Förlängning av Sveriges deltagande i Internationella valutafondens (IMF:s) Nya lånearrangemang (NAB)

Fru talman! Jag kan tycka att i en så viktig debatt som den om IMF borde samtliga partier vara intresserade av att delta. IMF:s verksamhet berör människor runt om i hela världen och är en verksamhet som diskuteras av många olika organisationer och människor dagligen eftersom dess aktivitet så väsentligt påverkar livsvillkor i andra länder. I den här kammaren diskuterar vi sällan IMF eller Världsbanken. Vi vet inte riktigt hur den svenska stolen agerar i IMF. Där finns inga offentliga protokoll. Det står inte hur man har resonerat - vi kan åtminstone inte se det. De underlag som man har till mötena är inte heller offentliga. Detta är ett demokratiskt problem. Det finns ingen möjlighet för andra att veta hur Sverige arbetar i IMF förutom genom de utfrågningar finansutskottet och utrikesutskottet har inför mötena med de ansvariga ministrarna. Men det ger kanske inte heller alltid den bästa bilden av vad som kommer att sägas, vilka problem som finns och hur andra länder agerar. Det brukar inte riktigt ingå i våra underlag. I vår grundlag står det att all makt ska utgå från folket. Det är en viktig princip som alla politiska partier brukar uttrycka i många samhällsdebatter. Borde inte vi då också när vi agerar i andra länder låta den principen vara gällande i de länderna? Det kan tyckas vara en självklarhet, men så är tyvärr inte fallet. I dag sätter IMF upp långtgående detaljerade makroekonomiska villkor, så kallade konditionalitetsvillkor, för de länder som de lånar ut pengar till och/eller som beviljas bistånd. Det är allt från politiska krav som privatiseringar och avregleringar till andra långtgående krav. Det har till och med hänt att man har kört över parlamentariska beslut. Pengar som beviljas till bistånd för att nå FN:s millenniemål får inte ens användas för ändamålet enligt IMF:s krav. Innan jag går vidare ska jag göra det tydligt, eftersom det säkert kommer att sägas mot mig i debatten, att man kan visst kan ställa krav om man lånar ut pengar. Men frågan är vilka krav man ska ställa. Ska man ställa politiska krav eller låta de folkvalda i de länder det berör fatta politiska beslut? Låt mig ge några exempel. Det är exempel som vi i finans- och utrikesutskotten kanske borde ha med i våra underlag när vi möter ansvariga ministrar. Inför IMF:s vårmöte 2007 släpptes en rapport som ger IMF:s politik i Afrika söder om Sahara mellan 1995 och 2005 svidande kritik. I rapporten har man tittat på de villkor som IMF har satt upp för makroekonomisk stabilitet. I nästan alla fall kan man säga att IMF har utgått från att biståndet ska bli lägre än vad de rika länderna har utlovat. Därmed har de ekonomiska planerna blivit mer pessimistiska än nödvändigt. Om biståndet ändå ökade ställde IMF krav på att länderna bara fick använda 28 procent av ökningen till sociala avgifter. Det här är ett exempel. Ett annat exempel är från 2005 när IMF avbröt utbetalningarna till Nicaragua på grund av den statsbudget som parlamentet antagit. Man tvingade dessutom Nicaragua att frysa utgifterna till utbildning trots att de behövde höjas för att nå millenniemålen, det vill säga att alla barn ska ha rätt till skolgång senast år 2015. Ytterligare ett exempel är att i elva länder har IMF ställt krav på tak för löner inom offentlig sektor, vilket har lett till att välfärdssatsningar har uteblivit och att korruptionen i dessa länder kan antas öka. I andra länder, som till exempel Bolivia och Uganda, Guinea Bissau, Rwanda, Tanzania, Niger och Mali, har man ställt krav på privatiseringar och avregleringar av vattentillgångar och avlopp. Man har också i en del av dessa länder ställt krav på en kraftig höjning av avgifter och privatisering av skötsel och distribution av vatten. Andra krav som vi har fått ta del av är att man rent av har krävt att riksdag och regering ska flyttas till en annan stad i ett land. Man har till och med ställt krav på vilka datasystem som ska användas. Därutöver har vi krav på att man ska ta bort tullar från industriproduktion, trots att vi själva och alla andra västländer faktiskt har skyddat vår egen industriproduktion innan vi har tagit bort våra tullar. Egentligen har vi inte ens tagit bort dem än i dag om vi tänker på EU, men det är för att ge vår egen industriproduktion en möjlighet att konkurrera på lika villkor. Vi menar att det här är ett brott mot de