Förmynderskapsrättsliga frågor

Herr talman! Förmynderskapsrättsliga frågor heter det betänkande som vi nu debatterar. Med mer vardagliga ord handlar det om överförmyndarna och deras fögderi. Vi vet alla att verksamheten finns, men omfattningen kan förvåna. Den förvånade åtminstone mig. År 2004 fanns i landet ca 88 000 personer, huvudmän, som hade ställföreträdare i form av en god man, en förvaltare eller förmyndare. De förvaltar huvudmannens egendom och "sörjer för hans eller hennes person". Det sammanlagda värdet på tillgångarna var 17 ½ miljard kronor 2004. Antalet personer med ställföreträdare stiger år för år. Det beror på att vi har en åldrande befolkning och på ålders- och psykiatrireformerna. I min hemkommun, en medelstor svensk kommun med ungefär 35 000 invånare, har vi i dag 125 gode män till ungefär 250 huvudmän. Vi har en tendens att ofta tala om det som går fel eller är olagligt, men i detta sammanhang tål det också att nämnas att många gode män gör ett mycket gott och hängivet arbete. Lagtextens "sörja för hans eller hennes person" tolkas betydligt vidare av de flesta än till att enbart göra det som är det ekonomiskt bästa. Under åren har JO haft synpunkter på överförmyndarnas verksamhet liksom Riksdagens revisorer och på senare år Riksrevisionen som våren 2006 kom med en rapport där man bland annat var kritisk mot länsstyrelsens granskande roll. År 1995 tog dåvarande regering bort kravet på årliga inspektioner. Effekten blev naturligtvis alltför gles tillsyn. Våren 2007 tillkännagav riksdagen, på initiativ av civilutskottet, att åtgärder måste till för att stärka tillsynen. I dagens proposition föreslås ytterligare stärkt tillsyn. Det bidrar till att minska risker om förmyndare eller gode män missköter sina huvudmäns tillgångar. För att skydda barn från att gå skuldsatta in i vuxenlivet - ett förhållande som vi har talat om åtskilliga gånger i utskottet - föreslås samtycke från överförmyndaren för att föräldrar ska få ta upp lån som innebär att den omyndige sätts i skuld. Det föreslås också att användandet av spärrat konto ska utvecklas. Gränsen föreslås bli sänkt till ett prisbasbelopp. Sammanfattningsvis föreslås alltså en ökad tillsyn, samtycke från överförmyndare vid skuldsättning av omyndiga, spärrat konto för barn - också vid ersättning från till exempel Brottsoffermyndigheten. Överförmyndaren föreslås också kunna spärra vissa andra konton. Dessutom ska länsstyrelsen verka för att utbildningsnivån hos överförmyndarna ska vara så tillfredsställande som möjligt. Vi i utskottet är i stort sett överens när det gäller propositionen. Som vi har hört finns det dock en reservation gällande skadeståndsansvaret för kommuner i de fall som en ställföreträdare förorsakar sin huvudman ekonomisk skada. Utskottets majoritet menar att en grundläggande ståndpunkt för ansvarsfördelning är att skyldighet att betala skadestånd har den som handlat klandervärt. Det är inte kommunen utan ställföreträdaren. I utredningen som föregick propositionen säger visserligen utredaren att man kan titta på kommunens möjlighet att ersätta felaktig hantering. Men remissinstanserna var långt ifrån överens. Många tunga remissinstanser gick på samma förslag som vi alltså gör i majoriteten när det gäller utredningen. Jag vill sluta lite grann som jag började. Det är viktigt att poängtera att de allra flesta ställföreträdare gör ett mycket gott och hängivet arbete. Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på reservationen.

