Högskolan

Herr talman! I Sverige finns många universitet och högskolor med verkligt hög kvalitet i både un- dervisning och forskning. Särskilt imponerande är detta om man tänker på den minskning av resurserna till högskolan som regeringen har låtit ske de senaste åren. Nu får det inte ske att en mängd kvalificerade utbildningar urholkas och tappar kvalitet, men det finns allvarliga tecken på att den utvecklingen är på väg. Vi har också fått en kraftig utökning av antalet studenter. Alltfler väljer att satsa på utbildning efter gymnasieskolan. Det är viktigt att dessa studenter får den kvalificerade utbildning de har rätt att förvänta sig. I dag debatterar vi motioner som rör utbildningen på högskolan; forskningen kommer upp vid ett annat tillfälle, och därför är det naturligt att vi framför allt tar upp studenternas situation. I dag har den som väljer att studera inte alltid en lätt situation. Att stå i kö är ett välkänt begrepp för dagens student. Det är ofta en tröttsam och nervös väntan på en efterlängtad utbildningsplats, på studie- medel som aldrig kommer eller på en bostad och tak över huvudet. Många studenter lever helt enkelt i ett kösamhälle. Vi liberaler tycker att studenten måste sättas i fo- kus för utbildningspolitiken i mycket större utsträck- ning än i dag. Vi föreslår därför en rad reformer för att förbättra för den som studerar i högskolan. Våra reformer går kort ut på att öka friheten för högskolor och studenter och att säkra kvaliteten i utbildningen. Vi kan med hjälp av olika rapporter konstatera att ett stort antal problem drabbar studenterna hårt: re- surserna till utbildningen har minskat, och undervis- ningstimmarna har dragits ned, köerna till många utbildningar är långa, medan samtidigt platser står tomma på andra håll. Problemen med ett dåligt funge- rande studiestödssystem och problemen med bristen på studentbostäder är också värda en debatt, men dagens ämne rör inte de frågorna. Det vi ser när det gäller högskolan är följden av en centralstyrd politik i socialdemokratisk regi, där de som styr tror att studenternas verklighet kan styras från Utbildningsdepartementet. Antagningssystemet för högskolan gör att det är väldigt svårt att över huvud taget komma in på en utbildning som man önskar. Det har gjort att till exempel statistiken nu visar, att lika många som kommer in på högskolan efter gymnasiet läser på komvux för att komplettera betyg. Det gör att många börjar en utbildning på and- ra- eller tredjehandsval för att över huvud taget få studera. Därför vill Folkpartiet införa en studentpeng, som följer studenten så att det är studentens val som be- stämmer vilka utbildningar som ska byggas ut. Om en högskola kan bygga ut en utbildning är det naturligt- vis fullständigt orimligt att i stället, som i dag, tvinga studenter att flytta 20-30 mil för att läsa samma sak på en helt annan ort. Om vi dessutom kunde få ett vettigt antagningssystem skulle studenternas valfrihet öka ännu mer. I dag kan en språkintresserad stude- rande i konkurrensen om en studieplats bli utslagen av en konkurrent med väldigt dåliga språkbetyg, men med betyg i lätta ämnen som ger lika många betygs- poäng som en språkkurs. Det borde väl vara självklart att om man ska läsa till exempel språk ska ett gymna- siebetyg i språk väga mycket tyngre än en kurs i matlagning. Herr talman! Det behövs också mycket bättre in- formation till studenten om vad en högskola kan erbjuda. Det behövs, kan vi kalla det, ett studentkon- trakt som talar om vilka rättigheter och skyldigheter en student har på en viss högskola eller institution. Studenten ska veta i förväg hur mycket undervisning och handledning han eller hon är garanterad, vilken utbildningsnivå de olika lärarna har, hur studentin- flytandet fungerar, vilka möjligheter man har att få sitt betyg omprövat och så vidare. Studenten ska helt enkelt kunna jämföra olika högskolor och institutio- ner med varandra. Sådana här reformer som ökar möjligheten till in- flytande tror jag hör framtiden till. Gamla stelnade former som till exempel tvånget att tillhöra en stu- dentkår hör däremot forntiden till. I dag skulle vi inte kunna tänka oss att en anställd på en arbetsplats måste tillhöra en viss fackförening för att få jobb. Men studenter måste tillhöra en viss studentorganisa- tion för att få studera och kunna ta ut sitt betyg. Först som sist drabbas många studenter av att kvaliteten i själva undervisningen frestas på mer och mer. De senaste åren har pengarna till studenternas utbildning minskat med minst 20 % - en del uppgifter talar om 25 %. När regeringen har planerat för nya högskolor har man bara räknat ut hur många studenter man kan få plats med. Man har inte alls tänkt på hur undervisningen ska fungera. Det talas mycket om att snedrekryteringen till högskolan ska brytas och att det är viktigt att fler från studieovana miljöer kommer in på högskolan. Tyvärr har det som alla vet gått alldeles för långsamt med snedrekryteringen, och man kan inte säga att rege- ringen har lyckats med sin politik. Men för de nya studentgrupper som trots allt kommer är detta med minskad undervisning ett väl- digt stort problem. Har man ett annat modersmål eller börjar högskolan efter vuxenstudier ska man inte behöva läsa utan riktig handledning och med under- visning bara några timmar i veckan. Det är faktiskt så illa att dagens nybörjare ofta måste läsa med lika lite hjälp som studenterna på tredjeårsnivå läste med för tio år sedan. Det behövs en riktig återställare i fråga om resur- ser till högskolan och till forskningen. Folkpartiets budgetförslag med extrasatsningar i miljardklassen både till högskola och till utbildning och forskning har tyvärr avslagits av riksdagen, men vi ger oss inte utan kommer igen med nya förslag. Herr talman! För någon månad sedan kunde vi lä- sa att studentkårerna vid fem stora universitet kritise- rade att universiteten godkänner studenter utan de kunskaper som krävs. Enligt studentrepresentanterna fick elever som hade blivit underkända på en tenta göra en ny lätt omtenta där det nästan var omöjligt att misslyckas. 99 % av studenterna fick godkänt, medan det normalt brukar vara bara hälften. Annars är det rätt ovanligt att elever i något sammanhang kritiserar att det är för lätt att bli godkänd. Jag tycker alltså att det säger någonting att studenterna själva tyckte att betyget inte var värt någonting. Detta säger någonting om situationen, även om jag efter besök på olika högskolor vet att de flesta lärare naturligtvis inte vill göra på det här sättet. Tvärtom har jag sett, precis som många andra här, att många högskolelärare jobbar gratis övertid för att hinna med både studenter och forskning. Men det blir naturligtvis påfrestningar med dagens system, där högskolan å ena sidan får betalt för hur många man godkänner men å andra sidan inte har tillräckligt med pengar för att erbjuda bra undervisning. Herr talman! Antalet studenter har som sagt ökat kraftigt. Ändå ligger Sverige inte så högt i statistiken över högutbildade som man skulle kunna tro. I Sveri- ge är det fortfarande en förhållandevis liten del av ungdomen som skaffar sig högskoleexamen, faktiskt bara 27 %. I andra europeiska länder är det många fler som gör det. Dessutom blir svenska studenter färdiga sent med sin utbildning. I en del fall är detta kanske vad individen själv vill - man vill göra studie- avbrott och så vidare - men i många fall beror det på dåliga antagningsregler eller jobbig studiemiljö. Det är som sagt svårt att komma in på en utbildning, och många gör avbrott eller hoppar av. Avslutningsvis, herr talman: Det behövs verkligen fler högskoleutbildade om Sverige ska utvecklas som kunskapsnation. Vi från Folkpartiet menar att det behövs ett rejält nytänkande i studentpolitiken. Det behövs en satsning på utbyggd undervisning, på forskning och forskarutbildning och på bättre service i studiestödssystemet. De som studerar behöver det stöd de kan få, men de behöver inte pekpinnar eller politiker som bestämmer vad som är viktigt att stude- ra eller var någonstans de ska studera. Vi liberaler brukar kalla vår vision av den nya högskolan för den fria akademin. I en fri akademi är det inte centralstyrning och fabrikstänkande som gäller. I en fri akademi är det studenten som står i fokus. Jag nöjer mig i det här sammanhanget med att yr- ka bifall till Folkpartiets reservation 19 under punkt 14.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2. Givetvis står jag bakom Kristdemo- kraternas samtliga reservationer, men av tidsskäl nöjer jag mig med att yrka bifall till denna reserva- tion. En nyckel till framtiden är utbildning och fram- tidstro. Det är nödvändigt både att fler får tillgång till den högre utbildningen och att den högre utbildning- en kännetecknas av kvalitet. Så är det inte överallt i dag. På många håll står överfulla studiesalar med lärare som går på knäna, på andra håll tomma platser som kunde ha använts bättre för att möta den efter- frågan och de behov som finns. Högskolorna och universiteten har utvecklats, och riskerar att i än hög- re grad komma att utvecklas, till utbildningsfabriker där korvstoppning står högt i kurs. Frågan är vart bildningen tagit vägen i den svens- ka högskolan. För oss kristdemokrater är det centralt att högskolan har fokus på bildning. Högskoleutbild- ningen ska ju inte bara ge studenterna specifika äm- neskunskaper utan även leda till personlig utveckling, samhällsengagemang och kritiskt tänkande. Visst handlar det helt krasst också om att utbilda morgon- dagens arbetskraft, som är grunden för all form av välfärd, men framför allt handlar det om bildning - att fler ska få tillgång till de rika kunskapskällorna, att fler ska få upptäcka fler dimensioner i tillvaron och därmed komma närmare vad det innebär att vara människa. Det handlar om att genom bredd och djup och genom nära koppling mellan teori och praktik låta studenterna ana något mer av det som döljer sig bakom kunskapens portar. Ju fler som får tillgång till dessa källor desto bätt- re. Herr talman! De senaste årens socialdemokratiska högskolepolitik har lett till ett kaos. Utbyggnaden av antalet platser har inte följts av motsvarande resurs- förstärkningar. Det är studenter och lärare som varje dag får betala priset för obalansen och bristen på realism i den förda politiken. Den senaste statistiken från Högskoleverket visar att antalet helårsstudenter sedan mitten av 1990-talet har ökat med 25 % medan antalet lärare bara ökat med 13 %. Priset för detta har betalats dyrt av de enskilda lärarna genom ökad stress. Sjukskrivningar- na blir fler, och utbrändhetens farsot sprider sig. Allt- fler högskolelärare anser att förutsättningarna för undervisning drastiskt försämrats. Högskolelärarna bränner ut sig själva för att inte studenterna ska bli lidande av systemfelen. Herr talman! Vi kristdemokrater vill se en rad åt- gärder för att tillvarata högskolans utvecklingskraft och ge den rätt förutsättningar för att utvecklas. Vi önskar större frihet för våra lärosäten. Det kan inte vara rationellt att detaljreglera högskolan. Släpp i stället loss den inneboende kraften! Vi vill sätta ett tydligt fokus på kvaliteten. Ett problem när de gångna årens politik svept fram ge- nom högskolan är att kvaliteten fått stryka på foten. Vi ser klara behov av resursförstärkningar i högsko- lan. Det var därför vi i budgeten i höstas satsade mer pengar på både grundutbildningen och forskningen än vad den socialdemokratiska regeringen och dess stödpartier ville eller klarade av. Kvaliteten är viktig! Vi kristdemokrater kräver ett studentperspektiv. Det saknas i dag i alltför hög grad. Det gäller till exempel studenters rättssäkerhet. Högskoleverket har presenterat en rad förslag för att stärka denna. Hittills har regeringen förhållit sig passiv. Inget har kommit fram. Inga förslag har regeringen förmått presentera, inte ens vid min interpellationsdebatt med utbild- ningsministern i tisdags. Den lärarledda tiden har på alltför många lärosä- ten till följd av obalansen mellan utbyggnaden och resurstilldelningen minskat. Därför är det rimligt att tydligare ange vilken undervisningstid som ryms inom en kurs. Vi kristdemokrater vill införa ett sådant krav på kursplanerna så att alla vet vad som är att vänta. Högskolan rymmer i dag mer heterogena grupper än tidigare. Det är bra. Myten om den glade studenti- kose festprissen på 19 år måste avvecklas. Studenter är överlag hårt arbetande, fler och fler därtill med försörjningsansvar för barn. Högskolan behöver ock- så nå ännu fler nya grupper. Det är därför som vi vill satsa på en utbyggnad av distansutbildningen så att fler får lättare att läsa närmare hemmet. Det handlar om att nå fler i de nya grupper som behöver lockas till högskolan. Det är också därför som vi kristdemokrater tryckt på regeringen för att få fram tydliga och bra förslag till större och mer effektiva inslag av validering i det högre utbildningssystemet. Det handlar om att tillva- rata och bedöma den informella kompetens som människor besitter, alltifrån de vårdbiträden som genom år av hårt arbete tillägnat sig till exempel undersköterskekunskaper och behöver få papper på det för att öka sin trygghet och sina utvecklingsmöj- ligheter till de utländska akademiker som i vårt land inte får arbeta i sina egentliga yrken utan i stället tvingas till passivitet, sysslolöshet och utanförskap. Vi har varit lovade en proposition om validering detta riksmöte. Döm nu om vår förvåning när det visar sig att den här propositionen uteblir. Det är inte bra. Det avslöjar den handlingsförlamning som allt- mer kännetecknar regeringens utbildningspolitik. Det är tråkigt för alla dem som väntat kraftfulla åtgärder men nu i stället får uppleva sveket vid uteblivna för- slag. En annan punkt där vi kristdemokrater känner be- hovet av en ny politik är i synen på kunskap. All form av kunskap är viktig, inte minst praktisk yrkeskun- skap. Därför vill vi satsa mer på en särskild yrkeshög- skola. Den kan bland annat rikta sig till dem som i vår modell går lärlingsutbildning under gymnasiet. Även den kvalificerade yrkesutbildningen bör integreras i yrkeshögskolan för att få en erkänd och gedigen sta- tus och kvalitet. Herr talman! Det har blivit dags för en högskole- politik som värnar bildningen, kvaliteten och banar väg för framtiden. Den outsläckliga kunskapstörsten är ett av de mest framträdande dragen i den mänskli- ga naturen. Drivkraften att söka kunskap har lett till historiska stordåd. Den drivkraften är en mänsklig rättighet som måste värnas. Därför krävs en ny poli- tik.