demokratiska rättigheterna och att de här besluten borde få fattas av de nationella parlamenten, vilket också Parisdeklarationen faktiskt kräver. Det är en deklaration som vi har förstått att både IMF och Världsbanken säger sig stödja. Vänsterpartiet vill se en annan ordning. Men det är det inte bara vi som vill utan också Forum Syd, Diakonia och NGO:er runt om i världen, liksom ekonomer. Joseph Stiglitz, tidigare chefsekonom på Världsbanken, har gett ut en bok med svidande kritik av de krav Världsbanken och IMF har ställt och de konsekvenser detta har lett till, hur det har slagit sönder den inhemska ekonomin och hur det har försämrat hälsa och tillstånd i de här länderna. En annan utredning, som IMF själv har beställt, och som leddes av Brasiliens före detta finansminister, visar på att IMF:s krav i många fall har utgjort ett problem för fattigdomsbekämpning och tillväxt, utbildning och hälsovård. Ännu en rapport, från IMF:s egen utvärderingsenhet som har undersökt den makroekonomiska stabiliteten i Afrika, visar att man har bromsat användningen av biståndsmedel. Just länderna i Afrika söder om Sahara är också de länder som halkar efter i den ekonomiska utvecklingen och som har svårast att nå de av FN fastställda millenniemålen. En del av IMF:s ekonomiska problem i dag handlar om att utlåningen minskar, vilket i sig är glädjande. Men den minskande utlåningen beror faktiskt också på just de krav IMF har ställt. Många länder har valt att betala tillbaka lånen snabbare än planerat för att bli fria från de här kraven. Det är länder i så skilda världsdelar som Latinamerika och Asien. Här i Europa är det Östeuropa. Förutom att de krav som ställs bryter mot demokratiska rättigheter kan vi också se att den ekonomiska politik som krävts av IMF och Världsbanken många gånger har misslyckats. Det finns till och med jämförande studier av länder som har följt rekommendationerna och länder som inte har gjort det. När man har tittat på den färdiga studien har man kunnat se att rekommendationerna har lett till ett sämre resultat. Men det är inte grunden i vår kritik. Man kan tycka att olika ekonomiska modeller är mer eller mindre bra, men den ekonomiska modell som faktiskt väljs borde få fastställas av de parlament som finns i de länderna. Hur har det sett ut bakåt i tiden? Har IMF alltid arbetat så här? Nej, man har gått långt ifrån den ursprungstanke som fanns för IMF. På 80-talet använde sig IMF av två ekonomiska krav i genomsnitt. På 90-talet hade det blivit 17 ekonomiska krav. Trots att såväl IMF som Världsbanken lovat att minska kraven kvarstår de och har snarare ökat i förhållande till andra krav. I de länder som Eurodad, det europeiska nätverket för skuldavskrivning och utveckling, undersökt är genomsnittet 67 krav för att få låna pengar. Rekordet som vi känner till är 197 ekonomiska krav. Kritiken mot dessa krav har varit omfattande, som jag sade tidigare. I november krävde Forum Syd, Diakonia och Svenska kyrkan i ett brev till finansministern bland annat att de krav som ställs inte kör över demokratiskt fattade beslut i mottagarländerna. Även Storbritannien och Norge har krävt en utfasning av den makroekonomiska konditionaliteten, alltså de ekonomiska långtgående kraven. Det italienska utrikesutskottet tillstyrkte nyligen en motion som bland annat innebär att även Italien ska stödja Storbritanniens och Norges position i Världsbanken. Norge har också minskat sina inbetalningar. Diakonia, som har gett ut en rapport som heter Dragkampen om biståndet , som jag kan rekommendera alla att läsa, skriver så här: Samtidigt ställer Världsbanken, Internationella Valutafonden, IMF alltså, och andra givare detaljerade villkor, så kallad konditionalitet, för hur den ekonomiska politiken i utvecklingsländerna ska utformas i samband med skuldavskrivningar, nya lån och bistånd. Dessa villkor åsidosätter det demokratiska beslutsfattandet i mottagarländerna och försvagar på så sätt parlamentens roll och målsättningen att fattigdomsstrategier ska tas fram i brett demokratiskt deltagande. Diakonia anser att Sverige bör arbeta för att Världsbankens och Internationella Valutafondens, IMF:s, ekonomiska policyvillkor upphör i enlighet med Parisdeklarationens målsättning att stärka utvecklingsländers ägarskap och politik. Vidare anser Diakonia att Sverige också i större utsträckning bör arbeta för att stärka parlamenten och det civila samhällets deltagande i utarbetandet av fattigdomsstrategierna