Handlingsoffentligheten i EU:s institutioner, m.m.
Debatt om förslag 4 juni 2002
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenMats Einarsson (V)
- Hoppa till i videospelarenPer Lager (Mp)
- Hoppa till i videospelarenMats Einarsson (V)
- Hoppa till i videospelarenPer Lager (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKenth Högström (S)
- Hoppa till i videospelarenMats Einarsson (V)
- Hoppa till i videospelarenKenth Högström (S)
- Hoppa till i videospelarenMats Einarsson (V)
- Hoppa till i videospelarenKenth Högström (S)
- Hoppa till i videospelarenPer Lager (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKenth Högström (S)
- Hoppa till i videospelarenPer Lager (Mp)
- Hoppa till i videospelarenKenth Högström (S)
- Hoppa till i videospelarenKenneth Kvist (V)
- Hoppa till i videospelarenKenth Högström (S)
- Hoppa till i videospelarenKenneth Kvist (V)
- Hoppa till i videospelarenKenth Högström (S)
- Hoppa till i videospelarenKenneth Kvist (V)
Protokoll från debatten
Anföranden: 18
Anf. 85 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Efter en lång dags diskussion om oli-
ka aspekter av den europeiska unionen ska vi nu gå
över på ytterligare ett betänkande som handlar om EU
och arbetet inom EU. Det här har alltså fått ett allde-
les eget betänkande, och det finns det kanske skäl för
med tanke på den centrala plats som offentlighets-
principen har i den svenska konstitutionen och där-
med också den svenska debatten kring EU-
medlemskapet.
Kenneth Kvist sade i den föregående debatten för
ganska länge sedan att det i vissa EU-frågor finns en
bred enighet i den svenska riksdagen trots grundläg-
gande meningsmotsättningar i många andra av de
EU-relaterade frågorna. En sådan fråga, där det finns
en bred enighet i den här kammaren, en enighet som
det finns anledning att slå vakt om, är frågan om
öppenhet, handlingsoffentlighet och offentlighets-
princip.
Inför det som skulle bli det svenska medlemskapet
pekade vi på nej-sidan, vi som förordade att Sverige
skulle fortsätta stå utanför den europeiska unionen, på
väldigt många saker som vi menade innebar stora
risker för den svenska demokratin. Vi pekade kanske
framför allt på de risker för offentligheten som EU-
medlemskapet innebar.
EU var och är dominerat av stora stater med helt
andra traditioner på detta område, stater där sekretess
är huvudregel och offentlighet något som till nåds ges
allmänheten när man så finner lämpligt. Denna om-
vända inställning till handlingsoffentlighet har natur-
ligtvis också satt sin prägel på EU-systemet som
sådant och på dess institutioner.
Vi menade då, och vi menar fortfarande, att ge-
nom maktöverföring till Europeiska unionen skulle vi
också för svenskt vidkommande få en förlust på of-
fentlighetens område. Ja-sidan hävdade då, och häv-
dar väl alltjämt, ungefär följande: Man slog fast "att
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten kommer
att bestå vid ett svenskt medlemskap". Detta fann
man nödvändigt att slå fast i en särskild deklaration
som bifogades anslutningsakten. Deklarationen var
uppenbarligen inte så självklar, för EU uttalade å sin
sida med anledning av deklarationen att man utgick
från att Sverige "härvidlag kommer att följa det ge-
mensamma regelverket". Man behöver inte läsa allt-
för mycket mellan raderna för att se att här finns
åtminstone potentiellt en konflikt mellan den svenska
öppenhetstraditionen och de regler som gäller inom
Europeiska unionen.
Utvecklingen sedan vi blev medlemmar har, me-
nar jag, visat att våra farhågor var berättigade. Det
har inte varit självklart att den svenska offentligheten
har varit ohotad. Tvärtom har den hela tiden varit
hotad, och det har krävts ett ganska ihärdigt och be-
svärligt arbete för att freda den svenska grundlagen
på den här punkten. Regeringens skrivelse som ligger
till grund för betänkandet redogör för denna mycket
besvärliga kamp för en förordning som inte skulle
träda den svenska grundlagen förnär.
Öppenhetsfrågan i det här sammanhanget handlar
på ett sätt om två olika frågor. Det ena är frågan om
öppenheten i EU:s institutioner. Där kan vi konstatera
att utvecklingen åtminstone i de flesta avseenden har
gått åt rätt håll. Vi kan tycka att det har gått för lång-
samt, men ändock: Öppenheten, regleringen av öp-
penheten och garantierna för öppenheten har, trots
stort motstånd, blivit bättre när det gäller EU:s insti-
tutioner. Samtidigt är det för Sveriges vidkommande
ändå en förlust när vi överför beslutsbefogenheter
från t.ex. den här kammaren till ett EU som ännu inte
har den öppenhet som vi har här i Sverige.
