Information från regeringen

Herr talman! Den akademiska friheten är unik, har jag hört Ulf Nilsson säga i något annat sammanhang. Jag skulle snarare vilja säga att den akademiska fri- heten en gång i tiden var unik, när akademin kanske var den enda institution i ett i övrigt oerhört regelstyrt samhälle som hade denna friheten att tänka och dra slutsatser. Friheten begränsades då och då ganska rejält och brutalt. Jag tänker på tiden med paradigm- skiftet när det gällde universum, och hur universum såg ut när den akademiska friheten och tankefriheten kolliderade med den katolska kyrkans oerhört strikta regelsystem när det gällde tänkandet. Det gick inte speciellt bra för forskare då. Vi har haft andra tider då det har funnits politiska enpartisystem, där partiideologin har varit övergri- pande allt tänkande och där den akademiska friheten på något sätt, precis som Gunnar Goude lyfte fram, har lyckats hålla sin position dold någonstans. Då slöt man sig i akademierna. Men att i ett demokratiskt samhälle, Ulf Nilsson, som vi befinner oss i måla upp myten av att den aka- demiska friheten på något sätt skulle ha samma roll som den en gång har haft stämmer inte. Hela sam- hället är fritt i dag. Vi har hela den mediala världen, där man kan tänka fritt och säga vad man vill. Vi måste se lärosätets roll i det nya samhället och inte måla upp en mytbild av ett samhälle som fortfarande förföljer forskare för deras idéers och tänkandes skull.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1 i det här betänkandet som handlar om högskolan. Här ser vi vilket utrymme och vilken betydelse som högskolefrågor har i riksdagen med tanke på det antal motionsyrkanden som föreligger till behandling i detta betänkande. Ska man framgångsrikt utveckla högskole- och universitetsutbildningen handlar det om hur man lyckas med de grundläggande utbildningarna. Vad är resultatet i grundskolan och i gymnasieskolan där grunden för vidare studier läggs? Här finns det myck- et övrigt att önska. Ett större fokusering måste därför ligga på resul- tat, inte bara inom de kommunala utbildningarna, och på hur universitet och högskolor hanterar de olika studenterna dels när det gäller antagning, dels när det gäller studier och studiehandledning. Moderata samlingspartiet begär en utbildningspo- litisk reform utifrån vissa grundförutsättningar. Till att börja med säger vi att vi vill ha utökade interna- tionella kontakter i form av ökat studentutbyte, ökat utbyte av forskningsstuderande och ett bättre interna- tionellt forskningssamarbete inom olika forsknings- fält. Det behövs ett helhetsgrepp på utbildningspoliti- ken, och den uppgiften ligger hos Sveriges utbild- ningsminister. Men utbildningsministern är mer fokuserad på antalet platser, vilket har betydelse, mer fokuserad på att anslå ett visst antal miljoner, vilket vi kan få pre- senterat för oss t.ex. i Dagens Nyheters debattartiklar. Men det räcker inte med att fokusera enbart på det internationella samarbetet, även om det har betydelse. Vi lägger fram förslag om nya antagningssystem. Vi anser att respektive högskola och universitet lokalt ska få utforma antagningsreglerna utifrån respektive utbildning. Nuvarande system, som är likriktat och centraliserat, missgynnar individerna och - det vill jag påstå - missgynnar respektive universitet och högskola. Likformighet leder sällan till en framgångs- rik utveckling. Det är först när vi ser en mångfald som vi kan dra nytta av de goda exemplen. Som en del i den utbildningspolitiska reformen vill vi också att fristående högskolor ska startas. Detta har vi också redovisat i våra anslagsmotioner och i de yrkanden som behandlas i det här betänkandet. På precis samma sätt som friskolor är bra när det gäller grundskola och gymnasieskola är fristående högsko- lor bra för resultatutvecklingen inom högskole- och universitetsutbildningen. Vi anser vidare att man måste åstadkomma en kontinuerlig kunskaps- och kompetensutveckling för alla som är i förvärvsarbete. Av den orsaken för vi fram idéer om individuella kompetenskonton som står till disposition för den enskilda individen, men där både den anställde och arbetsgivaren bidrar till finan- sieringen. I sin vishet avstyrker utbildningsutskottet den moderata motionen om betydelsen av humaniora. Det är bra att motionera, men det är sällan som vi så snabbt blir tillgodosedda med anledning av en motion till Sveriges riksdag på det sätt som vi nu har blivit i och med att utbildningsministern i DN Debatt i vanlig ordning presenterar och gläntar på locket till kom- mande vårproposition där han aviserar att ytterligare 200 miljoner kronor ska läggas på satsningar inom humaniora och samhällskunskap, och det har ett vär- de. Sedan ska vi naturligtvis titta närmare på utform- ningen av den satsningen. Med beklagande kan jag konstatera att det råder en otakt mellan utskottets majoritet och departemen- tet. Jag hade kanske hellre sett att det hade förts en dialog mellan departement och utskott som hade tagit sig uttryck i ett bejakande av det moderata initiativet i den här frågan. Men vi sänder en tanke till utbild- ningsministern som hörsammade vårt förslag. Det är en fråga i det här betänkandet som är av stort intresse för mig, och den handlar om kårobliga- toriet. Med hänvisning till principiella och praktiska ställningstaganden avvisar man förslaget om att av- skaffa kårobligatoriet. Då måste man ju ställa vissa principiella frågor och reda ut begreppen. Har vi föreningsfrihet i det här landet eller inte? Varför ska studenter vara skyldiga att tillhöra en organisation? Är det i överensstämmelse med de demokratiska traditioner och de demokratiska värden som riksda- gen är högsta bevakare av att ha kvar en sådan föråld- rad ordning som kårobligatoriet ändå är? Det går bra att tänka fritt i Sveriges riksdag, i Sve- riges högsta beslutande organ. Det har den nuvarande utbildningsministern också gjort, eftersom han själv lade fram motsvarande förslag vid den tid då han var riksdagsledamot. Nu när han befinner sig i verkstäl- lande ställning och har möjlighet att lägga fram för- slag i enlighet med ett motionsyrkande som han själv har skrivit, då sviker modet honom, och det måste jag beklaga. Det är samtidigt ett fattigdomsbevis att riks- dagen inte ger regeringen i uppdrag att lägga fram ett förslag om avskaffande av kårobligatoriet. För tydlighets skulle vill jag också framföra att det finns många väsentliga uppgifter som utförs inom kårobligaoritet, och självfallet ska vi hitta lösningen för dem på frivillig väg eller på annat sätt. Men förut- sättningen är ändå att vi måste visa en vilja att hitta dessa lösningar. Föreningsfriheten är en del av den demokrati som vi är satta att vårda, och då går det inte att ha kvar den här typen av föråldrade system. Det går inte med tanke på de åtgärder som har vidta- gits inom andra områden där tvång har gällt för att få del av vissa av samhället tillhandahållna tjänster, tidigare knutna till fackliga organisationer. Fru talman! En utbildningspolitisk reform måste bygga på ett fokus på resultaten, och som jag sagt här i kammaren måste den också ge ett utrymme för mångfald och utveckling. Här brister det i det svenska utbildningssystemet. Här brister det i den svenska utbildningspolitiska debatten.

Fru talman! Mycket intresse har fokuserats på universitetens och högskolornas ledningsfunktioner. Men universitet och högskolor är inte som företag. Inte heller kan man säga att de är som andra myndig- heter, för de har ett samhällsuppdrag som är lite spe- ciellt. I det ingår att kritiskt pröva etablerade sanning- ar och rådande förhållanden. Någonstans läste jag att universitetskanslern hade uttryckt det ungefär så här: Själva kännetecknet för ett universitet måste vara och förbli friheten i sökan- det och förmedlandet av kunskap. Ett universitet utgörs alltså av sina studenter och sina lärare, och det blir faktiskt vad de gör det till. Decentralisering av beslutsrätten bör naturligtvis ha resulterat i att studenter och lärare känner att de har ett reellt men också större inflytande än tidigare. Därför är det så viktigt hur den interna demokratin fungerar inom högskolorna och universiteten. Den är så viktig att den är värd att utvärdera noggrant. När det gäller lärarna skulle jag vilja säga att de- ras arbetsbörda har ökat, vilket bl.a. har fått till re- sultat att sjukfrånvaron ökat dramatiskt de senaste åren. Det är allvarligt, tycker vi. Vad beror då detta på? Ja, det finns många olika orsaker. Antalet studenter har fördubblats under de senaste tio åren, vilket är glädjande men naturligtvis har in- neburit att arbetsbördan har ökat. Anslagen till grundutbildningen har också urholkats. Tillräcklig kompensation har inte utgått för löneförhöjningar och andra kostnadsökningar. Antalet äldre studenter har ökat och även antalet studenter från andra kulturer och socioekonomiska grupper, och nya studerande- grupper ställer andra krav på stöd. Det har också skett en kraftig förskjutning mot allt högre examina, vilket ökat kraven på lärartät handledning. Det är viktigt, tror vi, att lärarnas tjänstgöring inte blir alltför ensidig, utan att de bereds möjligheter att både undervisa och forska och också att tillräcklig tid avsätts för lärarnas kompetensutveckling. Undervis- ningsskickligheten är någonting som måste uppvärde- ras. Det gäller även högskolepedagogiken, för den har varit och är fortfarande ett mycket eftersatt område. Vi anser att alla lärare borde få en god pedagogisk utbildning. Trots att adjunkterna svarar för hälften av all un- dervisning på grundutbildningarna - de är den största gruppen av lärare och kommer också att förbli det under lång tid framöver - är de enligt vår mening en missgynnad grupp. Adjunkterna måste stimuleras till och ges bättre möjligheter att forskarutbilda sig. Ad- junkterna måste också som grupp bli mer delaktiga i beslutsfattandet. Konsekvenserna av att anslagen till grundutbild- ningar urholkats syns tydligast inom humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik. Där ligger antalet undervisningstimmar på sina håll klart under den nivå som angavs som önskvärd i Grundbulten på sin tid. Och det finns verkligen fog för misstanken att också kvaliteten har sjunkit till en icke acceptabel nivå. Jag vet studenter som möter sina lärare bara tre fyra timmar i veckan. Detta är brister som nu måste avhjälpas i vårbudgeten. Det är därför glädjande att utbildningsminister Thomas Östros i går gick ut med en artikel i Dagens Nyheter och berättade om en höjning av anslaget till humaniora och samhällsvetenskap med 200 miljoner, vilket motsvarar en resursförstärkning på 7 %. Det är ett gott steg, tycker vi, på vägen mot en resursför- stärkning på 15-20 %, som vi menar behövs på lite längre sikt för att kunna stärka kvaliteten i undervis- ningen och för att lärarnas engagemang inte ska riske- ra att svalna ytterligare. Vi tycker att det är bra att utbildningsministern inte valt att flytta medel från naturvetenskap och teknik till humaniora och sam- hällsvetenskap. Det tror vi skulle ha varit en mycket tveksam lösning av det här problemet. Om det politiska målet att 50 % av en årskurs som slutar gymnasieskolan ska fortsätta till högre studier förverkligas, kommer lärarnas arbetsuppgifter att bli alltmer komplexa allteftersom studerandegrupperna blir alltmer heterogena med avseende både på social och på etnisk bakgrund. Studenterna kommer att kräva ett mer individualiserat möte med lärarna. Det är en av orsakerna till att vi har motionerat om en obligatorisk akademisk introduktionskurs för studenterna. En sådan kurs skulle göra studenter från andra kulturer och från hem utan studietradition tryg- gare i mötet med den akademiska världen. Utan för- förståelse kan den akademiska världen och dess be- greppsapparat verka både obegriplig och förvirrande. Kursen borde innehålla en introduktion till veten- skapshistoria, vetenskapsteori, forskningsetik och grundläggande vetenskapliga metoder. Den bör också behandla studieteknik och ge information om stu- denternas rättigheter och om universitetets organisa- tion. En introduktionskurs med ett mjukt anslag kan också skapa ett mer personligt förhållningssätt mellan studenter och lärare. Vi tror att en sådan kurs om två till fyra veckor skulle betala sig väl längre fram. Min erfarenhet är också att informationen till nya studen- ter är bristfällig när de väl har påbörjat sin utbildning. Många motioner behandlar anpassningen av hög- skoleutbildningen till invandrares behov. Vänsterpar- tiet delar uppfattningen att möjligheterna till valide- ring av kurser och betyg samt komplettering av tider i utbildning är av stor betydelse. Jag har nyligen varit i Göteborg och studerat hur man jobbar med valideringsfrågor där. Det var häp- nadsväckande att höra att man har hittat 120 arbetslö- sa läkare bland invandrare genom att fullständigt dammsuga hela västkusten. De här personerna är nu föremål för olika åtgärder, beroende på deras indivi- duella behov, och kan inom en snar framtid gå ut i arbete inom ett yrke där det råder stor brist i dag. Vi förväntar oss att propositionen som kommer i september och som kommer att behandla bl.a. antag- ningsregler ska ta ett helhetsgrepp på just de här frå- gorna. När det gäller digital distansutbildning tror jag att Distansutbildningsmyndighetens nya roll när det gäller att driva metodutveckling och också stå för information kan ge förutsättningar för ett nätuniver- sitet baserat på samverkan mellan flera olika lärosä- ten. Vi har här i kammaren i många år lyft fram ett förslag om ett folkligt öppet distansutbildningsuni- versitet med en liten slimmad administration som skulle kunna fylla de här behoven. Naturvetenskap- och tekniksatsningarna är och har varit nödvändiga för att motsvara de behov som finns i samhället. Problemet är att för få elever väljer NV-programmet i gymnasieskolan. Det upplevs som svårt med ett abstrakt innehåll och en många gånger traditionell uppläggning av undervisningen. Elever som söker till NV-programmet är i regel mycket målinriktade och klara över sina framtida yrkesval. Elever som är mer osäkra och sökande i sina val, och som prioriterar att bli någon i stället för att bli något, väljer gärna andra program med mer utrymme för samtal och skapande verksamhet. Här tror jag att det är viktigt att även gymnasieskolan hittar formerna för flera otraditionella kombinationer av ämnen. Jag hoppas att gymnasieskolekommittén kommer att lägga fram ett förslag om detta. Den rådande lärarbristen inom naturvetenskap och teknik är ett problem som måste lösas, och det måste lösas snart. Annars löper vi risk för att ännu fler tap- par intresset för dessa ämnen redan tidigt i grundsko- lan. Jag undrar vilka åtgärder regeringen tänker vidta för att få flera studenter till lärarutbildningarna inom just naturvetenskap och teknik och om det är möjligt att tänka sig det som vi har föreslagit, att man ska kunna studera inom det här området, i alla fall under den här bristperioden, med den förhöjda bidragsdelen i studiemedlet. Med detta yrkar jag bifall till reservation 8 om en akademisk introduktionsgrundkurs. Den hör ihop med moment 12. Jag vill också säga att vi givetvis står bakom reservationen som rör moment 26, vidareut- veckling av lärarutbildningen när det gäller sex- och samlevnadsundervisningen.

