisk övervakning i stället för att sitta av sin tid, vilket är jättebra. Men det är alltså färre som sitter i fängelse nu än tidigare. Herr talman! Jag skulle också vilja nämna en av reservationerna. Jag tänkte inte gå igenom alla andra reservationer här i dag, utan jag tar upp just den som handlar om möjligheten att avtjäna sitt straff i hemlandet, vilket är en viktig fråga. 29 procent av de intagna i svenska fängelser nu är utländska medborgare. I många av de fallen skulle det vara mycket bättre om de kunde avtjäna sitt straff i sitt hemland. Det är inte svårt att förstå att om man ska genomgå en behandling mot sitt missbruk, sin aggression eller annat är det viktigt att kunna svenska språket. Det är mycket lättare att få nödvändig behandling i sitt hemland. Vi jobbar också hårt med att fler ska kunna avtjäna sitt straff i ett fängelse i sitt hemland efter att de blivit dömda i Sverige. Det viktigaste verktyg vi har för detta är Europeiska unionen. Det är inom EU vi jobbar med detta. Vi gör överenskommelser internt inom EU, och EU kan också skriva avtal med tredjeländer så att vi kan överlämna intagna dit. Det är ett parti som har reserverat sig. Jag vet inte riktigt för eller emot vad, för vi jobbar redan aktivt med de här frågorna, men det är alltså Sverigedemokraterna som har reserverat sig för att fler ska kunna avtjäna straffet i sitt hemland. Men samtidigt är Sverigedemokraterna motståndare mot EU, och EU är det viktigaste verktyget för att vi ska kunna genomföra detta. Det är oerhört motsägelsefullt. Nu tar de inte upp EU i den här reservationen, men man ska veta att om Sverigedemokraterna skulle få som de ville, alltså att Sverige ska lämna EU, hade betydligt färre av dem som i dag överlämnas från svensk kriminalvård och ska avtjäna sitt straff i sitt hemland kunnat överlämnas. Det hade blivit resultatet av deras politik.

Herr talman! Johan Linander tog upp detta med hög beläggning. Det är en viktig fråga som jag också lyfte fram i mitt anförande. Du, Johan Linander, nämnde att den inte var så hög nu och att den i februari 2011 var 93 procent. Du vet precis som jag att Kriminalvården själv säger att den inte bör vara över 90 procent. Vi har haft månader då den har legat på både 94 och 95 procent. När det gäller häktena har situationen varit ännu värre. Där har man varit uppe i både 97 och 98 procent när den absolut inte bör ligga över 95. Som jag sade har fackförbundet Seko gjort en rapport om detta med de kraftiga överbeläggningar som finns och det hårdare klimat som det blir inom anstalterna. Du, Johan, var själv inne på vad som kan hända när det ser ut på det sätet. Man menar egentligen att kriminalvården är nära bristningsgränsen, och vi är på väg mot samma situation som vi hade kring 2004 och som du pratade om. Man konstaterar att det finns ställen där intagna får sova på golvet och där häktena är överfulla. Det finns flera signaler från Sekos medlemmar om att situationen inom kriminalvården blir mer och mer akut. Jag hoppas att du inte står och slår dig för bröstet i den här frågan utan att du verkligen ser problematiken och tar den på allvar. Jag hoppas också att ni trycker på så att regeringen faktiskt gör något i denna fråga.

