Globalisering

Herr talman! I dag avslutar vi arbetet för utrikesutskottets globaliseringsgrupp, som inleddes under 2007. Utskottet har fått som tradition att, utöver traditionellt utskottsarbete, också arbeta i självstyrande arbetsgrupper. Arbetsgrupperna har bidragit till ett gott kunskapsunderlag för riksdagens beslut liksom till ambitionen att alltmer arbeta med forsknings- och framtidsfrågor. Globalisering omfattar så oerhört många aspekter av mänskliga och statliga relationer, så vi tvingades att välja ut några områden att fokusera på: demokrati och mänskliga rättigheter, ekonomi och de finansiella marknaderna, globala miljöproblem, internationell migration och hälsofrågor. Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 om globalisering och den svenska modellen samt reservation 3 om globalisering, ekonomi och finansiella marknader. Globalisering är ett modernt ord men ingen ny företeelse. Människor har handlat med varandra, förflyttat sig för arbete, studier och forskning under hundratals år. Men allt fler har under 1900-talet fått möjlighet att ta del av globaliseringens för- och nackdelar. Vi kan nog vara överens om att globaliseringens olika beståndsdelar har ökat de senaste årtiondena. Många har försökt att beskriva fenomenet och dess karaktär. Demokratiutredningen skrev om globalisering och demokrati att globalisering minskar i avsevärd grad staters och enskilda nationers förmåga att styra samhällsutvecklingen. Det är en nog så intressant analys. Ett faktum är att allt fler länder deltar i den globala ekonomin. Det är något som vi det senaste halvåret verkligen fått erfara. Det ställs allt större krav på samordnat internationellt agerande, och det ligger en stor utmaning i beslutsfattande bortom nationalstaten. Staters organisation och institutioner har fått nya förutsättningar. Regionernas betydelse har ökat. Vi socialdemokrater tror på globaliseringens möjligheter. De senaste årtiondenas ekonomiska globalisering har skapat ett ökat välstånd och bidragit till att avstånden mellan människor minskat. Kunskapen och förståelsen för varandra har ökat. Globaliseringen är också en källa till oro och otrygghet. Kraven på flexibilitet utan skyddsnät och de snabba ekonomiska kasten ökar osäkerhet och maktlöshet. Människor jagar efter utvecklingen i stället för att styra den. Det internationella kapitalet kommer inte att se till att människor förbereds för arbeten i nya branscher. I stället krävs en stark politisk beslutskraft och facklig-politisk samverkan för att nå framgångar i en global konkurrens. En bärande tanke är att trygghet för människor och investeringar i kunnande är nödvändigt för ökad tillväxt. Vi socialdemokrater är övertygade om att otrygghet och rädsla för att mista sitt jobb inte bidrar till utveckling. Våra strategier är att i solidaritet verka för att globaliseringen sprider välstånd i hela världen och att alla kan känna sig trygga i sina arbeten. Samtidigt ska svenska arbetstagare erbjuda kompetens i världsklass. Den svenska arbetsmarknaden ska erbjuda trygghet och utvecklingschanser för enskilda, så att förändringen blir en positiv möjlighet. När vi 2005 antog ett nytt internationellt program var vi mycket tydliga och varnade för det som nu sker: Med finansmarknadernas globalisering följer ökad sårbarhet. Finansiella kriser kan få förödande mänskliga konsekvenser. Spekulationsekonomin måste tyglas och ramverket för det internationella kapitalet stärkas. Skatteparadis ska bekämpas med starka medel och så vidare. Dessvärre har dessa farhågor brutalt besannats. Även på EU-nivå har vi länge efterfrågat en reglering av samtliga aktörer, produkter och tjänster på finansmarknaden. Vi har krävt mer insyn, effektivare beskattning, skydd för löntagarnas jobb och pensionsrättigheter, skärpt kontroll av kreditvärderingsinstitut och ingrepp mot chefernas orimliga löner och förmåner. Vissa initiativ har tagits på EU-nivå, men ännu saknas viktig lagstiftning och samordning. Kraftfulla åtgärder måste vidtas mot skatteparadis, skattesmitning och penningtvätt. En europeisk finansinspektion borde inrättas. Herr talman! Vid det nyligen avslutade G 20-mötet i London får man väl säga att det togs några steg i rätt riktning. Men ambitionsnivån kunde ha varit betydligt högre. Rätt beslut togs, men det kommer inte att ske några omedelbara mirakel, säger EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Alltför defensivt, måste man väl ändå säga. IMF:s resurser ska tredubblas till 750 miljarder dollar genom ökade anslag från bland annat Kina och EU. Vi delar Forum Syds uppfattning att IMF måste demokratiseras och ändra sin politik på flera punkter om dessa pengar ska göra nytta för de fattiga. OECD kommer att publicera en svart lista över skatteparadis som vägrar samarbeta. Det är ett första steg mot en ökad transparens, men det behövs en internationell överenskommelse som ger alla länder tillgång till information. Utvecklingsländerna förlorar varje år hundratals miljarder i skatteintäkter. Det internationella kapitalets jakt på snabba och allt högre vinster tar inte alltid mänsklig hänsyn. Det är oacceptabelt att konkurrera om företagens investeringar genom att försämra tryggheten, dumpa löner eller sänka miljökrav. När vi är inne i en världsrecession ökar risken för utnyttjande av arbetskraft, och miljoner riskerar att falla ned i fattigdom. De mänskliga rättigheterna i arbetslivet måste tillgodoses på ett bättre sätt än i dag. FN:s organ för arbetslivsfrågor, ILO, och den globala arbetsrätten måste stärkas. ILO:s agenda för anständigt arbete måste genomföras. Samtliga EU-länder har ratificerat ILO:s grundläggande sociala rättigheter. De måste nu uppmuntras att anta och genomföra alla övriga ILO-konventioner, exempelvis den nya deklarationen från 2008 om social rättvisa och för en rättfärdig globalisering. Sverige har goda förutsättningar att klara framtidens utmaningar. Många internationellt erkända forskare tror på den svenska modellen som en väg till framgång. Det är ingen slump att Sverige rankas högt på internationella tillväxt-, utbildnings- och kreativitetslistor. Genom forskning och utbildning, genom att värna arbetsrätten och de sociala trygghetssystemen och genom att stå upp för allas rätt till lika behandling skulle vi ha goda förutsättningar i Sverige att ta oss an framtidens utmaningar. Vi måste stå rustade när krisen vänder. De multinationella företagen spelar en avgörande roll i den globala ekonomin. Överallt finns dessvärre alltför många nationella och lokala företag som utnyttjar arbetskraft utöver det mänskligt hållbara. Här har fackföreningar, konsument- och miljörörelser och globaliseringsrörelsen en viktig roll att spela för att skapa opinionstryck. Global Compact lanserades av Kofi Annan 1999. Det är ett initiativ med mål att sammanföra företag, FN-organ, arbetsmarknads- och sociala organisationer för att stödja tio huvudpunkter som berör mänskliga rättigheter, miljö, arbetsrätt och korruption. Global Compact är inte en reglerande institution utan en frivillig sammanslutning som i dag omfattar hundratals företag världen över samt frivilligorganisationer och fackförbund. Ett annat initiativ är CSR, företagens ansvarstagande i samhället. CSR definierades i EU-kommissionens vitbok 2002: Ett begrepp som innebär att företagen på frivillig grund integrerar sociala och miljömässiga hänsyn i sin verksamhet och i sin samverkan med intressenterna utöver vad lagen föreskriver. Fru talman! Eftersom globaliseringen är på mångas läppar har naturligtvis även regeringen tillsatt en grupp som arbetat med dessa frågor, Globaliseringsrådet. Rådet har lämnat många intressanta rapporter. En av dem har rubriken Sverige i världen . Rapporten definierar många områden där det finns mer att göra för att förstärka bilden av Sverige, förstärka varumärket Sverige och skapa en positiv bild av Sverige som handels- och forskningspartner. Jag har redan nämnt vikten av den svenska modellen och att vi ska konkurrera med utbildning och högt kunnande. Men jag kan inte låta bli att läsa ur regeringens globaliseringsråds rapport. Där står: Till följd av de många nya utmaningar som följer av globaliseringen och den ökade mobiliteten förefaller det rimligt att staten investerar i utrikesförvaltningen för att öka dess effektivitet och möta de växande kraven på Sveriges förmåga att delta i de för våra intressen relevanta internationella processerna. Mycket talar för att Sverige skulle behöva öka antalet fasta beskickningar och bygga ut kapaciteten på några av de existerande ambassaderna för att upprätthålla en diplomatisk närvaro i nivå med våra utrikes-, handels- och utvecklingspolitiska ambitioner. Ambassader och konsulat bör vara samlingspunkten för hela den offentliga utlandsrepresentationen och centrum för det allmännas främjande av svenska kommersiella och andra intressen. En ökad samordning av myndigheternas utlandsverksamhet underlättas därigenom, och de fasta resurserna utnyttjas bättre. Det är en rapport som kan rekommenderas för läsning. Sverige är ett litet, extremt exportberoende land. Då måste det väl ändå vara fel väg att stänga ytterligare ambassader och konsulat. Det är kortsiktiga besparingar när vi i stället behöver öka vår konkurrenskraft och närvaro i världen. Sammanfattningsvis måste Sverige dra fördel av globaliseringen genom att verka för den svenska modellen, för alla arbetstagares rättigheter, kräva solidaritet av företagen och öka närvaron utomlands. Globaliseringsgruppen var tvungen att välja ut vissa delar att fördjupa sig i. Jag har tvingats att välja ut vissa delar att tala om. Men min kollega Carin Runeson kommer senare att ta upp andra delar i det här betänkandet. Fru talman! Jag vill passa på att tacka utskottets kansli för engagemang och gott arbete för globaliseringsgruppen, inte minst med samordning och kontakter med våra föreläsande forskare.

