Högskolan

Herr talman! I dag debatterar vi utbildningsutskottets betänkande UbU9 om högskolan. I betänkandet redovisar vi socialdemokrater vår syn på bland annat högskolans framtida utveckling, behovet av ett nytt resursfördelningssystem som prioriterar kvalitet, krav på uppföljning av studenterna efter avslutad utbildning för att driva fram en bättre koppling mellan högskolan och arbetsmarknaden, behovet av att satsa på breddad rekrytering och en hård kritik av regeringens beslut att avskaffa 25:4, vilket i framtiden kommer att göra det svårare för människor med arbetslivserfarenhet att studera vidare med mera. Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men jag vill för tids vinnande yrka bifall till reservationerna 1, 5 och 8. Herr talman! Allt fler unga människor i vårt land ser högre utbildning som en investering - en investering i större kunskaper, ett bättre jobb och ett rikare och friare liv. Allt fler länder i världen resonerar på liknande sätt. De ser högre utbildning och forskning som en investering för framtiden, ett sätt att behålla och attrahera nya företag till landet och ett sätt att bli en vinnare i den knivskarpa internationella konkurrensen. Det gör inte Sverige. Den svenska regeringen har valt en helt annan väg. I stället för att investera i högre utbildning satsar man stora summor på att subventionera städning i hemmet hos välbeställda. I stället för att ge unga människor chansen att förverkliga sina utbildningsdrömmar drar man ned på utbildningsmöjligheterna, både i högskolan och i komvux. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att vi har gått från visionen om att vara en ledande kunskapsnation till att sträva efter att bli en ledande städnation. Vi har gått från visionen om en öppen högskola där begåvade unga människor från alla samhällsklasser skulle ges möjlighet att förkovra sig till viljan att hårdare ransonera högre utbildning. Herr talman! Sverige har valt fel väg. I tidigare debatter med högskoleministern om detta har Lars Leijonborg mer eller mindre gett Socialdemokraterna rätt, men inte nu utan på lång sikt. Först måste den borgerliga regeringen tydligen dra ned för att sedan erbjuda fler utbildningsplatser. Först måste de tydligen prioritera städningen, sedan forskningen. Vi socialdemokrater menar att Sverige inte har råd att vänta på att den borgerliga regeringen ska göra det som är rätt och riktigt. Vi har inte råd att vänta på att man ska göra det som stärker både människor och svenskt näringsliv, nämligen investera för framtiden. Häromdagen inledde utbildningsminister Jan Björklund sina kommentarer till Gymnasieutredningen med följande ord: Alla vill inte bli akademiker och samhället fungerar inte om alla är akademiker. Det är nog sant. Alla vill heller inte bli servitörer, dokusåpastjärnor eller utbildningsministrar. Därför känns det både roligt och viktigt att vi i dag ska prata om just högskolan och om alla dem som faktiskt vill studera på universitet och högskola och som vill bli akademiker. De är rätt många. Den socialdemokratiska regeringen satte upp ett mål om att 50 procent av en generation ska ha möjlighet att gå vidare och påbörja en högskoleutbildning innan de fyller 25 år. I ett internationellt perspektiv är det inte särskilt radikalt. OECD räknar med att över hälften av dagens unga kommer att göra det. Tio OECD-länder, däribland alla de övriga nordiska länderna, högskoleutbildar redan i dag fler än Sverige. Det är faktiskt bara Sverige och Nya Zeeland som minskat andelen högskoleutbildade de senaste åren. TCO presenterade för någon vecka sedan en rapport som visar att 76 procent, mer än tre fjärdedelar, av svenskarna anser att Sverige bör ha en topposition när det gäller att ha en välutbildad befolkning. Två av tre tror att fler behöver ha högskoleutbildning i framtiden. Det är också vad Svenskt Näringsliv säger om de får frågan. Statistiska centralbyrån har frågat dem som verkligen berörs, dagens ungdomar. Av dem säger 60 procent att de vill ha en högskoleutbildning. Inte alla vill bli akademiker, upprepar regeringen likt en papegoja. Vem påstår det? Allt fler vill skaffa sig en högre utbildning, men allt färre får chansen med regeringens politik. Det är en kortsiktig och tillväxtfientlig politik som regeringen bedriver. Vi socialdemokrater är tydliga på den här punkten. Vi vill att Sverige ska vara en ledande kunskaps- och forskningsnation. Vi är övertygade om att de människor och de nationer som är bäst förberedda för att möta den allt snabbare globaliseringen kommer att klara sig bättre i framtiden. Utbildning, utbildning, utbildning och forskning har därför en helt central betydelse för jobben och välfärden. Herr talman! Socialdemokraternas budgetalternativ som vi diskuterade för en tid sedan innehöll därför kraftfulla satsningar på högre utbildning och forskning. Totalt investerar vi nästan 3 miljarder kronor mer än regeringen på högre utbildning och forskning de kommande åren. Det handlar bland annat om 400 miljoner kronor mer till grundforskning varje år. Det handlar om fler högskoleutbildningar där vi särskilt pekar ut olika bristutbildningar. Det handlar om riktade pengar för att arbeta med breddad rekrytering och pedagogiskt utvecklingsarbete. Vi är övertygade om att allt detta behövs om Sverige även fortsättningsvis ska lyckas vara en ledande kunskaps- och forskningsnation. För det krävs insatser både från det offentliga och från näringslivet. För att lyckas måste också kvaliteten höjas. Vi vet att utbildningskvaliteten kan höjas genom tydligare profilering, ökad samverkan och koncentration av vissa utbildningar. Det behövs verkligen ett förändrat resurstilldelningssystem som förstärker kvaliteten i den högre utbildningen i hela landet. Jag hoppas verkligen - vi kan komma tillbaka till det senare - att de borgerliga ledamöterna ger besked här i dag om att den utlovade kvalitetssatsningen kommer som man talade om i valrörelsen och som Resursutredningen nu har lagt grunden för. I vår budgetmotion och med våra reservationer här i dag lyfter vi socialdemokrater särskilt fram ett antal viktiga kvalitetsfrågor för den högre utbildningen: fler disputerade universitetslärare, mer tid för undervisning, bättre arbetslivsanknytning i all utbildning och krav på samtliga universitet och högskolor att systematiskt följa upp tidigare studenter för att kunna höja kvaliteten i utbildningen. Det handlar också om en satsning på breddad rekrytering och jämställdhet för att öka utbildningens kvalitet samt en fortsatt internationalisering av högre utbildning. Herr talman! Om man funderar lite grann på att vi har olika perspektiv på vad som är viktigt för Sverige tycker jag ändå att det värsta med regeringens utbildningspolitik när det gäller högskolan i dag är att man sade en sak då och gör någonting helt annat nu. I valrörelsen stod inte minst Folkpartiet, högskoleministerns eget parti, och lovade miljardsatsningar på högre utbildning. Det skulle komma fler Nobelpris till Sverige. Det skulle ske en höjning av studiemedlen och göras förbättringar för studenterna. Vi har inte sett någonting av de kvalitetsförstärkningarna än så länge. Nu har vi en utredning som ligger på vårt bord men också på regeringens bord som handlar om ett nytt resursfördelningssystem för kvalitet i högre utbildning. Jag vill fråga samtliga borgerliga partier: Kommer det nu en ordentlig kvalitetssatsning på högskolan i höstens budget, det som lovades inför valet, det som högskolevärlden har väntat på, som man har varit så besviken på inte har kommit? Blir det en sådan satsning nu, eller kommer den att utebli? Vi är ute och reser och ska besöka nästan samtliga universitet och högskolor under det här året. När vi möter universitetsledningar säger de att de kvalitetspengar som de har fått av regeringen har ätits upp av annat, inte minst av löneökningar. I verkligheten innebär många av de satsningar som det talas om i den här kammaren minus ute i verkligheten. Det är verkligheten. Då undrar man om man får besked. Kanske vi inte får något besked i dag. Jag är inte så optimistisk, herr talman, därför att jag noterade att Sulf, Sveriges universitetslärarförbund, i en kommentar till högskoleministern sade att Lars Leijonborg inte verkar förstå allvaret i de hot som riktas mot högskoleutbildningen. Man menade att resurshushållningen leder till för lite lärartid. För bara några veckor sedan - jag ska runda av, för jag ser att tiden har gått - presenterade Saco rapporten Kunskapens läge 2008. I rapporten görs en internationell jämförelse mellan Sverige och andra länder. Sammanfattningsvis konstaterar man att Sverige fortfarande satsar relativt mycket på högre utbildning och forskning, men att Sverige går bakåt på alla de tre områden rapporten granskat: andelen högskoleutbildade i befolkningen, satsningen per student och utgifter för forskning och utveckling. Herr talman! Jag vill avsluta med Sacos avslutning i deras rapport. De skriver så här: "Det är en utveckling som inte kan fortsätta om vi vill vara en ledande kunskapsnation och en framstående forskningsnation och hävda oss i en globaliserad tillvaro."