Herr talman! Det som Christer Adelsbo säger om att en lämplig beläggning är kring 90 procent håller jag helt med om. Man behöver ha luft i systemet av två anledningar. Det handlar för det första om det geografiska, det vill säga att man ska kunna få en placering nära hemmet, inte minst för barnens skull vilket jag tycker är viktigt att betona. Barnen ska inte bestraffas med att inte få träffa den förälder som sitter på anstalt. Det andra är att man då och då behöver bryta upp gäng inom kriminalvården som har skapats på olika avdelningar och därför behöver flytta intagna. Christer Adelsbo vet också att det byggs nya anstalter och häkten. Sollentuna invigdes för inte så länge sedan. Det byggs alltså nytt konstant. Samtidigt får man se tillbaka på vilken situation vi tog över 2006 och vad vi har gjort sedan dess. Jag säger inte att situationen är perfekt, men den är bra mycket bättre än hur det såg ut. Av en tillfällighet skrev jag upp statistiken för flera år här, så jag tänkte berätta för Christer Adelsbo hur det ser ut. Jag tittade på februari, för det var lättast att jämföra. I februari 2005 var det 103 procents beläggning. I februari 2006, fortfarande med socialdemokratisk regering, var det 99 procents beläggning. I februari 2007 hade det blivit en alliansregering, men vi hade inte hunnit göra så mycket på ett par månader, och då var beläggningen 100 procent. Sedan fick Alliansen tid att jobba. Tiden går så jag nämner bara att vi i februari 2010 hade kommit ned till 94 procents beläggning och nu i februari 2011 var beläggningen 93 procent. Man kan alltså inte säga annat än att det definitivt går åt rätt håll och att alliansregeringen har gjort långt mycket mer än vad den socialdemokratiska regeringen tidigare klarade av.

Herr talman! Det är ganska intressant. Jag vet i och för sig inte var du var när jag hade mitt anförande och ett replikskifte med Ewa Thalén Finné, men det Johan Linander talar om här är inte riktigt sanningsenligt. Kriminalvården är enligt dem själva i behov av ca 1 200-1 300 nya platser fram till 2013. Samtidigt har regeringen beslutat att lägga flera planerade utbyggnadsprojekt på is, bland annat ersättningsanstalten i Skåne, Verksmon, Haparanda och Norrtälje. Det handlar om mellan 920 och 980 platser. Man har också fattat beslut om stängning av provisorier och mindre enheter om ca 330 platser. Den här ekvationen är svår att få ihop. Vi talar om 2013, och tiden går väldigt snabbt. Vi tog tag i problemet när vi hade majoriteten och det är på gång, vilket du själv nämnde. Vissa anstalter har öppnats och andra var på gång, men nu har ni stoppat detta. Ni har stoppat det utan att ha någon lösning på problemet, och det är det som gör det så häpnadsväckande. Regeringen är nästan handlingsförlamad i denna fråga. Man gör ingenting mer än att stänga och lägga projekt på is, samtidigt som man får signaler från Kriminalvården om ett stort behov av platser.

Herr talman! Det är häpnadsväckande hur man kan slå sig för bröstet när det uppenbarligen ser mycket bättre ut nu än när ni hade regeringsinnehavet. Jag ska dock hålla med dig om att det behövs nya anstalter, inte minst för att byta ut många av de många 1800-talsanstalter som fortfarande tjänar Kriminalvården och som inte är funktionella för en modern kriminalvård. Därför är det viktigt att kunna bygga nytt och stänga de icke funktionella anstalter som fortfarande finns kvar. Men som när det gäller allting annat handlar det om resurser. Det vore dumt att sticka under stol med det. Socialdemokraterna har åtminstone i opposition alltid resurser till allting. Riktigt så var det inte när ni var i majoritet. Vi vet också att många av de projekt som Kriminalvården har dragit i gång har blivit klart fördyrade. Det finns till och med en brottsutredning kring det hela som pågår, så att bara säga att det är regeringen som stoppar det hela stämmer inte riktigt. Kriminalvården får sina resurser. De har fått en större ökning av resurser än någon annan myndighet inom rättsväsendet de senaste fem åren. Kriminalvården har alltså fått rejält mycket mer pengar, men sedan måste de klara av att planera för nyinvesteringar och hur de ska bedriva sin verksamhet inom ramen för resurserna. Det är som Christer Adelsbo säger: Det finns behov av att bygga nya platser, inte minst för att kunna stänga ned flera av 1800-talsanstalterna som inte är funktionella längre.