Fru talman! Vi har att diskutera utrikesutskottets betänkande UU13, Globalisering . Få begrepp kan väl tolkas och uppfattas på så många olika sätt som just ordet globalisering. Fråga en varslad metallarbetare i Sverige, en boskapsskötare i Mali eller en finansspekulant på Wall Street och du kommer att få i grunden helt olika svar om vad globalisering är och vad den får för konsekvenser. Det som för den ene är nya affärsmöjligheter är för den andre bara ett fördjupat utnyttjande. Vem vi är och varifrån vi betraktar världen avgör hur vi ser på globaliseringen. I betänkandet säger man att nya möjligheter öppnats "för såväl individer och företag som för idéer och information att fritt röra sig över gränserna". Det säger kanske en del om varifrån en del riksdagsledamöter ser på världen. För de ungdomar som har de ekonomiska förutsättningarna att "backpacka" sig genom Sydostasien eller för de multinationella företag som har kunnat expandera på nya marknader har globaliseringen uppenbarligen gett nya och positiva möjligheter. Men dessa nya positiva möjligheter omfattar knappast de 11 756 personer som dog under sina försök att ta sig in i Europa mellan åren 1988 och 2007. Knappast omfattade de heller de småbönder i Burkina Faso eller Bolivia som nu ser sig utkonkurreras av hårdsubventionerat europeiskt industrijordbruk på sina egna hemmamarknader. Visst kan idéer och information röra sig fritt, i alla fall mellan oss som bloggar, som dagligen uppdaterar vår status på Facebook eller som mms:ar hem till våra föräldrar. Men inte rör sig informationen speciellt fritt eller globalt mellan de miljarder människor som aldrig har pratat i en telefon eller för de hundra miljoner barn som i dag inte kommer att gå till en skola. Fru talman! Globalisering är både en verklig process och en ideologisk process. Den är verklig i det avseendet att ekonomin sedan århundraden är global och tenderar att bli allt mer global. Den är verklig också genom att teknologiska framsteg möjliggjort för den minoritet av jordens befolkning som haft tillgång till dessa framsteg att utbyta information och kunskap på ett sätt som vi aldrig sett tidigare i jordens historia. Denna utveckling tillsammans med det ökade internationella samarbetet som vi nu också måste se som en del av globaliseringen är i grunden positiva processer. Men långt ifrån alla delar av globaliseringen sker enligt en naturlag. Det är inga osynliga händer som flyttat makt från demokratiska arenor till de multinationella företagens slutna styrelserum, som systematiskt har befriat riskkapitalisterna från demokratisk styrning, reglering och ansvarsutkrävande. Det är inte heller några osynliga händer för den delen som har genomfört regelrätta korståg mot offentligt ägande som har resulterat i att sektor efter sektor i land efter land öppnats upp för de multinationella företagens kortsiktiga vinstintressen och spekulation. Denna utveckling må beskrivas som om den var från ovan given men är ett resultat av medvetna politiska beslut. Det är den utveckling vi nu ser resultatet av, när sågverksarbetarna vid Färilasågen i Ljusdal, metallarbetare i Olofström eller undersköterskor i Örnsköldsvik får betala ett oerhört högt pris för den lågkonjunktur som skapats genom enorma spekulationsbubblor och en oreglerad finansmarknad. För dem och miljoner andra världen över känns nog skrivningarna i betänkandet om att det friare flödet av kapital skapar tillväxt och välstånd som något verklighetsfrämmande. Men precis som den utveckling vi sett i stor utsträckning är ett resultat av medvetna politiska beslut skulle en helt annan utveckling än den rådande kunna vara möjlig. Styrelserummen skulle kunna öppnas upp för insyn. Makten över finansmarknaderna skulle kunna flytta tillbaka till de folkvaldas händer. Internationella finansinstitutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken skulle i grunden kunna reformeras och demokratiseras. Skatteparadisen skulle kunna stängas ned. Handelns regler skulle kunna göras rättvisa, och de rika länderna och de multinationella företagen skulle kunna tvingas ta sitt ansvar för klimatförändringarna. Sverige skulle kunna spela en central roll i en sådan utveckling. Vi skulle kunna vara en allierad till de miljarder människor som fjättrats av fattigdom, hunger och hopplöshet, men det kommer Sverige knappast att vara med den borgerliga regeringen. Fru talman! Globalisering beskrivs ofta som en ömsesidig process, som ett globalt utbyte frikopplat från maktrelationer, men det fungerar i realiteten tämligen enkelriktat. Bakom den nyliberala retoriken om ökat utbyte har det skett en tydlig förskjutning av makt och en tydlig omfördelning av resurser till ett fåtal länder och till ett fåtal händer. De 350 största företagen står för 40 procent av handeln, samtidigt som vi ser att handeln med Afrika minskar som andel av den totala globala handeln. 87 av de 100 största globala företagen har sina säten i USA, Japan och EU, samtidigt som vi i flera utvecklingsländer ser en ren avindustrialisering. Före påsk träffade jag Floresmilo Simbaña från den ecuadorianska ursprungsbefolkningsorganisationen Ecuarunari som menade att den så kallade fria konkurrensen på en så kallad fri marknad som EU erbjöd hans land genom den så kallade frihandeln i det associeringsavtal som just nu förhandlas mellan EU och bland annat Ecuador, var som att låta en tiger slåss med en åsna - under förutsättning att åsnan dessutom var bunden. Men det har också varit en omfördelning inom länder. Sedan 2001 har de samlade inkomstökningarna i USA till 96 procent gått till den rikaste tiondelen i samhället. I Sverige har vi de senaste åren kunnat se hur 60 procent av skattesänkningarna under den borgerliga regeringens gått till män. Denna omfördelning av makt och resurser är nämligen inte bara en omfördelning från fattiga till rika. Det är också en omfördelning från kvinnor till män. Två tredjedelar av världens jordbrukare är kvinnor, men medan kvinnor dominerar de småjordbruk i syd som producerar för den lokala marknaden och som nu utkonkurreras av hårdsubventionerade jordbruksprodukter från EU och USA dominerar männen de stora och medelstora jordbruken med inriktning på exportprodukter, alltså den del av jordbrukssektorn som ges nya möjligheter att vinna marknadsandelar när handeln nu öppnas upp. Av de 42 miljoner människor som arbetar till svältlöner och under usla förhållanden i världens över 5 000 exportfrizoner är över 80 procent kvinnor. Det är inte speciellt svårt att gissa vilket kön deras arbetsgivare har. Fru talman! Kampen för att världens resurser ska fördelas mer rättvist och solidariskt börjar här hemma i Sverige. Vi som tillhör arbetarrörelsen förstod redan i vår rörelses barndom att kampen för rättvisa, jämställdhet och demokrati inte känner några gränser, inte bedrivs i ett politiskt vakuum. Därför har den internationella solidariteten varit grunden för vårt politiska arbete. Vi vet att det kanske viktigaste vi kan göra för att möjliggöra för kvinnorna i El Salvadors maquillas att organisera sig fackligt, för att minska de avgrundsdjupa klassklyftorna i Brasilien och för att ge trygghet åt dem som fjättrats av fattigdomens otrygghet, är att försvara arbetsrätten, välfärden och trygghetssystemen här hemma i Sverige. Genom forskning och utbildning, genom att värna arbetsrätten och de sociala trygghetssystemen, genom att stå upp för allas rätt till lika behandling och kräva att lika lön ska gälla för lika arbete, oavsett nationalitet, på den svenska arbetsmarknaden skulle Sverige och de svenska löntagarna ha goda förutsättningar att ta sig an framtidens utmaningar. I denna del håller jag i stora delar med om det tidigare talare har sagt. Världsbanken har i rapporten Union and Collective Bargaining visat att fungerande fackföreningar och kollektivavtal i ett land bidrar till lägre arbetslöshet och lägre inflation, högre produktivitet och snabbare anpassning vid ekonomiska kriser. Det gäller så klart i Vietnam, Nigeria och El Salvador såväl som i Sverige. Fru talman! Vad globalisering är och borde vara ligger i betraktarens öga. Somliga må eftersträva en globalisering av privatiseringar, spekulation och avregleringar. Som vänsterpartist vill jag se en globalisering som är solidarisk - en globalisering av rättvisa, jämställdhet och demokrati. Därför yrkar jag, precis som föregående talare, bifall till reservationerna 1 och 3. Jag vill avslutningsvis också kort tillägga att Vänsterpartiet under behandlingen önskat reservera sig till förmån för motion U343 yrkande 7 om en global konferens om HBT-frågor, ett krav som vi själva har drivit under en längre tid. Det har dock missats från vår sida under behandlingens gång, och det ber vi om ursäkt för.