Herr talman! Jag ska försöka uppbåda lite inspira- tion även i detta ärende. Låt mig inleda med att kon- statera att jag naturligtvis står bakom Vänsterpartiets samtliga motioner, men jag väljer som många andra att på grund av tidsskäl bara yrka bifall till reserva- tion 20. Dessutom ska jag på grund av en tidigare miss från vår sida vara en aning besvärlig och yrka bifall till motion 2002/03:Ub303. Jag ska liksom i den förra debatten försöka tillföra lite ny substans så att vi inte bara diskuterar det gam- la. Därför ska jag börja med att ta upp en fråga som det ofta är ganska tyst om, för den är lite känslig. Det är alkoholkonsumtionen bland studenter. Alkoholkonsumtionen bland unga ökar. Särskilt bland studenterna vid landets universitet och hög- skolor är konsumtionen hög. Studenters genomsnittli- ga alkoholintag skiljer sig inte nämnvärt från kon- sumtionen i det övriga samhället. Men bland de yngre studenterna i åldern 18-25 år dricks det betydligt mycket mer än bland andra ungdomar i samma ålder. Enligt preliminära resultat från en undersökning genomförd av Studenthälsan har ungefär en femtedel av denna grupp studenter en sådan hög konsumtion av alkohol att de riskerar att drabbas av alkoholrelate- rade skador. De riskerar också att lägga grunden till framtida alkoholism. En annan följd är naturligtvis försämrade studieresultat. Problemet består inte bara av mängden alkohol som studenterna intar. Det handlar också om sättet de dricker på, vilken attityd till alkohol som finns i stu- dentvärlden. I det traditionellt studentikosa umgäng- eslivet intar alkoholen en central position som mycket av det sociala utbytet faktiskt kretsar kring. Många av de insatser med upplysning och utbildning som görs inom högskolan för att minska alkoholkonsumtionen går ut på att förändra sådana attityder och beteenden hos studenterna. Försöken till attitydförändringar är dock inte till- räckliga. Som vänsterpartister ser vi alkohol som en folkhälsofråga, inte som en näringsfråga. Därför står vi för en restriktiv och solidarisk syn på alkoholpoli- tiken. Den svenska alkoholpolitik som förespråkas av oss bygger på låg tillgänglighet, höga priser och för- bud mot reklam för alkohol. Vid de nöjesetablissemang som är tillgängliga för studenter råder för det mesta helt motsatta förhållan- den. Generösa öppettider i kombination med studen- ternas ibland obundna liv gör alkoholen lättillgänglig. Genom bland annat låga personalkostnader kan pri- serna hållas på en ganska låg nivå. Producenter och distributörer av alkoholhaltiga drycker ser studenter- na som en viktig målgrupp för att sälja in ett varu- märke och satsar mycket på marknadsföring i stu- dentsammanhang. Tyvärr är också det ekonomiska beroendet av al- koholförsäljning mycket stort. Så länge det är en viktig inkomstkälla och en förutsättning för verksam- heten vid studentnationer och liknande organisationer finns det inget incitament för dem att aktivt minska alkoholkonsumtionen genom insatser som begränsar utskänkningen. De här organisationerna kanske inte kan lösa problemen på egen hand. Därför menar vi att högskolan ska vidta konkreta åtgärder tillsammans med studentorganisationerna för att minska alkohol- konsumtionen bland studenterna. Herr talman! Den andra punkten jag tänkte ta upp och lyfta in i debatten är frågan om ohälsa. Ett väl fungerande arbetsliv är ju en förutsättning för lång- siktig hållbarhet när det gäller hälsa och ekonomisk utveckling. I dag vet vi alla att ohälsotalen stiger. Samhällskostnaderna för sjukskrivningar, rehabilite- ring och förtidspensionering är höga. Den negativa utvecklingen hotar ju folkhälsan. Den hotar också en ändamålsenlig offentlig verksamhet och företagens konkurrenskraft. Det behövs kunniga, friska och motiverade människor för ett effektivt arbetsliv. Det faktum att vi har en allt större andel äldre arbetskraft gör inte problemen lättare att hantera. Det finns flera orsaker till den ökade ohälsan, och det krävs olika slags insatser och åtgärder. Men nå- gonting som jag tycker har försummats och ganska kraftigt underskattats är de högre tekniska utbildning- arnas betydelse för arbetsmiljön och för sambandet i arbetslivet mellan människan, tekniken och organisa- tionen. Arbete, teknik och tekniska system måste utformas efter människans förutsättningar att utföra uppgifterna, och då krävs både kunskap och kompe- tens. Teknisk utveckling och förändring av tekniska system har betydelse för den fysiska miljön och för arbetslivets stresspåverkan, direkt genom tekniska produkter och system och indirekt genom att tekniken har betydelse för hur arbetet organiseras i dag och för de möjligheter till förändringar som finns. Olika tekniska yrkeskategorier är nyckelgrupper i det här sammanhanget. Därför menar jag att det är nödvändigt att det utvecklas en strategi från samhäl- lets sida som leder fram till att blivande civilingenjö- rer får goda kunskaper om människans förmåga och begränsningar, kunskaper om hur man skapar männi- ska-teknik-system. Organisationer som tar hänsyn till detta är på sikt mycket viktigare än enbart punktinsat- ser, som lite grann lappar och lagar, och rehabilite- ringsåtgärder för det ökade antal människor som drabbas av en dålig arbetsmiljö. I denna strategi bör ingå att forskningssatsningar görs så att den goda kopplingen mellan högre utbildning och forskning som finns inom andra teknikområden uppnås. Vi i Vänsterpartiet skulle vilja se att Högskole- verket får i uppdrag att förändra en del av utbildning- en för skyddsingenjörer till en civilingenjörsutbild- ning med koppling till annan högre teknisk utbildning och forskning. Vi menar också att man skulle kunna tillsätta en utredning med uppdrag att utarbeta en strategi för hur kompetens avseende just människa- teknik kan bli en viktig komponent i all högre teknisk utbildning. Med tanke på den debatt vi har om ohälsa kan detta vara ett litet bidrag i den debatten.