Herr talman! Bakgrunden till den proposition som regeringen har lagt fram om förmyndarskapsrättsliga frågor är dels ett utredningsuppdrag från 2002 om en översyn av stödformer för äldre och andra behövanden, dels en rapport från Riksrevisionen 2005 med kritik mot länsstyrelserna och deras kontroll av verksamheten. Det är en viktig proposition som vi nu har på vårt bord. Varför vill jag då poängtera detta eftersom i princip alla propositioner är viktiga? Jo, det är en fråga som berör de allra svagaste grupperna i samhället, nämligen de som av olika anledningar inte själva kan hantera sin ekonomi och sin vardag. Därav följer att de är helt beroende av andra människor i form av gode män, förmyndare eller förvaltare. Detta kräver i sin tur mycket tydliga regelverk för att undvika felaktig och ibland till och med bedräglig behandling. Nu berör inte detta enbart utomstående ställföreträdare, utan det är i högsta grad aktuellt även inom familjerna. Det är inte ovanligt att föräldrar har ett intresse av att ta upp lån i barnens namn eller att disponera deras pengar för egna ändamål. När det gäller det senare kan det röra sig om arv, brottsskadeersättningar eller skadestånd av olika slag. Beloppsgränsen för vad som ska spärras och som kräver överförmyndarens godkännande sänks nu från två till ett basbelopp, vilket i dag motsvarar 41 000 kronor. Länsstyrelsen är ansvarig för tillsynen av överförmyndare. Detta har inte fungerat tillfredsställande överallt. Huvudregeln blir nu en årlig tillsyn. Därutöver kan även särskilda inspektioner äga rum. Eventuella anmärkningar ska dokumenteras skriftligt. Herr talman! Jag vill också kommentera några av de motioner som finns uppe för behandling i dag. I en motion uttrycks att alla pengar, oberoende av beloppsstorlek, i form av försäkringar, skadestånd med mera ska sättas in på ett spärrat konto. Det är självklart oerhört frustrerande för den enskilde kontohavaren om föräldrarna, vilket det ofta är, inte har förstånd att avstå från att använda barnens pengar. Även om syftet med motionsförslaget är gott förefaller dock det administrativa arbetet överstiga nyttan av att ta bort den nedre beloppsgränsen som nu blir ett basbelopp. I en annan motion föreslås att kommunen ska vara skadeståndsansvarig i de fall ställföreträdare förskingrar. Noteras bör att denne alltid är skyldig att ersätta skada som vederbörande orsakar den enskilde. Med rätt tillsyn av överförmyndaren ska riskerna kunna minimeras. Om det däremot kan åberopas försummelse från överförmyndarens sida är kommunen redan i dag ansvarig. Lägger vi då till det ökade tillsynskravet på länsstyrelserna bör det sammantaget bli en avsevärt minskad risk för oegentligheter. Det finns därför inga skäl för riksdagen att tillgodose önskemålen i motionerna. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. Även om vi i utskottet är överens i frågorna om barns skulder vill jag ändå uppehålla mig lite grann vid detta. Jag vill uttrycka en mycket stor glädje över att vi har kommit så här långt på vägen att hindra föräldrar från att skuldsätta sina barn. Detta är frågor som för min del kom upp strax efter att jag hade kommit in i riksdagen på hösten 2002, så det har varit en rätt lång väg fram. Barnombudsmannen, Konsumentombudsmannen och Kronofogdemyndigheten har varit pådrivande. Vid en offentlig utfrågning som vi arrangerade i lagutskottet 2004 framkom mycket tydligt fem olika önskemål om åtgärder för att komma till rätta med problemen kring skuldsatta barn. Man ville införa en anmälningsskyldighet för Kronofogdemyndigheten när barn blev registrerade för skulder samt att bilregistret skulle anmäla till överförmyndaren när bilar registrerades på omyndiga. Detta lagstiftade vi om under hösten 2004. Den andra punkten var de skulder som följer med att man är registrerad som ägare till fordon. Det problemet löstes våren 2006 genom att man helt enkelt förbjöd möjligheten att registrera fordon på omyndiga barn. Den tredje frågan som kom upp var frågan om barns skatteskulder. Den frågan är ännu inte löst, men den finns med i en statlig utredning. Vi hoppas att vi ska få några lämpliga lösningar om att man ska kunna göra preliminärskatteavdrag på reavinster, vilket är vad det är frågan om. Den fjärde frågan handlade om lite olika skulder som nu är aktuella. Det gäller skolfoton, telefonabonnemang, Kalle Anka-prenumerationer, vårdavgifter