Kommunal uppdragsverksamhet

Herr talman! I dag behandlas regeringens förslag om sjuk- och aktivitetsersättning, som ska ersätta de tidigare reglerna om förtidspension och sjukbidrag. Det är ett stort framsteg att människor som drab- bas av långvarig sjukdom och av så svåra funktions- hinder att de med nuvarande medicinsk teknik inte kan vinna full hälsa erhåller sin grund- och inkomst- trygghet från sjukförsäkringssystemet. Den som är långvarigt sjuk kan med de snabba medicinska fram- steg som sker i dag, och som kommer att ske ännu mer i morgon, få tillbaka sin hälsa delvis eller helt. Vi får i alla fall hoppas det. Att som vi gjort förtidspen- sionera unga människor med svåra funktionshinder i 16-årsåldern är olyckligt. Propositionen visar på en ny väg: vårdbidrag till 19 år och sedan aktivitetser- sättning, vilket kan betyda både studier och andra aktiviteter som skapar större möjligheter att utvecklas och nå livstillfredsställelse i stället för passivitet. Sjukersättningen utgår antingen som en inkom- strelaterad ersättning för dem som haft inkomster eller som ett grundskydd i form av garantiersättning. Sjuk- och aktivitetsersättningen är åldersrelaterad på garantinivån fram till 30-årsåldern. Den utgår med 2,10 prisbasbelopp för personer som inte fyllt 21 år. Garantiersättningen ökar sedan med 0,05 prisbasbe- lopp för varje tvåårsintervall upp till 30-årsåldern. I åldrarna 30-64 år ska garantiersättningen vara 2,40 basbelopp. Att sjuk- och aktivitetsersättningen ger en inkomstutveckling skapar naturliga förhållanden även för dem som har haft otur och blivit svårt handikap- pade och som får sin inkomst från aktivitetsersätt- ningen. Moderata samlingspartiet har tyckt att förslaget i stort sett är bra. Men någonting som är bra kan alltid göras bättre. Vi har vissa förslag till förbättringar i våra motioner. Ett av dessa förslag är tillgodosett av utskottet. Det är bra. Vi har sagt att de olika aktivite- terna inte ska trappas av för abrupt när en person närmar sig 30-årsåldern. Att ha en uppgift är viktigt. Det är bra att vi är eniga på denna punkt. När det gäller aktivitetsersättningen anser vi mo- derater vidare att den enskildes inflytande över val av aktiviteter bör vidgas. Det är viktigt med individuella lösningar. Längst på den vägen når man naturligtvis om man låter den enskilde själv få förfoga över de särskilda medel som erfordras för att kunna delta i de verksamheter han eller hon önskar. Vi vill således ge även funktionshindrade och svårt sjuka större valfri- het i enlighet med reservation 9. I reservation 1, till vilken jag yrkar bifall, påpekar vi att unga människor som varit funktionshindrade mycket tidigt måste få sina ekonomiska behov be- dömda i ett sammanhang. De ska alltid ha tillräckliga medel för ett tillfredsställande liv. De ska aldrig be- höva söka socialbidrag. Här kunde man tillämpa någon modell som liknar den vi har för pensionärer, SBTP-modellen. Jag tycker att det sättet att se på svårt funktionshindrades ekonomi borde kunna till- lämpas även här. Jag beklagar att vi inte nått full enighet i denna fråga. Det gör vi säkert i framtiden. I reservation 14 är vi moderater och utskottet inte eniga om motiveringen gällande förmånstaket i sjuk- försäkringen. Den frågan kommer vi säkerligen till- baka till många gånger. Vi moderater har dock redan nu klart och tydligt velat ange hur vi ser på förmån- staket och indexeringsmodeller och även på de frågor om indexering som i framtiden måste lösas vad gäller den här propositionen. Här har man ju skjutit upp det problemet på framtiden. Vi har bara velat uttala vad vi tycker i denna sak.

Herr talman! Det nu aktuella betänkandet har flera positiva delar. Kristdemokraterna noterar med till- fredsställelse att de nya begrepp som lanseras också ska innefatta konkreta förbättringar för människor som drabbas av långvarig sjukdom. Inte minst tycker vi att det är viktigt för de som är yngre än 30 år att de får aktivitetsersättning, vilket innebär större trygghet för de som önskar fortsätta sina studier på grundsko- le- och gymnasienivå samt att systemet blir pensions- grundande. Beräkningen av antagandepoäng blir framöver grundad på de tre bästa årens bruttoinkomst som tjänats in under en given ramtid på fem till åtta år. Det är bra, och det är även ett sunt försäkringstänkan- de. Det bör vara till fördel för samtliga parter. Vad som däremot inte är bra med den inkomstre- laterade sjukersättningen är att regeringen och ut- skottsmajoriteten envist fortsätter med att sjukersätt- ning ska betalas ut till 75 %, 50 % och 25 %, i stället för fria procentsatser över 25-procentsnivån. Kristdemokraterna har i reservation 6 lyft fram denna punkt. Vi gör det efter att folk från såväl norr som söder i vårt land hört av sig med önskemål om att själva tillsammans med läkare och försäkringskas- sa få bestämma vilken nivå man ska kunna vara sjuk- skriven på. Vi har mötts av familjer där förslag på sjukskrivning skulle kunna anpassas till 60 %, mot- svarande ungefär tre arbetsdagar. Det skulle vara praktiskt med tanke på resor till och från arbetet. Men efter flera försök är försäkringskassan fast bestämd att inte acceptera någon annan nivå än föreslagna 50 % eller 75 %. Detta blir inte fulla dagar. Jag und- rar därför vad det är som hindrar att man tillåter den sjukskrivne att erhålla ersättning på andra procentsat- ser än de fasta kvartsnivåerna. Utskottets motivering att det skulle åsamka för- säkringskassan ett merarbete har jag ytterst svårt att förstå. Vari ligger skillnaden mellan att mata in 60 % i stället för 50 % i datasystemet? Det borde inte vålla några problem när vi nu långt om länge får ny dato- rutrustning till försäkringskassorna. Är det inte viktigare att vi ställer upp för indivi- den? Har inte den enskilde tillräckligt att bry sig om vid sjukskrivning och sjukdom, utan att vi även ska lägga på denna börda att tvingas till arbetsresor och inte få fullfölja fulla arbetsdagar? Vari ligger känslan för den enskilde personen i utskottets ställningstagan- de? För tids vinnande, herr talman, yrkar jag bifall en- dast till reservation 6 under punkt 3 men står själv- klart bakom samtliga kristdemokratiska reservationer i detta betänkande. Utskottet skriver under punkt 6 Aktiviteter att för att aktiviteter ska ge goda resultat måste den enskilde vara motiverad att genomföra dessa. Det är enligt min mening en märklig formulering. Självklart ska man vara motiverad för att lyckas med det man företar sig, men finns det något bättre sätt att motivera människor än att låta medbestämmandet råda? Det förvånar mig att utskottet inte kan ge sitt erkännande av vad som anförs i reservationerna 9 och 10, där det med all önskvärd tydlighet framgår att individen ska vara med i beslutet. Jag tvekar inte om att lyfta fram värdet av och förtroendet till att den enskilde personen blir motive- rad genom ett aktivt deltagande i beslutet och därmed når fram till bästa resultat. Jag skulle vilja fråga Göte Wahlström: Var är förtroendet för individen? Varför kan man inte tillåta ett personligt engagemang i stället för att lista upp en massa uppgifter? Jag slutar här med tanke på tidsaspekten.