Fru talman! Jag yrkade bifall till reservation 1. För tydlighets skull vill jag också säga att den ligger under moment 1. Britt-Marie Danestig hävdade i sitt anförande att det är viktigt hur den interna demokratin fungerar. Den interna demokratin inom högskole- och univer- sitetsområdet handlar ju bl.a. om kårobligatoriet. Av den anledningen måste jag fråga vilken definition som Britt-Marie Danestig och hennes parti har när det gäller demokratins och dess fundamental del före- ningsfrihetens betydelse.

Fru talman! I vårt utbildningspolitiska program står det här klart. Principiellt skulle jag kunna hålla med Tomas Högström om att kårobligatoriet borde avskaffas. Men vi lever i en praktisk, reell verklighet. Kårerna har oerhört stor betydelse när det gäller det sociala skyddsnätet för studenterna. De handhar en mängd rent kurativa uppgifter. Detta är oerhört viktigt i en tid när högskolan expanderar mycket och det kommer nya grupper till universiteten som kanske inte har den här förförståelsen som jag talar om och inte heller tryggheten i det akademiska livet. Studiemiljön är inte bara, Tomas Högström, själva undervisningen, det som sker på universiteten. Studi- emiljön för studenterna handlar också om vad som sker på fritiden. Det hör också ihop med boendet, alltså den totala livsmiljön.

Fru talman! Ja, jag kan ju instämma när det gäller kårernas arbete och dess betydelse inom ramen för verksamheten vid ett universitet eller en högskola. Men att avskaffa kårobligatoriet omöjliggör inte att den verksamheten fortsätter. Det är ganska intressant att nu få belyst att Väns- terpartiets representant i den här debatten instämmer i principerna. Men hon är inte beredd att ta konsekven- serna av sitt principiella ställningstagande utan över- går då till något slags kvasidiskussion om huruvida det är möjligt eller inte att avskaffa kårobligatoriet. Men då går vi väl in och prövar om det är möjligt! Vi kan bara konstatera att så mycket var Vänster- partiets demokratiska principer värda.

Fru talman! Jag tror inte att man ska dra det här alltför långt i någon slags ideologisk diskussion. Jag redovisade ärligt vad som står i vårt utbildningspoli- tiska program, och det står vi för. Vi har inte sett några möjligheter att praktiskt lösa de här problemen. I det fallet delar jag alltså den skrivning som finns, som majoriteten har i betänkan- det. Än så länge finns inte de faktiska förutsättning- arna och då finns det inte möjligheter att slopa kårob- ligatoriet. Kårerna behövs. Ibland får man ju rucka lite grann på principerna för att verkligheten ser ut som den gör.

Fru talman! Under det att Vänsterpartiets Britt- Marie Danestig i sitt anförande presenterar en rad saker som bör styras upp ytterligare skulle jag i mitt anförande vilja lyfta behovet av att självständighets- förklara våra lärosäten och därigenom tillåta kvali- tetshöjningar med utgångspunkt i verksamheternas vardag. Det hjälper inte med dokument och planer av oli- ka slag om inte dessa praktiseras och fullföljs i var- dagen. Jag har haft förmånen att på studieresa besöka flera lärosäten. Jag har hört deras synpunkter och visioner. Jag inser att om vi på ett gott sätt ska för- valta de tillgångar som vårt land har inom kunskaps- och utbildningsområdet måste vi våga ta rejäla steg mot förändringar och mot en uppbyggnad kring lan- dets lärosäten som syftar till en kvalitet som man kan konkurrera med. Fru talman! I det här anförandet vill jag främst be- röra tre frågor; högskolornas framtida försörjning, lärares och forskares miljö- och arbetsförhållanden och studenternas rättigheter. Behovet av, och antalet, utbildningsplatser och möjligheter till avancerad forskning ökar alltmer. Redan i dag lägger ansvariga sina pannor i djupa veck. Lojalitetskrisen har drabbat dem. De måste göra nedskärningar eller kringgå regeringens direktiv, de måste välja mellan två onda vägar etc. För egen del försöker jag överföra deras problem till min egen hushållskassa. Vad gjorde jag när peng- ar saknades och familjen växte? Jo, jag såg till att öka intäkterna, inkomsterna. Om utgifterna ökar och till- delningen av medel inte står i proportion till ökade kostnader måste man hitta andra vägar. Vägen till intäkter för lärosätena är i dag krokig. Men den finns. Kunskap kan omsättas i kapital. Sverige har många studenter som studerar utomlands och som får låna av svenska staten till sina studieavgifter. Samti- digt har vi ett stort antal studenter från andra länder som studerar i vårt land, vilket är jättebra. Men dem betalar den svenska staten också utbildningen för. Det är orimligt på sikt att ett litet land som Sverige inte ska ta emot sin del av det kapital som flödar på den globaliserade utbildningsmarknaden. Andra länder i världen har insett värdet av kun- skap och att detta kan omsättas i kapital. Det finns kapitalstarka nationer som saknar moderna utbild- ningssystem och som behöver få sina ungdomar ut- bildade. På detta sätt kan Sverige hjälpa länder till ett utbildningssystem som bygger på demokratins grundprinciper samtidigt som vi tjänar på tjänsten och kan behålla och utveckla kvaliteten på utbildningarna i vårt land. Det är helt enkelt ett koncept där alla blir vinnare. Fru talman! Regeringen måste ta bort begränsande regler och låta utbildning få bli en inkomstkälla till glädje och nytta för alla. Samtidigt som ett land som t.ex. Australien har intäkter av utbildning som sin sjätte största inkomstkälla har Sverige regler som förhindrar svenska lärosäten att ta betalt av utländska studenter. Om Sverige tillämpar samma villkor som interna- tionella universitet kan fler lärare med anständiga löner anställas, mer forskning och undervisning pro- duceras och höjd kvalitet åstadkommas. Svenska studenter får glädje av en utveckling på lärosätet och vi får alla del av de infrastrukturella effekterna. Där- till blir Sverige ett land på den internationella kartan när det gäller god utbildning och forskning. Sverige är detta redan i dag, men Sverige kan stärka sin inter- nationella position i detta avseende. Vi kan inte heller förringa alla de nätverk och kontakter som svenska ungdomar kan skapa och ingå i tillsammans med människor från andra världsdelar. Sverige kan inte längre leva på export av stål, fru talman. Men vi kan utveckla de tillgångar av hög kvalitet som vi faktiskt har. Det är kunskap och ut- bildning. Detta ökar inkomsterna till landet och på sikt tillväxten. Fru talman! Jag vill gå vidare och tala om lärares och studenters arbetsmiljö. Denna skulle också för- bättras avsevärt om vi självständighetsförklarade lärosätena och de fick arbeta med världen som upp- tagningsområde. Självklart har man nationen, och vi har som tur är lärosäten i varje region. Det är bra. Men det är också viktigt att vi inser Utbildningssveri- ge aldrig ska begränsas. Här måste vi se till att det blir möjligheter för tillväxt och utveckling. Detta sker bäst om vi tillåter olika lärosäten att själva få hitta sina möjligheter. Studenter och lärare är grupper som är ett lärosä- tes viktigaste resurser och kring vilka själva verk- samheten är uppbyggd. Men det är också de grupper som är mest utsatta i dag. Genom regleringsbrev anger regeringen vilka utbildningar som ska erhålla anslag, hur stora anslagen ska vara och hur många utbildningsplatser som ska tillskapas och inom vilka områden. Den styrningen drabbar ytterst studenter och lärare. Det har också visat sig att ett stort antal platser inom t.ex. naturvetenskap och teknik stått tomma till nackdel för samhällsvetenskap och huma- niora som har haft köer. Kristdemokraterna vill upp- rätthålla en balans mellan naturvetenskaplig och tek- nisk utbildning som är jätteviktig. Men vi vill också ha humaniora och samhällsvetenskap som är absolut nödvändiga för att mänskliga och kulturella värden ska behållas i ett teknifierat samhälle. Den svenska högskolan har byggts ut kraftigt un- der de senaste åren. Kristdemokraterna har inte varit helt glada över att utbyggnaden har skett så snabbt. Vi har varit oroliga för att kvaliteten skulle bli lägre, och det finns tendenser till det. Enligt Ingmar Linds utredning om högskolans styrning räcker pengarna inom vissa områden bara till fem timmars lärarinter- aktion per vecka. Mellan 1989 och 1998 har andelen studenter ökat med 84 %, medan antalet lärare har ökat med bara 40 %. Vi kan i längden inte påstå att detta inte har att göra med kvalitet. Och framför allt har lärarna tving- ats effektivisera sitt arbete så att de knappast kan känna arbetstillfredsställelse. Därtill har deras andel av administrativt jobb ökat. En sådan arbetssituation lockar inte fler till yrket, särskilt med tanke på att löneutvecklingen dessutom är sämre än för de flesta jämförbara arbeten. Lärarbristen kommer att vara förödande om inget görs. På en interpellation inom detta område för en tid sedan svarade ministern mig att den stora utbyggna- den av forskning skulle vara tillräcklig. Jag tror att det måste finnas både lärare och forskare var och en med sin specifika men också gemensamma kompe- tens för att högskolan ska fungera bra. Därför bör lärarnas arbetsförhållanden utredas och deras roll uppvärderas. Inom den närmaste tioårsperioden förväntas en tredjedel av lärarna och forskarna pensioneras. Det innebär att över 10 000 lärare behöver nyanställas för att motsvara högskolans behov. Den senaste tiden har dessutom visat en tendens hos lärare att söka sig till andra länder eller andra mer välbetalda arbeten. Uni- versiteten i vårt land står inför en gigantisk kris be- träffande lärarkompetens, och den måste mötas med strategier så att man lockar människor att välja lärar- yrket. Fru talman! Studenterna måste få rätt till en god utbildning. De satsar resurser för att gå igenom den. Genom en kraftig styrning fråntas den unga genera- tionen också friheten att välja det yrke som de önskar. Samhällets styrning får aldrig innebära en begräns- ning av ungdomars möjligheter till kunskap, lärosäte- nas självbestämmande och forskningens frihet. Jag menar att vi måste självständighetsförklara universi- teten. Fru talman! Vad har då kristdemokraterna för konkreta förslag? Jo, genom att varje lärosäte får ta ansvar för sin utveckling och tillåts äga, förvalta och inkassera kapital kan de både växa och förbättra kva- liteten. Låt dem få bedriva de utbildningar som de har sökande till. Frigör lärare och forskare så att de till- sammans kan utveckla kurser och program som möter studenternas behov. Lärarnas arbetstillfredsställelse är oerhört viktig för att studenterna ska få en god miljö för lärande och produktion av ny kunskap. Låt Högskoleverket med kraft få ägna sig åt sin kvalitets- kontrollerande och utvecklande insats. Och låt stu- denterna få känna att deras behov tas på allvar. De måste få leva sina liv och utveckla sina framtids- drömmar utan att styras av politiker vilkas prognoser inte alltid är trovärdiga. I detta sammanhang kommer naturligtvis också kårobligatoriet in. Det finns i dag ingen anledning att ha ett sådant. Och de anledningar som Britt-Marie Danestig framförde i sitt anförande tidigare är knap- past hållbara. Om det inte skulle gå att lösa studenters studiesociala situation utan att tvinga dem att vara med i en studentkår, hur kan man då lösa alla andra människors situation på olika ställen ute i samhället när de inte är tvingade till något sådant? Ska inte reglerna för studenterna gälla som för alla andra människor i vårt samhälle beträffande den sociala situationen? Jag tror att det är viktigt att vi också inom detta område självständighetsförklarar lärosäte- na. Visst har de möjlighet att själva i så fall ta upp om det ska vara regler eller inte. Jag menar att med en självständighetsförklaring så skulle kvaliteten höjas på våra lärosäten i landet. I ett demokratiskt samhälle är det fria yrkesvalet och den fria kunskapsbildningen viktiga fundament för sam- hällsutvecklingen. Själva formandet av framtiden är en process som måste grundas på demokratiska vär- den där självständighet är en viktig del. Till dessa hör respekten för människors fria val av livsförhållanden och också lärosätena som organisationer och deras val av betingelser som rör deras verksamhet. Men det är viktigt att också högskolan präglas av den värde- grund som det övriga skolsystemet omfattas av. Jag står bakom alla våra reservationer. Men för tids vinnande vill jag här yrka bifall bara till reserva- tion 5 under mom. 5.