och så vidare som av olika skäl debiteras på barn. Här kommer den lagändring som görs att sätta stopp. Det kommer i fortsättningen att krävas att överförmyndaren lämnar sitt samtycke, och jag är helt övertygad om att överförmyndaren inte kommer att lämna samtycke till den typen av skulder. Jag ska återkomma till frågan om vårdavgifter om en liten stund. Jag vill bara nämna den femte frågan som återstår. Det är frågan om böter och skadestånd som debiteras på barn och som finns i Kronofogdemyndighetens register. Den frågan är, såvitt jag förstår, helt olöst. Av fem frågor är alltså tre helt lösta och en fjärde på väg att lösas. Låt mig uppehålla mig en kort stund vid skolfoton. Det är min bestämda uppfattning att här hade vi haft en möjlighet att få till stånd en bättre tingens ordning tidigare om de drabbade ungdomarna hade känt till att man kunde göra invändningar mot de krav som kommer från inkassobyråerna. Det har man tyvärr inte gjort i någon större utsträckning, och inkassobyråerna envisas med att driva de här kraven. Som många i civilutskottet känner till finns det hos bara en inkassobyrå inte mindre än 16 000 barn som är registrerade för obetalda skolfoton där inkassobyrån bara väntar på att barnen ska bli myndiga. När barnen har uppnått 18 års ålder kommer man att driva de här kraven. Det är naturligtvis alldeles otillbörligt. Inkassobranschen borde ta ett moraliskt ansvar och skriva av de här fordringarna omedelbart. Men i dag kan vi glädjas åt att det inte kommer några nya, för med den nya lagstiftningen kommer det att bli stopp för detta. Det har sagts att den här lagstiftningen inte skulle omfatta vårdavgifter därför att de inte bygger på avtal. På den punkten har jag som jurist en annan uppfattning än vad som har kommit fram i debatten. Jag hävdar bestämt att när det gäller kostnaden för ett läkarbesök är det den som beställer läkarbesöket, det vill säga som regel föräldrarna, som är betalningsansvarig för det här läkarbesöket. Det gäller inte minst om man inte kommer till den bokade tiden och därför får betala för det. Jag har diskuterat detta med en professor i civilrätt som delar min uppfattning att det inte är rimligt och att det inte är rätt rättstillämpning. Den här frågan bör också kunna lösas genom den nya lagstiftningen. Vi kan göra en enkel jämförelse med förskoleverksamheten. Där har Högsta domstolen i ett avgörande klart sagt att det är föräldrarna som har betalningsansvaret, men det är barnet som går i förskolan. Likheten med ett läkarbesök är ganska slående. Dessutom kan man fundera över vad problemet egentligen är. Det stora problemet är nog att vi har en grupp föräldrar som inte själva har möjlighet att betala. Jag tror den största gruppen är den grupp som redan är registrerade för skulder hos Kronofogdemyndigheten. Jag är väldigt glad och nöjd över att vi har kommit så här långt. Jag tycker att vi nu kan se fram emot att få se avtal beträffande skolfoton och Kalle Anka-prenumerationer tecknade med föräldrarna och inte med någon annan och inte med några konstiga blanketter, vilket har förekommit i den branschen. Låt mig avslutningsvis, även om jag vet att jag har överskridit talartiden lite, betona att jag också hoppas att den här propositionen, när den går igenom, ska ge kommunerna incitament att gå över till överförmyndarnämnder i så stor utsträckning som möjligt. Jag tror att det stärker den kommunala verksamheten. När det gäller reservationen från Vänsterpartiet vill jag säga att ett ansvar för kommunerna i det här sammanhanget innebär att man bryter gällande skadeståndsprinciper och ålägger kommunerna ett strikt ansvar, och vi känner verkligen inte att man ska ha något utrymme för detta. Det är lätt att förstå att det finns en skadelidande som i några enstaka fall inte kan betala de skadestånd som det blir fråga om efter en förskingring till exempel. Om jag ska se något värde i Vänsterpartiets inställning skulle jag hellre välja att försöka utöka den statliga brottsskadeersättningen till att täcka även ett sådant här fall. Det finns ingenting som talar för att det just är kommunerna som ska ha det här ansvaret om inte överförmyndaren eller överförmyndarnämnden har gjort sig skyldig till någon försumlighet i sin utövning. Jag tycker faktiskt att Vänsterpartiet har en liten poäng här, men jag tycker att man skulle välja att gå via brottsskadeersättningen i stället.