för att stärka demokratiutvecklingen och ta till vara lokala erfarenheter och kunskaper om fattigdomsbekämpning. Jag tycker att det här är tungt vägande skäl för finansutskottets ledamöter att faktiskt börja fundera över vad det är som sker och varför man inte i Sveriges namn ifrågasätter det som sker i IMF och Världsbanken. Till sist hoppas jag ytterligare en gång på en ändring av den ordning som vi hittills har haft i riksdagen, där vi inte diskuterat eller mötts inför utfrågningarna om IMF och Världsbanken i offentlighetens ljus, att vi inte kunnat bjuda in frivilligorganisationer som är aktiva i de olika länderna till ett samtal innan det är dags för möten för att höra vilka frågor som diskuteras, vilka problem som finns och vilka lösningar som kan ges. Jag vill också att de underlag vi får från Finansdepartementet och Utrikesdepartementet faktiskt ska innehålla en problembeskrivning och förslag som lyfts fram av olika länders företrädare i IMF och Världsbanken men också av de olika organisationer som är aktiva där. Det är väl ett minimum av demokrati som vi skulle kunna ställa krav på i den här riksdagen. Jag vill därmed yrka bifall till vår reservation som går ut på att vi så länge dessa långtgående krav används av IMF successivt ska minska våra åtaganden där. Vi menar att de demokratiska institutionerna ska ha rätten att fatta de politiska besluten och bestämma vilka villkor som ska gälla i respektive land.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till finansutskottet framställan i betänkande nr 17. Jag vill betona att det förslag som finansutskottet har lagt fram inte innebär en allmän fullmakt för IMF att bedriva kreditverksamhet i samma utsträckning och på samma sätt som man har gjort tidigare utan omfattar ett förslag som innebär en förlängning av Sveriges deltagande i ett speciellt lånearrangemang, NAB. Förslaget innebär i verkligheten att man utökar Valutafondens möjligheter att ge krediter för att minska risken för kris i det internationella valuta- och betalningssystemet. Jag ska inleda med att hålla med om det Ulla Andersson sade när det gäller en stor del av den kritik som framfördes när det gäller både Valutafondens och Världsbankens arbetssätt. Jag vill också betona att jag har samma uppfattning när det gäller bristen på öppen diskussion om Valutafondens och Världsbankens arbetssätt och arbetsformer. Vi hade en informations- och diskussionsstund i utskottet i går tillsammans med bland annat finansministern. Jag tror att Ulla kan hålla med mig om att även hans uppfattning stämmer ganska väl överens med det synsätt som Ulla här ger uttryck för när det gäller arbetsformerna. Jag är övertygad om att det synsättet gäller också behovet av en mer öppen diskussion. Det här betänkandet har ingenting med IMF:s direkta arbetsformer att göra. Det avser Sveriges möjligheter att medverka i ett projekt som ökar utrymmet för Valutafonden att ge krediter. Programmet är ett speciellt kreditarrangemang som IMF kan utnyttja om fonden behöver låna medel för att avvärja eller förebygga en kris i det internationella valuta- och betalningssystemet. Sverige måste, liksom övriga deltagare i projektet, ge besked till IMF om fortsatt deltagande eller ej senast den 16 maj i år. För Sveriges del är det Riksbanken som deltar i projektet. För att Riksbanken ska kunna göra detta krävs enligt riksbankslagen ett medgivande av riksdagen. NAB startades 1998, och kreditavtalen mellan medlemsländerna och Valutafonden löper över fem år. Våren 1997 medgav riksdagen att Riksbanken deltog i det då nyskapade NAB, och riksdagen beslöt även under våren 2003 att medge att Riksbanken deltog i det nu aktuella avtalet. IMF står för riskerna och måste betala tillbaka medlen till NAB-deltagarna inom fem år. Det svenska åtagandet uppgår till 850 miljoner speciella dragningsrätter, motsvarande 8,6 miljarder kronor. Utskottet tillstyrker att Riksbanken för Sveriges del får delta i förlängningen av projektet. Utskottet behandlar, som har framgått inte minst av Ullas anförande, också en motion från Vänsterpartiet med anledning av Riksbankens förslag. Jag menar att det är en större diskussion som Vänsterpartiet här lyfter upp som inte är direkt kopplad till det särskilda projektet. Om konsekvensen av den bristande öppenheten, och kritiken i övrigt som Vänsterpartiet riktar mot Världsbanken och Valutafonden, blir att man minskar kreditutrymmet i de fall Valutafonden behöver