Fru talman! Jag tycker att Yvonne Andersson an- vänder sifferuppgifter på ett ganska slarvigt sätt. I en interpellation för en tid sedan talade hon om de 50 000 utländska studenter som studerar i Sverige. I dag talar hon om ett stort antal. I själva verket, Yvon- ne Andersson, finns det 13 000 utländska medborgare som studerar i Sverige. Av dem är det stora flertalet invandrare som har vistats här under ganska lång tid men som av olika skäl har valt att behålla sitt med- borgarskap i något annat land. En del av dem är också flyktingar. Tar vi bort dem och de studenter som kommer från de nordiska länderna och från andra europeiska länder så rör det sig om 2 800 studenter. De flesta av dessa studenter kommer från vårt närom- råde, de fattiga baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen, och också från Kina. Det finns 800-900 kinesiska studenter, oftast på forskarutbildningen och alltså inte på grundutbildningen. Jag ser denna möj- lighet för dem att komma till Sverige och genomföra sina studier som en oerhört viktig del i svensk bi- ståndspolitik för att hjälpa till med demokratiutveck- lingen i samtliga dessa länder. Jag kan inte förstå hur man kan argumentera för att vi här i Sverige, som är ett rikt land, med hjälp av att ta ut avgifter från den fattiga delen av jordens befolkning, de afrikanska staterna osv., skulle ut- veckla vår egen grundutbildning och forskarutbild- ning. Jag tycker att det är moraliskt stötande på något sätt. Yvonne Andersson, alla områden i människolivet är inte lämpliga att kommersialisera eller göras till handelsvaror.

Fru talman! Jag beklagar att Vänsterpartiets Britt- Marie Danestig inte har lyssnat på det anförande som jag höll. Jag talade inte om att vi ska förändra den del som Britt-Marie Danestig här anför. Jag är minst lika mån om att människor från de fattiga länderna ska kunna komma hit och studera. Det är över huvud taget inte det som jag berör. Jag berörde den tillväxt- potential som finns. Genom att vi skulle kunna erbju- da en god utbildning så kan vår utbildning växa till. Saken är den att många i dag får nej. Lärosätet tving- as att säga nej till människor från kapitalstarka natio- ner därför att man inte kan ta ut avgift och det finns ett tak för hur mycket de kan expandera. Det är det här som är problemet. Det finns speciella överenskommelser med EU- länderna, och de studenterna berörs inte alls i mitt anförande. Det är självklart att vi ska ha det utbudet. Min poäng är att människor från andra delar av värl- den som har kapital men inte demokratiska system ska kunna köpa utbildning, ett slags förlängd upp- dragsutbildning skulle man kunna kalla det för, vid svenska lärosäten som därmed kan utvecklas. Får vi intäkter kan de liksom i många andra länder utveck- las. Det här är ingen ny tanke. Det finns i Storbritan- nien väldigt tydligt och på andra ställen i Europa. Det här är inget konstigt. Det som är konstigt är att vi sätter upp regler som gör att vi inte kan ta in intäkter från olika delar till det här området.

Fru talman! Jag tillhör dem som är stolta över att vi i svensk utbildningstradition har haft en avgiftsfri utbildning, oavsett nivå. Jag tror att det är en mycket viktig grundbult i svensk utbildningspolitik. Jag tycker att det här är att kapitulera för krafter som skulle innebära någonting väldigt negativt för oss. Det är väl bra mycket bättre att vi i Sverige för- söker att verka för att inte heller andra länder tar ut avgifter för universitets- och högskoleutbildningar eller för utbildning över huvud taget. Jag ser utbild- ning som en självklar rättighet för varje människa oavsett vilka ekonomiska förhållanden man lever i och oavsett från vilken del av världen man kommer. Varifrån kommer de kunder som Yvonne Andersson talar om? De måste komma från de fattiga länderna från Asien och Afrika. Vi har hitintills inte varit sär- skilt intressanta för amerikanska studenter. Däremot är det många svenska studenter som är intresserade av att läsa i USA. Där finns det stora problem och natur- ligtvis motiv för att inleda ett samtal med olika uni- versitet i USA för att hitta lösningar på de problem som våra studenter möter. När de kommer till USA klarar de sig inte riktigt på det studiestöd som de får, som trots allt är ett av de mest generösa studieme- delssystemen i världen, på grund av att man tar ut oskäligt höga avgifter på universiteten där.

Fru talman! Jag menar att kunskap är kapital i ett kunskapssamhälle. Det vet de allra flesta av oss. Det jag tycker är ett problem är att vi utestänger männi- skor från andra länder där vi kunde se till att de byggde upp ett demokratiskt system. Samtidigt kom- mer vårt land inte att kunna utveckla sin högskole- och universitetsutbildning och forskning om vi inte finns med på den globala utbildningsmarknaden. I dag säger vi nej. Hur kan Vänsterpartiet egentligen förklara och försvara sig med att vi faktiskt får säga nej när flera tusen människor från Kina skulle vilja komma hit och studera? Det finns inte utrymme, det finns inte plats för dem, säger vi. De reagerar ungefär med att säga: Vi betalar vad som behövs. Vi betalar vad det kostar bara vi får komma. Nej, ni får inte komma, för vi vill inte ta betalt, säger vi. Detta är ett ohållbart resonemang. Jag är övertygad om att vi går den utveckling till mötes som många andra länder har gjort, att vi inom en tioårsperiod har blivit tvungna att vidta åtgärder för att öka intäkterna för att kunna expandera vår högskoleutbildning med bibehållen och förhopp- ningsvis höjd kvalitet.

Fru talman! Det betänkande som vi diskuterar i dag omfattar en ganska stor blandning av enskilda frågor inom högskolepolitiken. Som läsare kan det vara svårt att få en helhetsblick kring vad högskole- politiken för oss olika partier står för. I början tänkte jag kortfattat gå igenom grunderna för oss i Center- partiet och sedan gå in på några konkreta yrkanden som vi har lagt. Högre utbildning och forskning har stärkts under de senaste årtiondena i form av samhällsutveckling och i form av kunskapssamhället som växer sig allt starkare. En bra högre utbildning är viktig för nä- ringslivet, för vår gemensamma välfärd, men den betyder också väldigt mycket för enskilda människors trygghet. Utbildningen är inte bara en nytta för individen och för samhället. Lärandet i sig är också en del av människors livskvalitet och vår personliga utveckling. För oss i Centerpartiet är utbildningen en rättighet för alla. Det innebär att utbildning ska nå hela folket, den ska nå ut i hela landet och det ska finnas möjlighet att den sker under hela livet. Genom att vi satsar på hög- skolor i hela landet och stärka distansutbildningen kan den sociala och geografiska snedrekryteringen motverkas. Utbildningen måste formas efter studenternas önskemål och inte efter gamla system som har varit uppbyggda sedan lång tid tillbaka. Den kvantitativa utbyggnaden av skolan som gjorts under de senaste åren tycker jag är väldigt bra. Det som har varit lite tråkigt är att de resurser som har behövt stärkas och läggas till för att kvaliteten också ska följa med i samma takt inte har riktigt stor jämvikt. Kvaliteten, att stärka resurserna, att få en bättre arbetsmiljö, att stärka elevernas och studenter- nas säkerhet är viktiga delar som vi måste fortsätta att arbeta med för att ge förutsättningar för nya elever och för de elever som arbetar där i dag. Den sociala snedrekryteringen har vi diskuterat många gånger här i kammaren. Vi säger att vi måste hitta lösningar och ge förutsättningar för att fler stu- denter från olika delar och med olika bakgrunder ska ha möjlighet att studera. Tyvärr har vi inte hittat lös- ningen på problemet. Vi har fortsatt att diskutera. I en undersökning som SFS har gjort har man frågat stu- denter varför de känner en osäkerhet till att läsa vida- re har det varit två delar som varit i klar majoritet som svar. Det ena är det studiemedelssystem som vi har och där man tycker att det blir väldigt dyrt och att man ska behöva gå med lånedelen resten av livet. Det andra är trygghetssystemet. Centerpartiet i båda av de här delarna lagt fram klara och tydliga förslag. Vi har lagt fram ett eget studiemedelsförslag som är helt och fullt budgeterat och där vi vill höja bidragsdelen. Då blir lånedelen för studenterna väldigt liten, och skuldbördan blir inte så stor. Vad gäller trygghetssystemet vill vi ha en utred- ning där man ser över studenternas hela situation vad gäller trygghetssystemen i dag. Det finns oerhört stora luckor, och studenterna faller igenom. Studen- terna är inte en homogen grupp där alla ser likadana ut, utan man har olika bakgrunder, är i olika åldrar. Men trygghetssystemet är oerhört överlappat och lätt att falla igenom. Vi ska komma ihåg att den högre utbildningen är ingenting som en student bara ska genomföra. Det är en investering i framtiden både ekonomiskt och tids- mässigt för de människor som väljer att läsa inom en högre utbildning. Tyvärr har våra förslag inte hörsammats, och pro- blem kvarstår. Men vi tänker jobba vidare och kämpa för att i de här delarna få rättvisa. Regeringens proposition som kom i höstas om forskning och förnyelse blev för vår del en besvikel- se. I stället för att gå vägen att stärka lärosätenas makt, att ge mer resurser till lärosätena lokalt valde man att ge regeringen en större och centraliserad makt. Det är tvärtemot de diskussioner som vi har haft tidigare i kammaren. Vi har i Centerpartiet valt en annan fördelning av resurserna ut i ämnesområdena. Vi hade velat se en förstärkning av humaniora och samhällsvetenskap. Som andra har varit inne på skrev utbildningsminis- tern i en debattartikel i går att nya medel ska komma till humaniora. Det är en bra start. Men vi får inte glömma bort att fördelningen och en förstärkning av de lokala lärosätena är oerhört viktigt. Man ska inte sitta här i kammaren eller i Regeringskansliet och fördela resurserna ut i minsta detalj. Det ska vara den fria forskningen och lärosätenas makt som ska vara i centrum. Fru talman! Högskolan är i dag den enda institu- tion i utbildningssystemet där lärarna inte omfattas av formella krav på pedagogisk, metodisk eller didaktisk kompetens. Många högskolor försöker att erbjuda sina lärare pedagogisk utbildning, men tiden är knapp och resurserna är knappa och räcker inte riktigt till för att klara denna helhet. Den centrala resurs som vetenskapligt-pedagogiskt skickliga lärare utgör inom den högre utbildningen är oerhört stor och viktig, men fortfarande lägger många institutioner betydligt större vikt vid den vetenskapli- ga än vid den pedagogiska skickligheten vid anställ- ning och befordran. Det tar lång tid att förändra en sådan inställning, men vi måste förstärka lärosätenas möjligheter att ge en pedagogisk utbildning för sina anställda. Vi i Centerpartiet anser därför att krav på pedagogisk utbildning ska vara obligatoriskt för lärare som arbe- tar på högskolorna och universiteten. Det har tyvärr också varit svårt att få lärare till lä- rosätena. Vi har ett antal gånger kritiserat regeringen och sagt att det måste komma fram en strategi för hur vi ska attrahera fler lärare att arbeta på våra universi- tet och högskolor. Man har sagt att det här kommer att lösa sig på ett eller annat sätt men inte lagt fram några riktiga konkreta förslag. Vi uppmanar regering- en att snabbast möjligt ta fram en strategi för att uppmuntra fler att bli lärare. Fru talman! Många invandrare som kommer till Sverige har kvalificerad eftergymnasial utbildning eller högskoleutbildning i bagaget. De kan numera få sin utbildning värderad enligt tillämplig svensk eller internationell standard, men det är inte tillräckligt. Problemen kvarstår för många som inte kommer in på arbetsmarknaden, dels för att de saknar praktik och kontakter, dels för att det i vissa fall krävs komplette- ringar av tidigare utbildningar. Vi tycker därför att de här människorna ska erbju- das att få komplettera sin utbildning, om det behövs, för att den ska bli likvärdig med den som dagens nyutexaminerade har. I samband med den här utbild- ningen bör det också ges en kvalificerad språkunder- visning i svenska och, om så behövs, även i det fackspråk som är aktuellt. Majoriteten har i betänkandet på detta svarat att diskussionen om detta kommer att tas upp i en propo- sition som ska komma till hösten. Det skulle dock vara intressant att i dag få höra, speciellt från social- demokraterna, vilken inställning man har till den här problematiken och vilken väg som man troligtvis kommer att välja. Fru talman! Traditionellt har personer med aka- demiska examina i Sverige rekryterats till offentlig sektor eller till större industriföretag. Detta har också till stora delar styrt mål och innehåll på grundutbild- ningsnivån. I dag är karriärvägarna helt annorlunda. De större företagen minskar, vilket vi har kunnat se under den senaste tiden, och man får som nyutexami- nerad student gå andra vägar för att hitta ett arbete. Alltfler personer med akademiska examina söker sig då till mindre eller medelstora företag eller temporära verksamheter eller bildar egna företag. Den här utvecklingen innebär möjligheter till för- nyelse av hela näringslivet och till en ökad tillväxt- potential, och kompetensnivån i mindre och medel- stora företag höjs. Utbildningen måste återspegla de ändrade faktiska förhållanden som vi har i samhället. Mot denna bakgrund anser vi att upprättande av olika s.k. arbetslivscentrum vid universitet och hög- skolor är ett steg i rätt riktning. I t.ex. Storbritannien har man sedan länge liknande sådana verksamheter för studenter, med olika typer av s.k. karriärservice. Vid i stort sett alla universitet i Finland och i Neder- länderna har studenterna tillgång till företagsnätverk och arbetslivsrådgivning under studietiden. I och med att lärosätena agerar som huvudmän i dessa aktiviteter kan även fakulteter och institutioner dra nytta av de nätverk som skapas. Dessutom får studenterna tidiga signaler om vikten av karriärplane- ring och om hur de ska arbeta med sådan i sin utbild- ning. Vi tycker därför att det är rimligt att universitet och högskolor tar ett större ansvar för studenternas övergång från studier till arbetsliv. Då kan inrättandet av sådana här arbetslivscentrum med stark lokal och regional förankring vara ett bra sätt. Det behövs en förstärkning av kopplingen mellan högskola och näringsliv. Vi kan se hur man på ett par ställen i Sverige, bl.a. i Karlskrona/Ronneby, har bildat kluster eller kom- petensföreningar mellan näringslivet och lärosätet. Fru talman! Majoriteten i utskottet uttalar slutli- gen vad gäller arbetslivscentrum att det är upp till regeringen att fundera över om det behövs särskilda initiativ för att stimulera här typen av insatser. Jag och Centerpartiet anser att problemet är att regeringen inte tar tillräckliga initiativ. Jag vill därför fråga om det finns ett intresse från den socialdemokratiska gruppen i utbildningsutskottet att påverka sina vänner i Regeringskansliet i riktning mot att stärka universi- tetens och högskolornas utveckling av kopplingen mellan näringsliv och lärosäten. Jag yrkar avslutningsvis bifall till reservation 6 punkt 8.