Fru talman! Jag håller verkligen med om att detta är en viktig fråga, som flera har sagt tidigare. Den handlar om barns trygghet och rättigheter. Att barn får en trygg och bra uppväxt är kanske vår viktigaste uppgift som vuxna och som politiker i den här kammaren. Vi kristdemokrater poängterar ofta barns rättigheter och vikten av att ha barnperspektivet med i alla frågor som kan beröra barn. Föräldrar gör för det mesta ett fantastiskt arbete med att ta hand om och uppfostra sina barn. De flesta har alltid barnens bästa för ögonen och skulle aldrig låta sina egna rättigheter gå före barnens rättigheter. Man är barn tills man fyller 18 år, och fram till dess är man omyndig och har inte rätt att själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser utöver vissa undantag som är stadgade i lag. Rätten att förvalta ett barns tillgångar har förmyndarna, som oftast är föräldrarna. Förmyndarna ska fullgöra sina skyldigheter med omsorg och alltid med barnens bästa i främsta rummet. I det fall förmyndarna skulle brista i sitt uppdrag att förvalta ett barns tillgångar på ett godkänt sätt finns överförmyndare i varje kommun. De har till uppgift att just utöva tillsyn över förmyndarnas förvaltning. Dagens riksdagsbeslut innebär att vi nu skärper lagstiftningen på vissa områden. Det är ett krav från samhället att lagstiftningen ska skydda barn från att utnyttjas ekonomiskt och därmed riskera att gå in i vuxenlivet med skulder som de inte själva har försatt sig i. I och med det föreliggande betänkandet kommer skyddet för barns egendom att skärpas, och det är bra. En viktig förändring som föreslås i propositionen är att föräldrar endast med överförmyndarens samtycke ska få företa rättshandlingar som innebär att ett barn skuldsätts. Ett barn självt är omyndigt och kan inte åta sig förbindelser, det vill säga kan inte självt ingå avtal som innebär skuldsättning utan förmyndarens samtycke. Därmed är det naturligt att inte heller en förmyndare ska kunna försätta sitt barn i skuld utan vidare kontroll. Förslaget om krav på överförmyndarens samtycke är därför bra och logiskt. Föräldrar har vanligtvis stor rätt att disponera över sitt barns tillgångar. För det mesta rör det sig inte om så stora belopp, och riskerna för missbruk från föräldrarnas sida är därför små. Denna risk ökar dock i samband med ett större tillskott till barnets tillgångar, till exempel genom gåvor, testamente, skadestånd eller liknande. Ett sätt att skydda barnets egendom vid sådana tillfällen är att utbetalaren sätter in pengarna på ett spärrat konto. Vill föräldrarna därefter komma åt pengarna måste kontakt tas med överförmyndaren. Där måste föräldrarna redovisa varför de vill komma åt medlen. På så vis kan risken minskas att pengarna slösas bort. Denna regel gäller i dag endast för dödsbon. Att riksdagen nu väljer att vidga användningsområdet är jättebra. Några har varit inne på tillsynen, och jag tycker att det är oerhört viktigt. En väl fungerande tillsyn från överförmyndarna bidrar till att minska risken för att förmyndare och andra ställföreträdare missköter sina huvudmäns tillgångar. Vetskapen om att kunna bli granskad av kommunens överförmyndare tror jag har en bromsande verkan i sig. Föräldrar med tvivelaktiga avsikter får sig en tankeställare. Att barn inte ska behöva stå för sina föräldrars skulder borde vara självklart. Samhället måste gå in där föräldraansvaret sviktar och skydda våra barn. Nu tar vi ett viktigt steg för att hävda barnets rätt mot föräldrar som har svikit sin roll eller av annan orsak gör fel saker på det här området. Det är av största vikt att vi värnar och skyddar samhällets svagaste. Detta förslag är en del i detta samhällets skydd. Barnen har rätt till en god start i livet. Att gå in i vuxenlivet utan skulder är en viktig förutsättning för att man inte ska hamna på efterkälken redan som ung vuxen. Därför stöder jag och yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi ska i dag diskutera hur den svenska miljöbalken kan tillämpas i vår ekonomiska zon. Jag hoppas att det blir en bra debatt - skyddet av djur och växter inom Natura 2000-områdena kräver det. Natura 2000 är ett ytterst vällovligt nätverk av skyddsvärda områden inom hela Europa. Tanken är att djur och växter ska fredas från utrotning och att deras livsmiljöer inte ska förstöras. I Sverige finns numera 4 000 Natura 2000-områden, och de omfattar ca 15 procent av hela landets yta. Dessa områden kan nyttjas och brukas så länge livsmiljön i områdena kan garanteras en "gynnsam bevarandestatus". Regeringen vill nu, i sin proposition Miljöskyddet i Sveriges ekonomiska zon , att miljöbalken också ska skydda de