EU:s handikappstrategi 2010–2020: Nya åtgärder för ett hinderfritt samhälle i EU

Herr talman! Vi i Alliansen välkomnar kommissionens nya handikappstrategi som är en uppdatering av den som gällt 2003-2010 och som ska gälla fram till 2021. Det är oerhört viktigt att man framöver arbetar med att ta fram konkreta mål samt verktyg för uppföljning och utvärdering. Strategin har sin utgångspunkt i att vi på EU-nivå har beslutat att ratificera FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning och att man då behöver samordna, följa upp och utvärdera, vilket formellt krävs. Det är glädjande för Sveriges del att våra nationella mål i stort stämmer överens med EU:s strategi och att verksamhetsområdena och strategin för genomförande också stämmer väl överens med regeringens prioriteringar. Till grund för strategin ligger FN- konventionen för personer med funktionsnedsättning, vilken trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Sverige lämnade sin första rapport i januari i år, 2011. Inom EU har än så länge 16 länder ratificerat konventionen, men fler länder är på väg, om än i olika takt. Det råder därför en viss otydlighet kring vilka förutsättningar som krävs för att EU ska kunna ratificera instrumentet. Det kommer nog att krävas att samtliga medlemsstater tillträtt innan EU som regional organisation kan ratificera konventionen. Hur som helst är det här ett stort steg framåt. För personer med funktionsnedsättning betyder det konkret att FN:s rättigheter och principer kommer att upprätthållas av hela EU och att EU och medlemsstaternas hantering kommer att stå under internationell bevakning. Det är ju av största vikt att också människor med funktionsnedsättning har de relevanta och individuella redskap som de behöver för att fullt ut kunna vara delaktiga i samhället på samma villkor som alla vi andra, att kunna ta del av sina rättigheter och bli fullt delaktiga i samhället och i EU-ekonomin, inte minst inom den inre marknaden. Den största utmaningen ligger naturligtvis i att rättigheter på papper också blir verkningsfulla i praktiken. För att åstadkomma detta är det viktigt att betona att till stor del är det här ett nationellt kompetensansvar, men det är naturligtvis också nödvändigt med ett gemensamt och förnyat engagemang inom EU:s institutioner, bland annat för att öka kunskapen kring handikappfrågor i samhället samtidigt som personer med funktionsnedsättning vet vilka rättigheter de har. Vi behöver samla in och följa upp periodisk statistik samt övervaka situationen för personer med funktionsnedsättning och använda EU:s finansieringsmöjligheter där de faktiskt gör bäst nytta. Det är glädjande att dessa frågor kommer att diskuteras på hög nivå med medlemsstaterna och deras nationella myndigheter, kommissionen och med personer med funktionsnedsättning och deras handikapporganisationer. Redan 2013 ska en lägesrapport tas fram där man tydligt ska synliggöra och belysa utvecklingen när det gäller skillnader mellan personer med funktionsnedsättning och befolkningen som helhet. Sverige kommer att betona vikten av att EU pekar ut en av sina institutioner som får huvudansvaret för att utföra detta uppdrag i enlighet med Parisprinciperna. Samtidigt vill vi också betona att detta arbete inte ska innebära dubbelarbete. En stor vinst med ett EU-engagemang är det kunskapsutbyte som har alla förutsättningar att lyckas. Varje land har sina lösningar, och kanske kan man inte helt kopiera ett system som finns i ett annat land. Men det går verkligen att synliggöra och tydliggöra de goda exemplen. Det ligger i allas intresse. Det kan till och med vara svårt att inom exempelvis Sverige dela med sig av sina erfarenheter. Ett gott exempel som jag vill lyfta fram är den tillgänglighetsdatabas som Västsvenska Turistrådet i Västra Götaland har utformat. Inte bara kommuner i Västra Götaland använder databasen utan fler och fler kommuner i hela Sverige ansluter sig. Man försöker nu tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting och regeringen se om databasen kan bli ett verktyg för hela Sverige. Man försöker hitta en praktisk lösning för vem som ska få ansvar för den och ska finansiera den. I går hade jag förmånen att besöka EU:s nya myndighet FRA, en rådgivande institution för grundläggande rättigheter. Den har funnits sedan 2007. FRA:s uppgift är att bistå medlemsstaterna så att grundläggande rättigheter blir verklighet för alla medborgare inom EU så att de kan leva ett fritt och värdigt liv utan diskriminering. Ett exempel är en rapport om rätten att delta i det politiska livet för personer med psykisk ohälsa och personer med psykisk funktionsnedsättning. Rapporten visar på en stor variation mellan medlemsländerna. I hälften av medlemsländerna finns lagstiftning som helt utesluter dessa personer från politisk aktivitet. I något färre länder är förutsättningarna för deltagande begränsade. I bara ett fåtal länder, däribland glädjande nog Sverige, har man fullt deltagande. Detta visar på den stora spridning av möjligheter att fullt ut som funktionsnedsatt ta vara på de rättigheter som ett EU-medborgarskap ger. Från utskottets sida har vi lagt till ett par dimensioner som måste beaktas i det framtida arbetet. Det första är barnperspektivet, och det andra är genderperspektivet, det vill säga kvinnors och mäns lika rättigheter. Detta är särskilt viktigt i EU:s externa relationer och inte heller oviktigt inom EU och varje medlemsstat. Inom jämställdhetsområdet finns en hel del att utveckla här på hemmaplan när det gäller vem som får vad och på vilka villkor. Härmed yrkar jag på att kammaren lägger utlåtandet till handlingarna såsom utskottet föreslår. (Applåder)