Fru talman! Vi har bara en värld att leva i. Nu håller vi också på att skapa oss en enda värld. Temat för dagens debatt är globalisering, ett av det senaste decenniets stora politiska modeord. Dess definitioner är synnerligen oklara, precis som föregående talare har varit inne på, men vi vet att det är ett högst verkligt fenomen som förändrar världen på ett genomgripande sätt. Hur länge har globaliseringen pågått? Vissa hävdar att den har pågått i mer än 500 år. Andra säger att det är något som inträffat de senaste 50 eller 20 åren. Men det händer. Miljöpartiet har en ganska hoppfull syn på det här med globalisering. Vi gillar att världen blir rundare. Aldrig förr har så många människor på jorden haft det så bra. Handeln har vuxit. Det har blivit lättare att resa. Det har blivit lättare att flytta över hela världen. Världen håller på att växa samman, och det är något som vi i Miljöpartiet tycker är väldigt bra. Men globaliseringen är inte bara en solskenshistoria. Stora delar av världen ligger fortfarande kvar i elände och förtryck. Maktrelationerna i världen är ytterst ojämlika. Vi i den rika världen tjänar på att maktrelationerna ser ut som de gör. Många i den fattiga världen hålls nere delvis genom beslut som vi i den rika världen är med om att fatta. En av de mest positiva utvecklingarna som har skett är informationens globalisering. Aldrig förr har så många människor kunnat kommunicera så oerhört mycket som skett de senaste åren. Den nya informationstekniken, och nu talar jag inte bara om Internet utan även om mobiltelefoni, har gjort att världen har kunnat komma även ut till de fattigaste byarna världen över. Informationsteknologin håller på att skapa en värld där information även för väldigt fattiga människor bara är ett telefonsamtal bort. Det här är en enormt positiv utveckling. Jag tror inte att vi i dag kan inse hur stor den här skillnaden egentligen kommer att vara. Det kommer att vara uppenbart för historikerna om 50 år. Det är en revolution som har skett. Informationens globalisering innebär också att det har blivit allt svårare för förtryckande regimer att hindra människor från att få kunskap, att få veta vad det är som händer. Den kinesiska diktaturen försöker censurera Internet, men alla som kan någonting om datorer vet hur man kringgår den kinesiska brandväggen. Diktaturer får allt svårare att kontrollera information. Det blir svårare att förtrycka människor. Det här är någonting som världens förtryckarregimer måste anpassa sig till. Det vill de inte göra. Det kommer att ta tid. Men informationens globalisering gör att censur har blivit mycket svårare, och det är någonting som gör att vi kan se fram mot att fred och demokrati kommer att sprida sig ännu mer över världen de kommande decennierna. Globalisering innebär också att världen blir tryggare, framför allt för små länder. Det växer fram ett globalt ramverk för handel och för internationellt samarbete som gör att små länder inte längre behöver känna sig otrygga på det sätt som de har varit tvungna att göra under föregående sekler. Återigen är det här en stor förändring, och vi kommer kanske inte att se omfattningen förrän vi betraktar den i historiens backspegel. Allting är ändå inte av godo. En av de drivande faktorerna bakom globaliseringen är resandets globalisering. Här finns ett problem. Det är att det globala resandet, de globala transporterna inte bär sina egna kostnader. Lastbilstrafiken med varor som fraktas kors och tvärs över världen är subventionerad genom statliga motorvägar. All trafik som bränner diesel, olja eller flygbränsle är subventionerad genom att den inte betalar kostnaderna för de skador som utsläppen orsakar. En global klimatkris håller på att utveckla sig. De globala transporter som för med sig så många positiva effekter bär inte sina kostnader. De kostnaderna kommer att få betalas i första hand av världens fattigaste, av dem för vilka torkan som uppstår på grund av klimatförändringar är en katastrof och av dem vars hem kommer att översvämmas när polarisarna smälter. Globalisering innebär möjligheter, men den innebär också globala hot som är större och svårare att hantera än de hot som tidigare generationer har ställts inför. Ett annat hot som jag ska tala mycket kort om är globaliseringen av sjukdomshotet. När digerdöden kom till Europa dröjde det flera år innan den tog sig från Krim hit till Sverige, flera år. Om ett motsvarande virus skulle utvecklas i dag skulle det kunna sprida sig nästan med blixtens hastighet över hela världen på grund av det moderna flyget som gjort att de flesta människor i den rika delen av världen realistiskt sett kan ta sig jorden runt inom loppet av några timmar. Det är ett stort hot, och jag tror inte att vi har tänkt tillräckligt mycket på hur vi ska bemöta det, mer än att vi hoppas att det aldrig ska inträffa i verkligheten. En annan sak som har förändrat världen är att konflikter inte längre är någonting som sker långt borta. En gång i tiden kunde Sverige begå de grövsta övergrepp nere på kontinenten, under 30-åriga kriget. Det gjorde vi, och det var riskfritt för Sverige att bete sig på ett fruktansvärt sätt mot civilbefolkningen i andra länder, för den civilbefolkningen hade ingen möjlighet att slå tillbaka. I den moderna världen, där transporter är så billiga och överkomliga, kan inte ett land längre bete sig hur som helst utan risk för att ett offer, med rätt eller orätt, ska begå vedergällning. Man måste alltid fördöma terroristattacker. De är omoraliska. De är vidriga. Men vi ser nu en värld där alla är varandras grannar. Det kräver att alla uppträder sjyst mot varandra, därför att obehagliga handlingar inte längre är någonting som sker långt bort. Långt bort var ett begrepp som existerade under 1900-talet. Långt bort finns inte längre. Vi har en värld. Den är rund. Den är globaliserad. Från Miljöpartiets sida ser vi att man inte kan möta globaliseringen genom en avdemokratisering eller genom ett globalt övervakningssamhälle. Hoten har blivit globaliserade. Byråkratin har blivit globaliserad. Demokratin måste också globaliseras. En global sjysthet och anständighet och rättvisa spelregler måste också införas. Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationerna 1 och 3. (Applåder) I detta anförande instämde Bodil Ceballos (mp).