djur, fåglar och växter som finns i de delar av Sverige som inte omfattar vårt territorium men väl vår ekonomiska zon. Det är bra att vår miljölagstiftning äntligen sträcker sig ända ut till den ekonomiska zonen. De särskilda skydds- och bevarandeområden som finns där ska bevaras och försvaras enligt samma lagstiftning som alla andra Natura 2000-områden. Det blir samma regelverk, och vi kan äntligen börja ställa miljökrav i vår ekonomiska zon. Fru talman! Vi socialdemokrater är dock något oroade över hur regeringen prioriterar aktiviteterna i den ekonomiska zonen. Vi anser att vår viktigaste förpliktelse är att skydda miljön. I vår reservation nr 4 i betänkandet betonar vi att miljöskyddet bör ha minst samma tyngd i lagen om Sveriges ekonomiska zon som enligt havsrättskonventionen. Det innebär att sjöfarten, gasledningar och andra aktiviteter inom zonen inte ska väga tyngre än miljöhänsynen. Hänsyn till sjöfart bör alltså inte omfattas av miljöbalken. Vi vill i stället att regeringen återkommer med förslag om ändring av lagen om Sveriges ekonomiska zon för att stärka miljöskyddets ställning. Som jag tidigare sade: Natura 2000-områdena ska endast nyttjas och brukas så länge det finns garanti för att livsmiljön i området har en "gynnsam bevarandestatus". Här vill jag passa på att nämna två områden där vi borde anstränga oss lite extra för att garantera djurs och växters livsmiljö. Det handlar om Hoburgsbanken och Norra Midsjöbanken mitt i Östersjön. Tack vare den tidigare socialdemokratiska regeringen är Östersjön i dag klassad som ett särskilt känsligt havsområde, PSSA. PSSA-klassningen har ställt hårdare krav på fartygstrafiken. Den djupgående sjötrafiken är numera rekommenderad att undvika dessa två speciella områden. Men det räcker inte, enligt min mening. 10 000 sjöfåglar dör varje år runt Hoburgsbanken och Norra Midsjöbanken på grund av skador från oljespill och medvetna oljeutsläpp. Jag vill att trafiksepareringen ska läggas helt utanför områdena. Vår svenska regering skulle kunna ställa tuffa miljökrav på sjötransporterna i Östersjön. PSSA-klassningen är ett redskap. Använd det! Fru talman! I regeringens proposition ingår också en förberedelse för den rysk-tyska fossilgasledningen genom Östersjön. Det är inte alls bra. Vi socialdemokrater tog på ett tidigt stadium ställning mot den 120 mil långa ledningen. Orsakerna är flera. Prioritet nummer ett var och är havsmiljön. Östersjön är som sagt ett mycket känsligt innanhav. Det har till och med FN:s sjöfartsorgan IMO insett genom sin klassning. Riskerna för fosforurlakning ökar vid stora projekt på havets botten. Med urlakningen följer algblomning och bottendöd. Dessutom finns dumpade minor från andra världskriget och kemiska stridsmedel som ytterligare hotar att rubba balansen. Den socialdemokratiska regeringen förklarade klart och tydligt att projektet inte låg i Sveriges intresse: "Sverige har ingen fördel av det men många nackdelar och flera av dessa innebär en betydande negativ påverkan för Sveriges del. Risken för Östersjöns miljö, försvars- och säkerhetsskäl, påverkan på fisket och förlust av handlingsfrihet i den ekonomiska zonen är de främsta skälen mot projektet. Det finns troligen alternativ till projektet som är miljömässigt, ekonomiskt och tekniskt bättre." De miljömässiga invändningarna är starka. Vi socialdemokrater anser att en fullständig miljöprövning måste göras. Bolaget Nord Stream måste öppet redovisa alternativa sträckningar både på land och i Östersjön. Regeringen måste ta fram en plan för Sveriges eget utnyttjande av zonen. Fru talman! Vid den här tiden förra året blev det tydligt att den moderatledda regeringen hade övergett Sveriges tidigare linje i gasledningsfrågan. Miljöministern vek ned sig för gasindustrin och kommenterade enbart sträckningen, samtidigt som statsminister Fredrik Reinfeldt försökte avfärda det hela som en tillståndsfråga där regeringen i princip inte har något att säga till om. Att söka parlamentariskt stöd i riksdagen fanns inte på dagordningen. Oppositionen försökte då, med stöd av 3 kap. 7 § i riksdagsordningen, begära att regeringen skulle återkomma till riksdagen med en redogörelse i frågan. Vår begäran avslogs av majoriteten. Men vi ger oss inte. Vi anser fortfarande att arbetet med att skydda Östersjöns känsliga havsmiljö kräver en solid förankring i riksdagen. Regeringens beslut att utfärda föreskrifter i anslutning till den föreslagna lagstiftningen måste underställas riksdagen för prövning. Därtill behöver regeringen det stöd som en riksdagsmajoritet kan ge inför detta svåra miljöbeslut. Med detta vill jag yrka bifall till reservationerna 3, 4 och 5.