gå in för att stärka ekonomin och minska risken för kris i det internationella valuta- och betalningssystemet, skulle det vara en kontraproduktiv insats gentemot de länder som i dag utnyttjar möjligheten att få krislån. Vänsterpartiet har ett felaktigt perspektiv på frågan. Jag kan hålla med om att det framstår som om den kreditberedning som Valutafonden och Riksbanken ibland ägnar sig åt kan vara skev och snäv, men man kan ändå göra en ganska klar jämförelse med det som vanliga banker gör i sin normala kredithantering, till exempel när Ulla behöver låna pengar för att finansiera ett husköp eller ett företag behöver låna pengar för att göra en investering. Man kanske i än högre utsträckning ska jämföra med Riksbankens uppgift att ge nödkrediter till banker som hamnar i kris och därigenom riskerar att orsaka problem i det finansiella systemet. Här rör det sig om enskilda länder. Syftet med krediter är att finansiera specifika åtgärder, inte att subventionera konsumtion eller vissa verksamheter. En normal kredithantering i vilken bank som helst förutsätter alltid en bedömning av låntagarnas förmåga att återbetala lånet. I det här fallet när det gäller den här typen av krislån tar Valutafonden betydligt större risker och är självklart beredd att stå för betydligt större risker än en normal bank skulle göra. Det är också därför det är en offentlig finansiering och en offentlig insats för detta. Det innebär också att Valutafonden har rätt att ställa krav på åtgärder som syftar till att påverka låntagarnas beteende i vissa avseenden, just i syfte att stärka återbetalningsförmågan. Det jag känner till om de krav IMF ställer inom ramen för NAB är att de är normalt ganska rimliga. IMF kräver alltid ett fungerande betalningssystem i det land det är fråga om. Om det inte finns kräver IMF att landet medverkar i uppbyggnaden av ett fungerande betalningssystem. IMF kräver alltid att lånen används för att lösa de problem som krediten syftar till att lösa, inte till att subventionera verksamhet som inte har någon annan finansiering. Självklart inskränker alla sådana krav på låntagarnas möjligheter att använda lånen efter eget tycke. Men det är lika självklart att de kraven måste omfatta förändringar av den ekonomiska politiken. Syftet är att skapa ett visst mått av säkerhet att lånen kan återbetalas, på samma sätt som en normal bank ställer krav på enskilda låntagare. Man kan naturligtvis travestera uttrycket att den som är satt i skuld inte är fri. Detta påverkar självklart också länder, inte bara enskilda privatpersoner. Men detta har ingenting att göra med inskränkningar av låntagarnas demokratiska rättigheter att själva besluta om sin politiska inriktning. Man kan alltid avstå från att låna pengar om man kan lösa sina problem på annat sätt.

Fru talman! Man får ta tillfället i akt när någon vill diskutera IMF. Det här är ett bra tillfälle. Även om jag inte är överens med allt som Lars Elinderson sade i talarstolen finns det ändå en liten plattform att bygga vidare från, till exempel att Lars Elinderson anser att de demokratiska bristerna är ett problem. Lars Elinderson säger att det ärende vi har framför oss inte har med IMF:s arbetsformer att göra. Vi menar att det har det. Det gör också andra. Det här är det tillfälle vi beslutar om att sätta in pengar för verksamheten. Det är också ett tillfälle för riksdagen - den demokratiskt valda församlingen i det här landet - att tala om hur pengarna ska användas. Så länge vi är tysta missar vi ett givet tillfälle till att uttrycka de önskemål och krav vi har på IMF och Världsbanken. Det är tråkigt och tragiskt. Det är också fel utifrån demokratiska principer. Finansministern var överens med mig vid förra utfrågningen om röstprincipen i IMF. Det känns bra. Däremot har finansministern inte varit överens när Vänsterpartiet har ställt frågorna med utgångspunkt i de krav som ställs utan har snarare gått till angrepp. Nu är han inte här för att bemöta detta. Ingen annan ledamot i finansutskottet har lyft upp problemen vid utfrågningarna. De andra partierna har suttit tysta. Det är tråkigt. Om det finns en någorlunda gemensam syn från moderathåll hoppas jag att även Moderaterna kommer att lyfta upp dessa frågor framöver. Det är också tråkigt att Kristdemokraterna är så tysta i frågan. De brukar annars vara aktiva. Här har både Svenska kyrkan och Diakonia ställt krav på IMF och Världsbanken som Kristdemokraterna borde lyssna på.