Fru talman! Under påsken läste jag en bok om västvärldens ekonomiska historia, från medeltiden fram till 1970-talet ungefär. Det var en tjock bok. Den innehöll det mesta som kan locka en historiskt och ekonomiskt intresserad person. Av lätt förklarliga skäl kom jag dock den här gången jag läste boken att mest koncentrera min uppmärksamhet på de avsnitt som handlade om kriserna, framför allt de kriser som har inträffat under modern tid, och det är några stycken. Den första krisen kallas den stora depressionen och startade omkring 1870 och höll på i nästan 20 år. Vi har efterkrigsdepressionen strax efter fredsslutet efter första världskriget. Den försatte också västvärlden i chocktillstånd och kastade miljoner människor ut i arbetslöshet. Den var inte särskilt långvarig, utan efter det att man klarat av hur man skulle fördela bördorna efter krigsskadestånden fick man ordning på ekonomin, och tillväxten tog fart. Sedan har vi den stora depressionen på 30-talet, den som egentligen började redan före börskraschen 1929. Den krisen bidrog till att smula sönder världens finansiella system och försatte miljoner och åter miljoner människor i arbetslöshet. Den bidrog till att miljoner människor blev utblottade och att banker gick omkull. Allvarligast var kanske att den utgjorde grogrund för totalitära regimer och extrempartier. Var och en av dessa kriser har sitt förlopp och sina orsaker. Men det finns en sak de har gemensamt. I samtliga fall kombinerades krisen med ett sammanbrott av den internationella handeln. Just detta sammanbrott av den internationella handeln är en faktor som expertis anser fördjupade och förstärkte krisen. Det är inte svårt att förstå att protektionistiska strömningar tar fart i kristillstånd. När arbetslösa skaror växer är det lättare att vinna politiska poäng på att gynna sina egna väljare, sina egna medborgare, och vidta åtgärder som skyddar dem och den inhemska industrin. Vid en ytlig betraktelse kan man kanske tycka att detta är en ansvarsfull politik eftersom det är den egna gruppen som ska värnas - eller? Så enkelt är det inte därför att det är precis den typen av beteende som är så destruktiv för alla andra. När det egna landets industri skyddas exporteras samtidigt arbetslöshet till andra länder. Och när de agerar på samma sätt exporterar de tillbaka sin arbetslöshet till det första landet. Då har man satt i gång en samordnad nedåtgående spiral. När vi inte har något förtroende för varandra, när de kortsiktiga politiska vinsterna tar överhanden framför ett långsiktigt strategiskt tänkande är världen illa ute. Så har det varit tidigare, och så ser det ut att bli även denna gång i denna kris som av många anses som den djupaste och den besvärligaste sedan 30-talsdepressionen. Överallt i världen hörs allt högljuddare tongångar om behovet av att skydda den egna industrin och om att låta bördan bäras av något annat lands företag och invånare. Många länder har också redan infört olika former av restriktioner för sin utrikeshandel, eller kanske framför allt för importen. Samtidigt görs det stora ansträngningar för att stävja de protektionistiska åtgärderna och krafterna. Någonting har vi alltså uppenbarligen lärt av historien. Men därmed inte sagt att vi kommer att lyckas rakt av. De protektionistiska krafterna är starka, och påhittigheten är stor när det gäller att finna argument för varför just den fria handeln ska begränsas för det egna landet. Det kan röra sig om att klimatet ska skyddas, att miljön ska skyddas, att de fattigas utsatthet ska begränsas, att exploatering av barn och kvinnor ska minska, att jämställdheten ska värnas och så vidare. Men vi får inte falla för dessa argument. Vi måste varje stund försvara den fria handeln lika starkt som vi försvarar liberala och mänskliga principer ty bakom dessa argument hittar vi nästan alltid någon form av protektionistisk tanke. Fru talman! Varför står jag nu här och pratar om frihandel när vi ska diskutera ett betänkande som rör globalisering? Svaret är enkelt: Globalisering är egentligen bara en utvidgad form av frihandel. Globalisering som begrepp handlar ytterst om den fria rörligheten av varor, tjänster, kapital, människor, tankar och idéer över nationsgränser och över kontinenter. Globalisering är alltså inte något nytt fenomen. Detta slag av rörlighet har världen skådat tidigare. Men kanske har den utveckling som vi har sett under de senaste 25 åren varit starkare än vad vi har upplevt tidigare, och säkert har den moderna tekniken bidragit till detta. Informationstekniken har lett till att allting rör sig så mycket snabbare än någonsin tidigare. Globaliseringen har gjort världen mindre och suddat ut nationsgränserna. Med bara lite hum om den historiska utvecklingen och om de historiska tankegångarna blir därför innehållet i en hel del av de motioner som har väckts och som vi behandlar i detta betänkande en smula tveksamt, inte för att de skvallrar om en infam och ogenerös hållning utan för att de just ger uttryck för dessa försåtliga argument som historien känner från förr, de som gång på gång använts för att förhindra det fria flödet av varor, tjänster med mera. Några motionärer använder företeelser som brist på mänskliga rättigheter, jämställdhet, rättvis fördelning, växande miljöproblem och så vidare för att ifrågasätta globaliseringen. Jag är den första att instämma i den oro som många känner inför dessa problem. Det är illa i en rik värld som denna - den rikaste världen som historien känner - att miljoner människor lider, att barn tvingas arbeta under orimliga villkor, att kvinnor förtrycks, att miljön förstörs och så vidare. Vart och ett av dessa problem förtjänar att tas på stort allvar, och vi bör alla på olika sätt anstränga oss för att finna lösningar på dem. Fru talman! Det är inte genom att man avskärmar sig från omvärlden som man löser dessa problem, lika lite som lösningen ligger i att avskärma dessa länder från omvärlden. Tvärtom är det genom att man är öppen mot omvärlden som nya idéer och impulser kan få fotfäste. Var hålls människor mest fjättrade om inte i länder som Nordkorea som nogsamt håller sig utanför det internationella samarbetet på handelns område. Och var är det mänskliga lidandet störst om inte i många afrikanska länder som knappt alls deltar i det internationella handelsutbytet, inte för att de inte får utan kanske för att de inte kan och ibland för att de inte vill, men mest för att de inte kan. Inte blir miljöproblemen bättre för att man isolerar ett land från internationella relationer. Och inte blir respekten för de mänskliga rättigheterna större för att man slutar handla med länderna. Det blir inte mindre barnarbete, prostitution och miljöförstöring för att man slutar att ha relationer med de länder där dessa avarter finns. Arbetarnas situation förbättras inte av att de förlorar jobbet för att omgivningen slutar handla med detta land. Nu i finanskrisens spår när man reser krav på att företagen ska ta ett ökat socialt ansvar kan man på goda grunder undra vad det ska föra med sig. Jag förstår att man tycker att företagen borde göra mer. Men jag delar inte rakt av inställningen att företagen på egen hand ska ta ett socialt ansvar. Det är politikernas uppgift att skapa de önskade villkoren. Det är vi politiker som ska lagstifta om arbetsmiljö, arbetstider och så vidare. Det är inte företagens uppgift. Företagen ska agera efter de lagar som finns - inte själva skapa dem. Det vore en orimlig och högst odemokratisk ordning. Om företag tycker att det är viktigt med socialt ansvar är det mycket bra. Men då uppmanar jag företagens ledningar att göra detta på egen hand med privata pengar. Under de senaste veckornas turbulens har vi känt att inkomsterna där sällan är så små att de inte har råd att vara generösa. Fru talman! Globaliseringen - vi kan kalla den för den vidgade frihandeln - har bidragit till förbättrade livsbetingelser för miljoner människor. Den har gjort världen mer demokratisk och ökat friheten för många. Den har gjort det möjligt för många individer att på olika sätt förverkliga sina drömmar. Mentala gränser har sprängts, fysiska gränser har nedmonterats, och möjligheterna är enorma. Men inget är så bra att det inte kan bli bättre. Enskilda länder har ställt sig utanför det internationella samarbetet. Alla vi som värnar globaliseringen vill ha in dem i samarbetet. Samarbete är bättre än isolering. Problem löser man tillsammans genom att man utvecklar gemensamma lösningar, inte genom att ställa sig vid sidan av. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Anne-Marie Pålsson gör en intressant resumé över den ekonomiska utvecklingen. Men jag kan naturligtvis inte dela hennes uppfattning när det gäller försåtliga uttryck för protektionism. Jag tar detta till mig eftersom jag står bakom flera av motionerna i detta betänkande. Det är ändå så att frihandel har tjänat Sverige under lång tid. Redan i slutet av 1800-talet bestämde vi oss politiskt för frihandelslinjen. Men det utesluter väl inte att vi har ett gemensamt ansvar? Skulle det handla om något slags politisk feghet och om att skyffla över ansvaret på företagen för att vi ska få slut på det mänskliga lidandet? Menar Anne-Marie Pålsson att företagen är helt utan ansvar? Det finns många exempel på att vi arbetar tillsammans - politiker, företagare, NGO:er och många andra.