Herr talman! Centerpartiet delar i stort förslagen i regeringens proposition Sjukersättning och aktivitet- sersättning i stället för förtidspension. Vi välkomnar särskilt förslaget att ingen person under 30 års ålder ska förtidspensioneras. Det är viktigt att vi inte låser in personer i social- försäkringssystem utan tar till vara de resurser som varje person har. Ett hållbart samhälle bygger på enskilda människors ansvarstagande och inneboende kraft. Välfärdssystemen i Sverige är väl utbyggda, men ändå finns det orättvisor i fördelningen av välfärden. Trygghetssystemens utformning bygger på att man har kvalificerat sig in i systemet. Principen om grundtrygghet bör gälla genomgå- ende i trygghetssystemen. Det bör lika för alla männi- skor finnas en garanterad lägsta ersättningsnivå. Ut- över denna bör det finnas en inkomstrelaterad del, vars storlek är baserad på vars och ens inkomst. Sys- tem som utgår från den enskildes anställningsförhål- lande leder till att grupper som inte lyckats ta sig in på arbetsmarknaden hamnar utanför den generella tryggheten. Ingen ska behöva kvalificera sig in i ett system med grundtrygghet. Centerpartiet anser att regeringens förslag har en för låg garantinivå. Vi anser att ersättningen ska ligga på en nivå som ger förutsättningar för den försäkrade att klara sig utan ytterligare försörjningsstöd. Herr talman! Centerpartiet har tidigare motionerat om att vi inte ska förtidspensionera någon under 30 års ålder och ser därför med stor tillfredsställelse att regeringen nu kommer med förslag om att ingen ska pensioneras före 30. Det är bra att det i stället för passivt utbetalande av pension nu i stället kommer ett system med sjukersättning och aktivitetsersättning. Här vill vi poängtera att det är viktigt att den enskilde vid omprövning av aktivitetsersättning får ett värdigt bemötande och känner sig delaktig i processen. Försäkringskassans beslut om aktivitetsersättning måste fattas i nära samarbete med den enskilde, detta för att den enskilda människan ska ha möjlighet att ha makten över sitt eget liv och över de aktiviteter, den rehabilitering, hon ska delta i. Det är viktigt att det utarbetas individuella planer och att den enskilde har stor delaktighet vid upprättandet av dessa. Centerpartiet vill, som jag tidigare nämnt, att väl- färden ska omfatta alla samhällsmedborgare och garantera grundläggande ekonomisk trygghet för alla. Regeringens förslag att en person ska vara försäkrad vid den tidpunkt då försäkringsfallet inträffar och senare för att ha rätt till sjukersättning eller aktivitet- sersättning i form av garantiersättning är inte tillräck- ligt, då det utesluter grupper som kommer till Sverige med en nedsatt arbetsförmåga. Exempel på sådana grupper kan vara flyktingar från krigsdrabbade områ- den eller invandrade svenska medborgare. Vi vill att konsekvenserna av regeringens förslag för dessa grupper ska utredas ytterligare och att rege- ringen ska komma med förslag som inkluderar även dem i ersättningen. Herr talman! För att inte förlänga debatten i kammaren denna vackra dag hänvisar jag i övrigt till vår motion och mina reservationer i detta betänkande men yrkar bifall endast till reservation nr 3.

Herr talman! Jag är förstås glad över yrkandet om bifall till vår reservation nr 3, men jag är inte riktigt säker på att det var så som Birgitta avsåg. Det får vi väl återkomma till. Vi diskuterar nu en stor och väsentlig del av våra socialförsäkringar, nämligen hur vi ska hantera er- sättningen för människor som under längre perioder av medicinska skäl inte kan yrkesarbeta. Det förslag som vi i dag har att ta ställning till kan sägas vara ett utflöde av den stora ålderspensionsreformen, där ett av de tunga inslagen var att skilja ut ålderspensione- ringen från det som vi brukar kalla förtidspensione- ring eller sjukpensionering. Man kan tänka sig två alternativ för att göra detta, antingen att införa en mera självständig ersättning för den gamla förtidspensioneringen eller att lägga sam- man den med sjukförsäkringen. Vi har för vår del under de år som har gått under samtalen om ålder- spensionsreformen tyckt att väldigt mycket talar för att lägga ihop de korta och de långa sjukfallen med det som tidigare kallades förtidspensionering. Det förslag som nu föreligger innehåller en tung och vä- sentlig del som innebär att vi i vårt land inte längre ska förtidspensionera 16-åringar. Man ska inte behö- va starta vuxenlivet med en förtidspension eller sjuk- pension. I stället får vi nu en aktivitetsersättning upp till 30-årsåldern. Vi tycker från Folkpartiets sida att det är bra att man fullföljer uppdelningen av ålderspensionssys- temet i det som tidigare kallades förtidspension. Vi tycker att det är synd att man inte gått hela vägen och mera lagt samman den med sjukförsäkringen. Vi tycker att det är utmärkt att man får en aktivitetser- sättning i stället för den förtidspensionering som funnits mellan 16 och 30. Vi har i olika sammanhang föreslagit en större hantering av de svenska socialförsäkringarna. Vi har förespråkat att man borde se till att ha tre tydliga socialförsäkringar: för det första en pensionsförsäk- ring i form av det nya pensionssystemet, för det andra en sjukersättning både för korta och för långa sjuk- fall, som i värsta fall är en pensionering fram till ålderspensionen, och för det tredje en arbetslöshets- försäkring som blir en allmän socialförsäkring som gäller alla i vårt land. Vi har tyckt att dessa socialförsäkringar i huvud- sak borde finansieras med egenavgifter. Undantag härifrån skulle vara fördelningspolitiska inslag som ska betalas med allmänna skattemedel. Vi håller na- turligtvis fast vid den träffade uppgörelsen om pen- sionsreformen med uppdelning i hälften egenavgift och hälften arbetsgivaravgift, men vi skulle gärna se en tydligare egenavgiftsmarkering än den som för närvarande finns. Vi har strukit under behovet av raka rör. Vi har noterat att de olika försäkringarna skulle behöva fonder och att med bortseende från pensionssystemet, som behöver stora fonder under lång tid, skulle man för de andra försäkringarna ha fonder som pendlar omkring ett slags nollresultat över tiden. Alla skulle inspekteras av Finansinspektionen för betonande av självständigheten från statsbudgeten och socialförsäk- ringarna. Vi är för vår del övertygade om att tilltron till de svenska socialförsäkringarna skulle öka med en reform som ger försäkringar som det finns tydliga avgifter till och som har tydliga förmåner med ett klart samband. Herr talman! Vi har utvecklat en del av dessa tan- kar i reservation nr 3, som jag härmed yrkar bifall till. Jag stöder förstås båda de reservationer som vi har avgivit men nöjer mig för tids vinnande med bifall till denna reservation. Frågan hur taken i de olika försäkringarna ska se ut är mycket viktig och dessutom just nu rätt mycket debatterad. I en moderat reservation nämns tanken att man ska ha löneindexerade i stället för prisindexerade tak, dvs. samma konstruktion som finns i det nya pensionssystemet, som innebär att vi efter 40 år av prisindexering övergått till en löneindexering. Det är också Folkpartiets uppfattning, men eftersom de som står bakom reservationen väl inte - åtminstone än så länge - har samma uppfattning som vi om behovet av att höja taken över huvud taget, stöder vi förstås inte det förslaget. I samband med att vi presenterade några av de idéerna sommaren 1997, idéer som självklart kan vidareutvecklas och förbättras, inviterade vi övriga partier att delta i en bred diskussion och i bästa fall en bred uppgörelse om formerna för de framtida social- försäkringarna. Vår partiledare Lars Leijonborg skrev brev till sina sex kolleger. Det fanns väl ett visst in- tresse här och var och en del vänliga kommentarer om tankegångarna. Men ändå har det som bekant inte blivit någonting av det ännu. Vi tror således att det vore bra med en bred upp- görelse. Vi tycker att man precis som i samband med reformeringen av ålderspensionssystemet skulle in- vitera alla partier i riksdagen att delta, så får man under resans gång se om alla kan bli överens eller om några kan bli det, och att man i botten skulle lägga principerna från den stora ålderspensionsreformen. Vi har som sagt inte fått några positiva besked om detta ännu. Därför passar jag på, herr talman, att ställa frågan till socialdemokraternas företrädare i den här debatten om man från socialdemokratiskt håll nu när vi nästan är klara med den stora ålderspensionsrefor- men är beredd att göra ett liknande försök med de övriga socialförsäkringarna.