Det andra är frågan om eventuell påverkan på
svensk grundlag. Den har inte varit helt enkel att
klara ut. Å ena sidan är EG-rätten överordnad svensk
rätt, inklusive svensk grundlag. Å andra sidan finns
det inte enligt svensk uppfattning fördragsstöd för
EU-reglering på vår grundlags område. Här kan man
inte luta sig mot juridiken. Här ser vi en politisk strid
om var gränserna går och om hur långt vi kan försva-
ra den svenska grundlagen.
Jag ska ta ett kort exempel på det här problemet. I
den förordning som det handlar om finns en artikel 5,
som jag ska läsa i dess helhet. "När en medlemsstat
tar emot en begäran om tillgång till en handling som
medlemsstaten innehar och som härrör från en insti-
tution skall medlemsstaten, om det inte är uppenbart
att handlingen skall eller inte skall lämnas ut, rådgöra
med institutionen i fråga för att fatta ett beslut som
inte äventyrar att syftena med denna förordning upp-
nås. En medlemsstat kan i stället hänskjuta en sådan
begäran till institutionen."
Detta kränker i och för sig inte den svenska alle-
narådigheten när det gäller att bedöma om en hand-
ling ska lämnas ut eller inte. Men den uppmanar och
inbjuder till en praxis där man rådfrågar en institution
och där man får förutsätta att man också kommer att
följa de råd man får. Om en sådan praxis utvecklas åt
fel riktning blir det i realiteten så att vi överlämnar
åtminstone inflytande och kanske också beslutande-
rätt över handlingsoffentligheten i svenska myndig-
heter. Detta vore ytterst olyckligt.
Nu har regeringen - liksom även Vänsterpartiet,
det ska sägas - bedömt att detta ändå, så att säga, är
på rätt sida av gränsen. Och genom att deklarera just
detta tar vi oss också friheten och kapaciteten att
själva göra de här bedömningarna. Det är viktigt att
slå fast.
Vi har inte motionerat med anledning av regering-
ens skrivelse eftersom den är en redogörelse för vad
regeringen har gjort, och det kan vi inte göra någon-
ting åt. Det är möjligt att man skulle kunna hävda att
den i någon mån karakteriseras av ett visst skryt, men
det må vara regeringen obetaget i dess egna skrivel-
ser. Dock finns, fogat till utskottets betänkande, en
del andra motioner som hänger samman med dessa
frågor.
Vi har reserverat oss i två frågor. Det handlar om
reservation 1, som handlar om utredning av maktre-
lationerna mellan EU och Sverige, och om reserva-
tion 3, om europeiska partier. Jag ska inte närmare gå
in på själva sakfrågan utan bara konstatera att denna
idé om att uppifrån, genom ekonomiska incitament
och regleringar, skapa europeiska partier är en av de
mest absurda och märkliga idéer som har uppstått i
det här systemet, och det vill inte säga lite. Det finns
all anledning att med bestämdhet säga nej till denna
mycket konstiga idé att på detta sätt skapa partier
uppifrån.
Jag yrkar därför bifall till reservation 3, men jag
står givetvis bakom även reservation 1.
(forts.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 16.28 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.
Anf. 86 Per Lager (Mp)
Fru talman! Mats Einarsson redogjorde strax före
middagsuppehållet förtjänstfullt för öppenhetsfrågan,
offentlighetsprincipen, såsom den har hanterats här i
riksdagen och som den fungerar inom EU. Det är
förstås fortfarande mycket som saknas. Vi är inte
nöjda med den brist på öppenhet som fortfarande
råder i EU-organen. När det gäller revidering och ett
mer öppet förhållande till handlingar får vi hoppas på
den kommande regeringskonferensen.
Fru talman! I detta betänkande finns Miljöpartiet
med på fyra reservationer. Två av dem har vi till-
sammans med Vänsterpartiet.
En av dessa reservationer handlar om att vi anser
att det behövs en utredning som belyser maktrelatio-
nerna mellan den här riksdagen och EU:s institutio-
ner, speciellt när det gäller lagstiftningen.
Den andra reservationen handlar om europeiska
partier. Vi anser att ett sådant försök att försöka skapa
något slags gemensam identitet uppifrån i grunden är
fel, och vi ser det som ytterligare ett steg mot en
statsbildning. Därför är vi emot detta. Nicefördraget
har ju inte trätt i kraft än. Därför kan man ifrågasätta
den rättsliga grunden för detta.
De två övriga reservationerna står Miljöpartiet en-
samt bakom. Den ena handlar om villkor för kandi-
datländerna. Vi står inför en utvidgning. Det kan
handlar om 12-13 länder. Vi i Miljöpartiet anser att
en sådan utvidgning måste handla om solidaritet och
respekt i första hand. T.ex. ansökarländerna i det f.d.
östblocket dras med stora demokratiska och miljö-
mässiga problem. Därför menar vi att man bör öka
insatserna för att hjälpa dem att komma till rätta med
den mänskliga misär som många i dag lever i där. Det
handlar om att bygga upp demokratin och kraftigt
minska problemen med miljön. Detta tycks inte vara
vad utvidgningen nu handlar om. Dagens EU är
mindre intresserat av ömsesidig anpassning. EU-
toppmötet i Nice som skulle anpassa EU inför ut-
vidgningen misslyckades fullständigt, som vi ser det.