Herr talman! Jag såg för några veckor sedan den sista föreställningen av Bergssprängardöttrar på Dieselverkstaden. Pjäsen handlar om fyra kvinnliga interner och en vakt och hur deras liv ser ut på anstalten men främst hur tiden där inne påverkar deras relationer till de anhöriga på utsidan. Det handlar om deras kamp för att få träffa sina barn och anhöriga - de människor som har den största möjligheten att påverka dem i rätt riktning. Riksteatern ordnade efter föreställningen en debatt som jag satt med i. De övergripande frågorna var: Hur ser verkligheten och vardagen ut för interner, barn, vårdare och anhöriga? Vart är kriminalvården på väg? Kriminalvården är ett ämne som vi faktiskt inte debatterar så ofta, varken i riksdagen eller utanför. Det borde göras mer. Under den förra mandatperioden gjorde uppföljningsgruppen i justitieutskottet rapporten Uppföljning av kvinnor intagna i kriminalvårdsanstalt . Det var en rapport som verkligen behövdes, för tyvärr har inte alltid kvinnors situation inom kriminalvården uppmärksammats särskilt fast deras situation visat sig vara annorlunda. Något som var tydligt i debatten är att det behövs ett tydligare barnperspektiv och att samverkan i dag mellan olika myndigheter och ansvariga landsting, exempelvis gällande sjukvård, inte alltid fungerar såsom önskat. Herr talman! Kriminalvården kom under Socialdemokraternas tolv år av styre att handla allt mindre om vård och allt mer om förvarning. Problemen med uppror och narkotika på anstalterna var då stora. Detta har blivit lite bättre. För oss inom Alliansen är kriminalvårdens huvuduppgifter är att verkställa påföljderna fängelse och skyddstillsyn, att ansvara för övervakning av villkorliga frigivna, att verkställa föreskrifter om samhällstjänst och att utföra personutredningar i brottmål. Kriminalvården ska vidta åtgärder som påverkar den dömde att inte återfalla i brott och upprätthålla en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete. Ett stort problem som kvarstår är att svensk kriminalvård i dag inte mäktar med sin uppgift fullt ut. Återfallsstatistiken talar sitt tydliga språk. Kriminalvårdens möjligheter att rehabilitera den intagne måste bli bättre, och verksamheten måste inriktas på att den dömde inte ska återfalla i brott. Kriminalvårdens viktigaste uppgift är att förhindra att interner fortsätter sin brottsliga bana den dag de lämnar fängelset. Därför måste verksamhetens huvudändamål från dag ett i fängelse vara en återanpassning inför frigivning. Det finns de som tycker att man ska låsa in och slänga bort nyckeln eller att man åtminstone inte ska stödja en frigivens väg tillbaka till samhället. En sådan attityd kan Kristdemokraterna aldrig acceptera. Den strider mot vår människosyn, och den är ett djupt svek mot alla brottsoffer som kommer att bli utsatta för återfallsbrott och alla människors rätt till en andra chans. Kristdemokraterna tycker att de som avtjänat sitt straff och verkligen vill och jobbar för en återanpassning till samhället också ska få positiv respons, såväl under sin fängelsevistelse som efteråt. I den kristdemokratiska ideologin står människan i centrum. Detta synsätt ligger till grund för hur vi vill att rättssamhället ska vara uppbyggt. De värderingar som råder i ett samhälle avspeglas i samhällets rättssystem. När fångar friges utan vettig sysselsättning, utan bostad och utan sociala nätverk drivs de återigen rakt in i de kriminella kretsarna. Det är oerhört viktigt att en frigiven får ett arbete eller en praktikplats så att de får ett konstruktivt socialt nätverk och en stabilare privatekonomi. Bostad är också viktigt så att man inte hamnar i bostadslöshetens onda cirkel som präglas av missbruk, rotlöshet och brottslighet. Jag ser fram emot att alliansregeringen denna mandatperiod fortsätter att arbeta för att, med stöd av myndigheter och forskning och i nära samverkan med frivilligorganisationer, skapa ett mer omfattande program inför utslussning och frigivning. Av