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 8, 11 och 16. Självklart står jag bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men jag vill lyfta fram enbart de här tre i kammaren för att vinna tid. Jag är en av de många som har haft en oförglömlig läsupplevelse när jag läste Åsa Linderborgs barndomsskildring Mig äger ingen . Den handlar om hur hon på 70-talet växte upp hos sin pappa. Hennes pappa hade sjuårig grundskola, jobbade sedan tidiga tonåren som härdarmästare i Västerås fram till avsked och förtidspensionering. När Åsa Linderborg var 14 år flyttade hon till mamman som hade sex års grundskola men hade gjort karriär inom offentliga sektorn. I en skrift om utbildning som TCO har gett ut intervjuar man Åsa Linderborg. Då säger Åsa Linderborg så här: Min klassresa började med utbildning. Jag tror på utbildning, fortsätter hon. När jag vet vad den har betytt för mig förstår jag vad den kan betyda för alla andra, och jag har en tillvaro som totalt skiljer sig från min pappas. Hon var den första i pappans familj som läste på universitet. Hon har doktorerat i historia och är i dag författare, kulturskribent på Aftonbladet och debattör. Det är egentligen så här vi i Vänsterpartiet vill att det ska vara. Det ska finnas en möjlighet för alla att bilda sig, växa, skaffa sig kunskaper, att genom utbildning få valmöjligheter i livet när det gäller yrkesval och bättre förutsättningar om man vill eller måste byta jobb. Självklart är utbildningen viktig, som sades här tidigare, för varje ung människa, eller äldre människa också för den delen, men utbildningen är också viktig för samhällsutvecklingen, för att vi ska få aktiva medborgare som har bra förutsättningar att vara med och diskutera, debattera och tycka till. Vi behöver fortsätta investera i utbildningen som en del i en fortsatt utveckling av välfärden. Universiteten är ju också omistliga när det gäller analys, nya kunskaper och kritisk debatt. Därför ser vi i Vänsterpartiet med oro att möjligheterna för många att gå vidare till högskoleutbildning smalnar av med alliansens politik. Det livslånga lärandet startar egentligen redan i förskolan. Nu får vi vårdnadsbidrag som gör att de barn som allra mest behöver gå i förskolan kanske inte kommer att göra det och får en sämre start i skolan. Gymnasieskolan delas upp i yrkesinriktade program som inte ger behörighet att söka högskoleutbildningar. Som sades tidigare vill sex av tio gå högskoleutbildning. Det är lite intressant att se att på omvårdnadsprogrammet, som är ett yrkesförberedande program, vill 75 procent av dem som går där fortsätta på högskoleutbildning. Det är samma nivå, till och med lite högre än för dem som går samhällsvetarprogrammet. Vuxenutbildningen får mindre pengar, och svenska för invandrare satsar på dem som väldigt snabbt kan ta sig igenom och lämnar de andra efter sig. Alltså smalnar den högre utbildningen av. För oss är det en demokratisk fråga att alla får en chans till utbildning, också till högre utbildning. Livslångt lärande måste vara något man kan varva med arbete och studier. Men det här är också väldigt mycket en kvalitetsfråga, anser jag. Får vi en utveckling där alla läkare kommer från övre medelklass, har föräldrar som är läkare, är välutbildade och har bra ekonomi, och alla jurister, lärare och socialarbetare ser likadana ut får vi faktiskt sämre verksamheter. Då kommer vi att ge sämre stöd och bemötande av människor med alla de olika erfarenheter som människor har som kommer att möta de här yrkesgrupperna. I måndags presenterades Gymnasieutredningen, som ett exempel på den här avskalade politiken. Som jag sade tidigare kommer de som går de yrkesförberedande programmen inte att kunna gå vidare eller få högskolebehörighet. Jag delar TCO:s, Tjänstemännens Centralorganisations, kritik. Vi behöver många som kan gå vidare till högre utbildning. Vi behöver höga ambitioner, för förändringsfaktorn är så hög på arbetsmarknaden, och kraven på förnyelse är så stora. Det ställs stora krav på att människor ska kunna utvecklas i jobbet, ta eget ansvar, lära sig jobbet, ta till sig nya kunskaper. Mer utbildning gör det också lättare att kunna byta jobb och livsbana. Dessutom är det ju så att gymnasieskolan och utbildning inte är till bara för att producera arbetskraft. Den är också till för att ge oss alla bra förutsättningar att vara aktiva medborgare, att delta i det demokratiska samhället och påverka. Vi ska vara föräldrar, kunna ge stöd till våra barn. Vi ska över huvud taget fungera på ett bra sätt ute i samhället, och vi vet att det är lättare att göra sig hörd om man har en bra utbildningsbas. Den sociala snedrekryteringen till högskolan riskerar att öka när man ska göra så tidiga val av vad man ska utbilda sig till. Det är inte de högutbildades barn som kommer att gå på omvårdnadsprogrammet eller fordonsprogrammet. Vårt alternativ är att i stället satsa på fler lärare i skolan, väl utbildade lärare och tidiga insatser på pedagogik och hur utbildningen läggs upp. 25:4-regeln nämndes tidigare av Mikael Damberg. Den har varit ett sätt att få människor att läsa på högskola när de har blivit lite äldre och fått arbetslivserfarenhet. Det har nu alliansen tagit bort. Vi i oppositionen är eniga om att regeln bör vara kvar. Studiemedel är också viktigt för att ge tillgänglighet för många. Det kan upplevas ekonomiskt betungande att läsa på högskolan om man inte har föräldrar som kan sticka till extra pengar eller om pengarna inte finns på banken. Då kanske man drar sig för att börja en lång utbildning. I dag är studenternas ekonomi katastrofal. 7 367 kronor i månaden räcker inte så långt. Sveriges förenade studentkårer har visat att studenterna har 22 procent lägre köpkraft i dag än vad de hade 1980. För oss är det självklart att om man pluggar på högskolan ska man plugga på heltid. Man ska inte vara tvungen att både plugga och jobba för att få det att gå ihop. Vi vill alltså höja studiemedlet med 1 200 kronor i månaden, och vi har det med i vår budget. Jag tänkte också fråga vad en satsning är. Är det som regeringen säger, det vill säga att tillföra universitet och högskolor 360 miljoner för att höja kvaliteten och samtidigt minska antalet platser och ta bort 200 miljoner, och som lök på laxen ersätta en lönehöjning och prishöjning på 3-3,4 procent med 0,77 procent? Precis som det sades tidigare är det klart att man ute i verkligheten inte upplever att det har gjorts någon satsning. Man har inte mer pengar att förbättra undervisningen med. Vi från Vänsterpartiet har avsatt 1,3 miljarder mer till forskning och utbildning för högskolorna. Vi har gjort det bland annat genom att vi inte vill ha färre platser. Vi ska inte minska antalet platser på högskolan. Vi behöver dem. Vi har också satsat på att kompensera för lönehöjningar, och vi har satsat 500 miljoner för att stärka högskolelärarnas forskning. Det är viktigt att forskning och utbildning går hand i hand. Det är viktigt att vi får fler disputerade lärare, och det är viktigt att de finns på högskolorna runt om i landet. Utan högskolan stannar Sverige - i alla fall det Sverige jag vill ha med höga ambitioner när det gäller utbildning och forskning. Det är också viktigt att det finns möjligheter till högskoleutbildning runt om i hela landet. Många människor kommer inte att välja att åka till de stora universitetsorterna utan de kommer att avstå från högskoleutbildning. Många delar av Sverige kommer inte att kunna utvecklas på ett bra sätt om det inte finns tillgång till högskolan och dess resurser att samarbeta och utveckla tillsammans med näringslivet. Det kommer också att innebära att alla delar av Sverige får bättre tillgång till arbetskraft med högre utbildning. Det är ganska vanligt att man när man har läst färdigt faktiskt stannar på orten man har pluggat vid. Det finns alltså ingen anledning att sänka ambitionerna. Det finns anledning att göra tvärtom.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi i Miljöpartiet står bakom alla våra reservationer, men för att slippa sitta och votera till tids ände tänkte vi yrka bifall till bara reservation 8 och reservation 14. Det här betänkandet innehåller en mängd olika förslag på högskolans område. Jag tänkte beröra några av de reservationer vi har. Till att börja med tänkte jag prata om arbetsmarknaden. Vi föreslår att man faktiskt ägnar mer tid i högskolorna åt att följa upp studenterna efter högskolan. Det är ett sätt för högskolan att kvalitetssäkra utbildningen för sin egen skull och för studenternas skull. Det är viktigt att ta reda på hur många som får arbete efteråt och vilken typ av arbete de får - om det är något som har bäring på den utbildning de har eller om det är svårt att få den typen av jobb. Det är också viktigt att få reda på om de har haft någon annan användning av den kunskap de har fått på högskolan. Det borde redovisas för de studenter som sedan ska söka till utbildningen, så att de kan få en bra möjlighet att se vad utbildningen kan förväntas ge. Det är också viktigt när det gäller arbetsmarknaden att få titta på övergången till arbetsmarknaden för studenter. Här borde högskolan jobba mer med att få tag på bättre praktikplatser. Man borde på fler utbildningar åläggas att anordna praktikplatser. Det är också viktigt med kontaktytorna. Jag skulle vilja lyfta fram ett exempel på detta som vi har sett. Miljöpartiet ordnade ett seminarium för ett tag sedan, Miljöbron. Det är ett utmärkt exempel. Här handlar det om miljödelar i högskolan, men det skulle kunna tillämpas på många andra delar. Studenterna får då möjlighet att via en praktikplats komma ut på olika små och medelstora företag och dela med sig av sin kompetens. De små och medelstora företagen får då en bra miljökompetens. Det är ovanligt i dagsläget. Det är konstiga siffror på detta. Ungefär 98 procent av företagen och studenterna är nöjda. Man kan undra om de har fuskat, men de bedyrar att de verkligen har kontrollerat noggrant. Ingen är negativ. Det vore något att ta efter i andra delar än rena miljödelar - även om det är extra roligt att det finns med där. Låt oss prata om något mindre roligt, nämligen att regeringen har tagit bort 25:4-regeln. Jag vill inte säga att det är den bästa regel som någonsin har funnits, men den har varit ett sätt att bredda rekryteringen och få in människor med yrkeserfarenhet. Jag kan göra en personlig jämförelse. I höstas var det sista gången 25:4 användes. Då kom jag in på juristprogrammet i Göteborg. Jag kom visserligen inte in med hjälp av 25:4-regeln eftersom jag hade jobbat i bara fyra år och åtta månader. Jag nådde inte upp till femårsgränsen, men jag lyckades ta mig in ändå. Jag var intresserad av att se vilka som hade kommit in på vilka kriterier. Betygsantagningen ligger högt, ungefär 19,4 för utbildningen. Det är fråga om många yngre. Det har varit betygsinflation. Därför är det mest yngre som kommer nästan direkt från gymnasiet. Vi har jobbat mycket i grupp. Det har visat sig att det ibland har funnits med äldre människor i grupperna. Då såg jag att en stor andel av dem hade kommit in med hjälp av 25:4-regeln. Min erfarenhet är att det i grupparbetena är en tillgång att ha med människor med yrkeserfarenhet. Juristprogrammet har i mycket anknytning till vad som händer i verkligheten, att tillämpa regler, och det är en stor brist om det bara finns människor som kommer direkt från gymnasiet. Det är utmärkt med sådana också, men det krävs en blandning. Jag tror att nuvarande system har omöjliggjort detta. Det är sorgligt. Jag hoppas att den borgerliga majoriteten kan omvärdera detta eller skapa en annan regel så att det går att uppnå samma effekt. Jag hoppar helt i ämnena. Vi har en reservation om utomhuspedagogik. Vi tycker att det borde vara bra att få in det tydligare i lärarutbildningen. För att lyckas bra i skolan krävs att man använder många av sina sinnen. I dagens skola är det ofta så att man bara lyssnar och ser när man i stället borde känna, lukta och i vissa fall smaka. Framför allt möjligheten att känna och uppleva saker är större utomhus. Man borde därför se över hur man kan få in det i utbildningen. Det är lätt att bara gå på rutin som lärare om man inte har fått kunskap om hur man använder sig av en större del av verkligheten än den som finns i klassrummet. Nästa ämne är tolkar. Vi föreslår att tolkutbildningen ska ses över. Det måste bli fler tolkar. I dagsläget är det i vissa fall problem med rättssäkerheten i till exempel asylprocessen eftersom det inte finns tillräckligt många tolkar. Regeringen har sagt att man ska titta på det här och återkomma. Jag skulle vilja veta när, om man tänker dröja länge med det. Ett annat viktigt område gäller kunskaper som till exempel lärare och läkare kan ha, och det är kunskaper om HBT-personer. Man kan då fråga sig varför de ska ha det. Inom sjukvården måste till exempel läkare och andra i dagsläget ha kunskaper om människors olika problem när de ska möta människor, och de har då varit beroende av enskildas initiativ. Det är enskilda människor som utanför sin utbildning har haft kunskap och kunnat föra den med sig in i sjukvården. Det är väldigt bra, men det borde inte vara det som vi förlitar oss på. Det finns fall där man inte har kunnat möta upp med denna kompetens. För sjukvården är det en kompetensfråga, och det borde därför tas in i beskrivningen av vad man måste kunna för att ta examen. I skolan är det endast 2 procent som anser sig ha kompetens att undervisa om HBT-frågor. Det är skrämmande lågt. Då frågar man sig varför den borgerliga majoriteten inte vill ha det här. Denna gång hänvisar man inte till en utredning som kanske är på gång, utan det är bara nej. Vad är då motiveringen? Det står att man inte ska ha specifika grupper och att det ska vara en generell giltighet. Jag tycker att till exempel barn är en specifik grupp. Ska man inte ha kunskap om barn? Det blir väldigt konstigt. Det argumentet faller lite grann. Vi kan titta på "generell giltighet". Jag tänkte: Vad menar man egentligen med det? Jag slog upp "generell" i Svenska Akademiens ordbok, och den betydelse som passar bäst in här är en grupp av personer, att det ska vara en giltighet för en grupp av personer, inte bara för en enstaka. Jag tycker att det är väldigt tydligt att det här handlar om det, så därför faller argumenten. Jag skulle gärna vilja få något annat argument för att man är emot det här om det är möjligt. Jag vill slutligen säga något kort om jämställdhet - på övertid - och lyfta fram indikatorer som någonting som behövs i högskolan när det gäller utbildningen. Det står att det här kanske ska tas in och så vidare, och jag undrar: När kommer det här? Det håller på att utredas, om jag har förstått det hela rätt. Sedan borde det finnas större kunskap om genus i lärarutbildningens examensordning. I svaret står det att det finns allmänna skrivningar för jämställdhet, mot diskriminering och sådant. Men det borde vara mycket tydligare, för det finns många fall där man knappt ens går igenom den typ av kunskap som behövs i skolan. Det var kort om några olika reservationer. Vi står, som sagt, bakom alla. Jag hoppas få några svar från företrädarna för majoriteten.