Herr talman! Även Folkpartiet tycker att det är viktigt att arbeta mot alkoholmissbruk. Lennart Gus- tavssons motion är lite märklig eftersom han där räknar upp en massa problem, men sedan mynnar motionen ut i att högskolorna ska vidta konkreta åtgärder. Merparten av problemen ligger på student- nationerna - frikopplade från högskolorna och med myndiga studenter. Jag kan inte riktigt förstå. Det är lite tråkigt att behandla motioner där riksdagens be- slut egentligen inte leder till någonting. Vad kan högskolorna göra med myndiga studenter som är medlemmar i studentnationer? Jag vill gärna höra vilka åtgärder Lennart Gustavsson tänker sig. Jag vill fråga om en annan sak som Lennart Gus- tavsson över huvud taget inte tog upp i sitt anförande. I valrörelsen hörde jag Vänsterpartiets företrädare säga att fakultetsanslagen måste öka. Det har visserli- gen med forskning att göra, men det har också i allra högsta grad med undervisning att göra. Lärarna måste välja mellan att antingen släppa forskningen eller minska undervisningstimmarna eftersom antalet stu- denter har ökat men fakultetsanslagen har legat i princip på samma nivå under tio år. Nu har Vänsterpartiet en femte gång varit med om att förbereda en budget tillsammans med regeringen, men vi har inte sett någonting av att anslagen som går direkt till högskolor och universitet har ökat. Hur blev det med det vallöftet, Lennart Gustavsson?

Herr talman! Jag börjar med frågan om alkoholen. Jag försökte i mitt anförande problematisera frågan. Just situationen bland studenterna gör att försäljning- en av alkohol ger hyfsade intäkter. Det är lite grann ett moment 22. Det är därför vi säger att det borde vara ett ansvar för högskolan som helhet att tänka igenom situationen. Jag har inte några konkreta, ex- akta lösningar på problemet. Det här är kanske inte ett problem som diskuteras så öppet och ofta, men därför ska det lyftas fram. Ett sätt kan vara att ge Högskole- verket i uppdrag att i sin tur uppdra åt högskolorna att tillsammans med studenterna se över problemet. Om redovisningarna från Studenthälsan är korrekta är detta ett problem. Den andra frågan rörde resurser och fakultetsan- slag. Jag tror mig veta, utan att vara djupare involve- rad i budgetförhandlingarna, de är inte avslutade, att det finns en gemensam ambition att öka fakultetsan- slagen. Hur vi sedan klarar det i en samlad budget är för tidigt att svara på. Det är inget att hymla med att vi sitter i en situa- tion där budgeten ska gå ihop. Alla vi tre samverkan- de partierna skulle gärna se att vi hade ett läge där det går att höja fakultetsanslagen.

Herr talman! Jag får konstatera att jag fortsätter att tycka samma sak som i mitt förra inlägg, nämligen att tyvärr finns det inget konkret i alkoholmotionen. Det hade varit intressant att höra ett exempel på vad ett beslut i riksdagen skulle leda till för att förbättra situationen och minska riskerna för många studenter att drabbas av alkoholmissbruk. Då hade det gått att diskutera och eventuellt instämma i motionen, men nu är det bara en redovisning av ett problem men inget förslag till åtgärder. Lennart Gustavsson håller med mig om att det kom inget förslag om ökade anslag till universitet och högskolor i höstas, som Vänsterpartiet hade gett ut- tryck för i valrörelsen. Jag vet inte om ni som parti särskilt driver denna fråga i budgetförhandlingarna i vår. Jag blev inte lugnare. Att undervisningstiden blir mindre och mindre för vart år som går är ett problem som verkligen borde engagera Lennart Gustavsson.

Herr talman! Jag ska kort säga något om att Ulf Nilsson säger att det inte finns något konkret förslag i fråga om den problembild jag har målat upp kring studenters alkoholkonsumtion. I andra sammanhang nämner man att man uppdrar åt någon att utforma handlingsplaner, att genomföra redovisningar och så vidare. Det skulle jag naturligtvis kunna kalla kon- kreta åtgärder. Men först måste man identifiera om det här problemet finns. Stämmer det jag har försökt att visa? Det är inte ett uppdrag bara för studenterna. Det är något som hela högskolevärlden måste ta tag i. Vi diskuterade resurser, och vi diskuterade egent- ligen budgeten. Ulf Nilsson vet likaväl som jag att budgeten är en helhet. Det handlar ibland om att ge och ta. Det är dessutom tre partier som ska komma överens. Jag tror att det råder en samstämmighet mellan partierna om betydelsen av kvalitetsarbete inom universitets- och högskolevärlden. Där har naturligtvis resurser en avgörande betydelse.

Herr talman! Jag tycker att vi ska spinna vidare på frågan om alkohol. En gång i världen var det säkert så att när man lämnade föräldrahemmet och kom till akademien var det första gången man kom i kontakt med alkohol. I dag är det helt annorlunda. När stu- denterna kommer till universitetet har de vid flera tillfällen smakat på alkohol i en eller annan form. Det är angeläget att betona. Vänsterpartiet är uppenbarligen inne på att lägga ett ansvar på högskolorna. Det måste preciseras. Själv upplevde jag vid min första dag vid Lunds universitet hur dåvarande rektorn Boel Flodgren hälsade väl- kommen och i det sammanhanget talade om att alko- hol ska drickas lagom mycket, men inte för mycket, och så vidare. Det var på ett ganska sympatiskt sätt. Det är min personliga erfarenhet. Men den är viktig. Det är inte riksdagens uppgift att fastslå på vilket sätt informationsåtgärderna ska läggas upp vid lan- dets lärosäten, även om man tycker att detta är en viktig fråga. Därför tycker jag att Lennart Gustavsson måste precisera detta. Har man väckt en motion anser man att detta är en viktig fråga. Sedan är det reservation 34. Den handlar om ut- bildning av imamer. Vänsterpartiet har här en idé om att ge möjlighet för de muslimer som finns i Sverige att utbilda blivande präster. Det är en lovvärd idé. Men varför måste det ske inom det offentliga utbild- ningsväsendet? Varför stöder inte Vänsterpartiet vår reservation nr 3 Fristående högskolor, som går ut på att ge möjlighet för landets universitet och högskolor att antingen avknoppa sig eller bygga upp separat privat utbildning? Det är en utmärkt idé. Det är att göra saken svårare än det behöver vara att som Vänsterpartiet skriver i sin reservation, att eftersom det saknas ekonomisk och organisatorisk kapacitet måste detta behov tillgodoses inom det offentliga utbildningsväsendet.

Herr talman! Det är intressant att det jag sade i debatten om alkoholkonsumtionen väcker vissa fun- deringar. Sedan får jag ta till mig av frågorna om var de konkreta förslagen och idéerna finns. Jag försökte i mitt anförande och i motionen peka på frågan om detta är ett problem. Är detta någonting vi ska ta på allvar? Om det är ett problem är det ett problem isolerat för studentgruppen, eller kan man se det som ett pro- blem som finns inom högskolans värld? Är det ett problem som finns inom högskolans värld och beror på en del speciella situationer som finns i högskolan? I så fall tycker jag att det är ett ansvar för högskolor- na att se över det. Du har helt rätt när du säger att alkoholdebuten har förskjutits. Det finns också en helt annan studerandekategori nu på universitet och hög- skolor än tidigare. När det gäller utbildningen av imamer tycker vi att det är en motion som leder en tanke vidare. Är det självklart i ett land som Sverige, där vi har ganska många muslimer, att det inte också via det offentliga systemet ska kunna erbjudas en utbildning som imam? Det kan inte vara helt obekant att i fråga om offentligt och privat har vi olika uppfattningar mellan Vänsterpartiet och Moderaterna.

Fru talman! Alkoholen är alltid en intressant fråga att diskutera. Den sätter fokus på vilken syn man har på individen och vilket ansvar man vill ge till indivi- den. Moderaterna välkomnar informationsåtgärder. Det gör vi alltid i detta avseende. Det är självklart att högskolorna ska ta sitt ansvar. Det tycker vi att de gör redan i dag. Men poängen är att när Vänsterpartiet efterlyser konkreta åtgärder så ligger det i sakens natur att de vill gå ett steg längre. Då tycker vi att de måste precisera sig. I fråga om att det kanske skulle vara en del av högskolekulturen i sig kan man säga att doktorander och professorer en gång har varit stu- denter de också. Lennart Gustavsson nämner nationerna. Jag hop- pas inte att Vänsterpartiet är inne på att fullständigt förbjuda nationerna att försälja alkohol. Som Lennart Gustavsson själv sade och Ulf Nilsson också tagit upp så handlar det om myndiga människor. De måste rimligen ha möjlighet att fritt bestämma över vilka sammanslutningar de vill vara med i. När det gäller imamerna tror jag inte att det är nå- gon, i synnerhet inte Moderaterna, som har några invändningar mot att man bygger upp den här typen av verksamhet om det är så att universiteten och hög- skolorna själva vill det. Men då är vi tillbaka till den fråga som vi har diskuterat fram och tillbaka under en stund här i kammaren: Är det politiska beslut som ska diktera vilka utbildningar som ska förekomma vid landets lärosäten, eller ska vi kanske gå den andra vägen och ge lärosätena större frihet att själva ut- veckla de utbildningar som de tycker är viktiga? Jag tycker att Vänsterpartiet någon gång i framtiden bor- de överväga att stödja vår reservation om flera och fristående universitet.

Fru talman! Jag har själv, även om det var länge sedan, bedrivit studier på universitet och högskolor. Jag vill på intet sätt förbjuda nationer. Jag vet att de gör ett mycket bra jobb i många stycken. Dessutom är det absolut inte fel att ha roligt. Det är viktigt att poängtera. Men jag återkommer till vad jag sade tidigare. Är detta ett problem? Varken Ulf Nilsson eller Tobias har definierat om det är ett problem. Jag antydde att det är ett problem. Vi måste först bli överens om huruvida det är ett problem. Om det är ett problem, ska man då ta gemensamma tag? Om det är ett pro- blem tycker jag att det inte enbart är ett problem för studenterna. Då är det ett problem för högskolan. I debatten om imamerna lyfts det upp en intres- sant fråga. Du frågar, Tobias, om det är politiska beslut eller individens fria val som ska styra utform- ningen av utbildningen, om jag fattar dig rätt. Jag tycker att frågan är intressant. Det är inte helt själv- klart. Ur min ståndpunkt är det så att utbildning i alla lägen ska svara mot behov i samhället. I samhället finns det behov. Utbildning är ett sätt att tillfredsställa behoven.

Fru talman! Låt mig först hälsa Lennart Gustavs- sons engagemang i alkoholfrågan välkommet. Vi är fullständigt överens om att alkohol är en folkhälso- fråga och inte en näringsfråga. Den är viktig. Sedan må vi diskutera metoderna och se hur vi kan lösa det på ett bra sätt för att minska det allvarliga missbruket som kan sätta spår för livet hos våra studerande. Fru talman! Lennart Gustavssons parti Vänster- partiet är ju hjälpreda och stöd till regeringen. Därför vill jag ställa en fråga till Lennart Gustavsson angå- ende de väldigt alarmerande rapporter som har kom- mit om situationen i högskolan. Fler och fler lärare blir utbrända, stressade och dukar under av den allt hårdare pressen. Vad tänker Lennart Gustavsson göra åt detta problem? Vi har tidigare i debatten hört hur Lennart Gustavsson har talat om att eventuellt möjli- gen kunna öka resurserna. Men nu räcker inte ord längre. Jag vill ställa frågan till Lennart Gustavsson: Vad tänker Vänsterpartiet göra för att våra lärare i högskolan ska få en dräglig arbetsmiljö?

Fru talman! Det var bra att Torsten Lindström i slutändan ändrade frågan till att gälla vad Vänster- partiet kan göra. Från början var det vad Lennart Gustavsson kan göra. Jag kan väl försöka påverka mitt parti. Men låt mig börja med att säga att det finns en tendens i denna debatt som fanns i den tidigare debatt som vi förde här. Det är en slags eländesdebatt. Jag satt och noterade under era anföranden var det fanns något positivt. Jag noterade en positiv kom- mentar från Ulf Nilsson. I övrigt var det en oerhörd svada under debatten över det eländiga tillståndet inom universitet och högskolor. Ja, vi har problem. Ja, det finns problem. Jag är den första att erkänna dem. Tobias Billström visar på ett problem, den höga andelen sjukskrivningar bland lärarna inom högskolan. Vi har utbrända och trötta lärare. Ett av svaren är naturligtvis att se till att det finns mer resurser. Vad kan jag göra? Jag vill påpeka att vi försöker att ha ett samarbete, inte enbart utgöra ett stöd. I det samarbete vi har med Miljöpartiet och Socialdemokraterna försöker vi från Vänsterpartiet driva fram frågorna. Vi vet om att resurser är en sak som självklart behövs. Men jag står inte här i talar- stolen och lovar ett antal kronor till universitet och högskolor. Det gör jag inte.

Fru talman! Lennart Gustavsson kunde ha lyssnat. I mitt anförande lyfte jag fram att det var oerhört bra att vi har fått in fler studenter. Vi kristdemokrater ser positivt på det. Vi vill ha in fler studenter. Vi vill nå flera nya grupper. Vi tror att högskolan mår bra av det och att det är nödvändigt för vårt samhälle. Men det uppenbarar sig en tydlig skiljelinje här. Vi vill ha en utbyggnad med kvalitet där resurser, möjligheter och platser ska gå hand i hand. Det är en väsentlig skiljelinje som dyker upp här. När antalet studenter ökar med 25 % och antalet lärare med 13 % är det ganska klart att det blir en obalans. Priset får betalas av lärarna som inte mår bra och därmed i förlängningen också av studenterna som inte får den kvalitet på undervisningen och arbetet som de har rätt att förvänta sig. Det behövs ett studentperspektiv. Vi behöver också vara rädda om personalen. Därmed blir skiljelinjen ganska tydlig mellan Vänsterpartiet som pratar i ord men inte levererar i handling och oss kristdemokrater. I vårt budgetalternativ vill vi ha mer pengar till grundutbildningen. Därtill har vi extra satsningar på kvaliteten i högskolan i vårt budgetförslag. Ord måste följas av handling. När Lennart Gustavsson företräder Vänsterpartiet, som nu är ett stöd till eller samarbetar med den socialdemokratiska regeringen, är det klart att han har ett ansvar för att svara på frågan vad Vänsterpartiet gör. Då hoppas jag, fru talman, att detta görande inte bara förblir ord utan att det också leder fram till handling.

Fru talman! Jag vågar påstå att den utbyggnad som Torsten Lindström bejakar har skett som ett resultat av det samarbete vi har haft under förra man- datperioden och som vi har inlett nu också. Men när jag går igenom reservationerna har jag mycket svårt att hitta en gemensam borgerlig hållning i högskole- frågor. Det finns en sak som jag har hittat och som man är överens om, och det är kårobligatoriet. I öv- rigt spretar det åt en mängd olika håll. Jag undrar verkligen: Hur har man tänkt få ihop en borgerlig universitets- och högskolepolitik? Det är enkelt och naturligt att i opposition prata om de olika profilerade förslagen. Vad vi försöker göra i det samarbete vi har är att faktiskt lägga fram realistiska förslag som vi försöker att ro i land. Min avslutande fråga blir: Var finns det samlade borgerliga alternativet när det gäller universitets- och högskolepolitik, och hur ska detta finansieras?

Fru talman! Jag yrkar bifall till centerreservatio- nen nr 27 under punkt 23. Jag nöjer mig med att yrka bifall till den och konstaterar bara att vi självfallet står bakom också de övriga centerreservationerna. Jag ska börja med att säga någonting positivt, Lennart Gustavsson. Jag tror att vi har en hög kvalitet på högskolor och universitet på de flesta håll i det här landet, men att denna kvalitet är hotad på många sätt. En viktig problematik i det sammanhanget är den växande bristen på högskolelärare. Under senare år har den högre utbildningen i Sverige byggts ut med mer än 100 000 platser, och det är mycket positivt. Fler får del av den högre utbildningen. En rad nya högskolor och universitet har sett dagens ljus runtom i landet, och det är en utveckling som vi i Centerpar- tiet är stolta över att ha medverkat till. Nyrekryteringen av lärare har emellertid inte alls ökat i samma takt som utbyggnaden av antalet studie- platser. Det nämndes tidigare att antalet helårsstu- denter har ökat med 25 % sedan 1994-1995 samtidigt som antalet lärare ökat med 13 %, enligt siffror från Högskoleverket. Det är klart att det leder till problem. Redan i dag är behovet av kompetenta högskolelä- rare stort, och det kommer att växa kraftigt framöver, inte minst genom stora pensionsavgångar. Satsas det inte på genomtänkta åtgärder hotas självfallet kvali- teten i undervisningen på ett allvarligt sätt. Ett tecken som man måste ta fasta på i samman- hanget är att antalet långtidssjukskrivna lärare inom den högre utbildningen ökar. Utbrändhet är inte ett okänt fenomen i dagens högskolesamhälle. Från Centerpartiets sida har vi under flera år ef- terlyst en samlad strategi från regeringens sida för hur rekryteringen av högskolelärare ska kunna öka. Det är dags att ta krafttag på det här området nu. Det borde vi alla vara överens om. Då vill jag gärna fråga Soci- aldemokraternas företrädare här: När kommer rege- ringen och regeringspartiet att agera på det här områ- det? Det räcker inte med att avvakta en utredning om det framtida behovet. Vi vet redan nu att behovet är stort. Ett annat område som jag vill lyfta fram i debatten är distansutbildningen. Inrättandet av Sveriges nätu- niversitet är mycket positivt. En väl fungerande di- stansutbildning kommer att medverka till att fler människor runtom i vårt land kan studera på högsko- lenivå och kontinuerligt utbilda sig vidare. Den geo- grafiska och sociala snedrekryteringen kan motver- kas. Den här utbildningsformen är speciellt värdefull för studerande som av familje- och arbetsmark- nadsskäl inte kan flytta till en högskoleort. I det sammanhanget vill jag också understryka att de lär- centrum som byggs upp i kommunerna kan spela en viktig roll. Nätuniversitetet kan medverka till att resurserna bättre tas till vara inom högskoleväsendet genom att olika universitet och högskolor kan samverka om kurser på ett bra sätt. Det är emellertid viktigt att finna pedagogiska former som ger distansutbildning- en en hög kvalitet och en fullgod lärandemiljö. Sam- ma höga krav som ställs på den traditionella högsko- leutbildningen ska ställas på distansutbildningen. För att säkra detta vill vi att Högskoleverket får i uppdrag att särskilt granska kvalitetsarbetet inom distansut- bildningen. Vi anser att kurser i distanspedagogik och distansmetodik bör ingå i såväl grundutbildning som i vidareutbildning av högskolelärare. Undervisning på distans kan inte bedrivas med samma teknik som undervisning i traditionell universitetsmiljö. Distansutbildningen är utan tvekan en utbildnings- form som har framtiden för sig, men för att bli verk- ligt framgångsrik måste den ha resurser. En direkt flaskhals som finns i dag är den bristande tillgången på snabba uppkopplingar till Internet i stora områden av vårt land. Därför är det även ur den här synvinkeln viktigt att bredbandsutbyggnaden sätter fart så att vi så snart som möjligt får en verklig digital allemansrätt i det här landet. Avslutningsvis vill jag understryka att utmaningen för framtiden nu är att gå vidare med att kvalitetssäk- ra utbildningen på våra universitet och högskolor och att förbättra de studerandes ekonomiska och sociala villkor. Det är nödvändigt både för att de utbildnings- platser som finns ska fyllas och för att målsättningen att minst hälften i en årskurs ska kunna studera vid högskola eller universitet vid 25 års ålder ska upp- fyllas. Inte minst är det naturligtvis viktigt för att vi ska kunna bygga vidare på och utveckla vårt samhälle i framtiden.

Fru talman! Jag tror att vi allihop här tycker att det känns ännu tyngre nu att fortsätta den här debat- ten än innan avbrottet för Irakdebatten. Och jag tror att vi alla i dag känner att tankarna och engagemanget är långt härifrån, som flera har betonat, så jag ska bara ganska kort kommentera några av de saker som vi tycker är viktiga inom högskolan. En av de viktigaste utmaningarna är att komma till rätta med den sociala snedrekryteringen. Alla människor har, som vi ser det, en självklar rätt till kunskap och utveckling. En jämlik tillgång till utbild- ning är en förutsättning för att ha makt över sitt eget liv och ha makt i samhället. Att bredda grupperna som söker sig till högskolan för att nå upp till målet om 50 % av en årskull är en stor uppgift. Lyckligtvis verkar det som att det går åt rätt håll. Ambitionen med den öppna högskolan är ett bra sätt att arbeta med det här viktiga området. Ett antal olika åtgärder verkar ge gott resultat, som regionala högskolor, en förändrad gymnasieskola som ger ung- domar ett större självförtroende att söka sig vidare och en större tonvikt vid högskolepedagogik med mera. Men det är fortfarande en av de viktigaste ut- maningarna som vi måste fortsätta att arbeta aktivt med, för man har ännu inte nått målen. En breddad rekrytering är viktig ur flera aspekter. En breddad rekrytering är också viktig för en ökad jämställdhet, och en breddad rekrytering är viktig för att bättre ta till vara dem som har ett annat ursprung än det svenska. Men det är också en viktig sak för att skapa en högskola fri från diskriminering. En hög- skola fri från diskriminering låter ju som en självklar- het. Den nya lag som kom den 1 mars 2002 för att främja lika rättigheter på högskolan och motverka att studenter utsätts för diskriminering är viktig. Men i realiteten är vi inte där ännu. Det är otroligt viktigt att högskolorna nu arbetar aktivt med att verkligen leva efter den här lagen, både vad gäller direkt diskrimine- ring i form av direkta trakasserier och mer indirekt diskriminering, som kanske är svårare att komma åt. Till exempel kan det handla om hur antagningsregler eller andra regler är utformade. Det är viktigt att komma ihåg att det inte bara handlar om sexuella trakasserier utan även om andra typer av diskrimine- ring, vilka grupper som gynnas eller missgynnas av regelverket. Vi måste också gå vidare till områden som i dag inte omfattas av den lag som infördes för ett år sedan, till exempel på grundskole- och gymna- sienivå, men det får vi väl anledning att återkomma till i senare debatter om skollagen. Det finns rapporter som visar att oacceptabelt många kvinnliga studenter blir utsatta för sexuella trakasserier. Bland de kvinnliga doktoranderna är siffrorna som allra högst. Lagen finns, men vi måste se till att den efterlevs och att vi får ordentlig uppfölj- ning av hur den följs. Flera i debatten var inne på alkoholkonsumtion. Vi har i det här betänkandet en reservation tillsam- mans med Vänsterpartiet. Lennart Gustavsson ställde en liten fråga. Jag tror att det är ett problem i sam- hället, därför har vi ställt upp på den här reservatio- nen. Jag tror att detta är ett problem som vi måste arbeta med på flera arenor. Högskolan är en av dem. Med anledning av att alkoholkonsumtionen är oroan- de hög bland studenter, framför allt i åldrarna 18-25, tycker jag att denna reservation är viktig. En alltför stor andel riskerar att drabbas av alkoholrelaterade skador. En följd blir också ett försämrat studieresul- tat. Det är viktigt att högskolorna tar tag i det här och ser till att få fram konkreta åtgärder tillsammans med studentorganisationerna. Sedan kan man säga att man inte vill ställa upp på detta i dag eftersom det inte finns ett tillräckligt stort batteri med konkreta åtgärder, men jag vet inte om vi ska detaljstyra det härifrån. Jag tror att det är otroligt viktigt att få upp frågan på dagordningen. Jag tror att man kan jämföra det med hur man fick upp miljöfrå- gorna på dagordningen. Man har ålagt varje högskola att ha miljöledningssystem och miljöpolicy. Det gör att man sätter i gång en process på högskolan, på lärosätet och bland studentorganisationerna. Det tror jag är viktigt. Allt behöver inte vara färdigtänkt här från början. Till Ulf Nilsson och Torsten Lindström, som tala- de om studenternas situation, vill jag säga att jag känner stor sympati för detta. Jag håller fullständigt med om att vi ska fokusera på studenterna. Studen- terna är ju en heterogen grupp. Många med barn stu- derar i dag. Det är viktigt att uppmärksamma den gruppens behov. Vi tycker därför att det är mycket bra att man nu ser över den studiesociala situationen, och vi vill tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet återinföra barntillägget under den här perioden. Jag förutsätter och hoppas att vi får stöd av både Folkpartiet och kd, som också prioriterar stu- denternas situation.

Fru talman! Mikaela Valtersson tar upp den studi- esociala situationen. Det är glädjande att vi kan vara fullständigt överens om att det är viktigt att förbättra situationen för alla de studenter som har barn. De är väldigt många, och det är en grupp som växer. Därför är det så tragiskt att regeringen har varit långsam när det gäller att tillsätta den utredning som ska titta på detta och att ta fram ordentliga förslag. Därtill har regeringen inte satt till någon parlamentarisk utred- ning, utan man låter en enmansutredare titta på situa- tionen. Fru talman! Jag kan relatera till en interpellations- debatt i just detta ärende som jag hade med statsrådet Andnor i december förra året. Där sade statsrådet plötsligt att man nu skulle ge tilläggsdirektiv till ut- redningen att också titta på frågan om barntillägget. Så Mikaela Valtersson behöver inte vara bekymrad över vårt engagemang i den här frågan. Tvärtom är det snarare den socialdemokratiska regeringens brist på engagemang som hon borde bekymra sig över.

Fru talman! Vi har också tyckt att utredningen kanske borde ha gått lite längre när det gäller att komma med skarpa förslag, men det får vi väl anled- ning att återkomma till. Jag tycker att det är bra att man ska se över barntillägget. Det är en sak som vi har efterfrågat länge. Sedan är det bara trevligt att vi är rörande överens.

Fru talman! Jag nämnde inte studiemedelsfrågor- na eftersom de inte direkt ingår i betänkandet, men eftersom Mikaela Valtersson nämner mig och Folk- partiet här vill jag påminna om att vi i ett antal år har drivit att situationen för studerande föräldrar ska förbättras, inte minst inom studiemedelssystemet. Det är en lång historia - från att vi försvarade barntilläg- get i de gamla vuxenbidragen till att vi har sagt att småbarnsföräldrar ska prioriteras när det gäller möj- ligheten till tilläggslån i det nya studiestödssystemet. Det är ju alldeles riktigt. Inte minst ensamstående föräldrar, oftast mammor, hoppar av studierna och har jätteproblem. Vi välkomnar verkligen att det händer något på det här området. Direktiven till den studiesociala utredningen kunde ha varit bättre, men vi hoppas mycket på den. Vi ser fram emot att Miljö- partiet hjälper till att driva på den här frågan, för den har stått stilla under många år.

Fru talman! Jag kan bara konstatera att vi är väl- digt överens, och jag ser fram emot framtida samar- bete om de här frågorna.

Fru talman! Precis som en del av debattdeltagarna har påpekat är den svenska högskolan i dag inne i en fas av mycket snabb expansion. Vi har i dag nästan 100 000 fler studenter än vi hade för bara sex år se- dan. Men vi är inte unika. Vi följer utvecklingen i övriga Europa, där det i dag finns 3,5 miljoner fler studenter än det fanns för bara tio år sedan. År 2000 hade Europas ca 4 000 högskolor 12,5 miljoner stu- denter i grundutbildning. Kunskapssamhällets tillväxt är helt beroende av en ny bred och fördjupad kunskap. Därför krävs att vi har ett utbildningssystem som kan erbjuda den en- skilda människan möjlighet att få tillgång till den kunskap och den kompetens som det nya samhället kräver. I dag går 98 % av en årskull vidare från grundskola till gymnasium. Majoriteten av dem läm- nar gymnasieskolan med grundläggande behörighet till högskolan. I dagsläget börjar 41 % av en årskull på högskolan. Antalet studenter som går vidare till forskarutbildning är i dag större än det antal som tog studenten i mitten på 1960-talet. då var debatten in- tensiv kring frågan om inte det ökande antalet stu- denter skulle urholka kvaliteten. Det socialdemokratiska målet är att 50 % av en årskull ska ha börjat en utbildning på högskolan före 25 års ålder. Det är inget orealistiskt mål, och det är inte unikt. Storbritanniens regering har satt upp lik- nande mål. Högskolan är inte längre endast ett elitprojekt. Högskolan är inte längre ett projekt endast för den grupp gymnasister som går teoretiskt inriktade pro- gram och är väl förberedda för vidare studier. Hög- skolan är en del av det livslånga lärandet, och den är på god väg att anpassa sig till den rollen. Fru talman! Vad krävs då av högskolan i denna nya roll? Jo, det krävs att det enskilda lärosätet finner former för att aktivt rekrytera nya grupper för att bryta det mönster av social och etnisk snedbalans som i dag är ganska tydligt. I ett samhälle där rätt kunskap och rätt kompetens mer än någonsin är avgörande för den enskildes möjlighet till delaktighet i samhälls- och yrkesliv får ingen grupp lämnas utanför. Det skulle väldigt snabbt skapa ett samhälle i obalans. Att rätt ta till vara varje persons reella kompetens blir i detta sammanhang ett mycket viktigt demokrativerk- tyg, och beredskapen för en pedagogisk förnyelse inom högskolan blir som en följd av detta ett måste. Att mitt i denna dynamiska utbildningsutveckling som Folkpartiet föreslå att endast en mycket begrän- sad del av en årskull ska äga tillträde till högskolan är för mig ett tecken på att man kör framåt med blicken i backspegeln. Vad krävs mer av en framåtblickande högskola än rekrytering av nya grupper? Jo, det krävs en öppenhet mot det omgivande samhället. Högskolan verkar inte i ett vakuum och har aldrig verkat i ett vakuum. Den har alltid varit en del av det samhälle som den verkat i. Och i dag finns högskolan i ett samhälle där upp- byggnaden av ny kunskap inte endast sker inom hög- skolan. Kunskap och kompetens föds, växer och ackumuleras även utanför högskolan. För kunskaps- samhällets utveckling är det avgörande om kontakten är tät och levande mellan högskolan och det omgi- vande samhället. En viktig kontaktyta i dag är högskolans styrelser. Att där låta högskolan och det omgivande samhället mötas skapar nytt tänkande, nya verksamheter och lägger grunden för den flexibilitet som är ett måste för en högskola som även fortsatt vill ha en betydan- de roll att spela i ett snabbt föränderligt samhälle. Att då stänga dörren till högskolans styrelserum för alla representanter för det omgivande samhället, såsom Folkpartiet och Moderaterna tycks förespråka, och låta högskolan snurra endast kring sin egen axel tar bort en mycket viktig mötesplats för dialog och tan- keutbyte med det samhälle för vilket högskolan fak- tiskt finns till och verkar. Fru talman! Den öppna högskolan är beredd på den förändring som samhällsutvecklingen kräver. Den är beredd att bli en högskola för alla. Jag vill avsluta mitt anförande med att yrka avslag på samtliga reservationer med anledning av motio- nerna.

Fru talman! Majléne Westerlund Pankes vackra ord om kunskapssamhället låter sig höras. Men låt oss nu granska verkligheten som den har utvecklats under 90-talet. Det var ju då som Socialdemokraterna an- vände den högre utbildningen som en avledare för arbetslösheten. Vi moderater har ingenting emot fler studenter vid akademierna, men det ska ske med bibehållen kvalitet, och det ska också ske med oför- minskade anslag, vilket inte har varit fallet, som jag sade i mitt huvudanförande. Låt mig ge några tydliga exempel som jag tror att Majléne Westerlund Panke får svårt att säga emot. Först och främst har vi i dag fler studenter vid våra lärosäten, men vi har samtidigt också färre lärarledda undervisningstimmar. Det är ett faktum som Hög- skoleverket har konstaterat. Vi har också en ökning av antalet doktorander. Men vi har inga utökade forskningsanslag till dessa doktorander. Vi har en uppgradering av högskolerektorerna till biträdande professorer. Men det har skett utan en satsning på deras forskning. Rapporterna från Högskoleverket som kom nu i vår talar sitt tydliga språk - de förpup- pade lektorerna har nu som biträdande professorer mindre forskningsutrymme än de hade före reformen, men nu har de högre krav på sig i kraft av sin nya titel och sin arbetsbeskrivning på institutionerna. Vad säger Majléne Westerlund Panke om det? Socialdemokraterna talar mycket om nya grupper och öppenhet mot det omgivande samhället. Och helt plötsligt ska universitetsstyrelserna, dessa kaffedrick- ande och mazarinätande församlingar, bli den plats där man möter det omgivande samhället. Tillåt mig tvivla på detta eftersom jag själv en gång har suttit i en sådan styrelse som studentrepresentant. Nej, vi ska ha system som låter småföretagarna möta akademin och system som låter uppfinnare få del av det senaste akademiska tänkandet. Det är först när vi skapar mötesplatser som ligger utanför de traditionella sty- relserummen som vi når ut. Det är därför som vi har skrivit den här reservationen om att inte ha så mycket politisk styrning som vi alltid har i övrigt i Sverige.

Fru talman! Jag ska börja med att bemöta Tobias Billströms syn på universitetens och högskolans sty- relser som meningslösa mazarinätande och kaffe- drickande församlingar. Jag tycker att det var en mycket grov förolämpning mot näringslivets repre- sentanter, mot forskare och mot representanter för studentkåren som sitter i dessa styrelser och som jag faktiskt upplever för mycket konstruktiva dialoger och är av en oerhört stor betydelse för den enskilda högskolans sätt att fungera i det omgivande samhäl- let. Jag hoppas att det var lite överord i stundens yra, kan man säga. Det är nämligen inte på det sättet som jag upplever styrelserna för universitet och högskolor. De består av människor med mycket stor erfarenhet och stora kunskaper. När det sedan gäller anslagen vill jag säga att varje ny plats som den enskilda högskolan fick under expansionen var finansierad. Däremot ökade inte priset. Prislappen var densamma, och kostnaderna ökade ute på universitet och högskolor. Nu har rege- ringen tillsammans med våra samarbetspartier börjat möta kostnadsökningen genom att satsa på de delar av utbildningen som har fått vidkännas de största anslagsförlusterna, nämligen humaniora och sam- hällsvetenskap.

Fru talman! Nej, det var inga överord. Jag står för vad jag säger i den här kammaren. Jag tycker inte att det viktiga utvecklingsarbetet sker i universitetssty- relserna i det här landet. Det viktiga utvecklingsarbe- tet sker på institutionsnivå och ute bland studenter, doktorander och forskare. Universitetsstyrelsernas möjligheter att dra upp strategiska dokument under- känner jag inte. Men det är inte det som är poängen. Och att hävda att det är där i dessa små församlingar med 10-15 personer som man ska ha den stora öp- penheten mot det omgivande samhället är inte seriöst, det tycker jag inte. Sedan var det fråga om fler studenter kontra mer pengar. Ja, jag tror på de siffror som vi har fått från Sveriges högskoleförbund och som visar att vi fak- tiskt har fler studenter i systemet men mindre pengar och att vi sedan 1994 och 1995 har fått vidkännas en minskning med närmare 26 % av det totala anslaget. Jag tror också på det som vi har kunnat konstatera när vi ser siffrorna från Högskoleverket om att fakul- tetsanslagen, de pengar som går direkt ut, inte har räknats upp i den omfattning som är behövlig för att bibehålla kvaliteten. Jag tror också på de siffror som visar att det i dag finns institutioner runtom i landet som inte kan erbjuda mer än fyra-fem timmars lärar- ledd undervisning. Och om det är detta som är Majléne Westerlund Pankes och Socialdemokraternas uppfattning om en högre utbildning med god kvalitet måste jag säga att det är ett mycket stort avstånd mellan den uppfattningen och den som mitt parti Moderaterna företräder.

Fru talman! Man får höra många nya ingångar när vi får nya ledamöter i kammaren. Det som Tobias Billström sade var intressant, nämligen att högskolans styrelser är helt betydelselösa församlingar. När jag läser de reservationer som finns från mo- derater och folkpartister verkar det som om det är dessa församlingar som helt har tagit över styrningen av fördelningen av forskningsresurser, innebärande att forskarna i dag är totalt upplåsta av främst politi- kerna som sitter i dessa mazarinätande och kaffe- drickande församlingar. Någonstans brister det i logiken här men det kan vi kanske diskutera i utskottet vid ett annat tillfälle eftersom Tobias inte har rätt till fler repliker. När det sedan gäller anslag är det ganska intres- sant vad den nye ordföranden för Högskoleverket, Björn Svedberg, säger. Han är inte riktigt säker på att resurser och kvalitet totalt hänger ihop, utan han vill gärna att Högskoleverket, när man går ut och gör sina kvalitetsutvärderingar, också ska se på detta med om låg kvalitet beror på att resurstilldelningen är för liten. Finns det ett samband där? Han verkar inte riktigt övertygad om detta beroende på att de kvali- tetsutvärderingar som Högskoleverket har gjort i väldigt liten utsträckning visar på en kvalitetsbrist i undervisningssituationen ute på högskolorna - dock inte den typ av brist på kvalitet som gör att man ger gult eller rött kort. Man har vissa anmärkningar men inte mer.