Ett exempel är röstfördelningen i ministerrådet, där
dagens stora EU-länder drev igenom att deras makt
ökas i och med utvidgningen. Det är inte att skapa
lika förutsättningar. Å andra sidan brydde man sig
inte om att fatta några beslut i budgetfrågor som är så
avgörande.
Det krävs en total reformering av EU:s jordbruks-
politik. Vi i Miljöpartiet vill helst att den avskaffas.
Den är nämligen otidsenlig, den är byråkratisk, och
den gynnar just det storskaliga miljö- och djurvidriga
jordbruket.
Vi menar också att den fria rörligheten ser ut att få
alldeles för långa övergångstider.
Därför uppmanar vi i denna reservation regering-
en att mer kraftfullt verka för att man ska gå ansö-
karländerna, dvs. de ansökarländer som på ett demo-
kratiskt vis byggt upp önskan att få vara medlemmar i
EU, till mötes. Ansökarländerna ska inte anpassa sig
rakt upp och ned, utan EU måste anpassa sig till dessa
länder.
En annan reservation handlar om kampanjpengar.
Sverige är ett av de länder där befolkningen är myck-
et EU-kritisk. Detta är ett styrkeförhållande som har
visat sig vara långvarigt. Samtidigt är majoriteten av
medierna förhållandevis EU-positiv. Nej-sidan har ett
klart underläge. Det är därför av demokratiska skäl så
viktigt att nej-sidan ges medel så att den får resurser
för att delta i debatten och i opinionsarbetet.
Stöd till nej-sidan finns i våra nordiska grannlän-
der. I Danmark finns Folkebevaegelsen mod EU och
Junibevaegelsen som är EU-kritiska och Europarörel-
sen som är EU-positiv. Dessa olika rörelser får
650 000 kr per år. I Finland finns Alternativ till EU
som får 300 000 finska mark per år sedan 1995.
Vi menar att en folkrörelse som Nej till EU skulle
ha ett årligt stöd just för att ge debatten den kraft som
den behöver. I dag handlar de beslut som har fattats
om stöd till riksdagspartierna och även om stöd till
2004-kommittén som ska dela ut pengar. Men vem
delar de ut pengar till, eller vem får ansöka om peng-
ar? Det är ideella föreningar, stiftelser, kommuner,
landsting, kommunalförbund, regionförbund, länssty-
relser, folkbildningsorganisationer och liknande
sammanslutningar. Det viktiga är att de som söker
dessa bidrag ska stå för 20 % själva och att de har en
allsidig belysning, som det heter, av frågan. Där är
det ingen grupp som är för eller som är emot, utan det
ska vara en allsidig belysning. Vi menar att det inte
ger den rättvisa som behövs i debatten, nämligen att
de kritiska grupperingarna kommer till tals. Därför
har vi skrivit just denna reservation.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 om
villkor för kandidatländerna.
Anf. 87 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Jag vill börja med att understryka att
Vänsterpartiet och Miljöpartiet i grunden nog är eniga
om att de EU-kritiska organisationerna borde ha ett
ekonomiskt stöd som på ett bättre sätt ger dem möj-
lighet att företräda de, som Per Lager säger, mycket
breda opinioner som finns i dessa frågor. Dock har vi
inte reserverat oss tillsammans av det enkla skälet att
om ett beslut fattas i denna kammare där man pekar
ut att vissa organisationer ska ha bidrag vore att fatta
ett förvaltningsbeslut.
Min fråga till Miljöpartiet är: Är ni beredda att
frångå principen att kammaren inte ska fatta förvalt-
ningsbeslut?
Anf. 88 Per Lager (Mp)
Fru talman! Nej, det är självklart så att förvalt-
ningsbeslut ska regeringen fatta. I vår reservation
riktar vi en uppmaning till regeringen. Vi säger att i
arbetet inför den kommande budgeten till riksdagen
bör regeringen beakta de här behoven, framför allt så
att erforderliga garantier skapas såväl för Nej till EU
som för den EU-kritiska opinionen i övrigt - detta för
att de ska kunna komma till tals. Det är alltså en
uppmaning till regeringen att i kommande budgetar-
bete ta hänsyn till det här.
Anf. 89 Kenth Högström (S)
Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande
nr 34 är betitlat Handlingsoffentligheten i EU:s insti-
tutioner, m.m. men handlar till yttermera visso till sitt
materiella innehåll mest om "m.m." - om sådana
storheter som sommartid och övergångsregler för
kandidatländer, för att ta ett par exempel.
Jag ska använda min talartid till att koncentrera
mig på, begränsa mig till, just betänkandets titel,
Handlingsoffentligheten i EU:s institutioner, m.m.,
och ge några personliga kommentarer till den skrivel-
se som är grunden för utskottets betänkande.