Herr talman! Kunskap och kompetens är några av de viktigaste hörnstenarna i ett samhälle eftersom de utgör själva grunden för samhällets utveckling och välstånd. Det är också därför som det är så många partier, organisationer och enskilda människor som har följt de senaste årens rapporter om tillståndet i svensk utbildning med en mycket stor oro. På något sätt känns det ändå som om vinden har vänt. Reformer genomförs nu, och en förbättringskultur sveper över Utbildnings-Sverige. Kunskap och kvalitet har hamnat i fokus, och insikten om att möta alla elever med höga förväntningar börjar få ett allt större genomslag. Med tanke på det utredningsförslag som presenterades senast häromdagen och den efterföljande debatten tycks det ändå som om det är fler som uppfattar klokheten i att varje del av det livslånga lärandet måste ta ansvar för sin delsträcka i den här utbildningsstafetten. Det vi debatterar i dag är ett motionsbetänkande. Det är ett 80-tal motioner som behandlas, och som vi har hört är det en mångfald av olika ämnesområden som lyfts fram. Det handlar om att införa nya utbildningar eller nya ämnesområden i utbildningar. Att verka för ökad mångfald och genusperspektiv har vi hört om. Vissa ledamöter har också velat riktigt uppmärksamma sin regionala högskola. Det är också ämnesområden som social snedrekrytering och avskaffandet av kårobligatoriet. Många goda förslag och tankar finns. Men likafullt har utskottet beslutat att avstyrka dessa yrkanden. Man gör det med hänvisning till bland annat gällande bestämmelser. En del av de frågeställningar som har lyfts fram har vi helt enkelt inte förfoganderätt över här i riksdagen. Glädjande nog gör en hel del av planerade eller redan vidtagna åtgärder att vi slår in öppna dörrar. Regeringen har gått före, och en hel del reformer har genomförts. Det har också tillsatts många utredningar. Det känner vi alla till - det finns ett otal. Vi måste också i sann demokratisk anda ge dem tid att få utvecklas och att få presentera förslagen, och sedan begär man remissrundor och ger en chans till eftertanke, klokhet och funderingar kring vad som är det bästa i förslagen. Även om vi inte har verkställighet i allt har regeringen slagit in på en målmedveten och en prioriterad linje för att skapa en god kvalitet i universitet och högskolor. Jag sade tidigare att man har fått en insikt om värdet i detta med höga förväntningar. Och precis samma sak gäller här: Det finns mycket höga förväntningar på den politik som regeringen ska presentera för universitet och högskolor. Vi tar ett steg i taget. Vi har hört några tidigare talare fråga vad som händer och när det kommer att hända. Men vi går målmedvetet och successivt fram. Det regeringen har lagt fokus på är ökade frihetsgrader för universitet och högskolor, höjd kvalitet i högre utbildning, att universitet och högskolor ska vara attraktiva arbetsplatser - det är en nog så viktig fråga - och även utökade resurser till forskning och forskarutbildning. Men den frågan har debatterats tidigare, så den tänker jag inte uppehålla mig vid. Då det gäller den ökade friheten spelar universitet och högskolor många viktiga roller. Det som man kanske först tänker på är bildning: Jag ska utbilda mig. Det handlar om forskning och om att kunna garantera den vetenskapliga kvaliteten. Dessutom finns det ett krav på samverkan med näringslivet. Men en faktor som regeringen också vill slå vakt om handlar om det självständiga och kritiska tänkandet, som universitet och högskolor måste svara för i vår samhällsutveckling. Det här är någonting som man har slagit fast på Europanivå. Rektorer från alla länder har sagt att politik och ideologier inte får styra universitet och högskolor. Därför måste vi respektera detta. Det är särskilt viktigt i ett land där staten direkt och genom sina myndigheter står för ungefär 90 procent av verksamhetens finansiering. Regeringen har i alla fall uttalat att den politiska detaljstyrningen ska minska. Det kan vara nog så viktigt - vi har en högskoleförordning på 111 A 4-sidor. Att minska regelkrångel måste vara ett steg. Steg 1, som redan har genomförts, handlar om en avpolitisering av högskolornas styrelser. Steg 2 har genomförts i samband med budgetpropositionen 2008. Man har förenklat anslagsfördelningen och lättat upp det, och man har inte den strikta utformningen som var tidigare, att ett anslag måste gälla på just ett speciellt konto. Steg 3 är en utredning som har tillsatts för att se över på vilket sätt vi kan förbättra och öka frihetsgraderna. Den ska presenteras i december 2008. Höjd kvalitet var en annan nyckelfråga som jag nämnde. Det här är en fråga som alla säger sig vilja värna. Men ändå kan man konstatera att de anslag till grundutbildningen som har givits under de senaste tio åren har urholkats till en femtedel - minus 20 procent på tio år. Då räknar jag lågt. Det här beror bland annat på en kraftig expansion av platser - antalet har fördubblats sedan 1990 - men man förde aldrig med tillräckligt med resurser för att klara kvaliteten i detta. Det här är ingenting som bara vi uttrycker. Det här uttrycker den tidigare universitetskanslern, rektorer och studenter från SFS. Konsekvensen har blivit att lärartätheten har sjunkit. Tidigare kunde lektioner hållas i lite mindre grupper. Nu handlar det kanske om föreläsningar inför 400 studenter. I vissa fall kanske den lärarledda undervisningen sker en handfull timmar per vecka, och andelen disputerade lärare är mindre än hälften vid de flesta universitet och högskolor. Det här gör, mina vänner, att den vetenskapliga kvaliteten sjunker. Och detta sker samtidigt som studenterna investerar tid, pengar och kraft i det här. Kan vi då tala om den attraktiva arbetsplatsen? Vi står inför en globalisering. Vi står inför en hård konkurrens om personal, och vi måste ha en chans att få de främsta forskarna och de främsta lärarna till oss. Likaså ser åldersfördelningen sådan ut att en stor andel lärare på högskolorna i dag måste nyrekryteras. Regeringen har tydligt deklarerat att det handlar om kvalitet, och kvalitet ska sättas framför kvantitet. Därför har man ökat anslagen med totalt 360 miljoner under åren 07-08. Kvaliteten har också granskats via Högskoleverket. De här granskningarna har varit drivande och främjat kvaliteten. Det vi ser nu är också att man kommer med en ny kvalitetsform där utvärderingarna kompletteras med att man utnämner framstående utbildningsmiljöer. Jag måste då ta chansen att faktiskt framhålla att två av de här framstående utbildningsmiljöerna finns i mitt hemlän, nämligen vid Linköpings universitet. Två av fem framstående utbildningsmiljöer finns alltså där. Tillträdesfrågorna kan vi heller inte bortse från. Jag kommer att återkomma till det i debatten. Men vad det handlar om är att vi har höjt kraven på förkunskaper. Vi har gett möjligheter till meritpoäng. Vi har skickat signaler till eleverna om att det faktiskt spelar roll vad och hur mycket de lär sig i ungdomsskolan. Det här tror vi är signaler som också kommer att medföra att fler faktiskt ser värdet i att redan från början satsa på till exempel en naturvetenskaplig utbildning. Detta har jag också fått vidimerat, senast från Linköpings universitet. Fru talman! Jag avrundar här. Jag vill peka på att internationaliseringen också är en stor fråga för regeringen. Det visade man tidigt i och med Globaliseringsrådets tillkomst. Med de steg som har tagits, med de förbättringar som nu sker i ungdomsskolan och med de högre förkunskapskraven när det gäller universitet och högskolor ser vi med stor tillförsikt fram emot en förbättrad kvalitet i undervisningen och en förbättrad möjlighet för våra studenter som läser på universitet och högskolor. Jag avslutar med att yrka bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande nr 9. (Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att ge Betty rätt i en sak. Det finns förväntningar ute på universitet och högskolor, eftersom ni i de borgerliga partierna före valet lovade oerhört stora satsningar på universitet och högskolor. Det har inte infriats. Jag ställde en väldigt konkret fråga i min inledning. Kommer den stora kvalitetssatsningen på högre utbildning till hösten, eller blir det ingenting av kvalitetssatsningarna på högre utbildning? Det är en ganska viktig fråga därför att när man lyssnar på Betty Malmberg kan man få intrycket av att allting redan har gjorts. Man har gjort kvalitetssatsningarna. Man har levt upp till det här. Man har ökat anslagen, som det heter. Men då lever man inte i verkligheten. Man kan fråga Universtitetslärarförbundet. Man kan fråga högskolorna själva. Man kan fråga rektorerna. Då svarar de på en direkt fråga: Det här är ett tricksande med anslag. Ni gav 240 miljoner kronor. Ni tog 200 miljoner. Det här täcker inte ens löneökningarna på universiteten. Räknar man in löneökningstakten blir det väl någonstans runt 500 miljoner kronor minus för universitet och högskolor. Då säger man: Jo, men det kommer forskningssatsningar och så vidare. Ja, men det kan väl inte rädda hela grundutbildningen? Och där ligger Socialdemokraterna 400 miljoner kronor över den borgerliga regeringen. Det finns alltså väldiga problem med logiken i att man är så nöjd. Jag tycker inte att man kan vara nöjd. Jag hoppas att Betty Malmberg kan ge besked om att det nu kommer stora satsningar på grundutbildningen och kvaliteten, för verkligheten är inte den att lärartätheten ökar, att kvaliteten ökar och att undervisningsgrupperna minskar. Avslutningsvis vill jag ställa en fråga. Vad säger Moderaterna och den borgerliga regeringen till de unga människor, 60 procent av ungdomarna, som i dag drömmer om att studera vidare på universitet och högskolor? Vad är ert svar till de ungdomarna?

Fru talman! Vårt svar till de 60 procent av 15-åringarna som vill gå vidare till universitet och högskolor är att deras drömmar äntligen kommer att infrias. Senast i går hade vi ett seminarium här i riksdagen där vi talade om de framgångsrika skolorna. Framgångsfaktorn handlar om de tidiga insatserna. Det handlar om statusen på lärarnas utbildningar. Det handlar om rektors utbildning och den pedagogiska utvecklingen. Det är framgångsfaktorer som faktiskt kommer att rusta de här eleverna med bättre förkunskaper som de sedan kan föra med sig i de nya steg som de hela tiden ska ta i sitt livslånga lärande. Med de satsningar som vi också har gjort på ungdomsskolan rustar vi dem klart bra. Du talar om förväntningar. Jag vet att de finns. De förväntningarna har ju uppstått eftersom högskolor och universitet visste vad de hade. De visste hur deras budget hade utarmats år från år. De visste om de rationaliseringskrav som låg i löne- och kostnadsuppräkningar. När det gäller just den delen har vi fortsatt, men det är ingenting som vi införde. Det infördes under en socialdemokratisk regering 1997, och det har legat kvar. När det gäller den här kvalitetssatsningen vill jag icke säga att vi har gjort allt. Det har vi inte gjort. Men vi har tagit många steg i rätt riktning. Med de riktade anslagen, framför allt till humaniora, har vi faktiskt höjt anslaget per studentplats med 10 procent, och det är inte att förakta.

Fru talman! Jag vill understryka att vi och alliansregeringen har höga ambitioner med vår universitets- och högskolepolitik. Men det handlar också om att se på de studenter som faktiskt ska komma dit, och det handlar om vilken kvalitet vi kan garantera, som de sedan kan få i utbildningen. Det man kan undra och det jag skulle ha velat ha besked om är hur Socialdemokraterna egentligen tänker i dag. Man oroar sig för denna utveckling. I dagsläget finns ca 20 000 tomma platser på universitet och högskolor. I Socialdemokraternas förslag vill man ha ytterligare 7 500. På vilket sätt hade det genererat en bättre kvalitet? På vilket sätt möjliggör det drömmarna? Det kostar också pengar. Vi vill prioritera kvaliteten. Det handlar också om att betala tillbaka. Du tar upp förslaget och undrar vart pengarna tar vägen och om pengarna har gått till skattesänkningar. Så är inte fallet. Det är precis som när universitet och högskolor har fått ett förskott utbetalat och det visar sig att de hade färre studenter på högskolorna än vad detta förskott genererade. I sann ärlig anda ska de pengarna då betalas tillbaka. Det är precis som om jag skulle låna ut pengar till dig. Jag förväntar mig att jag får pengarna tillbaka. Det argument som förs fram håller inte. Den satsning som vi nu har gjort på 360 miljoner är friska pengar in i ett nytt system.

Fru talman! Jag konstaterar att de friska pengarna också fick gå till att betala lönehöjningar. Det var väl bättre att de kom än ingenting. Men det hade varit bättre om man kompenserat både för lönehöjningar och prishöjningar och dessutom gjort en kvalitetssatsning. Det var en annan fråga jag tänkte ta upp här. I måndags var det en debattartikel i Göteborgs-Posten, som är mitt husorgan. Den hade rubriken "Därför satsar vi på nya lärosäten". Det var en lång rad branschorganisationer från näringsliv, TCO, KK-stiftelsen, Teknikföretagen etcetera som gick ut och var oroliga. Det gäller också till exempel Borås stad, som har en av de nyare högskolorna hos sig. Det man funderade över var alla de utredningar som Betty Malmberg talade om. Nu finns utredningar som diskuteras, och det finns en diskussion. Ska vi koncentrera resurserna? Ska det vara de gamla stora universiteten som ska ha dem? Hur ska det gå med de mindre universiteten? Det finns diskussioner om kvalitetsindikatorer och annat. Den oro som finns här gäller helt enkelt att högskolorna och universiteten runt om i landet ska bli förlorarna i detta system och att man inte bygger på möjligheterna för dem att utvecklas när det gäller utbildning och forskning och att samarbeta med näringslivet. Vänsterpartiet har också en reservation om att hela Sverige ska leva och hur viktigt det är med universitet och högskolor runt om i landet för att man ska kunna bo kvar och leva på landsbygden. En samverkan med universitet och högskolor är en motor i det lokala näringslivet. Jag vill därför gärna fråga Betty Malmberg: Hur ser Moderaterna på detta? Vill ni se till att det också kommer forskningspengar så att det kan ske en utveckling av de högskolor som ligger lite runt om i olika delar av Sverige?