Fru talman! Om man till olika människor ställer frågan vad som är högskolans mål och mening, får man ganska många olika svar. Svar som ofta åter- kommer från politiskt håll är att högskolan i första hand är till för samhället, att den ska tjäna staten eller att den ska tillgodose näringslivets behov. Men det finns ett enkelt liberalt besked: Universitet och hög- skolor är till för dem som ägnar sig åt högskolans huvuduppgift - att söka kunskap. När framtidens utbildningsväsende nu formas måste därför studenter och forskare sättas i centrum. Grunden för min liberala utbildningsvision är idén om den fria akademin, med nyckelbegreppen frihet och kvalitet och att kunskap har ett egenvärde. Vad innebär då detta liberala ideal i den praktiska verklig- heten sett ur ett studentperspektiv? Jo, det betyder att staten ska sluta att peka ut vissa ämnen som särskilt nyttiga och andra som onyttiga och upphöra med att genom centrala planer ensidigt styra över tilldelningen av utbildningsplatser dit sta- ten anser det vara lämpligt. I stället borde utgångs- punkten vara att kunskap har ett värde i sig. Varken studenten som läser klassiska språk eller studenten som läser naturvetenskap kan peka på hur studierna kommer att resultera i ekonomisk tillväxt i framtiden. Däremot leder studier till att den samlade kunskapen ökar, och en student som lyckats med studier i ett ämne som engagerar honom eller henne klarar sig oftast mycket bra på arbetsmarknaden. Folkpartiet föreslår i olika motioner ett system där studenterna bestämmer både hur fördelningen av platser mellan olika ämnen ska vara och hur fördel- ningen på platser mellan olika högskolor ska se ut. Under det senaste halvåret har högskolorna av rege- ringen fått rätt att föra över resurser om platser står tomma, men enligt min uppfattning borde man gå längre. I stället för att låta studenter läsa på sitt förs- tahandsval tar man i dag in studenter på deras andra- hands- och tredjehandsval. I går meddelade utbildningsministern att ca 200 miljoner ska gå till humaniora och samhällsveten- skap, och det är väldigt glädjande, men det är synd att det sker först när platser så uppenbart står tomma på andra utbildningar. Det hade varit bättre om dessa resurser hade beslutats redan i höstas, som Folkpartiet föreslog. Den liberala utbildningspolitiken betyder också att kvalitet måste gå före kvantitet i den högre utbild- ningen. Studenterna har rätt att ställa krav på att den utbildning som bedrivs på landets universitet och högskolor håller en hög vetenskaplig kvalitet. Därför måste utbyggnadstakten kanske minska något, men på sikt kommer fler studenter att genomföra en lyck- ad utbildning om kvaliteten på undervisningen höjs. Vi måste helt enkelt satsa mer pengar på varje stu- dent. Då blir det möjligt att komma till rätta med den kvalitetskris som många studenter och lärare nu vitt- nar om. Fru talman! Högskolan har en hel del allvarliga problem. Offentliga utredningar, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi och Riksdagens revisorer har alla tagit fram uppgifter som visar att den svenska högskolan har allvarliga problem. - Antalet undervisningstimmar är på många håll skrämmande lågt. På många universitet och hög- skolor får studenter i humaniora endast tre fyra timmars undervisning i veckan. - Andelen kvalificerade, disputerade lärare ligger på en mycket låg nivå. Snittet av disputerade lära- re ligger runt 50 % i Sverige. - Antagningssystemet har havererat. Till många utbildningar ringlar sig köerna av studieintresse- rade studenter långa. På andra håll gapar föreläs- ningssalarna och seminarierummen tomma. - Antalet nyantagna doktorander sjunker drastiskt. Enligt de senaste uppgifterna har andelen nybörja- re vid forskarutbildningar i humaniora och sam- hällsvetenskap minskat med ca 50 %. - Den fria grundforskningen trängs undan. Den andel av forskningen som finansieras av fakul- tetsanslag och andra statliga anslag har minskat från ca 70 % i början av 80-talet till 50 % i dag. Britt-Marie Danestig, Vänsterpartiet, tog upp en del om bristen på resurser, lärare och forskarutbild- ning. Hon sade att hon hoppades att den nya budgeten skulle komma med bra förslag. Det kan vara värt att påpeka att Vänsterpartiet i detta betänkande inte har ett enda motionsyrkande som rör de frågor som Britt- Marie Danestig tog upp. Jag vet inte om man ska dra slutsatsen att Vänsterpartiet för ett drygt halvår sedan var nöjt med den budget och det program för hög- skolan som lades fram. Kan vi framöver i utbild- ningsutskottet förvänta oss motioner med liknande innehåll som de motioner som Folkpartiet m.fl. oppo- sitionspartier har lagt fram? Britt-Marie Danestig talar ju om samma brister som jag. Senast förra veckan kom uppgifter från Högsko- leverket om att två tredjedelar av landets högskolor inte lyckats utbilda så många studenter som de har i uppgift att göra. Av de siffrorna kan vi dra två slut- satser. Den första slutsatsen är att utbyggnaden av den högre utbildningen i dag sker i en takt som inte är motiverad utifrån studenternas önskemål utan enbart utifrån verklighetsfrämmande planritningar på Ut- bildningsdepartementet. Folkpartiet har vid upprepa- de tillfällen kritiserat den orimligt stora expansionen som bl.a. leder till stora kvalitetsbrister. Den andra viktiga slutsatsen av att platserna nu inte kan fyllas är att det nuvarande systemet för för- delning av utbildningsplatser har havererat. Det leder till långa ringlande köer och, som sagt, till tomma salar på andra håll. Det leder också till att många studenter måste läsa en utbildning de har sökt i andra eller tredje hand, dessutom ofta på en ort där de inte vill läsa. Det ska vara studentens val som avgör för- delningen av studieplatser mellan högskolor och ämnen. Det grundläggande felet består i att regeringen i sin utbildningspolitik inte har gjort upp riktigt med den gamla idén om central politisk styrning. Det är helt uppenbart att högskolan måste befrias från stora rester av planhushållningens tvångströja. Folkpartiet lanserar i stället en modern och samtidigt klassisk liberal vision om den fria akademin, i motsats till idén om utbildningsfabriken. Den liberala kunskapssynen vänder sig både mot socialistiskt plantänkande och en förenklad mark- nadsideologi. Kunskap och studier har ett värde i sig, som inte kan värderas på kort sikt. Fru talman! Studenternas frihet måste ökas. Det ska inte bara ske genom en rörlig studentpeng och frihet att välja studieinriktning. Det måste handla om rätt till inflytande över den egna studiesituationen. Det ska inte bara vara självklart att genomföra kurs- utvärderingar. Det ska vara minst lika självklart att utvärderingarna också tas på allvar och påverkar den kommande undervisningsplaneringen. Folkpartiet kommer den närmaste tiden att föreslå ett antal förändringar som ökar studenternas frihet och makt över sina studier. De ska få rätt att få be- tygsbeslut överprövade och granskade. De ska kunna få tentamina granskade av andra lärare. Varje student ska erbjudas ett studentkontrakt, där bl.a. principer för rättning, betygssättning och överklagande be- skrivs. Sådana reformer ökar studentinflytandet. Kå- robligatoriet, som strider mot föreningsfriheten, måste däremot avskaffas. Studentinflytandet ökar inte för att studenter tvingas vara med i en organisation där ca 20 % deltar i valen. Fru talman! Det måste bli en renässans för den fria grundforskningen. En stark grundforskning är en förutsättning för att universitet och högskolor ska kunna fungera som samhällets självkritiska spegel. Det finns i dag oroväckande tendenser till att univer- siteten blir alltmer beroende av både privata och stat- liga projektbidrag. Vetenskapens huvuduppgift ska inte bara bestå i att ta emot beställningar från politi- ker och näringsliv. Därför måste den del av forsk- ningsbidraget som går direkt till högskolor och uni- versitet växa. Historien visar att framgångsrik utbildning och forskning utvecklas när högskolor och universitet har en oberoende ställning. Därför måste den akademiska friheten stärkas. Staten och riksdagen har ett avgörande ansvar för att se till att högskolorna får tillräckliga resurser för fri forskning. Det är den prioritering vi i riksdagen ska göra. Vi ska inte sitta som amatörer och ta ställ- ning till enskilda forskningsprojekt. Därför ska politi- ker inte sitta i högskolestyrelserna. I stället ska stu- denter och forskare ha ett avgörande inflytande. Poli- tiker ska inte heller sitta i andra organ som beslutar om forskningspengar. I Folkpartiets olika motioner till riksdagen har vi föreslagit en kraftig ökning av de samlade forsknings- resurserna och en överföring direkt till forskarna för att öka oberoendet och den fria forskningen. Vi före- slår också att doktorandreformen nu rivs upp, så att fler kan doktorera. Vi föreslår också en höjning av beloppet på prislappen för varje student, så att det så snart som möjligt blir en höjning med närmare 20 %. Då kan beloppet närma sig de idéer som fanns i Grundbulten, som Britt-Marie Danestig talade om. De förslagen kommer vi att upprepa. Olika uppgifter som strömmar in från högskolevärlden ger oss alltmer rätt. Folkpartiet har just presenterat ett nytt utbild- ningspolitiskt program för högskolans framtid. Idéer- na där står i skarp kontrast till synen på högskolor och universitet som utbildningsfabriker. Vi kommer i olika sammanhang att återkomma till dessa förslag. Fru talman! Avslutningsvis nöjer jag mig med att yrka bifall till Folkpartiets reservation 1 under punkt 2 och reservation 3 under punkt 30.

