Höständringsbudget för 2011

Fru talman! I riksdagen är det vanligt att med motiveringen att tilläggsbudgeten är ett tekniskt dokument frigöra sig från plikten att bedriva oppositionspolitik. Förra året var det därför bara Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som tog chansen att opponera på regeringen. I år är Sverigedemokraterna ensamma om att yrka på förändringar i förhållande till regeringens tilläggsbudget. Med tanke på att de två stora utgiftsposterna för tilläggsbudgeten berör statsskuldsräntan, vilket på kort sikt är en opåverkbar post, och utgiftsområden för invandringsmottagning är det kanske inte så konstigt att man från oppositionens håll inte bemödar sig att engagera sig. Riksdagens övriga sju partier är så överens om att Sverige ska förbli västvärldens mest liberala land vad gäller storleken på invandringsmottagningen. Medan Frankrikes Nicolas Sarkozy, Tysklands Angela Merkel, Danmarks Anders Fogh Rasmussen och Englands David Cameron, som generellt har en fyra till sju gånger mindre asylinvandring per capita än vad Sverige har, ändå ser problem med en alltför slapphänt invandring - flera länder har även krävt att en omvärdering ska ske av den positiva synen på mångkulturen med dess automatiserade degenerering av den inhemska kulturen - går regeringen, oppositionen och Sverige i rakt motsatt riktning. Trots att alla exempel i vår omvärld pekar i samma riktning - från Kanada till Europa och till Australien - anser riksdagens övriga partier att problemet inte alls är förknippat med villkoren för mottagandet eller storleken på detsamma. Nej, i stället sitter man fast i samma gamla hjulspår som man gjorde för flera decennier sedan - det är bara att läsa gamla protokoll från riksdagen - och talar om samhällets bristande inställning och om behovet av mer eller rätt integrationspolitiska åtgärder. Diskussionen av i dag är, trots en väsentlig eskalering av problemen, nästan identisk med vad den var för årtionden sedan. Jag hör dessutom att regeringen nästa år ytterligare vill förstärka denna politik bland annat genom att öppna upp för snabbmedborgarskap och genom att förenkla för afrikaner, som statistiskt hör till de mest svårintegrerade grupperna, att få uppehållstillstånd. Det är också därför som jag tvingas stå här i dag och tala om detta som företrädare för det enda parti som säger att det nu får vara nog med ytterligare omfördelning från välfärden till integrationsåtgärder för att bedriva västvärldens mest ansvarslösa invandringspolitik. Det vi ser kan knappast beskrivas som något annat än en ren urartning av en redan tidigare extrem svensk invandringspolitik som ytterst gör att vi alla måste ställa oss frågan: Varför bedriver riksdagens övriga partier denna i grunden samhällsupplösande politik? Lyssnar vi till riksdagens övriga partier har vi från Socialdemokraternas tidigare partiordförande hört hur detta parti föraktar den svenska kulturen. Vi har hört att statsministern anser att bara barbariet är ursvenskt. Vi har hört finansministern argt säga att Sverige utan denna politik i dag hade stått och stampat på ett jordgolv. Vi har sett hur Miljöpartiet med all sin kraft har kämpat för att ge illegala invandrare inte bara uppehållstillstånd, utan man har även tillsammans med regeringen valt att belöna brottsliga gärningar och avsteg från den allmänna asylprocessen genom gratis sjukvård och andra välfärdsförmåner. Vi har också hört Centerpartiets nya vision om Sverige som det nya nybyggarlandet med upp till 30 miljoner invandrare som skulle lösa såväl välfärds- som arbetslöshetsproblemet. Allt detta hör vi dessutom trots att vi har informerats om att Sverige är absolut sämst i hela OECD på att erbjuda arbetstillfällen för invandrare. Solidariteten och känslan för andra människor eller det svenska folket tycks i vissa avseenden över huvud taget inte existera bland riksdagens övriga partier. Vi ser därför hur människor som har bott här i större delen av sitt liv ändå inte blivit en del av det svenska samhället. Vi ser till exempel hur gäng tar över stadsdelar. Vi ser hur en fjärdedel av eleverna med utländsk bakgrund går ut grundskolan utan behörighet till gymnasieskolan. Vi ser inte minst detta ske samtidigt som utanförskapet cementeras och välfärden urgröps. Fru talman! Det är hög tid att våga pröva denna i relation till vår omvärld extrema politik mot den politik som är norm i övriga Europa. Vi måste våga ställa krav på dem som kommer till vårt land med krav på anpassning, krav på egenförsörjning, krav på skötsamhet, krav på identifikationshandlingar och krav på anknytning till Sverige. Jag vill påstå att vi inte behöver gå särskilt långt tillbaka i tiden för att visa att vårt alternativ fungerar bättre. Under 50-, 60- och delar av 70-talet var invandrare sysselsatta i lika hög grad som svenskar. Den invandring som vi hade till Sverige fram till mitten av 70-talet krävde varken några kostsamma särlösningar eller kostsamma integrationsprojekt helt enkelt därför att det ställdes krav på att invandrare som kom till Sverige också skulle anpassa sig till det svenska samhället och lösa sin egen försörjning. Om denna politik återigen skulle implementeras i Sverige hade förra årets och innevarande års regeringsbegäran om tilläggsanslag, utöver redan tidigare fastställda ramar på nära 1 miljard plus ½ miljard bara i år, alltså nästan 1 ½ miljard kronor, för att bekosta västvärldens mest inhumana invandringspolitik, varit överflödiga. Det skulle inte bara ha kunnat innebära en större chans till ett arbete för landets nuvarande arbetskraft utan även ett betydligt större mervärde för landets skatteuttag, inte minst i form av en stärkt a-kassa, en stärkt sjukvård, skola och äldreomsorg, stärkta utbildningsinsatser och en avskaffad pensionärsskatt. Fru talman! Att komma till rätta med de problem som riksdagens övriga sju partier har förorsakat tillhör själva kärnan i Sverigedemokraternas politiska gärning. Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation i finansutskottets förslag till betänkande 11.