Fru talman! Jag har ingen annan uppfattning än Eva Olofsson i det här läget, och det har inte heller regeringen. Dessa högskolor har ett oerhört stort värde. Vi har sett det på att de har rekryterat fler studenter från närområdet. Vi talar även om samverkan och profilering som en kvalitetsdrivande faktor och ser också positivt på att högskolor, utbildningar eller lärosäten tar till sig det. Vi försöker hitta synergier och att syntetisera så att man får mervärden. Det finns inget som säger att vi sedan skulle slå undan benen på de regionala högskolorna. Det har regeringen och högskole- och forskningsministern uttalat. Där finns ingen annan åsikt. Jag skulle vilja passa på att fråga lite. Jag tycker personligen att en hel del av reservationerna slår in väldigt många öppna dörrar. Läser man utskottsbetänkandet står det på pränt att det inte är regleringar och sådant som vi måste få till. Man tar upp frågeställningar om jämställdhet och mångfald, och alltihop ska det lagstiftas om eller på något vis bli nya uppdrag. Regeringen har ju gett uppdrag. Jag undrar hur ni definierar ordet uppdrag. Högskoleverket har fått uppdragen, regleringsbreven och återrapporteringskraven. Är det inte bra? Är det inte tillräckligt med den typen av uppdrag? Varför måste man reservera sig på de här punkterna?

Fru talman! Givetvis är det bra att det finns med i regleringsbrevet. Det hade varit skandal om det inte hade funnits med. Den erfarenhet som finns på många håll är att det har funnits en tröghet i att få genusperspektivet att få genomslag i utbildningar där det måste finnas. Man får i socialtjänst, på skolor och i hälso- och sjukvård även utbilda personal som nyligen har gått färdigt sin utbildning. I Göteborg finns till exempel en genusgrupp bland studenterna på medicinarutbildningen som kräver att det ska vara bättre än det är. Det finns en likadan på institutionen för socialt arbete. Vad vi vill betona är att det inte kan vara rimligt på de utbildningar där dessa kunskaper måste finnas att man har gjort den kunskapen frivillig eller tillgänglig på kortare kurser. Man kan välja till den. Man har väldigt lite integrerat den i undervisningen. Det beror antagligen på att man saknar kunskap om hur man ska integrera ett genusperspektiv. Det krävs att man själv har genuskunskaper för att till exempel som lärare kunna göra det. Vi har lyft fram det för att vi tycker att det ska framgå tydligt i examensordningarna att det ska finnas med. Jag tänker ställa en fråga till Betty Malmberg. Om man tittar på vart forskningspengarna går i dag ser man att nästan 90 procent går till de äldre universiteten. Jag vill gärna fråga om ambitionerna att se till att det blir en förändring så att även de andra högskolorna och de nya universiteten får möjligheten att kombinera forskning och grundutbildning. Jag tycker att det är en förutsättning för en bra kvalitet på utbildningen, och jag tror att vi alla gör det. Vi har i Vänsterpartiet satsat 500 miljoner i vårt förslag för fler disputerade lärare så att fler lärare ska kunna forska. Vi har bland annat tänkt oss att det ska kunna hjälpa till att höja kvaliteten på de högskolor som inte har så mycket forskningspengar och disputerade lärare.

Fru talman! Jag börjar med examensordning och varför man vill ha det inskrivet. Jag tycker att det är lite olyckligt att det kommer i ett sådant läge. Examensordningarna diskuterades med Bolognaprocessen. Det är lite olyckligt att en sådan central fråga kommer in i ett sådant sent läge. Man borde ha lyft fram det då eller åtminstone när man remissbehandlade det i vederbörlig ordning, men man fick inte med det. Det känns lite märkligt. Lite måste man ändå yvas över den utveckling som har varit inom högskolevärden. I dag är 59 procent av dem som studerar kvinnor och 41 procent män. Jag såg de senaste siffrorna för antalet examina som nu hade tagits ut. Jag tror att det var 40 000 nya akademiker som hade tillkommit. Två tredjedelar av dessa examina har plockats ut av kvinnor. Det är lite intressant. Vi får se vart den utvecklingen tar vägen. Huruvida det kommer att gå forskningspengar till regionala högskolor kan jag inte svara på i dagsläget. Det beror just på att utredningen Resurser för kvalitet har lagts fram. Den har precis remissbehandlats en första omgång. De svaren kommer man nu att granska på olika sätt för att se att det blir så optimalt som möjligt för Utbildnings-Sverige.

Fru talman! Betty Malmberg nämnde här tidigare att vissa reservationer slår in öppna dörrar. Hon specificerade inte vilka det var, men det kanske vi får reda på senare. Jag undrar vad Moderaterna och även övriga i majoriteten har för anledning att avstyrka det yrkande som vi hade gällande HBT-kunskap i examensordningarna på läkarprogrammet och lärarprogrammet. Jag tycker inte alls att det framgår av betänkandet. Det tycker jag i sig är beklagligt, men det kanske kan rättas till här. Jag skulle också vilja veta vad regeringen eller den borgerliga majoriteten i riksdagen avser att göra åt sitt avskaffande av 25:4-regeln. Den har nu avskaffats, och man kan naturligtvis säga att det hela är färdigdebatterat. Jag tycker inte att man måste hålla sig kvar vid den specifika modellen. Men faktum kvarstår; modellen innebar en större och lite breddad rekrytering till högskolan. Det fanns möjligheter till ett livslångt lärande och till att komma in som äldre. Jag skulle vilja veta vad den borgerliga majoriteten, Betty Malmberg eller regeringen avser att göra för att på något sätt lätta upp den situation som nu ändå har åstadkommits av dem själva.

Fru talman! 25:4-regeln har som sagts debatterats tidigare. Den har ersatts. Möjligheterna att dra nytta av sin yrkeskompetens är inte borta. Detta har ersatts med bedömning av reell kompetens. Den vägen kan man också vinna tillträde till högskolorna. Möjligheterna kvarstår alltså. Det vi vände oss mot var just detta vad det var i en speciell ålder som var meriterande. Bara för att man hade fyllt 25 år och hade de yrkesverksamma åren bakom sig var man alltså meriterad framför den som gick direkt från gymnasiet, till exempel. Jag kan se på HBT-frågorna på två sätt. Vi har inte direkt diskuterat detta som sådant med Utbildningsdepartementet. Det handlar om att examensordningen, som jag sade tidigare, togs i samband med att man diskuterade det som Eva Olofsson tog upp om jämställdheten. Det diskuterades i samband med Bolognaprocessen. Därför förutsätter jag, som inte själv var med, att en hel del av frågorna lyftes fram i samband med detta. Som lekman förväntar jag mig att när jag vänder mig till läkare eller lärare som har långa utbildningar - femåriga högskoleutbildningar - bakom sig måste man kunna ställa kravet att de tar ansvar även för HBT-personer och bemötandet av dem. Det tycker jag som skattebetalare är ett anständighetskrav att kunna ställa på den som har gått så många år i utbildning.

Fru talman! Det gläder mig att Betty Malmberg anser att man ska kunna ha rätt att bli bra bemött även som HBT-person. Men jag undrar lite grann: Om vi nu ska ställa krav på det här - är det då inte rimligt att vi ger dessa möjlighet att få en utbildning i detta? Eller förväntas det att de ska skaffa det själva på sin fritid i någon form av icke kvalitetssäkrat perspektiv? Då kan man ju undra vilka andra delar av lärarutbildningen eller läkarutbildningen som folk ska skaffa sig själva för att vi sedan ska kunna begära av dem att de ska kunna det ena och det andra? Universiteten ska väl ändå tillhandahålla ett utbildningspaket som är tillräckligt för att åtminstone gå ut med i början. Sedan måste man kanske komplettera när man har varit ute i yrkeslivet ett tag. Jag skulle vilja veta om det finns någon anledning till det här. Jag inser att examensordningarna kanske har tagits tidigare. Jag har inte varit med på det här området så länge, men jag menar ändå att man måste bedöma förslag varje gång. Det går inte att hänvisa till att vi tidigare inte har haft någon anledning, om det nu har varit så. Om vi tidigare hade en anledning så kanske man kan ta upp den. Jag kan ha missat någonting, men om jag har förstått det hela rätt handlar bedömning av reell kompetens om vilka faktorer som ska gälla när man blir bedömd när det gäller om man har behörighet att gå en utbildning. Det handlar inte om vilka kriterier som gäller när det finns en konkurrenssituation, vilket var vad 25:4-regeln gällde. Om det råder konkurrens kan man i viss mån få in något kriterium för att bredda utbildningen. Jag kan hålla med om att detta kanske inte var den bästa lösningen. Men det var en lösning, och om man tar bort en lösning borde man kunna införa någon annan.

Fru talman! Lage Rahm frågar mig hur vi kan garantera att HBT-frågorna lyfts in i utbildningarna. Jag vill svara att det faktiskt inte finns något som hindrar lärosätena att göra dessa kurser. Det är också deras ansvar. Det är där som ansvarsfördelningen kanske blir lite oklar ibland när vi motionerar. Jag är inte felfri när det gäller det. Man motionerar om frågeställningar som berör en djupt, men man har kanske inte hela processen klar för sig. Här har faktiskt lärosätena ett ansvar för att utrusta sina studenter till högt professionella deltagare i samhällslivet efter examen. Just en sådan här fråga kan vara ett steg på vägen. Men jag tycker att det är lite förmätet att allting ska behöva skrivas in i en examensordning. Vi har ju också FN:s mänskliga rättigheter och diskrimineringslagar att falla tillbaka på. De signalerna måste ändå kunna vara givna. När det gäller delen med reell kompetens har vi nu öppnat möjligheterna för ett alternativt urval där högskolan och lärosätet själva får en möjlighet att se på vilka urvalskriterier man tycker är viktiga för vissa studenter. Det vi har gjort är att dela upp det hela så att det är en tredjedel som tas in på betyg, en tredjedel på högskoleproven och en tredjedel som lärosätet självt har möjlighet att förfoga över och sätta sina kriterier för. Som regeringen också har sagt är det viktiga att vi får fram möjligheterna som garanterar rättssäkerheten och en god ordning på det. Också där har vi begärt in utvärderingar och uppföljningar på området.