Fru talman! På något sätt ska jag försöka besvara frågan. Man hör ibland att det i vissa länder förekommer barnarbete och arbetsvillkor som vi tycker är helt orimliga, till exempel 12-14 timmars arbete utan avbrott, utan paus och liknande. Inte sällan brukar det hävdas att det där är ett argument för att bojkotta eller för att reducera handelsförbindelserna med ett sådant land och så vidare och på olika sätt bestraffa landet i fråga. Inte sällan kan man få detta motiverat med att vår egen arbetskraft om vi handlade med länder som tillåter den typen av arbetsvillkor och låga löner skulle försättas i en besvärlig situation på så sätt att människor då kan råka bli utkonkurrerade och arbetslösa. Argumentet är begripligt, men återigen: Detta är mycket farligt därför att det är precis det som utgör en form av startpunkt för att på nytt reducera handelsutbytet. Vi kan enas om att vi tycker att arbetsförhållandena i de exempel jag här nämnt är orimliga. Det är mycket bättre att på politisk nivå förmå landet i fråga att införa den typ av restriktioner, den typ av regelverk och den typ av normsättning som vi tycker är rimliga i stället för att bojkotta och isolera landet.

Fru talman! Jag har aldrig talat om bojkott. Vi handlar med många länder där arbetskraften har orimliga arbetsförhållanden. I mitt anförande sade jag att Sverige inte ska konkurrera med dåliga arbetsförhållanden, utan Sverige ska konkurrera med kompetens och välutbildad arbetskraft. Det är väl väldigt positivt med den utveckling som skett på senare tid, att konsumenterna också reagerar och ställer krav på länder och företag. Det är den vägen vi tillsammans måste gå. Jag hoppas att Anne-Marie Pålsson delar den uppfattningen. Jag vet dock att Anne-Marie Pålsson inte gillar exempelvis Global Compact. Det är i alla fall en väg att visa att också konsumenterna genom vad de uttrycker just protesterar mot barnarbete och dåliga förhållanden.

Fru talman! Låt mig säga några ord om företagens sociala ansvar. Kerstin Engle var ju i en tidigare replik inne på den frågan. Det är ganska viktigt att här klargöra det centrala. De senaste veckorna har vi väl alla upprörts över de ersättningar som högsta ledningen i företagen på olika sätt förhandlat sig fram till. Det har ledningarna kunnat göra genom det överläge som de haft i förhandlingspositionen och genom att de flesta moderna företag har svaga ägare. Det här är ett problem; det är vi alla överens om. När det gäller detta med att lägga in en restriktion eller ett krav på att företagen ska visa ett socialt ansvar kan vi mycket lätt hamna i en situation där företagsledningen med i princip noll ägande i företaget använder andra människors pengar inte bara för att belöna sig själva - något som vi ju ogillar - utan också för att i andra länder göra sådant som de som äger pengarna kanske inte är särskilt intresserade av eller har samma uppfattning om. Det centrala är inte att man inte ska göra saker, utan det handlar om att rätt person ska göra saker, av rätt skäl. Vill direktörer vara generösa och bidra till en sund utveckling - det tycker jag att de ska göra - ska de göra det med egna pengar, inte med andra människors pengar. Vill konsumenterna visa sin konsumentmakt och köpa skor som producerats av arbetare där det är anständiga villkor visar konsumenterna sin makt genom att göra det och inte köpa skor som producerats på ett orimligt sätt. Då blir drivkraften den korrekta. De som har incitament för att, och som önskar göra, på ett visst sätt gör på det sättet därför att de har ett eget intresse av det. Man gör det med egna pengar. Det är viktigt att det görs med egna pengar, inte med andras pengar.

Fru talman! Var vi befinner oss avgör hur vi ser på globaliseringen och på dess konsekvenser. Det blev väl väldigt tydligt när vi lyssnade på Anne-Marie Pålssons anförande. Kontentan av det Anne-Marie Pålsson sade under sina åtta-tio minuter här var väl att marknaden kommer att lösa problemen, att marknaden kommer att lösa krisen - får handeln bara vara fri kommer vi att kunna passera den här lågkonjunkturen. Men då kan man fråga sig om de barnskötare i Visby som dina partikamrater precis har varslat kommer att kunna få utbildning av marknaden så att de kan ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Och kommer de metallarbetare i Köping eller de arbetare vid Färilasågen i Ljusdal som jag i mitt anförande pratade om att kunna få en a-kassa av marknaden som de kan leva på så att de kan bo kvar i sina bostäder? Här behövs självklart gemensamma lösningar på gemensamma problem. Det är väl här som det skiljer mellan mig och Anne-Marie Pålsson. För oss inom vänstern och arbetarrörelsen är arbetslöshet aldrig ett individuellt problem utan ett kollektivt problem som kräver kollektiva lösningar. Anne-Marie Pålsson insinuerar att vi i oppositionen i våra gemensamma reservationer lägger över ansvaret på andra länder, att vi är smygprotektionister. Jag tror att Anne-Marie Pålsson får läsa reservationerna en gång till. Skillnaden mellan Anne-Marie Pålsson och oss i oppositionen är att vi vill att bördorna till följd av den här lågkonjunkturen ska bäras solidariskt, gemensamt, i samhället. Anne-Marie Pålsson, hennes partikamrater och den borgerliga regeringen vill att bördorna ska bäras av Sveriges låg- och medelinkomsttagare, av dem som nu blir arbetslösa, av dem som är sjukskrivna och så vidare. Den politiken kan vi aldrig ställa upp på. I övrigt bjöd Anne-Marie Pålsson på klassiska nyliberala teorier. Tyvärr, Anne-Marie Pålsson, stämmer de sällan överens med verkligheten. Sambandet mellan avregleringar, privatiseringar och fattigdomsbekämpning finns det oerhört få exempel på runt om i världen. Jag återkommer till detta och skulle gärna vilja att Anne-Marie Pålsson gick från teori till verklighet. Var ute i världen finns de goda exemplen på att dina teorier visat sig fungera i verkligheten?

Fru talman! Jag börjar med det sistnämnda. Ja, Hans Linde, låt mig säga att det finns väldigt många rimligt avreglerade fria länder som jag tusen gånger hellre lever i än jag lever i de länder som Hans Linde och hans parti alltid hyllade. I Ryssland och de gamla öststaterna fanns det inte mycket av reglering. Där bet sig fattigdomen fast. Sorry, Hans Linde, ni i Vänstern har ett svagt case. Samtliga länder som drivit den politik som du här pläderar för är länder som haft den uslaste ekonomiska utvecklingen av alla länder. Inte minst de fattiga människorna har där lidit väldigt illa. Om Hans Linde önskar sig ett land där det inte finns någon form av avregleringar hänvisar jag till och rekommenderar starkt en resa till Nordkorea. Där måste Hans Linde få sitt lystmäte. Här diskuterar vi globaliseringen, egentligen inte finanskrisen. Tidigare i dag var det däremot en debatt här om vårbudgeten - en debatt som väldigt mycket kom att handla också om den globala ekonomiska krisen i dag. Jag trodde att jag i mitt anförande lyckades förklara att vi tidigare haft många kriser och att expertisen varit enig om att alla dessa kriser fördjupats genom att protektionistiska strömningar har fått genomslag och att vi även i dag kan se en sådan tendens. Möjligtvis är det inte omedelbart en hjälp till de personer som Hans Linde omnämnde i sitt anförande. Men jag tror att jag kan garantera att det totalt sett är en hjälp till världen som helhet att vi i kölvattnet av krisen i dag inte får någon form av protektionism och ett skydd av egna marknader.

Fru talman! Anne-Marie Pålsson är väl ursäktad sina något plumpa påhopp, för hon känner mig inte speciellt väl. Jag kan informera Anne-Marie Pålsson om att en enda gång i mitt liv har Sovjetunionen påverkat mitt politiska engagemang. Det var i början av 1990-talet då jag som elva-tolvåring tvingade mina föräldrar att köra mig in till Stortorget i Malmö därför att jag där skulle demonstrera för att de baltiska staterna skulle bli fria. Det är den enda gången i mitt politiska liv som Sovjetunionen har påverkat mitt politiska arbete - alltså både första och sista gången - så om det är någon i denna kammare, Anne-Marie Pålsson, som har ett svagt case är det du. Jag vill återgå till min fråga om var de lysande exemplen finns. Det är ändå lite talande att Anne-Marie Pålsson inte kunde prestera några exempel på att hennes nyliberala teoribildning har lyckats. Visst är det väl så vid en titt ut över världen att fattigdomen dramatiskt har minskat sedan början av 1980-talet. I vilka regioner och länder minskar fattigdomen? Ja, den minskar i länder som Kina och Vietnam - auktoritära diktaturer som fortfarande har ett omfattande statligt ägande och reglerade ekonomier, länder som väl varken jag eller Anne-Marie Pålsson ser som några förebilder. Vi ser också en dramatiskt minskad fattigdom i flera latinamerikanska länder, till exempel Argentina och Venezuela, där man fortfarande har starka regleringar, till och med ökat regleringarna, för att föra tillbaka den ekonomiska makten till den demokratiska arenan. Jag tror inte heller att Anne-Marie Pålsson ser dem som förebilder. I de områden i världen där man däremot har följt receptet som Anne-Marie Pålsson förespråkar, med omfattande privatiseringar, avregleringar och nedskärningar av den offentliga sektorn, har fattigdomen inte minskat. Framför allt Afrika är den kontinent på jorden som de senaste decennierna har påtvingats en nyliberal politik. Vi kan se att antalet fattiga enligt Världsbanken har ökat från 200 miljoner till 390 miljoner sedan 1981. Var finns exemplen på att din politik har varit framgångsrik, Anne-Marie Pålsson?