Herr talman! Delar av det som finns i reservation 3 kanske jag kan ställa mig bakom. Men jag beklagar, jag hade skrivit fel nummer i mitt anförande. Det ska vara nr 2. Jag yrkar alltså i stället bifall till reserva- tion nr 2.

Herr talman! Jag ser fram emot fortsatta diskus- sioner i framtiden.

Herr talman, kammarkamrater och åhörare! Jag har tagit mig friheten att anmäla mig för tio minuter på talarlistan eftersom jag tycker att det är ett viktigt ämne. Jag tänker börja med en inledning som kanske låter lite tråkig. Det är en sammanfattning, och jag vill ha det i protokollet så att det sedan ska vara lätt att läsa vad det handlar om. Förslagen i propositionen, som avses träda i kraft den 1 januari 2003, är till stor del en konsekvens av ett nytt ålderspensionssystem. Den som i dag har förtidspension och sjukbidrag ska inte längre vara en del av det allmänna pensionssystemet utan kommer i stället att tillhöra sjukförsäkringssystemet. Av det följer att begreppet förtidspension tas bort och ersättning vid långvarig eller varaktig medicinskt grundad arbetsoförmåga benämns sjukersättning. Ersättningen till den vars arbetsförmåga är nedsatt minst ett år, men inte varaktigt, benämns tidsbegrän- sad sjukersättning. Beroende på arbetsoförmågans nedsättning läm- nas hel, tre fjärdedels, halv eller fjärdedels sjukersätt- ning. Försäkrade som är yngre än 30 år föreslås få aktivitetsersättning som ska kunna utges tidigast från den 1 juli det år den försäkrade fyller 19 år och kunna beviljas för längst tre år i taget. Hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels aktivitetsersättning lämnas beroende på arbetsförmågans nedsättning. Just aktivitetsdelen hälsas med stor glädje av många handikapporganisationer. Första gången jag såg något skrivet om detta från regeringen reagerade jag rätt häftigt. Jag tyckte att det var ytterligare ett utslag av att det vara fult att uppbära förmåner och att det enda som var värt något var att komma ut i arbete, även det har varit svårt och det har varit arbeten som ofta inte funnits. Jag har förstått att många är glada över proposi- tionen. Det har som många sagt här i salen varit ett stort missnöje över att många unga människor slentri- anmässigt har kunnat bli förtidspensionerade. Handi- kapporganisationer har länge tryckt på för att få en ändring och är glada över det nu. Mycket återstår att förbättra, men ändå är det bäst att förslagen i betän- kandet går igenom. Personer med funktionshinder har ofta problem när de ska etablera sig på arbetsmarknaden. Den öppna arbetslösheten är inte det stora problemet utan snarare den höga andel som förtidspensionerats och den låga sysselsättningsgraden. Många personer med funktionshinder kommer aldrig in på arbetsmarkna- den vilket i sin tur får konsekvenser av många slag. Alla har rätt till ett arbete. Det är en mänsklig rät- tighet. Funktionshindret är ytterst sällan något pro- blem i sig, utan problemet ligger ofta i omgivningens ovilja och i negativa attityder. Med stimulans på olika sätt kan funktionshindrade människor i många fall hitta vägar in i arbetslivet eller till nya intresseområ- den och en ökad livskvalitet. Därför menar Miljöpartiet att det inte är ar- betslinjen i sig som är det viktigaste, utan det är rätten till ett arbete som passar varje persons möjligheter och förmågor som är det primära. Det kan också finnas personer som lider så pass av att pressas till ett förvärvsarbete att ersättning utan aktivitet kan vara fullt berättigat. I propositionsförslaget framgår att planer för den enskilde ska utformas tillsammans med försäkrings- kassan, och det är försäkringskassan som beslutar vilken aktivitet det blir. Om en person inte vill delta i det som försäkringskassan tycker är lämpligt avstängs hon eller han från ersättning. Med kunniga handläggare som har gott om tid be- höver inte den regeln vara så farlig. Men tyvärr ser inte verkligheten riktigt ut så. För att Miljöpartiet ska kunna acceptera aktivitetsgarantin helt ut behöver den likt LSS, lagen om särskilt stöd, utformas som en rättighet till hjälp från försäkringskassan till aktivitet utifrån egna behov, kunskaper och intresse. Rätt att erbjudas praktikplats är en viktig del i det. Om en arbetsgivare lärt känna en person under prak- tik har den lättare att kunna erbjuda möjlig plats sena- re, inse vilka hjälpmedel som behövs och som går att få tillgång till, osv. Vi vill alltså vända på perspektivet. Försäkrings- kassan ska vara skyldig att hjälpa den enskilde när den enskilde vill det. Skyldigheten ska ligga hos försäkringskassan och inte hos den enskilda personen. Tilläggas bör att försäkringskassan måste få resurser och utbildning för det. För den som aldrig arbetat finns ett grundskydd i form av garantiersättning både för dem som får sju- kersättning och för dem som får aktivitetsersättning. I övrigt finns en inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning för personer under 30 år. Liksom flera andra har sagt här anser vi att nivån på ersätt- ningen är för låg. Jag har skrivit ett särskilt yttrande om det, eftersom det har budgetpåverkan, och jag avser att återkomma i eventuella förhandlingar fram- över om de nivåerna. Det finns regler för aktivitetsersättningen som gör det krångligt och kränkande för den funktionshindra- de medborgaren. Det är att aktivitetsersättning ska kunna lämnas ut under längst tre år i taget för dem som är upp till 30 år, att garantiersättning inte ger pensionsrätt och att studieavbrott endast godkänns om avbrottet går att direkt härleda till själva funktions- hindret. Sociala eller psykologiska pålagringar räknas alltså inte, och aktivitetsersättning gäller inte för högskolestudier. När det gäller högskolestudier har det i olika sammanhang konstaterats att ungdomar med fuk- tionshinder är mindre benägna att gå vidare till hög- skolestudier. Att det är så kan ha flera orsaker. En förklaring kan vara att de tvekar eftersom de är osäk- ra på om de kan klara att genomföra en flerårig hög- skoleutbildning. En annan orsak kan vara oro över att de inte klarar normal studietakt och att de av det skä- let får högre studielån. De kan också känna sig osäkra på om de verkligen får ett arbete efter avslutade studier. Arbetslösheten bland ungdomar med funktionshinder är avsevärt högre än för dem som lever utan funktionshinder. Det gör sammantaget att det finns goda skäl att de ska kunna ha aktivitetsersättning medan de studerar på högskolan. Vad gäller sjukersättning i stället för förtidspen- sion finns även här snäva regler som Miljöpartiet kritiserar. Det gäller bl.a. den låga nivån och att ga- rantiersättningen är alltför beroende av försäkringstid. För att garantiersättning ska kunna betalas ut krävs sammanlagt minst tre års försäkringstid, och för rätt till oavkortad garantiersättning krävs att försäkrings- tiden uppgår till minst 40 år. Det tycker vi är för långt. På det stora hela saknas i propositionen resone- mang om helhetssynen, funktionsnedsättningens art, hjälpmedel som behövs, svårigheter i och med handi- kappet, andra försörjningsmöjligheter, osv. Hela problematiken är mycket medicinskt centrerad, eller snarare totalt medicinskt centrerad. Det finns många funktionsnedsättningar som inte är medicinska. De kan vara psykologiska eller socia- la. Slutligen anser vi att varje omprövning i stället för kontroll borde vara en utvärdering av såväl försäk- ringstagande som myndighet. Detta är någonting som många handikapporganisationer har påpekat. Vi måste nu tillsammans fortsätta att följa upp de här frågorna. Vi politiker måste tillsammans med berörda arbeta vidare på förbättringar. Men det är bra att det över huvud taget kommer till stånd en föränd- ring. Vi i Miljöpartiet yrkar bifall till reservation 4, men ställer oss bakom alla våra reservationer.