Fru talman! Utgångspunkten för diskussionen om IMF är att kreditgivning alltid ska utgå från den riskbedömning kreditgivaren gör. Ett alternativ är att ställa krav på att vi tar kreditrisken, det vill säga att vi frånhänder Världsbanken eller Valutafonden det ansvar det innebär att göra en bedömning av vilka risker långivaren tar och vilken återbetalningsförmåga låntagaren har. Om vi ställer krav på Valutafonden att släppa de krav som normalt ställs på låntagaren att återbetala måste vi också ta upp frågan om vi ska ta den risken i stället. Jag tror att det blir en omöjlig hantering. Däremot håller jag med om det demokratiska underskottet - om vi använder det uttrycket - i arbetet inför Valutafondens och Världsbankens möte. Det är en ganska allmänt spridd uppfattning att vi skulle må bra av en större öppenhet inför dessa möten. Jag tror inte att det är en kontroversiell fråga politiskt i detta hus. Formerna kan man självklart diskutera. Vi har tidigare ansett att diskussionerna i finansutskottet varit tillräckliga, men det är möjligt att man ska vidga detta forum till en bredare diskussion i ett annat sammanhang. Men att det ska vara en anledning att minska utrymmet för att ge krediter som behövs för att sanera länders ekonomiska situation är en missriktad åtgärd. När ni föreslår minskat utrymmet för krediter lämnar ni över till marknaden att lösa en del av de problem som vi med en riskbalanserad kreditgivning kan få praktiska och kontrollerbara lösningar på.

Fru talman! Nu minskade plattformen; nu är vi överens om mindre, hör jag. Det här är en demokratisk fråga. Jag tycker att det är en lite konstig jämförelse att diskutera privat långivning för en villa när man kör över demokratiska parlament i andra länder eller när man ställer långtgående politiska krav från IMF på sådant som borde vara det nationella parlamentets beslutanderätt. Det är demokratiska principer vi diskuterar här, och jag tycker att jämförelsen haltar. IMF ställer inte enbart krav på sin egen långivning utan även på hur det bistånd som man har beviljat från många olika länder ska och inte ska användas. Det är ett väsentligt problem. Om vi anslår biståndsmedel till att nå FN:s millenniemål och IMF säger att vi inte får använda medlen till det är det ett grundläggande och stort problem - mycket större än vad Lars Elinderson vill säga. Att ni har tyckt att utfrågningarna i utskottet har varit tillräckliga får stå för er. Vi har inte tyckt det. Utskottsutfrågningarna tillkom efter en motion från Vänsterpartiet. Vi menade att det var en hantering som inte kunde fortsätta. Svaret blev att man skulle ha utfrågningar. Det skulle också komma en rapport kontinuerligt från regeringen om hur man agerade i IMF och Världsbanken. Den rapporten har kommit en gång, år 2005, sedan har vi inte sett mer av den. Det finns alltså mycket att göra kring öppenheten. Vi har här ett tillfälle att från denna folkvalda församling politiskt tala om hur vi vill att IMF och Världsbanken ska agera, hur de ska använda den makt de har och att de ska respektera de demokratiska rättigheterna i andra länder. Nu missar vi den möjligheten eftersom det enbart är Vänsterpartiet som värnar de demokratiska principerna som Parisdeklarationen tydligt har slagit fast och som man vill ska respekteras från andra länder och olika frivilligorganisationer.

Fru talman! Har man ordning på sin ekonomi har man normalt inget problem att få kredit hos banken. Om Ulla eller jag ska köpa ett hus eller liknande föreställer jag mig att Ulla har god ordning på sin ekonomi och att banken har tilltro till hennes förmåga att betala tillbaka. Har man däremot inte ordning på sin ekonomi - som företag eller länder i kris - får man acceptera att det ställs stora krav för att man ska klara av sin återbetalning. Kreditberedningens syfte är att göra en bedömning av återbetalningsförmågan. Om pengarna använts på annat sätt än vad de är avsedda för, nämligen att restaurera och stabilisera ekonomin, minskar återbetalningsmöjligheten. Då finns inte förutsättningar att ge kredit. Det ni föreslår i er reservation är att man minskar utrymmet för krediter, alltså minskar pengarna som kan ges för att restaurera en havererad ekonomi. Men ni föreslår också att man ska minska kraven på återbetalningsförmåga. I verkligheten är det fundamentet i det ansvar som vi har lagt på Världsbanken och Valutafonden. De ska ta riskerna, vi ställer pengar till förfogande. Vill vi ändra ordningen får vi diskutera det under andra former. Då är det inte kreditgivning, och då är det inte Världsbanken och Valutafonden som tar kreditrisken.