Fru talman! Att verkligheten överträffar dikten är för många av oss en vedertagen sanning, och statsbudgeten är inget undantag utan befäster snarare den tesen ytterligare. Verkligheten ger vid handen att nivåerna för vissa anslag i budgeten behöver höjas medan andra kan sänkas. Totalt föreslås att ytterligare 11 ½ miljard anslås för att ramarna för 2011 års budget ska vara i paritet med utfallet. Det är i princip lika mycket pengar som anslås till budgetområdet Rikets styrelse. Fru talman! Vad beror då denna avvikelse på? Den främsta förklaringen finns att hämta från anslaget Räntor på statsskulden, där utgifterna bedöms bli 10 ½ miljard högre än beräknat, vilket motsvarar en ökning med 40 procent. Kostnaderna för statsskuldsräntan kommer därmed att landa på 36 miljarder i stället för de prognostiserade 25,8 miljarderna. Det är en väsentlig avvikelse, vilket också är anledningen till att det nu åligger riksdagen att fatta beslut om denna post. Enligt budgetlagen kan regeringen på eget bevåg besluta att anslag för räntor på statsskulden får överskridas om det är nödvändigt för att fullgöra statens betalningsåtaganden. Men efter tidigare uttalanden från finansutskottet väljer nu regeringen att hantera väsentliga avvikelser via ändringsbudgeten, vilket är positivt. Fru talman! Enligt regeringens proposition beror ökade kostnader på 10,2 miljarder i huvudsak på valutakursförluster och förändrad låneplan. Den uppgiften visar sig inte vara helt korrekt. På grund av regeringens brist på utförlig beskrivning av överskridandet inhämtade utskottet kompletterande information från bland annat Riksgälden. Av informationen framgår att 1 ½ miljard beror på valutakurseffekter som uppstår för lån i utländsk valuta beroende på hur växelkursen utvecklats. 4 miljarder förklaras av ändrad låneplan - en tillfällig kostnad som uppstår när Riksgälden sätter om lån till lägre ränta och väljer att betala ränteskillnaden direkt. Valutakursförändringar och förändrad låneplan förklarar sammanlagt 5 ½ miljard. Då återstår runt 5 miljarder att hitta förtydliganden till. Enligt utskottets uppgifter är förklaringen att regeringen helt enkelt missbedömt den ekonomiska utvecklingen. Regeringen bedömde att de långa svenska och utländska räntorna skulle bli betydligt lägre än vad utfallet nu visar - en felbedömning som kostar 4 miljarder kronor. Dessutom bedömdes budgetsaldot bli något bättre, vilket också bidrog till att ränteutgifterna underskattades. Fru talman! Att i dessa ekonomiskt turbulenta tider göra makroekonomiska felbedömningar må vara begripligt. Mer obegripligt är att regeringen väljer att inte redovisa den förklaringen. Regeringens felbedömning på 4 miljarder kronor nämns inte med ett enda ord. Jag kan också konstatera att finansutskottet vid flera tillfällen anfört att anslagsberäkningar bör göras tydligare och redovisas för riksdagen så att beslutsunderlaget blir så relevant som möjligt. Det är, fru talman, högst otillfredsställande att regeringen inte hörsammar utskottets begäran.