Herr talman! I det betänkande som vi nu ska be- handla, SfU15, behandlas sjukersättning och aktivi- tetsersättning i stället för förtidspension, jämte mo- tioner som väckts med anledning av propositionen samt några motionsyrkanden från den allmänna mo- tionstiden. Jag vill inleda med att yrka bifall till för- slaget i betänkandet och avslag på samtliga reserva- tioner. Propositionen kan ses som en del i reformeringen av ålderspensionssystemet och en del i processen för att ge ökade förutsättningar för stora grupper att kän- na större närhet till hela samhällslivet. I stället för att enbart utbetala ekonomiskt stöd till den enskilde individen ska landets försäkringskassor aktivt stödja och skapa förutsättningar för att ge hjälp till aktivite- ter som stärker den enskilde. Begreppen förtidspen- sion och sjukbidrag utmönstras, och ersättningen vid långvarig och varaktig medicinskt grundad arbetso- förmåga benämns sjukersättning respektive tidsbe- gränsad sjukersättning. För personer mellan 19 och 29 år föreslås att er- sättningen benämns aktivitetsersättning. För den gruppen ska försäkringskassorna vara skyldiga att erbjuda den som beviljas aktivitetsersättning möjlig- het att delta i aktiviteter. Dessa aktiviteter kan utgöras av utbildningsinslag för att ge dem som önskar möj- lighet att slutföra grund- och gymnasieutbildning. För att skapa en helhet i systemet föreslås juste- ringar vad gäller vissa åldersgränser inom ramen för ersättningssystemet. Sjuksersättningssystemet om- fattar både en inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning och ett grundskydd i form av garantiersättning. Garantiersättningen föreslås vara åldersrelaterad för personer mellan 19 och 30 år. Därefter ska garantinivån utgöras av 2,40 prisbasbe- lopp. Reformen ska träda i kraft den 1 januari år 2003. Övergången mellan systemen ska för den som i dag uppbär förtidspension ske genom en engångsin- sats. För att skapa helhet i systemet förväntas rege- ringen att återkomma med förslag vad gäller såväl det samlade bostadsstödet som försörjningsstödet till grupper som på grund av kort försäkringstid i Sverige får låg garantiersättning. Det gäller också studiefrågor kopplade till rehabiliteringsåtgärder samt samordning av skatte- och avgiftssystem. Övergången från nuvarande förtidspension till sjuk- och aktivitetsersättning beräknas för den enskil- de inte medföra några ekonomiskt drastiska föränd- ringar. Mindre höjning respektive sänkning av ersätt- ningsnivåerna kan dock förekomma. Avgörande för ersättningen kan vara kommunalskatt och civilstånd och förhållandet att man efter fastställt ersättnings- belopp förändrar sin situation och boendeort. Den tekniska framräkningen av ersättningen ska göras på ett sådant sätt att det mest förmånliga för- hållandet ska gälla för den enskilde. I utskottets behandling kan konstateras att betän- kandet har en bred förankring. Betänkandet har, som jag tidigare har nämnt, till en del sin grund i det re- formerade pensionssystemet som i sig självt har en stark uppslutning bakom sig. Synen på att ge den långtidssjukskrivna en möj- lighet till ett aktivare liv genom stöd från försäkrings- kassan är också central för hela utskottet. Med anledning av betänkandet har dock ett antal reservationer och särskilda yttranden avlämnats. Jag ska i korthet försöka belysa utskottsmajoritetens syn på några av reservationerna. Moderata samlingspartiet påtalar i en reservation att det kan finnas brister i den sammanlänkning av ersättningar från de olika system som finns, och att enskilda härigenom kan komma i kläm. Utskottsma- joriteten ser detta förhållande, men konstaterar att det skyddsnät som byggts upp väl täcker in problemati- ken. De yttersta skyddsnäten ska endast i undantags- fall behöva nyttjas. I 2000/01:SfU1 belyste utskotts- majoriteten situationen, och konstaterade då att sam- hällsutvecklingen ställer krav på en kontinuerlig ut- veckling och förnyelseprocess vad gäller trygghets- systemen. Jag konstaterar med glädje Moderaternas under senare år väckta intresse för välfärdssamhället och trygghetssystemen. Tyvärr tvingas jag dock konstate- ra att det i störst utsträckning är de på socialförsäk- ringsområdet aktiva moderaterna som intagit denna ställning. Den tanke om systemskifte av nyliberal karaktär som finns hos stora delar av moderatpoliti- kerna i landet i övrigt ger uttryck för en annan syn på välfärdssamhället. Centerpartiet skriver i en reservation om principen för grundtrygghet. Utskottet har tidigare behandlat denna fråga, och med stor majoritet avvisat förslag om grundtrygghet enligt Centerns modell. Folkpartiet skriver i sin reservation nr 3 om beho- vet av en bred uppgörelse mellan partierna om en socialförsäkringsreform. Förslaget bygger på en tanke om tre "riktiga" försäkringar: sjuk-, pensions- och arbetslöshetsförsäkring. Dessa ska vara obligatoriska men fristående från statens budget. I reservationen utvecklas förslaget ytterligare. I betänkandet klargör utskottsmajoriteten för samspelet mellan olika delar av trygghetssystemet. Utskottsmajoriteten ser i dag inte förutsättningar för den socialförsäkringsreform som Folkpartiet föreslår. Miljöpartiet vill i sin reservation utveckla grun- derna för nedsättningen av arbetsförmågan. Ut- skottsmajoriteten konstaterar att problematiseringen och synen på grunderna för nedsättning av arbetsför- mågan samt reservationens övriga delar ej behandlats i propositionen. Kristdemokraterna vill genom sin reservation in- föra ett system med flytande procentsats mellan 25 och 100 % vad gäller ersättning från systemet i stället för dagens hel, tre fjärdedels, halv och en fjärdedels sjukpenning. Utskottet konstaterar i betänkandet att en sådan ordning skulle innebära svårigheter vid själva bedömningen av graden av nedsättning i ar- betsförmågan och dessutom medföra stort merarbete för försäkringskassorna. Miljöpartiet påtalar i sin reservation sin syn på den nyprövning som ska ske vart tredje år vad gäller aktivitetsersättning. Utskottet ser den uppföljning och nyprövning som ska ske vart tredje år som en för den enskilde positiv och offensiv handling. I betänkandet framgår vidare att den nyprövning som ska ske görs på ett sätt som inte skapar onödig oro för den enskil- de. I två reservationer belyses frågan om innehållet och formerna för aktiviteter inom ramen för aktivi- tetsstödet. Utskottet konstaterar att formerna för akti- viteterna ska utformas i mycket nära anslutning till den enskilde och så att den enskilde kan få stöd i sina ställningstaganden. Förslagen i propositionen anser utskottsmajoriteten väl tillgodoser de yrkanden som framförs i motioner och i reservationerna. Slutligen skriver Kristdemokraterna i en reserva- tion att försäkringskassorna genom förändringen kommer att ha behov av såväl resurser som kompe- tensutveckling vad gäller personalen. Den arbetsbe- lastning och det behov av kompetensutveckling som i dag gäller på landets försäkringskassor har på olika sätt påtalats för utskottet. Det är för utskottet känt att eftersläpningen av den teknikutveckling som plane- rats för kassorna medfört problem. Det fortfarande ökande ohälsotalet medför en mycket hård arbetsbe- lastning på kassorna - en belastning som innebär att även kassorna får förhöjda ohälsotal. Förhållandet inger naturligtvis viss oro. Utskottet utgår dock ifrån att regeringen, som anges i propositionen, återkom- mer i frågan så snart som möjligt. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till för- slaget i betänkandet och avslag på samtliga reserva- tioner.