Fru talman! Jag representerade den socialdemo-
kratiska riksdagsgruppen i april 1999 då den svenska
parlamentsledamoten Maj-Lis Lööw vid en samman-
komst i Bryssel, Open Door Conference, presenterade
sitt betänkande om öppenhet och handlingsoffentlig-
het. Delegater och representanter från alla de europe-
iskt verksamma partierna, från parlamenten och från
organisationer fanns där. Där fanns också yttrande-
och tryckfrihetsexperter och journalister.
Det var en mycket intressant konferens som tyd-
ligt visade på klyftan mellan å ena sidan öppenhetens
och handlingsoffentlighetens förespråkare - där intar
Sverige och Finland en alldeles särskild frontposition
med tanke på att vi sedan flera hundra år har haft en
offentlighetsprincip inskriven i vår svenska tryckfri-
hetsförordning som finnarna sedermera har ärvt och
anslutit sig till - och å andra sidan de synpunkter som
man har kanske framför allt i länderna i den södra
delen av den europeiska gemenskapen där man har
vant sig vid en mer sluten offentlighet och en mer
svåråtkomlig handlingsoffentlighet. Det där har na-
turligtvis sina historiska och konstitutionella orsaker
som jag nu inte ska gå närmare in på.
Det som var intressant för mig som iakttagare att
notera var vad journalisterna ansåg. Där var det sam-
ma sorts klyfta. Där fanns de skandinaviska journa-
listföreträdarna som, tillvanda av decennier av of-
fentlighetsprincip och handlingsoffentlighet, menade
att EU måste öppna sig och bli offentligt på ett helt
annat sätt och måste organisera sina arkiv - arkiv som
förresten nästan ligger i papplådor i Bryssel. Man
sade där att man hade 1 600 sporadiskt hopsamlade
arkiv. Det säger inte lite om vidden av det arbete som
ligger framför EU:s institutioner om man ska organi-
sera upp någon typ av offentlighetsprincip.
Även andra journalister som omfattar den skandi-
naviska synpunkten kom till tals. De holländska och
de brittiska journalisterna anslöt sig till de skandina-
viska öppna synsätten. Förvånansvärt nog intog de
centraleuropeiska journalisterna, med tyskarna i spet-
sen, en mer skeptisk hållning till öppenheten - för att
inte tala om vad italienare, spanjorer och fransmän
sade på den här konferensen. De sade nämligen att de
i vissa avseenden direkt var motståndare och menade
att en alltför vidgad offentlighetsprincip som möjlig-
gjorde transparens, för att nu uttrycka samma sak som
vi när vi talar om offentlighetsprincipen, skulle ta
bort en del av deras yrkesroll: att självständigt gräva,
forska och undersöka för att få fram sanningen bakom
det sagda.
Att då - i detta spänningsfyllda förhållningssätt
mellan å ena sidan vår skandinaviska öppna tradition
med handlingsoffentlighet, offentlighetsprincip och
meddelarfrihet som en självklar och omistlig grund i
vår demokrati och å andra sidan den något mer till-
knäppta syn som inte minst sydeuropéer har - ändå
lyckas baxa fram Maj-Lis Lööws fördragstext så
långt som den svenska regeringen gjorde under Sve-
riges ordförandeskap i maj i fjol tycker jag är en be-
drift värd att notera.
Det har ändå skett lite av en revolution i och med
det beslut som formades under det svenska ordföran-
deskapet. Det innebär att EU och EU:s institutioner
måste öppna sig inför sin allmänhet. Man måste arki-
vera och registrera handlingar. Man måste lämna ut
handlingar om inte särskilda sekretessregler slår till.
Okej, de sekretessreglerna kan vi vara kritiska mot
därför att de är mer långtgående än de vi är vana vid,
men hur som helst är det nuvarande tillstånd som EU
har att rätta sig efter betydligt bättre än som var fallet
före det att beslut fattades under vårt ordförandeskap.
Naturligtvis kan man då undra: Varför ska inte
den svenska och den finska offentlighetsprincipen
gälla fullt ut? Ja, jag är inte säker på att man kan
komma så mycket längre just nu. Vi har länge argu-
menterat för vår ståndpunkt och också gjort undantag
i fördragstexten när vi gick in i EU, som Mats Einars-
son mycket riktigt påpekade. Vi betraktar just vår
offentlighetsprincip som så pass helig att ingen får
trampa på den.
Att från den utgångspunkten ändå förmå andra
länder att närma sig vår ståndpunkt tycker jag är värt
att notera. Detta är glädjande och en bedrift. Utskottet
skriver också att detta är en bra grund att stå på. Häri-
från kan det bara bli bättre, som vi ser det. Å andra
sidan får vi också med viss respekt notera att andra
synsätt förekommer, t.o.m. diametralt motsatta syn-
sätt. Vår ståndpunkt kan aldrig bli så stark att vi
självmant överflyglar deras eftersom de har andra
traditioner. De har en annan konstitutionell historia
och andra sedvänjor för att få fram sanningen bakom
det sagda.