Fru talman! Att verkligheten överträffar dikten är för många av oss en vedertagen sanning, och statsbudgeten är inget undantag utan befäster snarare den tesen ytterligare. Verkligheten ger vid handen att nivåerna för vissa anslag i budgeten behöver höjas medan andra kan sänkas. Totalt föreslås att ytterligare 11 ½ miljard anslås för att ramarna för 2011 års budget ska vara i paritet med utfallet. Det är i princip lika mycket pengar som anslås till budgetområdet Rikets styrelse. Fru talman! Vad beror då denna avvikelse på? Den främsta förklaringen finns att hämta från anslaget Räntor på statsskulden, där utgifterna bedöms bli 10 ½ miljard högre än beräknat, vilket motsvarar en ökning med 40 procent. Kostnaderna för statsskuldsräntan kommer därmed att landa på 36 miljarder i stället för de prognostiserade 25,8 miljarderna. Det är en väsentlig avvikelse, vilket också är anledningen till att det nu åligger riksdagen att fatta beslut om denna post. Enligt budgetlagen kan regeringen på eget bevåg besluta att anslag för räntor på statsskulden får överskridas om det är nödvändigt för att fullgöra statens betalningsåtaganden. Men efter tidigare uttalanden från finansutskottet väljer nu regeringen att hantera väsentliga avvikelser via ändringsbudgeten, vilket är positivt. Fru talman! Enligt regeringens proposition beror ökade kostnader på 10,2 miljarder i huvudsak på valutakursförluster och förändrad låneplan. Den uppgiften visar sig inte vara helt korrekt. På grund av regeringens brist på utförlig beskrivning av överskridandet inhämtade utskottet kompletterande information från bland annat Riksgälden. Av informationen framgår att 1 ½ miljard beror på valutakurseffekter som uppstår för lån i utländsk valuta beroende på hur växelkursen utvecklats. 4 miljarder förklaras av ändrad låneplan - en tillfällig kostnad som uppstår när Riksgälden sätter om lån till lägre ränta och väljer att betala ränteskillnaden direkt. Valutakursförändringar och förändrad låneplan förklarar sammanlagt 5 ½ miljard. Då återstår runt 5 miljarder att hitta förtydliganden till. Enligt utskottets uppgifter är förklaringen att regeringen helt enkelt missbedömt den ekonomiska utvecklingen. Regeringen bedömde att de långa svenska och utländska räntorna skulle bli betydligt lägre än vad utfallet nu visar - en felbedömning som kostar 4 miljarder kronor. Dessutom bedömdes budgetsaldot bli något bättre, vilket också bidrog till att ränteutgifterna underskattades. Fru talman! Att i dessa ekonomiskt turbulenta tider göra makroekonomiska felbedömningar må vara begripligt. Mer obegripligt är att regeringen väljer att inte redovisa den förklaringen. Regeringens felbedömning på 4 miljarder kronor nämns inte med ett enda ord. Jag kan också konstatera att finansutskottet vid flera tillfällen anfört att anslagsberäkningar bör göras tydligare och redovisas för riksdagen så att beslutsunderlaget blir så relevant som möjligt. Det är, fru talman, högst otillfredsställande att regeringen inte hörsammar utskottets begäran.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionen. När man lyssnar på Johnny Skalin kan man tänka sig att den här debatten är den stora integrationspolitiska debatten i riksdagen. Men nu talar vi om höstbudgeten. Precis som föregående talare var inne på handlar denna ändringsbudget först och främst om att det under ett år händer rätt så mycket i ett rike. Det kan finnas anslag som behöver höjas - i det här fallet 14 anslag. Några anslag sänks - 13 anslag. Som Pia Nilsson sagt är det en höjning av anslagen med 11,9 miljarder och en sänkning med 46,5 miljoner. Den stora summan i betänkandet gäller statsskuldräntor. Vid en omläggning av statsskulder - när man löser lån och tar upp nya lån - uppstår naturligtvis sådana här förändringar. Regeringen hade inte behövt komma till riksdagen med detta, men ett enigt finansutskott tycker att man bör göra det när det är väsentliga avvikelser. Vi är glada över att man har gjort det. Vi kan också vara väldigt glada över att vi har en så liten statsskuld. Skulle det vara lite längre söderut i Europa skulle vi i dag kanske ha haft betydligt större penningsummor att tala om. Jag konstaterar att Sverigedemokraterna gör detta till en integrationspolitisk debatt. Men en fråga måste jag bara, fru talman, få lyfta fram. Det gäller anslag här som varierar. När det gäller Sametinget har man ett stort anslagssparande. Man har minskat ett anslag med 0,5 miljoner kronor - medel som inte kommer att användas. Sverigedemokraterna menar att regeringen i detta fall använder Sametinget som en kassako; så uttrycker man sig. För mig känns det väldigt märkligt och också lite lågt med den typen av diskussion i en allvarlig och ganska viktig fråga. Att regeringen skulle använda Sametinget som en kassako när det handlar om 0,5 miljoner kronor tror jag inte att någon i Sveriges riksdag riktigt kan skriva under på. Frågan är om ens alla sverigedemokrater gör det. Jag tänker inte förlänga den här debatten mer utan avslutar med att ännu en gång yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Svantesson säger här att vi gör en integrationspolitisk debatt av det här ärendet. Men den som tittat i tilläggsbudgeten vet att, som Svantesson själv säger, de två stora posterna här är statsskuldräntorna och en begäran om 530 miljoner kronor till integrationsinsatser. Så här såg det ut också i våras. Då begärde man 875 miljoner kronor. Konsekvent missbedöms kostnaderna för invandringsmottagningen. Invandringsmottagningen skenar. Det gör också kostnaderna. Det innebär att det för det utgiftsområde där de här utgifterna finns har skett en ökning med 30 procent under innevarande budgetår. Det menar jag är anmärkningsvärt. När man lägger fram ett budgetförslag har man ett ansvar för att ta fram en så god prognos som möjligt eftersom förslaget gäller en lång tid. I det här fallet brister regeringen konsekvent. Det är någonting som riksdagen måste reagera på, och det är vad vi i det här fallet har gjort.