Herr talman! Det gläder mig att Göte Wahlström tog upp och resonerade lite grann om vår reservation nr 3 som är en principiell reservation där vi utvecklar hur ett framtida socialförsäkringssystem skulle kunna se ut. Där nämner vi också att vi tycker att det vore bra med en bred uppgörelse om detta. Jag nämnde också i mitt anförande att regeringen skulle kunna bjuda in de övriga partierna till överläggningar för att se om vi skulle kunna få till stånd några sådana. Jag har lite svårt att förstå skälen till att det här avvisas från socialdemokratiskt håll såväl i ut- skottstexten som nu i Göte Wahlströms svar. Jag har många gånger undrat varför man har varit så skeptis- ka mot detta. Samtidigt har vi sett att det som gjordes på ålderspensionssidan gav ett resultat som såväl Socialdemokraterna som vi i Folkpartiet och de tre andra partierna som står bakom detta känner sig rätt nöjda med. Metoden att resonera om det gemensamt för att se om man kan komma fram till något skulle ju kunna vara någonting. Herr talman! Ibland har jag trott att det har att gö- ra med att Socialdemokraterna inte vill resonera om arbetslöshetsförsäkringen som en socialförsäkring där alla ska vara med. Och ibland har jag trott att det har att göra med att man inte kan tänka sig att den skulle vara självständig från statsbudgeten och att det är Finansdepartementets direktiv som gäller på den här punkten. Det skäl som anförs i utskottsbetänkandet är, så- vitt jag förstår, framför allt samspelet mellan försäk- ringarna, dvs. tanken att det kan vara så att om ar- betslösheten stiger snabbt, som i början av 90-talet, kanske sjukförsäkringskostnaderna minskar. Jag har lite svårt att förstå det resonemanget. Det vore intres- sant att höra Göte Wahlström utveckla varför det skulle tala emot att ha tre självständiga försäkringar.

Herr talman! I utskottsbetänkandet har vi försökt att visa på den situation som i dag råder och de kon- sekvenser som en förändring skulle innebära. Folk- partiets förslag är på inget sätt nytt. Vi behandlade frågan i samband med SfU1 för inte alltför länge sedan. I den diskussionen påtalade Bo Könberg själv den vana som han och Folkpartiet har av ganska långa handläggningstider och beredningar av en hel del ärenden. Frågan är som sagt var inte ny. Vi känner den. Den finns naturligtvis med i en process. Men vi är kanske vana vid långa handläggningstider och långa beredningstider. Folkpartiet kanske kan leva efter principen att spottar man tillräckligt länge på stenen så blir den till slut blöt. Vi får väl se om resultatet någon gång blir att vi möts i utskottet och för diskus- sionen.

Herr talman! Jag trodde ju inte att jag skulle bli genomskådad så snabbt. Det handlar förstås om att jag spottar på stenen i förhoppningen att den till slut ska bli blöt. Det brukar ju ta lite tid när man har att göra med socialdemokrater, men jag har inte gett upp hoppet.

Herr talman! Vår erfarenhet av Folkpartiet i såväl oppositions- som majoritetsställning är ju inte den, att det är de hastiga beslutens parti vi diskuterar med.

Herr talman! Göte Wahlström talar om att försäk- ringskassan ska stärka den enskilde och se till den individ som har drabbats av sjukdom. Jag tolkar det så att försäkringskassan ska ge stöd och hjälp i den aktuella situationen. Jag vill därför fråga Göte Wahl- ström, som företräder utskottsmajoriteten, vilka pro- blem han ser med att en försäkringskassetjänsteman arbetar efter fria procentsatser när det gäller sjuk- skrivning i stället för kvarter av den aktuella sjuk- skrivningen. Jag tycker att detta är lite patetiskt när vi nu har gått in i en datorvärld. Man borde i stället kunna ta hela arbetsdagar. Då handlar det plötsligt om femtedelar av en normal arbetsvecka, dvs. 20, 40, 60 och 80 %. Det borde vara betydligt enklare för en sjukdomsdrabbad person att få stöd från försäkrings- kassan. Jag har flera exempel på personer som har fått den här rekommendationen från såväl läkare som försäk- ringskassa. De skulle gärna se att man fick arbeta tre dagar, men systemet omöjliggör detta. Min fråga är: Glömmer utskottsmajoriteten bort individen? Ser man inte alls att det finns en människa bakom personnum- ret?

Herr talman! Vi har försökt att belysa detta i be- tänkandet. Det är möjligt att det är kortfattat, men vi har ändå belyst problemet. Det handlar inte bara om kassapersonalens handläggning, utan det handlar också om att läkarnas bedömning av nedsättningen av arbetsförmågan måste vara med i den bedömningen. Som vi ser det i dagsläget uppstår det då problem med att hantera en flytande skala. Det kanske är så att vi vid något tillfälle i framtiden får göra en annorlun- da bedömning, men utskottsmajoriteten ser i dag inte några förutsättningar för att göra den bedömning som Kristdemokraterna framför i reservationen.

Herr talman! Det ligger nästan ett löjets skimmer över det här svaret. Nu har vi möjlighet att göra den här förändringen. Vi har frågan uppe till debatt och behandling. Då ger man bara svaret att detta tänker man göra i framtiden. Det kommer att vila en skam över oss som fattar beslut om detta. Jag vill återigen lyfta fram frågan. Ska vi inte se till individen? Ska vi inte se till människan som finns bakom personnumret? Jag frågade också Göte Wahlström om förtroendet för individen, och då tänker jag på de här olika akti- viteterna. Det vore bra att också få en kommentar till om vi ska se med förtröstan på individens möjlighet att själv få vara med och påverka vilka insatser som ska ske. Göte Wahlström tar upp detta med försäkrings- kassornas tuffa situation. Men man borde ändå lyfta fram möjligheten att titta på individens situation och se till personens egna behov och önskemål, såväl i bedömningen av aktiviteter som när det gäller pro- centsatserna.

Herr talman! Jag förstår att Kenneth Lantz inte var med vid beredningen och behandlingen av ären- det i utskottet. I betänkandet framgår det ganska klart att kassorna ska sätta personen och individen i cent- rum. Man ska i nära samarbete med individen hitta de lösningar som är bäst. Jag sade också i mitt anförande att det ska ske en offensiv och väldigt positiv behandling av individen. Därigenom upplever jag att vi på ett fullgott sätt till- mötesgår de synpunkter som Kristdemokraterna framför i sin reservation och sitt resonemang. Kenneth Lantz sade att det vilar ett löjets skimmer över diskussion om att något ska beslutas i framtiden. Jag sade inte att det ska beslutas i framtiden. Jag sade att vi kan titta på hur detta kan bedömas i ett framtida ställningstagande. Men just nu ser vi problemen för såväl kassorna som de handläggande läkarna, när det gäller att göra de bedömningar som Kristdemokrater- na framför i sin reservation, som så stora att vi inte ser några möjligheter att tillmötesgå den reservation och det synsätt som Kristdemokraterna framför.

Herr talman! Jag var med vid behandlingen av ärendet i utskottet, men har vissa farhågor i alla fall. Det står nu t.ex. att man inte ska behöva känna oro. Dialogen mellan försäkringstagare och försäkrings- kassa ska ske i mycket nära samarbete osv. De här farhågorna är ingenting som jag har hittat på, utan jag har fått höra detta från funktionshindrade människor som jag har träffat och från handikapporganisationer. Därför känns det mycket nödvändigt att de sätts på pränt. Detta är någonting som man måste jobba vida- re med. De som jag pratade med sade också att de var väl- digt glada över att det här förslaget kom. De ville för allt i världen att man skulle stödja det, men det finns mycket övrigt att önska. Många människor i den här situationen har erfa- renheter av omprövningar och kontroller. Man skulle vara mycket mer nöjd om hela kontrollsystemet blev något slags uppföljning hos alla parter i stället. Det skulle helt sonika vara en uppföljning av hur det har gått, vad har inte gått bra och hur kan vi göra i stället.