Fru talman! Det har nu gått två och ett halvt år se- dan Miljöpartiet gick in i samverkan med regeringen tillsammans med Vänsterpartiet. Vi har valt att inte lägga fram några motioner under den tiden utan kon- centrera oss på de möjligheter som samverkan har gett. Nu har vi ändå lagt fram en motion. Vi har ett be- hov av att ge en övergripande beskrivning av Miljö- partiets syn på utbildning och forskning. Den motsva- rar i blygsammare skala det som regeringen brukar lämna i form av en utvecklingsplan för skola eller utbildning och forskning. Den är ganska omfattande. Ungefär 30 sidor handlar om högskolan. Jag tänker inte dra innehållet i den nu. Jag vill börja med att konstatera att följande har skett under mandatperioden, när vi nu har passerat halvlek. Vi har fått en ny forskningsorganisation. Vi har fått ett forskningsråd för miljöfrågor, med en ekologisk inriktning, vilket vi från Miljöpartiet natur- ligtvis hälsar med glädje. Vi har fått ett markant ökat studentinflytande genom en särskild lagstiftning. Vi har fått en ny lärarutbildning. Doktorandtjänsterna har ökat. Vi har en studiemedelsreform som innebär förbättringar både när det gäller studiemedlets storlek och återbetalning. Vi har en lång rad mindre åtgärder som har vidta- gits för att åstadkomma förbättringar av typen olycks- fallsförsäkring för alla studenter, handledarutbildning för dem som handleder doktorander och en rad åtgär- der för att förbättra jämställdheten. Vi har fått bort kvinnofällan som tidigare fanns vid rekrytering av forskarassistenter. När jag tittar bakåt i motionerna från förra man- datperioden såg jag allt detta i form av önskemål från vår sida, men också naturligtvis i de andra partiernas motioner. Jag nämner det bara för att påminna om att dessa saker i själva verket har genomförts under rela- tivt stor enighet. Det tror jag är bra. Det är stora re- former, och det är viktigt att de kan ligga kvar fram- över i tiden. Jag åtkommer till det i slutet av anföran- det. Den motion som jag har väckt inleds med att jag konstaterar att universitet och högskolor har fått inte bara fler studenter utan också ett markant breddat uppdrag. Universitet och högskolor ska svara för bildningen. Det är den viktigaste bildningskällan för svenska folket, och behovet av den bildningen ökar i och med att vi går in i kunskapssamhället. Det krävs en större grad av bildning inom nä- ringsliv såväl som inom den offentliga sektorn och för att kunna delta i det demokratiska arbetet i sam- hället. Det krävs naturligtvis också för att med lust och glädje studera sådant man är intresserad av. Det är en del av den ökade livskvaliteten. Dessutom svarar universitet och högskolor för yr- kesutbildningarna i allt större utsträckning. Alltfler yrkesutbildningar tas in i högskolor och på universi- teten. Fortbildningen kommer att växa. Där har man i stort sett bara gått ned i startgroparna. Behovet av fortbildning kommer att vara mycket stort framöver. Universitet och högskolor har ännu ganska blygsam verksamhet på området, men den kommer alltså att växa. Forskarutbildningen är viktig. Samhället ropar efter fler forskarutbildade både på näringslivets sida och inom den offentliga sektorn. Sedan är det natur- ligtvis forskningen, som är en av de stora huvudupp- gifterna för universiteten och en del högskolor. I motionen tas upp olika delar av de problem man har inför framtiden. Det oerhört viktigt att vi snabbt kan åtgärda bristerna i de studerandes situation och det faktum att vi har en social snedrekrytering. När det gäller jämställdheten mellan kvinnor och män har vi en bit kvar. Flera talare har berört de studiesociala frågorna, bl.a. Sofia Jonsson. Där återstår en del att göra. Antagningssystemet skulle förbättras, osv. På lärarsidan har vi problem. Vi har som i grund- skolan och på gymnasiet lärarbrist. Högskola och universitet har alltför få lärare som har egen forskar- utbildning. Det är naturligtvis inte acceptabelt på sikt. Men det tar tid. Det kräver att vi får fler doktorand- tjänster och kan öka på den utbildningen, och det är viktigt. Vi har i motionen föreslagit att vi ska få en hög- skollärarutbildning. Det finns väl tecken som tyder på att det är alltfler som tycker som Miljöpartiet i den frågan. Vi har drivit den i fem års tid nu. Det är dags att vi får den. Det finns en naturlig plats för den i den nya lärarutbildningen. Den kan lätt byggas ut till att omfatta också högskollärarutbildningen. Forskningen har berörts av några här. Man har sagt att forskningen har fått inskränkningar i sin fri- het. Det kan jag inte alls hålla med om. I motionen påpekar vi naturligtvis att det är viktigt att forskning- ens frihet bibehålls. Det finns hot mot den. Men det är knappast hot som har uppstått på grund av de åtgärder som har vidtagits från regeringens sida. Jag skulle kunna ta upp ett sådant hot som jag tycker är ett märkligt problem framöver när det gäller forskningens frihet. Det är vårt medlemskap i EU och deltagandet i EU:s forskningsprogram. Där växer hotet mot friheten. Nu har anslagen varit uppe i stor- leksordningen 2 miljarder. Vi fick en rapport från utbildningsministern där han med glädje konstaterar att EU:s satsning ökar med 17 %. Hur pass glädjande är det egentligen? Det betyder att Sverige kan få lite över 2 miljarder i forskningsbidrag från EU. Då vet vi att vi har ett krav på en motfinansiering på 100 %. Vi ska alltså själva ställa upp med drygt 2 miljar- der. Då är 2 miljarder uppbundna. Dessutom får EU:s forskningspengar inte användas för administration, utan det kommer till ytterligare medel som måste skakas fram här i Sverige för forskningen. Då är vi uppe i 4 ¼ miljard utan vidare. De pengarna ska jäm- föras med de 1,7 miljarder som Vetenskapsrådet med de tre ämnesråden totalt disponerar per år. Det är alltså pengar som inte alls delas ut enligt de intentioner vi har, där just forskningens frihet har satts i centrum. Forskningsråden har en majoritet av forskare som själva utan några som helst påverkning- ar från riksdagen fördelar medlen efter kvalitet och inriktning som de bedömer utifrån vetenskapliga grunder. I stället får vi satsa 4 ¼ miljard på forskning där områdena prioriteras i EU, där ansökningarna bedöms nere i Bryssel och där våra forskare eller andras fors- kare har ett mycket litet inflytande över medlen. Det är det största hotet mot forskningens frihet vi har för närvarande. Vi berör också i motionen att det är angeläget att staten får tillfälle att organisera åtminstone ansök- ningarna till EU så att vi får dem samordnade på något sätt med det vi och svensk forskning vill se som en utveckling. Det är ett stort problem. Vi har i motionen berört en mängd mindre frågor av lite mer speciell natur. Jag kan nämna några som kan vara av intresse. Vi har i landet ett behov av ett miljötekniskt institut. Miljöpartiet föreslår inrättandet av ett sådant som ska serva små och medelstora före- tag med hjälp för produktutvecklingen för att få mil- jöanpassade produkter. Det är naturligtvis viktigt ur miljösynpunkt. Det är också viktigt av konkur- rensskäl på den internationella marknaden. För att stärka svensk forskning när det gäller det internationella arbetet har vi föreslagit att man ska inrätta ett internationellt science center i Sverige. Det ska vara ett stort kraftfullt sådant som ska kunna samla frontforskare inom forskning som är under stark utveckling. Huvuduppgiften och signum för detta centrum ska vara att forskarna diskuterar vilka effekter de nya forskningsrönen har på en utveckling, med analysen särskilt koncentrerad på frågan om hur vi får en eko- logiskt och socialt långsiktigt hållbar utveckling. Vi har i motionen också berört en annan stor del av svensk forskning som få talar om, och det är för- svarsforskningen. Försvaret har sedan länge haft en mycket omfattande forskning av god kvalitet. I den takt som försvaret nu ställs om och delvis trappar ned kan den forskningsresursen föras över i civil verk- samhet, dvs. inriktas mot den civila sektorn. Det är angeläget att vi tar hand om den snabbt, utvecklar den och tar vara på den på rätt sätt så att den kommer det civila samhället till godo. En fråga som jag skulle vilja avsluta med gäller användandet av försöksdjur i forskningen. Tyvärr har antalet försöksdjur som används i forskningen ökat. Den ökningen beror till allra största delen på utveck- lingen inom genteknik, där man tar fram nya mus- stammar med speciella genuppsättningar. Några minskningar när det gäller de andra djurar- terna har vi egentligen inte sett. Förhållandena för de djur som används i forskningen måste vara goda. Det är de långt ifrån i dag. De ska användas så lite som möjligt i forskningen. Försök med djur ska ersättas med andra metoder så långt det någonsin går. Vi föreslår bl.a. att de etiska nämnderna som har att granska och godkänna forskningsprojekt ska för- stärkas så att de får en ökad kompetens när det gäller de djur som de ska yttra sig om. De ska alltså väl känna de här djurens naturliga beteenden, vilka bio- toper de naturligt förekommer i och vilka krav de har på djurstallar och själva försökssituationen och vad de är speciellt känsliga för. Samma krav ska natur- ligtvis ställas på forskarna som använder djuren. De måste känna djuren väl och inte tro att det är någon sorts apparater som man använder. De försöksdjursetiska nämnderna har också stora svårigheter att avgöra om de forskningsprojekt som de ska yttra sig om verkligen håller den kvalitet som man kan kräva och verkligen är så angelägna som det ofta påstås. Angelägenhetsgraden ska ställas mot graden av lidande hos djuren. Där behövs det alltså ordentliga förstärkningar, och vi har ett program för det. Jag vill avsluta med att säga något kort om ett ka- raktärsdrag i vår motion såväl som i alla de andras. Vi talar egentligen rätt mycket om detaljer i ett system. Det handlar om korrigeringar och tillägg för att göra det bättre. Men det är antagligen så att vi är på väg in i en ny epok när det gäller högre utbildning och forskning. Det är alltid svårt att se när man går från en epok till en annan. Vi ser ju att förändringarna är stora. Det är kolossalt många fler som ska gå på hög- skolor och universitet. Uppdragen är kolossalt utvid- gade. Jag skulle vilja att vi så småningom får en diskus- sion om hur det här nya ska se ut. Nu nöjer jag mig med att konstatera att det är två saker som är viktiga för att vi inte ska hamna fel. Det är att vi lämnar så mycket som möjligt öppet i systemet för fri prövning av alternativ så att vi får en tillväxt i alla de högskolor och universitet som nu går i rätt riktning. Det skulle möjliggöra inträdet i en ny epok. Man måste åtmins- tone få chansen att pröva sig fram. Där tror jag att vi på sätt och vis är eniga. De borgerliga partiernas företrädare här har talat om behovet av frihet men inte alls nämnt på vilket sätt det skulle kunna ske. Moderater och folkpartister har talat om att vi måste ge universitet och högskolor en frihet i form av en privatisering. Vi tror att det är precis tvärtom, nämligen att staten är den enda som långsiktigt kan garantera att friheten verkligen finns på högskolor och universitet. Vem vågar överlämna t.ex. grundforskningen till privata intressen? Jag tror att det skulle vara mycket riskfyllt på lång sikt. Där har staten ett stort ansvar. Det vill jag betona. Frihe- ten får inte på något sätt innebära att staten sviker på den punkten.

Fru talman! Jag tolkar Gunnar Goude så att han ställer sig bakom Kristdemokraternas syn på att själv- ständighetsförklara lärosätena på det sätt som jag tidigare anförde. Det var intressant att höra hur han tänker sig de lokala möjligheterna för varje lärosäte att finna sina alternativ. Min fråga här gäller lärarförsörjningen, som också Gunnar Goude delvis tog upp. Jag skulle vilja höra Miljöpartiets förslag till hur man ska lösa den kris som kommer att uppstå inom en tioårsperiod om man inte gör något drastiskt. Det gäller framför allt iden- titeten. Finns det någon skillnad på forskare och lära- re i Miljöpartiets framtida högskola? Ska det vara skillnad i deras utbildning och i deras tjänsteutöv- ningar på olika sätt? Eller är det grupper som kan sammanföras med varandra utan någon identitets- skillnad i gruppen som sådan?

Fru talman! Det här är en av de intressanta frågor där jag tror att vi inte ska göra anspråk på att ha lös- ningen. Vi går in i en ny epok. Vilken typ av lärare kommer den nya högskolan och det nya universitetet att behöva på sikt? Vi tänker i termer av det gamla systemet - professor, lektorer och studerande. Vi vill kanske underlätta för adjunkterna genom att göra dem till lektorer. Där tror jag att en av bristerna ligger. Vi är lite för tidigt ute för att låsa upp systemet. Vi ska nog i stället lämna öppet för en frihet att pröva med mellanformer av tjänster, t.ex. tillsvidareförordnan- den i stället för fasta tjänster osv. Jag kan mycket väl tänka mig att vi behöver mel- langrupper av den typ som man har på Lantbruksuni- versitetet t.ex. Man har konsulenter som är forskarut- bildade och kan forskningssidan. De går ut till bön- derna med information om vad som händer på forsk- ningssidan. De har det som uppdrag. De har hela tiden kontakt med forskningen. Det är en mellanform av lärartjänster som kanske blir väldigt viktiga. De forskar kanske inte alltid själva, men de har forskar- utbildning och kan den biten. Vi kommer säkert att behöva helt nya lärartjänster för yrkesutbildningarna med mellantjänster där man har andra kompetenser än det vi normalt väntar oss att lektorer och professo- rer ska ha. Det blir spännande att se. Vi är öppna för en fri prövning av de här systemen. De kan få se väldigt olika ut på olika högskolor beroende på vilken inrikt- ning man har och vilken typ av utbildningar man har.

Fru talman! Tack för det svaret. Då vill jag spetsa till frågan. Jag gillar svaret därför att jag tror att den här friheten, att det får växa fram på de enskilda läro- sätet hur det ska se ut, är så oerhört viktig. Men i sitt anförande berörde Gunnar Goude att adjunkterna skulle ha forskarutbildning och att det var väldigt viktigt. Jag tror att det är jätteviktigt att alla ska ha möjlighet till en forskarutbildning. Men ska adjunkter utan forskarutbildning och som kanske har stort in- tresse för forskning inte kunna finnas kvar i den framtida högskolan?