Jag tycker emellertid att skrivelsen och utskottets
text, som det inte heller är någon strid om, är en bra
grund för Sverige att stå på i fortsatta diskussioner
om öppenhetens utvidgning i den europeiska unionen.
Anf. 90 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Jag skulle vilja ta upp den något bi-
sarra idén om tillskapandet av europeiska partier.
Tanken är ju att man ovanifrån ska pressa och tvinga
fram sådana partier. Europaparlamentsledamöternas
tillgång till resurser ska göras beroende av detta. I en
förlängning tänker man sig att varken Socialdemo-
kraterna eller Vänsterpartiet ställer upp i EU-
parlamentsvalet, utan det gäller våra transnationella
europeiska partier. Partiernas program ska t.o.m.
granskas och godkännas innan några pengar betalas
ut.
Skälet till att vi är kritiska mot detta är väl ganska
uppenbart. Jag vet att den kritiken delas också långt
utanför våra led. Kan jag få en liten förklaring till att
utskottets majoritet inte anser att vi bör motsätta oss
en sådan här rättsakt om transnationella partier?
Anf. 91 Kenth Högström (S)
Fru talman! Mats Einarsson känner mycket väl till
bakgrunden till den här rättsakten, som förresten ännu
inte är antagen utan som är föremål för en stor dis-
kussion. Dessutom finns det en stor tvekan kring den.
Det handlar här om en rapport från revisionsrätten,
om en revisionell handling som är grunden till den
ståndpunkt som man har.
I rapporten konstaterar man att pengar flyter över
till de etablerade politiska partierna i medlemsstaterna
via partiernas politiska grupper i Europaparlamentet.
Det är det som är själva grunden.
Jag är inte säker på att man ska dra så dramatiska
slutsatser av denna rättsakt som Mats Einarsson gör.
Även Per Lager har förresten gjort det i reservatio-
nen. Det betyder inte att jag här i kammaren högljutt
kan stå och försvara denna rättsakt. Jag kan bara
förklara den. Jag kan säga att Sveriges regering följer
frågan noggrant och att den i dag inte är beredd att
avstyrka förslaget.
Mats Einarsson ingår i ett parti - det gör även jag
- som har en egen international och som har haft det i
hundra år och mer därtill. Denna international, oav-
sett om det gäller kommunistiska internationalen nr 1,
2, 3 eller 4 eller någon international som kommer, har
ett visst samarbete. Det är samma sak med den socia-
listiska internationalen. Det finns också andra inter-
nationaler som har samarbete över nationsgränser.
Man tar fasta på gemensamma ståndpunkter. Jag vill
påminna Einarsson om att ett beslut i Komintern en
gång var ett dekret för alla kommunistiska partier i
hela internationalen.
Anf. 92 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Jag tackar för historielektionen. Det
är just på grund av våra erfarenheter från förra gång-
en vi försökte med transnationella partier som vi är
ytterst tveksamma till att försöka återinföra detta. Vi
tillhör i dag internationella nätverk för samarbete. Det
är alldeles utmärkt. Men transnationella partier är
någonting helt annat.
Det talades om finansiella problem. Jag tror att det
bakom detta förslag ligger betydligt mer. Jag menar
att skapandet av de europeiska partierna ingår i sam-
ma paket som EU-armén, den gemensamma valutan
etc. Det tillhör den uppsättning av institutioner som
behövs om man ska skapa någonting som liknar en
europeisk federalstat.
Anf. 93 Kenth Högström (S)
Fru talman! Det sista håller jag inte med om. Jag
tror inte alls att det fanns sådana tankar bakom denna
revisionsrapport och detta försök att få ordning och
reda på det s.k. partistödet. Det är att dra alldeles för
långtgående slutsatser. Man kan inte jämföra den
tanken med t.ex. tanken på ett gemensamt försvar
eller en gemensam säkerhetspolitik.
Jag noterar med intresse att Mats Einarsson efter
den korta historielektionen, som han betraktade min
jämförelse med internationalens historia som, ändå
kommer fram till en slutsats, dvs. att den transnatio-
nella epokens tid är över för Vänsterpartiet. Vad
återstår? Jo, den nationella epoken.
Jag noterade att inget parti i dagens EU-debatt,
möjligen med undantag för Miljöpartiet, var mer
nationellt inriktat än Vänsterpartiet. Det gällde åt-
minstone ett par av partiets företrädare.
Vänsterpartiet har lämnat den internationella in-
ternationalens arena till förmån för den nationella
politikens arena. Jag noterar att ni har beträtt den
vägen en längre tid. Det är därför ni också är mest
kritiska till EU och vill ut ur Europeiska unionen,
vilket inte jag vill.
Anf. 94 Per Lager (Mp)
Fru talman! Jag skulle vilja fråga Kenth Högström
om han menar att regeringen gör tillräckligt när det
gäller att visa solidaritet, hjälpa till att bygga upp
demokratin, minska miljöförstöringen osv. i förhand-
lingarna med de nya ansökarländerna. Det är grunden
för min reservation i betänkandet. Gör regeringen
tillräckligt?