Fru talman! Sedan början av 90-talet har den svenska högskolan byggts ut kraftigt. Vi var många som tyckte att det var positivt på många sätt. Det är positivt att fler får möjlighet att studera vid högskolan. Men det är inte positivt om det sker på bekostnad av kvaliteten. Socialdemokraterna hade som bekant ett mål - hälften av alla ungdomar ska börja vid högskolan före 25 års ålder. Det ledde till att den gamla s-regeringen fokuserade alltför mycket bara på hur många som började högskolan. Det handlade inte om hur det gick för dem, hur lång tid det tog att ta sig igenom utbildningssystemet eller vad det fick för följder för undervisningssituationen. Genom att tvinga fram fler platser men inte skicka med tillräckligt med pengar till högskolorna tvingade man fram den utveckling som flera har beskrivit. Om man pratar med studenter i dag, inte minst inom humaniora och samhällsvetenskapliga ämnen, hör man att de är missnöjda med att det är stora grupper, storföreläsningar, grupptentor och så vidare. Precis som Betty Malmberg sade visar flera genomgångar att på tio år, ungefär från 1995 till 2006, har resurserna till utbildning minskat och urholkats med 20 procent. Uppgifterna styrks av bland andra Sulf, Sveriges universitets- och lärarförbund, men också av Högskoleverkets årsredovisningar. För mig, som var med och debatterade detta förra perioden, när Socialdemokraterna hela tiden förnekade det är det intressant att nu höra bland andra Mikael Damberg stå upp och tala om vilka stora grupper det är på universiteten och vilka problem man har med att det är alltför lite undervisningstimmar. Min fråga till Socialdemokraterna och till de andra partierna som var med i majoriteten är: Hur kunde ni låta det här hända? Hur kunde ni vara med på att stödja den utvecklingen och underminera resurserna med 20 procent? Hur kunde ni tillåta att antalet disputerade lärare minskade och att tiden för handledning minskade? Det är naturligtvis väldigt uppskattat om ni nu vill vara med och försöka rätta till det här, men det vore kanske klädsamt om ni själva ställde er frågan: Vad gjorde vi för fel under den här perioden? Fru talman! Målet på 50 procent var feltänkt. Jag kan inte säga om det är 40 procent eller 60 procent av en årskull som ska gå på en högskola. Jag tycker att alla med intresse och fallenhet för akademiska studier ska studera, men det är inget självändamål att det blir just 50 procent. Därför satte alliansen i valrörelsen kvalitet framför kvantitet. Vi har en sett en successiv förstärkning av resurserna till utbildning nu. Jag hoppas verkligen att det blir mer, men vi har ändå sett att resurserna till utbildning har ökat med ca 360 miljoner på två år. En del av det har varit öronmärkt just för humanister och samhällsvetare. Även basresurserna till forskning har ökat. Det var lite diskussion här om huruvida de hade ökat eller inte. I går, eller om det möjligen var i förrgår, kom Statistiska centralbyrån, SCB, med en sammanfattning där man konstaterar att efter år av urholkning ökar nu för första gången resurserna till forskning. De använde formuleringen "efter år av nedgång". Vi hoppas naturligtvis att det kan bli ännu mer, men vi kan konstatera att i en mycket svår situation där både utbildningsresurser och forskningsresurser har urholkats har regeringen vänt utvecklingen. Det tar naturligtvis tid innan det ger ett tungt resultat, men utvecklingen har i alla fall vänt. I år får högskolorna 11,5 miljarder till just forskning, och det är en ökning med 6 miljarder jämfört med förra året. Fru talman! Det har talats mycket om kopplingen mellan gymnasieskola och högskola. Både vi i Folkpartiet och hela alliansen har stått för vår grundinställning, och den är att högskolan inte ska repetera gymnasiekurser i till exempel matematik eller språk. Gymnasieskolan ska förbereda för högskolan. Det kommer förändringar. Redan nu har regeringen infört att det ska räknas som en extramerit om man har läst en längre kurs i ytterligare ett främmande språk eller om man har läst en längre kurs i matematik. Det är ett tydligt budskap till gymnasieeleverna att vill de satsa på akademiska studier ska de välja ämnen som förbereder för akademiska studier. I debatten om huruvida man ska få poäng för arbetslivserfarenhet har jag däremot väldigt lätt att hitta argument mot att man med automatik ska premieras för att man har fyllt 25 år och har arbetet i ett antal år, 25:4-regeln. Om det är ont om platser vid våra högskolor och universitet är det väl självklart att det inte är någon särskild merit att ha jobbat med vad som helst om man ska läsa till exempel praktisk filosofi eller engelska. Däremot kan det finnas relevant yrkeskunskap, och den har man möjlighet att ta hänsyn till. Varför ska man göra en särskild grupp för en viss ålder med erfarenheter som inte har med studierna att göra? Sedan ska vi komma ihåg att antalet platser på högskolan som tillsätts genom urval är 9 procent. Det är läkarutbildningar och vissa mycket svåra utbildningar. Dessutom finns det många sätt att komma in på högskolan. Minst en tredjedel ska till exempel antas genom högskoleprov, och då konkurrerar man inte alls med betyg. Vi har också en valideringsdelegation vars rapport är ute på remiss. Där föreslår man att Högskoleverket ska få en samordnande funktion för att validera utländsk utbildning och relevanta yrkeskunskaper. Det tycker jag är mycket viktigt. Det jobbar vi vidare med. Fru talman! Alla vill inte bli akademiker, citerade Mikael Damberg, och det är alldeles sant. Alla vill inte bli det. Alla vill inte heller skaffa sig ett praktiskt yrke, men det är väldigt många som har velat gå vidare i ett praktiskt yrke men som inte har känt att skolsystemet har hjälpt dem med det. Både i gymnasieskolan och i den eftergymnasiala utbildningen har vi i Sverige glömt bort det här med praktisk yrkesutbildning. Därför välkomnar vi verkligen den utredning om en ny yrkeshögskola som nyligen har lagts fram. Gymnasieskolan kommer att förändras nu. Den har haft stora brister. Även där skulle jag vilja att oppositionen ställer sig frågan: Vad gjorde vi för fel under den förra perioden som lät det gå så långt att fyra av tio gymnasieelever inte klarade gymnasieskolans mål? Så har det varit, och så är det i dag. Då kan man tala om att det är jättebra att alla ska bli högskolebehöriga, men om fyra av tio misslyckas med att antingen bli högskolebehöriga eller vara förberedda för yrkeslivet är det ett mål som man verkligen har misslyckats med och som man inte kan leva upp till. Vi kan se fram emot att vi får gymnasieelever som är bättre förberedda för högskolan eller bättre förberedda för yrkeslivet och som samtidigt har möjlighet att frivilligt läsa högskoleförberedande kurser samtidigt som de skaffar sig sin yrkesutbildning i gymnasieskolan. Fru talman! Vi talade om kvalitet i valrörelsen. Vi gör nu en medveten satsning på det. Vi talade också om större frihet för högskolorna. En reform som redan är genomförd och som har uppfattats positivt är just de nya styrelserna där högskolorna själva nominerar styrelser. Tidigare var det regeringen som gjorde det. Det har lett till en öppnare process, ett deltagande och en diskussion bland lärare och studenter om vilka som ska vara med i styrelsen. Det visade sig också att högskolorna i flertalet fall inte valde om de ordförande som den gamla regeringen hade tillsatt. I några fall, bland annat vid mitt hemuniversitet, gjorde man det, men i flertalet fall, oavsett vilket parti de här personerna tillhörde, blev de inte omvalda. Vi ska fortsätta den här utvecklingen mot friare universitet och högskolor och även betona att förändringar när det gäller profilering och samverkan ska komma nedifrån högskolorna och inte styras uppifrån. Det finns ett antal motioner här, men jag kommer kanske att få repliker om det. Även jag har överskridit talartiden här, så jag avslutar med att säga att det vi ser nu är en tydlig satsning på kvalitet i utbildningen samtidigt som vi ökar friheten för lärosätena att anordna kurser, påverka antagningen och som helhet styra verksamheten. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att ge Ulf Nilsson rätt i en sak. Det är bra att forskningsresurserna ökar i Sverige i dag. Det är först och främst ett resultat av den förra forskningspolitiska propositionen som den förra majoriteten lade fram. Sedan har ni lagt på en del, men vi har fortfarande en forskningsbudget som ligger ungefär 2 miljarder över regeringens forskningsbudget. Det är viktigt att satsa på forskning. Där kan vi vara överens. Sedan blir det intressant när man talar om kvalitet. Ulf Nilsson hänvisar till Sulf och säger att de har kritiserat den förra regeringen. Vi kan diskutera vad som hände för fyra år sedan eller för två år sedan. Just nu diskuterar vi vad den sittande regeringen gör. Sulf är inte nådig i sina kommentarer om era så kallade kvalitetssatsningar. De säger så här: Regeringens påstådda satsningar på kvalitet inom högre utbildning och forskning är bara tomma ord. Sveriges förenade studentkårer säger: Det går inte att fiffla med kvaliteten. Det är långsiktighet som krävs, inte kreativ bokföring. Göran Bexell på Lunds universitet säger: Om vi ser från den totala universitetssynpunkten blir det att staten äter upp på ett håll, och så får vi bidrag för att täcka upp på ett annat håll. Det är det här högskolevärlden säger om regeringens politik i dag. Det blir inga kvalitetssatsningar. Jag får fortfarande inga besked om den stora kvalitetssatsningen som Folkpartiet lovade högskolorna kommer. Kommer den till hösten? Blir den det stora svaret på Resursutredningen? Kommer det en stor satsning på kvalitet i högre utbildning? Det var det ni lovade inför valet. Nu skulle den stora satsningen ske. Vi kan inte säga, säger Folkpartiet, om det ska vara 40 eller 60 procent av en årskull som ska gå vidare till universitet och högskolor. Har Folkpartiet inga ambitioner när det gäller att rikta sig till unga människor och säga: Vi ser en framtid för er! Vi vill förverkliga era ambitioner! Det är märkligt att den borgerliga regeringen bara ser de tomma platserna och inte ser bristyrkena. City hade i dag en lista över de mest sökta platserna. Titta på den! Där kan man göra mycket för att ge unga människor möjlighet att studera.

Fru talman! Faktum kvarstår: Under tio år har påfrestningarna på kvaliteten vuxit. Grupperna har blivit större och lärartimmarna färre, och urholkningen har varit ca 20 procent. Det är ett tungt arbete att bryta det, och ingen har lovat att vi ska kunna byta tio års nedgång till en återställare efter ett och ett halvt år. Mikael Damberg använde uttrycket "långsiktighet". När vi nu har haft en långsiktig neddragning av resurserna till utbildningen under den socialdemokratiska regeringen hälsar jag välkommet att ni nu är med på en långsiktig uppbyggnad igen. Men det är där vi är. Ambitioner talar Mikael Damberg om. Ja, ambitioner är väl att ha bra kvalitet och bra undervisning och att många av de studenter som satsar på utbildning får en bra utbildning och klarar sig bra? Det är väl inte särskilt ambitiöst att prata om 50 procent oavsett vad det är för kvalitet i undervisningen och oavsett hur många studenter som klarar sig? Jag tycker att hög kvalitet, och i det här fallet, eftersom vi talar om högskolan, hög akademisk kvalitet, det är att ha hög ambition. Sedan är det naturligtvis så, när det gäller budget, med vår regering som med alla tidigare regeringar i modern tid, att innan en stor forskningsproposition lämnas - den lämnas vart fjärde år - kommer inga löften om vad den innebär rent ekonomiskt, utan det får vi se längre fram. Det är förhandlingar inom regeringen och så vidare, och så var det i er regering också. Ingen kan stå här och nämna några exakta siffror för forskningsbudgetar de närmaste fyra åren. Men att fokus kommer att ligga på kvaliteten och på att resurserna fördelas där det finns kvalificerad forskning och kvalificerad utbildning och inte efter något slags kvantitetstänkande, det är helt tveklöst.

Fru talman! Först ska jag säga att det inte var forskningspropositionen jag frågade om, utan det var de högskolesatsningar som Folkpartiet lovade inför valet, det stora kvalitetslyftet för högskolan, som jag väntade på i höst. Jag tror säkert att ni kommer att komma fram med en forskningsproposition som har hyggliga ansatser. Men frågan är: Hur blev det med kvaliteten i högskolan? Det var det jag frågade om, inte det andra. Urholkningen togs upp igen. Folkpartiet påstår och försöker insinuera att det har med utbyggnaden att göra. Det kan man förstå från borgerliga partier, som på något sätt alltid har varit tveksamma och bromsat: Nu ska vi inte ge fler chansen till högre utbildning! Fråga Sulf igen! De har tittat på vad urholkningen har berott på. Den beror på den löneomräkningsfaktor som vi har - som vi har i vår budget och som ni har i er budget. Men påstå då inte att det är kvalitetssatsningar som ni genomför, om det ändå blir ett netto som är negativt för högskolorna. Det är ju det som blir så skevt för högskolorna. Ni påstår att det är ett guldregn över högskolorna, och de ser att det blir minus i bokföringen hemma, att det blir större grupper och färre lärarledda lektioner. Ni lovade ett kvalitetslyft. Vi säger att man måste klara två saker i regeringsställning. Om man är ett ansvarigt parti som vill landet väl måste man dels klara av att satsa på kvalitet, dels inte svika en hel ungdomsgeneration. Jag läste i dag i City en artikel som säger att på sjukvårdsprogrammet i Göteborg är det 57 sökande på varje plats. På psykologprogrammet på Karolinska Institutet är det 53 sökande på varje plats. På dietistprogrammet är det 51 sökande - och så vidare. Flera av de här områdena är områden där det råder akut brist på personal. Att satsa på de här områdena ger unga människor framtidsmöjligheter, men det kortar samtidigt köerna i vården och förbättrar vårt välfärdssamhälle. Tänk om Folkpartiet sade så här: Oj, vi har en del tomma platser. Låt oss utnyttja det utrymmet för att satsa på de utbildningar där det är brist! Men nej, då tar man de pengarna och så sänker man förmögenhetsskatten för 6 eller 7 miljarder, eller så inför man ett avdrag för krattning av gräsmattor. Det är också en prioritering som Folkpartiet får ta ansvar för.