Fru talman! Yvonne Andersson ställer frågan som om det var frågan om att sparka adjunkterna. Det är det inte. Jag har många gånger talat om att adjunkter- na har varit en missgynnad grupp i lärarkåren. De har haft en alldeles otillbörligt stor undervisningsbörda. När lektorerna har haft 700-800 timmar har de kan- ske haft det dubbla. De har haft väldigt små möjlig- heter att själva vidareutbilda sig. Därför har vi ad- junkter som saknar forskarutbildning. Den ursprungliga tanken med adjunktstjänsterna var att de skulle vara tre- eller sexårsförordnanden som skulle innebära en förstärkning av rörligheten mellan gymnasier och universitet. Man skulle alltså vara gymnasielärare som lektor och komma in som adjunkt och arbeta några år på högskolan för att öka sin egen kompetens och kunna bidra med erfarenheter från gymnasieskolan. Men den tanken förfelades. Det är inte alls så adjunkterna har använts. De har blivit en billig arbetskraft för att klara lärarsituationen. Adjunktstjänsterna bör tas bort på något sätt, men därmed inte sagt att adjunkterna ska bort. Den arbets- rättsliga sidan är ju en helt annan fråga.

Fru talman! En hel del av det Gunnar Goude säger om universitets och högskolors frihet stämmer med vad Folkpartiet säger. Därför kan jag inte förstå att Gunnar Goude kommer till slutsatsen att det inte också finns bekymmer när det gäller att garantera friheten. Jag brukar säga att statens huvuduppgift när det gäller forskningen är just att garantera frihet genom att ge ordentligt med resurser för fri grundforskning. Jag tycker att det är viktigt att högskolorna inte blir något slags beställarorgan vare sig åt politiker eller näringsliv. Det är viktigt att det finns ett utrymme för fri grundforskning. När det gäller europeisk forskningspolitik har faktiskt Folkpartiet och Miljöpartiet också en liknan- de inställning, trots att vi har rakt motsatt inställning i övrigt när det gäller europeiskt samarbete och EU. I bl.a. EU-nämnden fick miljöpartister och folkpartister m.fl. för några månader sedan en majoritet för en skärpning av formuleringarna till värn för fri forsk- ning. Vad jag inte förstår är att Gunnar Goude inte ser ett hot mot forskningens frihet i Sverige. Det är ju så uppenbart att den beställda forskningen har ökat i förhållande till den fria forskningen. Det är också helt uppenbart att vi här i riksdagen har fattat beslut om en proposition som säger att andelen forskningsmedel som går direkt till högskolorna ska minska. Slutligen har vi också sett i den ekonomiska pro- positionen hur regeringen öronmärker en mycket stor del av ökningen av resurserna till Vetenskapsrådet. Det finns alltså åtminstone tre punkter där jag tycker att Gunnar Goude med sin inställning också borde vara lite bekymrad.

Fru talman! Vi delar uppfattningen att man ska ha en fri grundforskning, att det är viktigt och att det ska stödjas. Det återspeglas också i budgetarna. Det har ju faktiskt givits ett ordentligt tillskott med friska pengar till Vetenskapsrådet i samband med att man satte den nya organisationen. Det är angeläget. Man kan alltid önska att det skulle ha varit mer pengar. På sikt kommer det naturligtvis att bli så när pengapåsen i stort räcker till det. Vi ser gärna att det skulle bli mer pengar till den grundforskning som finansieras via Vetenskapsrådet. I frågan om fördelningen mellan universitet och vetenskapsråd har vi kanske en motsatt uppfattning. Det är naturligtvis inte så att vi vill minska forsk- ningsanslagen till universitet och högskolor. Men vi vill öka de anslag som går via Vetenskapsrådet snab- bare. Det innebär nämligen en kvalitetsgaranti om det går via Vetenskapsrådet. Forskarna konkurrerar med varandra om pengarna i kvalitetshänseende. Fakulteterna ute på universitet och högskolor har alltid varit ganska dåliga på att bedöma kvaliteten i forskningsprojektet. Det beror bl.a. på att det sitter en representant från varje ämne i fakulteten, som alltså ska bedöma andra ämnens forskning. Man kan natur- ligtvis ta in utlåtanden utifrån. Men jag tror att det är viktigt att högskolorna koncentrerar sig på att hålla basresurserna för forskning - tjänster, lokaler, utrust- ning - medan projekten, där själva utvecklingspoten- tialen ju ligger, styrs från Vetenskapsrådet. Och, som sagt, EU är det största hindret för fri forskning i Sverige. Det är det ojämförligt största hindret. Man hanterar mer pengar än Vetenskapsrådet tillsammans med de två forskningsråden för tillämpad forskning.

Fru talman! Vi ser tydligen till en del olika på vad som är fri forskning i Sverige. Jag tycker att det är viktigt att t.ex. en människa som börjar doktorera hittar en idé och utvecklar den tillsammans med handledaren i stället för den omvända vägen - att institutionen hittar pengar och sedan i efterhand letar efter en doktorand som passar till pengarna. Det är den utveckling vi nu ser på våra institutioner i allt större utsträckning. Gunnar Goude nämnde Vetenskapsrådet. Hade de pengarna varit avsedda för fri forskning hade de inte varit så öronmärkta. I stort sett hela resursökningen som kom var bunden till enskilda forskningsprojekt som det enligt min mening inte är politikernas uppgift att syssla med. Än en gång upprepar jag att det står ordagrannt i propositionen att andelen som går direkt till högsko- lor ska minska. Det tycker tydligen Gunnar Goude trots allt är bra, vilket inte jag tycker.

Fru talman! Att andelen ska minska är en fråga om proportioner. Jag säger ju att forskningsanslagen till högskolor och universitet ska öka. Det är också angeläget. Men de ska öka snabbare till Vetenskaps- rådet. Vi har ett Vetenskapsråd som totalt disponerar 1,7 miljarder. Det är inte en tillräckligt stor del som är avsatt. Andelen ska man väl inte vara så bekymrad om. Det skulle vara av något slags avundsjukeskäl mellan de två parterna. Men det tycker jag inte att man ska gå in på. Sedan är det lite konstigt att hävda å ena sidan att resursökningen till Vetenskapsrådet har varit så be- drövligt liten, å andra sidan att det är så mycket öronmärkning i och med att man öronmärkt just re- sursökningen. Det var nog ganska naturligt. I princip tycker inte jag heller att man ska öronmärka resurser- na till grundforskningen. Det är viktigt, och det har man heller inte gjort. Den stora delen av pengarna som ligger på Vetenskapsrådet är ju inte öronmärkta. Däremot kan det vara naturligt att man i ett läge då man startar en ny organisation säger något om hur man förväntar sig att det ska fördelas. Det ligger nära de allmänna direktiv som Vetenskapsrådet har fått, t.ex. när det gäller tvärvetenskaplig forskning. När det gäller doktoranderna skedde den här gången just en sådan öronmärkning av pengarna till Vetenskapsrådet. Man har sagt att Vetenskapsrådet ska särskilt stödja unga forskare och forskarutbild- ning. Man har alltså fått det i direktivet. Men man kan inte hävda att man absolut inte ska ge sådana direktiv och samtidigt kräva att de ska komma till stånd. Jag tycker att det där är lite oklart. Men det gör ingenting. Vi tycks ju vara överens om både doktorandernas behov av egna resurser för forskning och om grund- forskningens frihet.

Fru talman! Jag blev glad över ett par saker som Gunnar Goude sade. Det ena var när han diskuterade lärarförsörjningen och påpekade hur viktigt det är att försöka hitta en strategi, ett arbetssätt, för att fler ska attraheras av att ta ett arbete som lärare på högskolor och våra univer- sitet. Det andra var trygghetssystemen för studenter. I dag är det ett stort problem för studenterna när de börjar på högskola eller universitet. De trygghetssys- tem vi har i dag grundar sig ju på den inkomstbort- fallsprincip som finns och som i grund och botten är byggd för arbetsmarknaden. Det betyder att de stu- denter som kommer direkt från gymnasiet till hög- skolan och som inte har arbetat tidigare inte har grun- den för t.ex. a-kassa eller olika försäkringar, föräldra- försäkring eller vad det nu kan vara, om man t.ex. blir sjukskriven. Det är en fruktansvärd situation. Systemet är sådant att myndigheterna har olika åsikter om hur lång tid man är student och om vad man är som student. Det här vill vi ha en översyn av. Vi vill ha en utredning för att hitta en samlad bild för att underlätta för studenterna. Tycker Goude att det är en bra inriktning att för- söka hitta en samlad, förenklad bild för studenterna och för deras säkerhet?

Fru talman! Den fråga som Sofia Jonsson tar upp är en mycket viktig fråga. Det är alldeles korrekt att det inte är bra förhållanden för studenterna. Svårigheterna däremot är stora. Inom Utbild- ningsdepartementet känner man sig naturligtvis tvek- sam till att ta på sig den här uppgiften. Möjligen skulle man kunna initiera detta och peka på att det behövs ett socialförsäkringssystem för studenterna. Då är man inne på den stora frågan som handlar om hur man ska förändra trygghetssystemen i Sveri- ge. Vi har ett socialförsäkringssystem som ur Miljö- partiets synpunkt har stora brister. Det är plottrigt. Det har vuxit fram i steg vartefter den svenska välfär- den har byggts ut. Och det har varit bra när det har kommit. Men i dagsläget innebär det svårigheter när vi har en helt ny situation med t.ex. våldsam arbets- löshet. Det passar inte för vårt socialförsäkringssys- tem. Det spräcker a-kassan och det hindrar möjlighe- terna att använda studiemedlen på ett effektivt sätt. Ni har själva sett hur vi har bollat med de bitarna. För studenterna passar inte föräldraförsäkringen, sjukför- säkringen är inte konstruerad efter deras syfte och de har inte tillgång till a-kassa. Det är många problem där. Vi skulle vilja ha en utredning när det gäller trygghetssystemet. Och Mil- jöpartiet har föreslagit en förenkling, så att vi får en grundtrygghet för alla som inte är så hårt knuten till lönearbetet. Det gagnar kvinnor, arbetslösa och stude- rande. Men jag kan alltså inte lova någon lösning på det problemet i dag men arbetar för det.

Fru talman! Det var ju bra att Goude vill arbeta för det. Det vore intressant om han kunde forma en diskussion kring det. Min andra fråga är kortfattad och gäller kårobli- gatoriet. Goude har ju inte bara i den här debatten utan även i andra debatter diskuterat friheten och mångfalden. Det gäller inte bara studenter utan även människors och individers rättigheter att vara fria och kunna välja därefter. Sedan kan man då se i betän- kandet och tidigare att Miljöpartiet inte ställer upp på studenternas friheter. Man säger i stället att kårobli- gatoriet ska finnas kvar. Är det verkligen Miljöparti- ets och Gunnar Goudes uppfattning?

Fru talman! Den där frågan är lite rolig. Jag hade ödet att jungfrutala här i riksdagen med anledning av kårobligatoriet. Vi deklarerade då tydligt att det na- turligtvis principiellt sett är fullständigt oacceptabelt att man har tvångsanslutning till en förening. Det är ingenting som Miljöpartiet ställer upp på. Det här var 1994 och 1995. Då satt den nuvarande utbildningsministern, Thomas Östros, bakom mig på Uppsalabänken och hade en precis likadan motion för avskaffande av kårobligatoriet. Det gällde också principen, som var mycket vackert deklarerad i mo- tionen. Men vi hade alltså bakom oss en mandatperi- od med en borgerlig regering som hade försökt av- skaffa det här snabbt men inte hade lyckats åstad- komma någon lösning på de problem som det innebär när det gäller just t.ex. den sociala tryggheten. Det är ju många sociala frågor som hanteras inom kårerna. Där finns ekonomiska intressen i form av byggnader osv. Och det är en organisation som har en viktig funktion. Man måste naturligtvis då ta steget när man av- skaffar det här på ett planerat sätt, och det har suttit två utredningar som har kommit med förslag som har förkastats därför att de skulle innebära en försämring för studenterna. Man gjorde den bedömningen att det var en risk med att avskaffa det här. Det gjordes för rätt länge sedan. Jag har begärt att man skulle få en ny utredning. Det var för fyra år sedan. Men viljan har inte varit så stor. Det är naturligtvis inte något väldigt angeläget problem, och tidpunkten just nu är ogynnsam därför att vi har fått en förändring med ett markant ökat studentinflytande. Därför är det viktigt att de gamla kanalerna finns och att man kan utnyttja dem. Där ska alltså studenterna ha en helt annat möjlighet att på- verka utformningen av kurser, innehållet osv. Så nu skulle jag nog vilja vänta av det skälet. Det är inte rätt ögonblick att göra det.

Fru talman! Jag tror att de flesta av oss är överens om att det är bra med ett ökat internationellt forsk- ningssamarbete. Det är bra att man i forskarvärlden ges möjligheter att utbyta erfarenheter. Det berikar forskare i olika länder att gemensamt samarbeta kring viktiga foskningsprojekt. Det är därför intressant att nu höra Gunnar Goude ifrågasätta EU:s forskningsanslag och den utveckling vi ser här, utifrån att forskarvärlden i liten utsträck- ning kan påverka fördelningen av anslagen och pröv- ningar av anslagen. Det är ju samma Gunnar Goude som samarbetar med en regering som har ökat den politiska styrningen av resursfördelningen, av organi- sationsformerna och av ledningsfunktionerna beträf- fande högskolor, universitet och organisationsmo- dellerna. Så här hör vi en röst från talarstolen för Miljöpartiet, men i verkligheten sker någonting annat.