Kriminalvårdens regleringsbrev framgår att Kriminalvården fortlöpande ska vidta åtgärder för att öka andelen intagna som blir föremål för frigivningsarbete. Ett visst arbete har påbörjats, men större fokus måste ligga på detta i Kriminalvårdens arbete. Varje intern ska ha ett individuellt handlingsprogram som fokuserar på attityder, beteenden och omständigheter som upprätthåller ett brottsligt beteende. Interner ska få lära sig problemlösning, att skapa sociala relationer och att utveckla de sidor och färdigheter som finns för att de ska få förutsättningar att komma ut. Konkreta och realistiska deletapper och mål ska finnas uppsatta för att successivt nå en återanpassning. Det är av stor vikt att kriminalvården tar itu med eventuellt drogmissbruk. Det avgör till stora delar om internen över huvud taget ska lyckas i framtiden eller inte. Senare i vår kommer också en proposition om förbättrad utslussning av unga från sluten ungdomsvård. Kriminalvården ska ge interner verktyg att ta till vara sina liv, utveckla sina färdigheter och kunna gå ut i frihet utan att komma tillbaka till kriminalvården. Jag yrkar avslag på samtliga motioner och bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Tack, Caroline, det var mycket i ditt anförande som jag hade kunnat instämma i. När det gäller antydningar om att man har upptäckt kriminalvården och att det nu händer saker vill jag bara påminna om att många av de här sakerna också hände under en annan majoritet. Programverksamhet, utslussningsreformer och så vidare påbörjades då. Caroline Szyber tycker att det mänskliga perspektivet är väldigt viktigt. Nu har vi den här debatten om kriminalvården. Vi kommer att ha en debatt nästa vecka om brottsdrabbade. Det är väldigt viktigt att man också har det perspektivet med sig. Det tycker jag också. Men det får väl komma nästa vecka. Du hade varit på en föreställning, en teater, och kanske fått lite av en aha-upplevelse. Det kanske vore önskvärt att fler ginge och tittade på sådana föreställningar, framför allt med tanke på barnperspektivet och kvinnor på anstalt, eftersom just kvinnor har väldigt svårt med skuldbeläggningen när det gäller deras barn. Om man nu vill förbättra kriminalvården så pass mycket som Caroline säger, kan du förklara för mig varför du inte skulle kunna stödja att vi inrättar en fångombudsman? Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att det skulle leda till en mycket bättre verksamhet för ledning, de intagna och personalen. Så har det visat sig i Storbritannien.

Herr talman! För mig är det ingen aha-upplevelse. Jag är jurist och har jobbat direkt mot kriminalvården tidigare. Jag har besökt ett antal anstalter. Det är ingen aha-upplevelse. Jag har flera klienter vars problem med att ha kontakt med anhöriga jag har följt, så jag behöver inte se en föreställning för att få en aha-upplevelse. Jag hade den redan med mig. Ni hade påbörjat ett visst arbete. Det tog väldigt lång tid innan frågan kom, så nu väljer även jag att belysa vad vi gjorde under förra mandatperioden. Då utvecklade vi belöningssystemet väldigt mycket. Som vi ser är det nära sammanfogat med att få en större ordning och säkerhet i kriminalvården, vilket gjorde att rymningsstatistiken under förra mandatperioden, med våra förändringar, ledde till förbättrade siffror. När det gäller den här ombudsmannen förstår jag vad ni ser ur ert perspektiv, men vi har olika syn på vad tiden i kriminalvården ska ge. Jag tror inte att det är direkt så att en fångombudsman är det bästa redskapet för att få bättre samverkan eller motivationsprogram heller. Det jag hoppas på, som vi i Alliansen har varit tydliga med, är att det behövs mer fortbildning under tiden för den personal som finns i kriminalvården. Det är där fokus ska ligga. Vi behöver inte i dag en fångombudsman för att komma till rätta med de eventuella problem som behöver lösas. Vår fokus är en bättre återanpassning. Då gäller det att det finns personal som fungerar i kriminalvården i dag.