Fru talman! Det var synd att Socialdemokraterna inte tänkte lite grann på de yrken och utbildningar där det faktiskt är brist och inte gjorde några satsningar på dem förra perioden, utan i stället bara räknade för att försöka få upp de här 50 procenten. Faktum är att den borgerliga regeringen på ett och ett halvt år har höjt det riktade anslaget med öronmärkta pengar, framför allt till humanister och samhällsvetare men även naturvetare, med 360 miljoner. Jag skulle gärna se att det blev mer, men det är ändå en tydlig markering. Vi har också, vilket Socialdemokraterna borde ha gjort för länge sedan, höjt andelen platser för läkarutbildningar och tandläkarutbildningar. Jag bor i Skåne. Där far folk över till Danmark för att de inte får plats på den svenska läkarutbildningen. Det har alltså varit en kvalitetssatsning som borde ha varit gjord för länge sedan. Så även om det totala platsantalet minskar, framför allt för att ungdomar väljer att inte läsa på högskolan, görs det riktade satsningar på viktiga bristyrken som läkare och tandläkare.

Fru talman! Ulf Nilsson ställde lite frågor i sitt anförande. Det handlade bland annat om varför man gick med på en urholkning. Det var ju ett retoriskt sätt att uttrycka sig. Jag kan börja med att påpeka att vi tyvärr inte satt med i den förra regeringen. Jag hoppas att Ulf Nilsson har uppfattat det. Sedan har jag också fått uppfattningen att det här inte ingår i betänkandet. Jag har full respekt för att man kan diskutera annat än det som ingår i betänkandet, men jag tänkte ändå hålla mig till det som ingår i betänkandet. Det gäller även när Ulf Nilsson lyfter upp gymnasiebehörigheten. Det ingår inte här, men det är väldigt intressant ämne där man kan säga väldigt mycket. Jag tror inte att det är bara Ulf Nilssons bild som skulle kunna vara gällande där. Jag vill göra liten intressant sidoreflexion när det gäller att inte repetera gymnasiekurser. Jag har fått uppfattningen att i stort sett alla ekonomiutbildningar repeterar gymnasiekurser, alltså sådant som ingår i gymnasiet på till exempel natur- och samhällsprogrammen. Det finns olika sätt att se det hela. Men det är självklart att man i gymnasiet ska få den kompetens som krävs för en högskoleutbildning. Jag går över till 25:4-regeln. Jag har tidigare sagt att jag håller med om att de här kriterierna kanske inte var de absolut bästa. Problemet är att när man tar bort dem och inte inför något annat relevant så har man försämrat situationen totalt, även om kriterierna inte var de bästa. Det är givetvis så att man kan tycka att betyg är bättre, men betyg är inte rättssäkra heller och är egentligen inte något som man kan garantera är helt rättvist. Vi kommer inte till ett sådant system, tyvärr. Då kan det också vara relevant att se på resultatet. Därför skulle jag vilja veta vad ni anser och om ni tänker införa någonting annat för att komma till rätta med snedrekryteringen med några medel.

Fru talman! Det är svårt att dra gränser. Det är ju väldigt mycket inom utbildningspolitiken som går ihop och hör ihop, och väldigt många av de andra debattörerna före mig nämnde bland annat förändringarna i gymnasieskolan och resurserna och kom med angrepp om det, så det var naturligt att svara på det. Jag kan hålla med om att det inte ingår i betänkandet, men det hör tydligt ihop. Miljöpartiet säger att man inte var med i regeringen, och det är ju helt riktigt. Men Lage Rahm får ändå komma ihåg att ni hade gemensamma budgetförslag. Ni hade gemensamt ansvar för de statsbudgetar som antogs förra perioden och på det sättet också ansvar för utbildningsbudgeten. När det gäller 25:4-regeln får man påminna om att vi har ganska många möjligheter att komma in på högskolan redan i dag. Som sagt var: Minst en tredjedel ska högskolorna anta på urval på grund av betyg. Sedan har vi en tredjedel som ska antas via högskoleprovet, alltså oavsett betyg. Och högst - där är det inte minst utan högst - en tredjedel får högskolorna själv bedöma bland annat utifrån relevanta yrkeskunskaper och så vidare. Det finns alltså väldigt många möjligheter, plus att det bara är 9 procent av samtliga högskoleutbildningar där det över huvud taget sker någon konkurrens och något urval. Det viktigaste för att få människor som kanske kommer från miljöer där det inte finns en studietradition, där man inte förväntas läsa vid högskolan och så vidare, är att ha en bra skolutbildning och ett fungerande studiestödssystem. En bra skolutbildning gör att människor inte slås ut redan i grundskolan genom att valfriheten att välja teoretiska studier är borta när man kommer till åttan och nian. Att via genvägar släppa in människor för att de har sämre förkunskaper tror jag inte på.

Fru talman! Jag kan inte verifiera de nio procenten men jag kan hålla med Ulf Nilsson om att man till många utbildningar inte antas i konkurrens. Däremot finns de utbildningarna, och det kan vara relevant att diskutera urvalet där. Det har vi gjort, och jag anser att det är problematiskt eftersom man i viss mån segregerar utbildningarna från varandra. Jag håller givetvis med om att det är mycket viktigt hur studiestödssystemet ser ut. Det ingår inte riktigt i detta betänkande, och därför har vi inte diskuterat det vidare. Jag hoppas dock att Studiesociala kommittén ska kunna komma fram till någonting. Om man inte är behörig från grund- och gymnasieskolan medför det förstås problem för att komma in, och då kan det vara viktigt ha en vuxenutbildning som kan hjälpa människor till rätta. Jag ska inte kommentera det ytterligare, men ni kan väl tänka på vad det skulle kunna signalera. Det är viktigt att människor som går i skolan, oavsett om det är grundskola, gymnasieskola eller högskola, känner lust inför lärandet och att den lusten inte dödas genom olika regleringar. Också lusten att lära kan vara en faktor som får folk att gå vidare. Det finns många olika saker att tänka på, och jag tycker fortfarande att det är konstigt att man tar bort en regel, trots att man kunnat se att den haft effekt, och samtidigt inte sätter in något annat. I stället menar man att det nog löser sig. Jag håller med Ulf Nilsson om att högskolorna har tredjedelsmöjligheten. Men det finns svårigheter. Högskolorna kan vara rädda för att bli stämda om de har kriterier som inte är allmänt godkända och så vidare. I stället borde man från den politiska sidan tydligt markera vilka typer av extra kriterier som kan vara möjliga att ta till. På så sätt skulle högskolorna själva inte behöva ta på sig hela ansvaret för urvalsprocessen. Därför struntar de också i många fall att göra det och tar endast in på betyg.

Fru talman! Den här gången tog Lage Rahm upp en hel del som egentligen inte ingår i betänkandet. Det har jag ingenting emot, men för att koncentrera mig på huvudfrågan, som gällde 25:4-regeln, vill jag upprepa att det, för det första, redan finns många olika sätt att komma in på högskolan som inte handlar om att man tävlar med gymnasiebetyg. För det andra tycker vi att vuxenutbildningen är viktig. Regeringen förbereder en lag med ökad rätt att kunna genomgå vuxenutbildning om man inte har högskolebehörighet. För det tredje finns det ett regleringsbrev som säger att högskolorna ska arbeta för att bredda rekryteringen, och det arbetet ska redovisas i årsredovisningen. För det fjärde finns, som sagt, Valideringsdelegationen som lämnat sin slutrapport. Den remissbehandlas för närvarande och kommer så småningom att beredas för att därefter leda till någon form av handlande från regeringens sida. Man har alltså gett Valideringsdelegationen ett tilläggsdirektiv och visat att man tar dess arbete på allvar. Det pågår således ett arbete om hur vi bättre ska validera dels reell yrkesverksamhet och kompetens, dels det som inte minst är viktigt och som ingen egentligen talat om i dag, nämligen de utländska utbildningarna. Det måste bli ett slut på att människor som kommer från andra länder och har bra utbildningar ska läsa om hälften fastän de egentligen inte skulle behöva det. Också det är en viktig utmaning där Valideringsdelegationen pekar på möjligheter att jobba med. Vi jobbar alltså med dessa frågor.

Fru talman! Ulf Nilsson kom lite grann in på den sociala snedrekryteringen, och jag undrar just vad Folkpartiet egentligen vill göra för att bryta den. Ulf Nilsson kanske har fler förslag. Han nämnde studiemedlen. Vi vet att de är alldeles för låga och har urholkats. Vi fick igenom en höjning med 300 kronor när vi samarbetade med s och mp, men vi skulle vilja ha en höjning med 1 200 kronor. Tänker Folkpartiet se till att det händer något konkret på det området? Låt mig ta upp en annan fråga, nämligen det som handlar om studentinflytandet. I betänkandet behandlas två moderata motioner om att avskaffa kårobligatoriet. Det har kommit en utredning om avskaffande av kårobligatoriet och i stället göra det frivilligt. För Vänsterpartiets del behöver vi inte ha kvar kårobligatoriet; däremot är studentinflytandet viktigt. Vi tror på aktiva studenter som kan vara med och granska, påverka, tycka till om utbildning, utveckla kvaliteten i högskolan. Jag tror att ni liksom jag blivit inbjudna till era studentkårer på hemorten för att diskutera dessa frågor med dem. Utredningen har lagt fram ett förslag om att man ska fortsätta att vara oberoende av lärosätena, vilket är viktigt om det ska finnas en kritisk granskning från studenternas sida. Detta ska kopplas till att man från nationell nivå finansierar allt utom jag tror det är 20 procent. Jag skulle vilja höra om man är villig att garantera att det aktiva studentarbetet och studentinflytandet kan finnas kvar i oberoende form.

Fru talman! När det gäller studiemedlen har utbildningsministern vid några tillfällen sagt att han hoppas kunna höja dem under mandatperioden. Vi har också tillsatt en studiesocial utredning som ska lämna ett förslag; det gäller särskilt studenter med barn, alltså studerande föräldrar. Vi får återkomma till den frågan. Det var ju en mycket blygsam höjning, som för övrigt Folkpartiet stödde, som åstadkoms under förra mandatperioden. Vad beträffar studentinflytandet är det i allra högsta grad viktigt att det behålls och utvecklas även om kårobligatoriet avskaffas. Vi på allianssidan har arbetat aktivt för att avveckla kårobligatoriet, och de riktlinjer som gavs i direktiven från regeringen handlade om att just försöka hitta en lösning där man kan fortsätta att ha ett oberoende studentinflytande och oberoende kårer, och i Lunds och Uppsala nationer, som får möjlighet att leva vidare. Jag kan bara säga att den utredning som nu är på remiss har lämnat ett antal förslag; det gäller även förslag till finansiering av godkända kårer och nationer. Jag väntar på att remissvaren ska komma in. Sedan kommer jag att tillsammans med mina alliansvänner, och naturligtvis även andra, fundera över hur det ska utformas på bästa sätt. Vi har en utredning som trots allt har kommit med ett antal ganska bra förslag till hur man ska kunna avskaffa obligatoriet och ändå garantera att det finns organ för studenter att kunna utöva demokratiskt inflytande, studie- och utbildningsbevakning, skriva remisser på de förslag som kommer och så vidare. Det är en viktig fråga. Den är under arbete, och jag hoppas att alla, även Vänsterpartiet, deltar i dialogen när den kommer upp.

Fru talman! Det kommer vi att göra. För oss är förutsättningarna för att ställa upp på att obligatoriet avskaffas att man helt enkelt garanterar ekonomiskt oberoende studentinflytande på nationell nivå. Vi vet att det är viktigt för att man ska kunna fungera som en oberoende, kritiskt granskande och utvecklande kraft. Och det ska man kunna göra på alla lärosäten. Jag tänkte ställa ytterligare en fråga till Ulf Nilsson. Vi pratade tidigare om att många kvinnor studerar. Så är det. Sedan krymper antalet i toppen på universiteten. När studenterna blir doktorander är andelen kvinnor 50 procent, andelen forskare är 40 procent, och när vi kommer till kvinnliga professorer har andelen krympt till 17 procent. Sedan 1995 har andelen kvinnliga professorer ökat med 9 procent. Vi kan knappast ropa hurra till hur det ser ut på toppen vid våra universitet. Hur det ser ut bland studenterna är en fråga som kräver en ganska bred diskussion. Jag skulle vilja veta vilka förslag Folkpartiet har för att öka antalet kvinnliga professorer och få ordning på toppen.