Fru talman! Det där var ju ingen bra beskrivning av verkligheten, Tomas Högström. Det är väl så att regeringen, i samverkan med Miljöpartiet och Väns- terpartiet, har ökat den politiska friheten och minskat den politiska styrningen men inte kunnat klara det fullt ut. Jag kan ju peka på vad som har skett. Vi har alltså forskarmajoritet i Vetenskapsrådet, i styrelsen där. Forskarna har majoritet och full bestämmanderätt. Dessutom har vi ordnat så att det är forskarmajoritet även i forskningsråden för tillämpad forskning. Forskningsrådet för sociala frågor och forskningsrå- det för ekologiskt inriktade frågor formas och har också en majoritet av forskare. Däremot åker vi naturligtvis på pumpen när det gäller möjligheten att komma åt en styrning som inte är en forskarstyrning när det gäller de stora pengar som ni band upp i löntagarfondsstiftelsen, som vi då inte kan se. Det hade ju varit bättre om de hade kun- nat ligga i Vetenskapsrådet, där forskarna hade haft möjligheten att hantera de pengarna. Det är mycket stora pengar. Det var moderaterna, Per Unckel, som drev igenom det. Det är den stora låsningen av peng- arna. Man förde undan dem från forskarsamhället. Det som den här regeringen har gjort och som vi har varit med om att göra är alltså att öka friheten och minska den politiska styrningen. Ni gjorde tvärtom. Och EU är alltså det största hotet. Vi är självfallet för samverkan, och den samverkan är inget problem för en grundforskare. En grundforskare som är intres- serad av ett område hittar genast de andra i världen som forskar på samma område. Inte ens järnridån kunde hindra den typen av samverkan. EU:s klåfing- righet på det här området är i bästa fall bara en liten broms, men den är ett kraftigt hinder. När det gäller näringslivet har utvärderingarna vi- sat att pengarna dessutom används på ett dåligt sätt.

Fru talman! Tillskapandet av de fristående forsk- ningsstiftelserna uppfattas i alla fall av forsknings- samhället som ett lyft och innebar de facto en för- stärkning till det området. I den delen har vi tydligen helt olika beskrivningar. Vad vi nu har sett är en ökad öronmärkning som dessutom har omvittnats från andra håll. Och då häv- dar Goude fortfarande att politiseringen har minskat. Det är de facto helt felaktiga påståenden som han kommer med.

Fru talman! När det gäller att man har uppfattat det som ett lyft beror det ju på vilken valsituation man ställs inför. Då kunde man t.ex. välja att låta löntagarfondspengarna, om det nu skulle avvecklas, gå tillbaka till löntagarna, som ägde pengarna. Det var ju ett alternativ. Ett annat alternativ var att göra de här stiftelserna, som delar ut pengar till forskarna. Om man frågar forskarna vilket de tycker är ett lyft, det ena eller det andra alternativet, är det lätt att få ett svar. Om man frågar forskarna i dag om de tycker att det är ett lyft kan jag garantera att de skulle svara att de inte tycker det. Det var väl den fråga som jag skulle svara på, tror jag. Får jag tillägga att jag yrkar bifall till reservation 4 under punkt 3.

Fru talman! Alltsedan medeltiden har universitetet funnits som institution och begrepp för kunskap, bildning och utveckling. Genom århundraden har denna institution behållit sin ställning som garant för att samhället skulle kunna tillföras den kunskap och den kompetens som krävs för att upprätthålla och utveckla administrationen samtidigt som kunskap och vetskap om världen ackumuleras och förs vidare från generation till generation. Dess position har sällan ifrågasatts och dess kunskapsmonopol har varit i det närmaste totalt. Denna obrutna styrkeposition har möjliggjorts inte genom stagnation och slutenhet utan genom föränd- ringsberedskap inför de omställningar som samhället genomgått och de nya kunskapsområden som forsk- ning har skapat. Jordbrukssamhället övergick i industrisamhället. Industrisamhället övergår i kunskapssamhället. Ald- rig tidigare har samhällets behov av ökade kunskaper och breddad och fördjupad kompetens varit större. Aldrig har heller universitet och högskolor haft så många som vill ta del av det kunskapsutbud som dessa lärosäten kan erbjuda. Det livslånga lärandet har blivit ett internationellt begrepp, samtidigt som den informationstekniska utvecklingen skapat nya former för kunskapsinhämtande som innebär att den enskilde studentens möjligheter till geografiskt och tidsmässigt oberoende gentemot utbildningsanordna- ren kan göras i det närmaste totalt. Hur förändras rollen för universitet och högskolor i detta samhälle? Bilden av högskolan håller på att dubbelexponeras. Vad menar jag med det? Jo, samti- digt som den traditionella bilden av högskolan ligger kvar - den bild som visar uppdraget att samla och utveckla kunskap genom forskning och förmedla den i givna former till studenter som i sin tur ska utveckla ny kunskap - tydliggörs en annan bild, bilden av högskolan som en aktör i det livslånga lärandet. En ny roll, som ingen egentligen medvetet har skrivit text till, har dykt upp i pjäsen. Denna roll avspelas i siffror i Högskoleverkets årsrapport för universitet och högskolor 1999. Bland dessa siffror har jag plockat ut en del. T.ex. började nästan en femtedel av dagens studenter för första gången i en högskoleutbildning vid 25 års ålder eller senare. Cirka en femtedel av studenterna har gjort ett långt uppehåll i studierna. Mer än en tiondel av stu- denterna har redan en examen på högskolenivå men har återkommit till högskolan. Deltidsstudier håller på att bli allt vanligare. Dessa siffror tyder på att vi i dag har många studenter som redan kan sägas ingå i begreppet det livslånga lärandet. Detta mönster är vanligare bland kvinnor än bland män. Den traditionelle studenten, som kommer direkt från gymnasieskolan och läser på heltid med inrikt- ning mot examen, har fått studiesällskap av en ökan- de grupp studenter som egentligen inte ser som ett mål att avlägga examen. Snarare vill de skaffa kun- skaper för en speciell kompetens som de just nu be- höver i sin roll på arbetsmarknaden. Samtidigt som studentpopulationens sammansätt- ning förändras ökar lärosätenas utbud av nya ämnen, nya ämneskombinationer och tvärvetenskapliga ut- bildningar. Vi socialdemokrater tycker att det är glädjande och spännande med all den kreativitet som finns på de enskilda lärosätena, där man på senare år har skapat utbildningsalternativ där humanistiska, samhällsvetenskapliga och konstnärliga ämnen kom- bineras med naturvetenskapliga och tekniska ämnen för att öka helhetssynen och bredden för den enskilde studenten. Jag vill bara nämna allt detta, som jag är överty- gad om är tecken på en betydande förändringsprocess som är i full gång inom högskolan. Jag utgår ifrån att vi alla delar uppfattningen att vår uppgift som be- slutsfattare är att skapa förutsättningar för lärosätena att möta de nya krav som kunskapssamhället och principen om det livslånga och livsvida lärandet stäl- ler och kommer att ställa. För oss socialdemokrater är en öppen högskola, som möjliggör för fler att inhämta de kunskaper som lärosätena erbjuder, en grundförutsättning. Samtidigt måste högskolan vara lyhörd för det omgivande sam- hällets krav och behov. Men det här är inget nytt. Lärosätena har alltid varit lyhörda inför samhällets krav och behov. Det har varit en förutsättning, som jag sade inledningsvis, för deras överlevnad. Fru talman! Det känns bra att vi i dag tycks vara eniga om de små och medelstora högskolornas bety- delse för att kunna möta den nya tiden och det nya sökandetrycket. Utan dessa lärosäten hade den ma- kalösa expansion av högskolan som vi ser i dag varit omöjlig. Fler platser behöver inte nödvändigtvis innebära en försämring av kvaliteten. Men sker expansionen, såsom den har gjort, i en tid av ekonomiska bespa- ringar föreligger en risk för att undervisningsgrupper blir för stora och antalet undervisningstimmar för litet. Den resursförstärkning på 200 miljoner kronor som många talare här har nämnt och som utbild- ningsministern nu utlovat för att förstärka humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi kommer na- turligtvis att minska risken för kvalitetsförsämring. Samtidigt är jag övertygad om att det kvalitetsutvär- deringssystem som vi nu har sjösatt dels kommer att vara det enskilda lärosätet till stort stöd i kvalitetsar- betet, dels kommer att ge oss beslutsfattare en god bild av situationen ute på de enskilda lärosätena. Som jag tidigare anförde är öppenheten ett nyck- elbegrepp för att högskolan ska kunna bli en aktiv part i det livslånga lärandet och behålla sin styrkepo- sition när det gäller att föra kunskaper vidare och ackumulera kunskap. Det krävs lyhördhet utåt för att kunna möta kunskapssamhällets krav, men även ly- hördhet inåt mot den egna organisationen för att kun- na göra bedömningen av vad det enskilda lärosätet har förmåga att erbjuda. Som jag upplever det är mötesplatsen för de här kraven och denna förmåga i dag lärosätets styrelse. Genom den sammansättning som styrelsen i dag har kan lärosätet skapa det starka nätverk i det omgivande samhället som är en förutsättning för en fortsatt stark position i ett växande kunskapsutbud. Jag tycker att Ulf Nilsson och Folkpartiet i denna fråga, som i många andra utbildningspolitiska frågor i dag, har intagit en mycket märklig position. Jag har tidigare uppfattat Folkpartiet som ett radikalt parti vad gäller utbildningsfrågor. Men det Folkpartiet framför i dag upplever jag som reaktionära strukturer för att möta nya moderna utmaningar. Jag ska försöka göra en sammanfattning av Ulf Nilssons bild av den framtida högskolan så som Ulf Nilsson beskrev den, nämligen att lärosätena själva ska utse styrelser, men man kan plocka in några kom- petenta personer utifrån som kan högskole- och forskningsfrågor. Det sägs ingenting om att man ska känna till samhället. De här kompetenta personerna får inte vara politi- ker, för politiker är amatörer. Jag kan inte uttala mig om de förtroendevalda i Ulf Nilssons parti, men jag kan garantera att de företrädare för de politiska parti- erna som jag har mött i högskolornas styrelser defini- tivt inte kan karakteriseras som amatörer när det gäl- ler frågor om högskolans nuvarande och framtida roll i kunskapssamhällets utveckling. Märker inte Ulf Nilsson att den bild av högskolan som Ulf Nilsson målar upp är ett mycket slutet system som riktar sig inåt mot sig självt och med alla medel försöker att stänga ute samhället och de förändringar som där sker? Herr talman! Förändringsprocessen inom hög- skolan är i gång. Den har uppfattats av många av oss inom utbildningsutskottet, vilket jag tydligt har hört i inläggen i dag. Den har uppfattats av vår socialdemo- kratiska regering, det kan jag garantera. Alla de ut- redningar som har gjorts och som fortfarande pågår vittnar väl om att man har uppfattat att vi är mitt inne i en stor förändringsprocess som kräver beslut av oss. En stor högskoleproposition har signalerats under hösten. Jag förväntar mig att vi här i kammaren kommer att ha ytterligare en intensiv och förhopp- ningsvis konstruktiv debatt före jul kring mer kon- kreta förslag i de här frågorna. Med detta vill jag yrka avslag på samtliga motio- ner i detta betänkande.

Herr talman! Majléne Westerlund Panke har här framfört en hel del tankar kring universitetens och lärosätenas förändrade roll. Den är inte bara föränd- rad, utan som jag tolkar det finns också en hel del kvar av det arv som vi kan se i det historiska pers- pektivet. Den rollen är inte borta därför att lärosätena ska bli en del av det livslånga lärandet och en aktör i det sammanhanget. Hon uttrycker också vikten av att lärosätena ges förutsättningar att vara aktörer i det livslånga lärandet och en glädje över att det är fler som studerar på deltid. Min uppfattning är nog att den senaste tidens för- ändringar i mångt och mycket har försvårat för läro- sätena att vara reella aktörer på den arena som det livslånga lärandet bjuder. Studenter och forskare har haft svårigheter. De har t.ex. inte samma villkor vid familjebildande och annat som andra samhällsmed- borgare. Lärosätena har av olika regleringar som skett tvingats att sammanföra mycket av sin undervisning och sin utbildning i lite mer långsiktiga program än fristående kurser, vilket tidigare var rätt tydligt. Jag skulle vilja höra om Majléne Westerlund Pan- ke är intresserad av att driva de här frågorna så att man hittar möjligheter och kanske arenor för att dis- kutera hur lärosätenas intresse för och politikers vilja att de ska delta som aktörer i det livslånga lärandet faktiskt förverkligas.