Fru talman! Det är lite svårt att bemöta Hans Lindes spretiga frågor. Här jämförs äpplen med päron. Jag kan börja med att säga några ord om Kina. Kina är en politiskt auktoritär regim, men när det gäller de ekonomiska bitarna har Kina haft ett betydande mått av positivt seende på privat ägande och privata initiativ. Det har tvärtom utnyttjats och uppmuntrats. Man har haft någon form av outtalad princip om att politiken sköter politikerna om och att företagsamheten får relativt fria händer. Utan dessa relativt fria händer hade man säkert inte fått en utveckling till stånd i Kina. Var finns då exempel där det har gått bra? Jag skulle vilja påstå att de allra flesta industrialiserade länder har fått uppleva en snabb tillväxt, en hög tillväxt, en minskning av fattigdomen och en ökning av välståndet för alla. Därmed är det inte sagt att alla har fått en lika stor ökning av välfärden. Men att tillväxten har gynnat i stort sett alla tror jag att de allra flesta är överens om. Nu kan du säga att om det inte blir 10 procents ökning av välfärden för alla är det inte bra. Men då har Hans Linde lagt på en alldeles speciell och egen norm för hur man ska bestämma, värdera och bedöma hur en fördelning ska se ut. Det finns andra sätt att resonera på, Hans Linde. Man kan till exempel använda sig av ett välkänt kriterium, Paretokriteriet, som säger att världen har blivit bättre om alla har fått det bättre utan att någon har fått det sämre - utan att lägga någon restriktion på att alla ska ha fått det lika mycket bättre. Problemet med rättvisa är att det inte finns någon entydig definition på hur rättvisa ska se ut. Det är precis som att skönhet ligger i betraktarens ögon.

Fru talman! Jag tyckte att mycket av det som Anne-Marie Pålsson sade var sympatiskt eller utgick från en sympatisk grundhållning om vikten av att skydda frihandeln och värna mot protektionistiska tendenser. Men jag är lite orolig för att Anne-Marie Pålsson ser spöken mitt på ljusa dagen om hon tycker sig se protektionistiska tendenser inom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I svensk politisk kultur har vi sedan länge kommit fram till att frihandel är bra och att frihandel är självklart. Frågan om frihandel eller protektionism är inte något som debatteras seriöst i svensk politik. Vi har till och med gått så långt att vi nästan på ett lite förenklat sätt för en debatt om frihandel som utgår från att frihandel alltid är bra under alla omständigheter. Under utskottsarbetet med betänkandet vill jag minnas att Anne-Marie Pålsson har försökt att nyansera det som har varit lite överdrivet frihandelspositivt. Det gäller de små överdrifterna som ibland kryper in när man förenklar. Anne-Marie Pålsson har själv försökt att nyansera den bilden. Jag vill minnas att hon påpekade att det finns länder som har skyddat sin industri under en uppbyggnadsfas för att sedan efter detta kunna dra full nytta av frihandelns fördelar. Det finns nyanser, och man måste vara medveten om nyanserna. Jag tycker att Anne-Marie Pålsson förenklar lite väl mycket i den här diskussionen. Var har du sett dessa protektionistiska tendenser i denna kammare?

Fru talman! Det var också en svår fråga! Det är ett konstaterande som bygger på de diskussioner som förts kanske inte främst i den här kammaren men som förts internationellt. The Economist har tagit upp hur G 20-länderna har agerat mellan det senaste mötet och det näst senaste mötet. De har i land efter land - kanske inte i alla 20 länder - infört olika typer av skydd för sina egna industrier, det vill säga protektionistiska åtgärder. Det smyger sig in i krisen. När det är kris och svårigheter har den typen av tänkande mycket lättare att slå rot än när allting utvecklas i positiv riktning. Vi har i dag sett - trots att vi trodde att vi var vaccinerade mot detta efter 30-talskrisen - att det kommer igen på precis samma sätt som tidigare, gissningsvis med precis samma argumentation. Sarkozys uttalanden om att skydda sin egen bilindustri och sina egna väljare är betecknande. Men jag har inte refererat till protektionistiska uttalanden som har gjorts i den här kammaren. Det har inte heller varit min avsikt. Däremot kan man mellan raderna ibland läsa och undra vad det är för argumentation som ligger bakom. Är det något förtäckt krav på ett skydd eller något annat? Med så tydliga glasögon tycker jag att man kan läsa.

Fru talman! Låt mig sammanfatta debatten om frihandeln så att vi alla här i kammaren är goda frihandelsvänner, även om det finns någon form av nyansskillnad. I några av partierna i det röd-gröna blocket vill vi gärna arbeta för att frihandel ska vara rättvis medan den borgerliga sidan hoppas att den ska vara det - något förenklat. Det finns en annan sak som Anne-Marie Pålsson sade i sitt inlägg som jag också tyckte hade en sympatisk grundinställning som tillför något till debatten. Det gällde frågan om företagens ansvar. Det är viktigt att kräva att företagen tar ansvar, men det är också viktigt att inte bli naiv. Företag är ändå organisationer som agerar på ett sätt som, om de var vanliga människor, skulle klassa dem som psykopater. De är egoistiska, och de jobbar utifrån ekonomiska ändamål, inte utifrån moraliska ändamål. De ska vara på det viset utifrån det sätt de är uppbyggda. Man kan kräva att företag ska sköta sig, men man kan inte tro att de i grund och botten är goda. Det är en naiv inställning. Det är viktigt att ha den nyansen i beaktande. Vi har i vår reservation skrivit att vi också vill verka för att svenska företag blir internationella föregångare för de etiska riktlinjer för näringslivet som antagits av bland annat Förenta nationerna och OECD. Det gäller inte minst de statliga bolagen. En viktig del i företagens sociala ansvar är att sluta internationella ramavtal med fackliga organisationer. Man ska inte vara nativ och tro att företag i grund och botten är goda, men jag tycker att den här skrivningen är bra.

Fru talman! Det är så rätt så att vi inte ska vara naiva. Det är fullständigt korrekt, som Max Andersson påpekar, att företagen ska agera enligt de regler som står angivna i aktiebolagslagen. Det är att bereda ägarna vinst. Vi kan tycka att det är en torftig drivkraft, men så står det i lagen. Den styrelse och den ledning som inte agerar på det sättet riskerar att bli stämda av sina aktieägare för att de har frångått de regler som de agerar under. Det är viktigt att ha detta med sig i minnet. Vi ska också ha klart för oss hur företag agerar och vad det är för drivkrafter de verkar under. Det är precis i det sammanhanget som vi politiker inte ska retirera från vår uppgift. Vi kan inte överföra ansvar på företag, det ansvar som vi själva inte vill ta. Det är därför jag tycker att CSR-forum är ett sätt för politiker att undandra sig det som vi ska göra. Vårt jobb är att etablera regelverken enligt vilka företag ska arbeta. Jag tror att det är viktigt att hävda detta gång på gång och inte slå ifrån oss och säga: Låt någon annan göra det, så slipper jag det obehagliga jobbet med detta. Låt mig också säga några ord om det styrande inslaget. På slutet här kom just kommentaren från Max Anderssons sida: Vi vill att frukterna från globaliseringen ska fördelas rättvist. Det är precis ett sådant argument som av politiker alltid har använts som ett redskap och som ett alibi för att få styra och ställa. Det är för att korrigera det som andra krafter skapat som politiker säger: Jag ska ha rätt att ge bidrag, jag ska ge rätten till transfereringar, jag ska ha rätt att lagstifta, jag ska ha rätt att beskatta, därför att jag har definierat ett mål som jag ska uppnå. Detta trots, som jag påpekat tidigare, vi inte riktigt vet hur vi ska operationalisera begreppet rättvisa, för det finns ingen entydig definition på detta. Men just det målet ger politikerna incitament att agera.