Anf. 95 Kenth Högström (S)
Fru talman! Jag vet inte om jag behöver replikera.
Jag skulle möjligen kunna försöka svara på Per La-
gers fråga om regeringen gör tillräckligt. Begreppet
"tillräckligt" har nästan en revisionell betydelse. Det
är en sorts mätning. Vad är tillräckligt och vad är
otillräckligt?
Så pass mycket vet jag att regeringen åstadkom-
mer rätt mycket. Under ordförandeskapet var man
djupt engagerad i att försöka driva på utvidgnings-
samtalen med de tio högst rankande ansökarländerna.
Jag följde frågan om EU:s jordbrukspolitik skulle
hålla samman om vi fick in nya medlemmar i en viss
takt inför en debatt på Lantbruksuniversitetet vid
denna tid i fjol. Jag konstaterade att de förhandlingar
som pågår mellan EU och kandidatländerna är myck-
et intensiva och att det görs mycket noggranna upp-
dateringar. Hur långt har man kommit i Polen, Est-
land och Lettland, för att ta några exempel, i särskilda
avseenden? Tonvikten läggs vid de mänskliga rättig-
heterna, konstitutionella förändringar som säkerställer
mångfald och demokrati och en hel del av de social-
politiska frågeställningar som vi i den västliga delen
av Europa omfattar.
Jag tycker - jag har följt frågan, men jag har inte
satt mig in i den så noggrant - att EU för dessa dis-
kussioner på ett bra sätt. De rapporter jag har tagit del
av - mest skrivelser - har pekat på det. Jag tycker nog
att regeringen både under tiden som ordförande och
under tiden före ordförandeskapet drev på frågan
väldigt väl. Om det är tillräckligt är jag inte man att
svara på, Per Lager.
Anf. 96 Per Lager (Mp)
Fru talman! Min användning av begreppet
"tillräckligt" kanske indikerade att det saknas en del
ansatser och att det behövs ytterligare arbete. Det
menar i alla fall jag. Vi vet att människorna i många
av de f.d. östländerna lever i hemsk misär. De har
fruktansvärda miljöproblem. De gör allt för att anpas-
sa sig till EU och för att få vara med.
Samtidigt vet vi att jordbruksstödet kommer att
förändras. Ansökarländerna kommer inte att få det
generösa stöd som finns inom EU i dag. Vi vet också
att det plötsligt blir långa övergångstider när det gäl-
ler den fria rörligheten för ansökarländerna. De blir
betraktade som ett B-lag, skulle jag vilja säga. Det är
säkert inte meningen. Man vill inte att det ska vara så,
men man låter det gå. Det är ingen ömsesidig anpass-
ning, utan det är i första hand ansökarländerna som
får anpassa sig till EU.
Kenth Högström nämnde olika aspekter, och jag
kan tänka mig att man inte är så dum att man bara
tittar på ekonomin utan att man också tittar på sociala
frågor, miljöfrågor osv. Men som jag ser det har man
försatt dessa länder i en situation där man mer eller
mindre tvingar dem att acceptera de avtal som de
måste vara med på. Man går dem inte till mötes, så-
som jag menar att man måste göra om man ska skapa
rättvisa förhållanden för de nya länderna.
Anf. 97 Kenth Högström (S)
Fru talman! Jag har inte samma historieskrivning
som Per Lager. De rapporter jag har tagit del av - det
är både muntliga rapporter från folk på Utrikesde-
partementet som följer förhandlingarna och skrivelser
- pekar på att det är helt andra förhandlingar som
pågår än vad Per Lager talade om. I er text i motionen
skriver ni om någon sorts lydstatsavtal och om an-
passningskrav. Riktig så är det inte.
Man har i den europeiska unionen ställt fast ett
antal mycket viktiga kriterier för de mänskliga rättig-
heterna, för demokratin, för mångfalden, för yttrande-
friheten och för en rad andra medborgerliga fri- och
rättigheter samt sociala och ekonomiska krav, som
alla kandidatländer har accepterat som den protokol-
lära urkunden för diskussionerna. Sedan blir det
samtal, förhandlingar och mätningar. Man gör besök
och utvärderar noggrant hur långt de olika kandidat-
länderna har kommit.
Några har kommit väldigt långt. Några ligger i
frontlinjen och skulle mycket väl kunna bli kandida-
ter redan nästa år om tidsordningen skulle kunna
hållas medan andra ligger ganska långt ifrån ansök-
ningsscenariot. Några länder har dessutom börjat
tveka. De har fått opinioner inom sig. Det finns så
pass starka motståndare till den europeiska unionen
på grund av att de känner hot mot sin näring. Det
gäller t.ex. jordbruket i Polen. Detta gör att man lik-
som tvekar. Det avspeglar ju sig på de politiska parti-
erna och på demokratin i Polen utan att det för den
skull, tror jag, äventyrar förhandlingarna.