Fru talman! Toppen och botten är olyckliga ord för dem som nöjer sig med en filosofie magisterexamen - om man kallar det för botten. Jag förstår att Eva Olofsson inte menar så. I dag har vi kommit till den situationen att betydligt fler än 50 procent av dem som studerar på grundnivå är kvinnor. Sedan blir de hälften, och när det gäller professorer är andelen väldigt låg. Det är naturligtvis något som hela regeringen är mycket medveten om, och därför arbetar vi nu bland annat med Tjänsteutredningen. Den blev färdig för någon månad sedan och är nu ute på remiss. Den har ett antal förslag för att underlätta karriär och även en viss trygghet vid tjänstetillsättningar för alla människor, inte minst för kvinnor. Det finns många förslag som jag är beredd att peka på. Jag kan inte komma på alla nu, men ett förslag är att man till exempel när man har barnledigt ska få förlänga tidsbegränsade tjänster som man har för att kunna meritera sig till att söka andra tjänster. Universitetet är väldigt gammalmodigt när det gäller sådana bestämmelser. Vi är medvetna om problemen. Jag har själv inte hunnit läsa utredningen, men vet att det finns en hel del förslag och tycker att det är en väldigt viktig fråga. Det kommer naturligtvis hårda förslag från regeringen. Det är därför man har avslutat utredningen och sänt ut den på remiss. Jag kan från hela alliansen, inte minst från Folkpartiet med vår tradition, garantera att vi verkligen kommer att göra vad vi kan för att öka jämställdheten i karriärvägarna på universiteten.

Fru talman! Först och främst vill jag gärna börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner. På många av våra svenska lärosäten finns studentcentrum. Det är en sektion inom lärosätet som ska vara studenterna behjälplig genom hela studieprocessen. Studentcentrum ska ge bästa möjliga administrativa stöd före, under och efter studietiden. Jag tycker personligen att studentcentrum, studenten i centrum, är en bra bild av alliansens och Kristdemokraternas högskolepolitik. Vi ser hela lärosätet som ett studentcentrum. Hur ska lärosätena på bästa sätt möta studenterna? Kristdemokraterna vill lyfta fram några saker. En viktig grund är tillräckliga förkunskaper. Vi får inte ägna oss åt falsk marknadsföring eller åt att ge studenterna förhoppningar som inte infrias. I en alltmer internationaliserad värld kan vi inte ha lägre förkunskaper än omvärlden. Högskolan får inte gymnasifieras, utan en hög akademisk kvalitet måste finnas. Regeringens politik har detta som mål av hänsyn till eleverna. Den förra regeringen slog fast ett 50-procentigt mål för hur många studenter i en årskurs som ska fösas in i högskolan. Men hur många är det som tar sig ut? För det har vänsterkartellen inte satt några mål. Väl i högskolan lämnas studenten åt att lyckas efter egen förmåga. Det finns undersökningar som pekar på att de från studieovana hem är de som i högre utsträckning väljer att avsluta sin utbildning i förtid. Detta är ett problem. Det är inte bra, och det är inte tillräckligt. Vi ser gymnasieskola och vuxenutbildning, betyg och validering som viktiga instrument för att säkerställa att studenterna har rätt saker i ryggsäcken när de väl kommer till högskolan eller universitetet. Vi tror till exempel att validering är ett mer verkningsfullt instrument än den generella så mycket diskuterade och debatterade 25:4-regeln i dag - inte för lärosätena eller andra som säkert tycker att det är praktiskt med en enkel standardiserad formel, men för dem det är till för, nämligen studenterna. Varje individ måste ses och värderas som en individ. Den högre utbildningens viktigaste uppgift är att förmedla och skapa kunskap. Det kräver kompetenta lärare och forskare, en stimulerande arbetsmiljö och studiesocial trygghet. Vår vision är ett kunskapssamhälle där ingen hålls tillbaka eller lämnas efter. Kristdemokraterna har därför under många år pläderat för en bromsad utbyggnadstakt och en ökad fokusering på kvalitet per plats för studenterna. Fru talman! Ett viktigt skäl till att vi gärna sätter studenterna i centrum i vår högskolepolitik är subsidiaritetsprincipen, som är ett bärande element i den kristdemokratiska ideologin. Besluten ska fattas på lägsta och effektivast möjliga nivå. Det är också en utgångspunkt för högskolepolitiken som helhet. Högskolan är inne i ett intressant skede. Flera utredningar bildar underlag för framtiden. Kanske kan man till och med tala om ett brytningsskede. Högskolepolitiken har haft en inriktning som inte längre tycks helt framkomlig. Det gäller allt från resultattilldelningssystem till högskolelandskapet i stort. Här är subsidiaritetsprincipen central. Vad gäller exempelvis högskolelandskapet har vi stor tilltro till lärosätenas vilja och intresse av att möta utmaningarna genom samverkan. Vi tror nämligen att lärosätena är mest lämpade att finna vägar och hitta de samarbetspartner som man för stunden ser behov av på den lokala nivån. Fru talman! Oppositionen gör sitt jobb och opponerar sig på en lång rad punkter i betänkandet. Tiden räcker naturligtvis inte till för att bemöta alla. Det skulle bli alldeles för tröttsamt och kanske lite tjatigt. Jag ger i alla fall en kort kommentar utifrån just subsidiaritetsprincipen. Socialdemokraterna driver än en gång kravet att regeringen ska utse flertalet av högskolans styrelseledamöter. Det gör mig ganska förvånad, eftersom det betyder att man inte heller på detta område lär av sina egna misstag. Jag vill bara påminna kammaren om att den socialdemokratiska regeringen KU-anmäldes för sitt sätt att tillsätta personer som bevisligen verkat inom socialdemokratin. Ett gynnande, en klapp på axeln - tack för trogen tjänst! Det rörde sig inte om 10 procent för många socialdemokrater i förhållande till valresultatet 2002, inte heller om 20 procent. Det var varken 30 eller 40, utan faktiskt 50 procent. Det är inte förvånande att riksdagen 2005 i voteringen biföll den kristdemokratiska anmälan. Jag vill också påminna om att det under den förra borgerliga regeringen i högskolelagen fanns ett krav på att allmänhetens representanter skulle ha relevant kompetens för att sitta i högskolestyrelsen. Det var en av de första saker som regeringen Persson tog bort 1994, vilket lade grunden för en utnämningspolitik som bevisligen gick vilse. I stället för en lagreglering, och utifrån subsidiaritetstanken, har vi nu lagt frågan på styrelsernas egna bord. Vi anser det vara relevant att ha med i styrelsen. Det har visat sig att en del av de ledamöter som regeringen utsett bedömts ha sådant positivt värde att de fått sitta kvar, oberoende av partifärg, på grund av kompetens. Det tycker vi är viktigt. Fru talman! Jag har stor förståelse för oppositionens otålighet. Jag delar den. Med så mycket igångsatt inom högskolesektorn är högskolepolitiken ett av de roligaste områden man kan delta i. Men det kan ändå ibland kännas som att det blir en lite långsam färd. Till oppositionen kan jag trots allt säga: Take it easy! Eller som vi säger på svenska: Ta det lugnt! Innan mandatperioden är slut kommer vi att se mer konkreta resultat. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

Fru talman! Eva Johnsson nämnde i sitt anförande en del olika saker. Jag tänkte inte kommentera vänsterkartellen, eftersom jag inte tycker att jag tillhör någon vänsterkartell. Däremot är jag intresserad av att höra lite om att högskolorna ska se till individen. Det tycker jag låter jättebra. Jag undrar om Kristdemokraterna är beredda att garantera att högskolor kommer att se till individerna vid antagningen. Det skulle jag tycka vara hemskt bra. Jag kan hålla med om subsidiaritetsprincipen, att det är viktigt att man för ned besluten. Problemet är att en rättssäkerhet för studenterna måste garanteras. Då gäller det att man garanterar rättigheten uppifrån. Jag är intresserad av att höra om Kristdemokraterna kan göra det. Jag kan också hålla med Eva Johnsson om att tiden inte räcker till i talarstolen för att kommentera alla olika reservationer. Därför hade det varit väldigt bra att ha en tydliggjord argumentation i betänkandet. För texten borde ändå räcka till, kan man tycka. Men nu finns inte det till exempel när det gäller HBT-kompetensen som borde finnas hos läkare och lärare som vi anser och som nu inte finns. Jag skulle vilja veta vad ni har för argument för att inte se till att läkare och lärare ska kunna få en sådan kompetens för att kunna möta verkligheten när de kommer ut efter sina utbildningar.

Fru talman! Jag tillåter mig att kommentera det som Lage Rahm har tagit upp vid ett antal tillfällen, nämligen 25:4-regeln. Vi plockar bort den. Glada och nöjda plockar vi bort den och ersätter den med ett annat antagningssystem. Det är ett exempel på hur vi ser till individen. Vi har vid ett flertal tillfällen i replikskiftena fått höra beskrivningen av det nya antagningssystemet, vilka principer det kommer att bygga på. Det tycker vi är mycket bra. Det handlar om att vi tittar på individen ur olika perspektiv, och framför allt plockar vi bort det godtyckliga antagningssystem som bland annat 25:4-regeln har stått för. Lage Rahm undrar hur vi ska kunna tillvarata olika gruppers intressen, framför allt hur de olika yrkeskompetenserna ska klara av det. I hela det svenska samhället har vi en grund, en bas av mänskliga rättigheter som är en självklarhet för oss allihop. Vi har olika diskrimineringslagar som ser till att bevaka att de mänskliga rättigheterna tillvaratas oavsett om man är läkare, lärare, undersköterska eller rörmokare och att det inte begås övergrepp mot våra medmänniskor i Sverige. Jag tycker att detta är självklart, och det är naturligtvis något som kommer att gälla och fungera i alla utbildningar.

Fru talman! Om vi börjar med 25:4 kan jag hålla med dig om att vi har debatterat det ganska mycket. Det var därför jag inte gick in på det i detalj. Jag frågade i stället om Kristdemokraterna kunde garantera att man kommer att se till individen, att man vid antagningarna kommer att utnyttja de lokala kriterierna för att göra bra satsningar. Det skulle jag fortfarande vilja veta. Jag tyckte inte att jag fick svar på det. När det gäller godtycke kan man tycka mycket om 25:4-regeln men att det skulle vara godtycke blir väldigt konstigt. Det har varit en tydlig regel som har tydliga kriterier. Hur det skulle kunna lämna utrymme för godtycke förstår jag inte alls. När det gäller HBT-kunskapen skulle inte jag vilja kalla det olika gruppers intressen. Det handlar om grupper som faktiskt existerar. Det handlar inte om deras intressen, utan det handlar om hur de är och att vi ska bemöta dem på det sättet. Det handlar också, som du säger, om mänskliga rättigheter. Vi har lagar om mänskliga rättigheter. Problemet uppstår sedan. Lagarna garanterar inte att det kommer att vara på ett visst sätt. Lagarna garanterar att det blir en påföljd, eller, rättare sagt, säger att det borde bli en påföljd om man inte följer lagarna. Vi ska i det politiska systemet även se till att satsa resurser på till exempel utbildning för att man ska ha kompetens att göra det här. Det är viktigt att det kommer med i utbildningarna. Det spelar ingen roll hur många antidiskrimineringslagar man har om inte personalen vet vad den ska göra och har kompetensen att bemöta människor utifrån deras förutsättningar som kan variera mellan olika människor.

Fru talman! Lage Rahm vill att jag ska lova i talarstolen att satsningarna kommer att få det önskade resultatet. Det kan vi naturligtvis inte göra på något område. Det kan vi inte göra. Det har inte ni kunnat göra heller. Vi har också sett resultatet med de grava kunskapsluckor som har funnits trots den höga svansföring som ni har haft när det gäller såväl grundskolan, gymnasieskolan som högskolan. Garantier är ett vackert ord, men det är väl ändå den praktiska verkligheten som är det viktiga. Här tycker jag att vi skapar förutsättningar som är helt annorlunda än vad ni gjorde under er tid. Du funderar lite stillsamt kring 25:4-reglerna. De skulle inte vara godtyckliga. Jag tycker att det i allra högsta grad är ett strålande exempel på godtycklighet. Om man var 24 år och 11 månader hade man inte tillräckliga kunskaper, eller vad man nu ska kalla det. Man platsade inte för att komma in i den kvotgruppen. Uppfyllde man bara åldersgränsen ansågs man plötsligt behörig till ett och annat program. Jag tycker att ålder knappast ska vara ett kriterium för om man kommer in eller inte på en utbildning. Det är väl helt andra kriterier, kunskapskriterier, som för elevens bästa borde vara gällande. Jag upprepar: Mänskliga rättigheter gäller i Sverige. Det gäller för alla grupper.

Fru talman! Från Centerpartiets sida har vi i varje debatt och diskussion klart deklarerat att vi på viktiga områden kommer att göra ytterligare satsningar för att stärka den högre utbildningen och stärka Sveriges position som kunskapsnation. Vi vill förbättra kvaliteten. Vi har redan börjat med att göra det på de samhällshumanistiska programmen. Resursutredningen ger ytterligare förslag. Den ska givetvis behandlas i gängse ordning. Vi vill att högskolor och universitet ska vara attraktiva arbetsplatser. Befattningsutredningen är en del där vi ser på olika karriärvägar som ökar attraktiviteten. Vi vill se självständigare lärosäten. Vi har tagit ett första steg på vägen när det gäller styrelserna. Och vi vill ge utökade resurser till forskning och forskningsanknytningen. Vi anser också att högskolor och universitet behöver samverka med varandra i allt större utsträckning. Det kan gälla grundutbildning liksom forskarutbildning men också den forskning som bedrivs vid högskolor och universitet. Vi vill samtidigt att utbildningen ska finnas tillgänglig på många ställen i vårt land, utbyggd över hela landet. I den samverkan som vi vill se blir det också möjligt för lärosäten att profilera sig inom sina starka profilområden och därmed ytterligare stärka också sin internationella konkurrenskraft. Jag vill nämna några ytterligare punkter. Vi vill se samverkan som en oerhört viktig del också som kvalitetskriterium vid resurstilldelning och att man kan mäta den på olika sätt. Vi vill se att de satsningar som ges tidigt i skolan också ger resultat i höga och goda kunskaper. Genom att främja goda kunskaper hos alla barn i Sverige minskar vi den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Om man har fått goda kunskaper med sig från grundskola och gymnasieskola ökar möjligheten att gå vidare till högre utbildning. En annan fråga som är av största vikt och som har berörts tidigare i debatten handlar om den könsmässiga snedrekryteringen. Den ser ut på två sätt. På vissa program är kvinnor definitivt överrepresenterade på andra är män överrepresenterade. Här har högskolor och universitet ett uppdrag att se över hur situationen ser ut och ett uppdrag att göra något åt det och återrapportera resultaten. Vi ser fram emot att få höra vad man har gjort och vad man avser att göra. Fru talman! Den högre utbildningen är oerhört viktig. Vi har varit inne på kvaliteten som en oerhört viktig del. I går hade vi en hearing i utbildningsutskottet där vi pratade om framgångsrika skolor. Jag vill lyfta fram några kriterier. Det har också gjorts tidigare i debatten. Det är oerhört viktigt att det gäller hela utbildningssystemet. För att skapa framgångsrika skolor också inom den högre utbildningen krävs det en god utbildning av lärare. Det krävs många disputerade lärare med goda kunskaper. Det krävs ett tydligt ledarskap som kan ta alla de roller man behöver ha i ledningen av högre utbildning. Genom det ger vi människor möjlighet att våga satsa på den högre utbildningen. Man kan se att det blir en bra investering för individen och en bra satsning för hela samhället. Fru talman! Centerpartiets ser det som oerhört viktigt att stärka den högre utbildningen i hela landet. Vi vill se samverkan som ett kriterium för resurstilldelning i kvalitetssystemet. Vi vill minska den sociala snedrekryteringen och på olika sätt garantera att alla barn och ungdomar i den svenska skolan kan tillgodogöra sig goda kunskaper. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Fru talman! Jag delar mycket av Ulrika Carlssons beskrivning av verkligheten. Jag tycker att det var roligt att du ägnade tid åt samverkansuppgiften som är viktig för högskolorna runt om i Sverige. Några av oss har varit oroade över att Centerpartiet har haft lite låg profil utåt som när universitetskanslern talade om att vi bara behöver fem universitet i Sverige. Det kom ett regeringsbeslut som fördelade forskningspengar. Det utgick bara från Vetenskapsrådets historiska bedömningar, vilket kanske inte sporrar det senaste av kvalitetsutveckling och forskning. Det missgynnar också ett antal universitet och högskolor som samverkar med industrin och har samverkansuppgiften högt upp på dagordningen. Ska jag tolka det du sade om samverkan i resurstilldelningssystemet som att man i det nya forskningstilldelningssystemet kommer att bygga in samverkansuppgiften och att det inte blir som förra gången regeringen tilldelade pengar utan att även högskolor med mycket samverkan med näringslivet kommer att vara med och konkurrera om tilldelningen på ett rimligt sätt? Ska jag också tolka det som att Ulrika Carlsson och Centerpartiet tycker att det är viktigt att man har en forskningsanknuten del knuten till grundutbildningsbeloppet för att garantera forskningsanknytning i utbildning i hela landet? Är det något som ni driver? Jag tror att det blir väldigt svårt att rekrytera duktiga forskare och disputerade lärare till exempel till Skövde om man lyssnar för mycket på regeringens och Högskoleverkets tidigare retorik som går ut på att begränsa forskningsresurserna på högskolorna och inte satsa något på utvecklingen i hela landet.

Fru talman! För Centerpartiet är det självkart att det finns god utbildning i hela landet. God utbildning sker många gånger i samverkan med det omgivande samhället, i samverkan med andra lärosäten och i samverkan med forskningen. Därför är det viktigt att alla delarna finns med i ett resurstilldelningssystem. Ja, Centerpartiet arbetar hårt för att samverkan ska bli en faktor när det gäller kvalitetsutvärdering. Man får givetvis också mäta kvalitet i samverkan. Vi säger ofta att vissa saker är så svåra att mäta. Vi måste börja och försöka utveckla kriterier för det så att vi kan göra det på ett trovärdigt sätt. Forskningsanknytningen är viktig. I bred politisk enighet lyfter vi fram behovet av att profilera. Det innebär inte att all forskning ska finnas vid varje lärosäte. En väl utbyggd infrastruktur för forskning, en väl utbyggd samverkan mellan olika kompetenscentrum, forskningscentrum och grundutbildningen ser vi som oerhört centralt. Jag vill än en gång lyfta fram att det för oss är viktigt att den högre utbildningen är tillgänglig för alla som vill och har möjlighet att läsa en högre utbildning. Genom att satsa tidigt i utbildningssystemet främjar vi möjligheten för alla som vill att välja en akademisk utbildning lika väl som andra utbildningar. Vi ser vikten av ett livslångt lärande.

Fru talman! Det sista har vi varit inne på förut. Jag får inte logiken att gå ihop. Om man verkligen tycker att alla som vill och har behörighet till högre utbildning ska få det kan man fundera över varför man drar ned på antalet platser och inte bygger ut de bristutbildningar som vi har i Sverige. Det finns alla möjligheter att göra det, särskilt när 60 procent av de unga säger att de vill studera vidare på högskolan. Den svenska regeringen gör tvärtom. Den debatten har vi varit inne på flera gånger. Jag vill återknyta till en annan diskussion som vi hade uppe lite kort här förut om kårobligatoriet. Det är ju studenternas dag i dag. Kårerna håller öppet hus och är ute på stan och försöker informera om sin viktiga verksamhet på universitet och högskolor. Vi hade en fråga förut som jag tyckte att de borgerliga partierna inte svarade på riktigt. Jag hoppas att du kan svara på den. Innebär regeringens ambitioner att ni, när ni i höst kommer tillbaka med någon form av förslag om att eventuellt avskaffa kårobligatoriet, kommer att låsa resurser för att finansiera kårernas studiesociala verksamhet från nationell nivå och att de pengarna inte tas från högskolesektorn? Erfarenheterna hittills är att varenda reform ni diskuterar - till och med yrkeshögskolan - ska finansieras av högskolan. Det vore intressant om ni kunde ge ett klart besked om att det är nya pengar som ska finansiera studentkårernas fortsatta verksamhet, om ni kommer tillbaka med ett förslag om att avskaffa kårobligatoriet. Det vore spännande att få ett besked. Jag tror att studenterna runt om i Sverige väntar på ett sådant besked.

Fru talman! Tack för frågan. På min korta tid hann jag inte beröra studenternas situation. Kårobligatoriet är en viktig del, om vi diskuterar studentinflytande av olika slag. Det är oerhört viktigt för oss att säkra studentinflytandet på olika sätt framöver. För Centerpartiets del ser vi inte att vi i dagsläget kan fortsätta att dra ned på antalet platser inom högskolan utan vi vill stärka kvaliteten på annat sätt. Vi har gjort satsningar inom vissa program där vi ser att det finns bristyrken och krävs ytterligare satsningar. Vi har gjort det för tandläkare och läkare. Det kommer säkert, beroende på konjunkturerna, att finnas andra bristyrken som vi är beredda att satsa på. Samtidigt måste vi ha modet att ta bort de utbildningar där platser står tomma och det inte finns en efterfrågan. Det måste finnas i ett flexibelt system och en flexibel planering att man kan satsa på utbyggnad men också dra ned på antalet platser om det visar sig behövligt. Det behöver vi lyfta fram på olika sätt. När det gäller studenternas situation är jag glad att den studiesociala utredningen nu har kommit i gång. Vi ser positivt på att på olika sätt få fortsätta att lyfta upp frågorna om studenternas situation. I kriterierna har man lyft fram studenter med barn och studenter som får barn under utbildningen. Det finns många olika grupper. Studenter i högskolan är ju ingen homogen grupp. De har många olika behov. Om vi genom den studiesociala utredningen och satsningar på det området och om vi, när det gäller kårobligatoriet, framför allt kan diskutera och stärka studentinflytandet vill vi givetvis vara med och bidra till det. Mikael Damberg undrade om det finns någon logik i att diskutera som jag gjorde. Logiken blir att ha en flexibilitet i systemet som gör att alla barn och ungdomar kan få de utbildningsplatser de har behörighet till.

Fru talman! Jag hade förra mandatperioden anledning att engagera mig en del i just frågan om nations- och kårobligatoriets framtid. Jag reagerade då mycket starkt mot själva tankegången att riksdagen skulle ta ett beslut innan det förelåg ett färdigt förslag. Den tågordning som regeringen nu har valt är på det viset riktig, det vill säga att man inte fattar något beslut förrän det föreligger en färdig proposition som vi kan ta ställning till här i riksdagen. Man kan naturligtvis säga att regeringen hade kunnat vara något öppnare i sina direktiv till den utredning som tillsattes. Jag tror att det viktiga var att man lät en erfaren utredare ta sig an problematiken och belysa de ganska komplicerade frågor som det trots allt är, även om det utifrån kan förefalla vara en ganska enkel sak. Men det är uppenbarligen betydligt mer komplicerat än många föreställer sig. Vi som har varit engagerade i studentvärlden en gång i tiden känner väl till det. Jag har för egen del alltid varit för att man ska avskaffa obligatoriet reellt men menat att det kanske är viktigt att i någon form bevara både nationernas och studentkårernas offentligrättsliga ställning på det sättet att man kan vidmakthålla deras skatterättsliga status. Den utredning som nu Erland Ringborg har lagt fram måste jag för egen del säga att han har lyckats mycket väl med i just det avseendet genom att han på ett elegant sätt har byggt in studentkårerna och nationerna i högskolelagen och vidmakthållit deras offentligrättsliga ställning. För studentnationerna i Uppsala och Lund är detta av fundamental betydelse. För studentnationerna har ju inte lagts in någon form av offentlig finansiering, möjligen att de ska kunna få betalt av universitetet när de gör vissa tjänster. Däremot tycker jag att den här utredningen på ett något försåtligt sätt har tagit fram en finansiering av studentkårernas verksamhet som enligt min uppfattning är närmast motsatsen till att ge dem en oberoende ställning. Det är ju fråga om en direkt skattefinansiering av de framtida studentkårerna. Man kan självklart fundera på om studentkårerna också ska ha betalt för vad de gör gentemot högskolorna och universiteten. Däremot kan man verkligen ifrågasätta om det är staten som ska betala för den delvis studentfackliga verksamhet som studenterna i dag betalar för genom sina kåravgifter. Jag tror att diskussionen måste föras huruvida det är rimligt att gå vidare med utredningens förslag till finansiering på det sätt som har skett. Det är självklart att studentkårerna kommer att kunna utvecklas på ett sådant sätt att de har kvar en stor medlemsstock eftersom det kommer att vara förenat med förmåner att till exempel ha en studentlegitimation. Jag tror att det är viktigt att studentkårerna genom sin avgiftssättning fortfarande kan vara oberoende och att studentinflytandet också den vägen kan utvecklas. (Applåder)