Herr talman! Denna vecka har vi haft en lång dis- kussion i olika forum om att läsa material på olika sätt. Man kan naturligtvis läsa betänkandet på ett positivt sätt och på ett negativt sätt. Mitt och majori- tetens sätt att läsa det är, som framgått av debatten, positivt. Vi ser detta som ett offensivt och bra fram- steg när det gäller att möta denna grupp av männi- skor. Utskottsmajoriteten och Miljöpartiet har tydligen olika syn på professionalismen hos kassornas hand- läggare. Jag tror att vi genom utbildningsinsatser och genom den kompetens som redan i dag finns hos kassornas handläggare kan möta detta och se det som just det positiva inslaget för att hjälpa människor att möta samhället på ett betydligt bättre sätt än man kanske tidigare har haft möjlighet till.

Herr talman! Jag vill på intet sätt göra ned försäk- ringskassans personal. Det var inte alls meningen. Vad jag menar är att man behöver mer resurser på försäkringskassorna för att hinna med detta och föra denna dialog på ett väldigt bra sätt. Sedan kan man läsa betänkanden på ett positivt eller på ett negativt sätt. Och detta ser väldigt positivt ut när man läser det. Men det finns ju också erfaren- heter av att det ibland är väldligt stor skillnad mellan hur bra det står att det är och hur det blir i verklighe- ten. Och jag känner mig faktiskt skyldig att påpeka dessa saker så att vi tillsammans sedan kan hjälpas åt att se till att det verkligen blir så bra som det står att det ska bli.

Herr talman! Vi har tagit emot dessa synpunkter och signaler från Miljöpartiet. De är naturligtvis med vid bedömningen när det gäller att ge signaler såväl ut till kassorna som till de berörda individerna, de personer som ska komma i åtnjutande av den möjlig- het som betänkandet ger. Efter att vi har fattat beslut om detta ärende i dag får vi se till att vi tillsammans för ut detta budskap på ett positivt sätt och möter dessa människors oro på det sätt som Kerstin-Maria Stalin framför. Och det tror jag att vi tillsammans kan göra och just visa på den offensiva handling som vi ser att betänkandet och propositionen utgör.

Herr talman! Detta betänkande behandlar rege- ringens proposition Sjukersättning och aktivitetser- sättning i stället för förtidspension. Det handlar om nya regler för beräkning av ersättning till personer som drabbas av långvarig eller varaktig medicinskt grundad nedsättning av sin arbetsförmåga. Precis som har sagts här tidigare så föreslås det för dem som är yngre än 30 år en aktivitetsersättning. Det är tänkt att dessa ersättningar framgent ska tillhöra sjukförsäk- ringssystemet. Först ska jag säga att vi i Vänsterpartiet står bak- om detta betänkande. Men fullt ut nöjda är vi inte. Därför har vi ett särskilt yttrande i betänkandet. I detta särskilda yttrande lyfter vi fram principen att en allmän försäkring ska omfatta hela befolkningen. Jag återkommer till detta lite senare. Jag tänker nu gå in på ett avsnitt i betänkandet som heter "Tidsbegränsad aktivitetsersättning och aktiviteter". Det är viktigt att försäkringen vid långva- rigt nedsatt arbetsförmåga verkar för att aktivitet och inte passivitet lyfts fram. Detta främjas genom försla- get om aktivitetsersättning för personer upp till 30 år, likaså genom förslaget om att unga personer som behöver förlängd skolgång på grund av ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder ska kunna få hel ersätt- ning t.o.m. gymnasienivå utan att arbetsförmågan prövas. Vi kommer då till frågan: Vad händer efter gym- nasiet? Hur många som är i den här situationen vågar gå vidare med eftergymnasiala studier? För oss i Vänsterpartiet är det en viktig fråga som måste redas ut. Vi nöjer oss dock i dag med att vi i utskottsmajo- riteten tydligt uttalar att utskottet förutsätter att rege- ringen kommer att bereda denna fråga vidare och återkomma med förslag. Jag ska då gå över till att tala om det särskilda ytt- randet. Vi tar där upp frågan om kravet på aktuell försäkring vid försäkringsfallet samt försäkringstid i Sverige. Det leder till att personer med utländsk här- komst som inte uppfyller dessa krav inte kommer att få någon eller endast en mycket låg garantiersättning. Denna garantiersättning är alltså annars grundskyddet i det föreslagna sjukersättningssystemet för dem som inte har haft några förvärvsinkomster eller som har haft låga sådana innan arbetsförmågan blir nedsatt. I sammanhanget är det intressant att titta på en del remissinstansers svar under just detta avsnitt. Det är inte vilka som helst som har svarat. Det är ganska tunga remissinstanser. Jag ska börja med Integrationsverket som anser att det är märkligt att EU-medborgare som är bosatta i Sverige ska ha större rätt till ersättning än invandrade svenska medborgare. Socialstyrelsen anser att principen om en allmän försäkring som omfattar hela befolkningen även ska gälla ersättning till dem som har långvarig eller var- aktig nedsättning av arbetsförmågan. Handikappombudsmannen för fram att det är principiellt fel att de som får en nedsättning av arbets- förmågan före ankomsten till Sverige inte har rätt till den garanterade nivån. Handikappförbundens samarbetsorgan och flera andra handikapporganisationer är också kritiska. Integrationsverket, Socialstyrelsen, Handi- kappombudsmannen, HSO m.fl. är alltså kritiska i detta fall. Detta måste vi ta fasta på ordentligt. Men avser regeringen att återkomma med förslag till lösning i denna del? Vi från Vänsterpartiet vill ändå här varna för att det kan bli en utveckling där särskilda behovsprövade system skapas för invandra- de personer och då med låga ersättningsnivåer. De lär ju knappast bli högre. Vänsterpartiet anser återigen att principen om en allmän försäkring ska omfatta hela befolkningen. Jag ska kortfattat komma in på att det i och för sig inte bara är den här ersättningen som i slutändan är avgö- rande för individen utan alla regelsystem som kan komma i fråga och hur de samverkar. De reformerade reglerna för bostadstillägg för pensionärer kommer att påverka resultatet för dem som omfattas av sjukersättning och aktivitetsersätt- ning. Dessa regler har regeringen tagit fram inom Genomförandegruppen, vilket innebär att innehållet har varit okänt för oss i Vänsterpartiet när vi har för- handlat om frågan om sjukersättning och aktivitetser- sättning. Det är en problematik som vi har tagit upp i andra sammanhang också, att vi är med och svarar för helheten men inte kan påverka delar i denna. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet väntar med in- tresse på förslag från regeringens sida om hur man ska lösa frågan för invandrade personer som inte blir kvalificerade. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkan- de.