Vi började diskussionen med att tala om det här är
tillräckligt. Jag kan inte svara på det. Jag kan bara
säga att det görs rätt mycket, och jag är rätt optimis-
tisk när det gäller Sveriges engagemang i fråga om
östutvidgningen.
Anf. 98 Kenneth Kvist (V)
Fru talman! Kenth Högström kommenterade den
tidigare debatten och anklagade Vänsterpartiet för
snäv nationalism. Det kräver trots allt några kom-
mentarer. Eftersom jag deltog i den debatten kände
jag mig något apostroferad.
Karl Marx tycker väl både Kenth Högström och
jag om lite grann. I alla fall tycker vi om honom. Han
myntade ju tesen "Proletärer i alla länder, förena er!".
Men han sade också någonting annat, nämligen att
proletariatets kamp är till formen nationell men till
sitt innehåll internationell. Det betyder att proletaria-
tet måste föra sin kamp utifrån sina nationella om-
ständigheter och bilda sina partier utifrån de förhål-
landen som råder i den egna nationella miljön. Sedan
kan de partierna samarbeta, men de kan egentligen
inte omvandlas till transnationella partier.
Egentligen kan man säga att den kommunistiska
internationalens diktat över partier på sätt och vis
stred mot denna marxistiska princip. Jag tror att den
andra internationalen, som nu lever kvar som socia-
listinternationalen, har haft ett något lösligare förhåll-
ningssätt till sina partier. Därför är det något märkligt
om Kenth Högström skulle kritisera oss för att vi
tycker att det var bra att den kommunistiska interna-
tionalen upplöstes och för att vi inte vill tillhöra något
liknande organ där den till formen nationella kampen
för arbetarnas väl och ve skulle kunna dikteras utifrån
av internationella organisationer.
Detta är också problemet med överstatlighet, som
jag har påpekat förut. Marx sade något annat också,
nämligen: Det folk är ej fritt som förtrycker ett annat.
Innebörden kan vi ju relatera till. När folk vill tvinga
på ett annat folk sin vilja uppstår det onekligen ett
demokratiskt problem. Det var det som jag ville peka
på.
Sedan tror jag att man ska akta sig för att se EU
som något enbart internationalistiskt projekt. Det är
naturligtvis ett samarbete inom en internationell regi-
on, nämligen Europa, men utåt uppträder EU ofta på
ett mycket egoistiskt sätt, på ett sätt som nästan skulle
kunna betecknas som neokolonialt i förhållande till
länder i tredje världen. Denna kritik måste också
hållas levande. Det är alltså oreflekterat och det är en
försköning att säga att EU är någon sorts allmänt
internationalistiskt projekt och att EU-motståndet då
skulle vara snävt nationalistiskt. Ett EU-motstånd kan
mycket väl innebära att man är för ett samarbete men
att man vill ha ett öppet samarbete och skapa någon-
ting som är solidariskt också med t.ex. tredje världens
fattiga folk.
Anf. 99 Kenth Högström (S)
Fru talman! Jag är glad över att Kenneth Kvist re-
plikerade mig av två skäl.
Först och främst får jag klara upp ett missförstånd.
Jag sade att det var ett par av Vänsterpartiets företrä-
dare här i dag som nästan inte gav EU och unionen en
endaste liten möjlighet. Jag sade inte att det var Ken-
neth Kvist. Kenneth Kvist var i stället i sitt inlägg och
i sina repliker inne på olika synsätt när det gällde en
reformering av den europeiska unionen - det hörde
jag mycket noga - men det fanns andra som hade en
annan åsikt.
Sedan hänvisade Kvist till Kommunistiska mani-
festet. Jag ska ta upp något annat därifrån. Karl Marx
och Friedrich Engels skrev ju den här inauguraladres-
sen till 1848 års exilkommunister som samlades i
London: Ett spöke grasserar i Europa. Det är kom-
munismens spöke. Bäva månde - och så säger man
vilka som skulle bäva. Varför säger man så? Jo, där-
för att det som Marx och Engels menade var kom-
munism - eller säg socialism - var någonting mer än
den nationella politiken. Det var någonting som gick
över nationsgränsen. Det fanns värderingar och idéer
som överskred nationen.
Nu har vi äntligen i Sverige kommit till den slut-
satsen, efter mycket tvekan, att vi skulle gå med i en
union som står för fred, som står för samarbete och
som står för ekonomisk utveckling. Visst finns det
brister i denna union. Men det var av denna anledning
som jag menade på att kommunisterna, dvs. Vänster-
partiet numera, har gått från en internationell inrikt-
ning till att vara ett nästan enbart nationellt parti. Den
frekvensen lyssnade jag mycket noga in i dag.
Anf. 100 Kenneth Kvist (V)
Fru talman! Jag ska inte kommentera Kenth Hög-
ströms sätt att lyssna på olika inlägg. Men jag ska
ändå slå fast att det, när vi diskuterar den fråga som
Mats Einarsson tog upp och som föranledde den här
replikväxlingen, fortfarande gäller att partier måste
fungera utifrån de nationella villkoren. Ingen kan
diktera utifrån hur dessa partier ska fungera, och det
må också gälla partier som ska verka på den europe-
iska nivån.