Fru talman! Ja, en hel del saker förändras under ett år. Till exempel förstärker regeringen bostadstilläggen för pensionärer. Man inser att de pengarna inte räckt. Det gäller även mottagandet av unga. Frågan är då, Johnny Skalin, om vi om fler kommer till Sveriges gräns någon gång i september ska säga: Nu har vi använt alla våra pengar, så ni kan tyvärr inte söka asyl, inte komma hit, utan ni får åka någon annanstans. Vi måste hålla budgeten. Är det ett sätt att bedriva en human flyktingpolitik? Är det ett sätt att tillämpa asylrätten? Hur tror Johnny Skalin att detta i verkligheten skulle fungera?

Fru talman! Tittar vi lite närmare på förslaget ser vi att det rör vad som kallas för flyktingbarn. I Norge och Danmark till exempel har det visat sig att mer än hälften av dem som kommit dit och som kallat sig för barn faktiskt inte är barn. Också av den anledningen kan det vara en god idé att skärpa kraven avseende människor som kommer hit. När det gäller flyktingbarnen är kostnaden närmare 1 miljon kronor per person. Det är ofantligt mycket pengar - pengar som skulle kunna göra betydligt större nytta på plats. Det är den politik vi företräder. Vi vill rikta mer pengar till UNHCR för att hjälpa människor i nöd och för att hjälpa så många som möjligt. Den poängen har regeringen helt och hållet missat. Vi menar att det är upp till regeringen att återkomma med uppgifter om hur man ämnar förbättra systemet så att vi, som sagt, kan hjälpa de människor som verkligen behöver hjälp och så att vi kan hjälpa så många som möjligt. Med tanke på att den här utgiftsposten är så stor, att det kostar så mycket pengar per mottagen individ, kan man, menar vi, se över också detta system. Enligt vår mening är det inte rimligt att en person som kommer hit och som söker skydd här ska kosta upp till 1 miljon kronor per år.

Fru talman! Det är ingen hemlighet att vi har olika synpunkter på detta. Jag tror att man kan göra både och. Man kan både göra gott för människor i andra länder och göra gott för människor som kommer hit. Men de ska prövas. Alla unga som kommer hit prövas. Alla stannar dock inte kvar i Sverige, men den som har rätt att stanna här gör det. För att detta ska bli säkert och för att det ska fungera ute i kommunerna måste vi se till att kommunerna får vad de behöver. Därför justerar vi i det här anslaget. Man kan fundera på hur Sverigedemokraterna skulle vilja att det här såg ut under innevarande år. En intressant reflexion, fru talman, är att repliker uppstår nu i samband med höständringsbudgeten, inte tidigare i den stora debatten om 2012 års budget. Men det är en annan sak. Min lilla fundering är hur vi just nu, i november 2011, ska lösa det här. Ni sverigedemokrater vill effektivisera med 500 miljoner kronor avseende de ungdomar som kommer hit. På vilket sätt ska de då få en säker prövning? Ska de inte ha tak över huvudet? Ska de inte ha mat? Hur tänker Sverigedemokraterna lösa det faktum att många faktiskt söker skydd i Sverige? Det gör man också därför att Sverige är ett öppet och generöst land. Det ser jag, till skillnad från Johnny Skalin, som någonting positivt. Hur tänker alltså Sverigedemokraterna under innevarande år - det är det vi nu talar om - lösa frågan om nämnda ungdomar som kommer till Sverige?