Frågor om ledighet och anställningsformer

Fru talman! I dag ska vi debattera arbetsrätt och arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13. I betänkandet behandlas 42 motionsyrkanden om ledighet och arbetstidsfrågor samt om tidsbegränsade anställningsformer. Jag yrkar bifall till Socialdemokraternas reservation nr 2 om övergång till tillsvidareanställning efter rullande visstidsanställningar. Jag tänkte börja med att tala om vårt förslag att begränsa möjligheterna att stapla visstidsanställningar på varandra, att rulla visstidsanställningar tills man, oftast efter många år, ges möjlighet att bli tillsvidareanställd. I mars 2010 anförde EU-kommissionen i en så kallad formell underrättelse till Sverige att regleringen av tidsbegränsade anställningar i LAS innebär att kravet att förhindra missbruk av visstidsanställningar som följer på varandra enligt klausul 5 i visstidsdirektivet inte har uppfyllts. Sommaren 2011 lades en promemoria på regeringens bord. Där framgick att om provanställningar och visstidsanställningar kombineras på ett sätt som utgör missbruk ska arbetstagare kunna få domstols förklaring att avtalet ska gälla tills vidare. Dess värre bereds frågan, som det så vackert heter, fortfarande av regeringen. Ingen proposition har lämnats till riksdagen för beslut. Sverige halkar efter när det gäller anställningstrygghet, och risken för missbruk ökar. Vi vill i vår kommittémotion A335 att det införs en begränsningsregel för hur länge rullande visstidsanställningar kan fortgå, vilket vi också tar upp i vår reservation till betänkandet. Vi föreslår att anställningar i form av allmän visstidsanställning, provanställning och vikariat efter en tid av 24 månader inom en femårsperiod ska övergå till tillsvidareanställningar. I en utredning som publicerats av LO, Landsorganisationen, Anställningsformer år 2011 , framgår att anställningsformer i allra högsta grad är en klassfråga. 19 procent av andelen arbetare var under 2011 anställda i tidsbegränsade anställningar. I tjänstemannaförbunden var andelen 11 procent. 23 procent av främst kvinnorna i arbetaryrken i dag har tidsbegränsade anställningar. Dessutom visar utredningen tydligt att organisationsgraden bland dem med tidsbegränsad anställning är lägre, vilket borde vara tvärtom. Det är de som behöver den största hjälpen från de fackliga organisationerna. Otrygga anställningsformer är såväl en klassfråga som en jämställdhetsfråga. Jag vill peka på några exempel som utgör bekymmer vid en visstidsanställning där man inte vet från den ena månaden till den andra om man får fortsätta på sitt arbete. Ett sådant exempel är naturligtvis svårigheten att få lån. I dag pekar många kreditgivare på att man ska ha en tillsvidareanställning för att de ska bevilja ett lån vid bil- eller husköp. Det andra exemplet är hela den sociala statusen när det gäller tryggheten i anställningen. För ungdomar är det ännu mer bekymmersamt. 53 procent av ungdomarna i åldern 16-24 har tidsbegränsade anställningar. Jag övergår nu till reservation 5 om semesterlagen. I november 2009 beslutade en riksdagsmajoritet om ändringar i semesterlagen, som innebär att långtidssjukskrivna drabbas. Inte nog med att de är sjuka, de drabbas också av försämrade villkor för semesterersättning. Beslutet innebar att den som är eller har varit långtidssjuk inte längre på samma sätt har rätt till semesterlön under insjuknandeåret och de därpå två följande åren eftersom det sista ersättningsåret i beräkningen har tagits bort. En långtidssjukskriven riskerar att förlora 13 semesterdagar, och en arbetsskadad riskerar att förlora ända upp till 25 dagar. Beslutet innebär att en grupp som redan har det ekonomiskt tungt får det ännu besvärligare med denna lagändring. Dessutom bryter detta tydligt mot internationella överenskommelser antagna av ILO, som innebär att arbetsskadade ska ha en 100-procentig ersättning för sin inkomstförlust. Vi föreslår därför att regeringen snarast ser över semesterlagen så att den som har varit sjuk inte drabbas. Vår reservation nr 7 i betänkandet gäller dispens för extra övertid med mera. De ändringar som riksdagen beslutade om i maj 2011 med anledning av regeringens proposition riktar sig främst till företag som inte omfattas av kollektivavtal. Lagen har på stora delar av arbetsmarknaden helt eller delvis avtalats bort i kollektivavtal. Kravet på dispens från Arbetsmiljöverket för uttag av mer än 200 timmars övertid, mertid eller nödfallsövertid avskaffades, trots att det är välkänt att övertidsarbete medför hälsorisker. Mot detta protesterade vi socialdemokrater och reserverade oss. Vi befarar att allmän övertid och extra övertid kommer att blandas samman och att det totala övertidsuttaget kommer att öka. I praktiken blir det ett allmänt tak på 350 timmar per arbetstagare och kalenderår. Vi anser i vår reservation att tidigare begränsningsregler bör återinföras. TCO har tagit fram en bra rapport som lades fram 2011, Jobba över gratis . Rapporten visar tydligt att övertidsuttaget ökat 2011. Det var innan lagstiftningen ändrades. Det har inte mätts något därefter, vad jag vet, eller har åtminstone inte redovisats på det sättet. Framför allt ökar övertiden inom tjänstemannagrupperna i den delen. Det här är naturligtvis ett bekymmer, inte minst för att vi har en arbetsmarknad där vi vill få in fler, inte färre. Jag tänkte något kort nämna vår reservation 10, Rätt till heltid. I reservation 10 konstaterar vi att arbetet med att erbjuda heltidsanställningar går trögt på den svenska arbetsmarknaden. Ca 200 000 personer bedöms i dag vara ofrivilligt deltidsanställda. Det är främst kvinnor inom LO-kollektivet, vilket också medför att detta är en klassfråga såväl som en jämställdhetsfråga. Frågan är väl beskriven i arbetsmarknadsutskottets betänkande, inte minst i vår reservation där det framgår vad vi tycker om de delarna. Vi är tydliga med att det här är en fråga för parterna att lösa. I sista undantagsfall, om inte parterna löser problemet, är vi beredda att införa en lagstiftning. Det har gått lång tid i arbetet med rätt till heltid. Det går trögt i dag. Vi som företräder offentliga arbetsgivare i våra roller som politiker i våra hemkommuner eller landsting måste vara ännu mer aktiva så att fler som så önskar ges möjlighet till att jobba heltid. Där har vi ett grannlaga arbete, och jag är besviken på regeringen som inte kommer längre fram i frågan. Jag vill passa på att nämna en annan sak som i allra högsta grad också handlar om arbetsrätt, nämligen lagen om anställningsskydd. Det har varit en debatt under våren, och även i höstas, om försämringar av LAS vad gäller ungdomar. LAS ska underlätta för unga att komma in på arbetsmarknaden och underlätta för företagare. Om det blev möjligt att försämra turordningsrätt och andra delar för unga skulle det öppna för fler anställningar. TCO presenterade en rapport 2010 som granskade denna fråga. Rapporten pekar på att färre än 2 ½ procent av de ungdomar som har blivit arbetslösa efter en driftsinskränkning på ett företag, situationer där turordningsregler kan ha använts, har blivit arbetslösa på grund av lagen om anställningsskydd. Det är alltså få ungdomar som har blivit arbetslösa på grund av driftsinskränkningar som inte hittar nya jobb. Lagen om anställningsskydd lämnar stort utrymme för att arbetsgivare ska kunna behålla kompetens i företag och organisation om de hittar en bra förhandlingslösning. Ibland kan vi få för oss i debatten att det svenska anställningsskyddet är starkt. Men om vi jämför med andra västliga industriländer är det svenska anställningsskyddet inte alls särskilt starkt. I en rankning gjord av OECD under 2010 var Sverige det tionde mest liberala landet av 30 jämförbara länder när det gäller lagen om anställningsskydd. Nu vet jag inte exakt hur Alliansens företrädare står i frågan om LAS och ungdomar. Det har varit splittrat. Centerpartiet har varit tydligt med att försämra LAS för unga. Folkpartiet har hängt på i vissa delar. Jag ser fram emot att få höra vad våra allianskamrater i denna församling har för åsikter om lagen om anställningsskydd. Ungdomsarbetslösheten är vår tids största gissel. I dag finns en artikel i Dagens Nyheter, som säkert flera av er har läst, om beräkningssättet för ungdomsarbetslöshet. Det kan man alltid diskutera. Vi kan fastna i sifferexercis hit och dit. Det som är viktigt är att vi har en väldigt hög ungdomsarbetslöshet som vi också måste ta ansvar för som politiker i den här församlingen. Från Socialdemokraternas håll har vi flera tydliga förslag som vi har lagt fram under våren och hösten för att underlätta för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det stora förslaget vi har lagt fram och den stora linjen som är genomgående i vår arbetsmarknadspolitik när det gäller ungdomar är att passa på nu när många ungdomar är arbetslösa att satsa på utbildning och åter utbildning. Där har vi pekat på allt från traineeanställningar, det vill säga att man kombinerar jobb med utbildning, till utbildningskontrakt där man till en del går i skola och till en del har arbete ute på en arbetsplats. Vi vill också satsa på fler sommarjobb för skolungdomar. Att få ett sommarjobb tror vi är den viktiga delen för att komma in på arbetsmarknaden. Det kan förhoppningsvis leda till ett arbete. Det är många av oss här och framför allt i landet som har kommit in i arbetsmarkanden genom ett sommarjobb. Man har blivit kvar och har kanske vidareutbildat sig inom området för att sedan få en anställning inom den delen. (Applåder)

Fru talman! Jag ska tala om en av våra motioner som behandlas i betänkandet Frågor om ledighet och anställningsformer . Det handlar om förbättringar inom familjepolitiken. Om vi tittar på samhället i dag ser vi att det finns en tudelning när det gäller social uppväxtmiljö. Det påverkar väldigt mycket hur unga i dag senare i livet får möjlighet att interagera med vuxenlivet på ett sådant sätt att de känner att det finns en trygghet men också en tillit. Denna tillit och trygghet har oftast möjlighet att byggas inom de första levnadsåren. Oavsett konstellationen av de vuxna kring ett barn är det där barnet präglas, och det är de värderingarna det oftast har med sig i vuxenlivet. När det gäller idén om att vuxna kring ett barn ska ha möjlighet att spendera tid tillsammans med barnet har vi i Sverige en väldigt god tradition. Det gäller bland annat att man har rätt att vara hemma med sina barn. När man tar ut föräldrapenning har man rätt att ta ut ledigheten från jobbet på heltid eller deltid. Det många inte vet, om de själva inte haft möjligheten att vara kring ett barn, är att man även efter föräldraledigheten har rätt att jobba deltid. Det är förvisso utan ersättning från Försäkringskassan, men det är ändå möjligt. Denna rättighet att kunna gå ned i arbetstid till maximalt 75 procent har vuxna med barn under åtta år enligt lag. Det är denna lag som vi från Miljöpartiet vill belysa. Vi menar att möjligheten att gå ned i arbetstid upp till 25 procent av den normala arbetstiden till dess att barnet fyller åtta år ska utsträckas till dess att barnet fyllt 15 år. Det kan verka radikalt med en ökning på sju år och kännas som en problematisk och kanske svårgenomförbar förändring. Det är i dag åtta år där många föräldrar och vuxna kring barn har möjlighet att ta ut detta. Då ska nämnas att Miljöpartiet driver frågan att kretsen kring ett barn ska vidgas. Det vill jag understryka. Dessa åtta år är en mycket viktig del av den unga människans möjlighet att känna tillit och ha ett förtroende för vuxenlivet. Varför vill vi då utöka denna tid till 15 år? Det gäller idén om trygga unga människor. Det tas då och då i debatten upp att de skulle vara särskilt problematiska när de i olika bostadsområden är del av det problem vi kallar för otrygghet. Man skyller i dag detta på ungdomen. Vi menar att det finns olika sätt att komma runt denna problematik. Ett av sätten som vi då och då hör från en del andra partier är att utbilda och anställa fler poliser ute i samhället. Ett annat sätt som vi själva ofta brukar ta upp är idén om att se till att det finns meningsfulla aktiviteter på fritiden för unga människor. Allt detta utgår ifrån att den unga människan har haft möjlighet till närhet under sina första år. Om vi tittar på forskning inom området visar det sig att unga människor i dag förblir unga i betydelsen att de är beroende av vuxna betydligt längre än vad fallet var för bara 20-30 år sedan. Ungdomstiden har förlängts med många år, upp till ett årtionde. Vi har en situation som delvis beror på externa faktorer, till exempel bostadsbrist i framför allt storstadsområdena. Det gör att unga vuxna bor hemma betydligt längre än vad de gjorde tidigare. Vi har en problematik med ungdomsarbetslöshet som gör att unga vuxna inte har möjlighet eller råd att flytta hemifrån. Det bidrar naturligtvis till en generell trend som gör att unga människor har en längre tid fram till dess att de själva upplever att de har möjlighet att komma vidare i sina liv. I detta menar vi att det är dags för en justering av den tid som man tidigare har tyckt vara den bästa, nämligen åttaårsgränsen. Vi vill flytta upp den till 15 år. Om vi tittar på vad utskottsmajoriteten tycker i frågan ser vi att den pekar på, vilket är väldigt vanligt förekommande när det gäller utskottsmajoriteter, att det finns en utredning om att förenkla lagstiftningen om bland annat ledigheter och att den kommer att svara upp mot en del av de motioner som har lagts fram i frågan. Fru talman! Jag vill betona att den motion som vi har lagt fram och som behandlas i betänkandet inte alls ser ut att kunna omfattas av det utredningsarbete som regeringen håller på med utan faller utanför. Det regeringen har aviserat är att man ska förenkla lagstiftningen och därmed minska företagens administrativa kostnader. I det här fallet är åttaårsgränsen någonting som till sin natur gör att den står lite utanför de andra bitarna. Det handlar om att justera en ålderssiffra uppåt för att se till att vuxna människor har möjlighet att vara lediga för att vara med det uppväxande släktet på ett mer omfattande sätt. Detta kommer inte att leda till att det blir stora omkastningar. Vi ser i den statistik som finns att detta används relativt begränsat. Men i de fall - och vi träffar dessa föräldrar men också andra vuxna kring unga vuxna - där det finns ett behov och där den vuxne känner att den unga människan behöver honom eller henne är det oerhört viktigt att det finns lagstiftning som stöd för att man ska kunna vara hemma. Jag tackar för de svar vi har fått i betänkandet i övrigt. Men när det gäller just den här biten upplever inte jag att betänkandet svarar upp mot de krav som motionen bygger på.

Fru talman! I dag debatterar vi anställningstrygghet och arbetstider. Det är frågor som på många sätt är avgörande för människors livsvillkor, hälsa och välbefinnande. Medan de allra flesta människor verkligen vill arbeta är det få som drömmer om att slita ut sig som timvikarie eller ägna sina kvällar åt oavlönat övertidsarbete. Ändå är det precis så arbetslivet ser ut för alltför många i dag. Otrygga anställningar, deltider och övertidsarbete har blivit vanligare. Oavsett om man jobbar mer eller mindre än man egentligen vill och orkar far man illa av det på olika sätt. Vänsterpartiet tycker att det är en rimlig målsättning att alla människor ska kunna försörja sig på sitt arbete utan att slitas ut eller nötas ned. Vi tycker inte att det är för mycket begärt att man ska kunna komma hem från jobbet och ha ork kvar att umgås med sin familj och sina vänner. Man ska ha ett schema som gör det möjligt att planera sin vecka. Man ska kunna veta hur mycket man kommer att få i lönekuvertet den 25. Allt det här har blivit svårare för allt fler på den svenska arbetsmarknaden. Nästan oavsett vem jag pratar med och oavsett vad de jobbar med återkommer hela tiden samma bild: Arbetsgivarna ställer allt högre krav på flexibilitet och anpassning. Det är de anställda som betalar priset för det genom ökad otrygghet, sämre arbetstider och mindre inflytande. Fru talman! Vi i Vänsterpartiet tycker att det är dags att ta situationen på största allvar. Vi tycker att de unga som utbildar sig för att jobba i vården, i äldreomsorgen eller på restauranger och hotell ska kunna räkna med att få ett fast heltidsjobb. Det är inte rimligt att viktig samhällsservice organiseras på ett sådant sätt att ingen människa i längden orkar eller har råd att jobba där. Att inte ha ett schema med fasta arbetstider utan ständigt tvingas vara standby med mobilen inom räckhåll är inte ett bra sätt att leva. Det handlar om den ständiga osäkerheten om ifall man kan planera något med sina vänner eller sin familj eftersom det kan dyka upp ett arbetspass och det nästan omöjliga i att tacka nej eftersom man inte vet om de kommer att ringa igen i så fall. Så här jobbar drygt en kvarts miljon människor på den svenska arbetsmarknaden i dag. De jobbar som timmisar, extrapersonal och springvikarier. Ytterligare en kvarts miljon är långtidsvikarier, säsongsanställda, provanställda eller projektanställda. Drygt en miljon människor jobbar deltid. Bakom alla dessa siffror döljer sig en ojämställd och segregerad arbetsmarknad. Det är framför allt kvinnor som jobbar på otrygga villkor, på deltid och på visstid. Bland unga är visstidsanställningar i dag den vanligaste anställningsformen. I kvinnodominerade arbetaryrken är det inte ovanligt att fortsätta vara timmis, behovsanställd eller springvikarie till långt över 30-strecket. Därför menar vi att det är tydligt att de fasta anställningarna måste bli fler om vi ska lyckas nå målet om en jämställd arbetsmarknad. Alla som vill och kan måste också få rätt till ett heltidsjobb med en lön som går att leva på. Det är därför vi tycker att det är dags att stärka rätten till fast anställning på heltid. Naturligtvis kommer det även i framtiden att behövas vikarier och tidsbegränsade anställningar. Och det finns människor som även om de skulle ha haft ett reellt val skulle välja att arbeta deltid. Dessa möjligheter ska finnas kvar. Problemet är att vi ser att det är så tydligt att otrygga anställningar och deltider har satts i system i vissa branscher och för vissa grupper på arbetsmarknaden. Då måste någonting göras. Det är betecknande, precis som Johan Andersson sade tidigare här, att regeringen trots att man har fått kritik från EU-kommissionen därför att vårt regelverk för visstidsanställningar är alldeles för generöst gentemot arbetsgivarna har valt att ligga otroligt lågt i frågan och att inte göra någonting. Fru talman! Det finns också de på den svenska arbetsmarknaden som jobbar för mycket. Allt fler arbetsgivare sätter i system att kräva övertidsarbete av sina anställda. Många tjänstemän med oreglerad arbetstid jobbar dessutom regelmässigt övertid utan betalning för att hinna med en alltför tung arbetsbörda. En rapport från TCO visar att förra årets övertidsarbete motsvarar totalt 140 000 heltidsjobb. Bara det obetalda övertidsarbetet motsvarade 25 000 heltidsjobb. Det är någonting som är väldigt snett när en halv miljon människor går arbetslösa i Sverige och det samtidigt jobbas övertid motsvarande 140 000 heltidsjobb. Det går självfallet inte att översätta eller ersätta allt detta övertidsarbete med nya tjänster. Det är också självklart att det måste finnas utrymme för övertid vid tillfälliga arbetstoppar. Men också här handlar det om en systematik. Övertidsarbete har i praktiken blivit norm för vissa yrkesgrupper. Så tycker inte vi att det kan få fortsätta. Pressen att hela tiden prestera mer och bättre, ofta trots att man har blivit färre, är skadlig både för människors hälsa och för samhällsekonomin. Därför föreslår vi att övertidstaket sänks och att kravet på dispens för extra övertid skärps. Slutligen, fru talman: Stress kan utan tvekan kallas den moderna tidens värsta farsot. Allt fler människor upplever att tiden inte räcker till vare sig för jobb eller för alla de sysslor som man måste klara av när jobbet är slut. Det handlar om att hämta och lämna barn, läsa läxor, handla, laga mat, städa, tvätta, hjälpa gamla föräldrar och fixa med bilen. Vi vet att ekvationen ofta går ihop av en enda anledning, nämligen att kvinnor jobbar deltid. För detta betalar vi kvinnor ett högt pris med lägre löner och inkomster, mindre inflytande på jobbet och till slut en sämre pension. När deltidsarbetande kvinnor får frågan varför de jobbar deltid svarar ungefär hälften att det beror på arbetsgivaren. Det erbjuds inget annat än deltidsjobb. Det är det problemet vi kan komma åt genom att stärka rätten till heltid. Men det skulle inte lösa problemet för alla dem som svarar att de jobbar deltid därför att de tror att de skulle bli sjuka annars. De skulle inte orka med ett heltidsjobb. Också detta är ett problem som måste tas på största allvar. Arbetsbördan, framför allt på kvinnor, är så stor att hundratusentals känner sig tvungna att avstå från en heltidslön för att orka med. Bara det är ett gott skäl att åter lyfta frågan om en förkortning av normalarbetstiden. Det finns ingen naturlag som säger att just 40 timmars arbetsvecka är den optimala arbetstiden. Det visar sig också genom att de yrkesgrupper som står tillräckligt starka gentemot sina arbetsgivare genom åren gradvis har förkortat sin arbetstid i kollektivavtal. Men för andra är kampen för varje krona i löneförhöjning, kampen för fasta jobb och kampen för rimliga scheman, heltider och ob-ersättning så tuff att det aldrig finns kraft att också ta kampen för kortare arbetstid. Händelsevis gäller oftast detta de kvinnodominerade förbunden. Vi tycker att det är dags att jämna ut fördelningen av den arbetade tiden genom en arbetstidsreform. En kortare normalarbetstid skulle göra det möjligt för fler kvinnor att jobba heltid och för fler män att ta en större del av hushållsarbetet. Sett över ett helt arbetsliv är det inte alls osannolikt att en kortare arbetsvecka och fler som har en heltidslön skulle leda till att fler orkar jobba längre utan att slitas ut och stressas sönder. En förutsättning för att en arbetstidsförkortning ska leda till positiva effekter för både enskilda och samhällsekonomin är naturligtvis att den inte sker till priset av ökad arbetsbelastning och att inte hela löneutrymmet äts upp. Därför måste en arbetstidsförkortning genomföras i dialog med parterna på arbetsmarknaden och med en målmedveten strategi som säkerställer att effekterna blir de som man har önskat. Vi anser att det är dags att ta initiativ till att starta den processen. Det är dags att vi börjar fundera över hur vi kan utforma arbetslivet efter människors behov så att vi kan klara av att både arbeta och leva våra liv på ett bättre sätt än i dag. Fru talman! Vänsterpartiet har en lång rad förslag i det här betänkandet som syftar till just detta, till ökad trygghet, förbättrad hälsa, jämställdhet och ökat inflytande för löntagarna. Jag står självfallet bakom dem allihop, men för att vinna tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 1.

Fru talman! Vi debatterar i dag arbetsmarknadsutskottets betänkande AU13, Frågor om ledighet och anställningsformer . I betänkandet behandlas 42 motionsyrkanden om ledighets- och arbetstidsfrågor. Det finns motioner som behandlar översyn av semesterlagen, förändringar av de tidsbegränsade anställningsformerna i lagen om anställningsskydd, rätt till heltid, arbetstidsförkortning med mera. Fru talman! För Alliansen gäller arbetslinjen. Det handlar om att se dagens och framtidens utmaningar och skapa förutsättningar för att fler ska få arbeta så länge de vill och efter förmåga. Dagens samhälle ställer höga krav på både stabilitet och flexibilitet. Här vill vi betona vikten av den svenska modellen. Vi värnar modellen som vi vill fortsätta att utveckla och stärka med en anpassning till dagens och framtidens globala samhälle. Regeringens stora utmaning handlar om att fler människor ska komma in på arbetsmarknaden. Alla jobb behövs. Alla människor som kan och vill arbeta ska ges möjlighet att göra det utifrån sina förutsättningar. Vi måste fortsätta att upprätthålla det som i grunden utmärker svensk arbetsmarknad, nämligen att vi kombinerar trygga anställningar med en hög sysselsättningsgrad. Det är viktigt att alla anställningsformer som finns används på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Vad gäller tidsbegränsade anställningar, som har varit uppe i anföranden och som återfinns i motioner, vill vi påminna om att tidigare kunde man stapla visstidsanställningar på varandra. Regeringen rensade upp i den här djungeln, och 2007 fick vi en annan ordning. Då fick vi en gemensam regel som kallas allmän visstidsanställning. Vikariat och allmän visstidsanställning får inte pågå längre än sammanlagt två år inom en femårsperiod. Anställningen övergår därefter med automatik till en tillsvidareanställning. Det är viktigt att erinra om det. Arbetslinjen gäller, och samtidigt handlar det om att skapa tid för familjeliv och yrkesliv på lika villkor för både kvinnor och män och att ge familjer förutsättningar för tid tillsammans. Det handlar också om att ge alla barn ekonomisk och social trygghet och en god relation till båda sina föräldrar. Dessutom handlar det om att utforma de offentliga systemen så att de stöttar och hjälper och inte styr och hindrar. Detta vill vi göra genom att bygga vidare på de tydliga värderingar som finns om vikten av långsiktigt ansvar och föräldrarnas centrala betydelse för barnens trygghet. När man diskuterar föräldraledighet är det viktigt att se helheten i familjepolitiken. Man får inte glömma alla delar som alliansregeringen har genomfört för att stärka den helhetsbilden. Det handlar om åtgärder för fler jobb men också om reformer för ökad jämställdhet och en bättre familjepolitik. Jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng, höjt bostadsbidrag och en förskola med ett ökat pedagogiskt inslag är några exempel på sådant som är viktigt. Reformerna syftar till att ge familjerna valfrihet och skapa goda förutsättningar för att familjen ska få tid tillsammans. Vi har förbättrat jämställdheten, och vi vill ge alla möjligheter till ett aktivt arbetsliv. Det yttersta syftet med familjepolitiken är att ge barnen en trygg uppväxt där föräldraansvar, en bra förskola och en bra skola är bärande inslag. Målet ska vara att ge barnen förutsättningar att utvecklas som människor. Det arbetet vill vi bygga vidare på. Mot alliansregeringens övertygelse om att föräldrarna själva fattar de bästa besluten om föräldraskapet i vardagen står rätt ofta vänsterpartiernas önskan att detaljstyra barnfamiljernas dagliga liv. Fru talman! Flera motioner tar upp frågor om anställningsformer och anställningsskydd. Jag vill betona att den svenska modellen, med svenska kollektivavtal och den lagreglering som finns, i huvudsak fungerar bra. Den är en god grund för en väl fungerande arbetsmarknad. Den arbetsrättsliga lagstiftningen ger goda förutsättningar att kombinera trygga förhållanden på arbetsmarknaden med en hög sysselsättningsgrad. Denna lagstiftning är, och ska vara, en stabil grund för förhållandena på arbetsmarknaden. LAS är ett av de centrala regelverken på området. Det är självklart för oss att arbetsrätten ska bestå även framöver. Man kan självfallet behöva se över delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen från tid till annan, men då ska det finnas klara motiv för det. Ledighetslagstiftningen utökades på 70-talet. Det gavs bättre möjligheter till ledighet från arbetet genom en ny lagstiftning. Syftet var att skapa ökad valfrihet och välfärd för de anställda. I föräldraledighetslagen, som är en del av ledighetslagstiftningen, regleras bland annat ledighet för föräldrar i form av en förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel tills barnet fyllt åtta år. Det finns även rätt till ledighet för att prova annat arbete på grund av sjukdom. Det var en del i den rehabiliteringskedja med fasta punkter som infördes i juli 2008. Ett syfte med ledighetslagen vad gäller detta är att underlätta för sjukskrivna att prova ett annat arbete för att om möjligt kunna återgå till arbetslivet. Därutöver finns det ledighetsbestämmelser i ett stort antal lagar. Vid sidan av lag- och förordningsregler finns kompletterande ledighetsregler i kollektivavtal. Viss ledighet följer enbart kollektivavtal, till exempel ledighet för vissa familjeangelägenheter som att fira sin egen 50-årsdag eller att delta i en nära anhörigs begravning. Det finns vissa särbestämmelser för statligt anställda. Vi får således inte glömma att dagens system tydligt visar att det finns en rad möjligheter för de anställda att vara lediga från arbetet för olika ändamål och att detta är relativt omfattande. Som nämndes här tidigare har regeringen också aviserat att en proposition om en enklare ledighetslagstiftning kommer att överlämnas till riksdagen. Föräldraledighetslagstiftningen är en av de lagar som omfattas. Vi välkomnar också att vi får förenklingar vad gäller företagens villkor när man gör en översyn av ledighetslagstiftningen. Att minska företagens administrativa kostnader skulle underlätta nyanställningar. Vi får avvakta och se vad den kommande propositionen innehåller. Fru talman! Möjligheten att jobba heltid för den som vill är en viktig fråga. Deltidstjänster finns i alldeles för stor utsträckning i de kvinnodominerade yrkena, inte minst inom välfärdsektorn. Villkoren för dessa arbeten är ofta tuffa, och lönerna är relativt sett låga. Mycket har hänt på det här området, men det finns självfallet mer att göra. Jag vill gärna nämna jobbskatteavdraget. Det bidrar till ökade ekonomiska drivkrafter att gå från deltidsarbete till heltidsarbete. Landets kommuner och landsting måste ta ett mycket större ansvar här och visa vägen genom heltidstjänster i den egna verksamheten. De måste också skapa flexibilitet för sina medarbetare när det gäller arbetstider och bättre arbetstidsmodeller. Här har kommuner och landsting en hel del att göra, och det gäller inte minst de rödgröna landstingen. Josefin Brink nämnde att landstingen har mycket att göra och att kommunerna borde ta sitt ansvar. Jag tror att det vore bra om Josefin Brink talade med sina kolleger ute i landet. Jag har själv den erfarenheten att det inte har hänt speciellt mycket i de rödgröna landstingen, men här finns självfallet mer att göra för alla. Anställda i kommuner och landsting ska ha goda möjligheter att gå upp i arbetstid eller att arbeta mindre. Önskemålen varierar. Jag tror att om landsting och kommuner ser över hur arbetstidsmodellerna fungerar i dag och gör dem bättre kan de också bli mer attraktiva som arbetsgivare. Regeringen tillsatte förra året en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Den ska också behandla frågan om deltidsarbete. Vi måste öka möjligheterna för människor att jobba heltid, och där finns naturligtvis mer att göra. Vi vill dock inte gå lagstiftningsvägen, och vi vill heller inte gå lagstiftningsvägen när det gäller arbetstidsförkortning. Att lägga fram förslag som Vänstern gör om en lagstadgad arbetstidsförkortning tycker jag minst sagt är uppseendeväckande när debatten i dag handlar om det rakt motsatta, nämligen hur vi ska få fler arbetade timmar i samhället för att klara framtida välfärd och se till att vi får ökade resurser för en bra skola, bra vård och omsorg, trygghet på äldre dar och en bra löneutveckling. Efter motionshanteringen har vi kunnat konstatera att oppositionens förslag inte gör att vi möter dagens och framtidens utmaningar på ett ansvarsfullt och bra sätt. När oppositionen lägger fram alla sina förslag och alla nya åtaganden som presenteras skriftligen och muntligen tycker jag också att det vore på sin plats om man redovisade något om finansieringen. Vi vet att ni vill öka skattebördan rejält för medborgarna, men det talar ni sällan om, så den debatten kommer sällan fram. Fru talman! Alliansregeringens arbetsmarknadspolitik ger en stabil grund för framtiden, och jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! När det gäller otrygga visstidsanställningar tror jag faktiskt att Gustav Nilsson har fått några saker om bakfoten. Han hävdar att regeringen har täppt till möjligheten att stapla olika former av visstidsanställningar på varandra genom att införa allmän visstidsanställning och att det finns en gräns för hur länge man får hålla på med dem, nämligen två år. Sanningen är att regelverket ser ut så att en allmän visstidsanställning kan läggas ovanpå ett vikariat så att man sammanlagt kan ha en otrygg anställning i fyra år under en femårsperiod. I praktiken kan arbetsgivare genom att pussla med de här anställningsformerna faktiskt fortsätta att ha människor på otrygga kontrakt i stort sett hur länge som helst. Det är just det som regeringen har fått kritik från EU-kommissionen för, alltså att man har ett sådant regelverk som gör att det går att missbruka otrygga anställningar utan att egentligen ha någon särskild grund för det. Det är den här möjligheten att ha människor arbetande år ut och år in på otrygga kontrakt som vi riktar in oss på att täppa till. Visstidsanställningar är inte en språngbräda in på arbetsmarknaden. Bland vårdbiträden till exempel är genomsnittsåldern för en timvikarie 32 år. Jag har själv jobbat i både hotell- och restaurangbranschen och mediebranschen, och i de branscherna är det i stort sett omöjligt att få en fast anställning. Alla vet att när man går in i de branscherna kommer man att ha otrygga anställningar år ut och år in, många gånger upp till dess att man är över 40 år gammal. Den här typen av missbruk är möjlig på grund av att Sverige har ett i särklass generöst regelverk, och det vill vi ändra på. Frågan är: Varför har inte regeringen förmått prestera detta trots kritik från EU-kommissionen?

Fru talman! Jag känner igen en del av det som Josefin Brink nämnde om timanställningar och delade turer och annat som förekommer ute i landstingen från det landsting som jag kommer från, nämligen det rödgröna Blekinge. Så ska det inte vara, utan man måste ha sjysta arbetsvillkor om man är anställd i kommuner och landsting, och givetvis också på andra ställen. Väldigt mycket har med den offentliga sektorn att göra för att det är kvinnodominerade yrken som det handlar om, och kommuner och landsting får skärpa till sig i det stora hela när det gäller detta. När det gäller skyddet för visstidsanställda menade vi att vi klarade visstidsdirektivet. Visserligen har det kommit påpekanden från EU-kommissionen, men sammantaget menar vi att vi har ett effektivt skydd mot att man kan stapla visstidsanställningar på varandra eftersom det finns tidsgränser. Regeringen jobbar med den här frågan, och departementet försöker nu få fram en skrivning som man kan bli överens om. Det får bli förhandlingar med EU-kommissionen om detta, och regeringen har också sagt att skulle det inte räcka får man göra en översyn av tidsgränser och se till att man kommer så nära varandra som möjligt. Jag tror att det är viktigt att minnas vad gäller korta anställningar och visstidsanställningar att det kan vara det första steget för ungdomar och utrikes födda till att få en chans att komma in på arbetsmarknaden. Man kan få ett tillfälligt jobb, och ett sådant kan vara en språngbräda och innebära att man efter en tid kan få en tillsvidareanställning. Med Vänsterns politik blir det här mycket värre, för ni vill inte att vissa typer av jobb ska finnas. Ni vill inte ha korta jobb, och det finns vissa jobb som tydligen inte ska utföras. Jag kan ta besöksnäringen som exempel. Den är väldigt beroende av tillfällig arbetskraft, till exempel ungdomar som jobbar några månader, halvårsvis eller liknande. Stäng inte dörren för dem som har svårast att komma in på arbetsmarknaden! Det kan vara ett tillfälligt jobb inom den typen av näringar som gör att man senare får ett fast jobb och kommer in på den reguljära arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag får väl upprepa att Vänsterpartiet inte vill förbjuda alla former av tillfälliga jobb. Vi tycker att det är självklart att det måste få finnas vikarier, och vi tycker också att det kan finnas en rimlighet i att man exempelvis har säsongsanställningar och att människor kommer in och jobbar vid arbetstoppar och annat. Det vi vänder oss emot är att det med dagens regelverk är möjligt att sätta i system att i stället för att erbjuda tillsvidareanställningar där det vore det rimliga år ut och år in, utan något särskilt skäl, ha människor anställda som timvikarier, behovsanställda eller som vikarier på månadsbasis eller med allmänna visstidsanställningar. Faktum är att det här är ett utbrett missbruk på den svenska arbetsmarknaden. Det är inte bara ett litet påpekande man har fått från EU-kommissionen, utan man har fått skarp kritik. Den svenska regeringen lever i dag under hot om att bli dragen inför EU-domstolen om man inte kommer till rätta med det här alldeles för slappa regelverket. Det finns goda skäl till det. Ganska nyligen kom en stor studie som visar att människor som har otrygga visstidsanställningar i mycket högre grad än de som har fast anställning lider av psykisk ohälsa, stress, ständig oro för sin ekonomi och sin framtid, sömnlöshet och liknande. Det här är inte ett bra sätt att arbeta på. Det skapar problem både för enskilda individer och i samhället i stort. När det gäller kommuner och landsting återkommer hela tiden mantrat om att det här bara är ett problem i offentlig sektor. Det är inte sant. I den privata sektorn är det minst lika vanligt med otrygga anställningar. Dessutom vill jag påpeka att i Sveriges Kommuner och Landsting är det faktiskt Alliansen som styr, och det var Alliansen som i årets avtalsrörelse sade nej till Kommunals krav att minska de otrygga anställningarna.

Fru talman! Jag tycker att det är starka ord som Josefin Brink använder när hon säger att det här sätts i system och att det är ett stort missbruk. Det tror jag inte att det är, men finns det fall där man inte följer lagstiftningen ska det givetvis rättas till och tas upp på bordet för en diskussion. Låt mig upprepa det här med tvåårsgränsen. Efter två år blir man fast anställd. Det var sämre innan alliansregeringen tillträdde, för då var det tre år för vikariaten. Nu är det två år, och därefter blir man fast anställd. Är inte EU-kommissionen nöjd får vi naturligtvis fortsätta diskussionen och se till att alla parter blir nöjda och att vi kommer rätt i frågan. Det är självklart viktigt. När det gäller tillfälliga jobb tog jag fram statistik, och vi ser i dag att antalet tidsbegränsade anställningar har minskat med 43 000 sedan 2011 och antalet fasta anställningar har ökat med 78 000. Det går alltså rätt bra, och vi kan vara överens om att vi ska jobba för att det blir fler heltidstjänster. Det är väldigt olyckligt med exempelvis så kallade delade turer som förekommer inom landstingsvärlden. Man får jobba några timmar under förmiddagen och sedan får man vara ledig några timmar innan man kommer tillbaka och jobbar igen på eftermiddagen. Så kan det ju inte vara. Det här helt orimligt för arbetstagaren att leva i en sådan situation. Här finns alltså väldigt mycket att göra. Vi vill ju stimulera människor till att jobba mer, inte mindre som man kan tro när man läser Josefin Brinks och Vänsterns motion. Ni vill att man ska korta ned arbetstiden, och hur ni ska kunna få ihop det systemet med en bra välfärd i framtiden är för mig obegripligt. Att lagstiftningsvägen tvinga exempelvis kommuner och landsting till en sänkt arbetstid är helt orimligt. Det har SKL bestämt tagit avstånd ifrån. De försök som har gjorts i landet med sex timmars arbetsdag har man fått upphöra med, för det kostar för mycket. Det är alltså inte vägen att gå när vi har en debatt om att vi måste öka antalet arbetade timmar för att klara välfärden.

Fru talman! Jag har ett par frågor till Moderaterna och Gustav Nilsson med anledning av hans anförande. Jag tänkte fortsätta där Josefin Brink slutade när det gäller visstidsanställningarna. Jag förstår inte riktigt hur Gustav Nilsson menar, för i dag är det så att man kan växla mellan anställningsformer, både vikariat och allmän visstidsanställning, och utifrån det, om man sätter det i system, landa i att man kan gå ändå upp till fyra år innan man blir erbjuden en tillsvidareanställning. Vi tycker att det är ett för dåligt system i dag. Det är onekligen också så att det inte bara är Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som tycker det utan till och med EU, eftersom de har varit på den svenska regeringen om det. Det känns valhänt från Alliansens sida att inte komma med något förslag kring detta. Nu pågår det ju en beredning, men det tar sin tid. Jag har även en annan fråga. Gustav Nilsson tar upp den svenska modellen. Den är vi helt överens om när det gäller kollektivavtal och annat, även om jag ibland kan fundera på om Moderaterna korsar sina fingrar när vi pratar om den svenska modellen. Pratar vi verkligen om samma sak? Dem Gustav Nilsson inte nämnde är dess värre de som är utstationerade till Sverige. Det är en grupp människor som behandlas på ett annat sätt och som inte omfattas av den svenska modellen. Nu är det snart sommar, och vi kommer att få se nya rubriker i medierna gällande bärplockare och andra. Min fråga till Gustav Nilsson är: Vad har Moderaterna och Alliansen för lösningar när det gäller de utstationerade, kanske framför allt bärplockarna som det brukar vara väldigt mycket diskussioner om? Jag har även en följdfråga som handlar om studieledighetslagen. Den har varit framme vid två tillfällen tidigare. Det har inte kommit någon proposition med förslag om ny lagstiftning. Det har aviserats att det skulle komma en i mars månad, men det kom inget då heller. Min fråga till Gustav Nilsson är: Kommer det någon ändring av lagstiftningen?

Fru talman! Vad gäller ledighetslagstiftningen aviseras en proposition i frågan, och vi får avvakta och se när den kommer och ta den debatten då. Vad gäller den svenska modellen tror jag egentligen att vi är ganska överens om att den gäller och att vi ska jobba med den och värna den. Det handlar om kollektivavtal. Parterna gör upp och förhandlar och kommer fram till lösningar. Det handlar om att vi har en bra och fullgod lagstiftning. Gällande EU, utstationeringsdirektiv och andra frågor som rör rullande visstidsanställningar, rätt eller fel, så pågår diskussioner om detta. Det är naturligtvis viktigt att det kommer klara besked. Jag ställer självklart upp på att om man kommer för att plocka bär i Norrland ska man självklart ha sjysta villkor och en sjyst lön. Vi i Sverige ska ju inte hantera arbetskraft som vilken vara som helst, utan vi ska ha system som tryggar och ser till att vi ger bra villkor även till dem som gästarbetar. Jag tycker att den intressanta diskussionen handlar om arbetslinjen kontra bidragslinjen. Vi gör allt vi kan för att se till att människor får arbete - alla typer av arbete. Många gånger blockeras detta delvis av vänstersidan. Man ska dock inte se ned på tillfälliga arbeten. Det kan vara första chansen att komma in på arbetsmarknaden för en ungdom som aldrig haft ett jobb. Det är likadant med RUT-tjänster och annat. Det har i och för sig kanske Socialdemokraterna delvis ändrat sig om. Går man in på familjepolitiken gör exempelvis RUT väldigt mycket för människor. Det ger jobb; svarta jobb blir vita. Men det gör också mycket för att vi ska få en bättre familjepolitik för Sverige. Det är väl bara Vänstern som blockerar nu. Socialdemokraterna har delvis tänkt om i den frågan.

Fru talman! Jag har en konkret fråga till Gustav Nilsson och Moderaterna. Nu är det snart sommar igen. Förra året var det rubriker i medierna kring bärplockarnas situation i Norrland. Det var rubriker kring stenläggarnas situation i Mellansverige. Vad kan ni ge för löften till dem som nu kommer till Sverige och ska plocka bär i sommar så att de inte luras och inte får garantier när det gäller lön och ersättningar? Förra året sade både justitieminister Beatrice Ask i en interpellationsdebatt som jag hade med henne och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström att det här skulle regeringen se till. Man skulle åtgärda det. Vilka konkreta förslag har man lagt fram för att detta inte ska upprepas denna sommar?

Fru talman! Jag har uppfattat det så att det i dag finns förslag och system som gör att man inte kan utnyttja arbetskraft på det sätt som kanske skedde tidigare. Så ska det inte vara. Det är ohållbart, och det måste rättas till. Jag utgår från att de som kommer till Sverige och hjälper till och arbetar med bärplockning också får de löner de ska ha.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Gustav Nilsson som handlar om vår motion som pekar ut ett viktigt område när det gäller möjligheter för vuxna i barns och ungas närhet som har vårdnad om barn och unga att kunna gå ned i arbetstid tills den unga människan är 15 år. I dag är det som bekant åtta år som gäller. Vad är det specifikt, Gustav Nilsson, som ni i Moderaterna motsätter er i det här förslaget? Jag läser i betänkandet att det handlar om en proposition - jag sade utredning i talarstolen - som regeringen har aviserat och som ni i utskottsmajoriteten pekar på eventuellt ska behandla åtminstone en del av de motioner som har lagts fram och som behandlas i betänkandet och att man därför vill vänta in detta. Rätta mig om jag har fel, Gustav Nilsson: Är det så att även detta ska behandlas, alltså möjligheten för vuxna och föräldrar i barns och ungas närhet att kunna gå ned i arbetstid om de känner att den unga människan har behov av det?

Fru talman! Jag kan inte föregripa den utredning som sker vad gäller ledighetslagstiftningen, men det är klart uttalat att frågan om förkortad arbetstid, i dag tills barnet fyllt åtta år, ska ses över. Jag utgår från att man också kommer att göra det. Hur resultatet av utredningen och förslaget blir vet vi ännu inget om. Jag håller med Mehmet Kaplan och Miljöpartiet om att det är väldigt viktigt att få tid för sina barn. Många gånger är det i dag en utmaning för familjer där bägge föräldrarna arbetar att få tid för ett familjeliv och dessutom klara av ett krävande yrkesliv. Jag vill än en gång påpeka de reformer som regeringen har gjort, till exempel jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag. Också RUT-reformen är viktig i sammanhanget, och Miljöpartiet har ställt sig bakom att man kan överlåta helgstädningen till någon annan och som familj få mer tid att vara tillsammans och umgås. RUT-reformen gav mycket jobb, men den var också väldigt viktig för familjepolitiken. Det ska vi också komma ihåg. Vi får återkomma när det gäller ledighetslagstiftningen. Jag utgår från att man också ser över den delen, för den är viktig.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkande AU13, Frågor om ledighet och anställningsformer . Folkpartiet anser att den svenska modellen, där svenska kollektivavtal verkar tillsammans med lagregler, fungerar bra och bör värnas. Vår utgångspunkt är att det är arbetsmarknadens parter som bör komma överens om eventuella arbetstidsförkortningar. Det är ju så att önskemål om inflytande över arbetstidens förlängning och förläggning ska kunna tillgodoses genom att det hanteras av arbetsmarknadens parter. Vår utgångspunkt i den här riksdagen är ju att riksdagen inte bör lagstifta om frågor som kan lösas på ett bättre sätt i förhandlingar mellan parterna, mellan arbetsgivare och fackföreningar. Det finns också skäl som talar emot en generell lagstiftning på området. Ett skäl är att kollektivavtalssystemets trovärdighet skulle kunna undergrävas vid en lagstiftning om kortare arbetstid. Ett annat skäl är att en sådan lagstiftning skulle kunna drabba tillväxten. Faktum är ju att det inom till exempel handeln finns ett stort behov av att deltidsanställa för att kunna anpassa bemanningen efter kundströmmarna. En risk på handelns område med en generell lagstiftning är att butiker behåller samma lönekostnad utslagen på färre anställda, med risk för sämre service med längre kassaköer under kundtopparna. Eller också ökar man antalet heltidsanställda, vilket ger en högre lönekostnad. Det kan då leda till en sämre konkurrensförmåga och risk för utslagna butiker, med förlorade jobb som följd. Det här är åsikter som tidigare har framförts av företagare inom handelssektorn själva. I det här sammanhanget kan jag också nämna det som brukar kallas korttidsarbete och som tillämpades bland annat under den senaste lågkonjunkturen, herr talman. Det innebär att staten subventionerar avtal mellan arbetsmarknadens parter om att arbetstagarna tillfälligt går ned i arbetstid och lön i företag som möter en vikande efterfrågan. På så sätt minskar företagets kostnader temporärt utan personaluppsägningar, och det blir lättare för företaget att övervintra en lågkonjunktur. Flera europeiska länder har ett system för korttidsarbete. Erfarenheterna från de systemen är blandade. Erfarenheterna från Tyskland är goda, och bland annat OECD bedömer att det tyska systemet har bidragit till att hålla arbetslösheten nere under krisen. I andra länder har system för korttidsarbete inte fungerat lika väl. Folkpartiet välkomnar därför att det har tillsatts en utredning i Regeringskansliet med uppdrag att överväga för- och nackdelar med ett system för korttidsarbete och ge förslag på hur ett sådant system skulle kunna utformas i Sverige. Herr talman! Vi kan konstatera att Sverige har en arbetsmarknad där förutsättningarna är olika för kvinnor och män. Samtidigt är förutsättningarna för både kvinnors och mäns deltagande relativt goda. Det gäller oavsett familjesituation, utbildningsnivå eller ekonomisk situation. Vid en internationell jämförelse utgörs också en stor andel av arbetskraften i Sverige av kvinnor. Det finns dock, som har påtalats här i talarstolen i dag under debatten, fortfarande brister i jämställdhet när det gäller till exempel kvinnors och mäns möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, att stanna kvar och att utvecklas i arbetslivet och att kunna kombinera arbete och familjeliv. Kvinnor har en sysselsättningsgrad som är lägre än mäns. Kvinnor arbetar deltid i betydligt större omfattning än män, både frivilligt och ofrivilligt, och delvis i andra sektorer än män. Kvinnor är också deltidsarbetslösa i högre grad än män. Så länge kvinnor förvärvsarbetar i mindre utsträckning än män kommer de att ha lägre lön, sämre karriärmöjligheter och lägre pension. Genom att öka möjligheten för kvinnor och män att förvärvsarbeta främjas jämställdheten. Alla som vill och kan ska kunna få ett arbete. Ambitionen ska också vara att det ska vara möjligt att arbeta i den omfattning man själv önskar. Därför anser vi i Folkpartiet att det är positivt att regeringen i november 2011 tillsatte en delegation för jämställdhet i arbetslivet med uppdrag att bland annat stimulera en debatt om hur jämställdhet i arbetslivet kan främjas och lämna förslag på insatser som kan gynna jämställdhet i arbetslivet. Här ingår också uppdraget att beröra frågan om deltidsarbete. Folkpartiet välkomnar också regeringens politik som gör det mer attraktivt för arbetsgivare att anställa. Regeringen har genomfört en mängd åtgärder för att fler människor ska få ett arbete och för att fler av dem som vill jobba heltid också ska få möjlighet att göra det. Två viktiga åtgärder är införandet av nystartsjobb och halveringen av arbetsgivaravgiften för ungdomar. Jobbskatteavdragen gör det också mer lönsamt för kvinnor och män att arbeta. Eftersom kvinnor i större utsträckning än män är låg- och medelinkomsttagare, bland annat beroende på att de ofta arbetar just deltid, kan jobbskatteavdragen komma att få en större relativ betydelse för kvinnor än för män och bidra till ökade ekonomiska drivkrafter för kvinnor att gå från deltids- till heltidsarbete. De deltidsarbetslösas incitament i kombination med att det faktiskt är kostsamt för företag att byta ut personal med jämna mellanrum bör också leda till att företag i högre grad än tidigare kommer att vilja erbjuda heltidsanställning i stället för att anställa nya personer på deltid. Det är kostsamt att lära upp personer med handledning och instruktioner. En erfaren person utför förstås sitt arbete på ett effektivare sätt efter en tid i yrket. Det är också så att ofrivillig deltid huvudsakligen drabbar kvinnor, ofta kvinnor som är verksamma i den offentliga sektorn. Det är därför angeläget att fler arbetsgivare inom exempelvis vård och omsorg erbjuder bra villkor och fler heltidsanställningar. Alla som vill och kan tycker jag måste få möjlighet att jobba mer. Vi i Folkpartiet kan dock inte stödja kravet på lagstiftning på detta område, utan vill alltjämt betona den svenska modellen och arbetsmarknadens parters ansvar för denna fråga. Det är ju ute på arbetsplatserna kunskapen och kompetensen finns när det gäller hur man på bästa sätt förlägger arbetstiden. Det är där den bästa kunskapen finns om hur man kan göra en eventuell arbetstidsförkortning. Det är väldigt svårt att generellt lagstifta om sådana frågor av flera olika skäl, anser vi i Folkpartiet. Herr talman! Det har varit dyrt för privatpersoner i Sverige att anlita tjänsteföretag. Det beror på att mellan 60 och 70 procent av kostnaderna för en tjänst i Sverige är skatter och sociala avgifter. Därför har problemet med svartjobb när det gäller tjänster som utförs i hemmet tidigare varit ett stort problem. Det finns förstås kvar i dag, men efter att alliansregeringen införde det så kallade HUS-avdraget - alltså en hopslagning av ROT- och RUT-avdragen - har det skett förbättringar. Det här avdraget, som innebär att en privatperson kan dra av 50 procent av arbetskostnaden upp till 50 000 kronor per år på hushållstjänster och bygg- och renoveringstjänster som utförs i hemmet, har gett en effekt som innebär att ett hushåll med två vuxna kan få ett maximalt avdrag på 100 000 kronor per år. Detta avdrag beräknas ha skapat tiotusentals nya vita jobb, främst till personer som tidigare hade svårt att komma in på arbetsmarknaden. Skattereduktionen har gjort svarta jobb vita. De som arbetar i denna sektor har därmed fått avtalsenliga löner, pensionspoäng och försäkringar. Det har också varit bra genom att det har gett möjlighet till heltidsjobb, bland annat för många kvinnor som jobbar inom denna del av arbetsmarknaden. Det har också öppnat upp för bland annat många kvinnor att starta nya företag och bli företagare, vilket också är en ambition vi har i Sverige, att fler kvinnor ska vilja bli företagare. Vi har haft en överrepresentation av män inom företagarsektorn. Jag vill slå fast, herr talman, att tillsvidareanställning ska fortsätta att vara huvudregeln i LAS och utgöra grunden på arbetsmarknaden. Vi vill ju föra Sverige mot full sysselsättning för att därigenom minska utanförskapet. En nyckel i det arbetet är att underlätta nya anställningar för grupper som har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden - det gäller bland annat unga och utrikes födda - och att skapa möjligheter för dem att stanna kvar i arbete. Här kommer vi in på de tidsbegränsade anställningarna, som ändå inom många branscher kan vara en språngbräda till en tillsvidareanställning. Erfarenheten har visat att sannolikheten för en arbetslös att få en tidsbegränsad anställning är större än att få en fast anställning som ett första jobb. Folkpartiet tycker därför att det är bra att regeringen har förenklat för arbetsgivare att tillämpa tidsbegränsade anställningar, eftersom det underlättar för till exempel unga att få ett jobb. Vi är också nöjda med att frågan om lärlingsprovanställning som vänder sig till ungdomar upp till 23 år utreds, med syftet att skapa en modell för sådana anställningar för att ytterligare underlätta möjligheten att få ett första jobb och få in en fot på arbetsmarknaden. För arbetsgivare ger tidsbegränsade anställningar en större möjlighet att anpassa verksamheten till konjunkturläget. Det kan för en arbetsgivare också vara en fördel att använda tidsbegränsade anställningar för att bedöma en persons lämplighet för arbetet. Denna möjlighet leder också till att fler arbetsgivare, inte minst småföretagare, vågar ta steget och anställa. Jag vill också betona att det är viktigt att de anställningsformer som finns används på ett korrekt och ansvarsfullt sätt. Om detta är vi eniga i denna riksdag. Frågan bör bevakas så att människor inte fastnar i tidsbegränsade anställningar under långa perioder. Det är därför bra att det nu inom Regeringskansliet arbetas med att utforma förslag till en ändring i LAS med avsikten att förtydliga att visstidsanställningar inte får kombineras på ett sätt som utgör missbruk. Arbetsmarknadens parter har också ett stort ansvar på området för att förhindra att det blir många och långa tidsbegränsade anställningar och se till att huvudregeln om tillsvidareanställning upprätthålls. Herr talman! Till sist kan jag, vilket är viktigt, konstatera att andelen anställda med tidsbegränsade anställningar är betydligt mindre bland personer som är i åldern 25-54 år än bland de yngre. Det är ändå ett tecken på att förutsättningarna för att få en tillsvidareanställning är relativt goda för dem som är inne på arbetsmarknaden. I detta anförande instämde Gustav Nilsson (M).

Herr talman! Hans Backman skulle inte ha gett sig in på just handeln som exempel, för då måste en Handelsmedlem naturligtvis gå upp och bemöta det. Hans Backman påstår att heltidsanställningar skulle leda till stora problem i handeln med variation i kundtillströmning och annat. Ja, arbetsgivarna brukar säga det. Därför har Handelsanställdas förbund lagt ned en del energi på att försöka ta reda på om det verkligen ligger till på det sättet. Det har man gjort genom att undersöka hur det ser ut med heltider och deltider i olika typer av butiker i ett och samma köpcentrum. Det visade sig i undersökningarna att alla hade heltidsanställningar i radio- och tv-butikerna, där nästan alla som jobbade var män. Men i de klädaffärer som låg i samma köpcentrum, med samma kundtillströmning och samma variationer, men där det jobbade tjejer, hade nästan alla deltidsanställning. Detta visar att argumentet att det inte skulle gå att ha heltidsbemanning i butiker inte stämmer. Det går alldeles utmärkt att göra det om man har en bra schemaläggning. Vad det handlar om är att det är mer flexibelt, smidigt och billigt att ha en massa deltidsanställda som man kan begära in för mertidsjobb för att täcka upp om det behövs. Arbetsgivare utnyttjar den möjligheten där de kan. På grund av gamla invanda mönster och strukturer - kvinnor betraktas sedan länge som ett slags reservarbetskraft som alltid kommer lite i andra hand - är det så att arbetsgivarna för de kvinnodominerade yrkena, inom handeln liksom inom många andra sektorer, utnyttjar den möjligheten för att bara erbjuda kvinnor deltider. Det är detta vi vill komma åt genom att stärka rätten till heltid i lagstiftningen.

Herr talman! Jag delar Josefin Brinks uppfattning att det finns ett problem. Vi har en ojämlikhet mellan män och kvinnor. Män har ibland haft starkare fackföreningar. Ibland kanske män själva har fört sin talan starkare och fått heltidstjänster förhandlingsvägen. Jag har dock träffat ett antal handlare genom åren som har sagt att det självklart blir en viss osäkerhet för den mindre företagaren om det kommer en lagstiftning om att alla ska ha rätt till heltid. Säg att man har fyra anställda. Då är man ganska sårbar som arbetsgivare. Ett par av dem går på halvtid. Om båda de plötsligt får rätt att gå upp till heltid och vill det, vilket är rimligt att tro, blir det förstås en ganska rejäl kostnadsökning för denna företagare. Med de små marginaler som många små företagare har inom handel och andra områden där man har egna mindre butiker, inte stora affärskedjor, medför det problem. Vi måste ta detta i beaktande. Så länge arbetsgivarna har den känslan måste vi ha respekt, för det är ändå de som anställer. Om de blir oroliga och rädda på grund av en sådan lag minskar de antalet anställningar. Jag har en fast övertygelse om att det finns möjligheter att gå upp till heltid i många fall där det i dag är deltidstjänster. Men jag är också övertygad om att det inte är vi här i riksdagen som kan bedöma det på bästa sätt. Det är viktigt att vi även fortsättningsvis ger det mandatet till arbetstagarnas parter, arbetsgivare och fackföreningar, för det är ändå på varje enskild arbetsplats som kunskapen och kompetensen finns om hur man på bästa sätt kan planera arbetstidens längd och förläggning. Det tycker jag är en viktig princip att hålla fast vid. Det är bra för både arbetstagare och företagare i förlängningen.

Herr talman! Jag håller med om att det allra bästa vore om parterna kunde komma överens om att heltid ska vara en norm för alla, oavsett om det är kvinnor eller män och vilken bransch man arbetar i. Deltidsarbete ska vara en möjlighet. Men trots att kampen har pågått i decennier inom de kvinnodominerade yrkena för att man ska få rätt till heltid har mycket lite hänt på området - jag vågar påstå: ingenting. Det är därför vi menar att man förr eller senare måste fundera över om man inte behöver stärka lagstiftningen. Det går helt enkelt inte att komma vidare. När det handlar om att det kan bli besvärligt för små arbetsgivare, att det kan försvinna arbetstillfällen och så vidare, menar jag att man måste anlägga samma perspektiv på den här frågan som på en hel del andra strukturella problem. Man får se det som en strukturomvandlingsfråga. Det finns ett strukturfel när så stora delar av arbetsmarknaden, händelsevis de delar där framför allt kvinnor arbetar, helt och hållet är organiserade på och bygger på att människor inte arbetar heltid och därmed inte kan försörja sig på de jobb som erbjuds där. Andra typer av dåliga, skadliga och hälsofarliga jobb har försvunnit genom strukturomvandling. Vi har anlagt ett ganska osentimentalt perspektiv. Det är bra om de dåliga jobben försvinner och nya bättre jobb som människor mår bra av och kan leva på i stället kommer till. Så måste man även se på frågan om deltider. Vi vill se en arbetsmarknad i framtiden där alla människor kan försörja sig på sitt arbete, och det kan man inte göra om man inte har möjlighet att jobba heltid och få en heltidslön. Det är det perspektivet man måste anlägga på den här frågan.

Herr talman! Jag anser inte att vi ska ge oss in med lagstiftning. Däremot är jag övertygad om att själva opinionsbildningen kring detta är viktig. Jag är också övertygad om att våra parter på arbetsmarknaden kommer att ta större ansvar framöver. Det gäller både kommuner och landsting samt privata arbetsgivare. Ett perspektiv som jag har är att vi framöver sannolikt kommer att ha fler som lämnar arbetsmarknaden än som kommer in på arbetsmarknaden. Då blir förstås konkurrensen om arbetskraften också hårdare. Det är klart att den som då använder deltidstjänster fast den skulle kunna anställa på heltid inte kommer att vara så attraktiv som arbetsgivare. Det kommer in sådana aspekter också. Jag tror att detta kommer att innebära en viss positiv effekt för möjligheten att komma upp till heltid. Jag tycker också att det är intressant och viktigt att följa Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, som regeringen tillsatte i november 2011. Det ska bli mycket intressant att se vad den kommer fram till, inte minst i den del av uppdraget som berör frågan om deltidsarbete. Här finns förstås skäl att ytterligare diskutera och debattera det här i kammaren.

Herr talman! Jag tänkte fortsätta där Josefin Brink slutade när det gäller frågor till Hans Backman. När man lyssnar på Hans Backman låter det som att Delegationen för jämställdhet i arbetslivet ska uträtta underverk. Det kommer att bli mycket spännande att se vad den kommer fram till. Den ska klara heltidsproblematiken, det ojämställda arbetslivet, arbetstidsfrågor och annat. Vi ser med spänning fram emot när det kommer att levereras till riksdagens bord. Jag fastnade för någonting som Hans Backman sade i sitt anförande. Det handlar om korttidsanställningar. Jag tror att Hans Backman sade att regeringen varit framgångsrik med korttidsanställningar. Men det är ändå på det sättet att de fackliga organisationerna, kanske framför allt IF Metall, och inte minst arbetsgivarorganisationerna kom och vädjade till Anders Borg om att regeringen skulle försöka hjälpa dem att övervintra de anställda i industrin under den värsta lågkonjunktur vi sett i mannaminne. Vi har precis genomlevt den och gör det kanske till viss del fortfarande. Vad hände från regeringens sida? Inget, vill jag hävda. Hade man gjort det på ett annat sätt hade vi kanske haft kvar en del av de företagen. Det gäller arbetstillfällen och annat. Jag tycker absolut inte att man kan slå sig för bröstet för hur man hanterar frågan. Man har hanterat det väldigt valhänt när det gäller möjligheterna för industriarbetare eller arbetare inom andra delar att övervintra under lågkonjunkturen och nyttja möjligheten att inte behöva varsla och säga upp, med allt vad det innebär av tragedier och annat. Men det är möjligt att jag hörde fel.

Herr talman! När det först gäller Delegationen för jämställdhet i arbetslivet tror jag inte att den kommer att uträtta underverk. Jag tror att den kommer att ge en del goda idéer och förslag till hur vi kan arbeta vidare med frågan och finna lösningar, både härifrån riksdagens sida och från arbetsmarknadens parters horisont, från fackföreningar och arbetsgivare. Det ska bli mycket intressant att se vad utredningen kommer fram till. Jag tror inte att det blir underverk men däremot en god hjälp på vägen. När det gäller korttidsarbete vill jag inte alls slå mig för bröstet. Jag sade inte heller att regeringen specifikt hade varit initiativtagare till detta. Jag kommer själv från Hofors och stålbranschens förlovade land med Ovako, och Sandviken är nära oss, och det var fackföreningarna och arbetsgivarna som löste detta på ett mycket konstruktivt och fyndigt sätt. Det gjorde att inte minst Ovako i Hofors klarade sig undan varsel i stor utsträckning. Däremot tycker jag att det är bra att många av oss som bor i dessa områden för fram de signaler som vi har fått från dem som arbetar inom stålbranschen, som i mitt fall. Det är att det system som finns exempelvis i Tyskland vore intressant att titta på också i Sverige, inte minst mot bakgrund av det som hände i Sverige under krisen när man på olika arbetsplatser gjorde konstruktiva lösningar på bästa sätt enligt den svenska modellen. Därför tycker jag att det är bra att man från regeringens sida har tagit till sig de signalerna och har tillsatt den här utredningen för att titta på för- och nackdelar med systemet med korttidsarbete och också ge förslag på hur ett sådant system skulle kunna utformas här i Sverige. Det är det som är min ingång. Jag tycker i alla fall att det är positivt att man nu har möjlighet att se om en sådan modell skulle kunna vara bra för Sverige också.

Herr talman! Jag kan konstatera att Hans Backman nyanserade sig när det gäller Delegationen för jämställdhet i arbetslivet och nu är mer balanserad när han säger att vi kanske inte ska förvänta oss de kraftfulla underverken, även om det vore lysande. Jag kan hålla med Backman om att det ändå är bra att man från regeringens sida nu ser över korttidsanställningarna. Det är viktigt, tycker jag. Vi vet ju att när konjunkturen vänder en gång till och förhoppningsvis vänder upp är det inte några stora bekymmer. Men när den vänder ned och det kommer en lågkonjunktur framöver är det bra att det finns ett system. Jag kan återigen konstatera så här efteråt att jag tycker att regeringen var väldigt valhänt när det gällde detta. Det gick ju så pass långt att IF Metall tillsammans med metallarbetsgivarna tecknade det avtal som gjorde att många kunde övervintra ute på arbetsplatserna genom justeringar i arbetstid, arbetstidsbanker och annat. I den delen är det glädjande att man jobbar med frågan. Då vill jag ställa en följdfråga till Hans Backman när det gäller just det. Det handlar om att detta naturligtvis inte går att lösa utan statlig medfinansiering på ett eller annat sätt. Det är helt orimligt att kräva att arbetsmarknadens parter själva ska klara finansieringen av detta. För många år sedan hade vi något som kallades 25-kronan, som gjorde att man hade möjlighet att utbilda industriarbetare under en lågkonjunktur. Det gjorde att gubbarna på ett av våra företag i Motala passade på att läsa engelska under den tiden. De kanske inte hade så mycket nytta av det när högkonjunkturen kom, men förhoppningsvis hade de ändå nytta av det när de sedan skulle gå vidare till annat. Min fråga till Hans Backman är: Hur ser du på förslaget om att hitta en statlig medfinansiering kring detta?

Herr talman! Jag kan inte föregripa utredningen och vilka förslag den ska komma fram med. Däremot kan jag notera att i de länder som har korttidsarbete är staten med och subventionerar avtal mellan arbetsmarknadens parter om att arbetstagarna tillfälligt ska kunna gå ned i arbetstid och ha lön samtidigt. En rimlig möjlighet är förstås att den tiden används till att ge personalen utbildning. Jag är folkpartist, så jag tror att all utbildning är bra. Jag tror att även engelska är bra - det är alltid bra att ha med sig. Det är mycket fakta på engelska numera, så det kan vara bra att ha med sig. Det finns säkert många olika möjligheter för företagen att bedöma att de har en chans att utveckla sin personal under den tid som krisen pågår för att sedan på ett ännu bättre sätt kunna konkurrera i framtiden. Sanningen är att det har varit ett problem för Sverige - det ser jag också. Andra länder som har system med korttidsarbete, exempelvis Tyskland och Finland, har kunnat ha personal kvar som sedan gått in och varit högproduktiv från dag ett när konjunkturen går upp. Om svenska företag då ska inleda en anställningsprocess är det inte bra för dem ur konkurrenssynpunkt. Jag kan personligen säga att jag är mycket positiv till att den här utredningen kommer till stånd. Med mina erfarenheter från basindustridelen i landet känner jag förhoppningar om att det ska bli intressanta och konstruktiva förslag som kommer fram.

Herr talman! I betänkande AU13 som vi behandlar i dag berörs motioner om regelverket för ledighet, anställningsformer och arbetstider, som vi har hört en hel del om. Tittar man på motionerna i stort finns det, som jag ser det, två huvudgrupper. En handlar om vad man brukar kalla återställare, där tidigare dåligt fungerande och komplicerade regler föreslås återinföras. Den andra gruppen handlar om frågor där avigsidor uppmärksammas som håller på att utredas, där proposition ibland är på väg, och frågor där vi ofta har en ganska stor samsyn och som tids nog kommer upp till diskussion och beslut. Jag vill strax utveckla detta något men först sätta in frågorna i sitt sammanhang så som Centerpartiet ser på det. Vi lever i ett land som har en tämligen unik situation i sin omgivning, med en stark ekonomi och med en situation på arbetsmarknaden som i de flesta avseenden också är en av de bästa i Europa. Jag vet att det stör en del att höra detta, i den meningen att det uppfattas som ett skäl för Alliansen att ropa hurra vad vi är bra, men det är med förlov sagt viktigare än så. Jag ser nämligen en uppenbar risk i att vi inte tar in fullt ut den ekonomiska kris som finns omkring oss och den mycket allvarliga situation vi delar med Europa och stora delar av världen i övrigt. Även i de frågor som i dag hanteras är denna bakgrund, åtminstone för mig, en mycket viktig faktor. Då blir nämligen utmaningen att förbättra möjligheterna att få in fler i arbete än viktigare, och riskerna med ett ökat antal ungdomar och andra i utanförskap förskräcker, inte bara när det gäller de enskilda individernas situation eller samhällsekonomins effekter, utan också för att förhindra oro och instabilitet i samhället. Jag är stolt över att tillhöra ett parti som under 90-talet tog aktivt ansvar för att reda upp och skapa robusta regler för statens ekonomi och i alliansregeringen under förra mandatperioden varit med om att förändra regler på arbetsmarknaden som förenklar för företagande och som ökar möjligheterna för den som står utanför arbetsmarknaden att komma in. Självklart skulle jag önska att vi nått större framgångar när det gäller antalet arbetslösa, men givet den situation vi har i stort, som jag nyss var inne på, får man ändå se det som ett steg framåt. Och det ger definitivt ingen anledning att fundera över så kallade återställare. Tvärtom anser Centerpartiet att vi bör fortsätta att titta på förändringar som underlättar för grupper som har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden och förenkla och stimulera för företagande för att i sin tur öka antalet jobb. Herr talman! Med detta sagt vill jag avsluta med några mer konkreta kommentarer. Det är viktigt att lagar och regler är enkla och tydliga och inte i onödan begränsar friheten på arbetsmarknaden. Samtidigt behövs det regler, och de regler som finns ska följas. Visstidsanställningar har underlättat för många att ta sina första steg på arbetsmarknaden, och de fyller en viktig funktion. Därför hoppas jag att regeringen, som ser över denna del i LAS, hittar förslag som gör det möjligt att använda visstidsanställningar där de behövs och samtidigt hindrar att de kombineras på ett sätt som innebär ett missbruk. När det gäller de motioner som tar upp olika delar inom området ledighet från arbetet väntas en proposition som förhoppningsvis förenklar lagstiftningen. Jag tycker att det är naturligt att vi när det gäller en diskussion om dessa frågor inväntar den propositionen. Centerpartiet stöder starkt inställningen att arbetsmarknadens parter i så stor utsträckning som möjligt ska avtala om regler för arbetsmarknadens funktion och att lagstiftningen inte ska användas mer än nödvändigt. Detta tror vi skapar ett mer flexibelt funktionssätt och ett regelverk som parterna känner sig närmare kopplade till. Ett bra exempel på detta är detaljerna i arbetstidslagstiftningen. Det som kallas korttidsarbete och innebär avtalad kortare arbetstid vid konjunktursvackor för att minska antalet uppsägningar tycker Centerpartiet är en intressant form. Vi välkomnar därmed den utredning som tittar på frågan och hoppas att korttidsarbete kan utvecklas till att bli ett viktigare verktyg för att underlätta vid tillfälliga konjunktursvackor, underlätta både för anställda och för företag. Herr talman! Med detta sagt vill jag yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jag har några frågor till dig, Göran Lindell, när det gäller det du sade i ditt anförande om översynen i fråga om visstidsanställningar. Tolkade jag dig rätt i den delen att ni i Centerpartiet är beredda att stödja ett förslag till begränsningar av den tid som man går i visstidsanställning? Vi har i debatten i dag pekat på flera exempel där man staplar anställningar på varandra, vilket gör att man maximalt kan nyttja den här möjligheten under så lång tid som möjligt. Då tänker jag framför allt på allmän visstidsanställning, provanställning och vikariatsanställning. I reservationerna från såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet har vi, fast med olika utgångspunkter, pekat på olika alternativ för att kunna stödja en förändrad lagstiftning om det. Det är en följdfråga i den delen. Jag fastnade också för det du sade i ditt inlägg när det gäller den svenska modellen. Jag vill bara peka på en paradox som vi upplevde för inte särskilt länge sedan när det gäller Centerpartiets syn på den svenska modellen. Den svenska modellen bygger på flera delar. En är naturligtvis att vi har parter som arbetar med arbetsmarknaden, tecknar avtal och reglerar olika frågor och annat. Tydligen gäller det ändå inte lönebildningen, utifrån Centerpartiets syn. Vi hade ett förslag om ingångslöner som vi debatterade i kammaren den 22 mars. Där var Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Annika Qarlsson mycket snabbt ute och sade att man ville sänka ingångslönerna generellt med 25 procent för alla - först var det bara för ungdomar, men sedan gällde det alla. När debatten var som hetast om att sjuksköterskorna skulle ha en grundlön på 24 000 kronor i månaden gällde det alla utom sjuksköterskor. Min följdfråga till Göran Lindell är: Gäller Centerpartiets syn på den svenska modellen även lönebildningen, eller är den undantagen?

Herr talman! Tack, Johan Andersson, för frågorna! Allra först vill jag säga: Med bara några månader som andre suppleant i arbetsmarknadsutskottet hoppas jag att det ursäktas att jag inte kan ge en beskrivning av regeringens förslag i aktuella frågor som förväntas framöver. Men jag vill ändå för Centerpartiet säga att det finns två sidor av begreppet visstidsanställningar. Det fyller en viktig funktion både för många unga och för andra som ska göra sin första introduktion eller komma tillbaka på arbetsmarknaden. Det fyller också en viktig funktion för företagen, inte minst med tanke på den situation som vi har, med relativt styrda regler för att lösa tillfälliga situationer av olika slag för företagens planering och för hur de ska hantera sina anställda. Vi har bejakat den översyn som sker och ser fram emot och hoppas att förslag kommer som hindrar det vi kallar missbruk, som tydligen kan finnas här och var av det regelverk som vi har. När det gäller ingångslöner förs vår talan normalt av Annika Qarlsson. Det jag vill betona är att vi ser en mängd olika förslag för att underlätta för unga att komma in på arbetsmarknaden, och ingångslönerna är en av de delarna. Vi har en förhoppning om att arbetsmarknadens parter tar tag i frågan och tittar på förändringar som ligger i linje med de tankegångar som vi har, och vi ser tydliga tecken på det i en del av de avtal som vi nyss har sett slutas på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag har en följdfråga när det gäller ingångslönerna, och sedan har jag ytterligare en frågeställning. Kan jag tolka Göran Lindell så att det fortfarande är parterna som ska hantera ingångslönerna? I det utspel som gjordes av Centern den 22 mars fick man uppfattningen att det var lagstiftaren som skulle gå in och reglera ingångslöner och annat. Man kan tycka att det var mycket märkligt att mitt under brinnande avtalsförhandlingar göra ett sådant utspel. Det är en följdfråga. Sedan kan jag bara konstatera att såväl Hans Backman som Göran Lindell är väldigt positiva när det gäller översynen av korttidsanställningar. Jag tycker att det ser positivt ut i framtiden kring det. Jag hoppas innerligt att ni påverkar era kamrater, departementschefen på Arbetsmarknadsdepartementet och den som slutligen kommer att bereda fram förslag och annat, så att det kommer fram ett vettigt förslag. Det är mer ett medskick till såväl dig, Göran Lindell, och Centerpartiet som till Hans Backman och Folkpartiet.

Herr talman! När det gäller frågan om ingångslöner och den taktiska finessen att ta upp detta under brinnande avtalsrörelse kan man väl säga: Den här frågan är alltid viktig. Det är ingen fråga som vi driver just då i och för sig. Men samtidigt är det väl just vid ett sådant tillfälle som det är möjligt att få uppmärksamhet runt att ta upp den diskussionen. Vi hoppas fortsatt på en bred och konstruktiv diskussion av olika förslag i sammanhanget, utan att vara låsta till detaljerna. När det gäller korttidsanställningar vill jag bara säga: Jag hade själv i form av regional varselsamordnare, som det då hette, under förra mandatperioden, under förra krisen, möjlighet att sätta mig in ganska rejält i de här frågorna. Då såg jag vilken betydelse detta hade. Jag kommer från ett industrilän som drabbades mycket kraftigt. Jag tycker att det som då skedde är ett utmärkt exempel, kopplat till förra replikskiftesdiskussionen, på att arbetsmarknadens parter - med den snabbhet och flexibilitet som man kan åstadkomma om man hanterar frågorna moget och konstruktivt - kan hitta lösningar i en takt som vi aldrig hade klarat i regering och riksdag, för att förändra en lagstiftning, om vi skulle ha försökt göra det på det sättet. Jag hoppas att vi kan lägga grunden och förutsättningarna för kommande sämre tider - precis som befarades här tidigare kommer de säkert tillbaka - där vi kan hantera den här typen av förändringar lättare, med kortare anställningar, eventuellt kombinerat med utbildning i olika former för de anställda.

Herr talman! Detta betänkande behandlar motionsyrkanden om ledighets- och arbetstidsfrågor och om tidsbegränsade anställningsformer. Motionsyrkandena handlar bland annat om tidsbegränsade anställningar och rätt till heltid. Jag vill till att börja med säga att vi sverigedemokrater i stort delar utskottsmajoritetens uppfattning och slutsatser när det gäller de motioner som behandlas i betänkandet. Vi anser likt en majoritet av arbetsmarknadsutskottets ledamöter att ett stort ansvar för att förhindra missbruk av reglerna kring visstidsanställningar och för att huvudregeln om tillsvidareanställning upprätthålls vilar på arbetsmarknadens parter. Vi är medvetna om att ett visst missbruk trots allt finns och ser fram emot de förändringar av LAS som har aviserats av Regeringskansliet med syfte att stävja detta missbruk. Jag tycker att det är synd att vi i dag inte kan behandla regeringens förslag tillsammans med de här motionsyrkandena. Jag vet inte om det beror på att regeringen har tagit ledigt eller möjligtvis jobbar halvtid, men det är trots allt synd att vi inte kan göra det samtidigt. Låt oss trots detta invänta regeringens förslag på förändringar, så får vi se vad det ger. Om det är otillräckligt är vi från Sverigedemokraterna beredda att göra något, men det får vi se då. När det gäller motionen om rätt till heltid vill jag påminna om Långtidsutredningens slutsatser att deltidsarbete är den bästa vägen in till heltidsarbete. Det är en väldigt stor del av dem som har deltid eller tar ett deltidsarbete och som vill ha heltid som också har ett heltidsarbete efter ett år. Glöm inte det! Vi sverigedemokrater är inte beredda att genom att i den här kammaren rösta för rätt till heltid tvinga ut ännu fler i arbetslöshet. När det gäller motionen om ledighetslagstiftning, bland annat om föräldraledighet, har regeringen även på detta område aviserat en proposition. Följaktligen anser vi att vi även här ska avvakta och se vad propositionen ger. Det återstår att se när regeringen återgår i arbete efter sin ledighet. Herr talman! Jag avser inte att förlänga den här debatten. Jag tror att det som kan sägas är sagt. Därmed vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Betänkandet berör anställningsformer. En omdiskuterad anställningsform är de tidsbegränsade anställningarna. Det är viktigt att de anställningsformer som finns används på ett korrekt sätt och att människor inte fastnar i tidsbegränsade anställningar under långa perioder. Som vi har hört i debatten kan det vara ett problem att visstidsanställningar staplas på varandra, och det är bra att regeringen nu arbetar med att förtydliga att visstidsanställningar inte ska kunna kombineras på ett sådant sätt att de kan missbrukas. Samtidigt får man inte glömma bort de förändringar som alliansregeringen har gjort och som Gustav Nilsson talade om tidigare i debatten, nämligen att visstidsanställningar under 24 månader över fem år leder till en tillsvidareanställning. Det kan dock finnas mer att göra, och här avvaktar vi regeringens arbete. I sammanhanget måste också sägas att tidsbegränsade anställningar ger företagen större möjlighet att anpassa verksamheten till konjunkturläget. Det kan också vara bra för arbetsgivaren att använda en tidsbegränsad anställning för att bedöma om en person är lämplig för uppgiften. Det är lättare för en arbetslös, kanske ung, människa att komma in på eller tillbaka till arbetsmarknaden genom en tidsbegränsad anställning än att få en fast anställning direkt. En tidsbegränsad anställning kan vara ett steg in, och alternativet kan vara att inte få chansen alls. I det här sammanhanget är det viktigt att framhålla att arbetsmarknadens parter har ett stort ansvar för att hantera de här frågorna. Alliansen har fokuserat mycket på att stärka utbudssidan sedan vi tog makten 2006. Genom kraftiga skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare har viljan hos medborgarna att jobba ökat och utbudet av arbetskraft därmed stärkts. Tillsammans med det måste också efterfrågan på arbetskraft stärkas. I takt med att fler vill jobba måste företag ha förutsättningar att skapa fler jobb. Utöver detta finns ett uppenbart matchningsproblem på arbetsmarknaden. Från oppositionen hör man ofta att det är utbildning som är nyckeln till att lösa det problemet. Med mer utbildning ska kompetensen öka för unga och göra dem anställbara för företag som på många håll skriker efter personal. Jag besöker många sådana företag när jag är ute och reser i Jönköpings län, som jag kommer från, och i resten av landet. Det är rätt så, men alla unga ska inte tvingas in i gymnasieskolan tills de är 25 år. De vill ha ett jobb, och de vill ha det nu. Då kan en tidsbegränsad anställning vara en språngbräda till en tillsvidareanställning. Problemet är inte enbart brist på utbildning utan också brist på tidigare arbetslivserfarenhet. Etableringsåldern på arbetsmarknaden är i snitt 28 år, tror jag. Vi kristdemokrater tycker att det är viktigt att ungdomar får chansen att komma in i arbete tidigare. Ett utbyggt lärlingssystem är därför något som Kristdemokraterna kommer att driva som en proaktiv lösning på den utmaning som ungdomsarbetslösheten ställer oss inför. Regeringen utreder frågan om lärlingsprovanställning för ungdomar upp till 23 år. Erfarenheter från andra EU-länder visar att det finns en koppling mellan låg ungdomsarbetslöshet och ett väl utbyggt lärlingssystem med lärlingsutbildning och lärlingsanställningar. Kombinationen av utbildning och arbetserfarenhet svarar mot de behov som många unga utan arbete i dag har. Därför är det positivt att det i avtalsförhandlingarna har kommit fram olika modeller av lärlingsanställningar. Det är viktigt att regeringens förslag kommer fram inom kort. Det är också viktigt att vi fortsätter att utveckla politiken för att ge fler ungdomar chansen att ta sig in på arbetsmarknaden. I Kristdemokraterna sker ett utvecklingsarbete på det här området. Vi tittar mycket på övriga länder i EU, och det finns mycket att lära sig. I betänkandet redogörs för en rad motioner om föräldraledighet. I det här sammanhanget vill jag understryka att Kristdemokraterna är för att möjliggöra föräldraledighet längre upp i åldrarna i barnets uppväxt. Vi vill ge familjen större möjlighet att fatta egna beslut om hur man ska lägga upp sitt livspussel och fördela sin tid. Familjen svarar mot grundläggande mänskliga behov. Politikens uppgift är att stödja och förvalta de värden och förutsättningar som bidrar till att familjen kan fungera som en positiv gemenskap för dess medlemmar och därmed för hela samhället. Vi vill ge familjen vardagsmakt. Vi vet alla här att varje person är unik och att behoven skiljer sig från barn till barn. Närvarande föräldrar och anknytningen till dem är viktiga, inte minst när barnen är små. Därför fortsätter Kristdemokraterna outtröttligt att driva att föräldrar ska kunna vara hemma längre med sina barn under barnens uppväxt om de så vill. Vi föreslår att föräldrar ska ha rätt till tjänstledighet på heltid tills barnet fyller tre år och att en barnomsorgspeng införs i hela landet, så att de föräldrar som väljer att ta hand om sina barn själva ska få en skälig ersättning. Men alla barn behöver också närvarande föräldrar senare under ungdomstiden. Flera kan behöva extra stöd, och därför föreslår vi kristdemokrater i vårt nya familjepolitiska program att 30 föräldrapenningdagar ska kunna sparas och användas fram till dess att barnet är 18 år. Vi vill också utöka antalet föräldrapenningdagar i stort med ytterligare 30 och tycker att det är en självklarhet att det är föräldrarna, inte politikerna, som ska bestämma vem som tar ut dagarna och när. Därför är vi emot politiskt beslutade pappa- eller mammamånader. Detta ska föräldrarna själva ha mandat att bestämma över. Regeringen har aviserat en proposition om ledighetslagstiftning till riksdagen, och den bör avvaktas. Därför yrkar jag avslag på samtliga motioner och bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Leva för att arbeta eller arbeta för att leva, det är frågan. Och vem ska arbeta, med vad, hur mycket och varför? Det har gått alldeles snett när lönearbetet blivit ett självändamål i stället för ett medel. Visst är lagom mycket meningsfullt arbete en källa inte bara till försörjning utan till tillfredsställelse, men lönearbetet är bara en del av arbetet, och arbetet är bara en del av livet. Det är hög tid att göra upp med myten om lönearbetet i sig som källan till allt gott - själva den heliga arbetslinjen. Den irrationella och osunda arbetsdyrkan ställer nämligen till stor skada. Den viktiga frågan är: Vad är ett gott liv? Är det att vara fullt sysselsatt - vad det nu innebär - eller att ha lagom med meningsfullt, betalt eller obetalt, arbete? Är det att ha tid att leva och älska, att vara förälder, vän och medborgare? Och vad bestämmer en människas värde och hur anställbar hon är? Om man väljer att se nyktert på just arbetets roll är inte frågan hur vi skapar full sysselsättning, som det heter, utan hur mycket arbete och konsumtion jorden tål. Det är den viktiga frågan. Och hur mycket tål vi själva? Ett starkt skäl mot att lagstifta om sänkt normalarbetstid är enligt utskottsmajoriteten att det skulle kunna drabba tillväxten. Men då borde man väl föreslå att normalarbetstiden ska öka, om man ser maximal tillväxt i sig som målet. Varför ska man nöja sig med 40 timmar? Och vad är tillväxt? Är det gott i sig? Ja, ekonomisk tillväxt kan vara ett medel för att nå välstånd så länge ett samhälle är fattigt och så länge rikedomen fördelas så att alla får ta del av den. Men en ekonomi byggd på ständigt ökad tillväxt, som kräver ökat lönearbete och ökad konsumtion när mänskligheten redan totalt sett förbrukar för mycket naturresurser är ohållbar. Oändlig tillväxt i en ändlig värld är inte möjlig. Ekonomisk utveckling måste av miljöskäl innebära mer fri tid snarare än ökad materiell konsumtion. Den insikten har bland andra FN:s miljöorgan Unep och EU-parlamentets miljöutskott uttalat. Givetvis är det också socialt och mänskligt ohållbart att konsumtionen är så ojämnt fördelad. Stora grupper i världen svälter medan en liten global överklass förbrukar långt mer än vad som är hållbart. Även i Sverige blir fördelningen av arbete, betalt och obetalt, och pengar alltmer ojämn. Enligt Statistiska centralbyrån motsvarade övertiden i Sverige 2010 ca 125 000 heltidsjobb, och nu är det ännu mer. Samtidigt råder massarbetslöshet. Att någon får betalt för att göra något betyder för övrigt inte att det är nödvändigt eller ens önskvärt. Det är oekonomisk tillväxt att betala människor för att hugga ned urskog, att fånga den sista torsken eller att bygga vapen som orsakar krig och lidande. Det må ge kortsiktig vinst för några få, men alla andra betalar dyrt, och skadorna går inte att reparera. Människor som dödas av vapnen kan inte få livet åter, och skövlade naturmiljöer är svåra eller omöjliga att återställa. Att vetenskapliga och tekniska framsteg leder till att allt färre kan producera alltmer är ur grön synvinkel inte ett problem utan ett framsteg. Vi har bättre förutsättningar än någonsin i ett land som Sverige att gå vidare till ett samhälle där vi fokuserar på kulturell och social utveckling när vi inte längre behöver slita så hårt och länge för att producera livets nödtorft. Att blint fortsätta skapa jobb och att ha som mål att alla ska lönearbeta 40 timmar i veckan, till varje pris, eller mer fast det inte behövs eller rent av ställer till skada är andefattigt och felaktigt. Därför är det synd att inte en majoritet stödde vårt förslag, som nu fick en förenklad behandling, om att utreda hur normalarbetstiden i ett första steg kan sänkas till 35 timmar i veckan i Sverige. I exempelvis Frankrike sänktes normalarbetstiden från 39 till 35 timmar i veckan med en konstruktion som gav fler jobb utan betydande kostnader för företagen eller samhället. Sådana lösningar är värda att inspireras av. Argumenten mot att dela på jobben har varit sig lika under lång tid. Redan 1920 oroade sig Sveriges Verkstadsförening över sänkt produktivitet och att företag skulle flytta utomlands på grund av 48-timmarsveckan, som man då införde. Dessutom bekymrade sig arbetsgivarna över vad de anställda skulle kunna hitta på med all sin fria tid. Denna förmyndaraktiga inställning borde höra det förgångna till, men den skiner igenom i det allmänt utbredda talet om vikten av sysselsättning. Varför ska folk hållas sysselsatta som små barn som ska förhindras att hitta på dumheter? En sådan människosyn är förnedrande. Det är verkligen hög tid att befria lönearbetet från den föråldrade funktionen att disciplinera människor. Det är lika viktigt med en rättvis fördelning av pengar och konsumtionsutrymme som rättvis fördelning av arbete. Det finns alltför många som jobbar mer än de orkar i längden men har så låg lön att de inte kan försörja sig och sina familjer. Ofta har dessa personer också krävande och tunga arbeten. Detta är inte den enda men en förklaring till att många deltidsanställda vill jobba heltid. Ofta är motivet att det helt enkelt inte går att försörja sig på en deltidslön i ett låglöneyrke. En heltidslön som det går att leva på är en nödvändighet och borde vara en självklarhet, liksom att arbetsvillkoren på alla jobb ska vara så bra att man inte sliter ut sig och skadas. Med lägre heltidsnorm och en fördelningspolitik som syftar till att minska inkomstskillnader i stället för att öka dem, som nu, kan fler försörja sig på sitt arbete. Kommuner och landsting är stora arbetsgivare. Där finns stora grupper anställda med krävande arbeten och med en låg lön. Många av dem tvingas slita för hårt och orkar inte i längden. Så kan det inte få fortsätta. Därför föreslår Miljöpartiet att regeringen ska låta utreda hur staten kan stödja och uppmuntra kommuner och landsting som vill gå före och ta ökat ansvar för goda arbetsvillkor för sina anställda. Det kan handla om ökad öppenhet för olika arbetstidsmodeller och även om att erbjuda vissa hårt belastade yrkesgrupper, till exempel inom vård och omsorg, sänkt normalarbetstid med bibehållen lön. Så kan arbetslivet bli mer mångfasetterat och mer mänskligt, och så kan säkert även kvaliteten i välfärdstjänsterna öka. Givetvis står jag bakom MP:s reservationer, inklusive nr 8 som behandlar detta, men för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till dem. Herr talman! Utskottsmajoriteten hävdar också i betänkandet att kollektivavtalssystemets trovärdighet riskerar att undergrävas om det lagstiftas om kortare arbetstid. Det är en obegriplig argumentation, för vi har redan en lagstadgad normalarbetstid i Sverige. Har 40-timmarsveckan undergrävt kollektivavtalens trovärdighet? Vad gör det för skillnad om normalarbetstiden är 35 timmar eller 30 eller för den delen 48? Nej, den argumentationen håller inte. 40-timmarsveckan är ingen naturlag, lika lite som någon annan av människor beslutad ordning. Det är hög tid att anpassa normalarbetstiden till verkligheten. Det är massarbetslöshet samtidigt som det finns övertidsberg. Vissa hetsas att shoppa slut på jordklotet medan andra i vårt rika land inte har råd med medicin och glasögon. Så måste det inte vara. Det kan vi ändra på. Om viljan finns här i riksdagen kan vi fatta beslut som ger jämnare fördelning av lönearbete, pengar och fri tid och satsa på ökad livskraft i stället för ökad köpkraft för några få. Vad hindrar oss? Vi har ett par bra förslag som jag hoppas att ni kommer att rösta på.

Herr talman! Tack, Annika Lillemets, för ditt anförande! Jag har bara ett par funderingar. Du talar om klyftorna i Sverige, men när vi tittar på de ekonomiska undersökningar som görs kan vi se att alla som har jobb har fått det bättre ekonomiskt. Däremot har de som har tjänat mest fått det ännu lite bättre, om jag säger så. Men alla som har jobb har fått det bättre. Det är viktigt att ha med sig det, tycker jag. Den stora skillnaden och klyftan är ju - det är ett faktum - mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb. Jag har lyssnat på Annika Lillemets anförande. Det lät som att du inte tyckte att det här med lönearbete var så viktigt. Du pratade om att hålla människor sysselsatta som små barn. Det kändes märkligt för mig, för jag har haft en känsla av att vi är eniga i riksdagen om att inte minst försöka lösa problemen med den höga ungdomsarbetslösheten och om att det är en positiv sak för ungdomar att komma in i arbete. Man hamnar i ett socialt sammanhang. Man blir bekräftad. Självförtroendet stärks ofta när man har fått sitt första jobb. Man får möjlighet att ta banklån. Man kan få sin första lägenhet. Man kan starta sitt vuxenliv. Jag vill bara ha några kommentarer kring detta. Hur ser Annika Lillemets på våra ansträngningar här i riksdagen och ute i samhället för att ge dem som i dag står utanför arbete möjligheter att få ett jobb? Är det viktigt, eller är det av mindre vikt, enligt Annika Lillemets?

Herr talman! Det är precis det jag ville komma till. För mycket lönearbete kan vara skadligt både för miljön, i och med överkonsumtion, och för människan, för att man inte får tid. Man blir stressad. Men också för lite lönearbete kan naturligtvis vara skadligt. Alla vill vi väl bidra och göra någonting bra för det gemensammas bästa. Alla vill vi naturligtvis kunna försörja oss själva och våra familjer. Det är just därför en jämnare arbetsfördelning skulle vara en vinna-vinna-lösning både för dem som nu står utanför och får jobba noll timmar och för dem som jobbar övertid - det är väldigt många. Det finns alltså stora vinster för alla i att dela mer lika på lönearbetet. Det jag är ute efter är att det har blivit en olycklig fixering vid att öka antalet arbetade timmar för dem som redan har arbete. Det är ju inte de som behöver arbeta mer. De behöver ofta jobba lite mindre. Och det kan vi, som sagt, alla vinna på. Så har vi också gjort tidigare i Sverige. Vi har tagit ut ökade produktivitetsvinster i mer fri tid. Det är ingen omöjlighet att göra. Vinsterna av produktivitetsökningar kan gå till vinst till ägare i företag. De kan gå till högre löner för de anställda. De kan också tas ut i form av fri tid. Så kan vi börja göra igen. Till exempel FN:s miljöorgan Unep understryker att det är vad vi nu av miljöskäl behöver göra.

Herr talman! Jag vill tacka Annika Lillemets för det sagda. En möjlighet till kortare arbetstid finns redan i dag. Det träffas överenskommelser mellan arbetsgivare och fackföreningar om att minska antalet arbetade timmar till säg 37 ½ timme i veckan. Man använder då till exempel en viss del av löneutrymmet till att finansiera det. Sådana lösningar kommer man överens om, och det kan vara positivt. Jag ställer samma fråga till Annika Lillemets som den jag tidigare ställt till oppositionsföreträdare här: Är det vi här i riksdagen som bäst kan bedöma när det finns möjlighet att minska arbetstiden, exempelvis hos Posten eller inom en affärskedja? Borde det inte vara lättare och rimligare att den bedömningen kan göras av arbetstagarnas parter, fackföreningen och arbetsgivaren som har full insikt i hur flödena på arbetet fungerar? Jag och Annika Lillemets vet att det vid olika tidpunkter på året exempelvis är olika kundvolym. Vore det inte rimligt att göra bedömningen att det är positivt att om det finns önskemål om det från arbetstagarna kunna minska antalet arbetstimmar? Men borde det inte vara rimligare att på arbetsplatsen bedöma hur arbetstiden ska förläggas och med hur många timmar den kan minskas än att vi här i riksdagen generellt lagstiftar om det? Är det inte svårt att ha den kunskapen? Jag anser att det är svårt här från riksdagen. Hur ser Annika Lillemets på detta?

Herr talman! Jag undrar om Hans Backman helt vill avskaffa lagstiftningen om normalarbetstid. Vi har ju nu 40 timmar per vecka. Någonstans ska vi väl ha normalarbetstid när nu sådan finns. Det är en skyddslagstiftning för de individer som inte kan välja och som inte har en stark förhandlingsposition gentemot sin arbetsgivare. Ofta gäller det de som har tunga och kanske också lågt betalda jobb. Viktigt är också att normalarbetstiden är normerande. Är det 40 timmar per vecka blir det normalt att jobba just så länge samt avvikande att jobba kortare eller längre tid än det. Det finns alla möjligheter att också avtalsvägen, enligt den svenska modellen, förhandla om kortare eller längre arbetstid. De här möjligheterna kompletterar varandra. Det handlar alltså om en skyddslagstiftning när det gäller normalarbetstiden. Det kommer alltid att finnas ett behov av ytterligare lagstiftning vilken normalarbetstid vi än har - detta för att man i olika skeden i livet ska kunna jobba mer flexibelt, exempelvis när man har små barn och behöver jobba mindre. Vi har också sett att det jobbas mycket övertid. Nej, det behövs, som sagt, en klok skyddslagstiftning. Jag undrar om Hans Backman verkligen skulle vilja ta bort 40-timmarsveckan. (HANS BACKMAN (FP): Inga fler frågor kan ställas till mig eftersom jag inte har rätt till ytterligare replik.)