Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Fru talman! Det förra var ett nästan enigt KU-betänkande, men det hindrade oss inte från att debattera i en och en halv timme. Nu kommer vi till nästa betänkande där vi är ännu mer eniga. Det är ett ännu tunnare betänkande. Det är ett ganska märkligt ärende. Det är sex sidor i vårt betänkande, som baseras på en rapport på 600 sidor från Justitieombudsmannen. Vi som utskott är i det här sammanhanget mycket angelägna om att faktiskt mera ägna oss åt promotion för att sälja boken, inte för att boken i sig är alldeles läsvärd - den kanske borde komma ut i pocket så att det var lättare att ta den med sig på tåget. Men den representerar en svensk tradition som är månghundraårig och som talar för det arbetssätt vi har och som innebär att en granskning av myndighetsutövningen sker fortlöpande. Där gör JO, som är normbildande och modellbildande för hela världen, ett fantastiskt arbete. Mina argument kring detta handlar inte om att rapportera något av det som JO rapporterar om, men jag har en önskning så här veckorna efter jul: När nästa års rapport kommer hoppas jag att alla riksdagsledamöter kastar sig över den, läser det som berör deras egen kommun eller egna utskott och att utskotten jobbar mer med JO:s rapport. Det här är en uppföljning som innebär ett lärande, samtidigt som det också sätter fokus på en lång rad viktiga frågor. Det arbetet bör ske i kommuner och landsting, här i riksdagen och också där på andra sidan vattnet. Fru talman! Mitt inlägg var kort med en argumentering för den svenska JO-modellen.

Fru talman! Det är riktigt som Pär Axel sade, att det är konstitutionsutskottets tunnaste betänkande, men det bygger på en väldigt tjock vit bok som är innehållsrik och som är intressant läsning. Den är mycket riktigt inbunden, vilket kanske gör att den hamnar i bokhyllan - vad vet jag. Titeln på boken är i alla fall Justitieombudsmännens ämbetsberättelse . Författare är de fyra justieombudsmännen Mats Melin, Kerstin André, Nils Olov Berggren och Cecilia Nordenfeldt. Om detta hade varit en så kallad vanlig bok hade jag troligtvis efter en sådan här inledning nu gått över till att recensera boken, men det ska jag inte göra för det är inte någon bokrecension som jag ska ägna mig åt. Men man kan ju förstås fundera över om det är utseendet, att den är tjock och inbjuden, och titeln på boken som gör att den får så väldigt liten uppmärksamhet. Kanske en fångande titel skulle göra den till en riksdagens kioskvältare, vad vet jag? En sak är i alla fall helt klar, och det är att den förtjänar, precis som Pär Axel sade, mer uppmärksamhet än den får i dag. Det är också därför som jag står här i talarstolen i dag, för att på mitt sätt markera att det här är en väldigt viktig berättelse. Jag ser verkligen fram emot en offentlig presentation av denna tjocka och innehållsrika berättelse och hoppas att vi kan leva upp till det nästa år, för vi har faktiskt pratat om det i ett par år nu. Att klaga hos Justitieombudsmannen eller Riksdagens ombudsmän, som de ju officiellt heter, kan alla göra som anser att de själva eller någon annan har blivit felaktigt eller orättvist behandlad av en myndighet eller en tjänsteman vid en myndighet inom den statliga eller den kommunala sektorn. Så står det på JO:s egen hemsida. Klagas gör det, och klagomålen fortsätter att öka. Under perioden 1 juli 2004-30 juni 2005 hade det lämnats in 5 430 klagomål. Det är en ökning med 9 % jämfört med perioden före. Det stora antalet klagomål och ärenden att utreda har inneburit att JO inte alls hinner göra så många inspektioner som de skulle önska göra. Deras önskan är att göra ett 60-tal inspektioner. Nu är antalet nere i 30, så det är hälften så många som JO själva skulle vilja göra. Man har fått skära ned med 13 inspektioner sedan föregående period. När Justitieombudsmännen föredrog ämbetsberättelsen inför konstitutionsutskottet visade de på två vägar att hantera problemet. Den ena vägen är att rationalisera ärendenas handläggning och den andra vägen är att öka de personella resurserna. Det är någonting som jag tror att vi verkligen måste fundera över och komma tillbaka till. Jag menar att det är i allra högsta grad önskvärt att Justitieombudsmännen kan göra inspektioner eftersom inspektionerna ger en så fyllig information till riksdagens ledamöter. Jag vill liksom förra året avsluta med att rekommendera alla riksdagsledamöter att läsa Justitieombudsmännens ämbetsberättelse eftersom den är så väldigt innehållsrik.