Fru talman! "Mänskligheten har gjort enorma framsteg på hälsoområdet, men den globala ojämlikheten på hälsoområdet är skriande. Den ökar dessutom sedan 20 år." Det konstaterar utskottet i det betänkande vi nu debatterar. Nyligen besökte jag världshälsoorganisationen WHO i Genève, en organisation som är oerhört viktig för att minska sjukdomar och förbättra hälsan för jordens befolkning. Det är en organisation som Sverige stöder varje år med 140 miljoner kronor i bistånd. Jag besökte avdelningen som jobbar med sexuell och reproduktiv hälsa. Osäkert sex är den andra största dödsorsaken bland världens fattiga. De avlider i hiv/aids, vid förlossningar efter oönskade graviditeter eller efter osäkra aborter. Det beror på brist på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, med andra ord brist på familjeplanering, preventivmedel och säkra aborter. 183 miljoner kvinnor i världen vill inte ha fler barn men har inte tillgång till preventivmedel. Vi är långt ifrån att uppnå millenniemål 5 b om universell tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige stöder insatser som syftar till att göra aborter fria, säkra och lagliga för alla kvinnor. Sverige är ett av de länder som leder arbetet internationellt när det gäller att lyfta fram sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi avsätter varje år ungefär 1,5 miljarder kronor i kampen mot hiv och aids. Men det här arbetet som vi bedriver möts av starkt motstånd. USA motarbetade under president Bushs tid familjeplanering och sådana biståndsinsatser runt om i världen. Som tur är verkar den nye presidenten Obama vara på väg att ändra på detta. En annan motståndare är den katolska kyrkan, men tyvärr är inget skifte på påvestolen aktuellt. Nyligen inledde påven en Afrikaturné. Jag tror att ingen har missat hans dödsbringande budskap att kondomer inte bekämpar aids. Detta förkunnades i en region där 35 procent av världens hivsmittade lever. I Brasilien lät en romersk-katolsk biskop den 6 mars bannlysa en läkare som utfört abort på en gravid våldtagen nioårig flicka. Även offrets mor, som tillät ingreppet, blev exkommunicerad av kyrkan. Efter våldsamma protester världen över nyanserades beslutet. Det nya budskapet är att enbart läkare som "systematiskt" utför aborter ska bannlysas. Nyligen fick belgiska liberaler med sig sitt parlament på att stödja en resolution som kräver att Belgiens regering ska framföra en officiell protest till Heliga Stolen. Sveriges riksdag borde inspireras. Vi liberaler anser att Sverige borde framföra en officiell protest till Heliga stolen för dess inställning till sexuella och reproduktiva rättigheter som hotar kvinnors hälsa. Katolska kyrkans fundamentalistiska syn på preventivmedel och aborter måste ifrågasättas med kraft i en värld där miljontals människor drabbas av hiv och uppskattningsvis 70 000-80 000 kvinnor och flickor dör varje år på grund av farliga illegala aborter. Katolska kyrkan är världens största kyrka med ungefär 1,1 miljard anhängare. Dess kompakta motstånd mot preventivmedel, fri abort, homosexualitet, stamcellsforskning med mera utgör ett hot mot människans frihet och utveckling i världen. Förra året misslyckades EU:s medlemsstater att enas om en gemensam uppfattning om sexuella och reproduktiva rättigheter vid FN:s kvinnokommission. Abortfientliga länder som Polen, Malta och Irland satte krokben. Europas politiska oenighet får i förlängningen förödande konsekvenser för den globala folkhälsan. Tillgången till preventivmedel, mödrahälsovård och ytterst lagliga, fria och säkra aborter är ödesfrågor för både kvinnor och män. De svenskar som vi skickar till Europaparlamentet i valet i juni har en viktig uppgift att få alla européer att inse detta. Förra året skrev 60 katolska grupper ett öppet brev till påven och varnade för att förbudet mot kondomer riskerar miljontals människors liv. Jag tycker att det är utmärkt att det belgiska parlamentet vågar ta debatten med katolska kyrkan, och jag uppmanar Sveriges riksdag att göra likadant.

Fru talman! I dag borde kammaren ha varit full av ledamöter som vill vara med och debattera globaliseringens effekter och konsekvenser, enligt mitt förmenande. Att diskutera globalisering är inte att sitta i en satellit och åka runt jorden som utrikespolitiker och tycka att det som händer där nere ser spännande ut, utan det handlar faktiskt om de lokala samhällenas, ländernas, regionernas samverkan och hur den fungerar dem emellan. Vi har i den kommitté som har arbetat under drygt ett par år i utskottet försökt att förstå vad som är karakteristiskt för globaliseringen, vad som är kännetecknande och vad vi kan lära oss av den. Vi kan också konstatera att mitt under det här arbetet har vi fått vara med om två stora händelser, nämligen klimatfrågan som har blommat upp och inte minst finanskrisen som är typiska exempel på globaliseringseffekter. Men vi befinner oss fortfarande, skulle jag vilja säga, i ett sökande skede när det gäller vad globalisering är och hur den fungerar. För min del är det betydligt mer än en handelspolitik som är rätt utvidgad. Fru talman! Det finns i dag ingen enhetlig definition av begreppet globalisering. Vi kristdemokrater ser globaliseringen som en ny möjlighet till utveckling i världen. Globaliseringsrådet har en definition som innebär: "Globalisering syftar i vid mening på handel, gränsöverskridande investeringar och kapitalflöden samt utbyte av information och teknologi mellan länder." Men personligen anser jag att även mjukare begrepp som kultur, miljö, attityder och inte minst livsåskådning ska omfattas av begreppet globalisering, eftersom de har samma tendens. Globaliseringens karaktär gör att kultur, miljö, attityder och livsåskådning blir alltmer tillgängliga för allt fler och att utbytet är omfattande. Nationsgränsöverskridande investeringar, handel och kapitalflöden kräver ökad öppenhet och tillgänglighet. Det är en viktig del av begreppet globalisering. Globaliseringen har framför allt möjliggjorts av minskade kommunikations- och transaktionskostnader till följd av teknologiska framsteg och politiska beslut. Globaliseringen ger oss nya möjligheter och utmaningar. Den innebär att världens nationer knyts närmare varandra, vilket ger goda förutsättningar att stödja och hjälpa varandra. Fru talman! Sverige är ett litet beroende land i en snabbt föränderlig värld. Kulturella, politiska, ekonomiska och andra förändringsprocesser som brukar kallas globalisering påverkar Sverige vare sig vi vill det eller inte. Men om vi agerar på rätt sätt är globaliseringen en positiv kraft som vi kan ta vara på. Globaliseringen ger oss flera möjligheter att öppna upp för mänskliga rättigheter, för frihet, yttrandefrihet och för spridning av demokrati och rättssamhällets principer. Det är kanske det allra viktigaste med globaliseringen. Vi får inte glömma att globaliseringen, och i synnerhet internationell handel, har varit den enskilt viktigaste komponenten bakom den svenska ekonomiska tillväxten under de senaste 150 åren. För att inte drabbas av globaliseringens nackdelar måste Sverige forma en flexibel och dynamisk ekonomi med investeringar i utbildning, forskning, teknik och ett bra näringslivsklimat. Globaliseringen möts bäst med öppenhet och inte slutna gränser. Fru talman! Rätt utnyttjad utgör globaliseringen en möjlighet till framsteg i Sverige och i resten av världen. Samtidigt ställer globaliseringen krav som vi inte kan bortse från. Kristdemokraternas grundsyn på globalisering har inte förändrats med finanskrisen, men finanskrisen visar att länder måste stötta varandra. Fru talman! Finanskrisen ställer utvecklingen på ända för oss. Politiker, ekonomer och massmedierna har ofta talat om bristen på arbetskraft. Nu kan vi se hur finansvärldens nonchalanta risktagande leder till uppsägningar och arbetslöshet, alltså motsatsen, i all hast. Rädslan för en överhettad ekonomisk tillväxt vägde tyngre än insikten om och förståelsen för bankkollapser på grund av dåliga lån. Och det gick fort. Den nu vunna erfarenheten av den globala finanskrisen är att penningplaceringar sker globalt med digital hastighet, att man inte i samma tempo hinner bedöma och hantera ekonomiska säkerheter och deras värden och att misstag inom finansvärlden sprids worldwide. Vad kan vi lära av finanskrisen så här långt? Jo, att krav på regleringar och övervakning, för det måste vi ha, måste drivas av EU i relation till andra globala ekonomiska aktörer. Här är Sverige alldeles för litet. Sverige är inte globalt i sig. Fru talman! Finanskrisen är förvisso en ekonomisk kris där bristen på korrekta transaktioner slår hårt mot våra samhällen, men i verkligheten är det en förtroendekris. Det är en förtroendekris som endast kan lösas med en ansvarsfull och god etik. Ingen reglering är så bra att den kan undanröja de negativa drivkrafterna som finns hos personer med oärliga och oetiska syften. Girighet är en sådan farlig drivkraft. Människors bristande etik gör att det alltid kommer att finnas element av ekonomisk girighet nära de finansiella verksamheterna. Insyn, öppenhet och kontroll måste utvecklas. Därför måste reglering och tillsynsarbete kombineras med en diskussion om värdegrund och etik i näringslivet och i den finansiella sektorn i synnerhet. Fru talman! Kristdemokraterna vill se en värdekommission som ska granska näringslivets agerande i stort och föreslå uppförandekoder för olika delar av näringslivet. En viktig fråga är att beskriva hur ersättningssystem till olika befattningshavare påverkar risktagandet - ett risktagande som leder till att den finansiella stabiliteten hotas och att samhällsekonomiska kostnader därmed uppstår som vi alla får vara med och betala. Här behövs också en diskussion om hur kostnaderna för finansiella kriser ska fördelas så att statens ingripande inte leder till ett ökat risktagande för att banker och finansinstitut inte tillåts gå omkull. Fru talman! Kristdemokraterna ser klart positiva möjligheter med globalisering. Det gäller framför allt möjligheten till spridning av demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och rättssamhällets principer. Vi vet att det blir allt svårare för skumraskregimer att gömma sig och dölja sitt handlande mot de samhällsmedborgare de har ansvar för. Globaliseringen har ytterligare en viktig dimension. Det är att vi med den globala informationen och beslutskraften har fått verktyg för att möta nationsgränsöverskridande problem såsom klimatfrågan och övriga miljöfrågor. Här blir de global-regionala beslutsorganen som EU med flera oundgängliga politiska verktyg. Fru talman! Det finns för- och nackdelar med globaliseringen. Nackdelarna är spridningseffekten av ekonomiska och politiska kriser, spridning av internationell brottslighet och spridning av sjukdomar och ohälsa. Fördelarna är att vi kan utveckla politiska verktyg mot klimat- och miljöproblem, att vi kan förbättra människors vardagsliv genom större politisk öppenhet och att vi kan bedriva nationsgränsöverskridande freds- och biståndsarbete. Fru talman! Vår uppgift blir att förstärka fördelarna och att bekämpa nackdelarna. Vi kan inte välja bort globaliseringen. Den är här för att stanna, och vi har att forma dess politik. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkande UU13.