Herr talman! Jag trodde faktiskt att det jag gjorde i mitt anförande var ett försök att klarlägga lite grann hur jag ser på de här frågorna. Naturligtvis känner varje lärosäte i dag mycket väl förändringsprocessen och de nya krav som förändringsprocessen ställer på varje enskild högskola. Jag talade lite grann om alla de nya ämnen, äm- neskombinationer och tvärvetenskapliga utbildningar som enskilda lärosäten skapar och genomför. Allt detta beror ju på att man känner att det finns ett annat behov i samhället. Det är jag övertygad om, trots att flera talare här har sagt att lärosäten på något sätt är bundna i ett hårt regelsystem, att man inte kan ut- vecklas osv. Det förhållande jag möter när jag är ute på enskilda högskolor är tvärtom. Varje högskola har i dag nya kreativa idéer när det gäller dels innehållet i utbildningar, dels hur utbildningar ska kunna genom- föras för att så många som möjligt som så önskar ska kunna få tillträde till de utbildningarna. Det är i det här sammanhanget som vi som be- slutsfattare ska komma in och skapa kanske ännu bättre förutsättningar för enskilda lärosäten att just kunna utnyttja den inneboende kreativa förmågan. Men vi är i ett diskussionsskede och precis som jag sade i mitt anförande hoppas jag att vi ska ha en mer konkret bas att diskutera utifrån i höst när propo- sitionen kommer.

Herr talman! Lärosätenas roll är långsiktigt oer- hört viktiga frågor för samhället, precis som Majléne Westerlund Panke säger. Därför ser jag fram emot att vi förhoppningsvis också ska ha en diskussion i ut- skottet om hur man kan hitta breda politiska lösningar som leder till olika sätt och strategier för hur univer- sitetens och högskolornas framtida roll kan se ut och hur den kan förändras på bästa möjliga sätt för oss alla. Därför är jag glad för det besked jag i den här debatten får från det parti som ingår i regeringen när det gäller utvecklingen och öppenheten, även öppen- heten för att olika lärosäten ska få lösa detta på ett sätt som är bäst för dem.

Herr talman! Jag tog i mitt anförande upp att jag är oroad över lärarbristen i grundskolan och gymna- sieskolan, främst i ämnena matematik, naturveten- skap och teknik. Jag är rädd för att vi lätt hamnar i en ond spiral om vi inte snabbt gör någonting åt det här problemet. Vakanser som fylls av "obehöriga" lärare innebär förmodligen sämre kvalitet på undervisningen, ett ännu mer minskat intresse för just de ämnena hos eleverna, ännu färre sökande till NB-programmet på gymnasieskolan, vilket i sin tur innebär ännu färre presumtiva sökande till grundutbildningar på hög- skolan som kräver just kompetensen avslutat NB- program. I konkurrens med andra attraktiva utbild- ningar, t.ex. läkarutbildningen och civilingenjörsut- bildningen, där det också finns stora behov, kan det innebära ännu färre sökande till lärarutbildningarna. Det är basalt att för att klara alla dessa behov att ha duktiga lärare. Har socialdemokraterna några idéer om vilka åtgärder man vill vidta för att få fler sökan- de till lärarutbildningarna just inom området mate- matik, naturvetenskap och teknik?

Herr talman! Jag ser en möjlighet att öka antalet sökande till lärarutbildningar i naturvetenskapliga ämnen i den nya lärarutbildning som vi har fattat beslut om. Här finns i dag alla möjligheter till att göra samma nya ämneskombinationer som växer upp inom de olika lärosätena. Man ska inte längre behöva vara låst i antingen ett naturvetenskaplig-tekniskt fack eller i ett humanistiskt fack, utan man ska i stället kunna ha ett ben i varje läger. På det sättet ska man, tror jag, kunna överföra till den enskilde eleven på grundskola och gymnasieskola en bättre helhetsbild av världen - om jag ska uttrycka mig lite högtidligt. Det är kanske där som jag i dag ser den största möj- ligheten att rekrytera fler bra lärare till naturveten- skapliga och tekniska ämnen. Det innebär naturligtvis att varje enskild skolenhet följer med i utvecklingen och inte låser tjänstefördelningar på ett sätt att det inte går att utnyttja den typen av ny ämneskombina- tion.

Herr talman! Jag delar Majléne Westerlund Pan- kes uppfattning att den nya lärarutbildningen kan innebära många intressanta ämneskombinationer och också motverka fastlåsningarna. Men faktum kvarstår: Problemet är akut. Vi kommer inte ifrån att även med nya ämneskombina- tioner i lärarutbildningen kommer det att finnas nå- gon typ av behörighetskrav i botten för att läsa mate- matik och naturvetenskapliga ämnen. Skulle Majléne Westerlund Panke och socialde- mokraterna kunna tänka sig att under en period, för att komma över det svåra läget nu, låta studerande på lärarutbildningen inom detta ämnesområde läsa med ett förhöjt bidrag i studiemedlen?

Herr talman! Av begripliga skäl kan jag inte ge ett tydligt svar på en sådan konkret fråga som har eko- nomiska konsekvenser. Jag utgår från att om detta är en viktig princip för Vänsterpartiet, kommer Vänster- partiet att lyfta fram den principen i de budgetdebatter som man för med den socialdemokratiska regeringen. Det är väl snarare där diskussionen i dagsläget hör hemma än kanske diskussionen i kammaren och att göra utfästelser i kammaren. Det tror jag inte är rea- listiskt.

Herr talman! Majléne Westerlund Panke var inne på en del intressanta saker. Det gällde bl.a. det livs- långa lärandet, och det är något vi behöver diskutera mer. Det gäller bl.a. hur lärosätena ska utvecklas för att ge bra förutsättningar för de framtida behoven i utbildningen. Men jag tyckte att det var en sak som saknades i Majléne Westerlund Pankes anförande, nämligen studenternas roll. Högskolan och lärosätena är till för studenterna och deras kunskapsutveckling, inte tvärt- om. Här måste vi se till att ge förutsättningar för dem som ska ha möjlighet att ta till sig kunskapen. Det finns ett par saker som jag funderar kring. Jag tycker att det är viktigt att vi stärker distansutbild- ningen mer än vad som har skett i dag. Det har Cen- terpartiet yrkat på tidigare. Regeringen har varit rela- tivt återhållsam och sagt att det kan ske på de ställen utbildningen fungerar men att inget ytterligare ska satsas. Det ska finnas möjlighet att studera över hela landet. En annan sak är trygghetssystemen. Det har jag i dag diskuterat med bl.a. Gunnar Goude. Där finns det stora hål för många studenter. Det är en väldig osä- kerhet för dem hur de ska klara sig. Ska det finnas en möjlighet för invandrare som kommer till Sverige med en bra högskoleutbildning att komplettera sin utbildning, att lära sig det svenska språket och eventuellt fackspråk inom det område de har utbildning?

Herr talman! Jag ska börja med distansutbildning- en. Distansutbildningen är kanske det mest spännan- de, nya inslaget i möjligheten att inhämta kunskap. Vi har länge diskuterat distansutbildningen bara med geografiska förtecken. Vi har talat om att vi ska un- derlätta för människor i glesbygd att studera vid uni- versitet och högskolor. Men när man ser på de männi- skor som faktiskt befinner sig i systemet för di- stansutbildning, kommer man snabbt underfund med att det kanske är lika mycket den tidsmässiga aspek- ten som är väsentlig för att i stället för att förflytta sig till campus välja att studera på distans, dvs. männi- skan vill disponera sin tid. Studenten vill ha kvar sitt arbete samtidigt som denne studerar. Vid en enkät bland de distansstuderande har det visat sig dels att de ofta bor inom tätort och i stor- stadsregion, dels att tiden för studier påbörjas ca 23.00 på kvällen. Då är det ofta kvinnor som anger att när arbetet är slut, de delar som rör familjeansvaret är avklarade, sätter de sig några timmar med distansut- bildningen. Även vi får börja tänka i de banorna, dvs. att det inte enbart är geografin utan tiden som be- stämmer distansutbildningen. Då blir distansutbild- ningen definitivt en viktig del i principen det livs- långa och livsvida lärandet.

Herr talman! Nu hann Majléne Westerlund Panke inte svara på mina andra frågor. Det Majléne Westerlund Panke säger om di- stansutbildningen är helt rätt, dvs. att den handlar om fler saker. Det gäller tiden och tillgången. Det är precis det vi har formulerat i vår motion. Det är där- för vi vill satsa mer resurser kring distansutbildningen och helheten, för att utveckla tekniska hjälpmedel och se till att folk har råd att köpa in dem - oavsett om det gäller kommunen eller som privatpersoner. Jag vill en gång till höra någonting om frågan om invandrare som kommer till Sverige och som har en högskoleutbildning eller en bra eftergymnasial ut- bildning och deras möjligheter till att läsa och komp- lettera, både språkmässigt och ämnesmässigt. Sedan var det arbetslivscentrum. Tycker Majléne Westerlund Panke att det är en intressant fråga? Skulle det vara någonting som socialdemokraterna kunde ta med sig till sina vänner i regeringen och diskutera? Det handlar om att vara en extraresurs för studenter och lärosäten i fråga om kunskapsinhäm- tande och koppling till näringslivet och samhället runtomkring.

Herr talman! Då ska jag snabbt börja med arbets- livscentrum. Arbetslivscentrum, regionala utveck- lingscentrum och lärcentrum - man kan kalla det vad man vill - växer upp som svampar ur jorden i stort sett över hela Sverige i dag. Det gör de genom regio- nalpolitiskt aktiva politiker, näringsidkare och skol- folk. Det är jätteviktiga delar i det framtida utbild- ningssamhället, om vi nu ska koppla det t.ex. till distansutbildning. De drivs ofta av eldsjälar, skapar liv i små bygder som tidigare har känt en viss despe- ration och hopplöshet. Därför är det en väldigt positiv del av utvecklingen av Sverige som vi ser nu. Att vi ska gå in och statligt reglera och styra det här har jag lite svårt att se när det växer så det knakar av sig självt ute i bygderna. När det gäller invandrare är det väl ingen som har en motsatt åsikt när det gäller att man ska ta till vara invandrares kunskap som de har med sig när de kommer hit. Det är jätteviktigt att vi vidareutvecklar validitetssystemet. Validitetssystemet i sig kommer att bli en viktig del i det livslånga, livsvida lärandet. Men jag tror att vi inte bara ska koncentrera oss på de vuxna invandrare som kommer färdigutbildade hit till Sverige. Vi har ett annat, kan man säga, enormt mo- raliskt ansvar för de invandrarungdomar som är andra generationens invandrare, att se till att de får tillgång till en utbildning i grundskola, gymnasium och hög- skola för att få likvärdiga livsbetingelser som de svenska ungdomar med svenska föräldrar och farför- äldrar som finns i landet. Det är nog så viktigt, tycker jag.

Herr talman! Majléne Westerlund Panke gjorde en historisk beskrivning av universitetens viktiga roll sedan medeltiden som vi kan instämma i. Men om man kompletterar det och ställer sig frågan var och i vilka kulturer universiteten har varit mest framgångs- rika när det gäller forskning, fritt tänkande och högre utbildning finns det en gemensam nämnare. Det är miljöer där den politiska styrningen och den religiösa styrningen över utbildningen har varit minimal. Det är rätt intressant. Vi ser även i dag att de länder som har spetsforskning, högt kvalificerad utbildning, har liten politisk styrning över universiteten och högsko- lorna. Det är där min formulering, som Majléne Wes- terlund Panke citerade, om amatörer kommer in. Om Majléne Westerlund Panke föredrar ordet lekmän kan jag använda det, men det är min bestämda uppfatt- ning att politiker är lekmän och inte ska sitta och fatta beslut i enskilda forskningsfrågor och fackfrågor inom andra områden. Politikers uppgifter är att slå fast principer, fördela resurser i stort, göra utvärde- ringar och uppföljningar osv. Det är politikerns upp- gift. Nu har ett antal förändringar tvingats fram. Vi har sett att utbildningsministern lovar ytterligare 200 miljoner. Vi har sett att man på universiteten har fått tillstånd att inrätta andra platser om platser står tomma. Det är förändringar som har tvingats fram på grund av att Socialdemokraternas centrala planering har misslyckats. Min fråga är då: Vill Socialdemokraterna gå vida- re nu och planera på det sättet att studenterna i större utsträckning får välja vad de ska läsa när nu den cent- rala planeringen har misslyckats som den har gjort?

Herr talman! Den akademiska friheten är unik, har jag hört Ulf Nilsson säga i något annat sammanhang. Jag skulle snarare vilja säga att den akademiska fri- heten en gång i tiden var unik, när akademin kanske var den enda institution i ett i övrigt oerhört regelstyrt samhälle som hade denna friheten att tänka och dra slutsatser. Friheten begränsades då och då ganska rejält och brutalt. Jag tänker på tiden med paradigm- skiftet när det gällde universum, och hur universum såg ut när den akademiska friheten och tankefriheten kolliderade med den katolska kyrkans oerhört strikta regelsystem när det gällde tänkandet. Det gick inte speciellt bra för forskare då. Vi har haft andra tider då det har funnits politiska enpartisystem, där partiideologin har varit övergri- pande allt tänkande och där den akademiska friheten på något sätt, precis som Gunnar Goude lyfte fram, har lyckats hålla sin position dold någonstans. Då slöt man sig i akademierna. Men att i ett demokratiskt samhälle, Ulf Nilsson, som vi befinner oss i måla upp myten av att den aka- demiska friheten på något sätt skulle ha samma roll som den en gång har haft stämmer inte. Hela sam- hället är fritt i dag. Vi har hela den mediala världen, där man kan tänka fritt och säga vad man vill. Vi måste se lärosätets roll i det nya samhället och inte måla upp en mytbild av ett samhälle som fortfarande förföljer forskare för deras idéers och tänkandes skull.