Herr talman! Jag har ingenting emot att man sysslar med fortbildning för personalen inom kriminalvården. Det är jag övertygad om behövs. Men att internerna har en speciell ombudsman som de kan vända sig till och som faktiskt kan utveckla den här verksamheten och också kan skapa möjligheter för en bättre utslussning tycker jag inte skulle vara så himla svårt att ställa upp på. Det har visat sig i Storbritannien att man har mycket glädje av att ha en talesman för internerna. Man har ju dessa råd och speciella personer som internerna får träffa. Precis som Caroline har jag också besökt anstalter. Jag och Vänsterpartiet är totalt övertygade om att det här skulle leda utvecklingen framåt, att de intagna fortare skulle komma på banan så att säga. Det heter ju kriminalvård. Det är inte kriminalförvaring vi sysslar med. De här människorna ska ju ut för att återanpassas till ett normalt liv. Det görs ju en del. Jag tycker att det kunde göras mycket mer. Jag vet till exempel att kommunerna i mottagningsskedet inte är så pigga på att ställa upp. Det beror ju på andra saker, till exempel att de inte har de resurser som de behöver. Till det är den sittande majoriteten en stor orsak till exempel. Man kan slå sig för bröstet och fördöma det här, men vi kan ha båda delarna. De står inte i motsatsförhållande till varandra. Du får gärna lämna en kommentar till det. Jag kan tycka att det är bra med fortbildning för personalen, men jag tycker att det skulle vara viktigt med en fångombudsman också.

Herr talman! Som vi säger i betänkandet har vi haft en utredning som har tittat på hela ledningen och styrningen i kriminalvården. Redan i dag är det ett problem med samverkan, precis som du nämnde, när det gäller kommuner, och, precis som jag tog upp i mitt anförande, när det gäller landstingen och möjligheten att få sjukvård. Vi säger inte att vi absolut ska stänga dörren till en fångombudsman. Det vi säger är att det blir en ny tillsynsmyndighet. Då måste det finnas bra och rigida regler för hur en sådan ska se ut och hur den ska passa in i den organisation som redan i dag är komplex och kanske inte fungerar på alla plan. Som Lena Olsson sade tidigare förstod hon inte varför justitieministern i går hade en konferens där vi pratade om bättre samverkan. Vi behöver diskutera bättre samverkan därför att det i dag finns väldigt många samverkansproblem. Innan man bara inrättar någonting nytt är det viktigt hur man ser till att man får en helhet och en samsyn, där samverkan ska bli bättre. Jag stänger inte dörren, som sagt, men jag tycker att det som har varit ett problem är att vi ibland bara har tyckt att det här är någonting bra och så har vi satt in det och så har det inte fungerat. Vi vill när vi tillsätter en ny tillsynsmyndighet att den ska vara ett komplement till dagens och vi vill att den ska fungera på bästa möjliga sätt så att den verkligen ger det stöd som är tänkt. I dag tror inte jag att det underlaget är tillräckligt berett. Vi får återkomma. Vi kommer ju att ha sådana här debatter, om inte varje år så vartannat år. Jag hoppas att vi i så fall om två år, när vi har nästa kriminalvårdsdebatt, kan se att det arbete som pågår inom Regeringskansliet antingen har lett till att det här behövs eller till att vi ser över hur vi annars kan komma till rätta med styrning och ledning så att de fungerar bättre inom kriminalvården.