Herr talman! Regeringens förslag som behandlas i detta betänkande handlar om en reglering av hur omskärelse av pojkar ska utföras. Men huvudfrågan borde egentligen vara om omskärelse av pojkar över huvud taget ska förekomma. Men regeringen tar inte ställning till detta. Viktiga frågeställningar som jag nu här vill tala om är: Ska vi ha en total anpassning efter religioner och sedvänjor, eller ska vi se till barnens bästa och barnkonventionen? Jag tycker att dessa frågeställ- ningar borde ha tagits upp i inledningen till betänkan- det. Jag anser att barn har samma rätt som vuxna till egen religionsfrihet och kroppslig integritet. Det är en egen individ. Det är alltså inte barnen som man har tagit hänsyn till i första hand utan de vuxnas religi- onsfrihet och sedvänjor. Jag anser att vi ska se till barnens bästa och barnkonventionen som säger att barn ska skyddas mot våld och övergrepp och att alla stater avskaffa traditionella sedvänjor som kan skada barn. Herr talman! Omskärelse är ett smärtsamt in- grepp. Det gör ont såväl under ingreppet som under läkningsprocessen. Dessutom är ingreppet irrepara- belt. I regeringens och utskottets förslag tas ställning för religion och sedvänja, men man vill inte att smär- tan ska vara så stor och föreslår därför smärtlindring. Tanken över huvud taget att religion ska räcka för att riksdagen ska godkänna ett kirurgiskt ingrepp på försvarslösa är egentligen både principiellt och sakligt upprörande. Barnen kan inte välja. De kan välja reli- gion som ungdomar och vuxna, de kan ta sig in i och ut ur kulturella mönster, de kan ta konsekvenserna av sin tro och de kulturella mönster de ställer sig bakom. Det kan inte barn. Jag tycker att det borde vara självklart att vänta med ingreppet till barnet blir vuxet och självt kan bestämma. Det är svårt att försvara ett smärtsamt kirurgiskt ingrepp som sker på en viss människa utan dennes samtycke. Det smärtsamma ska som sagt nu åtgärdas så att pojkar ska omfattas av smärtlindring. Pojkar på två månader ska dessutom få en legitimerad läkare som utför ingreppet, men det ska räcka med en kontroll av lekmännen som utför ingreppet före två månader. Det anses tillräckligt. Men att gossebarn under två måna- der ska undantas är Miljöpartiet helt emot. Just på så små barn är det tvärtom oerhört viktigt att en legiti- merad läkare utför både rätt bedövning och själva ingreppet. Komplikationer vid smärthanteringen är inte ovanliga på små barn. Lagförslaget i denna del är en total eftergift åt religiösa krav. Jag inser, herr talman, att det i dagsläget är svårt att införa ett förbud, eftersom handlingen är oerhört symboliskt laddad, men min önskan är att omskärelse på sikt kommer att försvinna genom diskussion och genom att ytterligare steg tas för att minska fenome- net. Attitydförändringar kan ske genom att man visar på problem och nytta. Att ta bort en bit hud som i naturens skapelse är mycket ändamålsenlig och skyd- dar en mycket ömtålig del av kroppen för att markera grupptillhörighet på barn måste ifrågasättas. Återkommande diskussioner kan ge anledning till ett nytt lagförslag, hoppas jag, när utvärderingen och regeringens redovisning kommer att behandlas. Det är först om fyra år, men det kanske tar så lång tid för att kunna diskutera just attitydförändringar. Nästa steg i ett lagförslag blir förhoppningsvis en ålders- gräns för omskärelse, där barnets inställning är avgö- rande och efter det att adekvat information om bief- fekter klargörs. Hur påverkas t.ex. sexualiteten? Det räcker alltså inte med information enbart om själva ingreppet, utan det måste ges också om de framtida konsekvenserna för den enskilde. Herr talman! Inte ens baskravet för verksamheten att ingreppet sker under betryggande och kontrollera- de former av legitimerade läkare uppfylls i detta för- slag. Att utelämna de allra minsta barnen till lekmän och inte garantera den bästa möjliga medicinska be- handling kan Miljöpartiet inte godta. Jag bifaller reservationen, som innebär avslag på propositionen under punkt 1.

Herr talman! "Det är beklagligt att vissa föräldrar låter omskära sina pojkar. Men det är bättre att pojkar omskärs i sterila miljöer av erfarna fackmän och med bedövning, än att ingreppet sker i ett badrum och utförs av någon svartjobbande kvacksalvare med orena instrument." Orden är inte mina. Det var Thomas Gür som ut- tryckte sin syn på detta ämne i går i Finanstidningen. Hans ord kan sägas symbolisera de känslor och fun- deringar som många uttryckt under de senaste dagar- nas diskussion kring omskärelse av pojkar. Thomas Gür har inte varit ensam om att tycka till. Åsikter har framförts i alla medier, men det har hela tiden stått klart att det vi kallar sakkunskapen inte är enig i den- na fråga. Närmast har detta kunnat avläsas i Läkartid- ningen, där debatten har pågått under ett decennium. Om man bortser från de starka känslor för eller emot som framförs i ett antal av artiklarna i Läkartid- ningen har det också funnits ett resonerande kring vilka insatser som skulle krävas - för barnets, poj- kens, skull. Det har handlat om att undvika att omskä- relsen utförs av någon utan kompetens, om behovet av hygieniska ingrepp och smärtlindring men också om att lyssna till barnets åsikt eller problemet när föräldrarna inte är överens om att ingreppet ska ske. Sverige har ingen lagstiftning kring omskärelse av pojkar, men efter en mycket omdiskuterad dom i september 1997 väcktes kraven på att något borde göras. Det var Högsta domstolen som ogillade ett åtal för misshandel mot en annan man som omskurit sex pojkar. I samband med den allmänna motionstiden sam- ma år lades flera motioner i ämnet. Görel Thurdin motionerade om tillsättandet av en arbetsgrupp, Bar- bro Westerholm om smärtlindring och Yvonne Ru- waida om rätt till manlig omskärelse inom hälso- och sjukvården. Med hänvisning till pågående arbete inom Socialstyrelsen och Statens medicinsk-etiska råd avslog riksdagen samtliga motioner. Rädda Barnen tillskrev justitieministern och före- slog en översyn av lagstiftningen. I november 1998 beslutade regeringen så att tillsätta en arbetsgrupp för att se över hur omskärelse av pojkar bör regleras. I regeringens beslut sägs att det saknas anledning att förbjuda omskärelse av pojkar men att det bör kunna krävas att ingreppet sker under betryggande former när det gäller såväl hygien som bedövning och i en- lighet med vad som kan anses vara barnets bästa. Den interdepartementala arbetsgruppen lade fram sin promemoria i januari förra året och föreslog en ny lag om omskärelse av pojkar "i syfte att skapa garan- tier för att omskärelsen äger rum på ett betryggande sätt i enlighet med vad respekten för barnets bästa kräver. Vi vill betona att vi inte ser någon motsättning mellan de religiöst och kulturellt betingade aspekter- na och respekten för barnets bästa." Jag vill gärna stanna upp där en stund och titta närmare på aspekten "barnets bästa". Barnkonventio- nen har en oerhört stark ställning i vårt land. Då me- nar jag inte bara i lagstiftningen och den offentliga verksamheten utan hos var och en av oss. I denna kammare har vi inte heller tvekat att ta strid för bar- nets rätt när så varit påkallat. Därför anser jag det viktigt att slå fast några punkter. 1. Manlig omskärelse var inte föremål för diskus- sion i samband med framtagandet av barnkon- ventionen. 2. Barnkommittén i Genève har aldrig tagit upp frågan. Den har till uppgift att granska efterlev- naden i de stater som har ratificerat konventio- nen. 3. Den svenska barnkommittén, som tillsattes via krav här i riksdagen, har inte heller gjort några överväganden på området. Den redogör för den dåvarande situationen men ställer inga krav. 4. Inga krav på förbud har väckts i motion eller fråga här i riksdagen - inte heller i samband med denna proposition. Det är denna samsyn som legat till grund för ar- betet med den här frågan. Jag vill därför passa på och tacka mina kolleger i övriga partier i utskottet för ett konstruktivt samarbete. Med barnets bästa för ögonen har vi granskat propositionen och motioner och gjort de förbättringar som vi ansett nödvändiga. Det handlar om att smärtlindring alltid måste ges. Detta ska ombesörjas av legitimerad läkare eller sjuk- sköterska. Här fanns en oklarhet i propositionen som vi nu tagit bort. Vi anser inte att det ska lagregleras om särskild kompetens för läkare för att få utföra omskärelsen. Samma kompetens måste krävas som för ingrepp som sker av medicinska skäl, men att det inte ska regleras i lag utan skötas inom hälso- och sjukvården. Vi föreslår också att regeringen ska ges i uppdrag att efter fyra år återkomma till riksdagen med en bred redovisning av erfarenheterna av lagregleringen. Här har ju, bl.a. i en motion och av professor Yngve Ho- fvander, framförts synpunkter om en tillfällig lag- stiftning. Jag anser att det är ett viktigt steg vi tagit när nu riksdagens partier enats om att begära denna redovis- ning och på så vis möjliggöra en utvärdering av lag- stiftningen. Vi ska stifta lagar som står i samklang med rättsuppfattningen i det omgivande samhället. Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservatio- nen. Samtidigt kan jag konstatera att under de sex minuter som har talat har det omskurits ungefär 140 pojkar runtom på vår jord.