Fru talman! Aldrig någonsin har så många människor runt om i världen på så kort tid lyfts från fattigdom till välstånd som under de senaste decennierna. Världshandeln ökar, informationsutbytet växer, kommunikationsmöjligheterna förbättras och länder som har varit stängda öppnar sig mot omvärlden - för att ta några exempel. Fortfarande är dock en mycket stor del av jordens befolkning fattig, svältande, utan skola och utan hälso- och sjukvård. Dessutom är många, många människor hemlösa eller lever i slumområden och flyktingläger. Fattigdom mäts inte enbart i inkomst per person. Global utveckling och minskad fattigdom skapas inte enbart genom att människor har mat för dagen utan genom alla människors möjlighet att ta till vara sin kraft i ett demokratiskt samhälle där alla har tillgång till god hälsovård, utbildning och arbete. Fru talman! Dålig hälsa, analfabetism och brist på inflytande är och förblir fattigdomsbevis. Bland de fattiga i världen har kvinnor och barn minst inflytande över samhällen och över sina egna liv. Jag vill påminna om FN:s åtta millenniemål som är förpliktande. Handling krävs på alla nivåer, av kommuner, av regioner, av regeringar och av multilaterala institutioner. Oavsett om länder samarbetar om jordbruksfrågor, sjukvårdsfrågor, folkhälsofrågor eller när det gäller säkerhetspolitik så är hållbar global utveckling ett mål i samarbetet. En hållbar global utveckling skapas inte enbart genom frihandel, skuldavskrivningar eller bistånd. För att öka välståndet och minska fattigdomen krävs att många faktorer samverkar. Ett helhetsgrepp krävs såväl i enskilda länder som när det gäller internationella organisationer. Fru talman! Varje år dör sex miljoner människor runt om i världen av hiv/aids, tuberkulos och malaria - sjukdomar som kan förebyggas och till och med botas. Varje år dör nästan tre miljoner barn som hade kunnat räddas genom vaccination. Miljontals barn dör av mässling, malaria eller ohälsa som är kopplad till undernäring och svält. Kampen mot de här sjukdomarna och andra i den rika världen utraderade sjukdomar måste stärkas. Sjukdomar stjäl människors drömmar om en bra framtid. Relationen mellan sjukdom och fattigdom i världen är som en ond cirkel. Fattigdom ökar risken för sjukdom, och sjukdom riskerar att göra såväl enskilda individer som hela samhällen fattigare. Ohälsan är ett av de största hindren och hoten mot tillväxt och välfärd. Här har vi alla ett gemensamt ansvar att agera kraftfullt och solidariskt. Hälsosystem är i första hand nationella regeringars ansvar men i kampen mot smittsamma sjukdomar i fattiga länder krävs att tillräckliga resurser tillförs genom bistånd - både ekonomiskt bistånd och kunskap - eller genom andra internationella insatser. Det är också viktigt att medicinsk kunskap, vårdkapacitet och läkemedel når alla människor oavsett inkomst. Patentskydd och enskilda vinstintressen får inte tillåtas hindra detta, i synnerhet som medicinska landvinningar oftast i grunden finansieras med offentliga medel. Ett annat stort problem är bristen på vatten. I dag orsakar bristen på rent vatten stor ohälsa. Kampen om vatten skapar motsättningar mellan länder redan i dag, och riskerar dessutom att leda till stora framtida konflikter länder och områden emellan. Rätten till rent vatten utmanas också av krafter som vill privatisera vattentillgången. Fru talman! Vi socialdemokrater kommer att ta strid för alla människors rätt till rent vatten. Det är viktigt ur globaliseringssynpunkt och även med tanke på mänskliga rättigheter, som nästa debatt kommer att handla om. Vid ett av globaliseringsgruppens sammanträden hade vi besök av professor Denny Vågerö från Stockholms universitet. Han hade mycket intressant att tillföra vårt arbete. Han presenterade bland annat en teori om så kallad slum upgrading. Enligt professor Vågerö är den mest effektiva folkhälsointerventionen en omvandling av bostads- och levnadsförhållandena i slummen som ger alla hushåll tillgång till rent vatten, fungerande sanitet och elektricitet samt fri skolgång för alla flickor och pojkar. Erfarenheterna från slum upgrading i Indien visar att kostnaden för att ge alla slumhushåll tillgång till rent vatten, avlopp och elektricitet är ca 500 dollar per hushåll. Ett globalt program för slum upgrading för en miljard människor skulle, med andra ord, kosta i storleksordningen 100 miljarder dollar. Den summan, fru talman, är ett betydligt mindre belopp än de kreditgarantier som flera länder gav sina banker under den globala finanskrisens första månader. Frågan man kan ställa sig är: Vad vill världssamfundet använda sina pengar till? Avslutningsvis, fru talman, vill jag poängtera att grundläggande behov för enskilda individer och för samhället som exempelvis hälso- och sjukvård och utbildning bör vara offentliga åtaganden i varje samhälle och att tillgången inte får begränsas genom internationella handelsregler eller av en marknad som låter köpkraften avgöra.

Fru talman! Homosexuella, bisexuella och transpersoner utsätts för en mycket stor diskriminering i väldigt många länder i världen. Det finns en motion från Socialdemokraterna, 343 yrkande 7, om en internationell konferens som Sverige borde ta initiativ till för att det här problemet ska diskuteras. Vi har inte lyft fram det som en reservation. Utskottet argumenterar för att en FN-konferens om detta skulle vara kontraproduktivt och utsiktslöst i dagsläget. Det finns andra former av internationella konferenser som man från Sveriges sida skulle kunna ta initiativ till. Jag vill därför för Miljöpartiets del göra som Vänsterpartiet och säga att det här är en bra hemställanspunkt som jag vill ha mitt positiva omdöme om till protokollet.