Fru talman! I mitt huvudanförande tog jag upp ett antal problem som, är jag rädd, på sikt kommer att leda till försämrad kvalitet. De nya grupper som både Majléne Westerlund Panke och jag vill välkomna till högskolan möts alltså av neddragen undervisningstid. Jämfört med för tio år sedan är det nu färre undervis- ningstimmar, färre lärarmöten, mindre handledning och så vidare. Regeringens egen utredare, universi- tetslärarna med flera har konstaterat att det är uppen- bart att undervisningspengarna per student har mins- kat med 20-25 %. Vi i Folkpartiet har föreslagit en resursökning, ett förslag som avslagits vid budgetbehandlingen. Men eftersom fakta talar sitt språk är det, tycker jag, vik- tigt att Majléne Westerlund Panke på något sätt kommenterar hur hon vill ge alla dessa studenter en möjlighet att klara sig bättre. Faktum är att svenska studenter hoppar av från si- na studier eller tar väldigt lång tid på sig genom ut- bildningssystemet. I verkligheten är det, som sagt, bara 27 % av en årskull som över huvud taget tar ut en examen efter fullföljda studier. Min fråga som helhet handlar alltså om hur vi kan förbättra situationen för studenterna. Majléne Westerlund Panke gjorde ett märkligt på- stående, nämligen att Folkpartiet anser att en begrän- sad del av en årskull ska få tillträde till högskolan. Jag förstår inte riktigt detta, utan det får nog precise- ras. Vad jag frågade Majléne Westerlund Panke var vad vi ska göra åt det faktum att det är så svårt att komma in på högskolan, att det är alldeles för få av de ungdomar som går ut gymnasieskolan som kom- mer in på den utbildning de vill till och att de måste komma in på sitt andra- eller tredjehandsval eller kompletteringsläsa på komvux. Min motfråga blir därför: Vad gör vi åt att det är så oerhört svårt att komma in på en högskoleutbild- ning?

Fru talman! Det är väldigt enkelt att svara på frå- gan om varför det är så svårt att komma in på en högskoleutbildning: Vi har långt fler sökande än vi har platser. Det är detta som är grundproblematiken. Vi får avvisa över 40 % av alla sökande studenter därför att vi inte kan erbjuda platser på högskolan. Trots att vi mitt i besparingstider gjort kraftsamlingen att skicka i väg pengar till högskolan för 100 000 nya högskoleplatser är det fortfarande inte tillräckligt. Det är det enkla svaret på frågan om varför det är så svårt att komma in på högskolan. När det sedan gäller antagningen till högskolan förstår inte Ulf Nilsson min fråga. Jag ska läsa direkt ur Folkpartiets reservation om villkor för grundläg- gande behörighet: "Det som ger grundläggande behörighet för hög- skolestudier skall enligt Folkpartiets mening vara studentexamen från gymnasieskolans studieförbere- dande program eller motsvarande utländsk utbild- ning." Jämfört med när vi diskuterar validering av reell kompetens, det här med att släppa in nya grup- per i högskolan och så vidare ser jag detta enbart som att smalna av dörren in till högskolan.

Fru talman! Majléne Westerlund Pankes sista svar här visar tydligt att Socialdemokraterna har bestämt sig för att nu föra samma politik för högskolan som man sedan länge har fört för gymnasieskolan, nämli- gen att helt enkelt bara skicka människor vidare till ett utbildningssystem utan att kunskaper finns för att klara av den nivå som de hamnar på. Er lösning, att kalla det för att man börjar på hög- skolan när man i själva verket ska börja med att re- petera gymnasieskolan, kan på papperet se ut som att det är fråga om högskolestudier. Men i verkligheten är det inte så, utan man repeterar helt enkelt gymna- siekurser. Det tycker jag alls inte är en bra lösning. Det stora problemet är att det är väldigt många människor med bra förkunskaper som inte kommer in på utbildningar. Detta beror inte alls bara på att vi har fler sökande än platser, utan det stora problemet är att er centralstyrning av hur många platser en högskola ska få ha och var de ska ligga har resulterat i det kän- da faktumet att det till vissa utbildningar är långa köer, medan det på andra utbildningar finns tomma platser. En mängd högskolor har ju i panik fått dra ned på antalet utbildningsplatser därför att man inte har kunna leva upp till uppsatta mål. Det absurda i situationen är alltså att vi har tomma platser och långa köer. Detta är ett resultat av ett centralstyrningssystem som inte längre fungerar.

Fru talman! Såvitt jag förstår ropar man ute på högskolorna på långsiktighet när det gäller planering- en av grundutbildningen. Man tycker att det är be- svärligt och jobbigt att, just som Ulf Nilsson beskri- vit, inte veta hur många sökande det blir bland stu- denterna till de platser som erbjuds. När man nu ute på högskolorna ropar efter lång- siktighet undrar jag ändå, Ulf Nilsson, om det är rätt svar på det nödropet som Folkpartiet ger när svaret är den studentpeng som ska följa studenten. Svaret är ju då att lärosätet termin för termin eller kurs för kurs får se hur mycket resurser man får till lärosätet. Jag tror alltså inte att detta är lösningen vad gäller den långsiktighet som är basen för att skapa möjlig- heten att släppa in fler studenter på högskoleutbild- ningen. I stället skulle det skapa en oerhörd nervositet ute på högskolorna och riskera att man populariserar kurser för att dra till sig studenter som har student- peng med sig. Det tror inte jag är lösningen, utan jag tror att det är mycket bättre att fördela platser som högskolan sedan kan hantera.

Fru talman! Jag kan hålla med om väldigt mycket av det som Majléne Westerlund Panke sade i sitt anförande. Vi är också väldigt stolta över att ha med- verkat till att bygga ut högskolor och universitet så som skett under den senaste tioårsperioden. Men nu är kvalitetsproblem på gång. I mitt anförande tog jag särskilt upp den hotande bristen på högskolelärare. Vi har efterlyst en strategi från regeringen för att kunna rekrytera kompetenta lärare så att vi inte hamnar i en situation där studen- terna inte har lärare som kan undervisa på ett bra sätt. Då hotas hela högskoleutbildningen. Därför vill jag fråga Majléne Westerlund Panke: Vilken strategi anser du att vi ska ha för att lösa det här problemet? Det kan inte räcka med att vänta på en utredning från Högskoleverket om framtida behov. Vi vet ju redan i dag att behovet är stort, och ännu större kommer det att bli. Då måste man agera medan tid är.

Fru talman! Jag kan hålla med om väldigt mycket av det som Majléne Westerlund Panke sade i sitt anförande. Vi är också väldigt stolta över att ha med- verkat till att bygga ut högskolor och universitet så som skett under den senaste tioårsperioden. Men nu är kvalitetsproblem på gång. I mitt anförande tog jag särskilt upp den hotande bristen på högskolelärare. Vi har efterlyst en strategi från regeringen för att kunna rekrytera kompetenta lärare så att vi inte hamnar i en situation där studen- terna inte har lärare som kan undervisa på ett bra sätt. Då hotas hela högskoleutbildningen. Därför vill jag fråga Majléne Westerlund Panke: Vilken strategi anser du att vi ska ha för att lösa det här problemet? Det kan inte räcka med att vänta på en utredning från Högskoleverket om framtida behov. Vi vet ju redan i dag att behovet är stort, och ännu större kommer det att bli. Då måste man agera medan tid är.

Fru talman! Jag ser fram emot den utredning som Högskoleverket ska göra, därför att jag är en varm anhängare av distansutbildning som verktyg, och jag vet att även Håkan Larsson är det. En fråga man stäl- ler sig då är: Hur kommer ett ökat utnyttjande av distansutbildning att påverka behovet av lärare, efter- som campussituationen kommer att förändras? Men för att gå tillbaka till det som vi faktiskt har gjort för att öka rekryteringen av lärare till högskolan: Vi har ju genomfört den nya forskarutbildningen. En av de mest betydelsefulla bakomliggande idéerna för den nya forskarutbildningen var, när vi sade att fyra år bör vara gränsen för utbildningstid för nya forska- re, just att vi skulle snabba upp leveransen så att säga av nya lärare till högskolor och universitet, och sam- tidigt se till att få ut fler disputerade i näringsliv och i offentlig sektor. Att öka antalet lärare tycker jag är ett viktigt strategiskt beslut som vi har fattat i riksdagen. Men med informationsteknologins utveckling möter vi också en framtid som vi inte riktigt har grepp om när det gäller just behovet av lärare.

Fru talman! Det är säkert bra, det här med den nya forskarutbildningen, men jag tror inte alls att det är tillräckligt för att möta de stora behov som kommer, inte minst på grund av de pensionsavgångar som vi står inför. Jag tycker att det är jättebra att du tar upp det här med distansutbildningen och sätter in den i sitt sam- manhang. Kan vi förvänta oss att Socialdemokraterna aktivt och offensivt kommer att medverka till att vi får en mera heltäckande strategi för att rekrytera lära- re, både till distansutbildning och annan utbildning inom universitet och högskolor framöver? Vi är allt- för sent ute nu, men kan vi vänta oss att det blir en förändring och att vi kan agera för det framåt hösten?

Fru talman! När vi kan börja agera beror ju allde- les på när vi får den information som vi tycker oss behöva för att kunna börja agera. Själv ser jag inte att framtiden är så att säga okomplex beträffande detta med student-lärare, vilket jag tyckte för bara fyra fem år sedan. Just begrepp som nätverksuniversitet, de- centraliserad utbildning, distansutbildning och lär- centrum till exempel har gjort framtidsbilden något mer komplex. Jag tycker att vi bör ha rejält på fötterna innan vi går in och diskuterar lärarförsörjningen rent konkret. Naturligtvis är vi medvetna om att det kommer att vara brist på lärare, precis som det är brist i alla andra sektioner i samhället på grund av den stora gruppen fyrtiotalister som kommer att lämna väldigt många hål efter sig när de försvinner ut i pension.

Fru talman! Majléne Westerlund Panke talade i sitt anförande om att tillvarata människors reella kompetens. I dag är det ett utanförskapets samhälle som vi lever i, därför att i dag tas inte människors reella, verkliga, kompetens till vara. I dag kan inte vårdbiträden som har förvärvat kunskaper som en undersköterska få papper på det på ett enhetligt och nationellt sätt. I dag tvingas läkare, civilingenjörer och lärare att arbeta med uppgifter som ligger långt bort från deras egentliga, reella, kompetens, bara därför att de är födda och utbildade i ett annat land. Ett steg på vägen för att råda bot på det här pro- blemet är validering, som Majléne Westerlund Panke nämnde. Men då inställer sig frågan varför regeringen och majoritetspartierna, om de nu är medvetna om problemet, inte agerar. Vi var lovade, fru talman, en proposition. Den skulle ha kommit senast i dag från regeringen just om validering. Den propositionen infinner sig inte. Och min fråga till Majléne Wester- lund Panke blir givetvis: Hur tänker majoriteten häva det utanförskapets politik som regeringens passivitet leder till?

Fru talman! Jag delar uppfattningen om att det finns en fara för utanförskap i dag för vissa grupper. Därför är det också väldigt betydelsefullt att vi hittar former för att validera de reella kunskaper och den reella kompetens som människor har. Det stämmer att det inte kommer någon valide- ringsproposition, men däremot kommer det en de- partementsskrivelse som ska gå ut på remiss för att man ska lyssna av, från alla de organisationer som arbetar med valideringsfrågor, hur de ställer sig till de strukturella delar som finns i denna departements- skrivelse som kommer och som handlar om hur vi ska få ett valideringssystem i landet. Det handlar alltså inte enbart om nya svenskar, utan det handlar också om personer som är födda och uppvuxna här och även har fått utbildning här, som inte har tillräckligt mycket formell utbildning men som kanske under en lång tid på arbetsmarknaden har skaffat sig både kunskaper och kompetens som skulle möjliggöra vidare studier. För dem är det också väl- digt betydelsefullt och viktigt att vi hittar ett valide- ringssystem. Torsten Lindström behöver inte vara orolig. Den här skrivelsen kommer inom de närmaste dagarna, och då kan man läsa och begrunda och lämna förslag till förändringar eller tillägg till de texter som finns.

Fru talman! Jag är orolig. Jag är orolig för två grupper: för dem som är födda och uppvuxna i Sveri- ge, som till exempel vårdbiträdet som har jobbat och jobbat och på så sätt erhållit kompetens motsvarande undersköterska, och för de stora grupperna utländska akademiker som inte släpps in, inte får komma in, på den svenska arbetsmarknaden, som stängs utanför av strukturer som inte låter dem släppas in. Det är inte fara för utanförskap, fru talman. Det är ett utanför- skap i dag. Det är ett utanförskapets politikområde. Jag undrar ibland vilka regeringen är så rädda för, för någonting måste ju motivera den här oförmågan hos regeringen att komma fram med de verkliga för- slagen, att komma fram med lösningen. Nu talar Majléne Westerlund Panke lovande om en departementsskrivelse. Det har vi hört förr. Den ska ut på remiss. Ja, visst - gott så! Men frågan be- står: Varför kommer inte en proposition? Varför är vi inte i nästa steg? Jo, det beror på passiviteten hos regeringen, som inte har förmått att komma hela vägen fram till en proposition. Det är på grund av det här sveket som utanförskapets samhälle består. Det är ett resultat av det sveket.

Fru talman! Vi ska akta oss lite grann, tror jag, för alltför starka ord i det här sammanhanget. Det är väl bra att en regering är lyhörd och, innan man sätter ned foten och lämnar förslag på lagtext, skriver ned de idéer man har i en skrivelse och skickar ut den brett i samhället för att efterhöra om det här ligger rätt, både innehållsmässigt och i tiden. Jag tror inte att Torsten Lindström behöver vara så orolig när det gäller de här frågorna. Vi kommer att kunna hantera detta.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till ytterligare en reservation just för att den markerar en mycket viktig punkt i Folkpartiets politik. Det är reservation 23 under punkt 19 och handlar om valide- ring. Vi fortsätter alltså den diskussion som just förts. Jag ska tillåta mig att vara lärare och lite grann försöka undervisa dem som sitter här om hur det egentligen ser ut för de akademiker som kommer till Sverige från andra länder. Jag har träffat dem under många år; jag tillhör själv den gruppen. Jag har träffat människor som fått ekvivalering från Högskoleverket med mycket höga poäng. Ingen har tittat på deras papper. De är arbetslösa också i fortsättningen. De har inte kommit in i sitt yrke. Jag har träffat andra som fått ekvivalering på en del av studierna, medan en del har betraktats som fullständigt ointressanta. Jag har träffat åter andra som inte haft en chans att få en riktig bedömning av sina kunskaper. Därför föreslår vi i Folkpartiet att man inför ett test eller prov som ska öppna för inträde antingen till högre studier eller till yrkesliv för aka- demiker från andra länder. Ett sådant test eller prov kan vara fullständigt anonymt. Det är då bara kvalifikationen, kompeten- sen, som visas i lösningen av de problem som finns i själva provet. På så sätt är det endast lösningen av problemen som avgör om en människa är eller inte är tillräckligt kompetent att utöva ett yrke eller komma in på en mycket avancerad utbildning. Detta kan lätt göras. Varje individs identitet kan döljas under en symbol. Därigenom bedömer man bara resultatet av de problem och frågor som perso- nen i fråga hittat lösningen till. Man ser inte att Mo- hammad är Mohammad, och inte heller ser man ålder på personen. I en rad fall faller människor bort då det i vårt samhälle också finns ett slags åldersdiskrimine- ring. Jag vill berätta lite mer detaljerat om den grupp akademiker från andra länder som inte finns i sina respektive yrken. Det som gör problemet mycket stort är det faktum att de har oerhört varierande kunskaper och kompetensnivåer. När det gäller arbetspositioner, befattningar eller utbildningar i Sverige har man vanligtvis krav på god svenska, god engelska, goda datakunskaper. Kommer man från ett arabiskt land kan man ha lärt sig mycket bra svenska men saknar engelskan. Har man under flera år bott på en flyktingförläggning i avvaktan på uppehållstillstånd och arbetstillstånd har man inte heller haft möjlighet att förbättra sina kunskaper om det till exempel gäller datahantering. På alla dessa nivåer kan man hitta mängder av olika kombinationer. Då är det också mycket svårt att med ett enda valideringssystem avgöra vad en männi- ska kan eller inte kan. Det behövs en flexibel mottag- lighet i det svenska utbildningssystemet för att kunna komplettera de kunskaper som vissa personer saknar och för att kunna uppvärdera de kunskaper som de redan har. Där kommer vi in på den svåraste punkten. Om man hela tiden jämför utländska utbildningar med svenska, och tar bort allt som inte stämmer med den svenska utbildningen, kastar man säkert bort mycket värdefull kunskap. En läkare som inte gått kursen i socialmedicin, men som behandlat malaria och tbc och väl känner till dessa sjukdomar - som är mycket lite kända i Sverige - kan vara en mycket mera kompetent läkare än vad det ser ut på papperet. Om man hela tiden stirrar sig blind på kurser och poäng i det svenska utbildningssystemet, vad säger man då till den männi- ska som kommer utifrån? Jo, att vi är bäst i världen. Vår utbildning är den allra bästa. Nu ska jag berätta om ett autentiskt fall. Det var en gång en arkitekt som kom från Rumänien. Han saknade en sista liten examen för att hela hans utbild- ning på sex år skulle vara komplett. På Tekniska högskolan i Stockholm sade man till honom att han skulle få gå in på årskurs 1. På den tiden saknades emellertid arbetskraft på byggnadsområdet och han blev därför genast anställd som arkitekt. Tekniska högskolan skulle ha placerat honom i årskurs 2. Men han var inte nöjd med att bygga skolor i nå- gon Stockholmsförort. Han ville ha papper på sina kunskaper. Därför skickade han in ansökan om dokto- randstudier till 30 amerikanska universitet. Han blev antagen på samma nivå som den som skulle ha gått alla svenska kurser och fått alla svenska poäng. Så han blev stadsplanerare och byggde nya städer i Sau- diarabien. Nu bor han i Boston, och Sverige har förlo- rat en mycket värdefull kraft. En annan intressant sak hände när denne man kom i kontakt med det svenska utbildningssystemet. Han var flykting men hade lyckats få ut sina ritningar från Arkitekthögskolan i Bukarest genom att västerländs- ka vänner smugglat ut dem. Under diktaturen var det svårt att få ut dem på annat sätt. När han visade sina ritningar på KTH vägrade man där att acceptera att de var hans. Man sade att de var för vackra och kunde inte ha presterats av honom som var så ung. Detta visar hur farlig fixeringen vid ett enda mått, det svenska måttet, kan vara. Jag ska berätta om läkaren från Somalia som ar- betsförmedlingen försökt tvinga att bli sjukvårdsbi- träde. Hon är utbildad i före detta Sovjetunionen och har alltså en mycket bra utbildning. Hon skulle behö- va gå kursen i sjukvårdssvenska, men för statistiken är det naturligtvis mycket bättre om hon blir sjuk- vårdsbiträde. Då är hon ju inte längre arbetslös och kostar inte heller pengar för en kurs i sjukvårdssvens- ka. Just den kvinnan skulle bättre än någon annan lä- kare kunnat hjälpa somaliska kvinnor som föder för små barn att bättre sköta sin graviditet och förbereda sig inför förlossningen. Vad vi måste göra är alltså att sluta stirra oss blin- da på ett enda mått, det svenska måttet. Det finns mycket bra utbildning i Sverige, men det finns myck- et bra utbildning också i resten av världen, och vill vi vara öppna måste vi lära oss att respektera, uppskatta och värdera även annan kunskap än den som produce- ras här.