Herr talman! Som det har sagts föreslår regering- en i den föreliggande propositionen en reglering av sådana omskärelser av pojkar som inte är medicinskt betingad. I botten finns naturligtvis diskussionen om omskärelse som företeelse. Det här är ett område där principer och värdering- ar ställs mot varandra. Känslor väcks, och det är lätt att ta till överord och fälla onyanserade påståenden. Jag omfattar den medicinska etiken men också religi- onsfriheten och respekten för andra människors tro, även om jag inte riktigt förstår den. Jag tycker att det är rätt och riktigt att ta religiöst och etiskt betingade hänsyn, likaväl som det är viktigt att ta hänsyn till den enskilda individen som riskerar att utsättas för smärta och komplikationer på grund av ett ingrepp som inte är betingat av medicinska skäl utan sker på frisk vävnad. Det är en grannlaga uppgift att finna en acceptabel balans i vårt förhållningssätt. Omskärelse av pojkar är något som har förekom- mit i olika kulturer i flera tusen år av olika skäl såväl religiösa som kulturella. I Sverige har det aldrig varit en del av vare sig kultur eller religion, men visst har man känt till företeelsen, om inte annat så från Bi- beln. Omfattningen har varit liten och så att säga exklusiv, vilket har medfört att det inte har funnits något starkare allmänt engagemang i frågan. Fram till helt nyligen har det ansetts självklart att föräldrarna har haft en total beslutsrätt över barnen, och deras beslut har inte kunnat ifrågasättas. Någon reglering av verksamhet som pågått så länge i världen och som har berört oss så lite har inte ansetts nödvändig. Till detta kommer att man har haft mycket oklara uppfattningar om barns förmåga att känna smärta. Inte förrän under de senaste åren har forskningen kunnat påvisa att även mycket små barn förvisso kan känna smärta och att smärtan sätter out- plånliga spår. Samtidigt har de senaste årens befolkningsföränd- ringar medfört att ingreppet har blivit mycket vanli- gare, och man har kunnat konstatera att det är långt ifrån komplikationsfritt. Barnets rättigheter har upp- märksammats alltmer och den spänning som finns mellan dessa aspekter och rätten till sin religion och rätten att få växa upp i sin kulturkrets har gjort att frågan om omskärelse har lyfts fram i ljuset. Det har blivit uppenbart att någon form av reglering av verk- samheten måste ske för att tillvarata barnets rätt att slippa onödig smärta och tvingas på ett ingrepp som inte kan göras ogjort, samtidigt som rätten till religi- onsfrihet inte träds för när. Det är, som jag tidigare sade, en mycket vansklig uppgift. Det är medicinskt grundläggande att opåkallade ingrepp i frisk vävnad som inte medför någon hälso- vinst för personen inte ska göras. Man tillfogar då smärta utan anledning. Risk för komplikationer finns alltid, även med dödlig utgång. Möjligheten att senare i livet ångra sig finns inte. Jag har själv av de skälen haft mycket stora problem med att acceptera omskä- relse av pojkar som inte är stora nog att välja själva. Men mot det står att det finns uppgifter om hälso- vinster, även om de i dag starkt ifrågasätts. Risken för s.k. köksbordskirurgi utan minsta garantier för kvali- tet och smärtlindring är uppenbar. Vikten av religiös och kulturull identitet kan inte nog uppskattas liksom nödvändigheten av att respektera andras åsikter, även om jag inte delar dem. Samtidigt måste man fråga sig: Är det föräldrar- nas rätt till religionsfrihet som nu värnas i stället för barnets rätt? Det finns alltså skäl att välkomna en reglering samtidigt som vi måste inse att vi i dag inte kan säga om den ens med riksdagens kompletteringar och skärpningar fått en lämplig utformning. Tillvaratar den verkligen barnens intressen? Vad mer finns att vänta i diskussionen om eventuella hälsovinster? Säkras smärtlindring och upplevs respekten för reli- giösa och kulturella traditioner som acceptabel? Med tanke på svårigheterna att konstruera en bra reglering inom ett område där så mycket spänningar finns ville vi moderater att lagen skulle tidsbegränsas. Då skulle en omfattande diskussion som underlag för ett nytt ställningstagande bli nödvändig. Nu blev resultatet av utskottets arbete att riksdagen föreslås ge regeringen till känna att en omfattande utvärdering ska ske inom fyra år för att utröna om förändringar i regleringen måste göras, och det kan jag acceptera. Under denna tid förutsätter jag att en betydligt livligare debatt kommer att föras ute i samhället där frågan om hur barnkonventionens krav att alla lag- stiftningsåtgärder ska vidtas för att skydda barn mot alla former av psykiskt eller fysiskt våld, skada eller övergrepp ska vägas mot samma konventions inled- ning där det framhålls att vederbörlig hänsyn ska tas till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden. Sannolikt sker också rätt stora och snabba åsiktsförändringar som berör synen på barn och synen på vad som är verkligt viktigt ur religiös och kulturell synpunkt inom de berörda grupperna. Uppföljningen av riksdagens beslut är alltså mycket viktig. Med tanke på att riksdagen också har fattat beslut om prioriteringsriktlinjer i vården är det också viktigt att man här följer upp även hur dessa efterlevs. Det är ju inte fråga om ett ingrepp som kan hänföras till hälso- och sjukvård, utan det är i högsta grad en an- gelägenhet utanför det som andra skattebetalare kan finna det rimligt att finansiera. Utan tvivel medför också det ökade antalet samt att kraven på att smärt- lindring skärps, vilket jag återkommer till, att re- sursåtgången blir rätt stor. Det finns alltså många skäl till att noga följa utvecklingen under de närmaste åren. Herr talman! Även om regeringens förslag att rättsligt reglera sådan omskärelse som det nu är fråga om var välkommet har utskottet ansett det vara nöd- vändigt att skärpa förslaget på ett par områden. Vi menar att det finns några punkter där precisering och en mer skärpt lagstiftning behövs. Det gäller till att börja med informationen som måste vara mycket tydlig till båda parter så att man verkligen har informerat om beslutet. Det gäller även det som händer i framtiden, vilket ska ingå i den information som ska ges. Det är också väldigt viktigt att göra klart att så fort ett barns vilja på något sätt kan anas måste denna respekteras. Det gäller också, och inte minst, att smärtlindring ska ske. Här lämnas inte någon mån för att glida på detta och acceptera otillräcklig sådan med motivering att barnen nog inte känner så mycket, att det går så fort osv. Ingreppet är smärtsamt. Smärtlindring ska ske för alla barn, och den ska, för att bl.a. minska risken för komplikationer och för att den ska under tillsyn, ske av hälso- och sjukvårdspersonal med kompetens för detta, och det gäller även för den minsta barnen. Under sådana förhållanden har vi funnit det för- svarligt att en särskild omskärare med speciell och dokumenterbar kunskap kan utföra själva ingreppet på de mycket små barnen då ingreppet är minst, då läkningen är bäst och då risken för komplikationer är minst. För de allra minsta barnen är risken minst, och därför är detta ett i dag försvarligt ställningstagande. Herr talman! Jag tror att vi har lyckats skapa en så pass väl avvägd reglering inom ett mycket känsligt område som det i dag är möjligt att åstadkomma. Mycket väsentliga principer står här delvis mot var- andra, och ingen är självklart rätt, ingen lösning är den odisputabelt korrekta. Här krävs att vi erkänner att det finns, inte bara rätt och fel utan ibland är inget alldeles rätt eller helt fel. Jag hoppas på en djupgående debatt i samhället präglad av tolerans, lyhördhet och respekt för pro- blemen framöver och att många deltar i den debatten, så att vi om fyra år har ett underlag för ett ännu bättre beslut. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkan- det.