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga något som jag har sagt här flera gånger tidigare. Vi ser straff som en moralisk fråga, inte bara en fråga om rehabilitering. Rehabilitering är givetvis viktig, men inte nödvändigtvis i samma process. Den ska helt enkelt ske parallellt. I den budget som vi lade fram i höstas har vi också budgeterat för ganska kraftigt ökade anslag till Kriminalvården, därför att med vår politik och de lagar vi skulle vilja införa skulle fler sitta inburade under längre tid. Vi har som sagt budgeterat för fler fängelseplatser och dylikt. Vi har två reservationer till betänkandet, reservationerna 4 och 6. Vi står bakom båda, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 4. Jag tänkte ändå beröra båda lite kort. Vi menar att villkorlig frigivning efter två tredjedelar av avtjänat straff är en helt orimlig utgångspunkt. I den motion vi har väckt vill vi ta bort möjligheten till tvåtredjedelsfrigivning för våldsbrott och narkotikabrott, som ofta har med organiserad brottslighet att göra. Vi menar att det är orimligt att bara för att någon som har misshandlat, våldtagit eller mördat en annan människa inte har begått nya brott eller nya felaktigheter under sin tid i fängelse ska denne få komma ut efter två tredjedelar av fängelsetiden. Det straff brottslingar tilldöms är för det brott de redan har begått. Det är ett straff de också ska sitta av. Om de inte begår fler brott i fängelset, bryter mot regler och så vidare ska moroten vara att de inte får påökt. Om de håller sig till lagen får de inte påökt, och om de bryter mot regler och lagar ska de få tillägg till straffet. Det finns till och med en motion till det här betänkandet som tar upp problemet med att det finns många på anstalterna som begår brott men som inte döms för dem. Vi reserverar oss inte mot den motionen eftersom vi ämnar återkomma med en egen motion i höst. Men problemet finns där. Grundförutsättningen måste vara att om man begår brott eller gör en felaktighet i fängelset ska man få ett påökat straff. Motiveringen för dem som sitter i fängelse ska vara att om de sköter sig ska de få komma ut när straffet går ut, annars ska de få sitta längre. Det måste vara den rimliga hållningen. Annars rabatterar man bara på offrets lidande, och det menar vi är helt oacceptabelt. En tidigare talare motsatte sig Vänsterpartiets förslag på halvtidsfrigivning. Man menar att det är att visa respekt för brottsoffret att inte ha halvtidsfrigivning. Skillnaden mellan halvtidsfrigivning och tvåtredjedelsfrigivning är 16 procent. Jag har lite svårt att se att de 16 procenten skulle göra hela skillnaden - som den verkar göra för Alliansen. Vår andra reservation handlar om avtjänande av straff efter utvisning. Precis som det står i betänkandet har Sverige redan i dag avtal med länder, men vår motion går ut på att Sverige ska upprätta fler sådana avtal. Huvudsakligen har Sverige avtal med länder inom Europa. Enligt betänkandet är det bara med Thailand och Kuba som Sverige har avtal i fråga om länder som ligger utanför Europa, men det finns många brottslingar som kommer från Mellanöstern och Afrika. Mig veterligen finns inga sådana avtal. Regeringen har uppenbarligen inte lyckats fixa några sådana avtal under den tidigare regeringsperioden. Det borde vara en prioritet. Med tilläggsdirektivet är det bara de som får ett utvisningsbeslut mot sig som inte behöver ge sitt samtycke till att avtjäna straffet i hemlandet. Tidigare har vi debatterat en motion som vi har väckt där vi har skrivit att det ska vara lättare att utvisa, att det ska vara regel snarare än undantag att utvisa kriminella utlänningar. Det skulle innebära att en större andel av de 29 procenten utlänningar som sitter i svenska fängelser i dag skulle bli tvingade att avtjäna straffet i hemlandet. Fortfarande finns det inte avtal med länder i Mellanöstern och Afrika, vilket Sverige är i desperat behov. Det skulle vara bättre för alla, för Sverige, och det skulle dessutom vara billigare för Sverige. Argumentet att dessa frågor hanteras inom ramen för EU håller inte. Jag vet att Alliansen och Centern är måna om att EU ska ta över allt i Sverige, men självklart kan Sverige skriva avtal med dessa länder runt om i världen.