Inte ska väl andra än det svenska folket och de
svenska organisationerna, som alltså har förankring
hos de svenska väljarna, kunna påverka de svenska
ledamöterna i en sorts EU-parlament, hur de nu väljs
- det kan vi ha olika meningar om. Låt oss säga att
detta skulle dikteras utifrån och att det skulle gå emot
svenska folkets vilja också när det gäller alla olika
konstitutioner - det är ingen enighet, utan det är poli-
tiskt uppsplittrat, som vi vet, och det är olika partier!
Om inget av de svenska partierna skulle få sin vilja
igenom för sina EU-parlamentariker skulle ju Sverige
inte ha någon röst i EU-parlamentet. Då skulle någon
sorts överintresse, någon sorts makt, i dessa byråkra-
tiska konstitutioner som de tänkta EU-partierna är
frånta de svenska väljarna den minimala påverkan-
smöjlighet som de har. Det är därför som det är vik-
tigt att hävda just att formen för kampen är nationell.
Det gäller att värna den nationella självbestämmande-
rätten. Sedan kan vi arbeta med sann internationa-
lism.
Anf. 101 Kenth Högström (S)
Fru talman! Jag förstår att konstitutionsutskottets
ledamöter - det är inte så många kvar här nu - står
och trampar oroligt och väntar på oss tre. Vi ska ju på
avslutningsmiddag i kväll. De har redan börjat, men
politiken är viktigare, eller hur?
Speciellt denna fråga är viktig. Om man drar ut
Kenneth Kvists resonemang till sin ände hamnar man
i det inskränkt nationella. Det finns partier i Europa
som enbart är nationella, som över huvud taget inte
blickar över nationsgränsen, som inte vill ha med
andra partier att göra och som inte vill ta del av andra
nationers ståndpunkter.
Ett sådant parti i Danmark är närapå i regerings-
ställning. Det påverkar i alla fall den danska politiken
kraftigt. Det är Pia Kjærsgaards mycket främlingsfi-
entliga parti. Ett annat parti har vi vant oss att leva
med i Frankrike. Det är Le Pens Nationella fronten.
De vill inte gå över sin nationsgräns.
Om man går för långt på den nationella banan och
tycker att bara det som sker hemma är viktigt finns
risken att man hamnar fel. Jag anklagar inte Kenneth
Kvist och Mats Einarsson för att ägna sig åt sådana
tankegångar. Jag säger bara att om man är så kritisk
mot den sammanslutning man är med i att man inte
ens vill delta är det lätt att hamna i en inskränkt na-
tionell fålla. Det tror jag inte att Kvist syftar till, ef-
tersom han dessutom deltar i konventet som ska för-
bereda nästa regeringskonferens.
Den svenska ståndpunkten ska det naturligtvis be-
slutas om här i Sveriges riksdag och av regeringen
och den ska präglas av debatten med de egna med-
borgarna. Men man måste också kunna få höra vad
andra tycker. Det måste bygga på dialog. Då tycker
jag det är viktigt att partier träffas över nationsgränser
och utbyter erfarenheter.
Anf. 102 Kenneth Kvist (V)
Fru talman! Jag måste uttrycka mig väldigt oklart
eller också är det Kenth Högström som vill missförstå
mig. Jag säger att kampen är till formen nationell men
till sitt innehåll internationell. Om jag nu återgår till
Marxcitatet som jag tycker är helt riktigt betyder det
att man också inser att kampen har en internationell
räckvidd och att den internationella solidariteten är en
avgörande del av den politiska kamp som arbetarrö-
relsen bör föra.
Det är självklart att man ska ha internationella
kontakter. Det är självklart att man ska lyssna och ta
ställning till företeelser i andra länder för att kunna
visa solidaritet och inse sin kampgemenskap. Det är
självklart att vi ska samarbeta internationellt, men
detta är något annat än att skapa institutioner som
dikterar hur man ska uppträda. Om man skapar insti-
tutioner som inte har en grund i folket inom ett visst
land och om en sådan internationell institution skapad
ovanifrån sedan ska ersätta ur folkdjupet framsprung-
na egna partier skapar man en konstig och elitistisk
organisation fjärmad från all sann och sund interna-
tionalism.
Vi är rädda att denna byråkratiska konstruktion
med Europapartier just går den vägen. Därför yrkar vi
bifall till reservationen. Det har inte heller varit något
motyrkande.
Härmed var överläggningen avslutad.
(Beslut skulle fattas den 5 juni.)
Dokument
Beslut
Handlingsoffentligheten inom EU:s institutioner (KU34)
Riksdagen lade till handlingarna regeringens redogörelse för arbetet inför och under det svenska ordförandeskapet i EU första halvåret 2001 med handlingsoffentlighet i EU:s institutioner.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag