Hemlig teleavlyssning, m.m.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 2 och 4 från bland annat Socialdemokraterna. I reservation 2 säger vi reservanter att vi vill att den årliga skrivelse där användandet av hemliga tvångsmedel redovisas fortsatt ska utvecklas och fördjupas samt att den även i fortsättningen ska skickas till riksdagen. Det är min fasta övertygelse att tvångsmedel behövs i kampen mot den typ av allvarlig och svårutredd kriminalitet som berörs i skrivelsen. Men användning av tvångsmedel är också ett intrång i människors privatliv och integritet. Därför måste vi alltid väga av integritetsintresset mot berättigade krav på att polisen ska ha moderna och effektiva arbetsmetoder. För att hela tiden ha en heltäckande bild av integritetsintresset och polisens möjligheter att bekämpa brott måste riksdagen få kompletta och fullödiga redovisningar om användningen av tvångsmedel. Och för att den parlamentariska kontrollen ska vara god krävs det skrivelser som är heltäckande och som ger en fullständig bild av läget. I reservation 4 behandlas en annan rättssäkerhetsaspekt. Det gäller då de offentliga ombuden. Den förra socialdemokratiska regeringen införde ett system med offentliga ombud. Det kom att gälla från och med oktober 2004. Syftet var att stärka den enskildes rättsskydd och att skapa ytterligare rättssäkerhetsgarantier i fråga om ärenden om hemlig avlyssning och hemlig kameraövervakning. Systemet med offentliga ombud fyller en viktig funktion. För ett rättssamhälle är det mycket viktigt att den enskildes rätt och integritetsintressen i allmänhet tas till vara. Att systemet med offentliga ombud fungerar på ett tillfredsställande sätt är särskilt betydelsefullt då fler tvångsmedel ställts till polis och åklagares förfogande. I stort sett har systemet med de offentliga ombuden fungerat bra. Men det har funnits en del kritik. Några synpunkter handlar om kallelser till förhandlingar med kort varsel och om lite tid för att sätta sig in i ärenden. Kritiken handlar också om det olämpliga i att det är regeringen som utser ombuden och att ombuden inte företräder den enskilde utan endast allmänhetens intressen. Därför menar vi socialdemokrater att regeringen bör se till att förbättra de offentliga ombudens möjligheter att fullgöra sina uppdrag. Jag yrkar, som sagt, bifall till reservationerna 2 och 4.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet står bakom alla reservationer där vi finns med. Men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 3 som handlar om den skrivelse som här tagits upp. Under senare år har den, oavsett vilken majoritet vi haft, utvecklats. Det är jättebra. I reservationen tar vi upp just frågan om den teletrafik direkt från operatörerna som polisen kan använda utan att först ha inhämtat tillstånd från domstol, vilket annars måste ske enligt bestämmelserna om hemlig teleövervakning. Vi ser detta som en brist i lagen, något som skyndsamt måste rättas till. I väntan på att regeringen presenterar ett förslag till en lagstiftning som tillgodoser detta krav är det av stor vikt att det i den årliga skrivelsen om hemliga tvångsmedel redovisas hur de brottsbekämpande myndigheterna har använt sig av möjligheten att inhämta uppgifter från teleoperatörer.

Herr talman! Först yrkar jag bifall till reservation 5 om säkerhets- och integritetsskyddsnämndens organisatoriska placering. I övrigt står vi bakom alla våra reservationer - en del av dem tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det vi ser som problematiskt vid användning av hemlig teleavlyssning, hemlig kameraövervakning och hemlig teleövervakning är när detta medför att oskyldiga och tredje part i direkt oproportionerligt och oacceptabelt hög grad utsätts för integritetskränkningar. Då hamnar frågan hos oss. Det är nämligen så att ineffektiviteten i dagens system innebär att man inte lyckas nå upp till de krav som ställs i Europakonventionens artikel 8 om rätten till skydd för privatlivet samt i artikel 13 om rätten till effektiva rättsmedel. Av texten framgår att nära hälften av ärendena är lyckade. Vid en första anblick kan det framstå som effektivt. Men problemet, herr talman, är enligt vår åsikt att man nu ökar antalet ärenden. När vi tittar på hur många de ärenden var år 2001 där hemliga tvångsmedel beviljats ser vi att det var 398 hemliga teleavlyssningar. År 2006 var det nästan 900 sådana ärenden, alltså mer än en fördubbling. Ändå verkar effektiviteten inte öka. 50 procent är rätt okej. Men om vi ska öka antalet på det här dramatiska sättet vore det, tycker vi i Miljöpartiet, på sin plats att utreda varför effektiviteten inte samtidigt ökar. En fråga som uppstår hos oss handlar om att det nästan blir slentrian - att ansökningar om att få använda hemliga tvångsmedel hanteras på ett icke rättssäkert sätt. En annan fråga, herr talman, som vi har tagit upp är den om hur de offentliga ombudens roll ser ut. När polisen i dag hos domstol ansöker om att få utnyttja hemliga tvångsmedel ska de offentliga ombuden företräda dem som dessa hemliga tvångsmedel riktas mot. Då är det väl viktigt att de offentliga ombudens invändningar hanteras på ett bra sätt så att de som ska utsättas för hemliga tvångsmedel kan företrädas, utan att de vet om det men ändå på ett rättssäkert sätt. Vi ser att det under 2006 endast var 13 ansökningar som avslogs. De offentliga ombuden lyckades övertyga dem som skulle bestämma om detta, alltså domstolen, om att detta var onödigt i 13 fall. Vi är oroliga för att ytterligare ökningar av antal ansökningar om hemliga tvångsmedel som beviljas kommer att ytterligare inskränka den personliga friheten. Samtidigt är vi klart medvetna om att det är viktigt med hemliga tvångsmedel. Mycket av det som hemliga tvångsmedel riktas mot är den typ av brottslighet som man i övrigt har svårt att komma åt. Jag är för hemliga tvångsmedel, men det måste ske på ett sådant sätt att tvångsmedlen relaterar till rätten till skydd för privatlivet. Tidigare företrädare för regeringen, både för den förra och för regeringen i dag, har pratat om att det är en balansgång. Jag tycker att balansgången inte riktigt hörsammas på det sätt som den borde göra. Jag har även varit kritisk mot tidigare regering för att också den gjorde övertramp. Jag är glad att vi i dag har en bra reservation när det gäller de offentliga ombuden. Vi har reservationer också när det gäller hur man redovisar uppgifterna. Men framför allt tror jag att en rättssäkerhetsgaranti vore bra. Den skulle då innebära att om man som den avlyssnade visar sig vara oskyldig ska man kunna kräva skadestånd av staten. Detta säger majoriteten nej till, och det tycker jag är synd. Det skulle åtminstone kunna tyda på att vi i det här fallet har gått tillräckligt långt när det gäller balansen.

Herr talman! På vårt bord har vi regeringens skrivelse om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under år 2006. Jag kan konstatera att det finns tre motioner och nio yrkanden. Utskottet avslår samtliga yrkanden. Jag vill börja med att säga att användningen av dessa hemliga tvångsmedel är ett effektivt, behjälpligt och framgångsrikt verktyg för de brottsbekämpande myndigheterna i kampen mot den grova brottsligheten. Den information som myndigheterna får fram genom dessa verktyg är ett bra komplement till den information som de annars får fram via till exempel förhör och tekniska undersökningar. Det är alltså ett komplement. De hemliga tvångsmedlen är det yttersta hjälpmedlet för myndigheterna att inhämta information i vissa förundersökningar angående grova brott. Det krävs nämligen att någon är skäligen misstänkt för brottet och att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Det krävs minimistraff och att en domstol ger detta tillstånd. Det används inte alls mot vem som helst och det används inte av slentrian, utan det används i kampen mot den grova brottsligheten. Låt mig nämna några av de brott som hemliga tvångsmedel används mot. Det används vid mord, dråp, människohandel för sexuella ändamål, grovt skattebrott, grovt bokföringsbrott, grov människosmuggling, grovt narkotikabrott, grov narkotikasmuggling och grovt rån för att nämna några. Detta är alltså ett viktigt vapen i kampen mot den grova brottsligheten. Jag håller med oppositionen i viss bemärkelse, nämligen att i tidigare år innehöll skrivelserna brister. Det konstaterar också utskottet; de tidigare skrivelserna innehöll allvarliga brister. Det gick så långt att riksdagen tillkännagav två punkter för regeringen år 2005. Punkt 1 var att en tydlig och snar förändring av redovisningens innehåll måste ske. I fjol konstaterade utskottet att nuvarande regering hade utvecklat, förbättrat och fördjupat skrivelsen jämfört med tidigare år. Jag kan konstatera att den skrivelse som vi har nu är tydligare och klarare jämfört med den vi hade för två år sedan. Nu redovisas till exempel även andelen fällande domar för brott som låg till grund för besluten om avlyssning. Förändringen får anses som en snar och tydlig förändring. Jag tycker att regeringen har uppfyllt den punkten i tillkännagivandet. Dessutom tillkännagav riksdagen punkt 2 - att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med förslag om hur tillämpningen av hemliga tvångsmedel kan underställas en stärkt parlamentarisk kontroll. I slutet av förra året fick riksdagen på sitt bord en proposition om stärkta rättssäkerhetsgarantier. Numera ska nämligen personer som har utsatts för hemliga tvångsmedel i efterhand underrättas om detta. Numera finns en fristående och självständig myndighet, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Den finns på plats med uppdrag att utöva tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av dessa hemliga tvångsmedel. Nämndens ledamöter ska utses av partigrupperna. Sammanfattningsvis kan jag säga att vi har stärkt den parlamentariska kontrollen av tillämpningen av hemliga tvångsmedel. Vi har också stärkt rättssäkerhetsgarantierna. Därmed kan vi i alliansen konstatera att denna regering skyndsamt har åtgärdat de punkter vilka riksdagen gav tillkännagivande om. Jag sade att det finns tre motioner och nio yrkanden i ärendet. Utskottet avslår samtliga yrkanden. Det gör vi eftersom oppositionen slår in öppna dörrar. Låt oss komma ihåg att det är alliansregeringen som har stärkt rättssäkerheten. Det är alliansregeringen som har utvecklat redovisningen i skrivelserna så att den på ett mer noggrant sätt redogör för användningen av hemliga tvångsmedel. Det är också alliansen som har instiftat den nya Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Samtidigt kan vi alltid göra mer. Jag utgår från att regeringen fortsätter sina överväganden om hur skrivelsen ytterligare kan förbättras. Med tanke på den debatt som fördes tidigare här på förmiddagen om konstitutionsutskottets betänkanden finns det anledning att alla hemliga tvångsmedel innebär någon form av inskränkning av den enskilde individens integritet. Man måste göra en avvägning mellan denna inskränkning och effektiviteten av detta verktyg i brottsbekämpningen. En sådan avvägning har gjorts och görs kontinuerligt. Vi väger integritet mot effektivitet. För att tvångsmedel som hemlig telefonavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning ska få användas krävs det att det är ett yttersta hjälpmedel för myndigheterna att inhämta information angående de grova brott som jag tidigare nämnde. Det krävs att åtgärderna är av synnerlig vikt för utredningen och att de hemliga tvångsmedlen bara får användas när mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Jag har sagt det förut, men det är värt att upprepa det igen i denna kammare: För att hemliga tvångsmedel ska kunna tillämpas krävs att tre allmänna principer är uppfyllda. De är ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Herr talman! Med detta sagt sammanfattar jag det hela med att det är viktigt att riksdagen i fortsättningen får redovisningarna på sitt bord för att kunna granska användningen av hemliga tvångsmedel. Det är mycket positivt att en särskild nämnd får till uppgift att utöva särskild tillsyn av den verksamhet där det förekommer verkställighet av hemliga tvångsmedel. Det är positivt att skrivelserna sedan förra året har förbättrats och utvecklats. Rapporteringen har blivit fylligare och tydligare. Jag ställer mig mycket positiv till att rapporteringen utvecklas ännu mer. Jag hoppas att de rapporter som Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden lämnar till regeringen kan vävas in i den årliga skrivelsen. Vi fortsätter att väga integritet mot effektivitet. Dessa hemliga tvångsmedel är ett viktigt verktyg i kampen mot den grova brottsligheten. Den kampen tar vi. (Applåder) I detta anförande instämde Anders Hansson och Inge Garstedt (båda m) samt Karin Nilsson (c).

Herr talman! Det var ett ganska långt prat om hur bra ni är. Till viss del har ni gjort förbättringar, men vi kan inte ta ifrån den gamla majoriteten att den också gjorde vissa förbättringar. Jag tycker att det är fifty-fifty i det här fallet. Ulrika säger att oppositionen slår in öppna dörrar. Jag undrar vilka öppna dörrar vi slår in i reservation 3. Jag vill veta hur man inhämtar den här redovisningen från polisen där man själv kan begära ut uppgifter av teleoperatörer. Integritetsskyddsnämnden är väl inte någonting som endast majoritetspartierna kan ta åt sig äran av. Det är faktiskt något som Vänsterpartiet länge har motionerat om. Vi inser, som det parti vi är, att det är väldigt viktigt. Vi har lärt oss någonting av kontrollhistorien. Frågan är hur mycket av historien den nya majoriteten bär med sig när den fattar beslut.

Herr talman! Jag vill låta det var osagt om det är fifty-fifty. Faktum är att det var i fjol vi fick propositionen på vårt bord för att besluta om denna säkerhets- och integritetsskyddsnämnd med uppgift att värna rättssäkerheten för den enskilde individen. Jag välkomnar alla förbättringar i detta avseende för att stärka den enskilde individens möjligheter och rättigheter. Reservation 3 handlar om uppgifter från teleoperatörer. Detta är föremål för två utredningar i dagsläget. Därmed menar jag att man slår in öppna dörrar. Men jag stänger inte dörren utan låter den vara öppen. Vi får se vad framtiden för med sig i detta avseende.

Herr talman! När det gäller Ulrikas åsikt om att slå in öppna dörrar vill jag säga att man kan ange en ståndpunkt för att trycka på och visa att detta är viktigt även om det pågår utredningar. Det finns de, som bakom kulisserna, har hävdat att det är väldigt arbetsamt och jobbigt att ta fram de här uppgifterna. Det är alltid jobb, men det man kan redovisa ska man naturligtvis redovisa utan att bli misstänkt. Låt oss återgå till detta med fifty-fifty. Jag menar att man hela tiden förbättrar skrivelsen, och det har även den gamla majoriteten gjort. Det var detta jag menade. Det är bra med Integritetsskyddsnämnden när det gäller all övervakning som vi nu ska utsättas för. Många gånger har vi i Vänsterpartiet fått höra att vi skulle värna om andra övervakande nationer, vilket vi naturligtvis inte gör. Men vi har lärt oss någonting. Den nuvarande majoriteten kanske kan lära sig någonting av den historia vi har lärt oss av.

Herr talman! Vi alla en historia att lära oss av. Jag vill påminna Lena Olsson om att regeringen har intagit en ståndpunkt. Man intar en ståndpunkt när man utser en särskild utredare att utreda och titta på uppgifterna om telemeddelandena. Det är jätteviktigt, men vi måste också invänta vad denna särskilda utredare kommer fram till innan vi sätter ned foten och säger i vilken form vi eventuellt behöver lagstifta eller i vilken form det behöver föras in i skrivelsen. Man har intagit en klar ståndpunkt i detta avseende när man har utsett en särskild utredare att titta på det.

Herr talman! Vi kommer troligen ständigt att återkomma i debatter till frågan om vi som ansvariga politiker gör rätt avvägningar mellan skyddet för den personliga integriteten och nyttan av tvångsmedelsanvändningen. Samtidigt - och det hör jag här i dag - är vi överens. Vi behöver ta till hemliga tvångsmedel för att komma åt och bekämpa den grova kriminaliteten. Centerpartiet har tidigare varit pådrivande för att öka rättstryggheten vid ingrepp i den personliga integriteten och har agerat i frågan om hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning för ett avgörande riksdagsbeslut i november 2007. Det infördes bestämmelser om att den som har varit misstänkt och utsatt för hemliga tvångsmedel under förundersökning ska bli underrättad i efterhand. Det beslutades att tillsätta en särskild säkerhets- och integritetsskyddsnämnd som tillträdde den 1 januari 2008 för tillsyn av brottsbekämpande myndighets användning av hemliga tvångsmedel. Regeringen beslutade i december 2007 att en särskild utredare ska se över straff- och polisrättsliga frågor för att överväga en ändamålsenlig författningsreglering av sådan användning av tekniska spaningsmetoder som utgör ett intrång i enskildas integritet eller på annat sätt bör lagregleras. Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2009. Det pågår alltså väldigt mycket utifrån beslut som fattades i höstas. I övrigt är regeringens årliga redovisning av tillämpning av hemliga tvångsmedel och effekten av dessa väl överensstämmande med tidigare redovisningar och resultat. Herr talman! Det här har varit en viktig fråga fram till november 2007 då beslut om buggning och preventiva tvångsmedel var uppe till behandling. Den tredje propositionen angående förstärkt rättssäkerhet som kom innebar också förbättringar i ärendet vad gäller hemlig teleavlyssning med mera. Med de tidigare besluten om alla de uppräknade förstärka delarna i den årliga redovisningen anser jag att vi har fått en bra rapport att ta ställning till i dag. Nästa år kan vi dessutom se fram emot den nya nämndens syn på den årliga skrivelsen. Herr talman! I runt hälften av alla de fall där hemliga tvångsmedel har använts har den haft betydelse för förundersökningen när det gäller brott som är att betrakta som grova och med minst två års fängelse i straffskalan. Genom det har man väl uppfyllt de tre principerna i 2 kap. 12 § regeringsformen, ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen. Jag tycker alltså att det här materialet har utvecklats betydligt sedan det behandlades före 2007. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i justitieutskottets betänkande och avslag på motionerna.

Herr talman! Det vi i justitieutskottet just nu diskuterar är egentligen en fråga om mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter slår fast vilka rättigheter vi medborgare har att leva våra liv utan att staten lägger sig i. I Europarådskonventionen är det väldigt tydligt att staten får gå in i människors privatliv under vissa omständigheter. Det är väldigt tydligt reglerat, bland annat när man ägnar sig åt brottslig verksamhet. I dag diskuterar vi polisens verktyg som vi kallar för hemliga tvångsmedel, det vill säga tvångsmedel där man griper in i människors privatliv. Det handlar om hemliga sådana såsom telefonavlyssning, kameraövervakning och teleövervakning. Teleövervakning är ett konstigt begrepp, precis som hemliga tvångsmedel är ett konstigt begrepp. Teleövervakning handlar om hur polisen kan få information från teleoperatörer om vem som har ringt vem, vem som har sms:at vem. Man ser inte innehållet i samtalet, men man ser vem som har haft kontakt med vem. Det tillhör alltså den här tredje sortens hemliga tvångsmedel som vi diskuterar i dag. Det är viktigt att vi når en bra balans mellan att ge polisen vettiga verktyg för att kunna stävja brott, särskilt den grova brottsligheten, och att värna människors rätt till privatliv, de mänskliga rättigheterna och integriteten. Det är viktigt att polisen därmed inte kan använda de här tvångsmedlen hur som helst, utan det är väldigt specifikt reglerat i lag. Det måste finnas en brottsmisstanke. Det måste vara speciellt allvarliga brott. För hemlig telefonavlyssning måste det vara ett brott vars miniminivå i straffskalan är två års fängelse. Likaså måste det vara två års fängelse för kameraövervakning, och för teleövervakning gäller minst sex månader. Det måste tas beslut i domstol och så vidare. Det finns alltså hela tiden en reglering från riksdagens sida för hur polisen använder tvångsmedlen. Dessutom har vi den årliga skrivelsen, som vi i dag har att ta ställning till. Vi får en redogörelse från regeringen en gång om året här i riksdagen för hur polisen har använt de här tvångsmedlen. Vi har alltså en parlamentarisk kontroll för att värna rättssäkerheten när polisen använder de här instrumenten. Det är väldigt glädjande, tycker jag, och det är många som har tagit upp det, att vi nu har stärkt rättssäkerheten ytterligare, vilket vi gjorde i höstas. Vi har tagit beslut här i riksdagen att alla människor som utsätts för de här hemliga tvångsmedlen ska underrättas om det i efterhand. Man ska alltså få veta när ens integritet har kränkts för att brott ska bekämpas. Det är att stärka varje individs integritet att man kommer att få denna underrättelse i efterhand. Det kommer också att innebära att polisen i än större grad än i dag verkligen kommer att använda de här tvångsmedlen med eftertanke och inte i onödan. Ett annat sätt som vi har stärkt rättssäkerheten på är inrättandet av den nya Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som började jobba den 1 januari i år. Den kommer att ledas av två domare men också representanter från olika partier som kommer att ha en särskild insyn i hur polisen använder de hemliga tvångsmedlen, inklusive buggning, som vi ju tog beslut om i riksdagen i höstas som också börjar gälla från den 1 januari i år. Nu har det kommit fram att polisen kan få fatt i teleövervakningsuppgifter, det vill säga uppgifter om vem som har ringt vem, inte bara genom domstol utan genom att gå direkt till teleoperatörerna. Det här enklare sättet att få access till människors samtal går alltså inte via domstol. Det är inte helt tillfredsställande att vi har två olika system för polisen att få tag i de här uppgifterna. Nu är det visserligen så att när polisen inte behöver gå via domstol ställs också kravet att det måste vara synnerligen allvarliga brott. Det räcker inte med sex månaders fängelse, utan det ska handla om minst två års fängelse i straffskalan för de brotten. Men det är ändå inte helt tillfredsställande, och precis som Ulrika Karlsson sade pågår en utredning som ser över den här frågan. Vi har sett i skrivelsen att avlyssningen har gett effekt i hög grad. 47 procent av avlyssningarna leder till att polisen kan fälla någon för brott. Kamera- och teleövervakning leder till lyckade resultat i form av fällande domar i domstol i mellan 50 och 55 procent av gångerna, och jag tycker det är ett bevis på hög effektivitet. Det är det som det handlar om: att hitta en balans mellan människors privatliv och vars och ens rätt att slippa utsättas för mord, rån eller andra grova brott. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag. I detta anförande instämde Ulrika Karlsson i Uppsala (m).

Herr talman! Det är bra och nödvändigt att riksdagen varje år får en redogörelse för hur de tvångsmedel som riksdagen har beslutat ska få användas i samband med förundersökningar av vissa grövre brott utnyttjas av polisen och vilken effekt de bedöms ha haft. Under de senaste åren har skrivelsen utvecklats på så sätt att redogörelserna nu är fylligare och tydligare, och riksdagen har också uttalat att den förutsätter att det arbetet fortsätter. Därför känns det, tycker jag, som en överskottsgärning att ändå kräva just detta i en reservation, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har valt att göra. Vi är överens allihopa om att vi vill ha en noggrann och tydlig redogörelse och tycker att utvecklingen går åt rätt håll. Det syns redan i den skrivelse som vi behandlar i dag, men det kommer också att märkas i kommande skrivelser eftersom det har hänt en hel del under förra året som syftar till att förstärka rättssäkerhetsgarantierna när hemliga tvångsmedel används, som vi redan har hört tidigare här. Den nya myndigheten, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, får ett särskilt uppdrag att slå vakt om den enskildes rättssäkerhet, och den ska rapportera sitt arbete till regeringen årligen. Det innebär att regeringen kommer att få ett bättre underlag för sin skrivelse till riksdagen om konsekvenserna av användningen av hemliga tvångsmedel, och det är bra. Jag tror att vi är överens om det allihop. Hur nödvändigt och effektivt är det då med hemliga tvångsmedel? Ja, visst är det en fråga som måste diskuteras. Antalet meddelade tillstånd för de olika tvångsmedlen ökar i antal för varje år. Frågan är om det beror på att också brottsligheten ökar och att alltmer förfinade metoder används av de kriminella eller på att polisen av andra orsaker väljer att utnyttja tvångsmedlen. För min del tror jag att den första förklaringen är den som stämmer bäst med verkligheten, för det första därför att tvångsmedlen faktiskt är kringgärdade av många bestämmelser som bland annat innebär att de endast får utnyttjas när andra metoder inte gett något resultat och för det andra därför att det är en väldigt personal- och resurskrävande åtgärd att till exempel avlyssna en persons telefon dygnet runt. Enligt skrivelsen har tvångsmedlen i första hand använts för att avslöja grov narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet som grova rån och mord. Det handlar alltså om mycket grova brott. I ungefär hälften av fallen har de hemliga tvångsmedlen direkt haft betydelse för förundersökningen. Till skillnad från regeringen och allianspartierna anser inte Miljöpartiet att det är tillräckligt effektivt. Frågan är vilken procentsats som skulle vara tillräcklig för att Miljöpartiet skulle tycka att hemliga tvångsmedel ska få användas över huvud taget. Det är ändå ett ganska stort antal fall av grov brottslighet som avslöjas och kan lagföras om hälften av ärendena leder till bevisade resultat. Då menar jag att det är upp till den som vill minska användningen ytterligare att tala om vilka andra åtgärder som skulle ha varit lika effektiva eller mer effektiva för att komma åt den grova och avancerade brottslighet som det är fråga om. Min och allianspartiernas bedömning är att det tyvärr är och inom överskådlig framtid kommer att vara nödvändigt att ge polisen också de här verktygen för att skydda medborgare från att drabbas av grova brott mot deras liv och säkerhet. Det betyder inte att vi bortser från risken att enskildas rättighet och integritet kan vara i fara. Därför måste vi hela tiden arbeta utifrån två perspektiv: ett så bra skydd som möjligt för dem som riskerar att drabbas av grova brott och ett rättssäkert skydd som innebär att människor som kanske är oskyldiga inte drabbats i onödan. De här två perspektiven har riksdagen utgått ifrån vid beslutet i höstas att utöka de hemliga tvångsmedlen och genom att samtidigt utöka den parlamentariska kontrollen av hur de utnyttjas. Det är en svår balansgång, och arbetet blir aldrig helt färdigt. Det behövs en ständigt pågående diskussion och utvärdering av om vår avvägning är den rätta just nu. Den här debatten tycker jag är ett bra exempel på det. Jag yrkar avslag på samtliga motioner och bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag har bara en mycket enkel fråga till Inger Davidson. Här går fyra representanter från majoriteten upp och säger i stort sett samma sak. Min fråga är: Vad är det för samordning? Gör ni inte upp innan debatten om vad ni ska ta upp?

Herr talman! Det kanske är en bra fråga. Det kanske vi skulle fundera på, Lena Olsson. Det är så här att vi är en allians, men vi är fyra olika partier. Det är väldigt viktigt att varje parti får ge sin åsikt till känna i en sådan här debatt, för våra egna väljare inte minst. Ibland gör vi så att en alliansföreträdare talar för hela alliansen, men ibland väljer vi att göra på detta sätt. Jag tycker inte att det är något fel med det. Du får väl se själv så småningom, ifall du kommer att ingå i en regeringsallians, om du ändå inte tycker att det är bra att markera att Vänsterpartiet tycker något särskilt i en debatt.

Herr talman! Den erfarenhet jag har från förra gången jag befann mig i riksdagen är att vi tog upp saker där vi skilde oss åt. Vi kunde instämma i vad Socialdemokraterna sade, men vi var alltid noga med att ta upp det som vi själva tyckte. När fyra företrädare går upp i talarstolen och säger samma sak måste väljarna fundera över det faktum att allesammans tycker samma sak.

Herr talman! Jag tycker att vi överlåter åt väljarna att avgöra vad de tycker.

Herr talman! Inger Davidson tog upp den intressanta frågan vad som är tillräckligt effektivt. Jag vill därför fråga Inger Davidson vad som är tillräckligt effektivt. Är det nästan hälften av ärendena, där människor i onödan utsätts för integritetskränkande åtgärder? Är det tillräckligt effektivt?

Herr talman! Jag tror att varken Mehmet Kaplan eller jag kan avgöra exakt vad som är tillräckligt effektivt. Det var därför jag sade i mitt anförande att detta är en fråga som vi ständigt måste diskutera. De fall som inte lett till direkta resultat innebär inte att det inte lett till några resultat alls. Procentsatserna talar bara om de fall som lett till direkta framgångar i förundersökningarna, men polisen säger tydligt att de kan ha lett till andra spår och så vidare som de kunnat fortsätta att arbeta med. Jag tror att vi får vara nöjda, om man nu kan uttrycka det så, med att det är en 50-procentig effektivitet i dessa fall.

Herr talman! Tack för det klargörandet, Inger Davidson! Jag vill utveckla själva frågan. Från Miljöpartiets sida tycker vi att det principiellt är en bra och rätt väg som regeringen valt, det vill säga att i efterhand underrätta den som utsatts för hemliga tvångsmedel. När förslaget sedan utformas i propositionen, alltså den skyldighet som rättsväsendet har att i efterhand informera den som blivit utsatt för den integritetskränkande övervakningen, har det dock urholkats. Tanken med den reella rättssäkerhetsgarantin för den enskilda har i princip inte något riktigt värde på det sätt som det var tänkt från början. Det som regeringen fortfarande bortser från är nämligen att rätten till effektiva rättsmedel stadgas i Europakonventionen. Det finns en tydlig skadeståndsskyldighet vid de fall då dessa integritetskränkande instrument används mot oskyldiga. Nu talar vi inte om dem som är skyldiga; dem vill vi komma åt. Vi tycker att hemliga tvångsmedel är nödvändiga i kampen mot brottsligheten men inte i den omfattning som innebär att vi, när vi talar om effektivitet, rör oss med siffror som om det vore självklart att de som inte är skyldiga har ett problem på halsen. Min fråga till Inger Davidson är därför: Vore det inte bra, just när det gäller underrättelseskyldigheten, att göra det lite svårare för dem som ska ta till denna övervakning så att de tänker till två gånger innan de tar till den? Vi från Miljöpartiets sida tror att man skulle kunna åstadkomma det med skadeståndsskyldighet. Varför står ni inte bakom det?

Herr talman! Man måste hela tiden komma ihåg att de personer som utsätts för detta är personer som är skäligen misstänkta för grova brott. Andra metoder har redan prövats av polisen och avfärdats som omöjliga att komma längre med. Därför går man till domstol och begär, på det underlag man har, att få utsätta dessa människor för de olika tvångsmedlen. Visst, det är ett intrång i deras integritet, och det är svårt att ha ett helt rättssäkert skydd när det handlar om de grova brotten. Tyvärr är det så. Men vi tar hela tiden steg för att förstärka rättsskyddet. Jag tycker att det är ett steg åt rätt håll att man ska rapportera i efterhand ifall någon som utsatts för hemliga tvångsmedel, och sedan inte blir dömd för brott, får reda på det. Vi får fortsätta arbetet och se om vi kan förstärka det ytterligare. Vi kommer dock aldrig att nå dithän att vi inte kommer att trampa in på personers integritet i dessa fall.